På senare tid har jag börjat få lite mejl från läsare, som har synpunkter på, eller tips till bloggen. Det är förstås väldigt kul. Så tack ni som mejlat.

Ett mejl som kom i förrgår handlade om varningar i damallsvenskan. Jag har inte hunnit analysera mejlarens tankar och frågor förrän nu.

Därför hann damfotboll.com först med att publicera läsarens varningsspaning. Utöver den statistik som damfotboll.com tagit upp innehöll mejlet även en mängd frågor kring de tre varningstätaste matcherna, samtliga med Kristianstad som ena laget. Nämligen de här:

* Hur kan Piteå få fem varningar i Kristianstadsmatchen när dom endast har fått åtta totalt i övriga tolv matcher?
* Hur kan Vittsjö få fem varningar i den matchen mot fyra i övriga elva matcher?
* Hur kan Tyresö få fyra varningar mot sex i övriga matcher?
* Hur kan Kristianstad få endast en varning av 15 i de tre varningstätaste matcherna?

* Är det möjligen så att spelarna i Kristianstad har lärt sig av herrfotbollen och har börjat filma så att motståndarna åker på varningar?

* Är det kanske så att Kristianstad är det enda lag i damallsvenskan som har en kvinnlig tränare och de flesta matcherna har kvinnliga domare?

* Eller finns det kanske någon ytterligare orsak till att det ser ut som det gör?

Intressanta frågor, som känns omöjliga att svara på utan att ha sett matcherna. Och utan att ha set Kristianstad. Och KDFF är tyvärr ett av de lag jag inte lyckats se en enda gång live i år.

Men att spelarna i KDFF skulle filma känns inte troligt. Det borde det ha blivit debatt om. Och någon sådan debatt har jag inte sett.
Eller jo, ibland filmar KDFF. Fast filmer som den här påverkar inga domslut.

Att KDFF skulle ha fördel här av att de tränas av Elisabet Gunnarsdottir känns inte heller speciellt troligt.
Däremot brukar det ju vara så att välkända spelare, typ landslagsspelare, har fördel hos domarna. Allt enligt principen att det är svårare att varna någon man känner – eller känner igen. Fast det borde inte vara en faktor här, för det förklarar ju inte varför Tyresö fick fyra gula kort mot KDFF:s enda.

Jag såg också hur Piteåspelare på twitter vrålade – ja, det kändes så – ut sin vrede över domarinsatsen i Kristianstad. Men jag har träffat på ganska många enögda spelare, både på högsta och lägsta nivå, så det kan man inte dra så stora växlar av.

Så nej, jag har inga bra svar. Men har någon bättre svar så tveka inte att kommentera det här inlägget.

Apropå domare och varningar så har jag kollat in domarstatistiken under våren. Så här har de damallsvenska domarna fördelat sina gula kort hittills:

(Kolumnerna är antal matcher, varningar för hemmalaget, varningar för bortalagen, samt varningar per match.
Pernilla Larsson, Trollhättan        11     9     16      2,3
Annika Andric, Västerhaninge       9     6       4      1,1
Sandra Fogelberg, Umeå              8     4      3       0,9
Paula Thörn, Lagan                       8     3      6       1,1
Malin Johansson, Stockholm         7     6      8       2,0
Linn Andersson, Stockholm           6     2      4       1,0
Jenny Palmqvist, Göteborg            6     1     9       1,7
Sara Persson, Rävlanda                6     2    11       2,2
Tess Pettersson, Bunkeflostrand   6     5      4       1,5
Keijo Hyvärinen, Haparanda          1     0      1       1,0
Patrik Magnetorp, Lund                 1     0      3        3,0
Kaspar Sjöberg, Malmö                 1     2      2        4,0

Totalt har hemmalagen fått 40 varningar och bortalagen 71. I herrarnas allsvenska är samma siffror 158 och 202.

Jag har tidigare gnällt på att damfotbollen ofta har för dåliga domare. Det har jag gjort här, här och här.
Den skeva varningsstatistiken behöver ju inte nödvändigtvis vara ytterligare ett bevis för dålig domarstandard. Fast det talar ju inte heller emot.