Det har hänt så mycket inom svensk damfotboll de senaste dagarna att jag inte vetat i vilken ända man skall börja.
För det finns verkligen mycket att kommentera kring det ekonomiska kaos som råder i damallsvenskan.

Konkurshotet som vilade över Kif Örebro har jag skrivit om. Men det verkar ju tillfälligt vara avvärjt. För Kifs rop på hjälp hann ju knappt lämna styrelserummet förrän kommunen lovade att ställa upp och rädda klubben.
Det var förstås bra för Kif – och för damallsvenskan. För konkurser i etablerade klubbar är verkligen inget damfotbollen behöver nu.

Men rent principiellt är jag tveksam till att kommuner går in och räddar klubbar i kris. Det har jag varit ända sedan Helsingborgs IF:s herrar räddades av kommunen för ett antal år sedan.
Jag förstår reklamvärdet för kommunen med elitidrott, men tycker inte att mina skattepengar skall gå till att rädda föreningar som betalar högre löner än de har råd med. Klubbarna måste lära sig att ta större ansvar för sin ekonomi.

Jag tycker ju i och för sig att det är väldigt mycket mer behjärtansvärt att rädda Kif Örebro än Helsingborgs IF, då skillnaden i lönenivå och omsättning är gigantisk. Men som sagt, principen är ändå fel.

Överhuvudtaget tycker jag att svenska elitklubbar i fotboll ställer orimliga krav på sina kommuner.

Det var ju inte bara Kif Örebro som ropade på hjälp i går. Även Jitex BK såg sin verksamhet hotad. Det kostar klubben en halv miljon kronor att spela sina matcher på Valhalla i Göteborg i år. Och när deras normala hemmaplan Åby IP åter är klar för spel så verkar den inte nå upp till de krav som krävs för att godkännas för damallsvenskt spel till säsongen 2014.

Först skall jag slå fast att jag tycker att det är synd om Jitex, som i det här fallet har fått löften från Mölndals kommun om en godkänd arena. Men samtidigt kan jag inte sluta att förvånas över hur förbund och klubbar tar för givet att kommunerna skall stå för de miljoninvesteringar som krävs för att förbund och klubbar skall kunna tjäna extra mycket pengar.

Det finns väl inget som säger att en svensk kommun är skyldig att hålla sina elitklubbar med superarenor.

När klubbarna sitter på konferens med SvFF och EFD och bestämmer om nya, svindyra arenaregler måste de väl vara beredda att betala priset själva?

Det är inte svårare än att klubbarna köper loss mark, och bygger sina egna arenor. Eller så får väl förbundet gå in och bekosta arenorna.

För som sagt, det är orimligt att förbund och klubbar kräver att kommunerna skall lägga upp miljontals kronor för att möta nya regler som kommunerna inte har fått vara med och påverka.

Men klubbar och förbund skäms inte för att ta beslut som andra skall betala. Efter sina möten går de raka vägen till sina kommuner och kräver stora ombyggnader. Och skulle kommunen säga nej, då gråter klubbarna ut i media och får det att verka som att det är kommunen som är den stora boven.

Jag förstår förstås meningen med arenakraven. Jag förstår att tv-kanalerna sätter press på klubbarna för att kunna erbjuda bästa sändning.
Men tycker ändå att kraven är löjliga i damallsvenskan. Jag tycker att det är mycket viktigare att pengarna går till att utveckla produkten, än till paketeringen.

När jag står inför valet mellan högkvalitativ choklad i billig förpackning, eller billig choklad med högkvalitativ förpackning, då väljer jag förstås alltid det förstnämnda.
Visst, det tar garanterat lite längre tid att inse att den chokladen som ser tråkigast ut ändå är den bästa. Men när man väl hittat en kvalitetsprodukt byter man inte bort den.
Däremot så låter sig inte folk luras av en fin förpackning mer än en gång. Har man väl testat, och blivit missnöjd – då dröjer det till nästa test.

2500 åskådare på Vittsjö Idrottspark

Att Kif Örebro på grund av arenakrav tvingas spela sina hemmamatcher på en pinsamt tom Behrn Arena gör inte fotbollsupplevelsen större. Inte alls.
Det är en väldigt mycket trevligare inramning med 2500 åskådare på Vittsjö Idrottspark än det var med 2282 på Borås Arena i fjol.

Jag hade mycket hellre sett att alla damallsvenska klubbar hade krav på att ha ett F19-lag med heltidsanställd tränare, än en arena med planvärme, 100 vip-stolpar och 1000 sittplatser under tak.

För som jag ser det är det först när chokladen är så bra att den säljer, som man kan börja lägga pengar på att göra förbättringar av förpackningen.

Och nu säljer inte damfotboll på klubbnivå någonstans i världen. Det borde därför vara högsta prioritet att jobba på att utveckla spelet – inte på att förbättra läktare, strålkastare och omklädningsrum.