Landslagets anfallsspelet bygger mycket på fasta situationer, samt på att omsätta försvarsspel till anfall. Alltså genom att få till målchanser genom bollvinster i det höga presspelet, eller genom kontringar efter återerövringspress.
När jag nu även har kollat resten av matchen Spanien–Sverige noterar jag att den höga svenska pressen bara bet på allvar under den första kvarten. Jag tycker att man borde kunna hålla i pressen under en längre tid. Men sedan upptäckte Spanien att det ofta bildades jätteytor framför Johanna Rytting-Kaneryd och Amanda Nildén. De ytorna utnyttjade Spanien för att spela sig förbi den svenska förstapressen. Så brukar det inte se ut när Sverige försvarar med det vanliga spelsättet, 4–4–1–1.
Positivt i paus var att Sverige trots allt fortsatte att komma till målchanser under resten av den första halvleken. Och att Fridolina Rolfö såg vass ut. Mindre bra att Spanien också skapade lägen, samt att Zecira Musovic så långt kändes fumlig.
Efter paus bet den svenska pressen i sisådär tio–tolv minuter. Själva pressen ledde inte till några 100-procentiga målchanser. Däremot hade Amanda Ilestedt och Rolfö varsin i samband med hörnor. Under den perioden skapade också Spanien två riktigt bra chanser. Först nickade Alba Redondo i stolpen och sedan sköt Athenea del Castillo ett skott som tvingade Musovic att sträcka ut sin fulla längd.
En parentes kring Athenea var att jag satt och irriterades över att TV-kommentator Lena Sundqvist hela tiden kallade den tekniska spanska vänsterforwarden för Atena.
En dryg kvart in i den andra halvleken byttes Fridolina Rolfö ut. Det var inte bra för det svenska anfallsspelet. För som jag ser det var hon planens bästa spelare under de 61 minuter hon spelade. Under resten av matchen gick titeln bästa svenska spelare till Zecira Musovic. Utöver Rolfö klev även Amanda Nildén och målskytte Rebecka Blomqvist av. Man trodde att det skulle kunna leda till förbättrat svenskt presspel. Men effekten blev omvänd. Resten av matchen var det i princip Spanien mot Musovic.
Ganska tidigt efter trippelbytet gjorde den svenska målvakten först en fin räddning på en nick från nära håll från Redondo och sedan en ännu bättre fotparad på ett närskott från Esther Gonzalez.
Sedan var i princip allt spel förlagt till den svenska planhalvan fram tills Atletico Madrids Marta Cardona kvitterade efter hörna i minut 83.
Efter kvitteringen räknade jag faktiskt till 2–1 i svensk favör i klara målchanser, trots att Spanien fortsatte att äga spelet. Men på slutet fick Sverige äntligen till några riktiga anfall igen.
Det måste ju förstås sägas att Peter Gerhardsson knappast startade med den elva han hade startat om det varit en mästerskapsmatch. Och att han sannolikt inte hade bytt ut både Rolfö och Kosovare Asllani i så tidiga skeden som han gjorde. Men samtidigt hade ju Spanien ett ännu mer reservbetonat lag än Sverige. En slutsats av den här matchen är kanske att den svenska truppen inte är så bred som man kanske tidigare har trott. Att det krävs att Gerhardsson toppar laget även för att vinna mot Spanien B/C.
Gerhardsson har ju aviserat att han skall göra många ändringar mellan matcherna. På tisdag mot Frankrike kan vi nog åtminstone räkna med att Nathalie Björn, Filippa Angeldal, Jonna Andersson, Lina Hurtig och Stina Blackstenius startar. Troligen även Madelen Janogy och Olivia Schough.
En blogg om internationell damfotboll 