Silvia Neid

Tyskland är olympiska fotbollsmästarinnor för första gången. I sin sista match som tysk förbundskapten förde Silvia Neid sitt lag till 2–1-seger mot Sverige – och ett historiskt OS-guld.

Matchhjälte blev Dzsenifer Marozsan som gjorde 1,5 mål. Hon smekte läckert in 1–0-målet i början av den andra halvleken, sedan Nilla Fischer misslyckats med att styra undan ett inspel från Melanie Leupolz:

Sverige gjorde en helt ok match, men den tyska segern var ändå odiskutabel. Jag räknade till 6–3 i tysk favör i klara målchanser. 2–1 var således ett rimligt resultat.

Sedan var det förstås otroligt tråkigt att 2–0-målet var ett självmål från Linda Sembrant:

Sverige och Stina Blackstenius gjorde ett snyggt reduceringsmål efter fint förarbete av Kosovare Asllani och Olivia Schough.

Jag tycker att Sverige gjorde sin bästa insats i OS. Men just nu är det svårt att vara nöjd och glad. Och jag kan inte släppa åsikten att Pia Sundhage gjorde en tveksam insats i sitt taktiska upplägg, och i sina byten.

Startelvan har jag kommenterat i de två senaste inläggen. Jag tyckte alltså att Blackstenius borde ha spelat från start. Men det kändes ok att plocka Sofia Jakobsson när LFC-forwarden byttes in. Det kom också föredömligt tidigt. Så långt inga konstigheter.

Men det andra bytet? Att sätta in Pauline Hammarlund kändes självklart. Men att ta ut Asllani? Hur tänkte Sundhage där? I mina ögon var Asllani en av matchens allra bästa spelare. Hennes kreativitet och bolltrygghet var otroligt viktig för vårt spel.

För att Sverige skulle lyckas slå Tyskland fanns inte utrymme för misstag. Det blev lite för många, såväl ett par olyckliga på planen som några från ledarsidan.

Men vi fick i alla fall ett silver – och där inte så dåligt. Nu skall jag skriva BT-krönika. Slutorden blir förstås: Grattis Tyskland till ert första OS-guld.