Pia Sundhage

För att undvika missförstånd vill jag direkt slå fast att jag är en stor beundrare av Pia Sundhage. Hon är en fantastisk människa, och en stor fotbollstränare.

Hon är alltid tillmötesgående när man träffar henne. Och att hon mitt under OS ställde upp och chattade på http://www.bt.se i en timma och 32 minuter är helt makalöst. Har du förresten missat chatten finns den här.

Jag skulle gärna alltså se att Sundhage tar över vårt landslag nu efter OS. Och jag hoppas verkligen att hon snart blir den första kvinnan att träna ett herrlag på elitnivå.

Men. Skulle det mot förmodan vara hon som är vår nästa förbundskapten innebär det inte automatiskt att Sverige blir världsettor. Inte ens nära.

Sundhage är en inspiratör och glädjespridare. Och hon har gedigna kunskaper i ämnet fotboll. Men hon kan inte trolla. Och hon tar inte alltid ut det allra bästa laget, eller truppen.

Sverige kommer inte att börja spela kortpassningsfotboll á la Japan bara för att vi får ny förbundskapten.
Minns att vi tog VM-brons i fjol på hårt arbete, en stark defensiv – och vassa kontringar. Den som tar över efter Thomas Dennerby gör förstås bäst i att bygga sitt spel kring de styrkor som finns i vårt landslag. Alltså stabilitet och kontringsspel.

Kollar vi på Sundhages jobb i USA är det inte på något sätt jämförbart med hur det skulle bli i Sverige. USA har en hel hög duktiga spelare i varenda åldersgrupp. De skulle säkert kunna sätta ihop fem–sex landslag som skulle kunna konkurrera om medaljer i OS.

Sverige har vissa åldersgrupper där inte en enda spelare håller på internationell nivå. Stor skillnad.

I USA har Sundhage kunnat handplocka spelare efter sin fotbollsfilosofi. I Sverige skulle hon i mycket större utsträckning få välja spelsätt efter spelarmaterialet.

Och trots att USA i morgon gör sin tredje raka stora mästerskapsfinal under Pia Sundhage så gör även hon misstag. Och omdiskuterade laguttagningar.
Det finns rätt många experter i USA som exempelvis inte håller med Sundhage om att den fyrbackslinje hon spelar med i OS är den bästa.

Och i OS nu har hon chansat med en extremt offensiv trupp. Den chansningen höll på att fälla laget i semifinalen.
För sedan truppens enda defensiva mittfältare, Shannon Boxx, fick problem med ena baklåret har USA:s lag blivit framtungt. Eller skall jag i stället säga att det är för offensivt balaserat, med hela sju spelare som är mer offensiva än defensiva.

I Boxx frånvaro spelar Carli Lloyd och Lauren Cheney på centralt mittfält. Båda är i första hand offensiva. Och ingen av dem lyckades få tag på Christine Sinclair i den farliga ytan mellan backlinje och mittfält senast.

Att USA dessutom har en omskolad forward i Kelley O’Hara som vänsterback utnyttjade också Kanada framgångsrikt. O’Hara brukar ju oftast mest få anfalla. Hon har sällan satts på svåra defensiva prov. Och när Kanada började ställa svåra frågor – då ställdes O’Hara svarslös flera gånger.

Offensivt bytte Sundhage spelsystem till 4-2-3-1 med Abby Wambach som ensam forward efter fjolårets VM. Trots att Alex Morgan var bättre än Wambach hela vintern så krävdes det en hel hög stormatcher från ”Baby Horse” – som hon kallas – innan hon fick sin välförtjänta startplats. Det var ju först i samband med Algarve Cup som Sundhage ändrade tillbaka till 4-4-2, och gav plats för både Morgan och Wambach.

Men trots att USA troligen får spela med sin framtunga uppställning även i torsdagens final så tror jag att de vinner. De vinner trots att Japan nu har sett var svagheterna finns.
Jag tror på Sundhages lag som guldmedaljörer eftersom offensiven är så stark att den kompenserar de defensiva bristerna.