Lång analys av Champions Leaguefinalen

Sist av alla tänkte jag sammanfatta torsdagens skräll i Champions League. Det var verkligen en bra final. Och dessutom en väldigt intressant match på många sätt.

Dels förstås för att det var Europas två bästa lag som drabbade samman. Dels för att en mängd blivande EM-profiler var inblandade. Och kanske framför allt för vårt affischnamn fanns med på planen.

Jag börjar med det viktigaste – alltså Lotta Schelin:s insats.

Det är något speciellt med att se en match i efterhand, där man redan vet hur det slutar. Och där man redan har läst en mängd kommentarer om olika spelares och tränares insatser.

De kommentarere kring Schelin som jag hade med mig ner i tv-fåtöljen handlade i den första halvleken om slarvigt passningsspel, och att hon tillhörde Lyons mer anonyma spelare. Efter slutsignalen hade tonläget ändrats något, och hon kvitterade ut godkänt betyg från de allra flesta.

Man kan välja flera olika utgångspunkter när man gör en Schelinanalys. Men om jag väljer att helt förutsättningslöst bedöma hennes insats så är jag ändå rätt positiv. För jag tyckte mig se att hon försökte spela den huvudroll hon borde kunna göra.

De fyra–fem felpassen före paus kändes mer som orsakade av överambition än av rädsla. Och de två gånger hon hamnade rättvänd i offensiv position fick hon till hyfsade avslut – och båda gick mot mål.

Efter Wolfsburgs mål var dessutom Schelin en av de Lyonspelare som visade störst vilja att vända matchen. Hon visade det genom att göra flera uppoffrande, defensiva löpningar för laget.

Men egentligen var ju matchbilden den sämsta möjliga för Schelin. Det spel som passar henne optimalt är ju antingen när motståndarna ger henne ytor bakom deras backlinje. Eller när Lyon vinner kamperna om kanterna, med följd att Elodie Thomis, Lara Dickenmann och övriga gång på gång serverar Schelin inspel mot första stolpen. Där är Schelin lysande bra på att få fram en fot och styra in bollen.

Nu blev det en annan typ av match, där Lyon varken fick ytor bakom Wolfsburgs backlinje eller vann kamperna på kanterna speciellt ofta.

Och det är i de här lägena man känner att Schelin har vissa brister i sin speluppfattning.

Det märktes bland annat i den första halvlekens 26:e minut, då Megan Rapinoe nickade in en boll i målområdet. När bollen gick mot Rapinoe var Schelin före närmaste mittback, i det här fallet Ivonne Hartmann. Men Hartmann läste situationen klart snabbare, och hann springa förbi Schelin och täcka upp i målområdet. Hade Schelin varit lite snabbare i tanken hade hon fått ett öppet mål. Och sannolikt blivit matchvinnare.

Efter paus hamnade Schelin tyvärr ofta det där steget bakom försvararna, och hon var inte inblandad i några målchanser. Jag ger ändå Schelin godkänt för sin insats.

Fast väljer man att ta in faktorer som hennes stjärnstatus, och att hon nyligen valdes till den franska ligans bästa spelare – då finns det ändå anledning att vara kritisk.
För även om känslan är att hon verkligen försökte ta ansvar, så lyckades hon inte sätta något avtryck i matchen.

Med EM i åtanke är det lätt bekymrande. För i EM vill vi ju att Schelin skall sätta rejäla avtryck i varenda match…

Här lämnar jag Schelin och går till matchen som sådan. För min genomgång väljer jag samma form som jag gjorde efter fjolårets final – alltså att sammanfatta matchen i ett antal underrubriker:

Tränarkampen:
Ralf Kellermann vann den taktiska matchen mot Patrice Lair på knockout.

Från det lag som startade i den tyska cupfinalen förra helgen valde Kellermann att ta bort Maren Tetzlaff och Lina Magull, och sätta in Alexandra Popp och Zsanett Jakabfi. Tetzlaff åkte för övrigt ur matchtruppen helt och hållet.

Draget att spela Popp som vänsterback kändes riskabelt, men visade sig vara geniartat. Skyttedrottningen såg till att kvicka Thomis bara kunde blixtra till vid enstaka tillfällen.

Jakabfi var i och för sig långt ifrån höstens superform, men gjorde ändå en viktig insats för att hjälpa Lena Goessling och Nadine Kessler på Wolfsburgs centrala mittfält. Wolfsburgstrion klarade mittfältsmatchen mot Lyons supertrio Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib på ett lysande bra sätt.

Om Kellermann lyckades klockrent med sin startelva gjorde Lair ett felval. Han valde att starta med Rapinoe till vänster, i stället för alternativen Dickenmann och Eugenie Le Sommer. Mer om det under nästa rubrik.

Bytena:
Det här är väl egentligen en del av tränarkampen. Och även här vann Kellermann på knock.

Lair upptäckte nog ganska tidigt att han hade satsat fel. Utan offensiva spelare som har starkt huvudspel – läs Laetitia Tonazzi och Le Sommer – så fyller inte Rapinoes fina inläggsfot någon större funktion. Visst kan hon slå fina frisparkar och hörnor. Men sådana spelare hade man ju ändå på planen i Necib och Sonia Bompastor.

För att få bättre fart på anfallsspelet valde därför Lair att göra sitt första byte redan i paus. Att ta ut Rapinoe kändes rätt just då. Och Dickenmanns ankomst gav också Lyon en flygande start på den andra halvleken. Under de tio–tolv första minuterna var Wolfsburg rejält i gungning.

Men anstormningen bedarrade, och när Lair som nästa drag valde att ta ut Abily undrade jag vad som hände. Det måste väl har varit en skada med i bilden? Personligen ser jag Abily som en tänkbar matchvinnare – en spelare som man vill ha på planen när det drar ihop sig.

Lairs tajming var usel. För när Wolfsburg tog ledningen kändes det som att fransmannen redan hade spelat ut sina vassaste kort – och inte hade något mer kvar att ge. Jag hade till exempel kunnat tänka mig att ta ut Lotta Schelin och ge plats åt någon nickstark forward.

Dubbelskrällen:
Att Alexandra Popp var frisk nog att spela var en liten skräll. Och att hon var en så fantastiskt skicklig vänsterback var en stor. Popp var helt klart en av Wolfsburgs stora hjältinnor.

Det stora intresset:
Publiksiffran på 19 258 var bättre än förväntat på Stamford Bridge. Men det var ju ändå väldigt långt ifrån fjolårets underbara 50212 på Münchens Olympiastadion.

Bättre än publiksiffran var tv-intresset. Eurosport twittrade i fredags att man hade 7,8 miljoner tittare totalt i Europa. Det skulle vara kanalens bästa siffra någonsin. Gissar att man då avser damfotboll. I Frankrike hade man 1,5 miljoner tv-tittare och i Tyskland var det 740 000 som tittade.

Målchanserna:
Trots stort spelövertag fick jag bara chanserna till 6–4 i Lyons favör. Eftersom laget saknar forwards som kan nicka fick man oftast förlita sig till skott utifrån. Och det är sällan man vinner matcher på den här nivån enbart genom distansskytte.

Konstsparken:
Jag måste ha en rubrik för min favoritspelare i tysk fotboll under säsongen 2012/13, Nadine Kessler. Wolfsburgs lagkapten är verkligen en fantastisk energispelare. I ligan har jag älskat hennes många och hängivna djupledslöpningar.

I WCL-finalen fick hon i stor utsträckning lägga sin energi på försvarsspel. Men i inledningen av matchen sprang hon in i straffområdet – och höll på att göra mål på en bicycleta. Kessler har i vinter blivit landslagsspelare, och jag hoppas få njuta vidare av hennes energi under EM.

Straffen:
Som jag tidigare konstaterat var den inte solklar. Men jag kan inte heller säga att den var felaktigt dömd. För bollen tar ju utan tvekan på Laura George:s arm, som hon har en bit utanför kroppen. Men det är ändå hårt dömt.

Själva straffen var också hård. Rutinerade trotjänaren Martina Müller visade sig vara pardonlös när hon fick chansen. En vinnare.

Sortierna:
Wolfsburgs 31-åriga back Navina Omilade-Keller fick avsluta karriären som en riktig vinnare. Några minuter på planen fick hon dessutom. Som forward… Stämmer det att Bompastor lägger av fick Lyonkaptenen en tråkigare sorti från den internationella scenen. Jag kommer verkligen att sakna henne i sommarens EM.

Den spruckna supersviten:
Frågan efter matchen var hur många tävlingsmatcher utan förlust under ordnarie tid som Lyon egentligen radade upp – 119 eller 122? Den första siffran har jag företrätt. Den senare gick att läsa i fredagens Aftonbladet.

Vid en mer noggrann koll har jag konstaterat att Aftonbladets siffra var felaktig, för där har man även räknat in Wolfsburgsmatchen – som ju blev en förlust.

Sviten stannade således på 119 – eller 121. Den högra siffran innefattar även semifinal och final i fjolårets klubblags-VM. Men eftersom det var en inofficiell inbjudningsturnering tycker jag inte de båda matcherna borde räknas. Fast det är ju en smaksak…

Skrällen:
Ja, det var en skräll att Wolfsburg vann. Men att det skulle vara årets skräll inom damfotbollen – knappast va? Den tyska ligan är Europas bästa, och Wolfsburg kom tvåa där 2012 och vann i år.

Dessutom innebär finaler större press på favoriterna än vanliga matcher. Medan Lyon hade ett tungt ok på sina axlar slapp Wolfsburg för första gången för säsongen helt och hållet ifrån favorittryck. Ganska skönt för dem.

Jag tycker exempelvis att det var en betydligt mycket större skräll att Mallbacken tog poäng av Tyresö än att Wolfsburg vann mot Lyon. Men jag kanske undervärderar värmländskorna…

Den förhastade slutsatsen:
Efter Wolfsburgs seger hörde man flera röster ropa ut att Lyons storhetstid sannolikt är slut. Det tror jag är en rejält förhastad slutsats.

Lyon har ju ändå bara förlorat en av sina 120 senaste matcher. Och faktum är ju att man även i finalen var ett bättre lag än Wolfsburg, spelmässigt sett. Jag står fast vid uppfattningen om att Wolfsburg bara vinner någonstans mellan var tredje och var femte match mot Lyon – lite beroende på skadesituationen i de olika lagen.

Lyon har så mycket kvalitet i sin trupp att jag håller det för troligt att man mycket väl kan få höja Champions Leaguepokalen i Lissabon om ett år. Vi får väl förresten hoppas att Tyresö då är med och på allvar utmanar om den där pokalen.