I samband med stora idrottstävlingar görs alltid politiska utspel på olika nivåer. Damfotbollens mästerskap är inga undantag – tvärtom passar spelare och ledare på att hugga mot det mesta när de hamnar i fokus.
Räkna alltså med att det kommer att bli en hel del utspel före och under VM-slutspelet.
Jag förstår att man passar på – det är självklart att damfotbollen skall försöka förbättra sin position när möjligheten finns. Men är alla utspel berättigade? Kanske inte.
Här kommer en liten genomgång av en del saker som hänt på den här fronten de senaste veckorna.
Det var väl inte ett utspel, men det internationella fotbollsförbundet Fifa har förbjudit Tv4 att kalla VM för fotbolls-VM i marknadsföringen. Mästerskapet skall tydligen heta dam-VM. Där tycker jag nog att Fifa gör ett rejält självmål, för inte kallade de väl mästerskapet i Brasilien i fjol för herr-VM? Men självmål gör ju Fifa-pamparna ganska ofta nuförtiden…
I dag hålls det ju val av Fifa-president och trots de senaste dagarnas skandaler verkar Sepp Blatter få sitta kvar vid makten. Det är ju en jätteskandal i sig.
För någon vecka sedan kallade sig för övrigt Blatter för ”Gudfadern av damfotboll”. Det uttalandet fick Alex Morgan att skratta – eller möjligen gråta. Morgan hävdar nämligen att Blatter inte visste vem hon var vid Fifagalan i januari 2013.
Då var Morgan närvarande eftersom hon var nominerad som en av världens tre bästa spelare.
Enligt den här artikeln hävdar Abby Wambach att Blatter vid en Fifagala – möjligen samma gala som Morgan refererar till – trodde att Wambachs fru Sarah Huffman var Marta.
Att inte världens högsta fotbollsbas känner igen den spelare som blivit framröstad som världens bästa fem gånger är generande. Gudfader Blatters intresse för damfotboll känns ju äkta…
Den italienske före detta fotbollsbasen Felice Belloli hade däremot inget intresse av damfotboll. Hans homofobiska uttalanden var värda alla möjliga fördömanden och det var ju även högst berättigat att förbundsstyrelsen sparkade Belloli under förra veckan.
Även på hemmaplan har det gjorts flera politiska utspel den senaste tiden. Umeås tränare Maria Bergkvist bjöd nyligen på följande anmärkningsvärda uttalande:
”Vi borde få större medel av förbundet. I dag får du betydligt mer pengar för ett herrlag i Superettan än vad ett lag i damallsvenskan och det tycker jag fan är sinnessjukt. Hur kan det vara så? Varför händer inget?”
Personligen tycker inte jag att det är sinnessjukt att en serie med mer än dubbelt så högt publiksnitt som damallsvenskan har högre tv-intäkter.
Ett annat anmärkningsvärt uttalande läste jag i en GP-intervju med Moa Svan, som har varit fotbollsreporter för tidningen Feministiskt Perspektiv. Hon sa bland annat att:
”Vi måste sluta stötta herrlandslaget in absurdum. Mitt mål är att herrarnas stöd ska slås ur balans och i stället falla på det riktiga landslaget (damlandslaget), att de ska bli nummer ett.”
Det är bra med engagemang, men det här låter lite som att rasera den grund man står på. Det är ju herrlandslaget som över tid har dragit in de pengar som betalat för dam- och flicklandslagens verksamhet. Varför så avundsjuk? Det måste väl finnas plats för framgångar både för herrar och damer.
Personligen unnar jag alla elitidrottare att kunna leva på sin sport. Men är det rimligt? Och vad skall hända för att det skall bli möjligt?
När jag läser uttalanden som Maria Bergkvists väcks en massa frågor. Är det bara de svenska fotbollspengarna som skall fördelas jämnt? Eller alla idrottspengar? Vem skall betala för basket, handboll och innebandy? Eller är deras utövare inte lika mycket värda som fotbollstjejer?
Det finns massor av vinklingar på de här frågorna. En intressant är att man i många sammanhang hör damfotbollsfolket säga att herr- och damfotboll är två olika sporter. Men när det kommer till pengar tvekar inte damfotbollen att försöka åka snålskjuts på herrfotbollen. Då är löner och intäkter jämförbara utan några som helst problem.
Visst tjänar delar av herrfotbollen snuskigt mycket pengar och det är önskvärt att de rika är generösa mot de fattiga. Men i botten tycker jag ändå att det är rimligt att man får lön efter vad ens företag/klubb drar in på sin egen verksamhet.
En verksamhet som skall vara hållbar över tid bör inte bygga på bidrag och lån. Den bör gå runt av sig själv.
För damfotbollen finns det bara en väg – det handlar om att fortsätta öka intresset och engagemanget bland folket. Det handlar om att öka publiksiffrorna för landslaget och för matcherna i damallsvenskan. Det handlar om att göra en bättre produkt.
Tyvärr gör svensk damfotboll en hel del självmål i det arbetet. VM-slutspelen är den bästa marknadsföringen som finns för sporten, men det svenska marknadsföringsarbetet inför slutspelet i Kanada får underkänt betyg.
När landslagsledningen borde göra allt för att synas har man gjort tvärtom. Det mediaupplägg som är ligger inför VM innebär ett nytt rekord i otillgänglighet. Det är verkligen vansinnigt tråkigt. Aftonbladets Jennifer Wegerup skrev för övrigt om bristerna i den här krönikan.