Det blev ingen medalj för Tony Gustavsson och hans Australien. USA grundlade segern med sin bästa halvlek i turneringen, och hade 3–1-ledning i paus. Det var en öppen och kul bronsmatch som amerikanskorna till slut vann med 4–3.

Det var veteranerna som visade vägen för USA. Megan Rapinoe gjorde 1–0 på en hörna direkt i mål och 2–1 på en fantastisk volley. Sedan avslutade Carli Lloyd den första halvleken med sitt nionde OS-mål, det första i årets turnering. Det var ett riktigt snyggt mål med fin mottagning med högern och klockrent avslut med vänsterfoten.

Lloyd gjorde sedan även sitt tionde OS-mål när hon satte 4–1 från friläge i början av den andra halvleken.

Australiens mål gjordes av Sam Kerr (1–1), Caitlin Foord (2–4) och Vittsjös Emily Gielnik (3–4). Foords mål var en nick efter fint inlägg från Kyah Simon. Gielnik smällde in ett härligt distansskott i slutminuten.

Kerr gjorde sitt mål med vänsterfoten efter att ha blivit frispelad av Foord. Därmed blev det fyra nickmål samt ett vardera med höger och vänster fot för Kerr i turneringen. Hennes sex mål innebär att hon delar andraplatsen i skytteligan med Ellen White och Barbra Banda.

Megan Rapinoe klev av planen efter 61 minuter. Vi får se om det var det sista vi såg av 36-åringen i ett globalt mästerskap, eller om hon om är med även i VM om två år.

20 minuter senare klev även Carli Lloyd av. Även för 39-åringen känns det fullt möjligt att det var sista gången vi fick se henne i ett globalt mästerskap. Om det var de båda veteranernas avskedsföreställning på den stora internationella scenen var det verkligen avsked med klass.

USA räddade till slut hem en medalj. Även om brons naturligtvis är en missräkning för världsettorna så räddade amerikanskorna ändå lite av äran i dag.

Australien har gjort en jättebra turnering. De är definitivt det lag som haft den bästa utvecklingen. I dag inledde de väldigt bra, men föll sedan på egna misstag.

Målvakten Teagan Micah får ta på sig Rapinoes 1–0-mål. Det var en hård och fin hörna, men Micah hade tagit den om hon varit kall och stått kvar på mållinjen.

Både det snygga 2–1-målet och Lloyds 4–2-mål kom efter misslyckade aktioner från Alanna Kennedy. Det enda efter en misslyckad rensning och det andra efter en för lös hemåtnick.

Kanske att det var tröttheten som tog ut sin rätt. Australien är det lag som gått hårdast på sina nyckelspelare i den här turneringen.

Men trots missad medalj kan The Matildas lämna Japan med raka ryggar. Fjärdeplatsen är landets bästa i ett globalt mästerskap, och spelarna har garanterat fått mersmak inför VM på hemmaplan om två år.

Det är mindre än två dagar till finalen och det är således hög tid att sammanfatta semifinalen mot Australien, och samtidigt titta tillbaka på alla de fem matcher som Sverige har spelat i OS.

Eller skall jag skriva ”de fem matcher som Sverige har vunnit i OS”. Vad jag förstått har det aldrig tidigare hänt att ett svenskt landslag vunnit fem raka matcher i ett stort mästerskap.

Överhuvud taget har Peter Gerhardsson ett helt fantastiskt facit i stora mästerskap. Om vi tittar på 90-minutersmatcher har han lett landslaget i tolv sådana i mästerskap. På dem är det en förlust, ett kryss – och tio segrar. Tio segrar.

Förlusten var sista gruppspelsmatchen i VM, den mot USA där Gerhardsson vilade sin startelva. Krysset var ju VM-semifinalen mot Nederländerna, en match som slutade med förlust efter förlängning. Räknar man den som förlust är Gerhardssons facit i stället tio segrar och två förluster – även det makalöst bra.

Som jag konstaterade redan när den svenska OS-truppen togs ut så bygger laget på tre framgångsrika ungdomslandslag, kryddade med några veteraner. Ungdomslandslagen det handlar om är det U20-lag som spelade VM 2010 samt de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är sju spelare födda 1993, vilket egentligen är perfekt. Med undantag för veteranerna Hedvig Lindahl och Caroline Seger samt ungdomen Hanna Bennison är övriga spelare 24–32 år – alltså i den ålder där de skall vara som bäst.

Lite oroväckande är det att 02:an Bennison alltså är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, och att det känns som att det dröjer några år innan vi har ytterligare påfyllning underifrån.

Det är alltså på många sätt nu som det svenska guldet skall komma.

Hittills har ju inte vårt landslag gjort någon besviken. För fem raka segrar är som sagt otroligt bra. Man kan ju möjligen anmärka på en något sviktande formkurva. På ett sätt är det ofrånkomligt att kurvan pekar neråt. Börjar man med en 3–0-seger mot USA har man ju inlett med något som är svårt att toppa.

Och i utslagningsmatcher är den spelmässiga prestationen egentligen inte det viktiga, utan det handlar ju om att vinna. Hur man gör det spelar inte så stor roll.

Men tittar vi ändå lite på hur Sverige gjort sina mål har det mycket handlat om att först spela in centralt och sedan ut på kanterna där man varit bra på att överbelasta. Åtta mål har kommit på inspel eller inlägg från kanterna. Där har Sofia Jakobsson tre assist, Fridolina Rolfö två samt Kosovare Asllani, Hanna Glas och Hanna Bennison var sitt. Det innebär fem mål från höger och tre från vänster.

I övrigt är vårt lag alltid starkt på fasta situationer. Vi har gjort rena hörnmål – mot USA och Nya Zeeland. Dessutom har två av inläggsmålen kommit i andrafas efter hörnor – mot Australien och Japan.

Vi har även ett straffmål och två mål som kommit på distansskott mot Australien. Dels Rolfös kanon i gruppspelet, dels Rolfös retur på Filippa Angeldahl:s skott i semifinalen.

Defensivt har vårt landslag länge varit väldigt stabilt. På senare år har man även lagt till ett vassare presspel som gör att man kan spela ett lite högre försvarsspel. I OS har man huvudsakligen pressat motståndarna ut på deras vänstersida, alltså Sveriges högerkant. Därav är det logiskt att Sverige gjort flest mål från höger.

Det som vårt lag framför allt blivit bättre på under de senaste åren finns nog ändå i offensiven – det handlar om hur man spelar sig ur situationerna. Förr handlade uppspelen mycket om långa bollar mot forwards. Nu kan vårt lag hålla i bollen på ett bättre sätt och både vila med bollen och få till långa anfall.

Det här är mycket Peter Gerhardssons förtjänst. Härom dagen blev Olivia Schough intervjuad av Irma Helin på Discovery+. Då sa Rosengårdsspelaren så här om förbundskaptenen:

”Fotbollsmässigt har han kunnat lära mig mer än någon annan. Jag vet inte om det har att göra med att han har mycket erfarenhet från herrfotbollen som är, som vi vet, längre fram än oss. … Just den biten var väldigt intressant när Peter kom in och la väldigt stor vikt vid smådetaljer som jag knappt hade tänkt på innan – man har bara kört på, typ. Det är hela tiden ‘spela på rätt fot’. Spelar vi inte på rätt fot på träningen måste man göra om passningen. Nu går det per automatik, nu visar alla rätt fot hela tiden, det blir nästan aldrig någon felpass på träningen. Sådana detaljer som har gjort att vi har växt som fasen sedan senaste OS.”

Det där märktes faktiskt även i måndagens OS-semifinal, även om den innehöll fler svenska felpass än man har vant sig vid i det här mästerskapet. Framför allt såg man många felpass före paus.

Vid en närmare koll var den andra halvleken trots allt bättre än jag först upplevde. Sverige hade trots allt rätt bra kontroll. Det som antagligen gjorde att jag inte kände det under matchen var nog att anfallspassningarna inte satt där de skulle. Samt att man själv var lite nervös. Därför gav jag nog också Australien någon målchans för mycket i måndags.

Apropå Australien har de haft en väldigt positiv formkurva i Japan. Tony Gustavsson gjort ett fantastiskt jobb med laget, som bara blivit bättre och bättre för varje match.

Här är en genomgång kvart för kvart av deras senaste match, semifinalen mot Sverige:

Sverige–Australien
Period 1: 1–15 minuter:
0–0 i mål
0–0 i målchanser
2–1 i hörnor

Matchen började med lite taktisk skuggboxning.

Medan Gerhardsson körde med samma startelva som mot Japan valde Gustavsson att anpassa sin elva efter Sveriges styrkor. Han satte Aivi Luik på bänken, flyttade in Steph Catley som mittback och tog ner Tameka Yallop på vänsterkanten. Det öppnade för Chloe Logarzo på centralt mittfält.

Förändringen förbättrade snabbheten i Australiens backlinje. Men den gjorde att man tappade lite i anfallsspelet, då det brukar regna in inlägg från Catleys fina vänsterfot. Det gjorde det i och för sig ändå, enligt statistik från Australiens fotbollsförbund slog Catley hela tolv inlägg i matchen. Flera av dem var dock i form av fasta situationer, för i själva spelet kom hon ju lite längre ifrån det svenska målet i och med placeringen.

Gissningsvis gjorde nog Gustavsson även förändringen för att få två bra passningsfötter på sin vänstersida. Det är ju mot den sidan Sverige tidigare har pressat motståndarna.

När spelet väl började var det tydligt att Sverige ville hitta in bakom Australiens vänsterförsvar. Men med Catley där istället för långsammare Luik gick det inget vidare. Man såg dessutom flera gånger att Catley tjuvstartade lite för att inte bli frånsprungen av snabba Sofia Jakobsson.

Sveriges plan om att anfall djupt på högersidan gick alltså om intet. Australien hade gjort den taktiska läxan efter gruppspelsmatchen. Det innebar att man även stängde till centralt. Ofta låg fem australiska försvarare på rad, och dessutom så tätt att det inte gick att spela mellan dem. Det ledde till väldigt många svenska anfallspassningar fastnade i den australiska fembackslinjen.

Även Sverige hade ändrat lite i taktiken. Den här gången låg Stina Blackstenius och Kosovare Asllani jämte varandra när man startade pressen. Det innebar att man inte styrde Australien åt någon speciell kant, utan att man bara stängde uppspel centralt.

Rent allmänt var den första kvarten fri från målchanser. Sverige var närmast att skapa någon, men antingen gick det lite för långsamt, eller så fastnade anfallspassningarna som sagt på australiska försvarare.

Överhuvud taget var det rätt många felpassningar i början. Bland annat hade annars säkra Nathalie Björn två uppspel i mitten under de första 16 minuterna som gick rakt på motståndare. De svenska felpassen gjorde att Australien hade 54–46 i bollinnehav efter 15 minuter.

Men det var även lite slarv i passningar som gick till rätt adress. Bollen hamnade flera gånger lite bakom medspelaren, eller på fel fot, vilket gjorde att det svenska uppbyggnadsspelet inte gick fort nog.

Period 2: 16–30 minuter:
0–0 i mål
1–0 i målchanser, totalt 1–0
0–0 i hörnor, totalt 2–1

Den taktiska skuggboxningen fortsatte. Det gjorde även de svenska felpassen. Annars passningssäkra spelare som Magdalena Eriksson, Filippa Angeldahl och Kosovare Asllani hade ovanligt svårt att få bollen till en blåklädd. Och tyvärr var de inte ensamma.

Dock hade Sverige en riktigt bra period på fyra–fem minuter där man låste sig fast på offensiv planhalva. Under den perioden sköt Fridolina Rolfö klockrent i ribban – matchens första målchans.

Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål
0–3 i målchanser, totalt 1–3
1–3 i hörnor, totalt 3–4

Halvlekens sista kvart gick nästan till 100 procent till Australien. Det började med att Amanda Ilestedt låg ner, och såg väldigt orolig ut efter att ha fått en smäll mot knät.

När spelet kom igång gjorde Hedvig Lindahl sin största missbedömning i turneringen, när hon kom ut för sent i en duell med Sam Kerr. Som tur var hamnade Kerr ur vinkel, och Australien kom inte till avslut i anfallet.

Däremot bet sig Australien fast på Sveriges planhalva och kom till flera andra avslut. De man minns var att frisparksexperten Alanna Kennedy hade en hyfsad frispark, att Sam Kerr skarvnickade precis utanför och att Tameka Yallop sköt just över efter hörna.

Och så gjorde ju Kerr ett jättesnyggt volleymål på en inläggsfrispark, som en otajmad Magdalena Eriksson onödigt hade dragit på sig mot en felvänd motståndare ute vid sidlinjen. Dock var domare Melissa Borjas från Honduras snabb på att blåsa svensk frispark. Signalen kom redan innan bollen nådde Kerr.

Jag är fortsatt inte säker på varför det blev frispark. Men den bästa teorin är att de två offsidestående australiska spelare som användes som screenar bedömdes påverka spelet. Om det var anledningen, och att det är en korrekt regeltolkning, så finns det ingen anledning att använda offsidestående spelare för att screena.

Hur som helst skönt att det inte blev mål. Och skönt att det var 0–0 i paus. För den första halvleken gick till Australien.

Den svenska pressen funkade inte riktigt. Logarzo och Emily van Egmond hjälpte sin trebackslinje och skapade situationer där Australien var fyra mot två eller till och med fem mot två mot Sveriges forwards. Eftersom framför allt van Egmond, men även alla tre backarna, har bra fötter kunde de ofta, och ostört, från centrala positioner få lägga ut krossbollar på kanterna.

Faktum var att många svenska spelare såg sämre ut än tidigare i turneringen. Vårt lag hade väldiga problem med att spela sig ur situationerna. De enda tre som höll riktigt hög klass under halvleken var Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och suveräna Caroline Seger.

Period 4: 46–60 minuter:
1–0 i mål, totalt 1–0
1–1 i målchanser, totalt 2–4
0–0 i hörnor, totalt 3–4

Sverige fick en drömstart på den andra halvleken. I min BT-krönika kallade jag målet som föll efter 35 sekunder för ett underbart skitmål. För det var på många sätt ett skitmål. Men för att kunna göra skitmål måste man ta sig till motståndarnas straffområde.

Och det gjorde Sverige på ett riktigt fint sätt. Det började med ett australiskt inkast som nickades fram och tillbaka innan Rolfö nickade ner till Asllani, som stötte hemåt till Seger, som i sin tur spelade loss Angeldahl i mitten.

Häckenmittfältaren avancerade, och sköt sedan ett distansskott som tog på Chloe Logarzos utsträckta ben och fick en ganska rejäl överskruv. Målvakt Teagan Micah blev ställd av den höga studsen, backade och stötte bollen i egen ribba. Stina Blackstenius grävde fram returen till Rolfö som lyfte högerbenet så högt hon bara kan när hon stötte in ledningsmålet.

En högklassig passningssekvens bäddade alltså för det något udda målet.

Överhuvud taget hade Sverige ett betydligt bättre passningsspel från start i halvleken. De första nio minuterna var riktigt bra, då höll det svenska laget i bollen och kontrollerade matchbilden. Enda orosmomentet var att Hedvig Lindahl drog lillfingret ur led efter 48 minuter. Det var dock inte värre än att hon kunde fortsätta spela.

Australien hade två bra minuter, där man skapade en chans när Kerr vann en nickduell mot Ilestedt. Men nicken gick just över. Strax efter var det även lite oreda i det svenska straffområdet i samband med ett av många australiska inlägg.

Men totalt sett var det här en kvart som gick till Sverige, dels för målet men även för att man hittat ett lugn i passningsspelet igen.

Period 5: 61–75 minuter:
0–0 i mål, totalt 1–0
0–1 i målchanser, totalt 2–5
2–1 i hörnor, totalt 5–5

Svenskt byte: 73: Hanna Bennison in, Filippa Angeldahl ut.

Sverige fortsatte att ha god kontroll på spelet. Matchklockan var inte många minuter över 60 när man började se tröttheten i Australiens lag. Det blev snabbt väldigt långa avstånd mellan lagdelarna, vilket gynnade Sverige när The Matildas matade in inlägg.

Ofta var det få australiska spelare i straffområdet, och det fanns inte heller någon att kämpa om andrabollarna. Två gånger under kvarten var det dock oroligt i Sveriges straffområde. Dels när Magdalena Eriksson helt missbedömde ett inlägg, men räddades av Nathalie Björn. Dels efter 73.45, när Hanna Glas ramlade vilket gav Steph Catley fri gata i Sveriges högerförsvar. Lindahl hade dock stängt vid sin första stolpe.

Efter Catleys målchans lyckades Australien bita sig fast på svensk planhalva. Kvarten avslutades med australisk press.

Period 6: 76–90 minuter:
0–0 i mål, slut 1–0
1–0 i målchanser, totalt 3–5
0–2 i hörnor, totalt 5–7
Totalt 9–13 i avslut, varav 4–4 i avslut på mål
Bollinnehav: 46–54

Svenska byten: 90+1: Jonna Andersson in, Sofia Jakobsson ut. 90+4: Lina Hurtig in, Stina Blackstenius ut.
Utvisning, Australien: Ellie Carpenter (målchans 90+6).

Den sista kvarten började lätt nervöst från svensk sida. Australien bet sig fast på svensk planhalva under flera minuter. De kom inte till några målchanser, men det var ändå lite oroväckande att Sverige sjönk djupt, att rensningarna hamnade rakt på australiska spelare samt att man inte lyckades komma upp med laget.

När man fastnar vid eget straffområde krävs det ju inte jättemycket för att en boll skall studsa fel eller få besvärlig överskruv… Men det skulle visa sig att Catleys skott i 74:e minuten var The Matildas sista riktiga målchans.

Under slutkvarten hade Australien en frispark i bra läge – som Kennedy drog högt över. Det var även en sekvens där Lindahl och Kerr var på bollen samtidigt, men där den svenska målvakten hade studsen med sig.

Från minut 85 kändes dock Australien som ett slaget lag. På övertid var det i stället Sverige som skapade en 100-procentig målchans när Rolfö kom runt på högerkanten. Blackstenius lyckades dock styra bollen utanför det öppna målet.

Och det allra sista som hände var att inbytta Lina Hurtig sprang igenom, och blev neddragen av Ellie Carpenter. Det blev rött kort för australiskan, och direkt efter var matchen slut.

Många svenska spelare lyfte sig efter paus, inte minst klarade backlinjen av att hantera alla inlägg på ett bra sätt. Offensivt var det Fridolina Rolfö som stod för kvaliteten. Rent allmänt skapades det lite för få målchanser för att man skall vara helt nöjd med själva spelet.

Fast som sagt – det viktigaste i utslagsmatcher är ju segern.

Lite oroväckande ändå att man börjar känna att några av spelarna kanske har lite vikande formkurva. En som däremot är hyperstabil är Caroline Seger.

Ni som har följt den här bloggen under längre tid vet att jag ofta tyckt att Segers rykte har varit bättre än hennes prestationer. Att hennes lysande bollbehandling har dolt att hon varit lite av en bromskloss i spelet. Att hon mest passat i sidled, eller till spelare som måste passa tillbaka till henne.

Men det där var förr.

I OS är Seger närmast felfri. Defensivt är det inte många gånger i turneringen som hon har satt sina fötter fel. Hon vinner nickdueller, täcker ytor – ibland till och med bakom backlinjen och så är hon fantastisk med bollen. Jag har inte tillgång till några statistikprogram, men jag såg inte att hon hade ett enda bolltapp i semifinalen.

Faktum är jag hon väl knappt haft några bolltapp överhuvud taget i OS. Och det beror inte på att hon slår fega sidledspassningar, utan det här året har Seger lyft sitt offensiva passningsspel med flera klasser.

Det var liksom ingen slump att det var Seger som spelade loss Filippa Angeldahl innan det svenska segermålet. Seger har varit väldigt bra just på att spela loss Angeldahl, men även på att sätta upp bollar på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö.

Som ni förstås – jag är närmast lyrisk över vår lagkaptens insatser hittills i OS. Jag har givit henne fyra eller fem i betyg i samtliga matcher. Hon fick en femma i semifinalen. Från det jag sett rankar jag Seger bland topp tre i den här turneringen. De som skulle kunna konkurrera är Vivianne Miedema som slog till med tio mål på fyra matcher, och Barbra Banda som gjorde sex mål för Zambia.

Med det släpper jag semifinalen och blickar framåt. Torsdag klockan 10.00 är det bronsmatch mellan Australien och USA. Där håller jag USA som favorit till 60–40.

USA har verkligen inte varit bra i den här turneringen. Framför allt har de saknat lösningar i uppspelsfas, vilket gjort att deras duktiga offensiva spelare inte synts i matcherna på det sätt som man är van vid.

Amerikanskornas svaga prestationer gör att det borde vara bra chans för Australien att skrälla. Det blev 0–0 när lagen möttes i gruppspelet. Då lyckades Tony Gustavsson bra med taktiken, och USA var väldigt uddlöst.

Men avstängningen av Ellie Carpenter är förstås ett jättestort avbräck. Carpenter har varit lysande, och är inte långt ifrån topp tre i OS. Dessutom tyckte jag att de australiska spelarna såg väldigt slitna ut i den andra halvleken mot Sverige. Nu skall de spela en sjätte match på 15 dagar.

Det skall i och för sig även USA göra. Men Vlatko Andonovski har roterat betydligt mer på sina spelare än vad Gustavsson har gjort. Det gör alltså att känslan ändå är att bronset hamnar i USA.

Det kändes väldigt skönt att skriva den där rubriken. De två obesegrade lagen möts i finalen – Sverige och Kanada.

Båda lagen hade dock lite flyt i semifinalerna. Inte minst vårt svenska, som långa stunder var riktigt illa ute mot ett taktiskt skickligt Australien.

Jag räknade till 7–3 i klara målchanser till The Matildas. Men bollen studsade svensk väg. Dels när domaren Melissa Borjas från Honduras dömde bort ett australiskt mål i den första halvleken. Dels när Filippa Angeldahl:s skott direkt i upptakten av den andra halvleken fick en konstig bollbana och till slut hamnade framför Fridolina Rolfö:s fötter.

Det var logiskt att Rolfö blev segerskytt. Hon var inblandad i alla Sveriges tre målchanser. Nu skall jag andas ut och skriva finalkrönika till BT. Återkommer vid ett senare tillfälle med analys.

Kanada försvarade sig just till OS-final. Man gjorde en utmärkt första halvlek, där man hade kontroll på USA.

Efter paus var det USA som ägde matchen. Kanada hade bara två skott på mål under matchen. Det ena var den straff Jessie Fleming satte i 74:e minuten.

Straffsituationen går att se i förra inlägget. Det var inte en solklar straff, utan den kommer säkert att bli omdiskuterad. Deanne Rose kliver ju nämligen först in i Tierna Davidson, vilket får amerikanskan ur balans. Men det är kanske ändå ett korrekt domslut.

För jag tycker nog inte att det skall vara frispark för Davidson i läge ett. Sedan sparkar ju Davidson faktiskt ner Rose, och då skall det ju vara straff.

Det var alltså länge en väldigt jämn match. Det första avslutet på mål kom först i 65:e minuten. Även om USA ägde den andra halvleken kom de bara till fyra avslut på mål.

Närmast en kvittering kom Carli Lloyd, som hade en stenhård nick i ribbans överkant. Men känslan är att Stephanie Labbé var så bra placerad att hon nog hade kunnat peta den nicken över, om den gått några decimeter lägre.

Det här var alltså Kanadas första seger mot USA på drygt 20 år. Finalplatsen är förstås också Kanadas största fotbollsframgång genom tiderna.

För USA väntar däremot sannolikt ett stålbad. Det är nog dags att växla ut den extremt framgångsrika generation som dominerat världsfotbollen i tio år. Dock finns det stora frågetecken kring vilka spelare USA skall matcha in.

Deras ungdomslandslag har varit riktigt svaga på senare år. Återväxten är alltså dålig. Det blir således ingen lätt uppgift för den förbundskapten som får jobbet. Det känns inte så troligt att hen heter Vlatko Andonovski.

Startelvorna är presenterade till semifinalen mellan Sverige och Australien. Sverige startar med exakt samma elva spelare som i kvartsfinalen, medan Australien gör ett byte. Aivi Luik ersätts av Chloe Logarzo, logiskt med tanke på att Sverige gjorde två mål på ytan bakom Luik i förra mötet.

Det innebär att Sverige ställer upp så här:

Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson –Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Och Australien har troligen följande uppställning i försvar. De försvarar alltså med 5–2–3 och anfaller med 3–4–3:

Teagan Micah – Hayley Raso, Eliie Carpenter, Alanna Kennedy, Steph Catley, Logarzo – Emily van Edmond, Tameka Yallop – Kyah Simon, Sam Kerr och Caitlin Foord.

Det skulle också kunna vara Yallop på kanten och Logarzo på centralt mittfält.

I den andra semifinalen är det spelat 79 minuter. Efter en jämn första halvlek, med liten fördel för Kanada, så har USA tagit över totalt efter paus. Men alldeles nyss fick Kanada en VAR-straff, och den satte Jessie Fleming bakom inhoppande Adriana Franch. Kanada i 1–0-ledning med elva minuter och tillägg kvar alltså.

Domaren väljer att döma straff till Kanada efter denna situation! pic.twitter.com/4eLFyCbTSO

— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) August 2, 2021

Jessie Fleming sätter straffen och Kanada har ledningen i matchen! pic.twitter.com/lK3NG1A3Pl

— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) August 2, 2021

Den australiska tidningen The Sydney Morning Herald skriver i dag att det är frågetecken för Sam Kerr inför morgondagens OS-semifinal eftersom stjärnan är trött och sliten.

Det är förstås en bra rubrik i ett Australien som drabbats av damfotbollsfeber. Men jag tror inte på att Kerr skulle vilas i OS-semifinalen förrän jag ser det med egna ögon.

Det är ju Australiens största fotbollsmatch genom tiderna, och jag har väldigt svårt att tro att Kerr känner efter i onödan.

The Matildas are sweating on the fitness of captain Sam Kerr ahead of Monday night’s Olympic semi-final against Sweden with the striker in doubt due to soreness and fatigue | @SMHsport https://t.co/8fPnJfwUgu

— The Sydney Morning Herald (@smh) August 1, 2021

Vi har ju för övrigt också ett frågetecken för en nyckelspelare. Kosovare Asllani haltade ju av med fotsmärta senast och kämpar för att vara spelklar till semifinalen. Men eftersom hon verkar ha deltagit i söndagens träning lutar det väl åt att hon spelar mot Australien.

När det gäller matchningen är det ett faktum att Tony Gustavsson har gått stenhårt på sin startelva. Sam Kerr är en av fyra spelare som gjorde 390 spelminuter på tio dagar – vilket förstås måste kännas. Här är listan över hur speltiden har fördelats i de båda lagen:

Speltid, Australien

• 390 minuter: Sam Kerr, Steph Catley, Emily van Egmond och Ellie Carpenter
• 349 minuter: Tameka Yallop
• 325 minuter: Kyah Simon
• 300 minuter: Teagan Micah
• 282 minuter: Clare Polkinghorne
• 259 minuter: Caitlin Foord
• 250 minuter: Hayley Raso
• 243 minuter: Alanna Kennedy
• 234 minuter: Aivi Luik
• 155 minuter: Mary Fowler
• 97 minuter: Kyra Cooney-Cross
• 94 minuter: Chloe Logarzo
• 90 minuter: Lydia Williams
• 51 minuter: Emily Gielnik
• 0 minuter: Elise Kellond-Knight, Courtney Nevin, Charlotte Grant, Laura Brock och Mackenzie Arnold.

Speltid Sverige

• 315 minuter: Amanda Ilestedt (1 assist),
• 288 minuter: Caroline Seger och Filippa Angeldahl (1 assist),
• 274 minuter: Kosovare Asllani (1 mål och 1 assist),
• 270 minuter: Hedvig Lindahl och Nathalie Björn,
• 243 minuter: Sofia Jakobsson (3 assist),
• 225 minuter: Hanna Glas (1 assist) och Magdalena Eriksson (1 mål)
• 224 minuter: Jonna Andersson och Fridolina Rolfö (2 mål och 2 assist),
• 169 minuter: Stina Blackstenius (4 mål),
• 144 minuter: Hanna Bennison (1 assist),
• 127 minuter: Lina Hurtig (2 mål),
• 117 minuter: Olivia Schough (1 assist),
• 110 minuter: Madelen Janogy (1 mål),
• 92 minuter: Julia Roddar,
• 90 minuter: Jennifer Falk, Emma Kullberg och Rebecka Blomqvist,
• 85 minuter: Anna Anvegård (1 mål),
• 0 minuter: Zecira Musovic

Australien har alltså sex spelare som har spelat mer än Amanda Ilestedt, som är den svenska med mest speltid.

Tittar vi på lagens respektive startelva från kvartsfinalerna har de tio australiska utespelarna snittat 322 spelminuter hittills i OS. De tio svenska utespelarna har snittat 252 minuter, alltså 70 minuter mindre.

Det här är sannolikt ingen faktor som påverkar under semifinalens första 30 minuter. Men det bör definitivt vara en faktor under den sista halvtimmen.

Från start lär alla spelare gå på inspiration. Båda landslagen har fått stor uppmärksamhet i sina respektive hemländer hittills under mästerskapet. I Australien sattes nytt tittarrekord när laget slog ut Storbritannien i kvartsfinalen.

2,24 miljoner satt framför tv-skärmarna i Australien under matchen. Det var den högsta tv-publik som någon gång räknats in för ett australiskt damlag – oavsett idrott. Det tidigare rekordet var ungefär en halv miljon lägre, och sattes vid gruppspelsmatchen mot Sverige.

We made history last night, and so did you.

Thank you to the 2.24 MILLION of you, as reported by 7, who supported us last night! We heard every one of you here in Japan.

Let's do it again on Monday 💪#WeAreMatildas #TokyoTogether #BeTheirChampion pic.twitter.com/vskAAvWnHv

— CommBank Matildas (@TheMatildas) July 31, 2021

Det är inte bara när det gäller tittarsiffror som det satts rekord i Australien. Landet har haft otroliga OS-framgångar de senaste dagarna. I dag tog man hela fyra guld på samma dag – Australiens mest framgångsrika OS-dag genom tiderna.

Four gold medals – two in the pool, one in freestyle BMX and another in sailing – has given Australia its most successful individual day in 125 years of Olympic competition | @tomdecent @SMHsport https://t.co/TeJ2zqTFtQ

— The Sydney Morning Herald (@smh) August 1, 2021

På måndag 13.00 spelar Sverige semifinal mot The Matildas från Australien. Innan vi börjar fokusera på den matchen är det läge att stänga kvartsfinalen mot Japan.

Det är nämligen en match man kan lära sig mycket från. En match där det svenska laget utsattes för ett väldigt annorlunda test än matcherna i gruppspelet. En match där Japan klarade av att sätta fingret på några svagheter i Peter Gerhardsson:s lagbygge.

Jag väljer att göra min analys på samma sätt som jag gjorde efter 4–2-segern mot Australien, alltså genom att dela upp matchen i sex delar.

Innan jag inleder analysen noterar jag bara att Sverige nu har vunnit fyra raka matcher under 90 minuter. Alla andra kvartsfinaler slutade ju med kryss, och förlängning.

Faktum är att de tre andra semifinallagen bara har vunnit varsin 90-minutare. Sverige har alltså fler trepoängare än vad de andra semifinalisterna har tillsammans. Det har förstås inget som Sverige har nytta av när medaljerna skall fördelas. Men det är ändå anmärkningsvärt.

Det är även anmärkningsvärt att tre av de fyra lag som tagit flest poäng i OS-turneringen nu är utslagna. En poängtabell över 90-minutersmatcher skulle ju nämligen se ut så här:

Sverige 12–3 12
Nederländerna 23–10 8 – utslaget
Brasilien 9–3 8 – utslaget
Storbritannien 6–3 8 – utslaget
Kanada 4–3 6
USA 8–6 5
Australien 6–7 5
Japan 3–5 4 – utslaget

Inte heller den här tabellen har någon påverkan på fördelningen av medaljerna. Men det är ju även anmärkningsvärt att det bara är Kanada som skulle kunna komma ikapp Sverige poängmässigt. Framför allt visar det hur starkt vårt landslag varit hittills i turneringen.

Men mot Japan såg det periodvis lite darrigt ut. Mer om det nu. För här är min bild av matchen, kvart för kvart:

Sverige–Japan
Period 1: 1–15 minuter:
1–0 i mål
5–0 i målchanser
2–0 i hörnor

Sverige rivstartade och radade direkt upp fina anfall. Det var tydligt att man hade läst på om hur Japan försvarar sig – alltså genom att hålla ihop sitt lag tajt, samt att stänga inspel till motståndarnas tia. Sverige hade även läst på om att Japan släppte till flest avslut från sin vänstersida.

Därför gjorde sig Kosovare Asllani spelbar i ytor utanför Japans mittbackar. Och därför lyfte Sverige in bollar bakom den japanska backlinjen.

Redan efter 1.13 kunde det har blivit 1–0. Då satte nämligen Amanda Ilestedt en perfekt djupledsboll till Sofia Jakobsson. Jakobsson blev helt fri från högerläge, men fick inte alls till avslutet.

Målet kom istället efter 6.39. Det började med att Sverige fick hörna när ett inlägg från Asllani hamnade framför fötterna på Filippa Angeldahl. Skottet gick mot första stolpen, där Ayaka Yamashita räddade.

Hörnan slog Asllani med utåtskruv. Ilestedt nådde högst och fick på en bra nick. Den räddades av en försvarare just framför mållinjen. I nästa sekvens vann Ilestedt tillbaka bollen, och passade till Fridolina Rolfö på vänsterkanten. Rolfö ryckte ifrån sin försvarare, och lyfte in ett perfekt inlägg. Magdalena Eriksson hade dröjt sig kvar i straffområdet och kunde snyggt nicka in ledningsmålet.

Innan första kvarten var spelad hade även Rolfö haft ett vasst skott och Caroline Seger varit nära att nicka in en hörna. Sverige såg riktigt vasst ut.

Dock fanns det ett litet orosmoment. Man såg redan efter sju–åtta minuter att Sverige hade svårt med att räkna in motståndarna i presspelet. Det var tydligt att man hade svårt med arbetsfördelningen, vem som skulle ta vem av de rörliga japanskorna.

Ändå kändes det tryggt efter 15 minuter. Sverige hade ju väldigt lätt att komma till målchanser.

Period 2: 16–30 minuter:
0–1 i mål, totalt 1–1
1–1 i målchanser, totalt 6–1
1–0 i hörnor, totalt 3–0

Matchklockan hade bara passerat 15 minuter med några sekunder när Mana Iwabuchi skickade iväg Japans första skott mot mål. Det var en signal om att Japan var på väg in i matchen.

Sveriges anfall var korta, medan Japan började kunna hålla i bollen på det sätt de vill. Ett av de korta svenska anfallen blev farligt. Det handlade återigen om en djupledsboll bakom Japans vänsterförsvar. Den här gången var det Hanna Glas som hittade fram till Stina Blackstenius. Moeka Minami slängde sig dock fram och täckte till hörna.

Efter 22.43 kom kvitteringen. Den kom oväntat, även om det alltså funnits tendenser till ett allt bättre japanskt spel.

Det började med att den svenska vänsterbacken Magdalena Eriksson försökte sätta press på Japans högerback Risa Shimizu. Det var ett felbeslut från Eriksson, som istället skulle ha skickat ut Rolfö mot den japanska högerbacken. Eriksson hann nämligen inte ut, och Shimizu kunde vinkla ner bollen till Yui Hasegawa på den öppna ytan bakom Eriksson.

Hasegawa i sin tur satte in ett lågt och tidigt inlägg bakom den svenska backlinjen. Det är en typ av inlägg som det är svårt att försvara sig mot. Ilestedt kom lite fel och nådde inte den studsande bollen. Det gjorde däremot Mina Tanaka som från nära håll kunde styra in bollen bakom en chanslös Hedvig Lindahl.

Ilestedt hade börjat matchen riktigt bra. Men efter målet hade hon en jobbig kvart. En kvart där hon drog på sig ett gult kort, och även kom fel i flera andra dueller.

Japan fortsatte att ha mycket boll. Lite oroväckande för svensk del var att vi nu var inne i ett skede i matchen där vi varken lyckades skapa målchanser eller vila med bollen. Det började se lite lätt stressigt ut.  

Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål, totalt 1–1
1–0 i målchanser, totalt 7–1
1–1 i hörnor, totalt 4–1

Matchklockan visade 30.08 när domare Lucila Venegas pekade på straffpunkten efter en duell mellan Amanda Ilestedt och Mina Tanaka. I OS för fem år sedan hade Japan fått en drömchans att ta ledningen.

Mana Iwabuchi hade också lagt upp bollen och stod redo att slå straffen när VAR kallade på uppmärksamheten. Videodomaren räddade Ilestedt och Sverige. Som jag ser det blev det rätt.

Men det var nu Japan som ägde matchen. Visst hade Kosovare Asllani ett kanonläge i straffområdet efter fin framspelning från Filippa Angeldahl strax efter straffsituationen. Men skottet gick rakt på målvakt Yamashita. Och resten av halvlekens slutkvart gick i japansk favör.

Inte minst hade nämnda Angeldahl enorma problem i försvarsspelet. Hon hade jättesvårt att veta vilka spelare hon skulle plocka upp, blev passiv och ägnade sig i stor utsträckning åt alibilöpningar i defensiven.

Efter 37 minuter hamnade hon exempelvis väldigt högt upp. Det öppnade en central yta för Japan att spela in i. Iwabuchi lurade Ilestedt att stöta upp på ”Angeldahls” yta, sedan släppte japanskan bollen mellan benen till Mina Tanaka och löpte in i den yta som bildats bakom Ilestedt.

Tanaka frispelade Iwabuchi. Här räddades Sverige av Hanna Glas och av att Iwabuchi är så liten som hon är. För en kraftfullare spelare hade nog orkat hålla undan. Nu kunde Glas täcka in och vinna bollen med kroppen.

Trots ett stort svenskt övertag i målchanser kändes det som japansk fördel in i pausen. Efter kvitteringen hade japanskorna fått matchen precis dit de ville. De hade hittat bra anfallsytor både centralt bakom Angeldahl och på vänsterkanten bakom Magdalena Eriksson.

I pausen hade den svenska lagledningen lite att fundera över.

Period 4: 46–60 minuter:
1–0 i mål, totalt 2–1
1–2 i målchanser, totalt 8–3
0–1 i hörnor, totalt 4–2

Det här var sannolikt Japans bästa 15-minutare i hela turneringen. Trots det kunde Sverige ta ledningen. Stina Blackstenius 2–1-mål gick helt emot den spelmässiga matchutvecklingen.

För Japan tog med sig lärdomarna från slutet av den första halvleken och radade upp lägen direkt från start. Man kom inte till någon superchans, men det var nära gång på gång. Se bara:

47.25: En japanska helt fri på vänsterkanten, Glas hinner avstyra.
48.20: Shimizu har öppet skottläge inne i Sveriges straffområde. Får dock bara halvträff, och Hedvig Lindahl hinner ner och rädda.
50.25: Hina Sugita har öppet skottläge – över.
51.25: Yui Hasegawa är på väg att driva sig igenom det svenska vänsterförsvaret. Caroline Seger (dagens bästa svenska spelare) är dock nere och bryter bakom Eriksson och Björn.

Just Nathalie Björn hade gjort en stabil första halvlek. Men i inledningen av den andra hade hon tio riktigt jobbiga minuter med flera felpass och ytterligare något mindre bra ingripande.

Efter 51.35 sa tv-experten Jens Fjellström:

”Nu är det fördel Japan”

Tio sekunder senare startade Sveriges enda riktiga anfall under den här kvarten. Ett långt anfall som slutade med svenskt ledningsmål. Asllani bröt bollen till Seger, som slog en tunnel och sedan satte fram bollen till Angeldahl. Hon tog sig förbi sin markering och satte ut bollen till Sofia Jakobsson på högerkanten.

Jakobsson inspel hamnade hos en felvänd Asllani. Kosse försökte vända och skjuta. Returen fångades upp av Stina Blackstenius på vänsterkanten. Hon passade tillbaka till Eriksson, som i sin tur satte in bollen på Fridolina Rolfö. Rolfö hade två japanskor i ryggen, men klarade ändå av att sätta ett perfekt instick till Blackstenius.

Rolfös passning gick mellan benen på Saki Kumagai och på insidan av Shimizu, perfekt i Blackstenius löpväg. Stina gjorde sedan resten. En distinkt bredsida med vänstern vid första stolpen tog återigen Sverige upp i ledning.

Det var alltså Sveriges enda riktiga anfall under halvlekens första kvart. För även efter målet var det Japan som förde spelet.

Och efter 56.45 gjorde Lindahl en väldigt avgörande räddning på ett närskott från Mina Tanaka. Anfallet kom när Rolfö gick bort sig i pressen och lät japanskorna spela ut till ett av lagets allra bästa vapen – duon Shimizu och Hasegawa på högerkanten.

Med 30 minuter kvar var det svensk ledning, men japanskt övertag i spelet.

Period 5: 61–75 minuter:
1–0 i mål, totalt 3–1
1–1 i målchanser, totalt 9–4
0–0 i hörnor, totalt 4–2

Svenska byten: 62: Hanna Bennison in, Filippa Angeldahl ut.
75: Olivia Schough och Lina Hurtig in, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius ut.

Efter den starka japanska starten på den andra halvleken gjorde Gerhardsson ett viktigt, taktiskt drag. Han plockade av Angeldahl och satte istället in Bennison. Det var otroligt värdefullt för det svenska försvarsspelet.

Inför OS hade jag ett stort frågetecken för vem som skulle spela bredvid Caroline Seger på centralt mittfält. Orsaken till att jag varit tveksam till Filippa Angeldahl är hennes försvarsspel, som jag inte har tycker ha hållit internationell klass. Men i gruppmatcherna har hon klarat defensiven utmärkt. Och när Sverige har bollen är Angeldahls fina passningsspel en jättetillgång.

Men Japan avslöjade Angeldahls brister. Sverige blev omgående betydligt bättre när Bennison kom in. 18-åringen är ju både aggressiv i presspelet och utmärkt i valet av positioner. Hon tog således direkt stort ansvar för att hjälpa Seger att täcka ytan framför de svenska mittbackarna.

Effekten blev att Ilestedt och Björn växte, och avslutade med 30 väldigt stabila minuter. En annan, omedelbar effekt blev att Sverige gjorde 3–1.

Från 62.02 när spelet sattes igång efter det svenska bytet var inte bollen över på svensk planhalva i mer än någon sekund fram till att Sverige fick straff. Eller snarare, till situationen där VAR till slut ordnade så att Sverige fick straff.  

Under drygt två minuter bet sig Sverige fast på Japans planhalva. Man gjorde det genom en återerövringspress som vi inte hade sett sedan matchupptakten.

Det slutade med att Asllani sköt ett skott som tog på Narumi Miura:s högerarm. Handsregeln är ju inte lätt att tolka. Men Miura lyfter båda armarna framför sig, vilket knappast är att se som en naturlig kroppsställning. Så jag bedömer det som att VAR-domaren gjorde helt rätt som gick in och påtalade den svenska straffen.

Straffen rullade Asllani in hur lugnt som helst. Målet gav lite trygghet till det svenska laget samtidigt som huvudena föll på flera japanskor.

Japans stora chans att komma närmare var en dubbelchans efter 70.41. Återigen anföll japanskorna på sin högerkant. Hasegawa och Iwabuchi kombinerade med Tanaka, som klackade till Iwabuchi som kunde skjuta mitt inne i straffområdet. Amanda Ilestedt slängde sig dock fram och blockerade skottet. Returen gick till Hina Sugita – som sköt över.

Någon minut senare gjorde Gerhardsson ytterligare byten för att stärka försvaret. Genom att få in Hurtig och Schough ökades energin och kvaliteten i presspelet. Japan fick svårare att kombinera sig igenom det svenska laget.

Period 6: 76–90 minuter:
0–0 i mål, slut 3–1
0–1 i målchanser, slut 9–5
1–0 i hörnor, slut 5–2

Svenska byten: 90: Madelen Janogy och Jonna Andersson in, Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani ut.

Den sista kvarten och de fem övertidsminuterna hade Sverige rätt så god kontroll på matchen. Japan hade bollen, fast betydligt mycket längre ifrån det svenska målet än i tidigare i matchen.

I slutminuten säkrade Sverige defensiven ytterligare. Då satte man in Jonna Andersson och bytte till 5–4–1.

Enda orosmolnet var att Asllani hade ont i foten när hon byttes ut. Vi får verkligen hoppas att det inte var något värre, för henne behöver vi i medaljmatcherna.

Sammanfattningsvis var det en match som stundtals kändes rätt otäck. Japan slog ur underläge och gjorde sin klart bästa match i turneringen. Det var lite som i VM 2019 där japanskorna gjorde sin bästa prestation i åttondelsfinalen mot Nederländerna.

För svensk del är det naturligt att man vid 1–1 börjar tänka på att man riskerade att missa en gyllene medaljchans. Att storspelet från gruppmatcherna skulle vara förgäves.

Men återigen kunde vårt lag luta sig mot härlig effektivitet. Det blev ju faktiskt mål på Sveriges två första riktiga anfall i den andra halvleken.

Sverige klarade kvartsfinalen. Fast de var med ett stort nödrop. Bakom den ganska klara statistiken döljer sig en match där Japan imponerade i spelet, och där Sverige verkligen var i brygga.

Statistiken säger 3–1 (1–1) i mål, 13–8 (10–2) i avslut, 6–6 i avslut mot mål samt 5–2 (4–1) i hörnor. Men mycket av den fina statistiken ordnade Sverige redan under en lysande inledningskvart.

Efter den var matchen Japans. Och hade det inte varit för VAR kanske det svenska laget hade varit i OS-byn och packat ihop sina saker nu. VAR strök ju nämligen först en japansk straff, sedan ordnade videodomarsystemet en svensk.

Det blev alltså en riktigt otäck match. Men skönt att det svenska laget nu välförtjänt är framme vid medaljmatcherna.

Där har vi riktigt trumf på hand när vi pratar fysik. Vårt lag var det enda som vann sin kvartsfinal under 90 minuter. Dessutom har vi ju som bekant roterat friskt under gruppspelet.

Vår motståndare i semifinalen, Australien, är ju sannolikt det lag som gått allra hårdast på sin startelva. Mycket mer om Sveriges kvartsfinal, och om Australien, i kommande inlägg.

Nu skall jag lägga fokus på förlängningen i den sista kvartsfinalen. Det skall avgöras vilka av USA och Nederländerna som ställs mot Kanada i semifinal. Kanada slog ju ut svenskledda Brasilien efter straffläggning tidigare i dag.

Startelvorna i Sveriges kvartsfinal har kommit. Peter Gerhardsson väljer att spela med den elva han använde i succépremiären mot USA. Med ett undantag.

Jonna Andersson får ge plats för Magdalena Eriksson.

Gissningsvis innebär det att Eriksson spelar som vänsterback. Men det skulle ju också kunna vara så att Eriksson går in i mittförsvaret, och att Nathalie Björn flyttar ut som ytterback. Men troligen blir det följande uppställning:

Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Jag tycker nog att det här känns som en klok matchning av truppen. Jonna Andersson är otroligt pålitlig, men har inte de spetsegenskaper som Björn har i sina uppspel och Eriksson i sitt huvudspel och sitt ledarskap. Därför vill man ju gärna ha både Eriksson och Björn på planen.

I skrivande stund har vi kommit en halvlek in i de fyra kvartsfinalerna. Det är mållöst mellan Brasilien och Kanada i en mycket jämn match. Brasilien har haft den bästa chansen i 40:e minuten när orutinerade Vanessa Gilles fumlade med bollen så att Debinha blev helt fri. Rosengårdsmålvakten Stephanie Labbé räddade dock friläget.

En annan Stephanie, domaren Frappart, räddades av VAR några minuter tidigare. Frappart dömde först straff till Brasilien och Duda, men bilderna visade att Alyssa Chapman var klart först på bollen, och Frappart korrigerade sitt domslut.

Pia Sundhage:s lag är alltså igång. Det är även Tony Gustavsson:s Australien sedan några minuter tillbaka. Och om knappt en timma spelar Peter Gerhardssons Sverige. Blir det förlängning i Brasilien–Kanada kommer vi ha tre svenska förbundskaptener i kvartsfinal samtidigt.

Storbritannien mönstrar för övrigt en väntad elva mot Australien. Gustavsson däremot ändrar lite i backlinjen. Han tar bort Vittsjös Clare Polkinghorne och sätter in Alanna Kennedy i backlinjen. Jag gissar att det kan ha göra med att Kennedy har mött Ellen White flera gånger i WSL, och kanske kan ha nytta av det.

Gustavsson har Rosengårdsförvärvet Teagan Micah i målet. Det innebär alltså att två Rosengårdsmålvakter just nu spelar OS-kvartsfinal. Malmöklubben har numera hård konkurrens på målvaktsposten…

Noterbart också att Team GB har Fran Kirby på bänken. Ännu så länge har den tänkta anfallskreatören bara spelat 13 minuter i turneringen.

Slutligen kan ni få njuta av drygt 100 bilder från två svenska landskamper, den mot Island i höstas och genrepet mot Australien:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Med en timmes mellanrum från 10.00 till 13.00 i morgon fredag är det avspark i de fyra kvartsfinalerna i OS-fotbollen.

Sverige spelar mot värdnationen Japan i den tredje matchen, alltså den som har avspark 12.00. Här en guide till de fyra kvartsfinalerna, förstås med stort fokus på Sveriges match.

12.00 Sverige–Japan

Saitama Stadium i utkanten av Stor-Tokyo
Odds: 80–20
Vägen till kvartsfinal: Sverige vann sin grupp efter tre raka segrar mot USA, Australien och Nya Zeeland med totalt 9–2. Japan blev grupptrea efter kryss mot Kanada, förlust mot Storbritannien och seger mot Chile, och målskillnaden 2–2.

Sverige kommer in till kvartsfinalen som enda gruppsegraren med full poäng. Förbundskapten Peter Gerhardsson har kunnat rotera på spelare i de genomförda matcherna. Sannolikt kommer han att utgå från den elva som vann med 3–0 mot USA i premiären.

De frågetecken som finns är huruvida Magdalena Eriksson skall starta i mittförsvaret eller inte. Det troliga är att Amanda Ilestedt startar. Därmed står valet mellan Eriksson och Nathalie Björn. Ett val där Eriksson bidrar med ledarskap och spelvändningar och där Björn bidrar med god förmåga att spela i genom lagdelar.

Ett annat frågetecken handlar om Stina Blackstenius status. Hon fick en elak stämpling på fotleden på övertid i matchen mot Australien. Sedan vilade Blackstenius mot Nya Zeeland. Om hennes fot är okej lär hon starta. Annars öppnas dörren för Lina Hurtig.

Sverige har gjort nio mål hittills i turneringen. Många av dem har kommit genom att man överbelastat en av kanterna och skapat numerära överlägen. Framför allt har många mål kommit från högerkanten.

Nu väntar alltså Japan, ett lag som spelar på ett helt annat sätt än de motståndare vårt lag hittills stött på. De japanska spelarna är väldigt bolltrygga, ändå har Japan förlorat bollinnehavet ganska klart både mot Kanada och Storbritannien. Kanada hade 59–41 och Team GB hade 58–42.

Jag har sett Nadeshiko, som det japanska landslaget kallas, i två av gruppmatcherna – 1–0-förlusten mot Storbritannien och 1–0-segern mot Chile. Det var två matcher som såg väldigt olika ut.

Mot Chile hade Japan bollen på offensiv planhalva under stora delar av matchen. Man sökte att genom kortpassningar kombinera sig genom det samlade chilenska försvaret. Som jag skrev i det här inlägget försökte japanskorna spela sig in i mål på futsal-vis. Det var smånätt och ganska uddlöst.

Mot Storbritannien såg det annorlunda ut. Och jag tror ju att Sverigematchen mer kommer att likna den mot Team GB än den mot Chile. Därför gör jag min taktiska analys med utgång i GB-matchen. Känslan är nämligen att Sverige kan lära mycket från den.

Först en koll på Japans uppställning. Förbundskapten Asako Takakura har rullat på ganska många spelare. Bland annat har hon kört med två olika målvakter. Sakiko Ikeda vaktade målet i öppningsmatchen mot Kanada. Sedan har Ayaka Yamashita fått förtroendet i de andra två matcherna.

Man har försvarat i 4–4–2. Och det som varit konstant i alla tre matcherna är att högerförsvaret bestått av Risa Shimizu och storstjärnan Saki Kumagai. Däremot har man roterat i vänsterförsvaret. Det är också från vänster som båda baklängesmålen kommit. De som startat två matcher i vänsterförsvaret är mittbacken Moeka Minami och längst ut till vänster Nanami Kitamura.

När det gäller mittfält och forwards är Milanproffset Yui Hasegawa den enda som startat alla tre matcherna. Hon har utgått från vänsterkanten i två matcher, men var forward mot Storbritannien.

I övrigt är det alltså lite gissningslek vilka spelare Takakura kommer att välja. Men troligt är att Narumi Miura, Emi Nakajima, Hina Sugita och Mana Iwabuchi kommer att få speltid. De fyra har startat två matcher och hoppat in i den tredje. Även Mina Tanaka och Jun Endo har fått speltid i alla tre matcherna.

Tittar vi på det taktiska upplägget liknar det inte något av de lag Sverige tidigare mött. I försvarsspelet spelar man alltså 4–4–2 med fokus på att låsa ytor centralt. Man sätter ingen jättehög och hård press, utan fokuserar på att hålla ihop laget.

Storbritannien hade 54–46 i bollinnehav i den första halvleken. Men där lyckades japanskorna styra bort passningar från mitten. Det tog lång tid innan jag fattade att Kim Little var med i matchen. Brittiskorna hade mest bollen på egen planhalva. Och när det anföll handlade det om att spela runt, eller över Japans lag. Något Japan var tryggt med.

Efter paus gjorde brittiskorna om lite, och då hittade man oftare in centralt. Det man gjorde var dels att mittbackarna drev fram bollen längre. Dels droppade de centrala mittfältarna ner djupare, hjälpte mittbackarna, och skapade därmed numerära överlägen centralt. Framför allt var Keira Walsh ofta nere och hjälpte till att spela förbi Japans forwards.

Jag upplevde Japan som det något bättre laget i den första halvleken. Man hade också 7–5 i avslut så långt. Efter paus var det Storbritannien som ägde matchen. De vann avsluten i den andra halvleken med 6–2. De japanska avsluten kom efter att laget kommit i underläge.

Men även om brittiskorna ägde den andra halvleken så kom man inte till speciellt många 100-procentiga målchanser. Segermålet var en tavla från målvakt Yamashita, som var ute och hängde tvätt på ett inlägg.

Det faktum att Japan har målskillnaden 2–2 efter tre matcher vittnar ju om att laget både är målsnålt och svårt att skapa målchanser på.

Det blir intressant att se om Sverige kan lyckas få med offensiva nyckelspelaren Kosovare Asllani i matchen. De ytorna som Asllani brukar röra sig på är ju alltså de som japanskorna effektivt stängde mot brittiskorna. Det kan vara så att det svenska laget kommer att få förlita sig till kantspel och inlägg.

Kollar vi på det japanska anfallsspelet är det intressant. Medan man överdrev med kortpassningar långt in i straffområdet mot Chile valde japanskorna att skjuta när man kom nära straffområdet mot Team GB. Det svenska försvaret får således både se upp för instick och distansskott.

Man får även se upp med en massa olika spelare. Japans anfallsspel bygger nämligen på rörelse och platsbyten.

Förenklat skulle man kunna säga att Japan skjuter upp sina kantspelare och anfaller med 2–4–4 eller med en droppande innermittfältare i 2–1–3–4. Fast så enkelt och förutsägbart är det inte. Formationen varierar nämligen, och kan ofta vara 2–1–6–1.

Japan jobbar nämligen väldigt genomtänkt med rörelse och motrörelse. När två spelare kommer och möter går två andra i djupled. Om någon rör sig åt vänster springer någon annan åt höger.

Det är ett väldigt dynamiskt anfallsspel som innebär massor av platsbyten. Det är jobbigt att försvara sig mot för det innebär att motståndarförsvaret hela tiden måste vrida på huvudet i alla olika riktningar för att ha koll på alla löpningar.

Jag håller alltså Sverige som klar favorit med tanke på hur starkt vårt lag varit i gruppspelet, och att Japan trots allt haft väldigt svårt att göra mål. Men räkna med att Japan har gjort sin taktiska läxa, och med mindre än 20 timmar till avspark börjar man känna lite nerver.

10.00 Kanada–Brasilien

Miyagi Stadium i Sendai
Odds: 51–49
Vägen till kvartsfinal: Båda lagen blev tvåa i sin grupp. Kanada vann mot Chile, och kryssade både mot Japan och Storbritannien. Brasilen tog sju poäng genom kryss mot Nederländerna och segrar mot Kina och Zambia.

Det här känns på alla sätt som en 50–50-match. Brasilien har imponerat mest i gruppspelet, men har å andra sidan haft en betydligt lättare grupp. Kanada har varit stabilt utan att glänsa. I en träningsmatch i juni spelade lagen 0–0.

Att jag trots allt tippar Kanada beror dels på att jag hade kanadensisk medalj i mitt ursprungstips. Dels på att det kanadensiska laget har varit experter på att ta sig till semifinal i olympiska spel.

Å andra sidan är ju Pia Sundhage expert på att ta sig till olympiska finaler. Så osvuret är verkligen bäst. Hennes lag har imponerat i offensiven, men har samtidigt visat defensiva brister. Det blir väldigt intressant att se hur man klarar sig mot ett så stabilt lag som Kanada.

11.00 Storbritannien–Australien

Kashima Soccer Stadium i Itako i utkanten av Stor-Tokyo
Odds: 51–49
Vägen till kvartsfinal: Storbritannien vann sin grupp med sju poäng efter segrar mot Chile och Japan, och kryss mot Kanada. Australien blev grupptrea efter seger mot Nya Zeeland, kryss mot USA och förlust mot Sverige.

Även det här är en vidöppen kvartsfinal. Team GB har varit stabilt utan att glänsa. Australien har visat offensiva kvaliteter.

I Team GB handlar mycket om kanterna med Lucy Bronze till höger och Lauren Hemp till vänster. De förser notoriska måltjuven Ellen White med bra bollar. Man har även en otroligt nyttig spelare i uppspelsfas i mittbacken Leah Williamson som både är bra på att ta fram bollen och på att spela igenom lagdelar.

Brittiskorna har även ett sparkapital i kreativa Fran Kirby som bara spelat 13 minuter i gruppspelet.

Hos Australien har Lyonbacken Ellie Carpenter varit en klippa i försvarsspelet. Offensivt skall Kyah Simon och Caitlin Foord förse skyttedrottningen Sam Kerr med rätt bollar. Förutsatt att Foord är frisk. Hon fick ju kasta in handduken mot USA efter en skada på uppvärmningen.

LATE CHANGE

Mary Fowler makes her starting Olympic debut replacing Caitlin Foord #USAvAUS https://t.co/9kv55b33TQ

— CommBank Matildas (@TheMatildas) July 27, 2021

Förbundskapten Tony Gustavsson har ett lag med väldig fart i kontringarna. Tipset går ändå till ett stabilt och svårslaget brittiskt lag. Men det vore ingen jätteskräll om vi får tre svenska förbundskaptener i semifinal.

13.00 Nederländerna–USA

Nissan Stadium i Yokohama
Odds: 45–55
Vägen till kvartsfinal: Nederländerna vann sin grupp efter att ha öst in mål mot Zambia, Brasilien och Kina. USA kom grupptvåa på fyra poäng efter förlust mot Sverige, seger mot Nya Zeeland och kryss mot Australien.

Den match jag tippade skulle bli final blir kvartsfinal. Nederländerna och USA drabbar samman i en reprisen på 2019 års VM-final. Då vann USA med 2–0. Ett USA som gick rent och vann sju raka segrar.

Nu är förutsättningarna väldigt annorlunda. Amerikanskornas spel har hackat. Laget blev utspelat av Sverige i öppningsmatchen. Sedan vann man stabilt utan att glänsa mot Nya Zeeland innan det var en rätt avslagen sista gruppmatch mot Australien.

Nu är det upp till bevis för Vlatko Andonovski:s rutinerade lag. Jag tror att de vinner på stabilitet. Men jag är långt ifrån säker.

Nederländerna är ju nämligen otroligt vasst framåt. Laget gjorde hela 21 mål på tre gruppmatcher – en makalöst bra prestation. Lägg till att man vann genrepet mot Norge med 7–0 och man har 28 mål på sina fyra senaste landskamper.

Måldrottningen Vivianne Miedema stod för åtta av målen i gruppspelet. Att Miedema är i toppform är något som talar starkt för Nederländerna.

Något som talar starkt emot de vice världsmästarna är försvarsspelet. Jag har inte sett speciellt mycket av det nederländska laget i gruppspelet. Men de få sekvenser jag sett har försvarsspelet varit extremt kaotiskt. Man släppte in hela åtta mål på tre matcher mot rätt beskedligt motstånd i gruppspelet. Det är verkligen anmärkningsvärt mycket.

Mitt tips går till USA eftersom amerikanskorna brukar vara bäst när det gäller. Men även det här är en match som bör garderas. För det nederländska laget är ju i en extremt målform.

Gruppspelet är över och tisdagens 2–0-seger mot Nya Zeeland känns redan väldigt inaktuell. Trots det tänkte jag köra en kortare analys av matchen.

Som bekant visade förbundskapten Peter Gerhardsson med sin laguttagning att han tyckte att det var viktigare att ha en fräsch trupp till kvartsfinalen än att vinna gruppen. Att byta åtta spelare från närmast föregående startelva är alltid en liten risktagning.

Nu visade det ju sig att det fick utmärkt, och att det till slut blev en väldigt säker gruppseger. Hur såg det då ut mot Football Ferns?

Precis som i analysen av matchen mot Australien har jag valt att bryta ner matchen i 15-minutersperioder. Men den här gången väljer jag att lägga tonvikten på den första halvleken. Den andra kändes ju nämligen som en enda lång transportsträcka mot kvartsfinalen.

Sverige–Nya Zeeland
Period 1: 1–15 minuter:
1–0 i målchanser
0–0 i hörnor

När matchen startade blev jag överraskad av hur laget var formerat. Jag fattade inte varför Gerhardsson valde att spela Madelen Janogy som tia när han hade både Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist på planen. Som jag ser det är både Anvegård och Blomqvist klart bättre än Janogy i tiarollen. Däremot är Janogy klart bättre än Blomqvist på kanten. Det rimliga hade således varit att byta plats på Blomqvist och Janogy.

Det nya Sverige inledde med två pigga minuter. Sedan var det här en rätt virrig kvart, med massor av felpassningar. En kvart där Nya Zeeland var minst lika bra som Sverige – kanske till och med bättre.

Ferns höll från start ihop laget betydligt bättre än mot USA. Och egentligen var det ju knappast överraskande. För om jag från tv-bilderna kunde se hur glest det både var mellan och i lagdelar borde ju Ferns egna analytiker också kunna göra den spaningen.

En spelare man kollade lite extra på i det svenska laget var ju Magdalena Eriksson, med tanke på hennes insats mot Australien. Eriksson kunde ha fått en riktigt jobbig start på den här matchen. Två gånger på mindre än en minut slog hon uppspel rakt till motståndarforwards. Eriksson lyckades reparera båda misstagen.

Eriksson var inte den enda svensk som slog felpass under den första kvarten. Långt ifrån. Men Erikssons var de farligaste. Offensivt hackade det svenska spelet. Känslan var att Janogy inte var helt trygg med sin roll.

Sveriges målchans under inledningskvarten var ett vasst skott från Olivia Schough, som Erin Naylor fick sträcka ut för att rädda. Utöver den fina räddningen inledde en nyzeeländska darrigt. Hon var illa ute i spelet med fötterna vid två gånger redan första tio minuterna.

Period 2: 16–30 minuter:
2–0 i mål, totalt 2–0
2–0 i målchanser, totalt 3–0
1–0 i hörnor, totalt 1–0

Efter 16.02 nickade Anna Anvegård in 1–0 på en hörna från vänster, slagen av Olivia Schough. Det var påpassligt av Anvegård. Men framför allt var det en supertavla av Erin Naylor.

Den nyzeeländska målvakten är huvudet högre än Anvegård. De båda stod bredvid varandra i målområdet när bollen slogs in. Men Naylor missbedömde bollen totalt, och rörde sig bort från Anvegård. När svenskan nickade nådde in Naylor fram.

Det var en jättebjudning – en välkommen sådan efter en darrig inledning. Målet skapade trygghet i det svenska laget som direkt fick kontroll på tillställningen.

Framför allt var Schough på hugget på sin vänsterkant. Hon fick tidigt ett rejält övertag på CJ Bott, något som ledde till flera halvchanser. Schough var inblandad i det flesta svenska anfallen.

Hon var dock inte med i förarbetet till 2–0, som kom efter 28.55. Julia Roddar var nere vid kortlinjen när hon spelade tillbaka till Hanna Bennison. Rosengårdsmittfältaren rörde sig bort från målet när hon slog ett inlägg med vänsterfoten.

Bollen fick perfekt bollbana över det nyzeeländska försvaret till Janogy som touchade in bollen i tomt mål. Målvakt Naylor var på väg ut, men hamnade på halvdistans. Det var verkligen inget klockrent målvaktsingripande vid det här målet heller. Men den här gången var det inte så lätt.

Bennisons passning var nämligen av världsklass – en passning det är otroligt svårt att försvara sig mot.

Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–0
0–1 i målchanser, totalt 3–1
2–0 i hörnor, totalt 3–0

Sverige gick in i halvlekens slutkvart med en trygg 2–0-ledning. Och när Jennifer Falk gjorde en dubbelräddning på skott från Emma Rolston och retur från Betsy Hassett – då kändes gruppsegern faktiskt klar.

Det var återigen den svenska effektiviteten som blev segervapnet. Det var 3–2 i avslut mot mål i paus – och 2–0 i mål. Det är god utdelning.

Andra halvleken:
0–0 i mål, totalt 2–0
5–3 i målchanser, totalt 8–4
4–1 i hörnor, totalt 7–1

Det mest intressanta i den andra halvleken var Nathalie Björn:s inhopp som mittback. Uppsalatjejen som i sommar lämnar Rosengård för Everton gjorde ju en kanoninsats mot USA i premiären. Hon utmärkte sig framför allt genom sin fina förmåga att slå ut motståndarnas mittfält med sina fina passningar.

Nu kom hon in och slog ett par uppspel av högsta världsklass. Den till Anna Anvegård som ledde till ett friläge för Lina Hurtig efter 67.05 var den andra halvlekens riktiga godbit.

Faktum är att förbundskapten Gerhardsson har en riktigt klurig uppgift att välja mittbackar till mötet med Japan. Jag är övertygad om att han vill ha Magda Erikssons ledarskap på planen. Samtldigt skulle jag säga att Björn varit viktigare för lagets spel så här långt i turneringen.

Jag hade nog valt Björn. Frågan är hur Gerhardsson tänker.

Klart är att han alltså fick lufta hela truppen, och har så fräscha spelare man bara kan ha till kvartsfinalen. Så här fördelades speltiden i gruppspelet mellan de svenska spelarna:

• 226 minuter: Filippa Angeldahl (1 assist),
• 225 minuter: Amanda Ilestedt (1 assist),
• 223 minuter: Jonna Andersson,
• 198 minuter: Caroline Seger,
• 185 minuter: Kosovare Asllani (1 assist),
• 180 minuter: Hedvig Lindahl, Nathalie Björn,
• 154 minuter: Sofia Jakobsson (3 assist),
• 149 minuter: Fridolina Rolfö (2 mål),
• 135 minuter: Hanna Glas (1 assist) och Magdalena Eriksson
• 116 minuter: Hanna Bennison (1 assist),
• 112 minuter: Lina Hurtig (2 mål),
• 109 minuter: Madelen Janogy (1 mål),
• 102 minuter: Olivia Schough (1 assist),
• 94 minuter: Stina Blackstenius (3 mål),
• 92 minuter: Julia Roddar,
• 90 minuter: Jennifer Falk, Emma Kullberg, Rebecka Blomqvist,
• 85 minuter: Anna Anvegård (1 mål),
• 0 minuter: Zecira Musovic

Det blir Japan i kvartsfinalen för Sverige. Matchen spelas på fredag klockan 12.00 på Saitama Stadium i utkanten av Stor-Tokyo – alltså den arena där Sverige slog Australien i lördags.

Jag följde avslutningsmatcherna i de två sista grupperna med lite olika hårt fokus. Mest kollade jag på Japan–Chile eftersom det lutade åt att det skulle bli vinnaren i den matchen för Sverige.

Japan låg på den där tredjeplatsen när matcherna startade, och de var faktiskt kvar där hela tiden. Det hindrar inte att japanskorna fick kämpa in till slutsignalen för att säkra sin slutspelsplats.

Chiles Francisca Lara lär drömma mardrömmar om ribbor och avslutande gruppspelsomgångar. Några av er kanske minns att Chile missade åttondelsfinal i Frankrike-VM med bara ett måls marginal. Att de kunde gjort det målet på straff i slutminuterna mot Thailand.

Då klev nämnda Lara fram – och sköt i ribbans överkant. Chile åkte ut.

I dagens match hade Chile länge knappt ett anfall. Men laget försvarade sig bra, och de få gånger Japan kom igenom räddade världens bästa målvakt – Tiane Endler.

0–0 stod sig länge, och man visste ju att till slut skulle Chile få sin chans. Den kom när matchklockan precis passerat 68 minuter – och den kom för Francisca Lara. Den här gången var det en hård nick från nära håll.

Och närmare mål än Lara var, det går det inte att komma. Bollen satt i ribbans underkant, studsade på insidan av mållinjen och upp i målvakt Ayaka Yamashita:s händer. Det var otroligt skönt för Japan att det är mållinjeteknologi i det här mästerskapet – för annars är det nog stor risk att nicken hade dömts som mål.

För Lara var det förstås omvänt, hon hade återigen maximal oflyt med millimeterna i en avgörande gruppspelsmatch.

Knappt nio minuter senare studsade bollen fram till japanska inhopparen Mina Tanaka i Chiles straffområde, och anfallaren från INAC Kobe Leonessa lyckades få avslutet förbi Endler. 1–0 till Japan, och säkrad kvartsfinalplats.

Där väntar alltså Sverige.

Jag satt och höll tummarna för chilensk seger. Även om jag ser Sverige som favorit till 80–20 i den där kvartsfinalen tycker jag att Japan känns som en lätt obehaglig motståndare. Mest eftersom de spelar en typ av fotboll som vårt landslag väldigt sällan möter.

Mot Chile gick det snabbt att konstatera att Nadeshiko vimlar av småväxta, boll- och passningsskickliga spelare, alla med kapacitet att spela sig igenom lagdelar. Vare sig det var Sugita, Sugasawa, Hasegawa, Miura, Iwabuchi, Tanaka, Endo eller Kinoshita som hade bollen såg det ungefär likadant ut.

Jag ser att förbundskapten Peter Gerhardsson säger så här om motståndet:

”Först och främst är det skönt att det är klart vilket lag som väntar i kvartsfinalen, så vi nu har ett konkret motstånd att börja arbeta med inför fredag. Vi hade vår analytiker Anders Eriksson och Caroline Sjöblom kvar på arenan för att se matchen här idag och får en rapport från den senare ikväll.

Vi har sett 1-0-segermatchen mot Australien som spelades inför OS men kommer nu uppdatera oss vidare med gruppspelsmatcherna i OS direkt. Men det vi sett av Japan hittills är att det är ett välorganiserat, kvickt och passningssäkert lag som varit målsnåla i de fyra senaste landskamperna, där inräknat Australiensegern samt de tre gruppspelsmatcherna här i OS som slutat 1–1 mot Kanada, 0–1 mot Storbritannien samt 1–0 mot Chile.”

Från det jag har sett av Japan är lagets stora problem är att man saknar tyngd längst fram i anfallet. Att alla de nämnda, bolltrygga lirarna tycks vilja spela sig in i mål på futsal-vis.

Dessutom är det stort frågetecken för målvakt Yamashita. Japan har alltså svagheter i båda straffområden.

Det finns alltså många skäl att hålla Sverige som favorit på fredag. Faktum är ju att Sverige nu tornat upp som turneringens stora guldfavorit.

Sverige är ju det enda laget med full poäng, dessutom tog man det i den svåraste gruppen. Samtidigt som att jag tycker att det svenska favoritskapet är logiskt känns det lite skrämmande.

Sverige har ju sällan gjort sina bästa resultat från en position som storfavorit. Man minns ju EM 2009 där vårt haussade lag lätt skulle avfärda ett sågat Norge i kvartsfinal. Det gick ju inte så bra.

Den enda tidigare OS-turneringen där Sverige varit obesegrat i gruppspelet var 2012. Då vann vårt lag sin grupp efter en seger och två kryss. Trots gruppsegern blev det hemresa efter kvartsfinalen, där Frankrike blev för svårt.

Och minns ni hur det gick det enda tidigare världstäckande mästerskap där Sverige tagit full poäng i gruppspelet? Det var VM 2011, och då åkte vi just ut mot Japan.

Det var i och för sig ett Japan fullpumpat med självförtroende efter att ha slagit ut värdnationen Tyskland i kvartsfinal. Ett Japan med en Homare Sawa som stod på karriärens absoluta topp.

Men det är faktiskt så att Sverige har haft det riktigt jobbigt mot Japan på senare år. Det har bara blivit en svensk seger på nio försök sedan millenieskiftet. Det var dock det senaste mötet, 3–0 i Kalmar inför OS 2016.

Nu har ju Sverige en väldigt positiv trend, medan Japan har stått och stampat i flera år. Även om det blir inför tomma läktare är det ändå en bortamatch. Och lite nervös kommer man allt att vara vid lunchtid på fredag.

Men fram tills dess får man i alla fall passa på att njuta, och drömma gyllene drömmar. Det jag sett av de andra lagen har inte direkt varit skräckinjagande. Men det är å andra sidan nu som turneringen startar på allvar.

På fredag är allt nollställt, då startar alla åtta kvarvarande lag om från noll. Slutspelsträdet ser ut så här:

Storbritannien–Australien
Sverige–Japan

Nederländerna–USA
Brasilien–Kanada

Nu när det är dags att summera gruppspelet kan man även konstatera att jag prickade exakt placering i grupperna för åtta av tolv lag. Mina missar rörde de lag jag tippade som etta och tolva i mästerskapet. USA vann ju som bekant inte sin grupp, utan det gjorde Sverige. Och Zambia kom inte sist i sin grupp – det gjorde turneringens riktigt stora besvikelse, Kina.

Även om jag var snett ute på Sverige känns det rätt bra med åtta rätt av tolv. Och bonustipset om att Vivianne Miedema skall vinna skytteligan ser ju också rätt okej ut. Hon står på rekordsumman åtta mål efter gruppspelet. Tvåan Barbra Banda har gjort sex – och är utslagen. Det ser bra ut för Miedema…

I 15 minuter var det precis så virrigt som det riskerar att bli när man byter åtta spelare i startelvan. Men från Anna Anvegårds 1–0-mål hade Sverige kontroll.

Återigen var den svenska effektiviteten makalöst bra. Det blev två mål på de tre första anfallen – och sedan var matchen vunnen.

Efter 2–0-segern sa tv-expert Lisa Dahlkvist att det här är det bästa landslag Sverige haft. Och det stämmer.

Det här var nämligen blott andra gången som Sverige tog full poäng i ett gruppspel i ett världsomspännande mästerskap. Förra gången var VM 2011, och då stannade målskillnaden på 4–1. Då vilade dessutom USA spelare i sista gruppmatchen.

Nu blev det 9–2 i målskillnad, och alla tre motståndarna gick för 100 procent i alla matcher. Således Sveriges bästa mästerskapsgruppspel alla kategorier.

Vårt landslag har givit sig bästa möjlighet att få spela om guldet. Men nu är dock allt nollställt. Och det mest spännande är förstås vilka som väntar i kvartsfinal. Det vet vi om 2,5 timmar. Hörs då igen.

Klockan 10.00, alltså om knappt en timme, spelar Sveriges damer på en klassisk arena för Sveriges herrar. På Miyagi Stadium i Sendai säkrade herrlandslaget gruppsegern i VM 2002 efter att Anders Svensson skruvat in en frispark och laget kämpat kopiöst i 90 minuter mot ett starkt Argentina.

Jag var där och minns att man hade en konstig känsla efter slutsignalen. Mer av ”vi skall inte åka hem” än jubel.

Efter dagens riskerar inte det svenska damlaget att behöva åka hem. Men det kan mycket väl bli en konstig match mot Nya Zeeland.

Förbundskapten Peter Gerhardsson visar nämligen att han går för guldet. Kvartetten Hedvig Lindahl, Hanna Glas, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö saknas helt i matchtruppen. Startelvan ser ut så här:

Jennifer Falk – Julia Roddar, Emma Kullberg, Magdalena Eriksson (kapten), Jonna Andersson – Madelen Janogy, Hanna Bennison, Filippa Angeldahl, Olivia Schough – Rebecka Blomqvist – Anna Anvegård.

Det är förstås lite gambling, för hur bra trupp man än har brukar det alltid vara svårt att byta många spelare samtidigt. Vi får hoppas att dagens elva funkar från start. Som jag påtalade i förra inlägget har det ju tyvärr inte sett speciellt bra tidigare under året i de matcher där Gerhardsson gått på en andrauppställning.

Men det känns ju ändå värt att chansa lite här. För det är ju en jättefördel i kvartsfinalen att ha slitit mindre på toppspelarna är konkurrenten.

Dagens allra mest spännande fråga är ju trots allt vilket motstånd som väntar i kvartsfinalen. Den frågan får vi inte svar på förrän i eftermiddag, då de två andra grupperna spelas klart.