Dags att sammanfatta en eftermiddag framför Sportbladet Play. Först kan man konstatera att Göteborg är nya serieledare efter 1–0-seger i Örebro några timmar efter att Linköping spelat 2–2 i Piteå.

Sedan blickar man mot botten, där trion Vittsjö, Växjö och Umeå står kvar på varsin poäng. Vittsjötränaren Thomas Mårtensson driver sedan maj månad frågan om att stänga serien från nedflyttning i år, och utöka till 14 lag till nästa år.

Jag har förstått att Mårtensson tar alla chanser att framför den uppfattningen. Till tidningen Norra Skåne säger Vittsjötränaren att han skall göra en egen variant av den romerske senatorn Cato:s cirka 2200 år gamla citat:

”Cato lär ju ha avslutat alla sina tal i senaten med att säga ‘För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras’. Jag får köra en variant på det och alltid avsluta med ‘För övrigt anser jag att ligan bör stängas’.”

Jag är som bekant en förespråkare för att utöka damallsvenskan till 14 lag. Så jag kan inte säga att jag är någon direkt motståndare till Mårtenssons förslag. Möjligen att jag skulle kunna tycka att jumbon i damallsvenskan skulle kunna få kvala mot trean i elitettan.

Att göra förändringar av förutsättningarna under pågående serie följer ju inte ordinarie protokoll. Men det här är ju ett speciellt år, och så länge inte något lag drabbas negativt skulle det ju kunna gå. Jag tror exempelvis inte att någon av klubbarna i damallsvenskan skulle protestera.

Mårtensson började alltså propagera för stängd serie redan en månad innan seriestart. Men hans lags nuvarande läge lär ju inte minska hans energi i frågan.

För plötsligt är Vittsjö riktigt illa ute. Jag bytte till deras match när det var spelat 68 minuter. Jag fick se ett otroligt tröttkört Skånelag förlora i slutminuterna för tredje gången den här säsongen.

Linda Motlhalo frälste Djurgården i 86:e. Stockholmarna tycks ha gjort en riktigt bra match igen, och kan kanske börja titta uppåt i tabellen. För Vittsjö är det betydligt jobbigare. Av det lilla jag såg verkade spelarna helt slut. Och det är ju nu som det riktigt jobbiga börjar.

Det här var den första omgången av åtta fram till den 17 augusti. Den närmaste månaden skall det alltså spelas sju matcher till. En månad där fysiken kommer att bli otroligt viktig.

Det här var alltså dagen då man stämplade kris på Vittsjö. Ännu värre är det för Umeå. Laget föll tungt med hela 3–0 i nykomlingsmötet i Uppsala. Jag såg en liten stund i den andra halvleken, en stund där Uppsala gick från 1–0 till 3–0. Under den perioden var Uppsala det klart bättre laget.

Och tyvärr för Umeå bjöd man återigen på ett mål efter en grov målvaktstavla. Den här gången var det Tove Enblom som tappade bollen framför fötterna på Sara Olai.

Med tanke på att Umeå i de kommande sju omgångarna möter alla de sex klubbar som var på övre halvan i fjol så har UIK verkligen hamnat i en jobbig situation redan så här tidigt på säsongen.

Uppsala däremot har fått en kanonstart och har lagt en grund till ett nytt damallsvenskt kontrakt. Apropå kontrakt känns det närmast ofattbart att Umeå inte erbjöd Ebere Orji nytt kontrakt. Orji gjorde två mål till i dag, och är precis den målfarliga spets som UIK hade behövt.

Jag antar att nigerianskan inte kan ha varit lika bra ifjol som hon varit hittills den här säsongen. Klart är att Umeå säkert ställer sig positivt till Thomas Mårtenssons förslag om att stänga damallsvenskan för nedflyttning i år.

Mårtensson har säkert även Växjö DFF:s röst. Smålänningarna åkte i dag på sin första hemmaförlust under Magnus Olsson:s och Maria Nilsson:s ledning. Växjö var klart bättre än senast i Göteborg. Men ändå inte så bra att jag skulle tippa laget på ensiffrig slutplacering.

Innan jag går på toppstriden så var det ett dramatisk tänkt mittenmöte i Eskilstuna i dag. Den matchen bytte jag över till med drygt tio minuter kvar. Därmed fick jag se Eveliina Summanen rulla in Kristianstads segermål till 3–2. Summanens avslut var lika iskallt som Anna Welin:s framspelning var precis. Ett klassmål.

Jag såg alltså det avgörande målet live. I efterhand har jag även sett situationen som blev matchavgörande, den i tolfte minuten där Elise Stenevik räddade med händerna, fick rött kort – samtidigt som Kristianstad fick straff.

Spontant hade jag fått för mig att det inte automatiskt skulle bli målchansutvisning när man dömer straff. Men vid en snabbkoll i reglerna hittar jag bara formuleringar om lindring vid tacklingar. Det är således fullt möjligt att domare Sara Persson tog ett korrekt beslut.

När vi ändå är inne på domarna så är det värt att ta upp två andra domslut för hands i straffområdet. Både i Piteå och Örebro inträffade situationer där bollen träffade en medspelares arm när en försvarare försökte rensa bort bollen. Både Tess Olofsson och Pernilla Larsson blåste straff.

Personligen tycker jag inte att någon av situationerna borde vara straff. För i båda fallen missgynnas ju det försvarande laget av att rensningarna stoppas av armar. Men det är inte jag som skriver reglerna.

Handsregeln är inte okomplicerat formulerad. Men i de här fallet känner jag mig ändå rätt säker på att Olofsson gjorde rätt som blåste straff till Piteå, medan Larsson gjorde fel som blåste straff till Göteborg.

I båda fallen kom bollen snabbt från kort avstånd, vilket är förmildrande omständigheter vid hands. Dock är det så att all hands ovanför axelhöjd skall bestraffas. Och Frida Maanum hade sin arm ovanför axlarna i Piteå, medan Frida Abrahamsson:s arm var i brösthöjd i Örebro.

Nu skipades ändå rättvisa då Moa Öhman snyggt räddade Göteborgs feldömda straff (slagen av Vilde Böe Risa) i 15:e minuten. Faktum är att Göteborg även slog en straff i ribban två minuter tidigare. Göteborg vann till slut efter att Natalia Kuikka nickat in segermålet efter en hörna i den andra halvleken.

Tillagt i efterhand: Jag såg att göteborgarna själva var osäkra på vem som gjorde målet. Det skulle kunna antyda att Kuikka inte är på bollen., utan att det är ett självmål av Karin Lundin. Emma Kullberg har fått det officiellt. Hon har en touch på bollen, men den är ju innan Kuikka och Lundin går upp i sin duell. Så Kullberg kan aldrig räknas som målskytt. Antingen är det Kuikka eller självmål. Målet ser du 1.55 in i det här klippet.

Trots att det var 0–0 i paus tycker jag på många sätt faktiskt att Göteborg spelade bättre i den första halvleken i dag än man gjorde före paus senast, då man ledde med 3–0 mot Växjö. Det kändes lite lugnare och lite mer koncentrerat i dag.

Och trots att Göteborg nu är nya serieledare undrar jag om inte tränarduon Mats Gren och Jörgen Ericson har lite huvudvärk över hur de skall formera sitt anfall. De två senaste matcherna har fjolårets skyttedrottning Rebecka Blomqvist fått börja på bänken.

Istället har Stina Blackstenius gått in i startelvan. Och utöver att hon sprang offside minst en handfull gånger redan före paus så känns Blackstenius pigg och het. Bättre än jag sett henne på länge.

Ändå känns det inte givet att matcha Blackstenius på topp. Hon är ju nämligen inte en forward som samarbetar med övriga laget. Hon gör sin löpning för att få bollen i djupled, något hon är bra på. Men med Blomqvist längst upp på topp får Göteborg ett bättre lagspel. Tredje kuggen Pauline Hammarlund känns mer anpassningsbar än de andra två, och bör nog ha en ganska säker startplats.

Tränarna skall alltså välja mellan Blackstenius tyngd och Blomqvists smartness. Det är verkligen inget lätt val. För den som väljs bort riskerar att tappa självförtroendet.

En som har tappat mycket av självförtroendet är Rosengårds Anna Anvegård. I dag blev hon dock bokförd för ett mål. Hennes straff gick dock i ribban och ut, och målskytten bör ändras i protokollet till självmål. Om bollen inte träffat i målvakt Katie Fraine:s rygg skulle det ju aldrig ha blivit mål.

Kanske ändå att Anvegård kan få lite självförtroende av att ha varit sista utespelare på bollen vid ett mål. Jag hade Växjö–Rosengård på mobilen som andramatch fram till och med Mimmi Larsson:s hela matchavgörande 2–0-mål.

Rosengård gjorde ingen stormatch. Men det var ändå tydligt att de jobbat på att få till ett lite rakare och direktare anfallsspel. Länge saknades den rätta tajmingen, men känslan är ändå att Malmöklubben har lokaliserat sina problem och börjat agera för att åtgärda dem. Och fördubblad målskörd lär ju kännas skönt för laget.

Slutligen till Piteå och dagens första match. Det var en intressant historia, där taktiken stod i fokus i den chansfattiga första halvleken. LFC valde att vara lite mer försiktigt i uppspelsfas än tidigare. Kanske berodde det på att Nilla Fischer satt på bänken. Men man sköt inte upp ytterbackarna på samma sätt som tidigare, och man tog inte heller ner Petra Johansson som vänsterback. Det såg rätt statiskt ut i början, Piteå var det något bättre laget de första 20 minuterna.

Sedan hörde man LFC-ledningen ropa ut instruktioner om att man skulle vrida på mittfältstriangeln så att spetsen pekade framåt. Plötsligt tog LFC över. Och även om det var jämnt och chansfattigt var det inte helt ologiskt att gästerna gjorde ett ledningsmål i halvlekens slutminut.

Det var Ebere Orji som akrobatiskt nickade in Frida Maanums precisa hörna. Om nu bollen verkligen var inne. På tv-bilderna är det omöjligt att se vilken väg bollen tog från ribban till Guro Pettersen:s famn. Min spontana känsla var att bollen inte var inne. Men eftersom ingen Piteåspelare protesterade antar jag att min känsla var fel, och att domarna hade rätt.

Efter paus öppnade sig matchen. Linköpingsbacken Johanna Alm blev lite av nyckelperson. Först var hon inblandad i ett missförstånd i eget straffområde, och nickade fram Nina Jakobsson till 1–1. Strax efter gjorde Alm en grym räddning bakom egen målvakt när Fernanda Da Silva bara skulle peta in ledningsmålet i tom kasse.

Och precis när matchklockan passerat 60 minuter slog Maanum en läcker genomskärare som friställde Alm på högerkanten. Linköpingsbacken slog ett precist inspel till Orji, som petade in sitt femte mål för säsongen.

Just Frida Maanum och Ebere Orji är klasspelare som gör att LFC hela tiden känns sylvasst framåt. Till slut fick jag det till 7–7 i klara målchanser, vilket gör att 2–2 både kändes logiskt och rättvist. Men faktum är att jag imponerades av både Piteå och Linköping. När det blev toppmöte visade båda lagen hög klass. Det blir spännande att följa båda framöver.

Slutligen har jag ju skrivit lite om Sportbladet Play och deras kommentatorer. I dag var han som skötte snacket från Örebro riktigt bra. Och Marcus Bühlund är ju alltid både påläst och stabil. Men de som kommenterade från de andra arenorna får bakläxa.

Det är ju tydligt att de inte läser den här bloggen, för då hade det inte varit så vansinnigt många namnfel i dag. Huvuddelen av dagens kommentatorer hade inte tagit Bengt Skött:s uttalskurs. Och han som kommenterade från Piteå var jobbigt dåligt påläst på LFC. Bland annat kallade han Ebere Orji som Orji Ebere.

Nu är han inte den enda som tror att hon heter så. Men Ebere är förnamn och det står Orji på tröjan eftersom det är efternamn. Här är förbundets databas en bov i dramat, där står det just Orji Ebere. Men det har till slut gått att få rätt på Halimatu Ayinde:s namn i den databasen. Så kanske att någon kan fixa så att även årets ena skytteligaledare får rätt namn i de officiella papperna framöver?

Tillagt i efterhand. Ser på förbundets hemsida att Loreta Kullashi till slut fått sina ”saknade” mål, och nu står på fem i den officiella skytteligan. Bra jobbat av den som fixade det.

Tillagt i efterhand 2: Tyvärr är det nu bekräftat att Växjös Stina Lennartsson har drabbats av en korsbandsskada och därmed har spelat klart för i år.