Jag skrev i förra inlägget att det rimliga var att tro att Sveriges skulle besegra Slovakien med en marginal mellan fem och åtta mål, att det skulle vara så stor skillnad mellan lagen.
Det blev 1–0, ett resultat som är bra såtillvida att det innebär att Sverige vann och tog alla de tre poängen. Det var även ett resultat som går bra i harmoni med tidigare svenska kvalstarter. Så här har det gått i premiären i de fyra senaste kvalen:
VM 2015: Polen (h) 2–0
EM 2017: Moldavien (b) 3–0
VM 2019: Kroatien (b) 2–0
EM 2022: Lettland (b) 4–1
I alla fall har det varit ganska krampaktiga segrar mot svagt motstånd. Moldavien, Kroatien och Lettland är ju faktiskt rent usla lag, och ett par av de här matcherna har faktiskt levt ända in i slutkvarten. Polen och Slovakien är klart bättre än de andra tre, men ändå en bra bit ifrån mästerskapsnivå.
Resultatmässigt var 1–0 inget vidare. Sett till prestationen var det ändå okej, framför allt defensivt. Jag räknade till 8–0 i klara målchanser, slovakiskorna hade några halvlägen, men alltså ingen målchans som jag räknade som 100-procentig.
Offensivt skapade Sverige inledningsvis chanserna på defensiven. Slovakien rullade igång insparkarna, men hade otroligt svårt att hantera den höga svenska pressen. Det var just på en slovakisk inspark som Lina Hurtig bröt bollen och stod sedan för det fina förarbetet till Fridolina Rolfö:s segermål.
Sveriges problem låg i det uppställda anfallsspelet. Det var bättre än i de där fyra andra premiärerna som nämnts. Men det blev ändå ganska enhanda, vårt lag hade väldigt svårt att spela sig genom Slovakiens försvar. Det innebar att vi hamnade utanför ett samlat motståndarlag, ofta på vänsterkanten. Väl där saknades det lite kvalitet och skärpa i de avgörande passningarna för att göra fler mål.
Men poängen trillade in. Och på tisdag blir det tre till. Georgien är ett riktigt uselt lag, ett av Europas sämsta. Där bara måste det blir fler än fem svenska mål.
I övrigt har resultaten i det europeiska VM-kvalet ännu så länge i stor utsträckning följt förhandstipsen. Två skrällar har vi dock fått se, en rätt stor. Då tänker jag på att Nederländerna spelade oavgjort, 1–1, hemma mot Tjeckien. Tjeckien har sakta men säkert flyttat fram sina positioner, och missade nästa års EM-slutspel efter straffläggning i playoff mot Schweiz.
Tjeckien kryssade också mot Kanada i en träningsmatch inför OS. Men i tävlingssammanhang bör kryss borta mot världsfyran Nederländerna vara Tjeckiens främsta framgång hittills.
Den andra skrällen var Polen–Belgien 1–1. Fast den var inte så stor. Polskorna har likt tjeckiskorna flyttat fram sina positioner, och Belgien ligger bara tio platser högre på världsrankingen.
Till slut några ord om min fråga i förra inlägget. Frågan löd:
Jag kan faktiskt inte komma på någon svensk spelare som ställt sig utanför landslaget. Kan ni?
Jag fick svar med några exempel på svenska spelare som tackat nej till olika landslagssamlingar, eller -turneringar. Malin Diaz (EM 2017), Marija Banusic (OS 2016), Stephanie Öhrström (EM 2017) och Nilla Fischer (OS 2021) är några exempel. I alla fallen handlade det i princip om breddspelare som inte var tänkta för startelvan och av olika skäl inte kunde/ville vara med.
Även Emma Berglund och Elin Ekblom nämndes, men där har jag inte hittat några uppgifter på när eller hur. Möjligen att Ekblom ställde sig utanför landslaget under en längre period. I övrigt har jag fortfarande inga exempel på spelare som bojkottat det svenska landslaget.

