Författararkiv: Johan Rydén

Profilbild för Okänd

Om Johan Rydén

Johan Rydén, sportjournalist för Borås Tidning som bloggat om damfotboll sedan 2011. Finns även på twitter, @Johan_Ryden

Svagt genrep av Kristianstad

Publicerad den av
8

I dag tjuvstartade damallsvenskans andra halvlek med matchen AIK–Kristianstad. Matchen var lyft ur den 14:e omgången eftersom Kristianstad skall kvala mot Champions League i kommande vecka.

På onsdag klockan 14.00 tar man emot Brøndby på Kristianstads fotbollsarena. Jag gissar att eventuella representanter från den danska storklubben knappast lämnade Skytteholm tidigare i dag med skrämselhicka.

För KDFF såg inte speciellt vasst ut. Man vann i och för sig hörnorna med 14–3 och jag räknade till 7–3 i klara målchanser. Ändå kändes inte slutresultatet 1–1 speciellt ologiskt. AIK försvarade sig smart, och hade de bästa målchanserna i den första halvleken.

Efter paus hade Kristianstad ett par jättelägen att göra ett segermål. Men känslan var ändå hela tiden att laget inte skulle få med sig mer än max en poäng ifrån Solna. Spelet såg styltigt ut och man levde mycket på fasta situationer.

För Kristianstads del får vi hoppas att de får bättre ordning på spelet hemma på gräset i Skåne. Och man brukar ju säga att ett dåligt genrep…

Men tänker man spela i Champions League även nästa år måste man definitivt höja sig. Två förlorade poäng innebär förstås försämrad position i medaljstriden.

AIK:s poäng innebär däremot stärkt position i botten. AIK är för övrigt ett konstigt lag, ett extremt ojämnt.

Sannolikt är amerikanska backen Hannah Davison deras allra viktigaste spelare. Det är hon som håller ihop försvaret. I dag gjorde hon en väldigt stark insats. Och om AIK klarar att hålla ihop defensiven har man några vassa offensiva vapen.

Det vassaste är Rosa Kafaji. Hon har en makalös potential och lär snart spela i betydligt bättre lag än AIK. Kafaji är både bra på att skapa chanser på egen hand och på att kombinera med lagkompisar. Man ser att hon och lagets andra offensiva geni, Honoka Hayashi, gärna letar efter varandra.

Den riktiga återstarten av damallsvenskan är annars på fredag. Då spelar Växjö–Vittsjö och Hammarby–Eskilstuna. I dag var det även tre träningsmatcher med damallsvenskt intresse. Rosengård vann med 2–1 mot Linköping och så blev det oavgjort 3–3 mellan Hammarby och Vittsjö och 1–1 mellan Örebro och Djurgården.

I elitettan var Umeå och BP dagens stora segerlag. Vid sommaruppehållet var det sju lag som hade rimlig chans på de tre damallsvenska platserna. De sju lagen möttes inbördes i dag.

Umeå vann med 2–0 borta mot Älvsjö och har nu sju poäng ner till fjärdeplatsen. Älvsjö har därmed två raka förluster – och bara tre poäng på de fem senaste omgångarna, något som innebär att Stockholmslaget nu halkar efter de andra sex.

BP vann borta mot Morön, något som innebär att lagen byter sida om strecket. BP lyfter upp på damallsvensk plats, medan Skellefteklubben nu ligger under strecket.

I Lidköping tog LFK emot IFK Kalmar. Gästerna var det bättre laget, men Lidköping lyckades fixa en poäng genom en sen kvittering till 1–1. Kalmar hade lite oflyt med domslut före paus. Precis när man skulle rulla in 1–0 i tomt mål blåste domaren straff. Den slog Tabby Tindell i ribban och ut. Av ett givet mål blev inget.

Kalmars ledningsmål var riktigt snyggt. Andrea Thorisson skickade iväg en kanon som gick in via ribban. Men LFK och Emilia Bengtsson fick sista ordet – även det ett riktigt fint mål.

Krysset innebär att Kalmar och Lidköping ligger femma och sexa i tabellen, man har dock bara en respektive två poäng upp till damallsvensk plats.

I botten räddade jumbon Borgeby en poäng hemma mot Sundsvall genom en sen 3–3-kvittering. Skåningarna hade behövt vinna, men poängen gör ändå att man har ett litet hopp kvar.

Nästjumbon Bollstanäs är fortsatt det lag som släppt in flest mål i elitettan. Men efter uppehållet har man nu spelat 0–0 mot både Jitex och Uppsala. Möjligen är det en signal om att Bollstanäs fått ordning på defensiven.

Holmgren till Lyon – kul, men är det bra?

Publicerad den av
26

Inlägget uppdaterat med troligt nyförvärv till Eskilstuna

Efter intensivt bloggande under OS har jag behövt en liten andhämtningspaus. Och det var rätt lägligt att ta den när det var stiltje i den internationella damfotbollen.

Men lite har ju hänt. Natten mot torsdagen stängde de svenska transferfönstret. Vi får nog vänta någon dag till innan vi fullt ut gör bokslut över vilka värvningar våra damallsvenska klubbar har gjort. Alla klubbyten i damallsvenskan följer ni som vanligt på bloggens silly seasonsida.

Och jobbigt nog är ju många andra europeiska fönster öppna, vilket gör att det riskerar att försvinna spelare utomlands i ytterligare några veckor.

I dag kom en liten bomb när franska giganten Olympique Lyonnais meddelade att de har värvat Emma Holmgren från Eskilstuna United. Den såg jag inte riktigt komma.

Kul för Holmgren att hamna i en riktig storklubb. Man förstår ju att det är lockande när Lyon kommer med ett kontraktsförslag. Och det är ju väldigt nyttigt att få en riktigt bra träningsmiljö – vilket finns i Lyon.

Men. Det finns ett riktigt stort men här.

Tidigare i sommar har Lyon värvat världens bästa målvakt, Tiane Endler, från arvfienden PSG. Och kollar man Lyons spelartrupp är även spanska landslagsmålvakten Lola Gallardo och finska Katriina Talaslahti under kontrakt.

Någon av dem kanske kommer att lämna. Men Holmgren lär ju ändå knappast vara tänkt som förstamålvakt. Och då kommer ju frågan om hur mycket hon kan tänkas få spela.

Nu är ju Sonia Bompastor ny som manager för Lyon, så man kan bara spekulera i hur hon kommer att matcha sin trupp. Men de senaste åren har Lyon kört hårt på en förstamålvakt, och bara luftat sina högst kapabla bänkmålvakter i enstaka matcher.

En snabbkoll gör gällande att säsongen 2019/20 fick dåvarande andramålvakten Lisa Weiss inte stå i en enda tävlingsmatch. Och den senaste säsongen fick tvåan Lola Gallardo vakta målet i tre liga- och en cupmatch. Knappast någon bra matchning. Och vad jag kan se har tredjemålvakten Katrinna Talaslahti inte fått stå i en enda tävlingsmatch under sina två säsonger i klubben.

Så vi får hoppas att Emma Holmgren får en vettig matchning i Lyon, och att hon inte blir fast i ett franskt kylskåp.

Tillagt i efterhand. Jag nåddes under kvällen av en obekräftad uppgift om att United som delbetalning i affären med Lyon får just nämnda Katriina Talaslahti som ersättare för Holmgren. Det blir alltså lite som en bytesaffär.

Annars hade ju Eskilstuna tagit höjd för det här genom att redan tidigare ha både Emelie Lundberg och Mimmi Paulsson-Febo på kontraktslistan. Det är två högst dugliga målvakter. De är ju dock inte på Holmgrennivå, och totalt sett känns det från vad vi vet från sommarfönstret som att United redan givit upp medaljfunderingarna.

Eskilstuna spurtade ju bra i våras och ligger nu femma i tabellen. Man är bara en poäng från medalj och två ifrån en Champions Leagueplats. Men under sommaren har man tappat fem toppspelare och bara värvat in ett par.

Apropå damallsvenska målvakter och franska storklubbar så har ju FC Rosengård just nu två riktiga toppmålvakter i Kanadas Stephanie Labbé och Australiens Teagan Micah. I en omtalad intervju efter OS sa Caroline Seger skämtsamt att hon har rivit Labbés kontrakt med Rosengård för att slippa bli påmind om OS-finalen på varje träning.

Nu tycks det vara så att Seger inte behöver riva något kontrakt. Den stora franska tidningen Le Parisien uppger nämligen att Labbé skall spela med PSG i höst. Det förklarar ju också värvningen av Micah.

xxx

Bästa OS-elvan – och eftersnack i långt twitterflöde

Publicerad den av
16

Dagen efter den bittra finalförlusten i OS sammanfattar jag här eftersnacket med en lång lista av tweets. Det här är ett rätt tungt inlägg som tar lite tid att ladda ner.

Därför tänkte jag först presentera min drömelva från OS-turneringen under tiden tweetsen trilla in. Elvan tog jag ut rätt spontant, så det är risk att jag har missat någon som borde ha varit med. Så varmt välkomna att komma med synpunkter, och med era egna elvor.

Man brukar ju säga att anfallsspel vinner matcher, medan försvarsspel vinner titlar. Och så var det ju verkligen i de här olympiska spelen. Det gjordes massor av mål, men det var ett av de lag som var allra sämst på att göra mål som faktiskt tog titeln. Faktum är ju att bara Nya Zeeland, Chile och Japan gjorde färre än Kanada.

Men totalt sett var det många anfallsspelare som utmärkte sig i turneringen, vilket gör att en drömelva lätt blir framtung. Jag har valt att ställa upp 3–4–3 för att få med så många offensiva spelare som möjligt. Elvan ser ut så här:

  • Stephanie Labbé, Kanada
  • Ellie Carpenter, Australien
  • Kadeisha Buchanan, Kanada
  • Nathalie Björn, Sverige
  • Fridolina Rolfö, Sverige
  • Jessie Fleming, Kanada
  • Caroline Seger, Sverige
  • Lauren Hemp, Storbritannien
  • Sam Kerr, Australien
  • Vivianne Miedema, Nederländerna
  • Barbra Banda, Zambia

Man får ju även ha sju spelare på bänken. Där har jag: Hedvig Lindahl (Sverige), Ashley Lawrence (Kanada), Steph Catley (Australien), Debinha (Brasilien), Kosovare Asllani (Sverige), Stina Blackstenius (Sverige) och Ellen White (Storbritannien).

I övrigt är det nog många som känner som Eric Hilmersson i dag.

Efter matchen i går hörde flera gånger frågan ställas om när det går att glädjas åt de svenska silvermedaljerna. Mitt svar är att man nog aldrig kommer att bli glad över silvret.

Man kan på alla sätt glädjas över sättet som vårt landslag genomförde turneringen på. Och det kan man göra redan nu. Men det här var Sveriges OS-turnering. Det skulle ha blivit guld, och det går inte att vara glad över en andraplats.

Det är ju ganska stor skillnad mellan de här två silverlagen:

Som sagt hade jag alltså tänkt ta lite hjälp av mitt twitterflöde för att gå igenom eftersnacket till finalen. Jag delar in tweetsen i lite olika kategorier. Först ut är tweets från själva matchen.

Matchtweets

Svenska reaktioner

Och här är en hel hög reaktioner, först från svensk sida:

Internationella reaktioner

Och här är några spontana reaktioner från lite olika länder, dock inte Kanada. De kanadensiska reaktionerna sparar jag till sist så att ni som inte orkar se kanadensisk lycka kan sluta läsa…

Intervjuer och eftersnack

Här är några klipp med eftersnack från det svenska lägret. Här måste jag säga att jag är otroligt imponerad av hur spelare och ledare hanterar situationen.

Det har ju blivit allt vanligare att spelare som förlorat matcher låser in sig och struntar i att prata med media, och därmed även struntar i sina supportrar. Men här är det ingen som gömmer sig, utan det är rakryggat och ärligt. Kul att se.

Kanadensiskt jubel

Vi avslutar väl den här twitter-kavalkaden med guldjubel från Kanada.

https://twitter.com/janinebeckie/status/1423720251989053442

Grattis Kanada – men det här var ett förlorat guld

Publicerad den av
36

Det var upplagt för ett svenskt sagoslut. Det blev ett kanadensiskt. Oj vad jag unnar fantastiska Christine Sinclair en stor mästerskapstitel.

Fast inte i dag. Inte på bekostnad av Sverige.

För svensk del blev det ett förlorat guld. OS-silvret för fem år sedan gick rätt lätt att acceptera. Det svenska laget då var bättre än Sydafrika i öppningsmatchen. Sedan kämpade vi oss fram.

I den här turneringen var Sverige det bästa laget. Men det var det näst bästa som vann. För klart är att det var turneringens två bästa lag som möttes i finalen.

Där gjorde Sverige en lysande första halvlek. Spelmässigt var det den bästa prestationen sedan öppningsmatchen mot USA. Det kändes tryggt och kontrollerat i halvtid.

Ledningsmålet var frukten av bra presspel. Caroline Seger vann bollen, Fridolina Rolfö spelade loss Kosovare Asllani och hennes inspel nådde Stina Blackstenius. Hennes bredsida gick mellan benen på Vanessa Gilles, möjligen även att bollen ändrade riktning på Gilles ena häl. Det gjorde att det väldigt svårt för Stephanie Labbé att hinna ner.

Efter paus lyfte Kanada sig. Och de bjöds tillbaka in i matchen av ett misstag från Amanda Ilestedt. Hon hade varit jättebra på att smita in framför kanadensiska forwards och sno åt sig bollen. Men i 64:e minuten var hon för sen, och fällde Sinclair.

Jessie Fleming satte straffen, och sedan följde några riktigt darriga minuter där Sverige var i gungning. Och på något sätt kändes det till slut rätt logiskt att matchen gick till förlängning.

Efter 15 jämna förlängningsminuter var det Sverige för hela slanten i den andra kvarten. Där räknade jag till fyra svenska målchanser. Fyra chanser att skriva historia. Men den effektivitet vi sett tidigare i turneringen fanns inte där i dag.

Totalt hade jag 9–4 i målchanser, men alltså bara 1–1 i mål. Och var värre var. Ineffektiviteten följde med in i straffläggningen. Där gjorde ju faktiskt Sverige bara mål på två av sex straffar – Nathalie Björn och Olivia Schough. Värsta sumparna var veteranerna Kosovare Asllani och Caroline Seger som inte ens tvingade fram målvaktsräddningar.

För Segers del är risken uppenbar att missen kommer att följa med under resten av livet. Hon har varit Sveriges bästa spelare i turneringen, och skulle ju bara…

Väntade startelvor i OS-finalen

Publicerad den av
1

Finalelvorna har presenterats, och både Peter Gerhardsson och Bev Priestman väljer samma elva spelare som i semifinalen.

Det innebär att Sverige startar med:

Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson –Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Och det innebär att Kanada kör med följande elva:

Stephanie Labbé – Ashley Lawrence, Vanessa Gilles, Kadeisha Buchanan, Allysha Chapman – Desiree Scott – Jessie Fleming, Christine Sinclair, Quinn – Janine Beckie och Nichelle Prince.

Sverige spelar ju oftast ett 4–4–1–1, men senast var det mer utpräglat 4–4–2. Vi får se hur formationen blir i dag. Kanada spelar 4–4–2 med en mittfältsdiamant. Jag satte upp laget 4–1–3–2 för att peka ut vem som är den defensiva spetsen i diamanten.

Under dagen har jag hört uppsnacket i radiosporten. Där hade de bland annat intervjuer med Kosovare Asllani och Peter Gerhardsson. Asllani konstaterade att hon redan har ett OS-silver, och vill inte ha ett till.

Gerhardsson pratade om att kontringar och fasta situationer kommer att bli avgörande i den här finalen. Och att Sverige måste förbättra sitt kontringsspel jämfört med semifinalen. Det är bara att hålla med.

Det är ju två väldigt försvarsstarka lag som möts i finalen. Båda har bara släppt in tre mål på fem matcher. Och båda har hållit nollan mot världsettan USA.

Kanada har en positiv trend. De nollade USA och Brasilien, och i sista gruppspelet släppte de bara in ett slumpmål mot Storbritannien. Det är alltså ett lag som inte är lätt att göra mål på.

Den stora guiden till OS-finalen – som har fått en ny avsparkstid

Publicerad den av
23
Sverige

I morgon får damfotbollen en ny global fotbollsmästare. Varken Sverige eller Kanada har ju tidigare vunnit några titlar på världsscenen. Här är en guide till den glödheta OS-finalen, som fått ny starttid, 14.00 svensk tid.

Sverige–Kanada

Yokohama stadium, fredag 14.00 – OBS
Domare: Anastasia Pustovoitova, Ryssland 
Tips: 51–49

Knäckfrågan inför den här matchen var avsparkstiden. Bara drygt 15 timmar innan planerad avspark kom beskedet om att matchen både senareläggs och flyttas från olympiastadion till Yokohama stadium. Vi slipper därmed att gå upp i natt, svensk tid, och kan ladda för final på eftermiddagen.

I morgon eftermiddag kommer vi alltså att få ett nytt globalt mästarlag. Jag har förstått att spelbolagen håller Sverige som ganska klar favorit till att bli det mästarlaget. Jag håller också Sverige som favorit, men tycker ändå att det här är en ganska oviss final.

Kanada har stolta OS-traditioner. Laget tog ju brons både 2012 och 2016. Nu blir det finare valör på medaljen för ett lag som är otroligt försvarsstarkt, och som precis som Sverige är obesegrat i turneringen.

Kollar vi historiken mellan länderna är det klar fördel för Sverige. Vi har 14 segrar mot Kanadas fem – eller sex beroende på hur man räknar. Den statistiken bygger dock huvudsakligen på rätt gamla resultat. På senare år har det varit väldigt jämnt mellan lagen.

De senaste fem åren har de mötts fyra gånger. Kanada vann med 1–0 i Trelleborg våren 2017. Sedan vann Sverige med 3–1 i Algarve cup 2018. Året efter tog Kanada revansch och vann efter straffläggning i Algarve.

Det viktigaste mötet de senaste åren var ju i åttondelsfinalen i VM för två år sedan. Där tog Sverige en 1–0-seger, med ett nödrop. Vi minns väl alla hur Hedvig Lindahl låg raklång i luften när hon räddade Janine Beckie:s straff i slutet av matchen?

Det var en match där Kanada hade klart övertag sett till bollinnehav, och där Sverige mest försvarade. Det var även en match där den första halvleken var kliniskt fri från målchanser – alltså väldigt långt ifrån publikfriande fotboll.

En notering från matchen är att det är tur att det var Peter Gerhardsson som var förbundskapten, och inte jag. Från läktaren på Parc de Princes tyckte jag nämligen att blivande segerskytten Stina Blackstenius borde ha bytts ut i paus.

Blackstenius segermål var för övrigt en riktig godbit. Jag beskrev det i detalj i det här inlägget. Tyvärr är inte hela det fina förarbetet med i det här klippet. Men man kan ändå se Kosovare Asllani:s lysande assist, och att Blackstenius hade tur i avslutet, för skottet styrdes in av Shelina Zadorsky.

Även om det där VM-mötet ligger två år tillbaka i tiden är det intressant. För Kanada har stor kontinuitet i startelvan. Man har kört med ungefär samma spelare i fyra–fem år.

Kollar man deras startelva från OS-premiären mot Japan var alla de elva spelarna även med i bronstruppen från OS i Rio 2016. Och tio av dem startade även mot Sverige i VM-mötet för två år sedan. Kanadas lag är alltså väldigt samspelt.

Sedan premiären mot Japan har man gjort en ändring i startelvan. Den tidigare Vittsjöbacken Shelina Zadorsky har fått ge plats åt 25-åriga Bordeauxspelaren Vanessa Gilles i mittförsvaret. Gilles är ett helt nytt namn på den internationella scenen.

I kvartsfinalen mot Brasilien fumlade hon med bollen och bjöd Debinha på ett friläge. Gilles räddades dock av stabila Rosengårdsmålvakten Stephanie Labbé, som gjorde en av många avgörande räddningar i de här olympiska spelen.

I samband med det misstaget tänkte jag att Gilles kanske är den svaga punkten i Kanadas backlinje. Men mot USA klarade hon spelet längs marken alldeles utmärkt.

För det är på marken man skall utmana henne. Däremot är det närmast lönlöst att lyfta in bollar mot Gilles. Hon är nämligen otroligt stark i luftrummet. Mot Brasilien nickade hon en hörna i ribban. Och mot USA ägde hon det egna straffområdet. Amerikanskorna matade in bollar, och Gilles rensade bort 19 av dem – många med huvudet.

https://twitter.com/NwslAnalitica/status/1422139326306177027

Gilles är en av OS-turneringens allra bästa huvudspelare. Så Sverige bör undvika att lyfta i bollar mot henne. Man bör även se upp med henne på Kanadas fasta situationer.

Annars är Kanada ett lag som försvarar väldigt centrerat. Man spelar 4–4–2 med diamant. Formationen skulle även kunna beskrivas som 4–3–3 med v-formation både på mittfält och anfall.

Förbundskapten Bev Priestman är bara 35 år, och Kanadas landslag är faktiskt det första seniorlag som hon har huvudansvaret för. Men hon var assisterande vid OS-bronset 2016 och har gjort flera år på ungdomssidan i Kanada, vilket gör att hon är välbekant med truppen.

Hon har visat under OS att hon inte tvekar på att göra taktiska byten. Grunden i det spel hennes Kanada har är ett fint presspel, som oftast startas från vänsterkanten. Där har Nichelle Prince startat matcherna, och spelat i cirka 60 minuter. När Prince pressat sig trött har man låtit Deanne Rose ta över. Duons uppgift är att se till att pressa över motståndarna mot Kanadas högersida.

Att pressa över spelet på sin högerkant är ju precis samma upplägg som Sverige har jobbat med under stora delar av turneringen. Det kan bli intressant att se vilket av lagen som lyckas få matchen på sin favoritkant. Den kanadensiska högersidan består för övrigt att Ashley Lawrence och Janine Beckie. Det är två bollskickliga spelare som är duktiga på att skapa målchanser åt andra.

När Lawrence kom fram i landslaget spelade hon oftast innermittfältare eller högerforward. Sedan några år tillbaka är hon en offensiv ytterback.

Tittar vi på mittfältsdiamanten är kantspelarna (Rebecca) Quinn och Jessie Fleming boll- och passningssäkra. Den offensiva spetsen är legendaren Christine Sinclair, alltså tidernas bästa målskytt i landslagssammanhang.

Sinclair har dock tappat lite av sin spets och är i stället smart speluppläggare, bra på att kombinera med lagkompisarna och på att hitta fina instick. Men faktum är att Kanada numera saknar en riktigt vass målskytt.

Däremot är man alltså väldigt försvarsstarkt. Ett skäl till det är Desiree Scott. Hon har under många år haft den defensiva mittfältsrollen. 34-åringen är en av världens allra bästa på att hålla rent på ytan framför egen backlinje. Med Gilles och Lyonbacken Kedeisha Buchanan bakom Scott är Kanada väldigt svåra att ta sig igenom centralt.

Det är alltså två lag som gärna pressar från vänster, och vill ha spelet på sin högerkant. För jag tror att Sverige gärna ser att Kanadas vänsterback Alyssa Chapman sköter uppspelen. Hon är en rivit back, men knappast något passningsgeni.

Med den ursprungliga avsparkstiden i tryckande hetta kände jag att det inte skulle bli tal om så mycket presspel. Men nu är ju matchen flyttad till 21.00 japansk tid. Och då bör ju båda lagen orka sätta lite press.

När det gäller Kanada ser jag på deras hemsida att de har en tanke om att om de kunde slå ut USA skall det inte vara omöjligt att vinna mot Sverige.

När det gäller Sverige gick jag igenom spelsätt och styrkor i analysen av semifinalen. Det stora frågetecknet är hur man gör med backlinjen. Den tänkta försvarsgeneralen Magdalena Eriksson har inte lyft varken i uppspelsfas eller i försvarsspel. Och hon känns inte så trygg med att spela vänsterback.

Elín Metta Jensen i duell med Magdalena Eriksson

Jag tror att Peter Gerhardsson har rejält huvudbry kring hur han skall göra med Eriksson i finalen. Hon får inte plats som en av två mittbackar just nu. Duon Amanda Ilestedt och Nathalie Björn har visat bättre form och varit väldigt stabil.

Gerhardsson kan ju köra med tre mittbackar, men då måste han plocka bort någon av de offensiva spelarna. Och frågan är om han vill det. Utöver Eriksson känns elvan ganska klar, förutsatt att det inte är några skavanker.

I analysen av semifinalen gick jag igenom åldersfördelningen i den svenska truppen. Förbundet har kollat på den geografiska fördelningen, och det är väl helt rätt att kalla landslaget för hela Sveriges lag. Det som väl ändå är lite anmärkningsvärt är att storstäderna Stockholm och Göteborg bara har varsin representant, medan Malmö inte har någon. Det kan vara något att fundera över i något framtida inlägg.

Korrigering i efterhand: Ovan stod det tidigare att Malmö också hade en representant, men jag har fått lära mig att Hanna Bennisons moderklubb Gif Nike inte är från Malmö utan från Lomma kommun.

Nu är det ju trots allt fokus på OS-finalen. Jag tror att det blir en målsnål match, med max två mål. Jag hoppas och tippar på svensk 1–0-seger. Samtidigt uppmanar jag er att komma med era tips i kommentarsfältet. Det är alltid lite kul att jämföra.

Sammanfattningsvis så är Kanada alltså ett riktigt starkt och svårslaget lag. Men för svensk del känns det lite som nu eller aldrig. Framför allt i OS.

Vi har vårt starkaste lag genom tiderna. Och även om huvuddelen av spelarna bör ha flera mästerskap kvar skall man veta att det är otroligt svårt för europeiska lag att överhuvud taget kvala in till ett OS.

Europa har ju bara tre platser, något som gjort att varken världstvåan Tyskland eller trean Frankrike ens varit med i spelen i Tokyo. Vi skall alltså inte ta för givet att Sverige ens kvalar in till framtida olympiska spel. Därför känns det knappast som att vi kan få en bättre chans att vinna ett stort guld än den här.

Rapinoe och Lloyd sköt bronset till USA

Publicerad den av
4

Det blev ingen medalj för Tony Gustavsson och hans Australien. USA grundlade segern med sin bästa halvlek i turneringen, och hade 3–1-ledning i paus. Det var en öppen och kul bronsmatch som amerikanskorna till slut vann med 4–3.

Megan Rapinoe

Det var veteranerna som visade vägen för USA. Megan Rapinoe gjorde 1–0 på en hörna direkt i mål och 2–1 på en fantastisk volley. Sedan avslutade Carli Lloyd den första halvleken med sitt nionde OS-mål, det första i årets turnering. Det var ett riktigt snyggt mål med fin mottagning med högern och klockrent avslut med vänsterfoten.

Lloyd gjorde sedan även sitt tionde OS-mål när hon satte 4–1 från friläge i början av den andra halvleken.

Sam Kerr

Australiens mål gjordes av Sam Kerr (1–1), Caitlin Foord (2–4) och Vittsjös Emily Gielnik (3–4). Foords mål var en nick efter fint inlägg från Kyah Simon. Gielnik smällde in ett härligt distansskott i slutminuten.

Kerr gjorde sitt mål med vänsterfoten efter att ha blivit frispelad av Foord. Därmed blev det fyra nickmål samt ett vardera med höger och vänster fot för Kerr i turneringen. Hennes sex mål innebär att hon delar andraplatsen i skytteligan med Ellen White och Barbra Banda.

Megan Rapinoe klev av planen efter 61 minuter. Vi får se om det var det sista vi såg av 36-åringen i ett globalt mästerskap, eller om hon om är med även i VM om två år.

20 minuter senare klev även Carli Lloyd av. Även för 39-åringen känns det fullt möjligt att det var sista gången vi fick se henne i ett globalt mästerskap. Om det var de båda veteranernas avskedsföreställning på den stora internationella scenen var det verkligen avsked med klass.

Carli Lloyd

USA räddade till slut hem en medalj. Även om brons naturligtvis är en missräkning för världsettorna så räddade amerikanskorna ändå lite av äran i dag.

Australien har gjort en jättebra turnering. De är definitivt det lag som haft den bästa utvecklingen. I dag inledde de väldigt bra, men föll sedan på egna misstag.

Målvakten Teagan Micah får ta på sig Rapinoes 1–0-mål. Det var en hård och fin hörna, men Micah hade tagit den om hon varit kall och stått kvar på mållinjen.

Både det snygga 2–1-målet och Lloyds 4–2-mål kom efter misslyckade aktioner från Alanna Kennedy. Det enda efter en misslyckad rensning och det andra efter en för lös hemåtnick.

Kanske att det var tröttheten som tog ut sin rätt. Australien är det lag som gått hårdast på sina nyckelspelare i den här turneringen.

Men trots missad medalj kan The Matildas lämna Japan med raka ryggar. Fjärdeplatsen är landets bästa i ett globalt mästerskap, och spelarna har garanterat fått mersmak inför VM på hemmaplan om två år.

Lång analys av Sverige efter semifinalen – femma för Seger

Publicerad den av
4

Det är mindre än två dagar till finalen och det är således hög tid att sammanfatta semifinalen mot Australien, och samtidigt titta tillbaka på alla de fem matcher som Sverige har spelat i OS.

Eller skall jag skriva ”de fem matcher som Sverige har vunnit i OS”. Vad jag förstått har det aldrig tidigare hänt att ett svenskt landslag vunnit fem raka matcher i ett stort mästerskap.

Överhuvud taget har Peter Gerhardsson ett helt fantastiskt facit i stora mästerskap. Om vi tittar på 90-minutersmatcher har han lett landslaget i tolv sådana i mästerskap. På dem är det en förlust, ett kryss – och tio segrar. Tio segrar.

Förlusten var sista gruppspelsmatchen i VM, den mot USA där Gerhardsson vilade sin startelva. Krysset var ju VM-semifinalen mot Nederländerna, en match som slutade med förlust efter förlängning. Räknar man den som förlust är Gerhardssons facit i stället tio segrar och två förluster – även det makalöst bra.

Som jag konstaterade redan när den svenska OS-truppen togs ut så bygger laget på tre framgångsrika ungdomslandslag, kryddade med några veteraner. Ungdomslandslagen det handlar om är det U20-lag som spelade VM 2010 samt de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är sju spelare födda 1993, vilket egentligen är perfekt. Med undantag för veteranerna Hedvig Lindahl och Caroline Seger samt ungdomen Hanna Bennison är övriga spelare 24–32 år – alltså i den ålder där de skall vara som bäst.

Caroline Seger

Lite oroväckande är det att 02:an Bennison alltså är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, och att det känns som att det dröjer några år innan vi har ytterligare påfyllning underifrån.

Det är alltså på många sätt nu som det svenska guldet skall komma.

Hittills har ju inte vårt landslag gjort någon besviken. För fem raka segrar är som sagt otroligt bra. Man kan ju möjligen anmärka på en något sviktande formkurva. På ett sätt är det ofrånkomligt att kurvan pekar neråt. Börjar man med en 3–0-seger mot USA har man ju inlett med något som är svårt att toppa.

Och i utslagningsmatcher är den spelmässiga prestationen egentligen inte det viktiga, utan det handlar ju om att vinna. Hur man gör det spelar inte så stor roll.

Men tittar vi ändå lite på hur Sverige gjort sina mål har det mycket handlat om att först spela in centralt och sedan ut på kanterna där man varit bra på att överbelasta. Åtta mål har kommit på inspel eller inlägg från kanterna. Där har Sofia Jakobsson tre assist, Fridolina Rolfö två samt Kosovare Asllani, Hanna Glas och Hanna Bennison var sitt. Det innebär fem mål från höger och tre från vänster.

I övrigt är vårt lag alltid starkt på fasta situationer. Vi har gjort rena hörnmål – mot USA och Nya Zeeland. Dessutom har två av inläggsmålen kommit i andrafas efter hörnor – mot Australien och Japan.

Fridolina Rolfö

Vi har även ett straffmål och två mål som kommit på distansskott mot Australien. Dels Rolfös kanon i gruppspelet, dels Rolfös retur på Filippa Angeldahl:s skott i semifinalen.

Defensivt har vårt landslag länge varit väldigt stabilt. På senare år har man även lagt till ett vassare presspel som gör att man kan spela ett lite högre försvarsspel. I OS har man huvudsakligen pressat motståndarna ut på deras vänstersida, alltså Sveriges högerkant. Därav är det logiskt att Sverige gjort flest mål från höger.

Det som vårt lag framför allt blivit bättre på under de senaste åren finns nog ändå i offensiven – det handlar om hur man spelar sig ur situationerna. Förr handlade uppspelen mycket om långa bollar mot forwards. Nu kan vårt lag hålla i bollen på ett bättre sätt och både vila med bollen och få till långa anfall.

Det här är mycket Peter Gerhardssons förtjänst. Härom dagen blev Olivia Schough intervjuad av Irma Helin på Discovery+. Då sa Rosengårdsspelaren så här om förbundskaptenen:

”Fotbollsmässigt har han kunnat lära mig mer än någon annan. Jag vet inte om det har att göra med att han har mycket erfarenhet från herrfotbollen som är, som vi vet, längre fram än oss. … Just den biten var väldigt intressant när Peter kom in och la väldigt stor vikt vid smådetaljer som jag knappt hade tänkt på innan – man har bara kört på, typ. Det är hela tiden ‘spela på rätt fot’. Spelar vi inte på rätt fot på träningen måste man göra om passningen. Nu går det per automatik, nu visar alla rätt fot hela tiden, det blir nästan aldrig någon felpass på träningen. Sådana detaljer som har gjort att vi har växt som fasen sedan senaste OS.”

Det där märktes faktiskt även i måndagens OS-semifinal, även om den innehöll fler svenska felpass än man har vant sig vid i det här mästerskapet. Framför allt såg man många felpass före paus.

Vid en närmare koll var den andra halvleken trots allt bättre än jag först upplevde. Sverige hade trots allt rätt bra kontroll. Det som antagligen gjorde att jag inte kände det under matchen var nog att anfallspassningarna inte satt där de skulle. Samt att man själv var lite nervös. Därför gav jag nog också Australien någon målchans för mycket i måndags.

Apropå Australien har de haft en väldigt positiv formkurva i Japan. Tony Gustavsson gjort ett fantastiskt jobb med laget, som bara blivit bättre och bättre för varje match.

Här är en genomgång kvart för kvart av deras senaste match, semifinalen mot Sverige:

Sverige–Australien
Period 1: 1–15 minuter:
0–0 i mål
0–0 i målchanser
2–1 i hörnor

Matchen började med lite taktisk skuggboxning.

Medan Gerhardsson körde med samma startelva som mot Japan valde Gustavsson att anpassa sin elva efter Sveriges styrkor. Han satte Aivi Luik på bänken, flyttade in Steph Catley som mittback och tog ner Tameka Yallop på vänsterkanten. Det öppnade för Chloe Logarzo på centralt mittfält.

Steph Catley

Förändringen förbättrade snabbheten i Australiens backlinje. Men den gjorde att man tappade lite i anfallsspelet, då det brukar regna in inlägg från Catleys fina vänsterfot. Det gjorde det i och för sig ändå, enligt statistik från Australiens fotbollsförbund slog Catley hela tolv inlägg i matchen. Flera av dem var dock i form av fasta situationer, för i själva spelet kom hon ju lite längre ifrån det svenska målet i och med placeringen.

Gissningsvis gjorde nog Gustavsson även förändringen för att få två bra passningsfötter på sin vänstersida. Det är ju mot den sidan Sverige tidigare har pressat motståndarna.

När spelet väl började var det tydligt att Sverige ville hitta in bakom Australiens vänsterförsvar. Men med Catley där istället för långsammare Luik gick det inget vidare. Man såg dessutom flera gånger att Catley tjuvstartade lite för att inte bli frånsprungen av snabba Sofia Jakobsson.

Sveriges plan om att anfall djupt på högersidan gick alltså om intet. Australien hade gjort den taktiska läxan efter gruppspelsmatchen. Det innebar att man även stängde till centralt. Ofta låg fem australiska försvarare på rad, och dessutom så tätt att det inte gick att spela mellan dem. Det ledde till väldigt många svenska anfallspassningar fastnade i den australiska fembackslinjen.

Även Sverige hade ändrat lite i taktiken. Den här gången låg Stina Blackstenius och Kosovare Asllani jämte varandra när man startade pressen. Det innebar att man inte styrde Australien åt någon speciell kant, utan att man bara stängde uppspel centralt.

Rent allmänt var den första kvarten fri från målchanser. Sverige var närmast att skapa någon, men antingen gick det lite för långsamt, eller så fastnade anfallspassningarna som sagt på australiska försvarare.

Överhuvud taget var det rätt många felpassningar i början. Bland annat hade annars säkra Nathalie Björn två uppspel i mitten under de första 16 minuterna som gick rakt på motståndare. De svenska felpassen gjorde att Australien hade 54–46 i bollinnehav efter 15 minuter.

Nathalie Björn

Men det var även lite slarv i passningar som gick till rätt adress. Bollen hamnade flera gånger lite bakom medspelaren, eller på fel fot, vilket gjorde att det svenska uppbyggnadsspelet inte gick fort nog.

Period 2: 16–30 minuter:
0–0 i mål
1–0 i målchanser, totalt 1–0
0–0 i hörnor, totalt 2–1

Den taktiska skuggboxningen fortsatte. Det gjorde även de svenska felpassen. Annars passningssäkra spelare som Magdalena Eriksson, Filippa Angeldahl och Kosovare Asllani hade ovanligt svårt att få bollen till en blåklädd. Och tyvärr var de inte ensamma.

Dock hade Sverige en riktigt bra period på fyra–fem minuter där man låste sig fast på offensiv planhalva. Under den perioden sköt Fridolina Rolfö klockrent i ribban – matchens första målchans.

Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål
0–3 i målchanser, totalt 1–3
1–3 i hörnor, totalt 3–4

Halvlekens sista kvart gick nästan till 100 procent till Australien. Det började med att Amanda Ilestedt låg ner, och såg väldigt orolig ut efter att ha fått en smäll mot knät.

När spelet kom igång gjorde Hedvig Lindahl sin största missbedömning i turneringen, när hon kom ut för sent i en duell med Sam Kerr. Som tur var hamnade Kerr ur vinkel, och Australien kom inte till avslut i anfallet.

Däremot bet sig Australien fast på Sveriges planhalva och kom till flera andra avslut. De man minns var att frisparksexperten Alanna Kennedy hade en hyfsad frispark, att Sam Kerr skarvnickade precis utanför och att Tameka Yallop sköt just över efter hörna.

Och så gjorde ju Kerr ett jättesnyggt volleymål på en inläggsfrispark, som en otajmad Magdalena Eriksson onödigt hade dragit på sig mot en felvänd motståndare ute vid sidlinjen. Dock var domare Melissa Borjas från Honduras snabb på att blåsa svensk frispark. Signalen kom redan innan bollen nådde Kerr.

Sam Kerr

Jag är fortsatt inte säker på varför det blev frispark. Men den bästa teorin är att de två offsidestående australiska spelare som användes som screenar bedömdes påverka spelet. Om det var anledningen, och att det är en korrekt regeltolkning, så finns det ingen anledning att använda offsidestående spelare för att screena.

Hur som helst skönt att det inte blev mål. Och skönt att det var 0–0 i paus. För den första halvleken gick till Australien.

Den svenska pressen funkade inte riktigt. Logarzo och Emily van Egmond hjälpte sin trebackslinje och skapade situationer där Australien var fyra mot två eller till och med fem mot två mot Sveriges forwards. Eftersom framför allt van Egmond, men även alla tre backarna, har bra fötter kunde de ofta, och ostört, från centrala positioner få lägga ut krossbollar på kanterna.

Faktum var att många svenska spelare såg sämre ut än tidigare i turneringen. Vårt lag hade väldiga problem med att spela sig ur situationerna. De enda tre som höll riktigt hög klass under halvleken var Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och suveräna Caroline Seger.

Emily Gielnik och Amanda Ilestedt

Period 4: 46–60 minuter:
1–0 i mål, totalt 1–0
1–1 i målchanser, totalt 2–4
0–0 i hörnor, totalt 3–4

Sverige fick en drömstart på den andra halvleken. I min BT-krönika kallade jag målet som föll efter 35 sekunder för ett underbart skitmål. För det var på många sätt ett skitmål. Men för att kunna göra skitmål måste man ta sig till motståndarnas straffområde.

Och det gjorde Sverige på ett riktigt fint sätt. Det började med ett australiskt inkast som nickades fram och tillbaka innan Rolfö nickade ner till Asllani, som stötte hemåt till Seger, som i sin tur spelade loss Angeldahl i mitten.

Häckenmittfältaren avancerade, och sköt sedan ett distansskott som tog på Chloe Logarzos utsträckta ben och fick en ganska rejäl överskruv. Målvakt Teagan Micah blev ställd av den höga studsen, backade och stötte bollen i egen ribba. Stina Blackstenius grävde fram returen till Rolfö som lyfte högerbenet så högt hon bara kan när hon stötte in ledningsmålet.

Teagan Micah

En högklassig passningssekvens bäddade alltså för det något udda målet.

Överhuvud taget hade Sverige ett betydligt bättre passningsspel från start i halvleken. De första nio minuterna var riktigt bra, då höll det svenska laget i bollen och kontrollerade matchbilden. Enda orosmomentet var att Hedvig Lindahl drog lillfingret ur led efter 48 minuter. Det var dock inte värre än att hon kunde fortsätta spela.

Australien hade två bra minuter, där man skapade en chans när Kerr vann en nickduell mot Ilestedt. Men nicken gick just över. Strax efter var det även lite oreda i det svenska straffområdet i samband med ett av många australiska inlägg.

Men totalt sett var det här en kvart som gick till Sverige, dels för målet men även för att man hittat ett lugn i passningsspelet igen.

Period 5: 61–75 minuter:
0–0 i mål, totalt 1–0
0–1 i målchanser, totalt 2–5
2–1 i hörnor, totalt 5–5

Svenskt byte: 73: Hanna Bennison in, Filippa Angeldahl ut.

Sverige fortsatte att ha god kontroll på spelet. Matchklockan var inte många minuter över 60 när man började se tröttheten i Australiens lag. Det blev snabbt väldigt långa avstånd mellan lagdelarna, vilket gynnade Sverige när The Matildas matade in inlägg.

Ofta var det få australiska spelare i straffområdet, och det fanns inte heller någon att kämpa om andrabollarna. Två gånger under kvarten var det dock oroligt i Sveriges straffområde. Dels när Magdalena Eriksson helt missbedömde ett inlägg, men räddades av Nathalie Björn. Dels efter 73.45, när Hanna Glas ramlade vilket gav Steph Catley fri gata i Sveriges högerförsvar. Lindahl hade dock stängt vid sin första stolpe.

Efter Catleys målchans lyckades Australien bita sig fast på svensk planhalva. Kvarten avslutades med australisk press.

Period 6: 76–90 minuter:
0–0 i mål, slut 1–0
1–0 i målchanser, totalt 3–5
0–2 i hörnor, totalt 5–7
Totalt 9–13 i avslut, varav 4–4 i avslut på mål
Bollinnehav: 46–54

Svenska byten: 90+1: Jonna Andersson in, Sofia Jakobsson ut. 90+4: Lina Hurtig in, Stina Blackstenius ut.
Utvisning, Australien: Ellie Carpenter (målchans 90+6).

Den sista kvarten började lätt nervöst från svensk sida. Australien bet sig fast på svensk planhalva under flera minuter. De kom inte till några målchanser, men det var ändå lite oroväckande att Sverige sjönk djupt, att rensningarna hamnade rakt på australiska spelare samt att man inte lyckades komma upp med laget.

När man fastnar vid eget straffområde krävs det ju inte jättemycket för att en boll skall studsa fel eller få besvärlig överskruv… Men det skulle visa sig att Catleys skott i 74:e minuten var The Matildas sista riktiga målchans.

Under slutkvarten hade Australien en frispark i bra läge – som Kennedy drog högt över. Det var även en sekvens där Lindahl och Kerr var på bollen samtidigt, men där den svenska målvakten hade studsen med sig.

Från minut 85 kändes dock Australien som ett slaget lag. På övertid var det i stället Sverige som skapade en 100-procentig målchans när Rolfö kom runt på högerkanten. Blackstenius lyckades dock styra bollen utanför det öppna målet.

Och det allra sista som hände var att inbytta Lina Hurtig sprang igenom, och blev neddragen av Ellie Carpenter. Det blev rött kort för australiskan, och direkt efter var matchen slut.

Ellie Carpenter

Många svenska spelare lyfte sig efter paus, inte minst klarade backlinjen av att hantera alla inlägg på ett bra sätt. Offensivt var det Fridolina Rolfö som stod för kvaliteten. Rent allmänt skapades det lite för få målchanser för att man skall vara helt nöjd med själva spelet.

Fast som sagt – det viktigaste i utslagsmatcher är ju segern.

Lite oroväckande ändå att man börjar känna att några av spelarna kanske har lite vikande formkurva. En som däremot är hyperstabil är Caroline Seger.

Ni som har följt den här bloggen under längre tid vet att jag ofta tyckt att Segers rykte har varit bättre än hennes prestationer. Att hennes lysande bollbehandling har dolt att hon varit lite av en bromskloss i spelet. Att hon mest passat i sidled, eller till spelare som måste passa tillbaka till henne.

Men det där var förr.

I OS är Seger närmast felfri. Defensivt är det inte många gånger i turneringen som hon har satt sina fötter fel. Hon vinner nickdueller, täcker ytor – ibland till och med bakom backlinjen och så är hon fantastisk med bollen. Jag har inte tillgång till några statistikprogram, men jag såg inte att hon hade ett enda bolltapp i semifinalen.

Faktum är jag hon väl knappt haft några bolltapp överhuvud taget i OS. Och det beror inte på att hon slår fega sidledspassningar, utan det här året har Seger lyft sitt offensiva passningsspel med flera klasser.

Det var liksom ingen slump att det var Seger som spelade loss Filippa Angeldahl innan det svenska segermålet. Seger har varit väldigt bra just på att spela loss Angeldahl, men även på att sätta upp bollar på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö.

Som ni förstås – jag är närmast lyrisk över vår lagkaptens insatser hittills i OS. Jag har givit henne fyra eller fem i betyg i samtliga matcher. Hon fick en femma i semifinalen. Från det jag sett rankar jag Seger bland topp tre i den här turneringen. De som skulle kunna konkurrera är Vivianne Miedema som slog till med tio mål på fyra matcher, och Barbra Banda som gjorde sex mål för Zambia.

Med det släpper jag semifinalen och blickar framåt. Torsdag klockan 10.00 är det bronsmatch mellan Australien och USA. Där håller jag USA som favorit till 60–40.

USA har verkligen inte varit bra i den här turneringen. Framför allt har de saknat lösningar i uppspelsfas, vilket gjort att deras duktiga offensiva spelare inte synts i matcherna på det sätt som man är van vid.

Amerikanskornas svaga prestationer gör att det borde vara bra chans för Australien att skrälla. Det blev 0–0 när lagen möttes i gruppspelet. Då lyckades Tony Gustavsson bra med taktiken, och USA var väldigt uddlöst.

Men avstängningen av Ellie Carpenter är förstås ett jättestort avbräck. Carpenter har varit lysande, och är inte långt ifrån topp tre i OS. Dessutom tyckte jag att de australiska spelarna såg väldigt slitna ut i den andra halvleken mot Sverige. Nu skall de spela en sjätte match på 15 dagar.

Det skall i och för sig även USA göra. Men Vlatko Andonovski har roterat betydligt mer på sina spelare än vad Gustavsson har gjort. Det gör alltså att känslan ändå är att bronset hamnar i USA.

Sverige klart för OS-final – igen

Publicerad den av
31

Det kändes väldigt skönt att skriva den där rubriken. De två obesegrade lagen möts i finalen – Sverige och Kanada.

Båda lagen hade dock lite flyt i semifinalerna. Inte minst vårt svenska, som långa stunder var riktigt illa ute mot ett taktiskt skickligt Australien.

Jag räknade till 7–3 i klara målchanser till The Matildas. Men bollen studsade svensk väg. Dels när domaren Melissa Borjas från Honduras dömde bort ett australiskt mål i den första halvleken. Dels när Filippa Angeldahl:s skott direkt i upptakten av den andra halvleken fick en konstig bollbana och till slut hamnade framför Fridolina Rolfö:s fötter.

Det var logiskt att Rolfö blev segerskytt. Hon var inblandad i alla Sveriges tre målchanser. Nu skall jag andas ut och skriva finalkrönika till BT. Återkommer vid ett senare tillfälle med analys.

Kanada skrällde – klart för OS-final

Publicerad den av
2

Kanada försvarade sig just till OS-final. Man gjorde en utmärkt första halvlek, där man hade kontroll på USA.

Efter paus var det USA som ägde matchen. Kanada hade bara två skott på mål under matchen. Det ena var den straff Jessie Fleming satte i 74:e minuten.

Straffsituationen går att se i förra inlägget. Det var inte en solklar straff, utan den kommer säkert att bli omdiskuterad. Deanne Rose kliver ju nämligen först in i Tierna Davidson, vilket får amerikanskan ur balans. Men det är kanske ändå ett korrekt domslut.

För jag tycker nog inte att det skall vara frispark för Davidson i läge ett. Sedan sparkar ju Davidson faktiskt ner Rose, och då skall det ju vara straff.

Det var alltså länge en väldigt jämn match. Det första avslutet på mål kom först i 65:e minuten. Även om USA ägde den andra halvleken kom de bara till fyra avslut på mål.

Närmast en kvittering kom Carli Lloyd, som hade en stenhård nick i ribbans överkant. Men känslan är att Stephanie Labbé var så bra placerad att hon nog hade kunnat peta den nicken över, om den gått några decimeter lägre.

Det här var alltså Kanadas första seger mot USA på drygt 20 år. Finalplatsen är förstås också Kanadas största fotbollsframgång genom tiderna.

För USA väntar däremot sannolikt ett stålbad. Det är nog dags att växla ut den extremt framgångsrika generation som dominerat världsfotbollen i tio år. Dock finns det stora frågetecken kring vilka spelare USA skall matcha in.

Deras ungdomslandslag har varit riktigt svaga på senare år. Återväxten är alltså dålig. Det blir således ingen lätt uppgift för den förbundskapten som får jobbet. Det känns inte så troligt att hen heter Vlatko Andonovski.

Sveriges kvartsfinalelva även i semifinalen

Publicerad den av
1

Startelvorna är presenterade till semifinalen mellan Sverige och Australien. Sverige startar med exakt samma elva spelare som i kvartsfinalen, medan Australien gör ett byte. Aivi Luik ersätts av Chloe Logarzo, logiskt med tanke på att Sverige gjorde två mål på ytan bakom Luik i förra mötet.

Det innebär att Sverige ställer upp så här:

Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson –Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Och Australien har troligen följande uppställning i försvar. De försvarar alltså med 5–2–3 och anfaller med 3–4–3:

Teagan Micah – Hayley Raso, Eliie Carpenter, Alanna Kennedy, Steph Catley, Logarzo – Emily van Edmond, Tameka Yallop – Kyah Simon, Sam Kerr och Caitlin Foord.

Det skulle också kunna vara Yallop på kanten och Logarzo på centralt mittfält.

I den andra semifinalen är det spelat 79 minuter. Efter en jämn första halvlek, med liten fördel för Kanada, så har USA tagit över totalt efter paus. Men alldeles nyss fick Kanada en VAR-straff, och den satte Jessie Fleming bakom inhoppande Adriana Franch. Kanada i 1–0-ledning med elva minuter och tillägg kvar alltså.

The Sydney Morning Herald: Frågetecken för Kerr

Publicerad den av
3
Sam Kerr

Den australiska tidningen The Sydney Morning Herald skriver i dag att det är frågetecken för Sam Kerr inför morgondagens OS-semifinal eftersom stjärnan är trött och sliten.

Det är förstås en bra rubrik i ett Australien som drabbats av damfotbollsfeber. Men jag tror inte på att Kerr skulle vilas i OS-semifinalen förrän jag ser det med egna ögon.

Det är ju Australiens största fotbollsmatch genom tiderna, och jag har väldigt svårt att tro att Kerr känner efter i onödan.

Vi har ju för övrigt också ett frågetecken för en nyckelspelare. Kosovare Asllani haltade ju av med fotsmärta senast och kämpar för att vara spelklar till semifinalen. Men eftersom hon verkar ha deltagit i söndagens träning lutar det väl åt att hon spelar mot Australien.

När det gäller matchningen är det ett faktum att Tony Gustavsson har gått stenhårt på sin startelva. Sam Kerr är en av fyra spelare som gjorde 390 spelminuter på tio dagar – vilket förstås måste kännas. Här är listan över hur speltiden har fördelats i de båda lagen:

Speltid, Australien

  • 390 minuter: Sam Kerr, Steph Catley, Emily van Egmond och Ellie Carpenter
  • 349 minuter: Tameka Yallop
  • 325 minuter: Kyah Simon
  • 300 minuter: Teagan Micah
  • 282 minuter: Clare Polkinghorne
  • 259 minuter: Caitlin Foord
  • 250 minuter: Hayley Raso
  • 243 minuter: Alanna Kennedy
  • 234 minuter: Aivi Luik
  • 155 minuter: Mary Fowler
  • 97 minuter: Kyra Cooney-Cross
  • 94 minuter: Chloe Logarzo
  • 90 minuter: Lydia Williams
  • 51 minuter: Emily Gielnik
  • 0 minuter: Elise Kellond-Knight, Courtney Nevin, Charlotte Grant, Laura Brock och Mackenzie Arnold.

Speltid Sverige

  • 315 minuter: Amanda Ilestedt (1 assist),
  • 288 minuter: Caroline Seger och Filippa Angeldahl (1 assist),
  • 274 minuter: Kosovare Asllani (1 mål och 1 assist),
  • 270 minuter: Hedvig Lindahl och Nathalie Björn,
  • 243 minuter: Sofia Jakobsson (3 assist),
  • 225 minuter: Hanna Glas (1 assist) och Magdalena Eriksson (1 mål)
  • 224 minuter: Jonna Andersson och Fridolina Rolfö (2 mål och 2 assist),
  • 169 minuter: Stina Blackstenius (4 mål),
  • 144 minuter: Hanna Bennison (1 assist),
  • 127 minuter: Lina Hurtig (2 mål),
  • 117 minuter: Olivia Schough (1 assist),
  • 110 minuter: Madelen Janogy (1 mål),
  • 92 minuter: Julia Roddar,
  • 90 minuter: Jennifer Falk, Emma Kullberg och Rebecka Blomqvist,
  • 85 minuter: Anna Anvegård (1 mål),
  • 0 minuter: Zecira Musovic

Australien har alltså sex spelare som har spelat mer än Amanda Ilestedt, som är den svenska med mest speltid.

Tittar vi på lagens respektive startelva från kvartsfinalerna har de tio australiska utespelarna snittat 322 spelminuter hittills i OS. De tio svenska utespelarna har snittat 252 minuter, alltså 70 minuter mindre.

Det här är sannolikt ingen faktor som påverkar under semifinalens första 30 minuter. Men det bör definitivt vara en faktor under den sista halvtimmen.

Från start lär alla spelare gå på inspiration. Båda landslagen har fått stor uppmärksamhet i sina respektive hemländer hittills under mästerskapet. I Australien sattes nytt tittarrekord när laget slog ut Storbritannien i kvartsfinalen.

2,24 miljoner satt framför tv-skärmarna i Australien under matchen. Det var den högsta tv-publik som någon gång räknats in för ett australiskt damlag – oavsett idrott. Det tidigare rekordet var ungefär en halv miljon lägre, och sattes vid gruppspelsmatchen mot Sverige.

Det är inte bara när det gäller tittarsiffror som det satts rekord i Australien. Landet har haft otroliga OS-framgångar de senaste dagarna. I dag tog man hela fyra guld på samma dag – Australiens mest framgångsrika OS-dag genom tiderna.


Den stora guiden till semifinalerna i OS 2021

Publicerad den av
12

Fyra lag är kvar i OS-turneringen och gör upp om de tre medaljerna. I morgon får vi veta vilka som skall spela final och vilka som skall spela bronsmatch.

I OS för fem år sedan stod finalen mellan två lag som bara tog fyra poäng vardera i gruppspelet – en grupptvåa (Tyskland) och en grupptrea (Sverige). Vi får verkligen hoppas att den historien inte upprepar sig. För i så fall skulle det bli final mellan USA och Australien. De kom ju två respektive trea i grupp G, båda på fyra poäng.

Nu hoppas vi förstås på att det blir en gruppsegrare i finalen. Som bekant är tre lag från Sveriges grupp bland de fyra bästa lagen. Och med tanke på hur starkt vårt landslag varit hittills, med fyra raka segrar – alla med minst två måls marginal – skulle det ju kännas väldigt snöpligt om inte det ena finallaget vore neongult.

Innan jag kollar närmare på de båda semifinalerna så fick jag intressant statistik en kommentar från Dan Gunnarsson. Han hade kollat klubbtillhörighet på samtliga de 88 spelare som är kvar i turneringen.

Hela listan finns i länken ovan. Där noteras att FC Rosengård har flest spelare kvar i turneringen av alla klubbar. Sex spelare har Malmöklubben som klubbadress: Stephanie Labbé, Charlotte Grant, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough och nyförvärvet Teagan Micah.

Dessutom gjorde ju duon Nathalie Björn och Anna Anvegård sina senaste klubbmatcher i just Rosengård.

Målvakterna Labbé och Micah spelade huvudroller i varsin kvartsfinal i fredags. Labbé och Kanada vann ju på straffar mot Brasilien. Där var kanadensiskorna riktigt illa ute. Storstjärnan Christine Sinclair inledde med en nervös straff, som Barbara kunde rädda.

Efter tre straffomgångar var Kanada i brygga. Då ledde Brasilien med 3–2, efter att ha slagit tre säkra straffar. Men Stephanie Labbé fick sista ordet. Först räddade hon Andressa Alves straff, och sedan tog hon även Rafaelle:s – vilket gjorde Labbé till stor matchvinnare.

Teagan Micah

I Australiens match spelade Teagan Micah en minst lika viktig roll. I inledningen av förlängningen hade Storbritannien ett rejält grepp om matchen. Då gjorde Micah tre helt avgörande kanonräddningar. Först tippade hon ett distansskott från Keira Walsh till hörna, sedan stoppade hon ett närskott från Ellen White – och i minut 102 räddade hon en straff från Caroline Weir.

Strax efter tog Australien ledningen. Mer om den matchen strax. För här är guiden till de båda semifinalerna:

10.00 USA–Kanada

Kashima Soccer Stadium i Itako i utkanten av Stor-Tokyo
Odds: 65–35

Det här är en semifinal mellan två lag som båda kom tvåa i sina grupper, och som båda tog sig vidare från kvartsfinalen efter straffläggning.

USA var extra illa ute. Nederländerna hade ju nämligen en straff även i slutet av ordinarie matchtid. Men då visade ifrågasatta Alyssa Naeher att hon är en toppmålvakt genom att rädda Lieke Martens straff.

Alyssa Naeher

Naeher blev även stor matchvinnare i straffläggningen. Där räddade hon Vivianne Miedama:s och Annik Nouwen:s straffar. Samtidigt satte amerikanskorna alla sina, vilket gjorde att lagen inte ens behövde slå sina sista straffar.

Noterbart var att Alex Morgan och Christen Press satte varsin straff. Ni som minns OS 2016 kommer kanske ihåg att just de båda missade sina straffar i kvartsfinalen mot Sverige. Nu fick de båda varsin liten revansch.

USA och Kanada är två lag som möts väldigt ofta och således kan varandra innan och utan. Personligen tycker jag inte att något av lagen har imponerat speciellt mycket i turneringen. Kanadas styrka har legat i defensiven. Laget är obesegrat och har målskillnaden 4–3 på fyra matcher och har ännu inte varit i underläge under ordinarie tid. Däremot låg man alltså under i straffläggningen mot Brasilien.

Kanada gör för övrigt sitt fjärde OS, och sin tredje semifinal. Det är även tredje gången man möter USA i slutspelet. 2008 vann amerikanskorna i kvartsfinal med 2–1 efter förlängning.

I London 2012 möttes lagen i semifinal i en på alla sätt klassisk damfotbollsmatch. En match där Chrisine Sinclair gav Kanada ledningen vid tre tillfällen, men där USA kvitterade varje gång och ordnade förlängning.

Den tredje kvitteringen var för övrigt väldigt omdiskuterad. Den kom efter att Kanadas målvakt Erin McLeod först blåsts av för sexsekundersregeln. Frisparken tog på en kanadensisk hand och det blev straff. En straff som Abby Wambach rullade in.

Avslutningen är också en klassiker. Förlängningen såg ut att bli mållös. Men när alla hade börja planera för straffläggning nickade Alex Morgan in USA:s segermål. Matchklockan stod då på 120+3. OS-historien har fortfarande inte sett något senare mål. En grym förlust för Kanada.

Hela den matchen går att se här:

Och här är ett klipp med höjdpunkter:

Tre spelare som var med i Kanadas trupp 2012 är även med i år: Sinclair, Sophie Schmidt och Erin McLeod. Och USA har kvar sju spelare: Becky Sauerbrunn, Kelley O’Hara, Megan Rapinoe, Tobin Heath, Christen Press, Morgan och Carli Lloyd.

OS-semifinalen 2012 är Kanadas tyngsta förlust mot USA. Men det har blivit väldigt många fler. Lagen har mötts hela 62 gånger, och det är ingen tvekan om att USA är storasyster.

Amerikanskorna har vunnit 51 gånger, medan Kanada bara har tre segrar. Sju gånger har det blivit kryss. Den senaste segern för Kanada kom i en träningsmatch i mars 2001 – alltså för drygt 20 år sedan. Sedan dess har lagen mötts 36 gånger. De senaste tio åren har det blivit tre kryss och tolv amerikanska segrar.

USA är alltså jättefavorit i den nordamerikanska semifinalen. Och USA är mästerligt på att hitta sätt att vinna.

Men det amerikanska spelet har hackat i turneringen. Förbundskapten Vlatko Andonovski har provat sig fram under turneringen. Ännu har inte pusslet gått ut. Laget har bara vunnit en match av fyra, 6–1 mot Nya Zeeland. I övrigt har man förlorat mot Sverige och kryssat mot Australien och Nederländerna. I den sistnämnda matchen vann man alltså efter straffläggning.

Känslan är att det här skulle kunna bli ytterligare en damfotbollsklassiker.

Fyra Chelseaspelare som stöter på varandra i morgon.

13.00 Sverige–Australien

Yokohama Stadium
Odds: 60–40

Sverige och Australien möttes i Sveriges genrep, och i andra gruppmatchen. Det här är således två lag som känner varandra bra. Jag analyserade Australien inför gruppmatchen, den analysen finns här. Jag analyserade även 4–2-segern ingående här.

Sammanfattningsvis kan man säga att The Matildas spelar 3–4–3 (3–4–1–2) i anfall och 5–2–3 i försvar. De jobbar med rörelse och motrörelse på kanterna. När ytterforwards (oftast Kyah Simon och Caitlin Foord) möter går yttermittfältarna (oftast Hayley Raso och Steph Catley) i djupled.

Mycket i offensiven handlar om att de fyra kantspelarna skall slå inlägg mot Sam Kerr. Defensivt har man en svaghet i ytan bakom omskolade mittbacken Aivi Luik. På den ytan gjorde Sverige två mål i gruppspelsmatchen. Högerförsvaret är däremot väldigt starkt. Ellie Carpenter har sannolikt varit turneringens allra bästa försvarsspelare.

Ellie Carpenter

Från australiskt håll (läs deras guide till semifinalen) hävdas att laget utvecklats rejält sedan gruppspelet. Och det ligger säkert en del i det.

Som bekant tippade jag ju att Australien skulle bli sämsta grupptrean, och därmed få åka ut redan efter gruppspelet. Det tipset byggde på att Australien hade massor av problem in i turneringen. Svenske förbundskaptenen Tony Gustavsson tog över i september i fjol, men har ännu aldrig varit i Australien.

Tony Gustavsson

Pandemin gjorde att Gustavsson bara hade lett laget i fem matcher inför OS-premiären – fyra förluster och ett kryss. Förberedelserna fick mig att tveka på The Matildas. Men jag var långt ifrån säker, och garderade upp lite genom att skriva:

”Samtidigt som jag tippar ett stort misslyckande för The Matildas har jag stor respekt för laget. Om bitarna faller på plats är det en rimlig utmanare om medaljerna.”

Under turneringen har bitarna fallit på plats en efter en. Och nu spelar man alltså om de där medaljerna.

Jag kollade laget i kvartsfinalen mot Storbritannien. Där var brittiskorna spelmässigt bättre i den första halvleken. Men Australien gjorde mål på sitt enda avslut – Alanna Kennedy nickade in en hörna från Steph Catley.

I den andra halvleken var det Australien som förde spelet – och brittiskorna som gjorde mål. Sam Kerr lyckades dock kvittera i 89:e minuten. Det var ett klassmål, där hon inte stressade upp sig utan tog all den tid som fanns innan hon piskade in 2–2-målet.

I förlängningen tog brittiskorna över igen, men Teagan Micah gjorde alltså en kanonbra första förlängningskvart. Och sedan hade Australien flytet med sig.

3–2-målet var ett distansskott från Mary Fowler som ändrade riktning på Lucy Bronze och gick in i krysset. Och bara 16 sekunder in i den andra förlängningskvarten nickade Kerr snyggt in 4–2. Återigen med lite flyt, för nicken tog i först huvudet på Steph Hougton och sedan i underkanten av ribban innan den studsade in.

Mary Fowler

Jag upplevde det som att Australien hade lite större tålamod i uppbyggnadsspelet än tidigare.

En annan spaning var att de i princip uteslutande anföll i ytterkorridor, alltså långt ut på kanterna. Nästan alla avslut kom efter inlägg, eller på fasta situationer. Måltavlan för alla inlägg är förstås Sam Kerr.

Kollar vi på Sverige så har laget imponerat med vasst kantspel. Det är ingen slump att Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö har stått för tre respektive två assist. Vårt lag är ju dessutom alltid starkt på fasta situationer.

Utöver perioder senast mot Japan har vårt lag även visat god förmåga att spela sig ur situationer och därmed kunna få till långa anfall. Något som kan bli betydelsefullt mot Matildas.

Vi får se vilka taktiska drag Tony Gustavsson respektive Peter Gerhardsson gör. Det känns som att uppladdningen här är lite av en schackmatch. Det är ju troligt att Gustavsson försöker täta till i sitt vänsterförsvar. Det är även troligt att Gerhardsson försöker hitta sätt att förhindra att Australien får slå in inlägg med kvalitet.

Tvärtom vill ju Gustavsson hitta ytor från vilka man kan mata in bollar mot Kerr. Och Gerhardsson vill självklart dels hitta sätt att få in bollen centralt till Kosovare Asllani, dels fortsätta överbelasta på kanterna.

Kosovare Asllani

Känslan är ju ändå att Sverige är klar favorit. Vårt lag har imponerat och kommer med stort självförtroende till semifinalen. Dessutom talar historiken för vårt lag. Vi har 8–1 i segrar mot Australien. Ingen av dagens australiska landslagsspelare hur det känns att vinna mot Sverige, för Matildas enda seger kom 1997.

Sverige har dessutom betydligt mycket större rutin vid den här typen av matcher. Något som är bra att ha med i ryggsäcken.

Dock kommer ju Australiens lag fullpumpat med självförtroende. Segern mot Team GB var Australiens första mot europeiskt motstånd i ett mästerskap sedan 2011. Det är också första gången som landet tar sig längre än kvartsfinal i ett världsomspännande mästerskap. Sånt bygger förstås massor av energi.

Lång analys av Sveriges kvartsfinalseger

Publicerad den av
6

På måndag 13.00 spelar Sverige semifinal mot The Matildas från Australien. Innan vi börjar fokusera på den matchen är det läge att stänga kvartsfinalen mot Japan.

Det är nämligen en match man kan lära sig mycket från. En match där det svenska laget utsattes för ett väldigt annorlunda test än matcherna i gruppspelet. En match där Japan klarade av att sätta fingret på några svagheter i Peter Gerhardsson:s lagbygge.

Jag väljer att göra min analys på samma sätt som jag gjorde efter 4–2-segern mot Australien, alltså genom att dela upp matchen i sex delar.

Innan jag inleder analysen noterar jag bara att Sverige nu har vunnit fyra raka matcher under 90 minuter. Alla andra kvartsfinaler slutade ju med kryss, och förlängning.

Faktum är att de tre andra semifinallagen bara har vunnit varsin 90-minutare. Sverige har alltså fler trepoängare än vad de andra semifinalisterna har tillsammans. Det har förstås inget som Sverige har nytta av när medaljerna skall fördelas. Men det är ändå anmärkningsvärt.

Det är även anmärkningsvärt att tre av de fyra lag som tagit flest poäng i OS-turneringen nu är utslagna. En poängtabell över 90-minutersmatcher skulle ju nämligen se ut så här:

Sverige 12–3 12
Nederländerna 23–10 8 – utslaget
Brasilien 9–3 8 – utslaget
Storbritannien 6–3 8 – utslaget
Kanada 4–3 6
USA 8–6 5
Australien 6–7 5
Japan 3–5 4 – utslaget

Inte heller den här tabellen har någon påverkan på fördelningen av medaljerna. Men det är ju även anmärkningsvärt att det bara är Kanada som skulle kunna komma ikapp Sverige poängmässigt. Framför allt visar det hur starkt vårt landslag varit hittills i turneringen.

Men mot Japan såg det periodvis lite darrigt ut. Mer om det nu. För här är min bild av matchen, kvart för kvart:

Sverige–Japan
Period 1: 1–15 minuter:
1–0 i mål
5–0 i målchanser
2–0 i hörnor

Sverige rivstartade och radade direkt upp fina anfall. Det var tydligt att man hade läst på om hur Japan försvarar sig – alltså genom att hålla ihop sitt lag tajt, samt att stänga inspel till motståndarnas tia. Sverige hade även läst på om att Japan släppte till flest avslut från sin vänstersida.

Därför gjorde sig Kosovare Asllani spelbar i ytor utanför Japans mittbackar. Och därför lyfte Sverige in bollar bakom den japanska backlinjen.

Redan efter 1.13 kunde det har blivit 1–0. Då satte nämligen Amanda Ilestedt en perfekt djupledsboll till Sofia Jakobsson. Jakobsson blev helt fri från högerläge, men fick inte alls till avslutet.

Målet kom istället efter 6.39. Det började med att Sverige fick hörna när ett inlägg från Asllani hamnade framför fötterna på Filippa Angeldahl. Skottet gick mot första stolpen, där Ayaka Yamashita räddade.

Hörnan slog Asllani med utåtskruv. Ilestedt nådde högst och fick på en bra nick. Den räddades av en försvarare just framför mållinjen. I nästa sekvens vann Ilestedt tillbaka bollen, och passade till Fridolina Rolfö på vänsterkanten. Rolfö ryckte ifrån sin försvarare, och lyfte in ett perfekt inlägg. Magdalena Eriksson hade dröjt sig kvar i straffområdet och kunde snyggt nicka in ledningsmålet.

Magdalena Eriksson

Innan första kvarten var spelad hade även Rolfö haft ett vasst skott och Caroline Seger varit nära att nicka in en hörna. Sverige såg riktigt vasst ut.

Dock fanns det ett litet orosmoment. Man såg redan efter sju–åtta minuter att Sverige hade svårt med att räkna in motståndarna i presspelet. Det var tydligt att man hade svårt med arbetsfördelningen, vem som skulle ta vem av de rörliga japanskorna.

Ändå kändes det tryggt efter 15 minuter. Sverige hade ju väldigt lätt att komma till målchanser.

Period 2: 16–30 minuter:
0–1 i mål, totalt 1–1
1–1 i målchanser, totalt 6–1
1–0 i hörnor, totalt 3–0

Matchklockan hade bara passerat 15 minuter med några sekunder när Mana Iwabuchi skickade iväg Japans första skott mot mål. Det var en signal om att Japan var på väg in i matchen.

Sveriges anfall var korta, medan Japan började kunna hålla i bollen på det sätt de vill. Ett av de korta svenska anfallen blev farligt. Det handlade återigen om en djupledsboll bakom Japans vänsterförsvar. Den här gången var det Hanna Glas som hittade fram till Stina Blackstenius. Moeka Minami slängde sig dock fram och täckte till hörna.

Efter 22.43 kom kvitteringen. Den kom oväntat, även om det alltså funnits tendenser till ett allt bättre japanskt spel.

Det började med att den svenska vänsterbacken Magdalena Eriksson försökte sätta press på Japans högerback Risa Shimizu. Det var ett felbeslut från Eriksson, som istället skulle ha skickat ut Rolfö mot den japanska högerbacken. Eriksson hann nämligen inte ut, och Shimizu kunde vinkla ner bollen till Yui Hasegawa på den öppna ytan bakom Eriksson.

Hasegawa i sin tur satte in ett lågt och tidigt inlägg bakom den svenska backlinjen. Det är en typ av inlägg som det är svårt att försvara sig mot. Ilestedt kom lite fel och nådde inte den studsande bollen. Det gjorde däremot Mina Tanaka som från nära håll kunde styra in bollen bakom en chanslös Hedvig Lindahl.

Mina Tanaka

Ilestedt hade börjat matchen riktigt bra. Men efter målet hade hon en jobbig kvart. En kvart där hon drog på sig ett gult kort, och även kom fel i flera andra dueller.

Japan fortsatte att ha mycket boll. Lite oroväckande för svensk del var att vi nu var inne i ett skede i matchen där vi varken lyckades skapa målchanser eller vila med bollen. Det började se lite lätt stressigt ut.  

Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål, totalt 1–1
1–0 i målchanser, totalt 7–1
1–1 i hörnor, totalt 4–1

Matchklockan visade 30.08 när domare Lucila Venegas pekade på straffpunkten efter en duell mellan Amanda Ilestedt och Mina Tanaka. I OS för fem år sedan hade Japan fått en drömchans att ta ledningen.

Mana Iwabuchi hade också lagt upp bollen och stod redo att slå straffen när VAR kallade på uppmärksamheten. Videodomaren räddade Ilestedt och Sverige. Som jag ser det blev det rätt.

Men det var nu Japan som ägde matchen. Visst hade Kosovare Asllani ett kanonläge i straffområdet efter fin framspelning från Filippa Angeldahl strax efter straffsituationen. Men skottet gick rakt på målvakt Yamashita. Och resten av halvlekens slutkvart gick i japansk favör.

Inte minst hade nämnda Angeldahl enorma problem i försvarsspelet. Hon hade jättesvårt att veta vilka spelare hon skulle plocka upp, blev passiv och ägnade sig i stor utsträckning åt alibilöpningar i defensiven.

Efter 37 minuter hamnade hon exempelvis väldigt högt upp. Det öppnade en central yta för Japan att spela in i. Iwabuchi lurade Ilestedt att stöta upp på ”Angeldahls” yta, sedan släppte japanskan bollen mellan benen till Mina Tanaka och löpte in i den yta som bildats bakom Ilestedt.

Tanaka frispelade Iwabuchi. Här räddades Sverige av Hanna Glas och av att Iwabuchi är så liten som hon är. För en kraftfullare spelare hade nog orkat hålla undan. Nu kunde Glas täcka in och vinna bollen med kroppen.

Trots ett stort svenskt övertag i målchanser kändes det som japansk fördel in i pausen. Efter kvitteringen hade japanskorna fått matchen precis dit de ville. De hade hittat bra anfallsytor både centralt bakom Angeldahl och på vänsterkanten bakom Magdalena Eriksson.

I pausen hade den svenska lagledningen lite att fundera över.

Period 4: 46–60 minuter:
1–0 i mål, totalt 2–1
1–2 i målchanser, totalt 8–3
0–1 i hörnor, totalt 4–2

Det här var sannolikt Japans bästa 15-minutare i hela turneringen. Trots det kunde Sverige ta ledningen. Stina Blackstenius 2–1-mål gick helt emot den spelmässiga matchutvecklingen.

För Japan tog med sig lärdomarna från slutet av den första halvleken och radade upp lägen direkt från start. Man kom inte till någon superchans, men det var nära gång på gång. Se bara:

47.25: En japanska helt fri på vänsterkanten, Glas hinner avstyra.
48.20: Shimizu har öppet skottläge inne i Sveriges straffområde. Får dock bara halvträff, och Hedvig Lindahl hinner ner och rädda.
50.25: Hina Sugita har öppet skottläge – över.
51.25: Yui Hasegawa är på väg att driva sig igenom det svenska vänsterförsvaret. Caroline Seger (dagens bästa svenska spelare) är dock nere och bryter bakom Eriksson och Björn.

Just Nathalie Björn hade gjort en stabil första halvlek. Men i inledningen av den andra hade hon tio riktigt jobbiga minuter med flera felpass och ytterligare något mindre bra ingripande.

Efter 51.35 sa tv-experten Jens Fjellström:

”Nu är det fördel Japan”

Tio sekunder senare startade Sveriges enda riktiga anfall under den här kvarten. Ett långt anfall som slutade med svenskt ledningsmål. Asllani bröt bollen till Seger, som slog en tunnel och sedan satte fram bollen till Angeldahl. Hon tog sig förbi sin markering och satte ut bollen till Sofia Jakobsson på högerkanten.

Jakobsson inspel hamnade hos en felvänd Asllani. Kosse försökte vända och skjuta. Returen fångades upp av Stina Blackstenius på vänsterkanten. Hon passade tillbaka till Eriksson, som i sin tur satte in bollen på Fridolina Rolfö. Rolfö hade två japanskor i ryggen, men klarade ändå av att sätta ett perfekt instick till Blackstenius.

Rolfös passning gick mellan benen på Saki Kumagai och på insidan av Shimizu, perfekt i Blackstenius löpväg. Stina gjorde sedan resten. En distinkt bredsida med vänstern vid första stolpen tog återigen Sverige upp i ledning.

Det var alltså Sveriges enda riktiga anfall under halvlekens första kvart. För även efter målet var det Japan som förde spelet.

Och efter 56.45 gjorde Lindahl en väldigt avgörande räddning på ett närskott från Mina Tanaka. Anfallet kom när Rolfö gick bort sig i pressen och lät japanskorna spela ut till ett av lagets allra bästa vapen – duon Shimizu och Hasegawa på högerkanten.

Med 30 minuter kvar var det svensk ledning, men japanskt övertag i spelet.

Period 5: 61–75 minuter:
1–0 i mål, totalt 3–1
1–1 i målchanser, totalt 9–4
0–0 i hörnor, totalt 4–2

Svenska byten: 62: Hanna Bennison in, Filippa Angeldahl ut.
75: Olivia Schough och Lina Hurtig in, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius ut.

Efter den starka japanska starten på den andra halvleken gjorde Gerhardsson ett viktigt, taktiskt drag. Han plockade av Angeldahl och satte istället in Bennison. Det var otroligt värdefullt för det svenska försvarsspelet.

Inför OS hade jag ett stort frågetecken för vem som skulle spela bredvid Caroline Seger på centralt mittfält. Orsaken till att jag varit tveksam till Filippa Angeldahl är hennes försvarsspel, som jag inte har tycker ha hållit internationell klass. Men i gruppmatcherna har hon klarat defensiven utmärkt. Och när Sverige har bollen är Angeldahls fina passningsspel en jättetillgång.

Men Japan avslöjade Angeldahls brister. Sverige blev omgående betydligt bättre när Bennison kom in. 18-åringen är ju både aggressiv i presspelet och utmärkt i valet av positioner. Hon tog således direkt stort ansvar för att hjälpa Seger att täcka ytan framför de svenska mittbackarna.

Hanna Bennison

Effekten blev att Ilestedt och Björn växte, och avslutade med 30 väldigt stabila minuter. En annan, omedelbar effekt blev att Sverige gjorde 3–1.

Från 62.02 när spelet sattes igång efter det svenska bytet var inte bollen över på svensk planhalva i mer än någon sekund fram till att Sverige fick straff. Eller snarare, till situationen där VAR till slut ordnade så att Sverige fick straff.  

Under drygt två minuter bet sig Sverige fast på Japans planhalva. Man gjorde det genom en återerövringspress som vi inte hade sett sedan matchupptakten.

Det slutade med att Asllani sköt ett skott som tog på Narumi Miura:s högerarm. Handsregeln är ju inte lätt att tolka. Men Miura lyfter båda armarna framför sig, vilket knappast är att se som en naturlig kroppsställning. Så jag bedömer det som att VAR-domaren gjorde helt rätt som gick in och påtalade den svenska straffen.

Straffen rullade Asllani in hur lugnt som helst. Målet gav lite trygghet till det svenska laget samtidigt som huvudena föll på flera japanskor.

Japans stora chans att komma närmare var en dubbelchans efter 70.41. Återigen anföll japanskorna på sin högerkant. Hasegawa och Iwabuchi kombinerade med Tanaka, som klackade till Iwabuchi som kunde skjuta mitt inne i straffområdet. Amanda Ilestedt slängde sig dock fram och blockerade skottet. Returen gick till Hina Sugita – som sköt över.

Någon minut senare gjorde Gerhardsson ytterligare byten för att stärka försvaret. Genom att få in Hurtig och Schough ökades energin och kvaliteten i presspelet. Japan fick svårare att kombinera sig igenom det svenska laget.

Period 6: 76–90 minuter:
0–0 i mål, slut 3–1
0–1 i målchanser, slut 9–5
1–0 i hörnor, slut 5–2

Svenska byten: 90: Madelen Janogy och Jonna Andersson in, Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani ut.

Den sista kvarten och de fem övertidsminuterna hade Sverige rätt så god kontroll på matchen. Japan hade bollen, fast betydligt mycket längre ifrån det svenska målet än i tidigare i matchen.

I slutminuten säkrade Sverige defensiven ytterligare. Då satte man in Jonna Andersson och bytte till 5–4–1.

Enda orosmolnet var att Asllani hade ont i foten när hon byttes ut. Vi får verkligen hoppas att det inte var något värre, för henne behöver vi i medaljmatcherna.

Sammanfattningsvis var det en match som stundtals kändes rätt otäck. Japan slog ur underläge och gjorde sin klart bästa match i turneringen. Det var lite som i VM 2019 där japanskorna gjorde sin bästa prestation i åttondelsfinalen mot Nederländerna.

För svensk del är det naturligt att man vid 1–1 börjar tänka på att man riskerade att missa en gyllene medaljchans. Att storspelet från gruppmatcherna skulle vara förgäves.

Men återigen kunde vårt lag luta sig mot härlig effektivitet. Det blev ju faktiskt mål på Sveriges två första riktiga anfall i den andra halvleken.

Semifinal nästa – men det blev nervöst

Publicerad den av
14

Sverige klarade kvartsfinalen. Fast de var med ett stort nödrop. Bakom den ganska klara statistiken döljer sig en match där Japan imponerade i spelet, och där Sverige verkligen var i brygga.

Statistiken säger 3–1 (1–1) i mål, 13–8 (10–2) i avslut, 6–6 i avslut mot mål samt 5–2 (4–1) i hörnor. Men mycket av den fina statistiken ordnade Sverige redan under en lysande inledningskvart.

Efter den var matchen Japans. Och hade det inte varit för VAR kanske det svenska laget hade varit i OS-byn och packat ihop sina saker nu. VAR strök ju nämligen först en japansk straff, sedan ordnade videodomarsystemet en svensk.

Det blev alltså en riktigt otäck match. Men skönt att det svenska laget nu välförtjänt är framme vid medaljmatcherna.

Där har vi riktigt trumf på hand när vi pratar fysik. Vårt lag var det enda som vann sin kvartsfinal under 90 minuter. Dessutom har vi ju som bekant roterat friskt under gruppspelet.

Vår motståndare i semifinalen, Australien, är ju sannolikt det lag som gått allra hårdast på sin startelva. Mycket mer om Sveriges kvartsfinal, och om Australien, i kommande inlägg.

Nu skall jag lägga fokus på förlängningen i den sista kvartsfinalen. Det skall avgöras vilka av USA och Nederländerna som ställs mot Kanada i semifinal. Kanada slog ju ut svenskledda Brasilien efter straffläggning tidigare i dag.