Författararkiv: Johan Rydén

Profilbild för Okänd

Om Johan Rydén

Johan Rydén, sportjournalist för Borås Tidning som bloggat om damfotboll sedan 2011. Finns även på twitter, @Johan_Ryden

Dyrare att se damallsvenskan i år

Publicerad den av
17

Det här är veckan där säsongen 2022 startar på riktigt allvar, i varje fall för oss som är stationerade på svensk mark.

I dag har de två första kvartsfinalerna i Champions League spelats. Det slutade med två bortasegrar. Först vann PSG med 2–1 borta mot Bayern München, sedan vann Barcelona till slut med 3–1 borta mot Real Madrid.

Jag hann bara se dagens fjärde och sista halvlek. Den vann Barca med 3–0 mot Real, dock utan att det spanska mästarlaget imponerade. Tvärtom tyckte jag att Barca hade betydligt mycket sämre kvalitet både i passningsspel och avslut än man är van vid. Ändå vann man alltså komfortabelt. Det är imponerande.

Real hade lite oflyt. I ledning med 1–0 åkte man på en VAR-straff som inte kändes solklar. Domarna i damernas Champions League är inte vana vid VAR, vilket kan ha påverkat. Straffen satte Alexia Putellas, vilket gav Barca lite större lugn i spelet.

Jag har inte sett några publiksiffror från kvällens matcher. Men jag noterade att det såg pinsamt tomt ut på läktarna i Madrid. Real stoppar ju spelarna från att ge intervjuer. Det kan ju inte bero på att intresset är för stort. För det verkar ju inte vara många som är intresserade av att se Reals damer.

Matcherna i Champions League kan man ju för övrigt se gratis på Youtube. Det är Dazn som erbjuder matcherna utan kostnad. Under onsdagen går det att se Juventus–Lyon 18.30 och Arsenal–Wolfsburg 20.45.

På lördag är det avspark i damallsvenskan. Där visas några matcher varje omgång på ”öppna” kanaler. Men vill man se alla matcher ser det ut att bli kostsamt i år. För att se matcherna krävs nämligen att man har Viaplays medium- eller totalpaket. Kostnaden för det billigare av de två, mediumpaketet, är 329 kronor i månaden.

Det innebär en rejäl höjning mot vad det kostade hos Aftonbladet i fjol. För mig som redan har ett större Viaplay-paket blir det ju förstås en förbättring. Men för flertalet kan det här svida i plånboken.

Vad jag förstått skall det vara fler kameror på matcherna, vilket kommer att förbättra kvaliteten på produktionerna. Vi får se om den damallsvenska tv-publiken tycker att produktionerna kan få folk att betala 329 kronor i månaden.

Det kan bli Rosengård–Häcken i final

Publicerad den av
3

I dag lottades semifinalerna i svenska cupen. Det blev Hammarby–Häcken och Rosengård–Eskilstuna. Det finns alltså en möjlighet att det kan bli final mellan de senaste årens suveräner i svensk damfotboll.

Häcken och Rosengård imponerade på olika sätt i sina gruppfinaler. Rosengård var utspelat av Linköping i den första halvleken, men växte rejält efter paus och vann till slut med hela 4–0.

Det jag såg av Häckens 3–1-seger mot Kristianstad var både imponerande, och inte. Häcken överraskade genom att köra med Elin Rubensson som tia och med Elma Juntilla Nelhage och Anna Csiki i vänsterförsvaret istället för petade (?) lagkaptenen Luna Gewitz och ljumskskadade Lotta Ökvist.

Det som imponerade var att Häcken stundtals inte lät Kristianstad låna bollen. Det som var mindre imponerande var att Häcken spelade med ganska stor risktagning centralt, något som kan kosta mot riktigt bra lag. Den här gången var inte KDFF bra nog att utnyttja det, men stundtals såg man ändå vilken offensiv potential fjolårets serietrea har i sin nya nordamerikanska anfallstrio.

Det blir spännande att se om Hammarby kan skaka ett Häcken som måste räknas som ganska klar favorit. Det är en match mellan två lag med ganska lik spelstil. Frågan är om Hammarby kan lyckas få tag på bollen, eller om de kommer att få jaga.

I den andra semifinalen är Rosengård ännu klarare favorit. Eskilstuna har hackat sig vidare till semi. I går hade Djurgården straff, och flera andra superchanser. Men United, som också skapade flera bra lägen, redde ut det och vann gruppen. Nu väntar dock betydligt tuffare motstånd för sörmlänningarna. Sannolikt för tufft.

Fyra spännande kvartsfinaler i cupen

Publicerad den av
41

I helgen avgörs det vilka lag som spelar semifinal i svenska cupen. Så här långt har gruppspelet varit kliniskt fritt från skrällar. På ett sätt är det förstås tråkigt. Men det innebär samtidigt att vi får fyra kvartsfinaler i slutomgången.

För de fyra semifinallagen kommer att vara vinnarna i följande fyra matcher: (lagen i kursiv stil går vidare på kryss)

  • Rosengård–Linköping, lördag 13.30. Sänds av Sportkanalen och på Cmore.
  • Häcken–Kristianstad, söndag 13.00. Sänds av Cmore.
  • Eskilstuna United–Djurgården, söndag 13.00. Sänds av Cmore.
  • Hammarby–Umeå IK, söndag 14.00. Sänds av Cmore.

Alla matcherna är ju faktiskt väldigt intressanta. Det blir exempelvis kul att se om LFC kan skaka ett lite skadedrabbat mästarlag. Men mötet Häcken–Kristianstad är väl ändå lite extra spännande. Det är ju mötet mellan fjolårets tvåa och trea. Och i nuläget känns det ju som att just Häcken och KDFF är de två lag som slåss om att vara Rosengårds första utmanare om SM-guldet.

Veckans damfotbollssnackis har ju dock inte handlat om gruppfinaler i svenska cupen. Det har ju varit att Chelsea har blivit låst ekonomiskt. Att klubben just nu inte får sälja biljetter, souvenirer – eller spelare.

De brittiska sanktionerna mot Chelseaägaren Roman Abramovitj slår stenhårt mot klubben. Tråkigt för klubben, och för spelare som Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Zecira Musovic. Men samtidigt finns det risker att spela i klubbar som har moraliskt tveksamma ägare.

Chelsea vann i går mot West Ham. Helgens hetaste matcher i WSL är Reading–Manchester United (Viaplay, lördag 12.30), Tottenham–Manchester City (Viaplay, söndag 13.30) och Brighton–Arsenal (Viaplay, söndag 19.45).

Andra kul matcher runtom i Europa i helgen är tyska toppmötet Hoffenheim–Bayern München (Viaplay, lördag 13.00), spanska prestigemötet Barcelona–Real Madrid (Viaplay, söndag 12.00) och italienska cupsemifinalen Milan–Juventus (Viaplay, lördag 14.30).

Är Rosengård en så given guldfavorit som man tänkt?

Publicerad den av
20

Jag har haft ganska stort krigsfokus den senaste veckan. Det mesta av den lediga tiden har gått till att följa eländet i Ukraina via CNN, BBC och diverse ukrainska journalister på sociala medier. Det är ju meningslöst att följa ryska journalister, för de som är i gång och rapporterar hävdar ju att det inte finns något krig att rapportera om.

I dag tog jag en paus från rapporteringen om artilleri, pansarvagnar, flyktingar och beskjutna kärnkraftverk. Jag åkte till Alingsås för att kolla in mästarlaget FC Rosengård.

När jag åkte hemifrån var det med uppfattningen att det är omöjligt att tippa något annat lag på guldplats i år än just Rosengård. I paus var jag inte lika säker. Det här var nämligen en match där hemmalaget Alingsås imponerade betydligt mer än gästerna – trots att slutresultatet blev 0–3 (0–1).

Jag var just på Gerdskenvallen och kollade in Alingsås–Rosengård även för knappt ett år sedan. Utöver att det var 2021 års klart kallaste idrottsupplevelse, och då bevakade jag både världscupen och SM på längdskidor, så var fjolårets möte en tillställning helt utan nerv.

Det var avgjort redan i fjärde minuten. Då hade Caroline Seger och Olivia Schough gjort var sitt mål, och resten av matchen blev en enda lång transportsträcka till 0–7 och en helt genomfrusen kropp.

Från fjolårets match hade Rosengård bytt sex spelare i startelvan, medan Alingsås hade kvar nio. Hemmalaget hade lärt sig läxan från förra årets match, och stod för ett mycket vassare försvarsspel. Alingsås är ett fysiskt lag. Nu satte man hög press och klev in rejält i de dueller som blev.

Lagkaptenen Moa Jarl har flyttat ner i mittförsvaret, och var lysande. Även det centrala mittfältet med Alma Öberg och Rebecca Cameras var bra.

Rosengård hade bollen, men spelade mest i sidled, och skall vara nöjt med att man ledde med 1–0 i paus. Gästerna blev lite spetsigare efter sidbytet, men det dröjde ändå till minut 75 innan det andra målet kom. Det var egentligen först när supertalangen Bea Sprung kom in i minut 66 som Rosengård klarade av att utnyttja att Alingsås tryckte upp sin backlinje högt.

Det var Sprung som slog en fin genomskärare till Mimmi Larsson, som i sin tur serverade Loreta Kullashi till 2–0-målet. På plats upplevde jag spontant att Kullashi var offside. Men jag är inte säker, och har inte sett någon repris. Oavsett vilket var Sprungs genomskärare av hög klass.

Efter matchen tog jag chansen att ställa lite frågor till Rosengårds tränare Renée Slegers. Så här upplevde hon dagens match:

”Vi var inte så nöjda i paus. Det hackade för mycket. Det finns en hel lista med faktorer, en cocktail av det gör att vi inte riktigt kommer in det flytet som vi är vana vid. Och det var egentligen samma mot Växjö. Det är bra att vi vinner matchen med 3–0, men jag tycker inte att vi skapar tillräckligt många målchanser, att vi inte är tillräckligt farliga framför målet när vi väl kom dit. Men jag har inga synpunkter på spelarnas ansträngning, för de försöker. De här cupmatcherna är tuffa, för både Växjö och Alingsås skall försöka förstöra för oss. Det blir fysiskt, och vi blir vi lite rädda för de smällar som kanske kan komma. Tyvärr fick vi en skada på Gudrun Arnardottir. Vi fick en skada mot Växjö också (Evelina Pettersson), en ful tackling. Det är lite tråkigt, och att vi får göra ett tidigt byte igen påverkar matchbilden.”

Trots att Alingsås tryckte upp sin backlinje ganska högt kom ni knappt in bakom dem en enda gång i den första halvleken.

”Precis. Alldeles för lite. Vi är ju vana vid att lag lägger sig lite lägre, och att vi lugnt kan bygga upp anfallen. När de pressar så högt blir vi tvingade till att spela rakare ibland. Det har vi pratat om, men det sitter inte i vårt DNA. Men det skall vi absolut jobba på, att hitta bättre variation och läsa av hur högt motståndaren står.”

2–0-målet var ett mål där ni kom in bakom dem.

”Det målet är ett mål som kom utifrån de ytorna som vi hade pratat om, som vi trodde skulle uppstå i den här matchen. Där gjorde vi exakt det vi hade tränat på. Det är vi supernöjda med. Men det hände för få gånger i matchen att vi fick till den typen av anfall.”

Nu när du får en hel försäsong på dig, vad kommer vi att få se för förändringar i Rosengårds spel mot förra året?

”Inte så mycket. Jonas (Eidevall) lade en grund, och jag och Jonas tänker ganska likt kring fotboll, så jag fortsätter att jobba vidare på det vi har påbörjat. Sedan är det några detaljer som vi jobbat på, lite annorlunda positionering i anfallsspelet, och lite annorlunda i presspelet, men det är detaljer. I det stora hela fortsätter vi att bygga från hösten.”

Jämför man Eidevalls två sista säsonger i Rosengård så var det ganska mycket spel i sidled 2020 medan ni blev bättre i djupled förra året.

”Det var en sak vi pratade om i somras, att vi måste spela framåt oftare. Det gjorde vi bättre, vi hade några bra bollvinster under hösten som gav kontringar där vi gjorde mål. Vi har de spelarkvaliteterna. Samtidigt är det fortsatt viktigt att vi får kontroll på matcherna, har mycket boll och tröttar ut motståndarna. Vi är inte bra när det går fram och tillbaka, eller om vi hamnar i försvarsspel under långa stunder.”

Med tanke på att ni har behållit ert lag från hösten kommer ni att bli stora guldfavoriter i år.

”Vi måste hela tiden bli bättre, för de andra lagen blir inte sämre. Vi har mycket jobb framför oss, men på pappret har vi en jättebra trupp.

Kollar man den trupp Slegers hade med sig till Alingsås så saknades flera viktiga spelare, inte minst Jelena Cankovic. Men inte heller Stefanie Sanders och nya Rebecca Knaak var med i matchtruppen. Ytterligare tre spelare som man förhoppningsvis kommer att kunna matcha in under säsongen är Jessica Wik, som blev mamma i oktober, samt korsbandsskadade duon Fiona Brown och Frederikke Thøgersen.

Jag frågade om tillståndet för Cankovic, som spelade 90 minuter mot Växjö, men alltså saknades helt i Alingsås:

”Det är något som hände när hon spelade med Serbien, men vi gör undersökningar. Vi har även några som inte är med i dag efter kollisioner i träningsmatcher, som Stefanie Sanders. I dag fick vi byta ut Gudrun Arnardottir och Rebecca Knaak har en överbelastad häl (trampat igenom). Så det är lite småskavanker. … Det finns något positivt i det också, och det är att andra, yngre spelare får chansen att visa. Bea Spring har gjort det jättebra. Athinna Persson Lundgren fick hoppa in tidigt i dag, och gjorde det jättebra.”

Jag blev alltså inte speciellt imponerad av Rosengård. Det blir intressant att se hur det går i nästa lördags gruppfinal mot Linköping, en match som sänds i Sportkanalen, och där LFC går vidare vid kryss.

Men trots dagens match känns det svårt att tippa något annat guldlag än Rosengård. Jag hade för övrigt även ett längre samtal med Erling Nilsson i dag. Han varnade för Kristianstad. Trots att KDFF bytt många spelare har man startat cupspelet starkt. Deras gruppfinal mot Häcken på Bravida nästa söndag är också en hyperintressant match.

I övrigt pratade jag och Erling en hel del om svensk damfotbolls framtid. Han noterade att många av dagens landslagsspelare har fått sina internationella genombrott de senaste åren i en ålder av 26–29 år. Något som i sin tur innebär att man inte får ha för stora förväntningar på spelare som Hanna Bennison eller Bea Sprung de närmaste åren.

Och visst är det så. Man kan inte förvänta sig att de kan hålla den höga och jämna nivå som exempelvis Caroline Seger håller. Hon var bäst på Gerdskenvallen i dag.

Nämnda Bennison stod för övrigt för en suverän assist till Evertons segermål mot Aston Villa i onsdags:

När vi ändå är i England. När jag kom hem från Alingsås hamnade jag mitt i avgörandets minut i den engelska ligacupfinalen. Först fick Chelseas Niamh Charles ett fint skottläge att ge sitt lag ledningen med 2–1. Skottet räddades fint av Manchester Citys målvakt Ellie Roebuck.

Och strax efter blev Charles istället lite syndabock när hon tappade bollen utanför eget straffområde till formstarka Lauren Hemp. Det såg minst sagt halvhjärtat ut när Charles struntade i att försöka ta tillbaka bollen, och i stället promenerade hemåt. På sin promenad fick Chelseaspelaren se hur Hemp fick in bollen till Ellen White som gav City ledningen.

Resten av matchen var det klasskillnad. Citys tvåmålsskytt Caroline Weir gjorde ett drömmål när hon satte upp bollen i krysset med sitt stödjeben – det högra. Chelsea såg helt tröttkört och oengagerat ut. Man visade ingen desperation och lyckades inte få till någon forcering, utan City vann säkert.

Det var Citys första seger mot Chelsea sedan april 2019. Under de närmare tre åren har lagen mötts nio gånger. Chelsea har vunnit sju, varav en efter förlängning, och två har blivit oavgjorda. Nu fick City fira en välkommen titel – grattis. Både Chelsea och City är ju utslagna ur Champions League, och Citys chanser att vinna ligan är bara teoretiska.

När det gäller svenska spelare var Jonna Andersson den enda som fick speltid i finalen. Den tid jag såg hade hon, likt alla andra Chelseaförsvarare, det svårt med Hemp. På pluskontot fanns ett par bra bra slagna hörnor.

Innan jag sätter punkt noterar jag att nämnda Chelsea och Manchester City nyligen har presenterat sina bokslut för förra säsongen. City noterade ett minus på 1,7 miljoner pund – det motsvarar 22 miljoner kronor i dagens kurs.

För Chelsea blev det cirka 20 miljoner kronor minus för andra året i rad. Det går att driva verksamheten så om man har en stark herrverksamhet i ryggen.

Ett krig kom emellan – sparka ut Ryssland ur EM

Publicerad den av
22

Under torsdagen hade jag tänkt att skriva ett inlägg där jag sammanfattade veckans internationella turneringar, och samtidigt blickade fram emot helgens svenska tävlingspremiär. Men ett krig kom emellan.

Med tanke på läget i Ukraina kändes det plötsligt inte så viktigt att fundera över utgången i helgens cupmatcher.

Viktigare är väl diskussionen om huruvida Ryssland borde få spela i sommarens EM-slutspel. Personligen tycker jag att idrottsvärlden borde agera kraftfullt mot Ryssland. Vladimir Putin har utnyttjat idrotten, och inte minst fotbollen, för sin propaganda under många år. Nu borde det vara dags att slå tillbaka.

Men sannolikt har väl Putin lindat fotbollens högsta ledare så hårt runt sitt lillfinger att Fifa inte kommer att vidta några sanktioner mot Ryssland. Den högste fotbollsbasen Gianni Infantino fick ju exempelvis ta emot en vänskapsmedalj från Putin i maj 2019 – året efter VM i Ryssland.

Som ni kan läsa på länken hyllade Infantino den ryske presidenten med följande ord:

”Ni välkomnade världen som vänner och de vänskapsbanden kommer aldrig att brytas. Det här är inte slutet, utan början på ett fruktbart samarbete.”

Nu när vänskapen och det fruktbara samarbetet har blivit fiendskap och fruktansvärt krig visar Infantino svaghet mo Putin och Ryssland. Fifa håller fast vid att det VM-kvalplayoff där Sveriges herrlandslag är inblandat skall spelas i Ryssland. Infantino har sagt:

”Första matchen är en månad bort. … Vi hoppas att hela den här situationen ska var löst innan dess, så snart som möjligt och vi tror starkt på det.”

Personligen tycker jag att det enda rimliga är att utesluta alla ryska lag ur alla internationella idrottstävlingar så länge ryska trupper finns i Ukraina. Om individuella ryska idrottare vill tävla utanför sitt lands gränser är det rimligt att de gör det under gulblå flagg.

Således tycker jag att Ryssland bör sparkas ut ur sommarens EM-slutspel. Om det skulle bli så borde det väl för övrigt vara Tjeckien som får platsen i Sveriges grupp. Tjeckien var ju det lag som var närmast att kvala in – man föll ju i straffläggning i playoff mot Schweiz. Alternativet är väl att platsen går till Portugal, som föll mot just Ryssland i playoff.

Lindahl avgjorde när Sverige vann Algarve cup

Publicerad den av
36

Sverige vann Algarve cup för femte gången. Man gjorde det efter straffar mot Italien. Hedvig Lindahl blev matchvinnare i straffläggningens första suddenomgång. Först skickade hon upp en vrist i nättaket, sedan räddade hon Annamaria Serturini:s straff.

Sverige vann med totalt 7–6. Det var 1–1 (0–1) i själva matchen, och 6–5 i straffläggningen. Sverige gjorde alla sina sju mål på straffar. För 1–1-kvitteringen var en straff från Caroline Seger.

Den andra halvleken var mycket bättre än den första, och sett till matchbilden var det till slut inte ologiskt att Sverige vann. Men jag hade ändå 3–2 i målchanser i italiensk favör och mest anmärkningsvärt, 8–0 i hörnor.

Det svenska kantspelet lyckades inte alls som man är van vid. Och att landslaget inte lyckas få en enda hörna på 90 minuter måste ju vara unikt.

Utöver Lindahls insats i straffläggningen, där hon gick åt rätt håll på fem av sex straffar, så är det Caroline Seger:s betydelse som man slås av i en sådan här match. Tomrummet bakom henne som sexa i landslaget har diskuterats tidigare här i bloggen. Men det blev ju otroligt påtagligt i den här matchen. När Seger kom in växte Sverige flera klasser. Plötsligt fick Kosovare Asllani bollar att jobba med, och kom in i matchen.

Just Seger och Asllani var inblandade i det fina anfall som ledde till Sveriges mål. Det började med en italiensk kontring efter att Stina Blackstenius missat en skarv mot Hanna Bennison. Seger bromsade kontringen och fick sedan så mycket fot på bollen att Asllani kunde sno åt sig bollen. Kosse drev sedan fram bollen på ett perfekt sätt. Perfekt rörde sig även både Blackstenius och Lina Hurtig.

Blackstenius löpte in Italiens högerback centralt, vilket skapade en fin yta för Hurtig. Asllanis passning var perfekt och fällningen väldigt tydlig.

Det blev alltså turneringsseger, vilket förstås är bra. Men Peter Gerhardsson kan säkert lära sig rätt mycket av hur ett välorganiserat Italien pressade fram passivitet och misstag från det svenska laget under den första halvleken. Samt av hur Italien under hela matchen lyckades kväva det svenska kantspelet.

Tillagt i efterhand. Senare i dag spelas för övrigt två intressanta landskamper i England. Först är det Spanien–Kanada 15.30 och sedan England–Tyskland klockan 20.30. Båda matcherna skall gå att se på FA Player. Man behöver skaffa sig en inloggning, men i övrigt är det gratis.

Ett helt nytt Sverige mot Bonansea

Publicerad den av
2

Efter matchen mot Portugal sa Peter Gerhardsson att det skulle ”bli lite andra spelare som startar” mot Italien. Lite andra visade sig vara elva andra. Förbundskaptenen byter nämligen hela startelvan till dagens final i Algarve cup.

Matchen har avspark 12.05 och går att se i Lagos samt på SVT1 och SVT Play. Gerhardsson startar med följande elva spelare: Hedvig Lindahl – Julia Roddar, Josefine Rybrink, Emma Berglund, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Hanna Bennison, Elin Rubensson, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Anna Anvegård.

Personligen är jag nyfiken på ganska mycket när jag ser den här elvan. Sverige är känt för sin defensiva stabilitet. Nu är det en helt nykomponerad backlinje, och dessutom med ett nytt centralt mittfält framför. Jag är således spänd på att se hur backlinjen klarar sig samt på hur duon Bennison/Rubensson löser den defensiva balansen på mitten.

Sedan är jag förstås spänd på att se Asllani tillbaka i startelvan. Hon såg riktigt vass ut i inhoppet senast. Det var även länge sedan jag såg Anvegård i aktion. Hur är hennes form?

Två spelare jag hade hoppats får se är Fridolina Rolfö och Nathalie Björn. De var två av Sveriges allra viktigaste spelare i OS – jag hade snittbetygen 3,60 på Rolfö och 3,50 på Björn, inte minst är de viktiga för att landslaget skall kunna vara spelförande.

Båda har nämligen utmärkt bollbehandling och bra passningsspel. Björn är Sveriges bästa spelare på att spela genom motståndarnas lagdelar och Rolfö är fantastisk på att kombinera med lagkompisar. Rolfö brukar dessutom falla in i planen och hjälpa Asllani som ett slags ”reserv-tia”.

När det gäller Italien är deras stora spelare Barbara Bonansea. Juventus tekniska och kreativa kantforward kom med på mittfältet i Fifpros världslag för 2021. Så bra att hon skulle vara aktuell för ett världslag tycker jag inte att hon är. Men hon är bra – i sina bästa stunder håller hon absolut världsklass.

Jag har i skrivande stund inte sett vilken elva förbundskapten Milena Bertolini mönstrar. Men jag hoppas att Bonansea är med, trots att hon startat i Italiens två tidigare matcher i cupen. Oftast utgår hon från vänsterkanten, vilket gör att Julia Roddar och Sofia Jakobsson troligen får en nyckelroll i den svenska defensiven i dag. Men Bonansea brukar byta position ganska mycket, och kommer säkert att båda dyka upp på högerkanten och centralt, som nia.

Tillagt i efterhand: Här är Italiens elva. Som synes är Bonansea med. Det är ett ganska ordinarie italienskt landslag. Sju av de här elva spelarna startade även den viktiga VM-kvalmatchen mot Schweiz (förlust med 2–1) i slutet av november.

Ulf Lyfors död – satte damfotbollen på agendan

Publicerad den av
2

Svensk damfotboll har sorg. Den tidigare förbundskaptenen Ulf Lyfors har gått bort i en ålder av 78 år. Lyfors var damlandslagets första heltidsanställda förbundskapten, han var även den första som ledde landslaget under en längre tid och på så sätt kunde bygga något starkt och varaktigt.

Lyfors ledde Sverige under åtta år 1980–1987 och hans största merit är förstås EM-guldet 1984 – det som fortfarande är Sveriges enda stora, internationella titel. Man kan nog utan tvekan säga att det var under Lyfors som svensk damfotboll tog sina första riktiga steg ut i rampljuset.

Även en lång tid efter sin period som förbundskapten för damlandslaget har Lyfors haft en liten koppling till laget. Han var ju nämligen gift med nuvarande landslagschefen Marika Domanski-Lyfors fram till sin död. Tankarna går förstås i första hand till henne och till andra närstående.

Lyfors bortgång var gårdagens stora svenska damfotbollsnyhet. Sent på kvällen kom en trevligare nyhet, nämligen att elitettan återigen består av 14 lag. Rävåsens IK Karlskoga stod överst på reservlistan, och klubben meddelade i går på sin hemsida att man tackat ja till den plats som blev ledig när Morön BK drog sig ur.

Tidernas sjukaste hattrick av Moore?

Publicerad den av
3

Just nu spelar USA mot Nya Zeeland i She Believes cup. Efter 40 minuter byttes den nyzeeländska backen Meikayla Moore ut mot Rebekah Stott. Då hade Moore stått för ett av tidernas sjukaste hattrick. Ett äkta hattrick i självmål.

För i paus är ställningen 3–0 till USA, och Moore har varit sista spelare på alla USA:s mål. Och det är inte bara så att hon varit sist på bollen, hon har verkligen styrt in den alla tre gångerna.

Jag har full förståelse för att Moore inte ville spela mer i matchen. För har det någonsin tidigare hänt på att någon gjort ett äkta hattrick av tre klockrena självmål?

Se målen här:

Meikayla Moore styr in USA:s 1–0-mål.
Meikayla Moore styr in USA:s 2–0-mål.
Meikayla Moore styr in USA:s 3–0-mål.

4–0 mot Portugal – Det var en kanonstart på landslagsåret

Publicerad den av
12

Landslaget gav sig självt en kanonstart på 2022. Det blev seger med 4–0 mot Portugal efter mållöst i paus.

Jag räknade till 12–1 (4–1) i klara målchanser och 9–1 (3–0) i hörnor. Just hörnorna har en tendens att hamna i fokus när vårt landslag spelar. Så blev det även i dag. Tre av målen gjordes nämligen i samband med hörnor – alla från höger, slagna med vänsterfoten av Amanda Nildén.

I paus gnällde jag på kvaliteten på de svenska avsluten. Så långt hade inte Portugals målvakt behövt göra en enda riktig räddning. Efter paus tvingades målvakten till ett par räddningar. Hon tvingades alltså även hämta fyra bollar i målet bakom sig.

De svenska målskyttarna var i tur och ordning Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius. Den sistnämnda har haft en otrolig utveckling det senaste året. I februari i fjol såg hon ut som 2020 – alltså utan självförtroende och utan precision i avsluten.

Nu är Blackstenius bättre än någon tidigare gång. Hon har bättre touch, bättre avslut och är väldigt mycket bättre i det felvända spelet än hon varit tidigare. Hon väljer inte längre att bara släppa rakt hem till egen backlinje varje gång hon får bollen felvänd. Nu gör hon konstruktiva saker, vänder spelet eller kombinerar med lagkompisar. Det är verkligen otroligt roligt att se.

Det som Blackstenius behöver slipa lite på är att ha bättre koll på offsidelinjen. För i den här matchen hade hon tveklöst gjort fler mål än ett om hon hållit sig lite kallare i löpningarna.

En annan spelare som det var roligt att se var Kosovare Asllani. Hon gjorde ett kanoninhopp, det tog inte många anfall innan man insåg hur otroligt mycket hon var saknad under senhösten.

I övrigt var defensiven som vanligt väldigt stabil. Det var bara vid Portugals kanonläge vid 0–0 som det såg lite darrigt ut. Där släppte Filippa Angeldahl yta åt en motståndarmittfältare, som kunde sätta en djupledsboll till blixtsnabba Diana Silva. Sedan misstajmade Jennifer Falk sin utrusning totalt, vilket borde ha lett till ett baklängesmål.

I övrigt hade inte Portugal något alls. Amanda Ilestedt var närmast felfri. En annan väldigt positiv insats gjordes av Amanda Nildén. Jag har inte varit speciellt imponerad av henne när jag sett henne tidigare. Jag har definitivt inte sett henne som en landslagsspelare. Men i dag visade hon spännande kvaliteter. Inte minst bra bollbehandling och fina inlägg och hörnor.

Nu blir det final mot Italien på onsdag. Såg jag rätt är den härliga avsparkstiden 12.00.

Nu startar EM-året – hur tänker Gerhardsson?

Publicerad den av
7

Klockan 18.05 svensk tid ställs Sverige mot Portugal på Estadio Algarve, SVT2 och SVT Play. Det är Sveriges första landskamp under EM-året 2022 och det blir intressant att se hur Peter Gerhardsson matchar sin trupp.

För första gången egentligen har Gerhardsson flera spelare som inte är förstavalen i sina klubbar, och som därmed bara har spelat sporadiskt under vintern. Dessutom är det ju som bekant försäsong här hemma i Sverige.

Det känns således som att Gerhardsson troligen kommer att mönstra ett rätt ringrostigt gäng mot ett Portugal där samtliga spelare är mitt inne i säsong. Portugal är sakta men säkert på väg uppåt inom damfotbollen. Ett tecken på det var ju att Benfica tog fyra poäng i Champions Leagues gruppspel, bland annat efter seger mot Häcken på Bravida Arena.

Det troliga är att det är en tänkt svensk förstaelva som spelar i Algarve cup i dag. I varje fall låter det så på Gerhardssons citat till förbundets hemsida:

”Det lag som startar idag har fått mycket tid ihop på träningsplanen, och de olika lagdelarna och relationerna på planen har fått mer tid än vi är vana vid en normal samling. … Nu har vi dessutom kunnat spela en hel del och det har varit viktigt.”

Som jag var inne på tidigare är det flera svenska landslagsspelare som varit ute i kylan i sina internationella klubbar under vintern. Framför allt blir det intressant att se hur Gerhardsson ser på Filippa Angeldahl och Sofia Jakobsson. Räknas de fortsatt som startspelare?

Min gissning är att Angeldahl spelar bredvid Caroline Seger på centralt mittfält, men att Jakobsson får stå åt sidan för Johanna Rytting Kaneryd på högerkanten. Vi får se om den gissningen är korrekt,

Årets Algarve cup är för övrigt på alla sätt en miniturnering. Sex lag var anmälda, fem lag kom till spel och ny är bara fyra lag kvar. Australien drog sig ur på förhand av pandemiskäl och Danmark drog sig ur efter en match. Av de fyra deltagande lagen har Italien vunnit sina två matcher med uddamålet mot Danmark och Norge.

Därmed är det Italien som väntar i finalen för vinnaren av Sverige och Portugal. Förloraren ställs mot Norge i tredjeprismatch. Om jag fattat rätt går Sverige till final vid kryss.

Det är lite tråkigt att klassiska Algarve cup känns så urvattnad i år. Med undantag för i fjol då covid ställde in turneringen har den spelats årligen sedan 1994, och det har aldrig tidigare varit så här få deltagarländer. Premiäråret var det sex lag, sedan dess har det varit åtta eller tolv lag.

Fram till och med 2015 var gräddan av världseliten på plats, och turneringen kallades ofta för ”Lilla VM”. Men från 2016 har cupen tappat rejält i slagstyrka.

Dels var det så att USA efter VM-guldet 2015 funderade över hur de bäst skulle kunna marknadsföra sin sport på hemmaplan. En av lösningarna var att starta en egen cup, She Believes Cup, som placerades i samma landslagsfönster som Algarve cup.

2016 var USA, Tyskland, England och Frankrike med i She Believes Cup, vilket förstås dränerade turneringen i Algarve. Dessutom spelades ett europeiskt OS-kval mellan Sverige, Norge, Nederländerna och Schweiz i Nederländerna. Där försvann ytterligare några toppnationer.

Även om Sverige, Norge och Nederländerna varit tillbaka i Algarve efter 2016 har turneringen aldrig repat sig helt. Och pandemin har förstört ytterligare. I år spelas det turneringar av olika storlek över hela världen under aktuellt landslagsfönster.

I Afrika är det kval till Afrikanska mästerskapen och i Nordamerika spelar de lägre rankade lagen VM-kval. Matcherna i det nordamerikanska VM-kvalet går för övrigt att se på Youtube, på den här länken.

Utöver Algarve cup spelas även ett antal träningsturneringar. I Spanien gör åtta lag upp i Pinatar cup, en ren utslagningsturnering med kvarts-, semi- och final. Där möts Belgien och Sveriges EM-motståndare Ryssland i finalen. Ryskorna har vunnit mot Ungern och Irland på sin väg till finalen.

Segermålet i 1–0-segern mot Irland gjordes på retur i sjunde minuten av nummer sju Elizaveta Lazareva.

I Frankrike spelas en fyrlagsturnering som kallas Tournoi de France, med Frankrike, Nederländerna, Brasilien och Finland. Där blir det final mellan värdnationen och Nederländerna på tisdag. Men vid fransk seger kan Brasilien smita förbi Nederländerna och sno andraplatsen.

I England spelas en annan fyrlagsturnering kallad Arnold Clark Cup. Där spelas andra omgången i dag. I den första omgången blev det 1–1 både i England–Kanada och i Spanien–Tyskland.

Flera av de intressantaste matcherna från de senaste dagarna ligger just nu på den här Youtubekanalen. Vet inte hur det är med rättighetsfrågan, utan gissar att man kommer att tvingas ta ner några av dem, men just nu kan man se såväl Tournoi de France, Arnold Clark cup och She Believes cup på länken.

I matchen England–Brasilien överraskade Sarina Wiegman lite genom att spela Arsenals Leah Williamson som central mittfältare. I mittförsvaret körde Wiegman med Millie Bright och Alex Greenwood i stället. Jag gillar ju Williamsons uppspel, och känner att man riskerar att tappa dem genom att flytta upp henne ett snäpp. Men rapporterna säger att hon gjorde en stark insats på mittfältet.

Klippet med höjdpunkter visar även två riktiga arömmål av Millie Bright och Janine Beckie.

Jag kollade den första halvleken av stormötet Spanien–Tyskland. En intressant halvlek där det spanska laget hade kommandot, men där det unga, spännande tyska nybygget visade hög kvalitet i omställningsspelet. Totalt sett en riktigt bra fotbollsmatch mellan två av guldkandidaterna i sommarens EM-slutspel.

Hos Tyskland visade 19-åriga Hoffenheimforwarden Jule Brand varför Wolfsburg har värvat henne. Hon har riktigt hög kvalitet i djupled. Tyskland saknar en mängd spelare. Wolfsburgkvartetten Svenja Huth, Tabea Wassmuth, Kathy Hendrich och Almuth Schult lämnade sena återbud till följd av covid eller covidkarantän. Ändå gjorde tyskorna en stark insats där man gång på gång avslöjade brister i snabbhet i den spanska backlinjen i Irene Paredes frånvaro.

I det spanska laget har det snackats mycket om framför allt Alexia Putellas men även om Aitana Bonmati under det senaste året. Och de är båda lysande kreatörer. Men den spelare som imponerade klart mest på mig i det spanska laget var den tredje mittfältaren Patri Guijarro. Som junior var hon en målfarlig tia. Nu har hon blivit en sexa med otroligt stor arbetskapacitet.

Hon vann bollar i presspelet, och täckte hela den centrala ytan framför den spanska backlinjen. Det gjorde att såväl ytterbackar som Putellas och Bonmati kunde ta höga utgångspositioner. Dessutom startade Guijarro anfallen genom att gång på gång spela förbi det tyska mittfältet. Guijarro är klass rakt igenom – helt klart en av världens allra bästa spelare.

På The Observers lista över världens 100 bästa under 2021 placerades hon på plats 29, som nionde Barcelonaspelare. För mig är hon betydligt högre upp på listan – definitivt topp tio i världen, kanske till och med topp tre. Det är hennes skicklighet som gör det möjligt för de andra spelarna att glänsa både i Barca och i det spanska landslaget.

Jag har sett ytterligare en halvlek av veckans många landskamper, den första mellan USA och Tjeckien i She Believes cup. Det var en match som slutade 0–0, och som återigen väckte frågetecken om återväxten i USA.

Förbundskapten Vlatko Andonovski har valt att vila många av sina duktiga 30+-spelare, och satsat på framtidens landslag. Det såg inte så speciellt bra ut. Visst borde USA ha gjort något mål under de första 10–15 minuterna. Men sedan hade Tjeckien rätt bra kontroll.

Och visst har tjeckiskorna gjort några bra resultat det senaste året, bland annat två kryss mot Nederländerna i VM-kvalet och ett mot Kanada i en träningsmatch. Men Tjeckien är ändå ett lag som inte klarade av att kvala in till EM-slutspelet. Så mållöst mot Tjeckien är ingen fjäder i den amerikanska hatten.

Morön har dragit sig ur elitettan – vill någon ta platsen?

Publicerad den av
16

I går eftermiddag smög Svenska Fotbollförbundet ut nyheten om att Morön BK drar sig ur elitettan, och att man letar ersättare.

Det har varit många turer kring Morön BK under vintern. Redan i samband med kvalet i november pratades det om att klubben var på gång att dra sig ur till följd av att man var i ekonomisk kris. Jag har inte tillgång till Norran, och har inte kunnat följa i alla turer. Men klart är att Morön ville överlämna sin plats till en ny elitsatsning, Skellefteå FC.

Klubbarna kom dock inte överens om hur Skellefteå FC skulle drivas på ungdomssidan, vilket gjorde att den nya klubben aldrig bildades.

Till slut har nu alltså Morön dragit sig ur elitettan. Det innebär att serien just nu bara består av tretton lag. I nyheten på förbundets hemsida framgår att man jobbar på att fylla ut den sista platsen. Frågan är vilken klubb som är intresserad av att ta platsen med bara 1,5 månader till avspark?

Jag har gått igenom de lag som slutade topp två i division 1-serierna förra året och den reservlista som förbundet jobbar efter bör se ut så här:
1) Rävåsens IK Karlskoga
2) Sollentuna FK
3) Notvikens IK FF – 47 poäng på 20 matcher, snitt 2,35
4) Sandvikens IF – 51 på 22, 2,32.
5) FC Rosengård 2017 – 50 på 22, målskillnad +43.
6) IFK Örby – 50 på 22, +35.
7) Boo FF – 48 på 22, +38 – 63–25
8) IK Rössö Uddevalla – 48 på 22. +38 – 55–17

Att Morön drar sig ur är förstås väldigt tråkigt för elitfotbollen i norra Sverige. Jag gissar att en och annan kassör från klubbarna i södra Sverige ser något positivt med det här – om det inte blir Notviken från Luleå som kommer in i stället… Men totalt sett är det förstås ett stort problem att elitklubbar ger upp på löpande band. Det här är ju inte första gången ett lag drar sig ur elitettan.

Inför säsongen 2020 drog sig såväl Assi, LB07 som Kungsbacka DFF ur elitettan. Då fick till och med bästa tvåan i division 1 – Sandvikens IF – en friplats. Nu är Sandviken återigen aktuellt, den här gången som näst bästa tvåa. Får de chansen igen? Eller hugger någon av de tre klubbar som står före i kön?

Nu har även två av fjolårets elitettanklubbar tvingats dra sig ur. Utöver Morön kunde man läsa för en månad sedan att Borgeby FK drar sig ur division 1 och lägger ner sitt damlag. Nu står det klart att Borgeby trots allt får ihop ett lag, men att det kommer att spela i division 4.

Huruvida Morön BK kommer att ha något damlag i lägre serier i år vet jag inte. Klart är att klubben gjorde tre säsonger i elitettan. Som nykomling 2019 slutade man i mitten. Andra året blev man trea, och de dagar efter jul 2020 när Kopparbergs Göteborg FC var nedläggningshotat var Morön aktuellt för damallsvenskan. Även i fjol var man rätt länge med i diskussionen om att gå upp i damallsvenskan. Laget slutade dock på sjätte plats med 42 poäng, sju bakom BP på den tredje och sista uppflyttningsplatsen.

Danmark drar sig ur Algarve cup

Publicerad den av
17

I morgon skulle Sverige starta landskampsåret med match mot Danmark i Algarve cup. Men det blir inget. Förbundet meddelade just på sin hemsida att Danmark har fått in covid i truppen och drar sig ur turneringen.

Därmed blir det bara två matcher för Sverige i årets Algarve cup. Dels söndagens möte med Portugal, dels en placeringsmatch på onsdag.

Det var ju på alla sätt en tråkig start på det här damfotbollsåret.

Mållöst i engelska toppmötet – målkalas i spanska

Publicerad den av
Svara

Chelsea–Arsenal slutade 0–0. Fast det var en kanonmatch, väl värd att sluta 2–2 eller 3–3. Jonna Andersson och Stina Blackstenius startade i varsitt lag, båda med nummer 25 på ryggen.

Båda gjorde klart godkända insatser. Blackstenius hade en nick som räddades på mållinjen. Faktum är att Millie Bright räddade på mållinjen två gånger i 88:e minuten. Totalt sett var dock Chelsea klart närmare ett segermål i den andra halvleken. Den dominerade de blåklädda närmast totalt. Och på övertid borde man haft en straff när Leah Williamson täckte ett inlägg med högerarmen.

I den första halvleken var Arsenal det bättre laget. Där hade Blackstenius ett otroligt bra nickläge, helt fri i straffområdet. Men där visade hon brister i luftrummet. För trots att hon var oattackerad var hon inte nära att göra något bra av kanonläget.

Arsenal spelade 4–2–3–1 med Blackstenius som topp och Vivianne Miedema som tia. I den första halvleken tyckte jag att det funkade utmärkt. Men efter paus hamnade Miedema alldeles för långt från Chelseas straffområde för att jag skall tycka att det var en bra taktik.

Jonna Andersson hade mycket att göra före paus. Arsenals anfall kom oftast på Anderssons kant genom Beth Mead. Men Mead försvann ur matchen, och byttes ut – något som kan ses som ett gott betyg åt Andersson.

Chelseas vänsterback var dessutom nära att bli målskytt. Efter en hörna drog hon till med sin vänster, det pressade skottet touchade en motståndare och gick precis utanför.

Det blev alltså 0–0 inför 3 330 åskådare. Resultatet innebär att Arsenal är kvar i två poängs serieledning, men att Chelsea numera är det enda laget som har guldet i egna händer. Chelsea har ju nämligen en match mindre spelad.

Matchen hade en härlig intensitet och spänning och var värd en betydligt högre publiksiffra. 3 330 är ju faktiskt för dåligt.

Kvällens match var för övrigt veckans andra toppmöte i en europeisk toppliga. I onsdags möttes ettan och tvåan i Spanien. Det toppmötet fick en helt annan utgång än kvällens, det blev alltså inte det minsta mållöst. Det blev inte heller speciellt spännande.

Ettan Barca vann nämligen med osannolika 9–1 borta mot tvåan Real Sociedad. Fridolina Rolfö spelade vänsterback i Barca och var inblandad i förarbetet till 1–0-målet och gjorde själv 3–0. När lagen möttes i Barcelona blev det för övrigt 8–1 till Barca. Det är jämnt i spanska ligatoppen…

Det är en avgörande dag i England – toppmöte i kväll

Publicerad den av
11

I kväll 20.45 är det svensk- och toppmöte i engelska WSL. Chelsea tar emot Arsenal, det alltså de två lagen som ligger i tabelltopp som möts – matchen sänds i Sverige på Viasat Football och Viaplay.

Senast de båda topplagen möttes var i FA-cupfinalen den 5 december. Då vann Chelsea med klara 3–0 efter att gång på gång ha sårat Arsenal i djupled. Sam Kerr gjorde två av målen – hennes lobb till 3–0 var för övrigt en riktig läckerbit.

Inför kvällens toppmöte har Jonas Eidevall förklarat att hans lag har en plan för man skall hantera Chelseas offensiv. Det blir spännande att se vad den planen går ut på. Arsenal har ju haft stora försvarsproblem på sistone. Problem som i stor utsträckning orsakats av stor genomströmning i backlinjen. Dels till följd av skador, dels för att Steph Catley varit i väg på Asiatiska mästerskapen.

En nyckel för Arsenal är att Leah Williamson kan spela. Mittbacken är skicklig i defensiven. Men framför allt är hon otroligt skicklig i uppspelsfas, vilket lyfter lagets anfallsspel flera nivåer.

Williamson var inte med i FA-cupfinalen. Hon har inte spelat en hel match sedan den 13 november. Eidevall började match in henne i laget i slutet av januari. Hon gjorde 30 minuter mot Manchester United i ligacupen, 45 mot Manchester City i ligan och 60 mot Brighton den 27 januari. Men de senaste två matcherna har hon varit utanför truppen igen.

Intressant i de senaste omgångarna är att Eidevall i perioder har flyttat ner Vivianne Miedema på det centrala mittfältet i en slags tiaroll. På ett sätt tycker man ju att det är något slags slöseri att placera världens bästa avslutare på mittfältet. Samtidigt öppnar det för mer speltid för Stina Blackstenius, vilket både kan vara bra för Arsenal och svenska landslaget.

I Chelsea har Jonna Andersson visat kanonform på sistone. Det troliga är att hon är enda svenska spelare i hemmalagets startelva.

Magdalena Eriksson har inte spelat sedan den fiaskoartade 4–0-förlusten mot Wolfsburg den 16 december. Då byttes hon ut i 51:a minuten efter att ha landat illa i samband med en nickduell mot Shanice van der Sanden. Det såg ut som att det var en fotskada hon ådrog sig. Vi får se om den är läkt nu, eller om Chelseas lagkapten står utanför elvan ytterligare ett tag.

Med Eriksson i laget har Chelsea oftast spelat med trebackslinje de senaste åren. Men i de senaste matcherna har man istället spelat med fyra backar. Andersson och Jess Carter har tagit hand om kanterna medan Millie Bright och Aniek Nouwen har spelat centralt. Personligen är jag inte speciellt imponerad av Nouwen. Men Chelsea har bra statistik med den nederländska mittbackstalangen i startelvan, så jag har nog missat något.

20.45 är det alltså avspark. Jag kommer att sitta bänkad, precis som jag varit vid massor av andra matcher de senaste veckorna. I dag har jag sett Häcken vinna med 3–1 mot Rosenborg. Johanna Rytting Kaneryd gjorde det sista målet – ett snyggt sådant.

Det var ett betydligt bättre Häcken än mot Brann senast. Men jag är ännu inte övertygad om att göteborgarna har kapacitet att utmana Rosengård i årets damallsvenska.

Framför allt är det kreativiteten i det offensiva uppbyggnadsspelet jag sätter frågetecken för. I dag var Elin Rubensson nere till höger i backlinjen och startade anfallsspelet. Det är nog bästa lösningen för Häcken, även om det innebär att man tappar Rubenssons kvaliteter högre upp i planen. Jag tycker ju att Rubenssons bästa säsong var 2019, då hon spelade lite högre upp i planen som tvåvägsmittfältare. Men då hade ju KGFC (Häcken) Vilde Bøe Risa som kunde ta ansvar för anfallsuppbyggnaden.

Rubensson är ju för övrigt uttagen i Peter Gerhardsson:s trupp till Algarve cup. I den trupp som samlas på måndag saknas Magdalena Eriksson, Nilla Fischer, Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Mimmi Larsson från fjolårets sista trupp.

Däremot är Kosovare Asllani tillbaka helt och Linda Sembrant åker med och tränar. Dessutom är Julia Roddar, Nathalie Björn och Anna Anvegård tillbaka. De två sistnämnda lämnade återbud senast. Då lämnade även Elin Rubensson samlingen efter några dagar. Hon ersattes då av Amanda Nildén, som får chansen från början den här gången.

Totalt sett tycker jag att det känns som en ganska rimlig trupp.