Fischer sommarvärd och Sasic skyttedrottning

Den 13 juli är det Nilla Fischer som är sommarvärd hos Sveriges radio och således får 1,5 timmar till sitt förfogande i P1. Förhoppningsvis har hon en glänsande fotbollssommar bakom sig att berätta om.

Skulle det inte glänsa om vårt landslag i Kanada blir det ändå intressant att lyssna till Fischer. Hon är en person som står för sina åsikter och hon kan säkert sticka ut lite grand.

Jag skrev ju i förra inlägget om att jag tycker att den dagliga bevakningen inför VM just nu är ganska tråkig. Parallellt med att jag håller på att packa min väska försöker jag hålla mig uppdaterad om vad som skrivs och händer i andra länder.

Där dyker det upp lite kul grejer. Den amerikanska sidan Bleecher Report tippar exempelvis VM här. Där kan man bland annat läsa att guldet tydligen går till USA och att Marta blir skyttedrottning.

Mitt tips av vilka som vinner redovisas i morgon. När det gäller skyttedrottningen är Marta absolut ett tänkbart alternativ. Jag tror dock att vinnaren kommer att återfinnas i Tyskland eller Norge. Båda de lagen har förutsättningar att ösa in mål mot Thailand och Elfenbenskusten i gruppspelet. Jag skulle satsa på Celia Sasic som vinnare av skytteligan. Andra heta kandidater är Alexandra Popp, Anja Mittag och Ada Stolsmo Hegerberg.

Bleecher Report har även rankat VM:s 50 bästa spelare. Det är en lista som på många sätt skiljer sig från den 20-bästalista som Aftonbladet har i sin VM-bilaga. Personligen tycker jag att den svenska listan har hamnat betydligt mer rätt. Men jag hoppas att den amerikanska slår in.

På Bleecher Reports lista har vi nämligen Lotta Schelin som tvåa, Fischer som sjua och Caroline Seger som tolva. Skulle det verklighet får vi en rolig sommar.
Från damallsvenskan finns för övrigt även Gaelle Enganamouit (49:a), Manon Melis (48:a), Ida Guehai (47:a), Ramona Backmann (32:a), Anja Mittag (10:a) och förstås vinnaren Marta med på Bleecher Reports lista.

Schelin spelar efter männens förutsättningar – inte sina egna

Lotta Schelin

Lotta Schelin

I går lyssnade jag på Lotta Schelin, och hennes utmärkta Sommar i P1. Missade du programmet så finns det här. Det är absolut värt en lyssning.

Jag reagerade dock på hur hon resonerade kring synen på damidrott i allmänhet, och på damfotboll i synnerhet.

Även om Schelin har rätt i mycket, så jag tycker att hon är snett ute på ett antal viktiga punkter.

Först några synpunkter på hennes utläggning kring könsfördelningen på tidningarnas sportsidor. Jag håller med om att det finns mycket att göra där.
Men. När Schelin jämför antal bilder på män och kvinnor på sportsidorna, och kommenterar med…

”Det är skrämmande ibland när jämlikhet och jämställdhet sägs vara en grundpelare i vårt samhälle.”

…då missar hon något viktigt.

Tidningarnas uppgift är inte i första hand att ha 50 procent artiklar och bilder om män, och 50 procent om kvinnor, på sportsidorna.

Tidningarna är vinstdrivande företag, som skall till 100 procent erbjuda det läsarna vill ha. Och hade det varit så enkelt att män bara ville läsa om män, och alla kvinnor ville läsa om kvinnor, då hade 50–50-uppdelningen varit relevant.

Men tyvärr för Schelin så är både manliga och kvinnliga läsare väldigt mycket mer intresserade av herr- än av damfotboll. Väldigt mycket mer.
Det kan man enkelt konstatera genom att exempelvis jämföra publiksiffrorna i herr- och damallsvenskan.
Och jag vet inte hur många fotbollstjejer jag hört säga att de inte tycker om att se på damfotboll, för att den håller så mycket lägre klass än herrvarianten.

Då var vi hastigt och lustigt inne på synen på damfotboll.

Och visst, jag förstår att det är väldigt jobbigt att hålla på att försvara sin sport mot en massa skit. För damfotbollen får verkligen hysteriskt mycket orättvis kritik.
Och på den nivå Schelin utövar damfotboll är den inte dålig. Inte alls.

Men jag tycker att Schelin, och många med henne, sticker ner huvudet i marken. Hon låter häcklarna omöjliggöra den högst relevanta debatten om hur man bäst utvecklar damfotbollen.

Debatten om hur man gör för att locka fler åskådare.

Om hur man kan gå tillväga för att göra damfotboll till en mer attraktiv produkt.

Hon konstaterar i sin slutkläm i ämnet att damfotbollen inte är identisk med herrfotbollen. Och innan dess har hon också sagt att:

”Jag vill bara utöva den sport jag älskar, och göra det efter mina förutsättningar – inte männens.”

Som jag ser det bygger båda uttalandena på ett feltänk.

För damfotbollen är ju identisk med herrfotbollen. Det finns inga skillnader i regler eller material. Eftersom alla fotbollsregler är gjorda av män, för män, så tvingas Lotta Schelin som det är nu att helt och hållet spela fotboll efter männens förutsättningar – inte efter sina egna.

Under OS-finalen twittrade landslagstjejen i handboll, Angelica Wallén så här:

”Undra hur damhandbollen hade sett ut om vi, precis som damfotbollen spelade med samma bollstorlek som herrarna!”

Jag frågade om hon hade velat testa herrboll, eller om hon var nöjd med att spela med en mindre bollstorlek än männen. Hon svarade så här:

”Nej nej ingen herrboll! Då hade det inte blivit många skott på mål från mig.”

Genom att spela med mindre boll har damhandbollen blivit mer attraktiv för publiken eftersom tjejerna kan skjuta bättre. Och Wallén verkar i alla fall nöjd med att reglerna har anpassats efter kvinnors fysiska förutsättningar.

Lotta Schelin slår däremot bort förändringar av exempelvis bollstorlek inom damfotbollen med det här uttalandet:

”Varför skall vi göra förändringar för att få ett mer liknande spel det herrarna utövar?”

Jag tycker att hon formulerar helt fel fråga. Glöm herrfotbollen, och försök i stället hitta svaret på frågan om hur damfotbollen kan bli så attraktiv att den lockar storpublik även mellan mästerskapen.

För det är damfotbollens viktigaste fråga för tillfället.

Jag säger inte att jag har alla svar, men jag tycker inte att man skall kväva diskussionen, utan låta den föras. För jag är helt övertygad om att damfotbollen hade sett annorlunda ut än vad den gör i dag, om den hade skapats av kvinnor.

Jag har för övrigt varit inne på ämnet tidigare, i det här inlägget. Och snuddat vid det i det här.

Vad ser Martas mamma nuförtiden?

Marta Viera da Silva, Tyresö FF

Marta

I dag var Marta Viera da Silva sommarpratare i P1. Jag hörde drygt en timme av programmet, och tycker att hon skötte sig alldeles utmärkt.

En sak fastnade jag för. Marta sa att hennes mamma ”kunde se hur glad jag blev av att spela fotboll”.

Spontant tänkte jag då på huruvida Martas mamma ser samma glädje hos sin dotter nuförtiden?
För inte har väl Martas spel i år präglats av glädje? I varje fall inte när jag har sett henne. Då tycker jag snarare att hon sett irriterad och frustrerad ut.

Kanske kommer glädjen under OS. Marta är ju redan i delad skytteligaledning med Alex Morgan, Lotta Schelin och Nordkoreas Kim Song Hui.

* Som väntat tog allt slut för Dalsjöfors Goif i dag. Klubben har givit upp, och serieledarna kommer inte till spel i söderettan på måndag.
Därmed blir klubben utesluten ur seriesystemet. Och om de mot all förmodan har ett damlag nästa år, då spelar det i femman.

Kan man prata om tragik inom idrotten så är det här stor tragik på många sätt. För sporten, för damidrotten i Boråsområdet – och förstås för Dalsjöfors Goif.

För damfotbollen har nu för alltid sänkt en mångsektionsförening som började närma sig 100 års ålder. Så förstå att damfotboll inte står högt i kurs hos många Dgoif-fanatiker…

Sundhage fick i gång bloggen igen

Pia Sundhage och Hege Riise trixar

Jag hade ju bestämt mig för att låta den här bloggen vila.
Men efter att ha hört Pia Sundhage:s sommarprogram kände jag att jag nog får ta ett kort avbrott i min semester…

Det har verkligen varit svårare än jag trodde att komma tillbaka till vardagen efter VM. Att det har regnat och blåst konstant de senaste dagarna, och jag inte haft så mycket annat att göra i stugan än se på tv och surfa på datorn har inte hjälpt mycket.
För även om mediabruset så klart domineras av det förskräckliga vansinnesdådet i Norge så påminns man fortfarande ofta om mästerskapet i Tyskland.

Senast var det alltså när Pia Sundhage tidigare i dag var sommarvärd i P1.
Hon var som vanligt väldigt bra att lyssna på, även om mycket av det hon berättade var sådant jag hade läst eller hört förut.
Jag har dock inte läst boken om hennes ledarfilosofi, så jag tyckte det var kul att höra om hennes 7–1-system.
Hon menar att det tar sju positiva saker att väga upp en negativ. Och därför coachar hon helst bara det som är bra, och väljer bort att prata om det som är dåligt.
Intressant.

Dessutom bjöd Pia återigen på en liten sånginsats, precis som när jag var på pressträff i Frankfurt.
Den här gången bjöd Pia på Bob Dylan-klassikern ”The Times They Are A-Changin” – samma sång som hon sjöng första gången hon träffade de amerikanska landslagsspelarna.

I sommarprogrammet fick jag även höra att Cristiane:s straff i kvartsfinalen inte dömdes om eftersom att Hope Solo gick för tidigt, som det uppfattades i tysk tv. Utan eftersom en utespelare var inne i straffområdet för tidigt.
Jag har tidigare ifrågasatt domslutet – fast då på fel premisser. Men jag gör det faktiskt fortfarande.

För reprisen visar att inte heller det här är ett solklart domslut.
Men jag kan vara fel ute, för jag känner att min regelkunskap inte är helt tillräcklig.
Är det fötterna som gäller, att man inte får kliva över linjen innan tillslaget – då är det ändå högst tveksamt domslut.
Är det däremot kroppen som gäller, är domslutet petigt, men rätt. För som syns på klippet jag länkat ovan så hänger Amy LePeilbet (tror jag att det är) över linjen med kroppen. Men som jag ser det sätter hon inte ner någon fot på fel sida om linjen förrän Cristiane slår till bollen.

Men det är verkligen ett gränsfall.