I dag har spänningen i den damallsvenska toppen minskat ganska rejält. FC Rosengård vann nämligen med 2–0 i Kristianstad, vilket innebär att Malmöklubben i praktiken säkrade guldet samtidigt som KDFF sannolikt missade chansen till att få spela i Champions League även nästa år.

När jag hörde att Rosengård hade Somea Polozen i mål i dagens toppmatch trodde jag kanske att Kristianstad skulle ha en bra chans att skrälla. Men den 20-åriga tredjemålvakten höll nollan, och nu är alltså Rosengård otroligt nära guldet.

Det är bara Linköping som kan passera. För att guldet skall hamna i Östergötland krävs att LFC tar full poäng mot IFK Kalmar, Kristianstad och Kif Örebro samtidigt som Rosengård förlorar mot både Djurgården och BP.

Det troligaste är att Rosengård blir klara mästarinnor senast nästa måndag – då man tar emot Djurgården. Men det vore inte otroligt om guldet säkras i kavaj antingen under måndagen då LFC möter Kalmar eller mer troligt på fredag då Kristianstad kommer till Linköping Arena.

I botten avgörs mycket på lördag då Umeå tar emot BP. Mer om den senare.

Själv har jag i dag varit på Bravida och sett Häcken vinna med 3–1 mot Piteå. Det handlar om två lag som gjort en stark höstsäsong. Häcken tog 26 poäng på vårens 13 omgångar. I och med dagens seger har göteborgarna tagit 27 poäng på höstens elva matcher. Och på de nio matcherna efter EM-uppehållet har Häcken åtta segrar.

Piteå stod på 17 poäng efter halva damallsvenskan. Norrbottningarna har hittills tagit 20 efter att serien vände. 17 av de 20 poängen har bärgats på de nio omgångarna efter EM.

Häckens 3–1-seger var på alla sätt odiskutabel. Häcken var bättre än Piteå i dag. Det hindrade inte att jag gillade det jag såg av PIF. Fjolårets bottengäng är bra, Stellan Carlsson håller på att bygga något riktigt spännande. Fler tankar om Häcken och Piteå i kommande inlägg.

Under tiden jag skriver det här inlägget ser jag Brighton–Chelsea på tv. Där återfanns tre före detta Häckenspelare i startelvorna. För Johanna Rytting Kaneryd var det första starten i ligan. Kantspelaren fick chansen när Chelsea vilade många av dem som startade i torsdagens Champions Leagueseger mot PSG. Man måste väl säga att Kaneryd tog chansen, för hon har varit en av Chelseas bättre spelare i den match som precis blev 2–0 till Londonklubben i slutminuterna.

Hos Brighton startade både Emma Kullberg och Julia Zigiotti Olme. De båda har startat alla ligamatcher förutom en, där Kullberg var avstängd.

I övrigt i dag noteras att Trelleborgs FF spelar i elitettan nästa år. Skåningarna vann mot Häckens andralag med minsta möjliga marginal. Häcken vann dagens match med 4–2, vilket gjorde att det var 4–4 efter dubbelmötets 180 minuter. Förlängningen slutade 1–1 och det blev straffläggning.

Där missade Häcken två av sina fyra första straffar, medan Trelleborg gjorde mål på alla sina. TFF vann straffarna med 4–2 – och gör alltså debut i elitfotbollen nästa år.

En division lägre säkrade IFK Göteborg en plats i nya division 1. Blåvitt vann även andra matchen mot IF Viken med 2–0. Totalt alltså 4–0, och IFK har därmed gjort precis som Malmö FF, alltså avancerat tre divisioner på tre år.

I kväll 18.45 på FC Bayern Campus och DAZN:s Youtubekanal går FC Rosengård in i gruppspelet i Champions League. Motståndarna FC Bayern München är förstås klar favorit.

Bayern har inlett säsongen väldigt stabilt, och har exempelvis inte släppt in något mål i ligaspelet. För Rosengård handlar det om att spela smart och inte bjuda på något. Det är ofta svårt för topplag som är vana vid att föra matcher att snabbt ställa om till att vara underdogs, och inrikta sig på försvarsspel.

Dessutom ökar kraven på offensiv spets. I damallsvenskan kan Rosengård ha råd att missa målchanser, och ändå vinna matcher. I kväll krävs det att FCR är kliniskt nära chanserna dyker upp. Men jag vågar inte hoppas på för mycket, för det rimliga utfallet är trots allt en hemmaseger med minst två–tre måls marginal.

Personligen skall jag jobba på herrallsvensk fotboll i Varberg i kväll, så jag missar matchen. Lite tråkigt, men jag hoppas att det skall kännas lockande att kolla Rosengårds match i efterhand.

I övrigt har F17-VM nu nått kvartsfinalnivå. Kvartsfinalerna spelas på fredag och lördag, och slutspelsträdet ser ut enligt följande:

USA–Nigeria
Colombia–Tanzania

Tyskland–Brasilien
Japan–Spanien

Anmärkningsvärt här är att Frankrike blev sist i sin grupp, och att fem världsdelar är representerade. Tanzania är turneringens skrällag – de vann mot Frankrike och kryssade mot Kanada. Afrika fortsätter att vara framgångsrikt i yngre juniorålder.

Noterbart också att jag hade Japan och Spanien som guldfavoriter inför turneringen. De möts alltså redan i kvartsfinal sedan spanjorskorna blivit grupptvåa i den superjämna grupp som även innehöll Colombia, Mexiko och Kina.

Slutligen har jag glömt att nämna att vi har en svensk spelare i F17-VM. Den tidigare Kristianstadsmittfältaren Mathilde Janzen är ju uppvuxen i Hässleholm, men har valt att spela för Tyskland. I VM har hon startat en match och gjort ett inhopp.

I kväll vann Alexia Putellas priset Ballon d’Or. Det var andra året i rad som Barcelonas mittfältsstjärna fick guldbollen. Hon blev därmed den första kvinna att vinna två år i rad.

Jag tycker att det är ett korrekt val. Jag röstade på Putellas i Uefas pris om bästa spelaren i Europa, och jag tycker inte att det finns någon bättre spelare någon annanstans i världen.

Tyvärr kommer ju Putellas få väldigt svårt att vinna tre år i rad. Hon är ju korsbandsskadad och lär inte spela speciellt mycket under kommande säsong.

Segern mot Frankrike innebar ett poängmässigt jätteskutt på rankingen för landslaget. När den nya världsrankingen nyss presenterades har Sverige återtagit andraplatsen bakom USA.

Eftersom Fifa häromdagen meddelade att de åtta toppseedade lagen i nästa års VM-slutspel skall vara värdnationerna Australien och Nya Zeeland samt de sex högst rankade så innebär det att Sverige blir toppseedat i lottningen. Det är vi inte vana vid. På länken går det för övrigt att se alla de fyra lottningspotterna.

Toppseedade blir även USA, Tyskland, England, Frankrike – och Spanien. Precis som Sveriges 3–0-seger mot Frankrike innebar ett rejält poängtillskott fick Spanien tillräckligt många poäng av deras 2–0-seger mot USA för att klättra upp på topp sex.

De lag som Spanien passerade var Kanada och Nederländerna. Således står det just Kanada och Nederländerna på de svåraste lotterna nästa helg.

Efter några tveksamma insatser bjöd landslaget på en härligt sprudlande uppvisning när man vann med 3–0 mot Frankrike – siffror som var klart i underkant. Det var så hett på Gamla Ullevi att man glömde vilket väder som härjade i Göteborg under tisdagen.

För det var både kallt och blåsigt när jag kom till Göteborg. Kanske var det därför som publiken anlände sent. När Nilla Fischer hyllades med tio minuter till avspark var det bara halvfullt på arenan.

Publiken strömmade dock in och vid avspark var de flesta på plats. I samband med att den spanska domaren Olatz Rivera Olmedo blåste igång matchen noterade jag en väldigt hjärtlig kram mellan Marika Domanski-Lyfors och Corinne Diacre precis framför mig. När den franska förbundskaptenen hade kramats klart och tittade ut mot planen fick hon se Filippa Angeldal vinna en andraboll just utanför franskt straffområde och placera in 1–0.

Tiden? 25 sekunder. Och den stora publiken bjöd på dagens dittills största tjut.

Strax efter kunde Diacre och vi andra på arenan konstatera att Sverige lurats när de satt upp laget 3–4–2–1. För den svenska formationen var det klassiska 4–4–1–1 som landslaget oftast använt sig av under Peter Gerhardsson.

Sverige var väldigt bra i cirka tio minuter. Sedan följde tio minuter där Frankrike hade bollen utan att komma till några farligheter. Dock kändes det som att det franska laget var på gång att bygga något bra när de svenska anfallen blev allt kortare. Den som fortsatt hade bett i pressen var Elin Rubensson som stod för några fina bollvinster.

Mitt i halvleken fick Sverige bättre bett i pressen igen, och det kändes rätt kontrollerat upp mot 30 minuter. Det mest uppseendeväckande under de tio minuterna var att publiken började köra vågen.

Efter 32.30 bjöd Sverige på ett läckert anfall där man sågade sig fram på vänsterkanten, men där Selma Bacha räddade vid bortre stolpen. Från min vinkel såg det ett tag ut som att den franska vänsterbacken var på väg att göra självmål. Men hon redde ut situationen.

Frankrikes bästa chans kom i 37:e minuten när Nathalie Björn tappade bollen till Delphine Cascarino. Amanda Ilestedt hann dock täcka så att det aldrig blev det friläge man först trodde var på gång.

I halvlekens slutminuter hade Frankrike ett par hörnor. Då hade jag mitt fokus på duellen mellan Björn och Wendie Renard. En duell där fransyskan hade ett ganska rejält längdövertag.

Men Sverige redde ut det och hade 1–0 med sig in i halvtidsvilan. Jag trodde att det skulle bli ett par svenska byten i paus. Jag trodde att kvartetten Ilestedt, Eriksson, Rubensson och Asllani bara skulle spela 45 minuter, eller max 60. Men Gerhardsson startade med samma elva även i den andra halvleken. Däremot gjorde Frankrike två byten när Grace Geyoro och Delphine Cascarino gick av. De ersattes av Lindsey Thomas och Melvine Malard.

I 49:e minuten fick Malard ett kanonläge när Jonna Andersson kom fel på en lyftning i djupled. Lyonstjärnan stod dock för ett svagt avslut som hamnade i burgaveln. Den andra halvlekens tio första minuter bjöd på ett mycket öppnare spel än det vi fick se före paus. Det var nära målchans ganska många gånger, åt båda håll.

Och när jag satt och kollade vilka svenska byten som skulle komma så fick hemmapubliken jubla igen. En perfekt slagen högerhörna gick över Renard och träffade Ilestedt i pannan. 2–0 i 60:e minuten.

Innan avsparken slogs kom bytena. Angeldal och Lina Hurtig gick ut. Julia Zigiotti Olme och Fridolina Rolfö kom in.

I 68 minuten låg Jonna Andersson efter att ha fått en rätt slarvig tackling. Då passade Frankrike på att göra ytterligare två byten Ouleymata Sarr och Selma Bacha gick ut medan Viviane Asseyi och Marion Torrent kom in.

Direkt när spelet kom igång frispelades Stina Blackstenius snyggt av Rolfö. Avslutet täcktes till hörna. Där var det nära 3–0…

Några minuter senare, i 74:e, när vi satt och väntade på ett svenskt trippelbyte blev Blackstenius frispelad igen. Den här gången av Asllani. Blackstenius kom dock inte till avslut utan hon blev nedsprungen av Aissatou Tounkara – som fick rött kort.

Innan frisparken slogs byttes Blackstenius, Asllani och Olivia Schough ut. In kom Rebecka Blomqvist, Madelen Janogy och Johanna Rytting Kaneryd.

I 78:e minuten hände det saker. Först hörde jag Caroline Seger vara upprörd över att det kastades saker från övre etaget mot pressläktaren. De utsända från Fotbollskanalen och Expressen satt illa till, men fick till synes ”bara” vätska över sig.

När jag tittade ner mot planen tog sig Rytting Kaneryd runt till höger i straffområdet och serverade Janogy till 3–0. Nytt jättejubel på Gamla Ullevi. Rekordpubliken (?) på 15 098 fick uppleva en riktig fotbollsfest. Efter målet gick Diani ut och Ella Palis kom in.

I 82:a var det dags för Sveriges sista byte när Jonna Andersson ersattes av Emma Kullberg. Tre minuter senare var dagens bästa svenska spelare Elin Rubensson nära att kröna sin kanoninsats med att bli målskytt. Pauline Payraud-Magnin lyckades dock med viss tvekan hålla bollen utanför målet.

Strax efter räddade den franska målvakten ett skott från Janogy via ribban. Sverige briljerade och körde över det franska laget. Det var en mening som jag inte trodde att jag skulle skriva. Men så var det: Sverige briljerade och körde över det franska laget.

På slutet hade Fridolina Rolfö två superlägen att även göra 4–0. Men Sverige fick alltså nöja sig med 3–0 i årets sista hemmalandskamp.

Olivia Schough röstades fram till matchens lirare till glädje för alla de Rosengårdsspelare som satt bakom mig. Men min röst gick alltså till Rubensson.

Men det här var en dag där alla svenska spelare var bra. En dag där landslaget visade att det inte är någon slump att det ligger trea på världsrankingen. Nu får vi hoppas att Sverige ligger kvar så högt på rankingen att vårt landslag placeras i högsta lottningspotten när VM-slutspelet lottas den 22 oktober.

Jag har just kommit till Gamla Ullevi för kvällens folkfest mot Frankrike. Det var en trevlig promenad från parkeringen tillsammans med massor av förväntansfulla småtjejer klädda i gult och blått.

Väl i presscentret kunde jag lite oväntat konstatera att Frankrike startar med bästa möjliga elva, precis som man gjorde mot Tyskland i fredags. Det vill säga Pauline Peyraud-Magnin – Eve Perisset, Wendie Renard, Aissatou Tounkara, Selma Bacha – Charlotte Bilbault, Kenza Dali – Kadidiatou Diani, Grace Geyoro, Delphine Cascarino – Ouleymata Sarr.

Med Diani och Cascarino blir det åka av på kanterna. Det blir spännande att se hur Sverige hanterar det. Det svenska laget är uppställt enligt 3–4–2–1 i dag också: Zecira Musovic – Amanda Ilestedt, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson (lagkapten) – Olivia Schough, Filippa Angeldahl, Elin Rubensson, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Lina Hurtig – Stina Blackstenius.

Om den formationen stämmer kommer det att falla på Schough och Andersson med understöd av Ilestedt och Eriksson att hantera de snabba franska kantspelarna. Det blir intressant att se hur det funkar.

Om damallsvenskan även fortsättningsvis skall ha tre platser i Champions League krävs det att svenska lag vinner matcher. Framför allt ställs nu hoppet till FC Rosengård. Men dagens lottning var inget vidare ur rankingsynpunkt.

Rosengård hamnade i grupp D tillsammans med FC Barcelona, FC Bayern München och SL Benfica. Det är den allra tuffaste gruppen i turneringen, och tyvärr finns där inga säkra segrar. Väldigt dåligt för svensk damfotboll.

Dessutom fick Roma en så bra lottning att de har god chans att gå till kvartsfinal. Därmed kan vi vara helt säkra på att Italien kommer att passera Sverige på nationsrankingen. Då är Sverige nere på den sjundeplats som man måste vara på för att få ha tre lag.

Det gäller att i första hand hålla Tjeckien, Danmark och Portugal bakom. Med tanke på att rankingen räknas över en femårsperiod och att Sverige de närmaste två åren tvingas styrka två höga poäng är risken uppenbar att damallsvenskan bara har två platser till den turnering som inleds sommaren 2025. Framför allt Portugal

Klar bortaseger mot Finland, det var väldigt bra för Sveriges chanser att bli toppseedat i VM-slutspelet.

Jag har haft fullt upp i några dagar, så även i dag. Så jag har inte sett matchen det minsta koncentrerat. Men jag har sett målen, och noterar att det blev fyra spel- och ett hörnmål. Det får man ju säga är positivt.

Jag noterar också att Peter Gerhardsson gjorde som jag hoppades, satsade på tre mittbackar och offensiva kantspelare.

Den svenska gruppsegern var ju redan klar. Hittills i dag har även grupp E spelats klart. Där tog Bosnien-Hercegovina playoffplatsen. Förstås en framgång för det bosniska laget. Dock lär det inte ha någon chans i själva playoffspelet. Tvärtom blir Bosnien drömlotten för övriga lag.

Det är en spännande vecka i damallsvenskan. I dag vann Rosengård med 2–0 mot Häcken, vilket innebär att Göteborgsklubben med största sannolikhet kan glömma SM-guldet.

På söndag är det både tidig seriefinal mellan Rosengård och Linköping samt utmanarmatch mellan Kristianstad och Häcken.

Jag skriver det här från pressrummet på Malmö IP. Jag gjorde nämligen en liten utflykt söderut för att kolla in kvällens prestigemöte.

Efter kvällens match är mitt svar att Rosengård fortsatt har bästa elvan. Renee Slegers kastade om lite i positionerna. Flyttade över Jessica Wik till vänster, satte ner Ria Öling som högerback och spelade Rebecca Knaak som sexa. Dessutom satte hon tillbaka Teagan Micah i målet.

Effekten blev klockren. Knaak var lysande på mittfältet, och båda ytterbackarna imponerade. Rosengård var på alla sätt det bättre laget.

Jag räknade inte in en enda riktigt farlig Häckenchans på 90 minuter. Dock skall sägas att gästerna var med i början av matchen. Då hade Rosengård en väldigt besvärlig sol rakt i ögonen, vilket såg ut att störa dem i uppspelsfas.

Framför allt var det jobbigt på vänstersidan, där både Wik och Sofie Bredgaard hade några bolltapp som kunde ha blivit kostsamma. Men när solen gick ner och Rosengårds spelare inte längre var bländade så bet inte längre Häckens press.

Jag har några timmars hemresa, så jag skall inte bli långrandig. Det sista jag måste nämna är Rebecca Knaaks huvudspel. Vilket vapen det är. Häcken hade inget motmedel i luftrummet. Faktum var att Rosengård var nära att få ett par frilägen på inspark när Micah slog bollen för skarv på Knaak. Det blir spännande att se hur Linköping skall möta Knaaks huvudspel på söndag.

Sarina Wiegman och Martina Voss-Tecklenburg har släppt sina startelvor. Och det var 22 väntade namn. Wiegman startar med samma spelare som hon gjort i alla de fem tidigare matcherna. Och Voss-Tecklenburg kör med exakt samma spelare som i semifinalen.

England saknar ingen spelare, utan har tillgång till hela truppen. I det tyska laget finns däremot en tom plats på bänken. Covidsjuka Klara Bühl är fortsatt utanför matchtruppen.

Noterbar i övrigt är att Lea Schüller tidigare i dag utnämndes till årets spelare i Tyskland – det är deras motsvarighet till Diamantbollen. Schüller startade EM-premiären, men åkte ur startelvan när hon fick covid. In kom Alexandra Popp, som har vräkt in mål. När Schüller kommit tillbaka i matchtruppen har hon därför blivit sittande på bänken.

De spelare som startar för England i EM är: Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly – Georgia Stanway, Keira Walsh – Beth Mead, Fran Kirby, Lauren Hemp – Ellen White.

Och Tysklands finalelva är: Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering, Felicitas Rauch – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz, Lina Magull, Jule Brand – Alexandra Popp.

Båda EM-finalisterna har alltså kvinnliga förbundskaptener. Det innebär att vi för sjunde gången i rad får ett EM-guldlag som leds av en kvinna. Senaste man att leda ett lag till EM-guld i damernas turnering heter Gero Bisanz – han vann med Tyskland 1995.

1997: Tina Theune (Tyskland)
2001: Tina Theune (Tyskland)
2005: Tina Theune (Tyskland)
2009: Silvia Neid (Tyskland)
2013: Silvia Neid (Tyskland)
2017: Sarina Wiegman (Nederländerna)
2022: ?

Numera har även Sydamerika fått en världsdelsmästare som leds av en kvinna. Hon heter Pia Sundhage och är svensk. I sin stab har hon även haft Lilie Persson och Anders Johansson som assisterande förbundskaptener.

Svenskledda Brasilien vann nämligen nattens final i Copa America med 1–0 inför drygt 28 000 åskådare i colombianska Bucaramanga. Jag satte klockan för att se matchen, men lyckades inte hålla mig vaken. Så jag har inte jättemånga observationer att dela med mig av.

Men jag hade i alla fall ögonen öppna när Debinha blev fälld och fick en solklar straff som hon själv satte i mål. Ett mål som gör att Pia Sundhage nu har vunnit mästerskap i tre världsdelar. Unikt. I Europa vann hon som spelare och i både Nord- och Sydamerika som ledare.

Alexandra Popp blev tungan på vågen när laget Tyskland vann en jämn drabbning mot individualisterna i Frankrike.

Just när jag skriver det här hör jag Daniel Nannskog prata om att Frankrike saknade Marie-Antoinette Katoto, som han säger: ”Deras stora målskytt”.

Jo, Katoto är en utmärkt avslutare, lagets bästa. Men. Så länge Katoto var med hade Frankrike en given uppspelspunkt. Hon var fantastisk på att skarva ut bollar på högerkanten till klubbkompisen i PSG, Kadidatou Diani.

Med Katoto på planen fick Diani bollar i steget bakom motståndarnas backlinje. Utan Katoto har Diani fått gå ner och hämta bollar i höjd med motståndarnas mittfält, och hon har fått ta emot dem stillastående. Så det var inte bara Katoto som försvann med hennes korsbandsskada, utan hela anfallsspelet på högerkanten.

Totalt sett i onsdagens semifinal tycker jag att Tyskland var det något bättre laget. Matchen var länge stängd. Men den öppnades sista sex minuterna efter att Alexandra Popp vräkt sig fram och gjort ett läckert volleymåll till tysk ledning.

Frankrike fick lite turligt en kvittering i slutminuten när Dianis stolpskott tog i ryggen på målvakt Merle Frohms och gick in. I slutminuten av nionde halvleken sprack därmed Frohms nolla i turneringen.

I den andra halvleken var det först tysk kontroll. Sedan gjorde Frankrike några bra byten och fick energi. Lyons vänsterback Selma Bacha har i den här turneringen varit lite som den där välkända fågeln i Kalle Anka på julafton – hon har dykt upp överallt.

Med Bachas och Clara Mateo:s entré fick Frankrike plötsligt energi. Och det var fransk dominans när Popp återigen slog till. Hon flög fram när hon nickade in segermålet. Popps kraft, vilja och beslutsamhet i straffområdet tog Tyskland till final.

Frankrike tog ingen medalj den här gången heller. Nu har de varit i semifinal i såväl VM, OS som EM utan att ta medalj. När bryter man den förbannelsen?

Tyskland däremot möter England på Wembley på söndag 18.00. När vi inte kan få Sverige i finalen så är det väl ändå en liten drömfinal. En match som på förhand skulle kunna sluta hur som helst. Det är verkligen otroligt svårtippat.

Det spelas ytterligare en stor final på söndag, där värdnationen är ena parten. 02.00 på morgonen ställs Colombia mot Brasilien i det Sydamerikanska mästerskapet Copa America. Pia Sundhage:s lag tog sig till finalen genom att vinna med 2–0 mot Paraguay i nattens semifinal.

Därmed är Colombia och Brasilien inte bara klara för final. De har även kvalat in till såväl VM som OS. Kvalet till Paris-OS 2024 är sjukt på många sätt. I och med att mästerskapet går i Frankrike har det franska landslaget en direktplats.

Utöver Frankrike kvalar de europeiska lagen nästa år om två platser i OS. Två. Det är ju absurt. I Sydamerika finns det bara totalt tio lag. De tio kvalar också om två OS-platser.

Tre matcher återstår av EM-slutspelet 2022. Och när det nu har varit två dagar utan matcher har jag så smått börjar fundera över hur ett allstarlag kan komma att se ut.

Inför turneringen tog jag ju ut ett lag med de spelare som jag trodde skulle komma med i EM:s allstarlag. Det hade formationen 4–2–3–1 och såg ut så här:

Merle Frohms, Tyskland/Eintracht Frankfurt – Giulia Gwinn, Tyskland/Bayern München, Irene Paredes, Spanien/Barcelona, Griedge Mbock Bathy, Frankrike/Lyon, Selma Bacha, Frankrike/Lyon – Lena Oberdorf, Tyskland/Wolfsburg, Aitana Bonmati, Spanien/Barcelona – Caroline Graham Hansen, Norge/Barcelona, Vivianne Miedema, Nederländerna/Arsenal, Lauren Hemp, England/Manchester City – Ada Stolsmo Hegerberg, Norge/Lyon. Förbundskapten: Sarina Wiegman, England.

När jag tog ut laget var ju även Alexia Putellas, Spanien/Barcelona med. Men när hon drog korsbandet dagen innan premiären bytte jag ut henne mot Aitana Bonmati.

När jag nu går igenom turneringen lag för lag får tre av spelarna och förbundskaptenen förnyat förtroende. Övriga åtta spelare är utbytta.

För i nuläget formeras mitt allstar-lag så här:

Nicky Evrard, Belgien/OH Leuven – Giulia Gwinn, Tyskland/Bayern München, Irene Paredes, Spanien/Barcelona, Wendie Renard, Frankrike/Lyon, Sakina Karchaoui, Frankrike/PSG – Lena Oberdorf, Tyskland/Wolfsburg, Keira Walsh, England/Manchester City – Beth Mead, England/Arsenal, Grace Geyoro, Frankrike/PSG, Delphine Cascarino, Frankrike/Lyon – Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg. Förbundskapten: Sarina Wiegman, England

Det är ju tre rätt avgörande matcher kvar, så det kan bli ändringar på flera positioner. Förhoppningsvis kliven någon svensk spelare fram och gör sig aktuell för ett allstarlag.

I morgon är det som bekant Sverige–England. Utgångsläget borde passa det svenska laget bra. I princip alla tror på ett engelskt lag som har ganska stor press på sig. Kan Sverige stå emot den tidiga anstormning som lär komma så förbättras det svenska oddsen för varje minut.

Och kollar vi de båda lagens resultat hittills i turneringen är de faktiskt mer likvärdiga än man först tänker. England har mött lag som är rankade 21, 11, 47 och 7 i världen, och vunnit tre och kryssat i en. Sverige har också vunnit tre och noterat ett kryss, det efter möten med lag med världsrankingen 4, 30, 20 och 19.

England lever mycket på ett riktigt vasst kantspel. Kanske att det kan få Sverige att spelar med tre mittbackar i morgon. I varje fall är min känsla att det blir så. Vi får se om min känsla är riktig.

Innan den första EM-semifinalen spelas skall det avgöras en semifinal i mästerskapet i Sydamerika. I natt 02.00 visas Colombia–Argentina på Viaplay.

xxx

Frankrike är klart för sin första EM-semifinal. Men det krävdes en straff i förlängning för att vinna mot ett rätt blekt Nederländerna.

Frankrike dominerade totalt i den första halvleken. Och man skapade mest även i resten av matchen. Totalt slutade avsluten 31–9, varav 11–1 i avslut mot mål.

Nederländerna åt sig in i matchen rent spelmässigt. Och när Grace Geyoro nickade utanför helt tomt mål i 87:e minuten trodde jag kanske att de franska nerverna skulle sänka de blåklädda.

När Dominque Janssen kom snett in i en duell med Kadidiatou Diani i förlängningen gick VAR in och fixade en solklar fransk straff. Riktigt svagt av domare Ivana Martinčić från Kroatien att inte se den straffen direkt.

Högerbacken Eve Perisset hade inga franska nerver när hon klev fram och slog in straffen. Duktiga Daphne van Domselaar gjorde en kanonmatch, och gick även åt rätt håll på Perissets straff. Men bollen gick in, och Frankrike vann till slut hur rättvist som helst.

Nu har Frankrike övervunnit förbannelsen att vinna en EM-kvartsfinal. Fast det finns fler förbannelser att övervinna. Frankrikes A-landslag har fortsatt aldrig vunnit en mästerskapsmedalj. De gånger i VM och OS som de har tagit sig förbi kvartsfinalen har de förlorat både semifinal och bronsmatch.

Nu väntar Tyskland i semifinalen, ett Tyskland som har visat en effektivitet som Frankrike saknade i kväll. Tyskland har dessutom fyra raka nollor med sig till semifinalen. Frankrike höll nollan i dag, men har släppt in mål i de andra tre matcherna. Jag håller Tyskland som favorit mot ett franskt lag som känns som ett medgångsgäng.

När det gäller Nederländerna var det inte deras turnering. De har störts av massor med skador och sjukdomar. Storstjärnan Vivanne Miedema såg rätt blek ut i dagens match. Att hon drabbades av covid kan ha kostat dyrt för det nederländska laget.

På en annan tv-skärm har jag kollat på den Afrikanska mästerskapsfinalen. Där vann Sydafrika mot värdnationen Marocko med 2–1 efter två mål från den före detta Morön-anfallaren Hildah Magaia. Jag kan inte säga att jag hade jättemycket fokus på den matchen. Men av det jag såg så var Sydafrika det bättre laget, och vann rättvist.

Det var Sydafrikas första titel efter att tidigare åkt på hela fem finalförluster. Stort grattis Banyana Banyana.

Glädjande var att det var jättemycket folk på läktarna i Rabat. Mindre glädjande att de hela tiden riktade laserstrålar mot de sydafrikanska spelarna. Sådan skit behöver vi inte få in i damfotbollen.

Det här blir ett kort inlägg. Men för er som har Viaplay så sänds finalen i Afrikanska mästerskapen mellan Marocko och Sydafrika där. Avspark är nu 22.00.

Djurgårdens Linda Motlhalo finns som väntat med i den sydafrikanska startelvan.