Etikettarkiv: Mats Bråstedt

I dag imponerade Sundhage

Publicerad den av
6

I förra inlägget samlade jag rätt mycket kritik mot Pia Sundhage, men såg också lovande tendenser. I dag kommer jag huvudsakligen med beröm – jag såg just Sundhage och blev lite glad. Jag tycker nämligen att hon gjorde ett mycket bättre intryck än på länge.

Sundhage har ju nyss presenterat sin första landslagstrupp för året. Det är en ovanligt viktig januaritrupp, eftersom det kommer att vara de här spelarna som även spelar i OS-kvalet. Det är ju på den här samlingen i Göteborg som man kan träna in saker. Inför själva OS-kvalet är tiden så kort att det inte finns tid för något trimmande av annat än enstaka detaljer.

Jag lyckades missa att det gick att se själva presskonferensen live. Men jag hann se Sundhage i en ganska lång intervju med Expressens Mats Bråstedt. Min uppfattning är alltså att hon gjorde ett mycket gott intryck och svarade bra på de allra flesta frågorna.

Jag reagerade över två svar. Det första och största frågetecknet sätter jag för svaret till varför att Kosovare Asllani inte finns med bland de 23 spelarna. Där hänvisade Sundhage till att Asllani saknar klubb – och att hon inte har spelat någon 90-minutersmatch på länge.

Det var dåligt påläst. Asllani spelade 90 minuter med PSG mot Le Roche-sur-Yon i ligan den 7 november. Det är rätt många uttagna spelare i Sundhages trupp som både har mindre tid av högkvalitativ fotbollsträning på sistone och längre period utan 90-minutersmatcher än Asllani. Det hade med andra ord varit ärligare av Sundhage att rakt ut säga att hon inte tycker att Asllani platsar.

I sammanhanget har man även den senaste tiden läst att Sundhage ställt krav på att Asllani måste ha klubb och speltid för att vara med i landslaget. Det är möjligen bekvämt på kort sikt, men på längre sikt är det inte något smart krav. Inte alls. Här riskerar ju Sundhage att ha målat in sig i ett hörn om någon bärande landslagsspelare plötsligt är bänkad eller utan kontrakt en period.

Det andra frågetecknet sätter jag för att Sundhage menar att det täta spelschemat i kvalet gör att man sannolikt kommer att behöva ha olika startelvor i de tre matcherna. Visst är det bra att följa upp hur spelarna reagerar på tätt matchande, för vissa spelare har svårt att prestera med tätt schema. Samtidigt känns det som lite överreaktion, för spelschemat i kvalet är inte tätare än vad det brukar vara på mästerskap.

OS-kvalet avgörs ju med tre matcher på sju dagar. I själva OS brukar det vara match var tredje dag – alltså ett tätare schema. I EM 2013 spelade Sverige fem matcher på 14 dagar, och både i OS och EM klarade huvuddelen av spelarna av att starta i alla matcher.

Men som sagt, i huvudsak imponerade Sundhage i Expressenintervjun. Hon verkade trygg och målinriktad och tog sig snyggt igenom övriga frågor. Jag tyckte bland annat att hon skötte det bra när hon på direkt fråga konstaterade att det var konstigt att OS-kvalet spelas på konstgräs när själva OS avgörs på gräs, men att det inte var någon idé att lägga mer energi på det.

Truppen då? Börjar vi med de som saknas så är det nämnda Asllani som får rubrikerna. Fast det var ju väntat att hon skulle vara petad. Jag reagerar mer över hur Sundhage har tänkt sig sitt tremannamittfält. Att Caroline Seger och Lisa Dahlkvist har varsin plats är ju självklart.

I EM-kvalet spelade Sundhage med Lina Hurtig som tredjelänk i de två första matcherna och med Petra Larsson i den sista. Ingen av dem finns med i dagens trupp. Det gör inte heller Malin Diaz.

Uttagna är istället Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och debutanten Petra Andersson. Andersson har jag sett för lite i bra omgivning för att kunna bedöma. De andra två borde ligga före i turordningen. Både gjorde ett bra jobb i Piteå under 2015, men ingen av dem är prövad på hög internationell nivå. Det finns alltså stora frågetecken här.

Personligen hade jag hellre sett Michelle De Jongh i stället för Andersson. Men som sagt, min bild av Eskilstunaförvärvet är inte helt klar – hon kanske är klockren i den här positionen.

Bland forwards finns inga frågetecken. Det står helt klart att Sundhage går all in på snabba djupledslöpare i tremannakedjan. Av sju uttagna forwards är det egentligen bara Fridolina Rolfö som avviker från mallen.

Hela truppen finns här. Under den långa samlingen i Göteborg spelar man en match, mot Skottland den 26 januari.

Fler tankar om Fotbollsgalan 2014

Publicerad den av
2

För andra året i rad handlar eftersnacket till Fotbollsgalan om brist på jämställdhet – och om Therese Sjögran.

Det pyr hos damfotbollsfolk, och jag har i dag sett en mängd förslag allt från att bryta sig ur och skapa ett eget förbund med egen gala till att damfotbollen skall bojkotta nästa års gala. Jag förstår att förslagen dyker upp men jag ställer mig inte bakom dem.

Visst är Svenska Fotbollförbundet på många sätt blint för genusfrågan. Deras brist på känsla är närmast pinsam.

Kommunikationschefen Camilla Hagman gjorde exempelvis bort sig rejält i dag med sitt brist på svar på Rosengårds sportchef Erling Nilsson:s hårda kritik i Sydsvenskan.

Samtidigt måste man ge Fotbollförbundet beröm för att de satsar mer på damfotboll än nästan alla andra nationers fotbollsförbund. SvFF har under lång tid tagit medel från herrfotbollen och satsat på damerna. Jag kan inte hur fördelningen ser ut för tillfället, men känslan är att det troligen skulle vara ett ekonomiskt självmål av damfotbollen att skapa ett eget förbund.

En bred bojkott av nästa års gala känns inte heller som något bra förslag. Det är ju just vid galan som förbundets brist på känsla blir påtaglig. Det är vid galan som trycket på förbundet att förbättra sig i könsfrågan blir som störst. Misstagen blir ju så mycket tydligare när herr- och damlandslaget står sida vid sida.

Det stora problemet här är ju dock inte själva galan. Utan det är hur svensk fotboll i allmänhet brister i respekt mot tjejer. Hur dam- och flicklagen anses vara mindre värda. Alla vi som är verksamma inom damfotbollen ser det ofta och det finns på alla nivåer. Från högsta förbunds- till lägsta föreningsnivå. Från Karl-Erik Nilsson till styrelserummen i de minsta landsbygdsföreningarna. Från elitfotbollen till gärdsgårdsserierna.

Tyvärr är de tvåkönade fotbollsföreningar i landet som håller tjejerna lika högt som herrarna väldigt lätträknade. Häromåret hade jag en spelare i mitt division 4-lag som tidigare hade spelat i näst högsta divisionen. Hon sa:

”Det bästa här är att man verkligen känner att tjejerna är lika mycket värda som killarna. Det har jag aldrig känt tidigare. I min förra klubb gick herrlaget i division fem före oss tjejer, trots att vi spelade i division 1.”

Att komma åt den inställningen kommer att ta ytterligare väldigt många år. Visst är det vansinnigt tråkigt att gång på gång bli trampad på. Men jag vidhåller att Fotbollsgalan är svensk damfotbolls bästa årliga möjlighet att påtala bristen på ojämlikheten inom svensk fotboll. Att damfotbollen har mycket större nytta av galan mer än vad galan har av damfotbollen.

I dag har alltså förbundsfolk och tv-producenter gjort bort sig med ogenomtänkta uttalanden. Förhoppningsvis lär de sig till nästa gång. Förhoppningsvis är allt lite bättre nästa år.

***

För övrigt gjorde Sydsvenskan ett genidrag genom att blåsa på med FC Rosengårds kritik mot galan, för det gjorde att kritiken mot tidningens och Fotbollförbundets val av vinnare av Diamantbollen hamnade i bakvattnet.

Jag såg att Mats Bråstedt på Expressen tycker att Lotta Schelin var rätt val. I övrigt verkar de flesta hålla med mig om att Nilla Fischer borde ha vunnit. Det gjorde även den jury som tog ut Europas bästa spelare i somras. Där fanns ju Fischer med bland de tre finalisterna, medan Schelin slogs ut ”i semifinal”.

Visst är målskytte viktigt i fotboll, men det är inte allt. Att prisa Schelin för att hon slog målrekord totalt i landslaget är konstigt. Det är väl bara årets insatser som skall räknas in? Och det rekordet kommer hon ju förbättra varje gång hon gör mål i landslaget framöver. Skall det då också räcka för att få Diamantbollen varje år?
Schelin har gjort ett matchvinnande mål i landslaget i år, 1–0-målet borta mot Polen. Det räcker inte för att vinna Diamantbollen i min värld.

Personligen tycker jag faktiskt att Therese Sjögrans 200 landskamper är en mer imponerande notering än Schelins 73 mål – speciellt som huvuddelen av målen kommit i träningsmatcher eller mot blåbärslag.

Som forward i ett lag av världsklass är det Schelins jobb att göra mål mot blåbärsnationer. Det är lika självklart som att Hedvig Lindahl skall hålla nollan mot dem. Det har Lindahl gjort i alla årets tävlingsmatcher utom en. Borta mot Skottland släppte hon in en straff. Den noteringen är ju faktiskt också lika imponerande som Schelins antal mål framåt.