Inlägget korrigerat kring VM-kvalet i Sydamerika.

I kväll har England pulveriserat Norge i den förväntade gruppfinalen i grupp A. Jag har ju sett att Norge varit darrigt på egen planhalva. Men det här var betydligt mycket värre än jag hade kunnat ana.

8–0 efter 6–0 i paus är ju på alla sätt förnedrande för Martin Sjögren och hans landslag. Inför avspark var jag rätt säker på att just England och Norge skulle avancera ur den här gruppen. Men nu börjar jag luta åt att Österrike kan sno kvartsfinalplatsen från Norge.

Precis som för fem år sedan har Österrike lyft sig i mästerskapet. Laget är väldigt bra på att försvara sig – och det går till kvartsfinal på kryss mot ett Norge som kommer ha några mentalt riktigt tuffa dagar fram till gruppens avgörande på fredag.

Österrike gjorde sitt när man vann med 2–0 mot Nordirland i 18-matchen. Därmed är det klart att England spelar kvartsfinal som gruppsegrare den 20 juli, samt att Nordirland är utslaget och åker hem på lördag.

Innan kvällens engelska målkalas handlade måndagens stora rubriker om sjukdomar. Dels om att Tyskland nu också har covid i truppen. Skyttedrottningen Lea Schüller har insjuknat och missar tisdagens möte med Spanien.

Dels om att Sveriges motståndare på onsdag, Schweiz, har drabbats av magsjuka. Åtta spelare och elva ledare uppges vara isolerade. Det är förstås på alla sätt ett jobbigt läge. Även om det kan gynna Sverige vill man ju inte att EM skall avgöras i sjukstugan, utan på planen.

På läktarna har EM ännu så länge varit väldigt lyckat, med många bra publiksiffror. Men frågan är om inte helgens bästa ändå noterades på andra sidan Atlanten. 22 000 åskådare kom till Banc of California Stadium i Los Angeles för att se Angel City FC ta emot Portland Thorns i NWSL.

Två lag som är brandskattade på sina landslagsstjärnor drar alltså 22 000 åskådare till en lunkmatch i ligan. Det är stort. Det är på riktigt en jätteframgång för damfotbollen som sport.

Apropå Nordamerika är det nu klart att USA, Kanada och Costa Rica spelar VM-slutspel nästa år. Med avspark 04.00 i natt gör Haiti och Jamaica upp om den fjärde och sista direktplatsen.

I Sydamerikas mästerskap skall tre direktplatser fördelas ut. Brasilien med Pia Sundhage, Lilie Persson och Anders Johansson i lagledningen inledde turneringen med en klar 4–0-seger mot Argentina. Men i det mästerskapet kommer det att dröja några dagar innan något lag kvitterar ut en VM-biljett. Det är nämligen de två finalisterna samt vinnaren av bronsmatchen som får direktplatserna.

Däremot kommer Afrikas fyra direktplatser att fördelas under onsdagen och torsdagen. De fyra kvartsfinalerna i Afrikanska mästerskapet är helt avgörande om VM-kvalificeringen. Kvartsfinalerna spelas enligt följande:

Marocko–Botswana, Kamerun–Nigeria, Zambia–Senegal och Sydafrika–Tunisien.

Bara ett av kontinentens storlag Kamerun och Nigeria kommer alltså få plats i VM-slutspelet i Australien och Nya Zeeland.

Om man hade vunnit EM-guld i första gruppomgången hade guldet hamnat i Tyskland och silvret i Frankrike. Frankrikes uppvisning i den första halvleken mot ett förlamat Italien har varit mästerskapets stora behållning hittills. Vilket drömspel.

Sedan slog man av på takten och vann bara med 5–1 (5–0). Men i den första halvleken hade man inte bara ett blixtsnabbt anfallsspel, man hade även grym effektivitet. Jag räknade till 11–7 (9–2) i 100-procentiga målchanser.

Grace Geyoro slog till med tre mål på 45 minuter i ett EM-slutspel. Det hade jag kanske inte trott om en spelare som annars mest brukar fungera som sexa i PSG. Geyoro var lysande. Men Marie-Antoinette Katoto var ännu bättre under superhalvleken. Hennes felvända forwardsspel var en fröjd att skåda.

Utifrån det spel Frankrike och Italien presterade i Rotherham är det ännu tydligare hur viktigt det är för Sverige att vinna gruppen.

Ett normalt välutbildat och försvarsstarkt Italien läckte som ett såll i början. Spelarna tog närmast hårresande felbeslut, och stundtals såg det helt handlingsförlamat ut från flera spelare. Här tänker jag bland annat på scenen där Elana Linari inte förmådde rensa bort bollen efter Katotos stolpnick.

Dessutom hade Italien vansinnig tur att Sara Gama inte fick det grova röda kort som hon först tilldömdes efter ett överfall på Geyoro. I min värld fanns det ingen anledning för VAR-rummet att gå in och lindra bestraffningen för den italienska mittbacken. Skönt att även SVT:s regelexpert Jonas Eriksson var inne på min linje.

Faktum är att jag tycker att domarstandarden har varit rätt svag under de här första åtta matcherna. VAR-rummet har räddat domarna från direkt matchavgörande misstag. Men det är för många småfel för att man skall vara nöjd, exempelvis solklara hörnor som döms som insparkar.

För svensk del är dagens samtalsämne trots allt covid-19. Nederländernas Jackie Groenen, som jag tycker var bäst på planen i Sheffield, testade ju nämligen positivt för just covid i dag. Hon bar med stor sannolikhet på smittan redan i går.

Utomhus skall ju smittorisken vara minimal. Men inför matchen stod ju lagen bredvid varandra i spelargången, och inomhus är ju smittorisken väldigt stor.

Det finns alltså anledning för täta tester i det svenska lägret kommande dagar. Groenens positiva covidtest var ett besked varken Nederländerna, Sverige eller EM-arrangören ville ha. Skade- och sjukdomsmässigt har den nederländska truppen haft ett par riktigt mörka dagar med skador på Sari van Veenedaal och Aniek Nouwen samt alltså Groenens sjukdom.

Vad gäller EM-arrangören noteras att lagen inte stod tillsammans i spelargången i söndagens sena match. Man verkar alltså snabbt ha anpassat sig.

I dagens första match spelade Island och Belgien 1–1. Det innebär att båda lagen lever i kampen om andraplatsen i gruppen. Med tanke på hur Italiens självförtroende måste ha rasat efter kvällens genomklappning kan isländskor och belgiskor se hyfsat hoppfullt på framtiden.

Dock borde Island ha vunnit matchen. Det skall sägas att det är den enda match hittills i EM som jag inte har sett i sin helhet. Men jag såg cirka 55 minuter, och där brände Island först en straff och sedan gav man bort en totalt onödig straff till Belgien.

Dock tog Island en poäng. För fem år sedan blev laget poänglöst. Så skönt för dem att trots allt vara med i poängkolumnen direkt i turneringen.

Trots att jag tycker att Sverige var det bättre laget, och ägde EM-premiären mot mästarlaget Nederländerna slutade det 1–1.

Därmed känns det som att de orange har fördel i kampen om gruppsegern. Vivianne Miedema och hennes anfallskompisar brukar ju vara mycket bättre än Sverige i grenen målkalas. Och det lär bli målskillnad som avgör vilket lag som tar hem grupp C.

Så mycket mer orkar jag inte skriva nu. Jag har just lämnat min krönika till Borås Tidning och är rätt tom. Men som vanligt utlovar jag att en fullödig analys av matchen kommer upp när jag har tid att sätta ihop en sådan.

Sveriges startelva är offentliggjord, och det blir trebackslinje i dag. Inför genrepet trodde jag att det var just tre mittbackar som var årets förstaval från Peter Gerhardsson.

Men när han spelade med fyrbackslinje i genrepet trodde jag att Gerhardsson hade ändrat sig. Nu kommer vårt landslag till spel med en formation som inte har använts i match på tre månader. Det känns som ett vågspel.

Startelvan ser för övrigt ut så här (3–4–3): Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson – Hanna Glas, Filippa Angeldal, Caroline Seger, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Lina Hurtig, Fridolina Rolfö.

Hos Nederländerna är det på många sätt de gamla vanliga spelarna som fått förtroendet. Deras laguppställning hittar ni här.

Tidigare under lördagen har de båda andra lagen i grupp C, Schweiz och Portugal, klivit in i turneringen. Och kort kan man sammanfatta deras match att det är två lag som Sverige och Nederländarna inte behöver vara rädda för.

Schweiz ledde med 2–0 redan efter fem minuter. Det första målet kom redan efter 1.19. Portugal lyckades inte få bort ett inspel från Ana-Maria Crnogorcevic. Bollen hamnade framför fötterna på Coumba Sow – som slog till direkt, och skickade in den i bortre hörnet.

Knappt tre minuter senare var det dags igen. Jag hörde Tony Gustavsson säga på SVT i går att när Australien läste in sig på Portugal noterade de att portugisiskorna var väldigt svaga på defensiva fasta situationer. Och 2–0 kom just på en fast situation. Ramona Bachmann slog en fin inläggsfrispark som Rahel Kiwic nickade i mål.

Resten av den första halvleken var ett sömnpiller. Min bild av Schweiz danske förbundskapten Nils Nielsen är att han är duktig rent taktiskt. Det visade han i den första halvleken, där han ställde sitt lag lågt, och därmed låste de ytor som Portugal vill åt med sitt djupledsspel.

I paus hade jag totalt 3–1 i klara målchanser i schweizisk favör. Och de två som inte blev mål kom båda i samband med fasta situationer. I själva spelet skapades det däremot inte något under de 40 sista minuterna, varken från Schweiz eller Portugal. Det kändes som att Schweiz hade full kontroll efter 45 minuter.

Men Fransisco Neto vann kampen mot Nielsen i halvtid. Efter paus kom nämligen Portugal närmare det schweiziska målet. Och med 25 minuter kvar att spela var det kvitterat. Först ett hörnmål från Diana Gomes, sedan en fin styrning på ett inlägg från Jessica Silva. Och från det var Portugal närmare segern även om Geraldine Reuteler hade ett skott i ovansidan av ribbkrysset efter en hörna.

Men som sagt, jag blev inte rädd för något av de här båda lagen.

Tyskland har just sprungit sönder och spelat ut Danmark med 4–0. Tysklands första halvlek är den mest imponerande hittills i mästerskapet. Och den andra den näst mest imponerande.

Jag räknade till 7–1 i klara målchanser i tysk favör under de första 45 minuterna. Under den andra fick jag bara ihop 4–1 i chanser. Men där blev tre av de fyra chanserna mål.

Tony Gustavsson konstaterade i SVT:s studio inför matchen är det numera är fart som kännetecknar det nya tyska laget. Och fort gick det från start. Alldeles för fort för Danmark, inte minst från Svenja Huth på högerkanten.

Det danska vänsterförsvaret med Rosengårdsbekanta Katrine Veje och Sofie Svava hade jätteproblem i början. Det var också på den danska vänstersidan som 1–0-målet uppstod.

Då var det dock forwarden Signe Bruun som var djupt nere och slog en snål tillbakapassning mot Stine Ballisager Pedersen, som borde ha skickat upp bollen på läktaren. Men hon försökte spela sig förbi Lina Magull.

Det var ett misstag. Tyskan bröt bollen och skickade upp den stenhårt i nättaket i första hörnet. Ett klassmål.

Danmark startade med en 3–4–3-uppställning och försökte spela sig fram. Det var långt ifrån framgångsrikt mot ett hårt pressande tyskt lag.

Efter paus såg det mer ut som 5–2–3. Det skapade inledningsvis en något bättre kontroll. Men efter att Lea Schüller nickat in 2–0-målet på en hörna, där den danska målvakten var snett ute öppnades dammluckorna igen. Det målet föll i 57:e minuten. Och under de sista 33 minuterna sköljde Tyskland över Danmark i anfall efter anfall.

Det var bud på klart fler mål än de fyra som föll. Det fjärde från Alexandra Popp var ett väldigt vackert mål där inhoppande talangerna Jule Brand och Sydney Lohmann stod för det fina förarbetet.

Danmark var blekt. Och matchen fick en extra tråkig avslutning för laget när 19-åriga (fyllde i tisdags) mittfältstalangen Kathrine Kühl fick rött kort efter två väldigt billiga varningar.

Man vinner inte EM-guld i första gruppomgången. Men Tyskland lämnade i alla fall in sin kandidatur i dag. En riktigt stark kandidatur.

I morgon 21.00 kliver två andra guldkandidater in i turneringen, Sverige och Nederländerna. Jag har ju utlovat en mer närgången analys av Sveriges genrep. Många av er läsare har redan stått för relevanta analyser i kommentatorsfältet. Men jag har ju lovat, så här är min analys. Den är upplagd enligt den mall jag använde för Sveriges matcher i OS i fjol:

Sverige–Brasilien
Period 1: 1–15 minuter:
0–0 i mål
1–1 i målchanser
1–1 i hörnor

Jag tyckte att Sverige hade en väldigt lovande start. Brasilien lämnade stora ytor mellan backlinje och mittfält, och vi såg svenska anfall på båda sidorna. Jonna Andersson spelade loss Lina Hurtig fint till vänster i femte minuten, men inlägget blev svagt. Och Sverige kom till flera lovande högeranfall.

Målchansen var en fint slagen hörna från Jonna Andersson i åttonde minuten som nickades av Amanda Ilestedt vid första stolpen. Nicken blockerades dock av Rafaelle precis framför eget mål.

På minuskontot fanns att man tidigt såg vilken snabbhet Brasilien, och framför allt 22-åriga Kerolin från North Carolina Courage satt inne på. Hon hade ett friläge i det anfall som följde på Ilestedts nickchans. Där sprang Kerolin ifrån både Ilestedt och Magdalena Eriksson, trots att brasilianskan hade bollen.

Jag hade ändå positiva känslor efter första kvarten. Mest eftersom det svenska kantspelet kändes lovande.

Period 2: 16–30 minuter:
0–0 i mål
0–1 i målchanser, totalt 1–2
0–0 i hörnor, totalt 1–1

Efter 30 minuter hade det positiva börjat förbytas mot en lite mer frågande känsla. Brasilien stängde de centrala ytorna, och det svenska laget hittade inte längre några bra anfallsvägar.

Det bästa anfallet under kvarten var när Fridolina Rolfö blixtrade till och snurrade upp Brasiliens högerförsvar. Inlägget hamnade hos Filippa Angeldahl som försökte sig på ett svårt avslut – och sköt över.

Brasilien hade en boll i stolpens insida. Det var ett inlägg från Tamires som ställde Hedvig Lindahl. Där var det ytterst nära 0–1.

Brasilien kunde haft fler målchanser. Man hittade en central yta bakom Angeldahl, från vilken de satte in djupledsbollar. Den svenska backlinjen vågade dock hålla uppe linjen, vilket gjorde att Kerolin gång på gång sprang offside.

Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål
0–1 i målchanser, totalt 1–3
1–1 i hörnor, totalt 2–2

Den frågande känslan satt kvar. Efter halvlekens inledande minuter lyckades inte Sverige få med Kosovare Asllani och nian Lina Hurtig i matchen. I paus hade jag årets mest solklara etta i betyg på Hurtig.

På kanterna hade Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö inte riktigt rätt. Jakobsson var hela tiden på språng och kom runt flera gånger på sin kant. Alla inspelen blev dock misslyckade. Rolfö hade några riktigt snygga aktioner, men lyckades inte heller få till inspelen.

Den som var bäst offensivt var Filippa Angeldahl, som hade flera fina anfallspassningar. Men hon hade som sagt istället problem i defensiven, ofta tittade hon på bollen medan motståndare smög in bakom henne.

Brasilien fick bättre och bättre kontroll. Man fortsatte att utnyttja defensiva brister på det svenska mittfältet, och brister i snabbhet i backlinjen. Och på övertid var målvakt Lindahl nära att fumla in ett skott i eget mål. Brasilien hade definitivt med sig bättre känslor in i omklädningsrummet än Sverige.

Storpubliken på Friends satt och väntade på att få släppa loss. Så långt var nationalsången det klart häftigaste ögonblicket.

Period 4: 46–60 minuter:
0–1 i mål
2–1 i målchanser, totalt 3–4
2–0 i hörnor, totalt 4–2

Sverige inledde lovande och Angeldahl var nära att göra mål direkt på en strumprullare efter några sekunder.

I 50:e minuten gick dock Magdalena Eriksson bort sig. I stället för att fall, klev hon framåt på en boll hon inte var nära att hinna fram på. Det öppnade en yta för Debinha. Fri från högerläge satte Brasiliens storstjärna bollen hårt vid första stolpen.

Brasilien i ledning, och publiken på Friends tystnade ytterligare. Vissa kallar det för en målvaktstavla, att man inte får släppa in mål vid första stolpen. Jag håller dock inte med om det, utan tycker precis som Lindahl att målvakten skall försöka täcka så mycket som möjligt av målet – inte fokusera för hårt på den första stolpen. Och Debinha fick komma väldigt nära.

Fem minuter senare kom Sveriges bästa chans så långt när Rolfö snodde bollen av Tamires till höger, klev in någon meter och sköt mot bortre stolpen.

Dock svenskt underläge efter 60 minuter. Och känslan var fortsatt att Sverige inte riktigt hittade igenom motståndet.

Period 5: 61–75 minuter:
2–0 i mål, totalt 2–1
3–1 i målchanser, totalt 6–5
1–0 i hörnor, totalt 5–2

Svenska byten: 64: Olivia Schough, Johanna Rytting Kaneryd och Stina Blackstenius in. Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö ut.
73: Caroline Seger in, Filippa Angeldahl ut. 

Trippelbytet i minut 64 blev enormt omskrivet efter matchen. Det fanns många anledningar till det. Nästan direkt ordnade inbytta Stina Blackstenius en frispark på vänsterkanten. Inbytta Olivia Schough slog frisparken in i straffområdet. Andrabollen vanns av inbytta Johanna Rytting Kaneryd. Det blev en ny lyftning in i straffområdet, och nu andraboll. Återigen var Rytting Kaneryd först på bollen. Hon drev sig igenom och satte bollen snyggt i bortre burgaveln.

Inhopparna fixade 1–1 och kvällens högsta jubel.

Två minuter senare var det dags igen. Schough höll i bollen på vänsterkanten, och väntade in dagens genomgående bästa svenska spelare, Jonna Andersson. Passningen var perfekt. Andersson hann vrida på huvudet och kolla in i straffområdet ett par gången innan hon slog sitt inlägg.

Det var perfekt. Perfekt var även tajmingen och nicken från Lina Hurtig. 2–1 till Sverige.

I samband med trippelbytet flyttades Hurtig ner från nians till tians position. Hon gick samtidigt från osynlig till involverad.

Innan kvarten var över hann Olivia Schoug ha ett bra skott, som gick just över. Och inbytta Beatrice (Bia Zaneratto) hade ett superläge att kvittera sedan Magdalena Eriksson låtit en långboll studsa, och sedan blivit överspelad.

Trots kvitteringschansen var det härlig energi i det svenska laget in i den sista kvarten.

Period 6: 76–90 minuter:
1–0 i mål, totalt 3–1
4–0 i målchanser, totalt 10–5
1–0 i hörnor, totalt 6–2

Svenska byten: 85: Hanna Bennison och Rebecka Blomqvist in. Nathalie Björn och Lina Hurtig ut.

Den positiva energin fortsatte att spruta från det svenska laget under slutkvarten. Schough slog ett perfekt, långt inlägg mot Hurtig i 77:e minuten. Nicken från nära håll var mycket nära att gå in.

I 89:e var det dags för ett nytt inhopparmål. Även Rebecka Blomqvist och Hanna Bennison hade kommit in i det här skedet. Bennison höll i bollen ett tag innan hon satte upp den till Rytting Kaneryd. Hon spelade hem på ett tillslag.

Ett tillslag använde även Blomqvist när hon frispelade Blackstenius i djupled. Blackstenius lyfte säkert in 3–1 – ett mycket vackert fotbollsmål.

Under slutkvarten hade Blackstenius ytterligare en chans. Dessutom var Magdalena Eriksson helt fri framför målet. Brasilien däremot hade inget att komma med. Det var plötsligt en svensk fotbollsfest, och alla svenska supportrar bland de 33 218 på läktarna gick hem med leenden på läpparna.

Den svenska bredden var förstås det stora glädjeämnet. Vi fick i praktiken se vad Peter Gerhardsson:s prat om slutelvans vikt kan betyda.

För nederländska spioner fanns det dock vissa saker att ta med sig. Exempelvis vilka problem de svenska mittbackarna hade med snabba motståndare. Kan det innebär att man satsar på snabba Lineth Beerensteyn som nia i morgon?

Nederländerna lär också ha sett vilka problem Amanda Ilestedt hade med sina uppspel. Samt att det ofta var en stor tom yta framför mittbackarna. Dock lär väl Caroline Seger tillbaka i startelvan i EM-premiären för att försvara den svenska backlinjen.

Min gissning är att Nathalie Björn ut och just Seger in är den enda ändring som Gerhardsson gör i startelvan från genrepet. I min spaning på slutsignalen konstaterade jag att Rytting Kaneryd stärkte sina aktier rejält, medan Sofia Jakobsson försvagade sina. Trots det tror jag att det blir Jakobsson från start.

Hon är väldigt bra på att hela tiden mata djupledslöpningar, att hela tiden ligga på rulle och tvinga bak motståndarnas backlinje. En sådan spelare kan nog vara nyttig att ha mot den förhållandevis långsamma nederländska backlinjen.

En annan rimlig ändring hade ju varit att ta in Blackstenius som nia. Men vid dagens presskonferens förklarade Gerhardsson att Arsenalforwarden inte är redo att starta ännu.

Vi är äntligen framme vid den första dag där det spelas två EM-matcher. I fredagens tidiga match fick det finländska lag som har väldigt hård damallsvensk koppling en drömstart. Redan efter 51 sekunder kunde Vittsjös Linda Sällström springa igenom på en fin djupledspassning från Anna Westerlund och ge Finland ledningen.

Anna Signeul:s lag visade från start sig vara väl påläst om Spaniens brister. Finland försvarade i 4–5–1 och spelade in bakom den vänstra mittbacken, Mapi Leon, så ofta det bara gick. Det var just Leon som gick bort sig och öppnade ytan för ledningsmålet.

Finland valde också långa in- och utsparkar, vilket kändes smart. Då fick man lite andrum, samtidigt som Spanien var tvunget att backa sitt lag lite. För de spanska laget stod ofta otroligt högt upp i en slags 2–3–3–2-uppställning. Så högt att mittbackarna var 10–15 meter in på offensiv planhalva.

Trots den finländska ledningen, och trots att de vitklädda hade ytterligare ett par lovande kontringar, kändes det tidigt att Finland skulle få svårt att hålla emot. Spanien svärmade runt det finländska straffområdet utan att skapa 100-procentiga målchanser. Men man kände att trycket mot det finländska försvaret var besvärande – och till slut kom också utdelningen.

I den 26:e minuten, på lagets nionde hörna, utnyttjade Spanien en finländsk svaghet – zonförsvaret på hörnor. Smarta mittfältaren Patri Guijarro lurade en finländska ur position, vilken öppnade en fin yta för Irene Paredes. Mittbacken kom med hög fart och nickade ostört in kvitteringen på en fint slagen boll från Mariona Caldentey.

Jag är ingen vän av ett så utpräglat zonförsvar på hörnor som Finland använder sig av. Risken är rätt stor att det blir precis som vid målet, att någon lockas ur position och öppnar en farlig yta. Dessutom är det ju så att de starkaste huvudspelarna i det anfallande laget ges chans att ostört tajma in bollen.

En kvart senare var matchen vänd. Mittbacken Mapi Leon revanscherade sig för missen vid 1–0-målet genom att slå ett väl avvägt inlägg mot en inlöpande Aitana Bonmati. Den senare nickade behärskat in ledningsmålet.

I den andra halvleken fick Mapi ytterligare ett assist, det kom i minut 75 när Lucia Garcia nickade in det matchavgörande 3–1-målet på en mycket tveksamt dömd frispark. Spontant trodde jag att det var Finland som fick domslutet med sig.

I femte övertidsminuten fastställde Mariona Caldentey slutresultatet till 4–1 från straffpunkten.

Totalt sett var det inte mycket att snacka om de siffrorna – Spanien var det klart bättre laget. Jag räknade till 13–1 (4–1) i klara målchanser och det var 16–0 i hörnor. Det var ändå tydligt att Spanien funderar över sin offensiv. Man började med att ersätta korsbandsskadade världsstjärnan Alexia Putellas med Levantes Irene Guererro. Hon var dock närmast osynlig i matchen och byttes ut efter en timme.

Då rörde förbundskapten Jorge Vilda om i laget. Han flyttade bland annat upp Patri Guijarro i ”Alexia-rollen” och satte in Laia Aleixandri som sexa. Det tycker jag känns spännande. Patri var i yngre åldrar en målfarlig offensiv kraft. Hon har ett bra skott och ett grymt spelsinne, vilket borde vara bra grundegenskaper för att hjälpa till att lyfta lagets offensiva slagstyrka. Dock sjönk Patri ofta ner lite för djupt för att ändringen skulle bli en riktig succé. Vilda får nog jobba med Patris utgångsposition lite på helgens träningar.

För Finland var de första 20 minuterna riktigt bra. Hela den första halvleken kändes okej, men efter paus orkade man inte längre. Skönt ändå för Signeuls lag att ha spräckt målnollan. Och skönt att Natalia Kuikka är spelklar. Laget kanske allra största stjärna blev ju sjuk i samband med genrepet och blev kvar i nederländska Enschede till alldeles nyligen. Hon fixade ett inhopp i minut 66 i dag. Således bör hon kunna starta nästa match, den mot Danmark på tisdag.

Om en timme är det dags för nästa match, godbiten Tyskland–Danmark. Men nu lämnar jag EM en stund. Som jag tidigare berört är det världsdelsmästerskap över hela klotet nu. Många av de här mästerskapen är även VM-kval.

I Nordamerika gör exempelvis åtta lag upp om fyra direktplatser till VM, samt två platser i playoff. En av direktplatserna går till USA, det står klart redan sex matcher in i mästerskapet.

I natt kan även Kanada och Costa Rica säkra sina VM-platser, vilket ju vore helt enligt tipsen. Däremot är det lite överraskande att den fjärde platsen antingen går till Haiti eller Jamaica. Båda lagen står på tre poäng, men Haiti har bättre målskillnad. Så det är fördel Haiti inför lagens helt avgörande möte natten mot tisdag, svensk tid.

Det överraskande här är att Mexiko redan är borta från chansen att ta en direktplats, samt att Mexiko sannolikt inte heller kommer att nå det interkontinentala playoffspelet. Mexiko är värdnation för det nordamerikanska mästerskapet, och en nation som har känts på uppgång. Bland annat hade Mexiko ett fantastiskt bra F17-landslag som tog VM-silver för fyra år sedan under ledning av förbundskapten  Mónica Vergara.

Just Vergara har nu ansvar för A-landslaget. Ett lag som gjort ett fiaskoartat hemmamästerskap. Först föll man med 1–0 mot Jamaica efter segermål av Khadija Shaw. Och natten mot i dag blev det 3–0-förlust mot Haiti – höjdpunkter här. Därmed måste Mexiko vinna mot USA för att ens ha chansen att få spela VM-playoff.

Världsettan USA har alltså säkrat sin plats både i semifinal – och i nästa års VM. Det är ett väldigt nytt USA som spelar i det nordamerikanska mästerskapet. Efter fjolårets OS-brons har förbundskapten Vlatko Andonovski rört om rejält i sitt lag.

I samband med Carli Lloyd:s avskedsmatch i slutet av oktober skrev jag om att Andonovski spelade med sitt framtidslag. Den framtiden kom snabbare än jag då trodde. I nattens 5–0-seger mot Jamaica ställde Andonoviski upp så här:

Alyssa Naeher – 34 år, född 1988

Sofia Huerta – 29 år, född 1992
Alanna Cook – 25 år, född 1997
Naomi Girma – 22 år, född 2000
Emily Fox – 24 år, född 1998, utbytt i paus mot Emily Sonnet – 28 år, född 1993.

Rose Lavelle – 27 år, född 1995, utbytt i minut 65 mot Taylor Kornieck – 23 år, född 1998.
Lindsey Horan – 28 år, född 1994, utbytt i minut 60 mot Kristie Mewis – 31 år, född 1991.
Ashley Sanchez – 23 år, född 1999

Sophia Smith – 21 år, född 2000, utbytt i paus mot Margaret Purce – 26 år, född 1995.
Ashley Hatch – 27 år, född 1995, utbytt i minut 60 mot Trinity Rodman – 20 år, född 2002
Mallory Pugh – 24 år, född 1998

Visst har man långtidsskador på Abby Dahlkemper, Christen Press och Catarina Macario så vissa förändringar är framtvingade. Men det är ändå bara att inse att det händer dramatiska saker i USA:s landslagstrupp. Jag kan exempelvis erkänna att jag aldrig hade hört talas om Naomi Girma och Taylor Kornieck.

I startelvan i 3–0-förlusten mot Sverige i fjolårets OS var bara tre av de här 16 spelarna med; Naeher, Lavelle och Horan. Dessutom byttes Mewis in mot Sverige. Så av de 16 spelare Andonovski använde i OS-premiären var fyra med i natt.

Det skall blir spännande att se vad det här laget kan göra mot bättre motstånd. Och då tänker jag på Kanada. Mot Jamaica – där AIK:s Chinyelu Asher startade på centralt mittfält – gick det alltså lätt. Höjdpunkter finns när. Sophia Smiths 1–0-mål är ett riktigt mästerverk. Gjort med höger yttersida på uppstuds.

Torsdagens match blev precis som väntat. Norge var flera klasser bättre än Nordirland, och matchen var tidigt avgjord. Den slutade 4–1 (3–0) efter en lysande första halvlek och en rätt blek andra.

Jag hade 7–0 i 100-procentiga målchanser redan efter 27 minuter. Och det var 2–0 i mål redan efter 12.30. Matchen var alltså tidigt avgjord, och under den första halvleken imponerade verkligen Norge stort på offensiv planhalva.

Lagets anfallsspelare har ju tunga klubbadresser, och man visade att det inte är någon slump. Några anfall var ren uppvisningsfotboll.

Men uppvisningen kom av sig efter sidbytet. Inte så att segern någon gång var i fara. Men från den andra halvleken fick jag med ett par frågetecken. Ett handlar om hur förbundskapten Martin Sjögren använder Caroline Graham Hansen.

Han körde med Barcelonastjärnan som tia. Där tycker jag inte att hon får utrymme för sina styrkor, som hon får på högerkanten – där hon är en av världens bästa.

Expertkommentatorn och tillika Arsenaltränaren Jonas Eidevall tyckte att Guro Reiten borde flyttas in som tia istället. Ett annat alternativ hade varit att ta in tidigare Göteborgsstjärnan Vilde Bøe Risa på centralt mittfält och flytta upp Frida Maanum som tia. Då hade Readings Amalie Eikeland åkt ur startelvan.

Ett annat frågetecken handlar om Norges spel på egen planhalva. Där såg laget faktiskt inte alls speciellt säkert ut. Man agerade tvärtom stressat även i situationer där man borde haft kontroll. Och de nordirländska målet var en riktig gåva, där två obeslutsamma norskor (målskyttarna Maanum och Julie Blakstad) lät en boll studsa i eget straffområde efter hörna.

Det blir väldigt spännande hur Norge klarar sig på egen planhalva i nästa match, måndagens toppmöte med England.

För Nordirland var det förstås skönt att få göra ett mål. Mittbacken Julie Nelson nickade in det historiskt första mästerskapsmålet för sitt land.

Överhuvud taget lyfte sig Nordirland efter paus. Jag hade 8–0 i 100-procentiga målchanser i paus, och 10–1 efter slutsignalen. Britterna släppte alltså till mycket mindre efter sidbytet. Och man spelade ju också 1–1 i den andra halvleken.

Noterbart i övrigt från Nordirland var att vårens Häckenspelare Jacqueline Burns vaktade lagets mål. Hon fick 162 minuter i damallsvenskan. Nu har hon spelat 90 minuter i EM.

EM-premiären blev en folkfest inför 68 871 åskådare på Old Trafford i Manchester. Men fotbollsmässigt var det inte så festligt, även om hemmalaget fick fira tre poäng.

Ett nervöst England fick en skön start på hemma-EM via 1–0-seger mot Österrike. Men engelskorna såg väldigt darriga ut i början, och tidigt i matchen var man faktiskt pressade av gästerna.

Beth Mead:s segermål kom på matchens första stora målchans. Även om England sedan kontrollerade matchen kom man inte till speciellt många fler feta chanser. Jag räknade till 3–1 (3–0) i chanser. Den förväntade tempoökningen efter paus såg man inte till.

Jag har ju England som huvudfavorit till guldet. Men i kväll var det inget engelskt guldspel. Långt ifrån. Men man vinner inte guld i gruppspelet. Där handlar det om att samla så många poäng att man får en bra gren på slutspelsträdet.

Österrike var faktiskt lite bättre än jag hade väntat mig. Inte minst lyckades högerförsvaret med Laura Wienroither och Carina Wenninger hålla bättre kontroll på Lauren Hemp än jag sett några WSL-försvar klara av i vinter.

Dock tyckte jag att Österrikes försök att spela ut bollen på insparkarna var onödigt riskabel. Målvakt Manuela Zinsberger hade flera riktigt farliga passningar rakt upp i mitten. På det området får nog det österrikiska laget jobba lite till kommande matcher.

Det om premiären. Tidigare i dag uppmärksammades jag av signaturen ”Åland” att det inte finns några bronsmedaljer i EM, utan att det bara delas ut två medaljer – guld och silver.

När Uefa tog bort bronsmatcherna var jag säker på att man gav förlorarna i semifinalerna varsin bronsmedalj. Men efter ”Ålands” kommentar läste jag igenom reglerna, och där förekommer inte ordet brons. I artikel 10 kan man läsa om vilka priser som delas ut, och det är alltså bara guld- och silvermedaljer.

När jag kollat vidare noterar jag att Uefa tydligen valde att även ta bort bronsmedaljerna i samband med bronsmatchen avskaffades efter EM 1993. Därmed har Sverige bara ett EM-brons, och det är från 1989. Hemma-EM 2013 blev vårt landslag medaljlöst. På förbundets hemsida står det att vårt landslag var EM-semifinalist 2013.

I en annan kommentar fick jag frågan om att uppdatera EM-guiden efter att det bara är två, och inte fyra medaljörer. Jag har uppdaterat guiden, men jag fuskade lite. Jag körde semifinalchans istället för medaljchans. Dock har jag räknat om procentsatserna efter Alexia Putellas korsbandsskada. Spanien sjunker, medan fem andra lag till högre guldchans. Dessutom ökade förstås Danmarks chanser att gå vidare ur gruppspelet.

När det gäller ersättare till Putellas i mitt ”Inför-världslag” finns det några kandidater. Jag hade uppe Caroline Seger, Lia Välti (Schweiz) och Patri Guijarro (Spanien), men valde en annan spansk spelare i Barcelonas Aitana Bonmati.

Apropå Spanien så blir det de som möter Norge i finalen av F19-EM. Sveriges lag gjorde ett bra mästerskap, men det är svårt att snacka bort dagens 1–0-förlust mot just Spanien. Spanjorskorna dominerade ganska rejält i den första halvleken och borde ha gjort ett par mål redan där.

Segermålet kom istället i början av den andra halvleken. På slutet lyfte det svenska laget sitt spel, och skapade ett par hyfsade kvitteringschanser. Hoppet minskade dock rejält när Evelina Duljan drog på sig sitt andra gula kort efter en ganska onödig tröjdragning.

Totalt sett kan dock Duljan och de andra svenska spelarna vara stolta över sin insats. Att ett skadedrabbat Sverige skulle nå semifinalen var bättre än vad jag trodde på förhand.

Så kom då beskedet alla fruktat – världens bästa spelare Alexia Putellas missar EM. Barcelonas superstjärna har dragit av korsbandet i vänsterknät. Det spanska fotbollförbundet gick nyss ut med den tråkiga nyheten.

Det är förstås otroligt tråkigt för Alexia Putellas, det spanska landslaget, för Barcelona – och för hela EM-turneringen. För Spanien förändrades läget rejält. Laget tappar ganska många procent i slagstyrka när Putellas inte kan vara med. Framför förlorar man mycket i anfallskraft. Det är väldigt många mål som Barcelonastjärnan är inblandad i.

Samtidigt som Spaniens chanser minskar dramatiskt ökar Danmarks möjligheter att gå vidare till kvartsfinal. Danmark och Spanien möts i sista gruppomgången i en match som skulle kunna bli helt avgörande om vilket av lagen som spelar vidare i utslagsmatcherna.

Ett tag trodde man att nationalsången skulle bli kvällens höjdpunkt på Friends. Men slutelvan slog startelvan på knockout – och inhopparna fixade segern. Det blev ett festligt slut och Sverige åker till EM med en skön 3–1-seger i bagaget.

Det blev en het kväll på många sätt. Nu är jag trött efter att först suttit en lång stund på den bastuheta läktaren och sedan lyssnat av eftersnacket i den mixade zonen.

Jag återkommer med en längre analys av matchen. En kort spaning lyder så här: Johanna Rytting Kaneryd stärkte sina aktier rejält. Sofia Jakobsson gjorde det inte lika mycket.

Jag har för övrigt skrivit en krönika från matchen. Ni som har abonnemang på någon av tidningarna i Gota Media kan läsa den utan att behöva betala.

Man hade ett skönt leende när man kom till Friends Arena för någon timme sedan. Cirka två timmar innan avspark var här redan massor av folk.

Leendet hänger kvar, även om det är lite bastukänsla här på läktarna. När speakern Catalina Bruna nyss läste upp laguppställningen blev det jättejubel för framför allt Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö.

Vi får se vad det blir för jubel efter matchen. Brasilien är inte i Solna som utfyllnad. Utan Pia Sundhage:s landslag har stora uppgifter framför sig. Det här är genrep även för Brasilien. De skall vidare till Colombia för att spela Copa America.

Där ställs de mot Argentina i premiären den 9 juli. Samma dag som Sverige går in i EM mot mästarlaget Nederländerna. Copa America är otroligt viktigt för Sundhage. Utöver världsdelsmästerskap är det nämligen även kval till både VM och OS.

Sverige vann i dag med 2–0 mot Tyskland i F19-EM. Hammarbys Matilda Vinberg gjorde kanske båda målen, och AIK:s Serina Backmark räddade en straff.

Jag skriver kanske om Vinberg som tvåmålsskytt eftersom det på bilderna ser ut som att Bea Sprung:s inlägg vid 1–0 gick rakt in i mål. Men möjligen fick Vinberg ett hårstrå på bollen. I nuläget står hon i alla fall som officiell målskytt.

För mig var segern oväntad. Med tanke på skadesituationen i det svenska laget hade jag nämligen väldigt låga förväntningar på det här EM-slutspelet. Redan tidigt under året hamnade ju offensiva nyckelspelarna Rosa Kafaji och Monica Jusu-Bah på skadelistan. Och efter det andra EM-kvalet har även Ellen Wangerheim och Nesrin Akgün dragit på sig jobbiga skador. Utöver de fyra tunga avbräcken var Örebros Emilia Pelgander krasslig och tvingades stå över dagens match.

Trots det blev det alltså svensk seger mot alltid starka Tyskland. Jag såg ungefär en halvtimma av matchen. Och under den perioden var Evelina Duljan fullständigt lysande. Det kändes som att hon var på en högre nivå än de andra spelarna på planen.

I Sveriges grupp ingår även England och Norge. Engelskorna vann deras öppningsmatch med 4–1.

I övrigt i dag har Linköping gjort en spännande värvning i form av Michelle de Jongh. Hon var en nyckelspelare senast Sverige vann ett F19-EM, 2015. Nu har hon skrivit ett 2,5 år långt kontrakt med LFC.

Slutligen har ett EM-lag spelat träningsmatch i dag. Det är Finland som åkte på en 5–1-förlust mot Japan. Finland hade det tufft i den andra halvleken i dag. Och det finländska laget står inför en otroligt tuff utmaning i EM-slutspelet. Man har ju lottats i samma grupp som Spanien, Danmark och Tyskland.

I dag använde svenska förbundskaptenen Anna Signeul 17 spelare. Nio av dem håller till i damallsvenskan nu, och ytterligare sex har tidigare spelat i svenska klubbar.

I morgon spelar Sverige hemma mot Brasilien på Friends. Då är tanken att jag skall vara en av minst 34 000 på läktarna. Det skall bli skoj – och intressant. Det var ett tag sedan vårt landslag spelade mot tufft motstånd.

Det har hittills spelats ett dussin träningsmatcher inför det stundande EM-slutspelet. Jag roade mig med att leta upp klipp med höjdpunkter från alla tolv matcherna. Här är de klippen:

England–Nederländerna 5–1

Norge–Nya Zeeland 2–0

Spanien–Australien 7–0

Frankrike–Kamerun 4–0

Tyskland–Schweiz 7–0

Danmark–Brasilien 2–1

England–Belgien 3–0

Belgien–Nordirland 4–1

Österrike–Danmark 1–2

Portugal–Grekland 4–0

Portugal–Grekland 1–0

Österrike–Montenegro 4–0

Glad midsommar på er allihop. Även om idrotten har stått stilla i Sverige under midsommaraftonen så har det hänt ganska mycket på damfotbollsfronten utanför vårt lands gränser.

Om vi ändå börjar på svensk mark så är den svenska EM-uppladdningen i full gång. Personligen var jag nere i Båstad i onsdags och kollade in träningen. Det var ett intressant pass, där det fanns mycket att titta på. Mest dramatiskt var ju när Linda Sembrant föll efter en duell med klubbkompisen Lina Hurtig.

Jag stod väldigt nära situationen och hann bli orolig för Sembrants knä när hon låg på mage och såg ut att ha otroligt ont. Man blev dock betydligt mycket lugnare när sjukvårdarna började linda hennes högerfot. Och ännu lite lugnare när hon strax efteråt gick av planen för egen maskin.

Sverige har valt att bara spela en träningsmatch inför det stundande Europamästerskapet. Den matchen spelas som bekant mot Brasilien på Friends Arena på tisdag. Då är jag på plats.

De flesta andra lagen spelar fler matcher under uppladdningen. Kollar vi Sveriges gruppmotståndare har Nederländerna och Portugal tre matcher vardera medan Schweiz ”bara” spelar två träningsmatcher.

Schweiziskorna hade sin första under midsommaraftonen, och åkte på en riktig käftsmäll. De åkte till Tyskland utan småskadade Lia Wälti, och valde att byta in Barcelonas Ana-Maria Crnogorcevic först med tolv minuter kvar att spela.

Jag började kika på matchen precis innan matchklockan nådde 60 minuter. Bland det första jag fick se var Klara Bühl sätta det tyska 3–0-målet på något som kändes som ett inlägg. Bühl hade för övrigt en skön fredag där hon själv stod för tre av de fyra mål tyskorna gjorde när hon var på planen. Dessutom spelade hon fram till det fjärde.

Den halvtimma jag såg av schweiziskorna var allt annat än bra. Det slutade nämligen hela 7–0 till Tyskland efter att Schweiz försvar bjudit på flera av målen. Två av målen (3–0 och 6–0) kom för att målvakt Gaelle Thalmann chansade på att lämna sitt mål för att täcka inlägg/passning, men Bühl och Jule Brand valde att lägga bollen mot målet i stället. Det kändes faktiskt medvetet.

Kanske att den tyska förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg, som ju tidigare leddde Schweiz, hade tipsat sina spelare om att Thalmann är sugen på chansutrusningar?

Nu tränas Schweiz av danske Nils Nielsen. Han såg väldig bekymrad ut på slutet när baklängesmålen ramlade in ett efter ett. Dock skall sägas att man alltså spelade stora delar av matchen utan Wälti och Crnogorcevic, samt att Nielsen gjorde ett par tidiga byten i den andra halvleken. Riktigt så svagt som hans lag var på slutet behöver det alltså inte vara i EM.

Schweiz försvarade i en 4–4–2-uppställning. Man använde följande spelare: Thalmann – Noelle Maritz, Luana Bühler (Viola Calligaris, 87), Rahel Kiwic, Eseosa Aigbogun – Geraldine Reuteler, Coumba Sow (Crnogorcevic, 78), Sandy Mändly (Sandrine Mauron, 58), Rachel Rinast (Lara Marti, 46) – Ramona Bachmann och Riola Xhemaili (Svenja Fölmli, 58).

Ett stort antal nya namn på den stora scenen. För några år sedan trodde jag att Schweiz var på väg uppåt, att de skulle ha potential att utmana i världstoppen. Men utvecklingen har gått i fel riktning de senaste åren, och det vore en megaskräll om Schweiz överlever gruppspelet i EM.

Sent på midsommaraftonen äkte även en annan av Sveriges gruppmotståndare på en fet käftsmäll. Det var Nederländerna som föll stort och tungt mot England på engelsk mark. Det var ett intressant möte, inte minst för de båda förbundskaptenerna. England leds ju av nederländska Sarina Wiegman och Nederländerna av engelska Mark Parsons.

Båda lagen ställde upp i en 4–2–3–1-uppställning. Jag noterade att Nederländerna satte en väldigt hög och fin press i början. En press som satte Englands backar i jobbiga situationer. Bland annat kan man säga att det nederländska ledningsmålet var frukten av den fina pressen.

Det gjordes av Lieke Martens, som ju lämnar Barcelona för PSG i sommar. Hon nickade in en hörna mitt i den första halvleken. Det var en hörna som Nederländerna vann just på sin fina press.

En stund senare kvitterade Lucy Bronze när hon slog ett inlägg som damp ner i bortre hörnet bakom Sari van Veenendaal. 1–1 kändes logiskt efter en jämn och välspelad första halvlek.

Några minuter in i den andra halvleken fick de vitblå nederländskorna straff efter ett VAR-beslut. Sherida Spitse, som firade sin landskamp nummer 200, slog dock den straffen stolpe och ut. Spitse fick nöja sig med en assist till Martens hörnmål.

I anfallet efter straffmissen tog istället England ledningen. Formstarka Lauren Hemp serverade inhopparen Beth Mead öppet läge från nära håll. Hemp känns som en tänkbar EM-drottning. Hon var bra i OS i fjol, har dominerat i WSL i vinter och känns redo att ta klivet in bland de riktigt stora världsstjärnorna.

De 19 365 åskådarna på Elland Road fick se en allt annat än jämn andra halvlek. England dominerade nämligen totalt efter ledningsmålet. Efter sin straff hade gästerna absolut inget att komma med förrän matchen var avgjord. Det var den efter att inhopparen Ella Toone gjort 3–1 i 71:a och Hemp dragit in en volley till 4–1 två minuter senare.

Båda de målen kom efter svaga nederländska försvarsinsatser. Toones mål var en fet målvaktstavla från vann Veenendaal. Den nederländska målvakten har varit suverän i stora matcher. I dag var hon minst sagt darrig. Vid 4–1 var det även flera backar som darrade när engelskorna fick flera chanser att sätta bollen i målet.

Det fina presspel som Nederländerna hade i början var som bortblåst efter pausvilan. Medan de regerande Europamästarinnorna såg vassa ut de första 45 minuterna var Nederländerna ett högst beskedligt lag efter pausen.

Det slutade 5–1 till England. Vad jag kan hitta har inte de orangeklädda förlorat så stort på 15 år. I april 2007 vann Tyskland med just 5–1 mot Oranje Leeuwinnen.

Nederländerna ställde upp så här: van Veenendaal – Lynn Wilms (Kerstin Casparij, 81), Stefanie van der Gragt, (Caitlin Dijkstra, 46), Aniek Nouwen, Dominique Janssen – Spitse (Damaris Egurrola, 73), Jackie Groenen – Martens (Danielle van de Donk, 46), Jill Roord, Victoria Pelova (Esmee Brugts, 62) – Lineth Beerensteyn (Vivianne Miedema, 63).

Miedema fick alltså bara knappt en halvtimme.

England spelade så här: Mary Earps – Bronze, Millie Bright, Alex Greenwood (Georgia Stanway, 63), Rachel Daly (Jess Carter, 75) – Keira Walsh, Leah Williamson – Chloe Kelly (Mead, 46), Fran Kirby (Toone, 63), Hemp (Nikita Parris, 81) – Beth England (Alessia Russo, 63). Noterbart att Leah Williamson fortsatt matchas som central mittfältare.

Mellan de båda svenska gruppmotståndarnas matcher spelades mötet Danmark–Brasilien. Där vann danskorna inför danska publikrekordet 21 542 på Parken. Häckens Mille Gejl satte dit segermålet till 2–1 på övertid. Som väntat kändes danskorna vassa framåt, men lätt ihåliga bakåt.

Ungefär samma snabbanalys kan göras om Pia Sundhage:s Brasilien, det lag Sverige möter i genrepet på tisdag.

Utöver flera intressanta landskamper var det även Champions League-lottning i dag. Det gällde de två första kvalomgångarna, där Kristianstad är enda svenska representant. Vi får nog passa på att njuta av att vi har två lag som går rakt in i playoffomgången. För med tanke på hur svagt våra lag presterat i turneringen de senaste åren är det ju tyvärr bara en tidsfråga innan alla svenska representanter tvingas gå in i första kvalomgången.

Eftersom damfotbollskartan håller på att ritas om har Uefas klubbranking för tillfället väldigt dålig koppling till verkligheten. Med det menar jag att flera lag med hög rankingpoäng är rätt dåliga, medan det finns lag med låg ranking som är riktigt starka.

Det innebar att det fanns massor av dröm- respektive nitlotter i dagens tombola. För KDFF slutade det med en rätt besvärlig lottning. Man inleder mot nederländska Ajax. Och skulle det bli svensk seger i den matchen väntar gruppfinal mot vinnaren av Fortuna Hjørring och Eintracht Frankfurt.

Som jag ser det är tyvärr Frankfurt minst en klass bättre än de svenska lagen i turneringen. Så KDFF lär inte spela playoff.

Ett nordiskt lag som däremot hade näst intill maximal tur med lottningen var norska Rosenborg. Kolla på de fyra kvalgrupperna ovan. Rosenborg var oseedat och lyckades lottas mot svaga seedade lagen Breidablik och Minsk. Dessutom fick man med sig överkomliga tjeckiska Slovacko från den oseeade potten. Rosenborg har drömläge att ta sig till playoff.

I övrigt noteras att Real Madrid och Manchester City stöter på varandra redan i den här rundan i år. I fjol slog ju Real ut City i dubbelmöte i playoff. Nu talar det mesta för att man gör upp i enkelmöte redan i andra kvalomgången.

Det har varit en vårsäsong där mitt schema och damallsvenskans inte har kuggat i varandra så ofta som jag önskat. Men avspark 23.00 som matchen Piteå–Djurgården hade i kväll passar mig perfekt. Just 23.00 är den tid våra arbetspass slutar på Borås Tidning.

Väl hemma i tv-soffan såg jag ett aggressivt Piteå pressa sönder Djurgården. Gästerna hade jätteproblem med att spela sig förbi de rödklädda hemmaspelarna. Om nu något lag kan kallas hemmalag i en match som spelas i Kiruna.

Utöver den fina pressen visade Piteå bra förmåga att hålla i bollen. Djurgårdens press bet inte alls. Offensivt envisades Djurgården med att försöka ta sig fram på sin vänstersida. Jag förstod på kommentatorerna att stockholmarna hade haft lite framgång där i matchupptakten. Från det att jag började titta på matchen var det allt som oftast stängt till vänster. Följden blev att stockholmarnas skyttedrottning Hayley Dowd oftare nere i vänsterbacksposition än med bollen på offensiv planhalva.

2020 bildade för övrigt Dowd anfallspar ihop med Katrina Guillou i Morön. Då gjorde de 15 respektive 13 mål i elitettan. Nu stod de båda måltjuvarna på varsin sida. Och före paus var Guillou den piggare. Men trots dominansen kom inte Piteå närmare ett mål i den första halvleken än ett ribbskott från Hlin Eiriksdottir.

Det var således 0–0 i halvtid. Utöver premiären mot just Djurgården är det så här det sett ut de gånger jag sett Piteå i år. Man har spelat rätt bra, men haft väldigt svårt att omsätta det fina spelet i mål. Därför låg man några placeringar lägre i halvtidstabellen än vad jag tycker att de borde göra.

Piteå har tappat många poäng i matchernas slutminuter. Det är ett logiskt utfall för ett lag som sätter intensiv press och har svårt att göra mål. För få lag orkar hålla i en sådan press i mer än 25–30 minuter per halvlek. Och får man då inte utdelning på pressen är risken att man har så trötta ben på slutet att det istället trillar in något mål bakåt.

Den här gången behövde dock inte Piteå vara oroligt i slutminuterna. För man fick utdelning till slut. Målen föll när måndagen blivit tisdag. Och alla tre gjordes av Hlin Eiriksdottir.

Ledningsmålet kom i 52:a minuten efter att Sanna Kullberg och Kelsey Daugerthy missat lite i kommunikationen när de stressades av Cecilia Edlund. Eiriksdottir högg, och slog bollen mot det tomma målet. Den tidigare Piteåbacken Emelie Lövgren hann ner på mållinjen, men lyckades inte styra bort bollen, utan slog den via egen stolpe och in i mål. På tv pratades det om självmål, men försöker man rädda en boll som är på väg in i mål bör det ju inte räknas som självmål.

I 68:e minuten slog Eiriksdottir till igen. Hon bröt själv en slarvig passning från Sara Olai centralt i planen, och passade sedan till Anam Imo. Nigerianskan serverade en snygg djupledspassning tillbaka till isländskan. Eiriksdottirs avslut var verkligen högklassigt. Stenhårt precis vid bortre stolproten.

Någon minut senare spelade Imo återigen fram Eiriksdottir och vi framför tv-apparaterna hade fått se ett tvättäkta hattrick. 3–0-målet kom lägligt precis efter att Djurgården gjort tre byten och i princip spelat ut alla sina kort i hopp om en förändring av matchbilden.

Piteå gjorde en kanonmatch och vann hur rättvist som helst med 3–0.

Djurgården däremot hade det jobbigt under måndagen och fick sedan en riktigt mörk tisdag – trots att det var ljust hela dygnet. Jag har inte sett mycket av stockholmarna under den period där man på nio omgångar tagit fina 17 poäng. Och från den här matchen gick det inte att förstå hur Djurgården kunde ligga före Piteå i tabellen inför avspark.

Kanske att det var avsaknaden av Nellie Lilja och Stinalisa Johansson i startelvan som sänkte djurgårdarna?