Leende Lotta – en given galadrottning

Det hade förstås varit en skandal om inte underbara Lotta Schelin hade fått diamantbollen i år.
Hon är bara bäst – på alla sätt. Det var verkligen ett rent nöje att bevaka damlandslaget i Tyskland i somras. En stor del av nöjet var den alltid leende Lotta, som jämt fick mig på gott humör. Både för hennes grymma fotbollsform, och för hennes sätt att möta oss i världspressen. Lotta är verkligen en fantastisk representant för Sverige – och en värdig vinnare.

Synd däremot att folket hemma i sofforna inte är redo att ha en gemensam omröstning om årets mål med både mål från herr- och damfotboll. För nog skulle Marie Hammarström ha haft det priset?
Att göra sitt livs första landslagsmål, på ett så otroligt vackert sätt i ett så avgörande och utsatt läge – klart det borde ha prisats med mer än bara ett VM-brons. Synd.
Här är det i alla fall.

Annars var det inga skrällar på fotbollsgalan i kväll. Här är damernas övriga vinnare:

Årets målvakt: Kristin Hammarström, Göteborgs FC
Hon var favorit, och vann. Ett bra val. Hammarström har varit stabil hela säsongen. Hon spelade 22 allsvenska matcher, höll 12 nollor – och släppte bara in 13 mål. Men precis som jag tidigare nämnt så saknade jag allsvenskans bästa målvakt Erin McLeod bland kandidaterna. Kanadas VM-målvakt toppade damallsvenskans målvaktsliga på samma räddningsprocent som Hammarström och Caroline Jönsson – trots att McLeod spelade i seriens sämsta lag, Dalsjöfors. En bragd.

Årets back: Charlotte Rohlin, Linköpings FC
Det här var också en favoritseger. Jag har inget att invända, för jag gav Lotta Rohlin högst snittbetyg i den svenska backlinjen under VM. Sara Larsson kändes som främsta utmanaren.

Årets mittfältare: Ramona Bachmann, Umeå IK
Eftersom jag tidigare kallat Mona Bachmann för damallsvenskans bästa spelare så går det inte protestera mot den här utnämningen heller, även om jag ju gärna hade sett att Lisa Dahlkvist hade fått det här priset.

Årets forward: Lotta Schelin, Lyon
Den mest självklara vinnaren av alla. Klart att Super-Lotta skulle ha det här priset.

Årets allsvenska spelare: Ramona Bachmann, Umeå IK
Se årets mittfältare.

Årets genombrott: Sofia Jakobsson, Umeå IK/Rossiyanka
Ny favoritseger. Jakobsson var favorit, och han visade sig vara en högst värdig vinnare genom att han gjorde hattrick i Champions League senast.

Årets tränare: Torbjörn Nilsson, Göteborgs FC
Även här favoritseger. Torbjörn var förstås ett lysande bra val. Fast visst hade man helst sett en kvinnlig segrare.

Mer allmänt kan man konstatera att tjejerna var flera klasser bättre än herrarna i kategorin tacktal. Lotta Schelins passning till Zlatan Ibrahimovic om vem av dem som vunnit Champions League var bäst. Zlatans kontring om att han har några fler guld- än Lotta har diamantbollar var ett bra försök, men höll inte Schelinklass…

Mest spännande var annars att få höra schweiziska Ramona Bachmann tacka på god svenska med mer skön västerbottnisk accent än schweizertysk brytning. Jag har lyckats missa att Bachmann pratar så bra svenska. Men hon har ju varit här i fyra säsonger nu, så jag borde inte vara förvånad.
Hon blir ett lysande nyförvärv i Ldb Malmö som ersätter Caroline Seger och Nilla Fischer med Bachmann – och blir minst lika starkt 2012.

Är du sugen på att läsa fler hyllningar av Lotta Schelin? Här är länken till min krönika efter bronsmatchen mot Frankrike.

Snett ute om Djurgården och Umeå

En vecka har gått sedan LdB Malmö lyfte Kronprinsessan Victorias pokal för andra året i rad. Det är därmed hög tid att kolla BT:s damallsvenska tips.
Det var jag som stod för det tipset. Och det publicerades dagen före premiären på damallsvenskan. Det såg ut så här:

1) Göteborgs FC (slutplacering: 2)
2) Tyresö FF (4)
3) LdB FC Malmö (1)
4) Linköpings FC (6)
5) KIF Örebro (5)
6) Umeå IK (3)
7) Piteå IF (10)
8 ) Jitex BK (9)
9) Kristianstads DFF (7)
10) Hammarby IF (11)
11) Dalsjöfors Goif (12)
12) Djurgårdens IF (8)

Som synes prickade jag bara helt rätt på KIF Örebro. Men det var ju å andra sidan självklart att de skulle sluta femma…

Guldstriden först:
Jag trodde att guldstriden skulle stå mellan tre lag. Där hade jag helt rätt. För mina tre kandidater hade guldchans ända fram till slutomgången. Att tippa Göteborgs FC som segrare var ett tips med hjärtat. Jag ville ju så gärna att Boråstjejerna Johanna Almgren och Sara Lindén skulle få lyfta pokalen.
Det blev LdB FC Malmö som vann. Jag trodde att de skulle få lida för att Therese Sjögran skulle spela för Sky Blue i WPS halva året samt för förlusterna av Pavlina Scasna och Kathryn Gill. Därför tippade jag bara dem som trea.
Det var en grov felkalkyl. Dels för att Sara Björk Gunnarsdottir visade sig vara ett utmärkt nytillskott. Men också för att man fick ihop laget bra i våras, och faktum är ju att LdB blev sämre på hösten sedan Sjögran och Caroline Seger anslutit.

Så till de två lag jag missbedömde mest:
* Först hatten av för Djurgården, som var klart mycket starkare än jag trott. Men hade jag läst på bättre hade jag noterat att Stockholmslaget faktiskt hade fyra spelare som tillsammans stod på 211 A-landskamper inför seriestart. Och så talangfulla Emma Lundh och Mia Jalkerud på det. Jag borde ha insett att de inte skulle vara någon seriejumbo.
* Det andra laget som jag underskattade rejält var Umeå. Det berodde på att jag inte förutsåg Ramona Bachmann:s gigantiska betydelse. Schweiziskan var seriens klart bästa spelare.
Och faktum är att om Sofia Jakobsson hade stannat säsongen ut hade laget från Västerbotten mycket väl kunnat ha hamnat ytterligare ett eller ett par pinnhål högre upp.

Till slut nykomlingarna:
Där så överskattade jag väl båda. Jag trodde att Piteå skulle lyftas till en mittenplacering av sin stora hemmapublik. Men truppen var för svag för det. Piteå var dock aldrig nära nedflyttning.

När det gäller Dalsjöfors hoppades jag att de skulle slippa jumboplatsen, och tippade med hjärtat. Det var ett tips som var grymt nära att slå in. För Dalsjöfors var uppe på näst sista plats under cirka 20 minuter av andra halvlek i allra sista omgången.
Men i praktiken åkte laget ut redan i vintras, när klubbledningen inte fattade att de hade en alldeles för svag spelartrupp. Vårens upplaga av Dalsjöfors var sämre än det lag som spelade upp klubben, och tillhör ett av de allra sämsta lag som någonsin spelat i damallsvenskan. Så totalt sett var jumboplaceringen självklar.
Man tog dock in nödvändiga förstärkningar under sommarens transferfönster, och gjorde en hyfsad höst. Mycket för att Kanadas landslagsmålvakt Erin McLeod visade sig vara seriens bästa målvakt. Men även om Boråslaget var mycket stabilare på hösten, så hamnade man faktiskt till slut på nedflyttningsplats (näst sist) även i hösttabellen.

Utan något Boråslag i damallsvenskan kommer BT:s satsning på damallsvenskan av förklarliga skäl att minskas ganska rejält nästa år. Tråkigt.

Är Ronja yngst någonsin?

Jag såg i lördags Ronja Aronsson debutera för Piteå IF i allsvenskan vid en ålder av 13 år, 9 månader och 18 dagar. Över landet spred jag sedan den felaktiga uppgiften att hon var tidernas yngsta debutant.
Eller var det fel?
Jag vet fortfarande inte säkert vem som är tidernas yngsta spelare i damallsvenskan. Det kan faktiskt vara Ronja Aronsson.

Men vi tar det från början. Jag skulle bevaka Dalsjöfors–Piteå och läste i Piteå-tidningen att gästerna hade med sig en rekordung spelare i truppen. Jag reflekterade inte över det så jättenoga, dels eftersom jag förstås skulle ha Dalsjöfors-fokus – dels för att jag tog för givet att 13-åringen ändå inte skulle få spela.

Men i slutet av matchen var det precis vad hon fick göra. Efteråt letade jag runt på internet efter uppgifter om hur ung tidernas yngsta damallsvenska spelare var.
Jag hittade inga uppgifter. Men Piteå-Tidningen hade ju skrivit att Ronja skulle sätta rekord om hon fick spela.

Utgick ifrån att de var välinformerade och skrev: ”Enligt vad BT lyckats få fram är hon den yngsta damallsvenska spelaren någonsin.”
Det var förstås sant. Jag hade ju inte hittat någon yngre spelare.
Men när TT citerade min artikel blev texten: ”Enligt Borås tidning har ingen yngre spelat i allsvenskan.”
Kändes väl så där. Och det blev inte bättre när jag noterade Piteå-Tidningens formulering om att Ronja förmodligen skulle bli tidernas yngsta spelare. Förmodligen.
De visste alltså inte säkert.

Och precis efter presstopp (typiskt) nåddes redaktionen av ett mejl från SFS (Sveriges Fotbollshistoriker och statistiker) där man hävdade att Aronsson inte var yngst. Det var i stället Åsa Pettersson, som gjorde en allsvensk match för AIK 1995 – också som 13-åring.

För att kunna göra en korrekt rättelse till måndagstidningen ville vi förstås veta exakt hur många månader/dagar yngre än Aronsson som Pettersson hade varit vid sin debut. Men vi fick inget exakt svar på lördagskvällen.
Jag meddelade dock TT direkt att Pettersson tydligen var ännu yngre.

Men hur mycket yngre Pettersson var vet jag fortfarande inte. Jag vet inte ens säkert att Pettersson är tidernas yngsta damallsvenska spelare. Som jag ser det kan Ronja Aronsson trots allt vara yngst.
En ihärdig SFS-medlem ringde nämligen Åsa Pettersson under söndagen – och hon minns inte vilka AIK mötte i hennes enda allsvenska match någonsin. Och i Svenska Fotbollförbundets 100-årsskrift står tre namn som yngsta spelare i damallsvenskan. Alla står för den oprecisa noteringen 13 år. Aronsson var ju också 13 år. Så nu har alltså fyra 13-åringar spelat i damallsvenskan.

De tidigare tre var Åsa Pettersson 1995 och Cissi Berglund (Mallbacken) samma år. De spelade varsin match. Och 1997 gjorde Carola Karlsson fem matcher för Lotorp. Några av dem dock troligen efter att hon fyllt 14.

Men vem av de fyra var yngst vid sin debut? Ja, det är frågan.

Saken underlättas knappast av att ytterligare två 13-åringar spelade i högsta serien innan 1998 – då damerna fick en allsvenska. Då hette högsta serien division I, och i den spelade Kronängs Malin Johansson som 13-åring 1982 och Peg Gustavsson i Lönsboda Gif (1978).

Fast det oslagbara rekordet i division I håller Frida Almgren. Hon var nämligen bara fyra år när hon var på planen i åtta minuter för Gais mot Mariestad 1976. Det blev Almgrens enda allsvenska match. Hon höll till nära långlinjen långt ute på ena kanten hela tiden, och rörde aldrig bollen.

Ronja Aronsson rörde bollen i lördags. Men är hon den yngsta debutanten genom tiderna? Jag räknar med att SFS inte ger upp sin jakt, utan att jag har svaret inom kort…

Och ja, till slut kom svaret. Du hittar det här.

En ny superetta – jag är skeptisk

Det förslag om ny seriepyramid för damfotbollen som förbundet håller på att bearbeta säger tio lag i allsvenskan och en bildande av en ny superetta. Och det redan till 2013.
Jag är skeptisk.
Och i tisdags visade sig de sju Norrlandsdistrikten också vara det.
Fast vi är skeptiska åt olika saker.

Jag tror inte ett dugg på superettan, men har däremot svårt att argumentera mot en allsvenska med tio lag.
I år är det åtta lag som hållit god standard, och två som varit hyfsade. Medan Hammarby och Dalsjöfors har hängt på gärdsgården redan från början.

Tidigare år har det varit ännu större skiktning i serien. Så en minskning till tio lag i allsvenskan protesterar jag inte emot.
Det gör däremot Norrlandsdistrikten enligt en artikel i Västerbottens Folkblad. Motiveringen är att så många talanger som möjligt ska ha nära till ett elitlag.
Och visst. En fördel med herrarnas allsvenska med 16 lag är att det blir plats för många fler unga talanger i lagen. Nackdelen är att det blir en sämre kvalitet på serien.

Min största invändning mot förslaget från fotbollsförbundet är i stället bildandet av en superetta för damer. Det känns orimligt. Jag tror helt enkelt inte att lagen kommer att ha råd.
I nuläget får de allsvenska lagen drygt 1,5 miljoner kronor i bidrag varje år. Trots det har flera av klubbarna akuta ekonomiska problem.
Klubbarna i division I får i princip ingenting i bidrag. Och med en superetta ökar resekostnaderna rejält för många. Dessutom ökar kraven på att få ihop en slagkraftig trupp – vilket i sin tur leder till ökade lönekostnader.

I nuläget skulle en superetta se ut så här:
* Först två av följande fyra: Piteå, Jitex, AIK och Vittsjö.
* Dessutom: Hammarby, Dalsjöfors, Sundsvall, Sunnanå, Kvarnsveden, Bollstanäs, Gustafs, QBIK, Öster, IFK Norrköping, IFK Kalmar och Hovås Billdal.
Bara fem av de nuvarande division I-lagen i den här uppräkningen har i år haft över 200 åskådare i snitt. Så frågan som väcks är: varifrån skall klubbarna få sina pengar?

För jag tror inte att de allsvenska klubbarna är beredda att skänka hälften av sina bidrag. Eller?

Allsvenskan är tredje bästa ligan i världen

När fördelningen av platser i nästa års Europaspel nyligen gjordes klar var allsvenskan för herrar rankad som liga nummer 28 i Europa. Det gör att vi sannolikt inte finns bland världens 50 starkaste ligor.
Men bland damerna står vi oss starkt. Frågan är bara hur stark vår damallsvenska står sig i en internationell jämförelse.

I förra inlägget resonerade jag kring styrkan i den franska Féminine division 1. Toppen där, med Lotta Schelin:s klubb Lyon i spetsen, är bättre än toppen i allsvenskan. Men totalt sett känns vår svenska serie starkare än den franska ligan.
Däremot når vi inte upp till nivån i WPS, Women’s Professional Soccer i USA. Där innehåller topplagen rakt igenom världsstjärnor – så även om det är en liten liga är den helt klart bättre än allsvenskan. Frauen-Bundesliga i Tyskland är också tveklöst starkare.

Efter att ha läst senaste numret av Bolletinen, statistiktidningen som ges ut av SFS (Sveriges Fotbollshistoriker och statistiker) så stärks bilden av att USA är i topp. I Bolletinen finns nämligen en genomgång av i vilka länder alla årets VM-spelares hade sina klubbtillhörigheter. Toppen av listan ser ut så här:

1) USA, 46 spelare från 16 olika klubbar representerade 10 olika länder och spelade tillsammans 13326 minuter.
2) Frankrike, 23 spelare, 4 klubbar, 4 länder och 7043 minuter.
3) Tyskland, 25 spelare, 7 klubbar, 6 länder och 6515 minuter.
4) Sverige, 21 spelare, 10 klubbar, 4 länder och 5552 minuter.
5) Japan, 14 spelare, 6 klubbar, 1 land och 5127 minuter.
6) Australien, 19 spelare, 6 klubbar, 2 länder och 3527 minuter.

Sverige kom alltså fyra där. Men trots det, och trots att våra mästarinnor LdB Malmö förlorade i Italien i veckan så undrar jag om inte damallsvenskan ändå är trea i världen. Och då tänker jag på jämnheten. I år har allsvenskan innehållit tio starka lag. Bara Hammarby och Dalsjöfors har fallit ur ramen.
En sådan bred, men ändå stark topp kan egentligen bara den tyska Frauen-Bundesliga överträffa.

Hur ser det då ut i övriga Europa?
Den nya engelska ligan FA WSL (Womens Super League) är intressant. Med klubbar som Arsenal, Everton, Liverpool, Chelsea och Birmingham City kommer den säkert att bli grymt stark på sikt. Men ännu så länge känns den svenska bättre, även om Arsenal har varit en av Europas bästa klubbar i ett par år.
I Danmark, Norge, Italien och Ryssland finns precis som i Frankrike och England enstaka toppklubbar på hög europeisk nivå. Men jämnheten saknas i ligorna.

Och hur ser det ut utanför Europa?
I de flesta länder är damfotbollen uselt uppbyggd. I de sydamerikanska länderna finns knappt några ligor. Lika illa är det i Afrika. Och Australiens W-league är på väg upp, men håller ännu så länge inte högsta klass.
I Asien är ligan i Japan bäst. Hur bra har jag dock svårt att bedöma. Men eftersom många av de bärande spelarna i världsmästarlaget har gått till europeiska klubbar är känslan att den japanska ligan L1-League breddmässigt inte är på allra högsta nivå ännu.
Fast ledarlaget Inac Leonessa från Kobe med sju spelare från VM-guldtruppen (Ayumi Kaihori, Homare Sawa, Shinobu Ohno, Nahomi Kawasumi, Yukari Kinga, Asuna Tanaka och Megumi Takase) och Sydkoreas stjärnskott Ji So-Yun är garanterat ett av världens allra bästa lag.

Därmed kommer jag fram till att allsvenskan är världens tredje bästa liga i nuläget. Visst är det fantastiskt?

Men jag måste omgående strö lite smolk i bägaren. För frågan är hur länge vi håller den medaljplatsen.
Lyon har alltså redan pumpat in stora pengar i sitt damlag. Sofia Jakobsson:s nya förening Rossiyanka storsatsar i Ryssland. De engelska toppklubbarna utökar sina insatser, och i Italien har Milan dragit i gång en satsning.
Med en storklubb som visar vägen brukar fler komma efter. Och det finns stora ekonomiska muskler i de europeiska toppklubbarna.
I Sverige dras många av de damallsvenska klubbarna med ekonomiska problem.

Känslan är att vi får passa på att njuta så länge vi årligen kan ha ett eller två lag med kapacitet att slå sig in topp åtta i Womens Champions League. För det kommer inte att vara för alltid.

Schelin fortsätter att vräka in mål

Med den strålande Lotta Schelin som härförare tog Sverige som bekant VM-brons i somras.
Schelin verkar har konserverat formen. Vår svenska världsstjärna har nämligen gjort nio mål på tre matcher i franska ligan, och leder därmed skytteligan.
Imponerande förstås. Men hur imponerande?
Resultaten hittills får en lätt att undra hur bra klassen på Féminine Division 1 egentligen är?

Schelins klubb, Lyon vann i och för sig damernas Champions League i våras, och är således Europas bästa lag.
Startelvan innehåller toppnamnen från Frankrikes VM-lag: Sonia Bompastor, Louisa Necib, Laura Georges, Camille Abily, Elodie Thomis med fler. Och så har man alltså kryddat anfallet med Schelin. Och kan man hålla Brasiliens Rosana på bänken har man ett starkt lag.

Men 10–0, 9–0 och 7–0 ger totala målskillnaden 26–0 efter tre omgångar. Det känns bara för bra. Läser man tabellen får man snabbt uppfattningen att de fyra lag som innehåller VM-spelare håller hög klass, medan att resten av lagen är usla.

Känslan är att Dalsjöfors troligen hade klarat sig kvar i Frankrikes högstaliga med marginal. Borås damfotbollsstolthet kanske skall kolla om man kan få dispens att spela i Féminine Division 1 nästa år i stället?

Den stora guiden: Så hänger du bäst med på twitter

Jag har ju nämnt att jag fastnat på twitter. Som fotbollsälskare har jag förstått försökt få örnkoll på de vassaste twittrarna både inom herr- och damfotboll.
Här är fokus på damerna.

Hur får man då bästa greppet om damallsvenskan och den internationella damfotbollen på twitter?
Skaffa dig ett konto på www.twitter.com. Det är enkelt. Sedan är det bara att välja vilka man skall följa. Börja med:
* Womens Soccer United. Där rapporteras laguppställningar och resultat från matcher över hela världen. Lägg till…
* Daniel som rapporterar svenska nyheter på engelska till resten av världen och du har lagt en väldigt bra grund.

Och när man väl har lagt sin grund gäller det att bygga vidare på ett kreativt sätt. En vägg bör bestå av klubbars officiella twitterkonton. Här är några allsvenska:
* Göteborg FC
* Linköpings FC
* Djurgården
* Umeå IK:s blogg
* Hammarby
* Kristianstad
* Kif Örebro
* Vittsjö GIK

En annan vägg skall förstås bestå av spelare. Landslagsspelarna har jag redan skrivit ett inlägg om (länk nedan). De skall man naturligtvis följa allihop. Här är några damallsvenska twittrare till:
* Lisa Ek, Göteborg
* Olivia Schough, Göteborg
* Emma Berglund, Umeå
* Emelie Ölander, Örebro
* Louise Fors, Linköping
* Maria Karlsson, Jitex
* Thora Helgadottir, Malmö
* Sara Björk Gunnarsdottir, Malmö
* Erika Karlsson, Piteå
* Stephanie Labbé, Piteå
* Melissa Tancredi, Piteå
* Jennifer Nobis, Piteå
* Alex Singer, Dalsjöfors
* Emily Zurrer, Dalsjöfors
* India A Trotter, Dalsjöfors

Man får inte ihop någon bärande vägg av allsvenska tränare, men två hittar vi i alla fall:
* Denise Reddy, Linköping
* Elisabet Gunnarsdottir, Kristianstad

Däremot bör en bärande vägg bestå av de bästa damfotbollsdebattörerna i landet. Där har ni:
* Alva Nilsson, Fotbollsflatan
* Marcus Bühlund, Eurosport
* Susanna Andrén, Radiosporten
* Rainer, FrauenFussball Schweden
* Madde Werner
* Linda Wijkström, Generalsekreterare i EFD – Elitföreningen Damfotboll

När du nu har fyra väggar kanske du skall ha med de officiella twitterkontona för EM i Sverige och amerikanska WPS-ligan:
* EM i Sverige 2013
* WPS, Women’s Pro Soccer

När det gäller twittrande spelare har jag en uppdaterad lista här. Men jag har också gjort ett reportage i BT om twitter i all idrott, och här är länken till listan över idrottens mest välkända twittrare. Den rymmer även de mest kända Sjuhäradsidrottarna på twitter.

Därmed återstår bara att lägga till en twittrare, men den är viktigast av alla. Du måste ju förstås följa mig:
* Johan Rydén

Lycka till.

VM-brons, då är Sara Larsson inte laddad för Dalsjöfors

Jag har precis lämnat mina texter till morgondagens pappers-BT.
Det blir huvudtext om matchhjältinnan Marie Hammarström och en krönika med hyllning av laget i allmänhet, och strålande Lotta Schelin i synnerhet.
När spelarna väl kom ut ur omklädningsrummet och man kunde börja jobba gick det lätt att skriva.

Det var för övrigt bara glada scener i den mixade zonen. När Expressens Mats Bråstedt frågade Hedvig Lindahl om hur hon såg målet trodde Hedvig att det var Frankrikes mål som avsågs.

”Nej, nej, nej, inte det målet. Jag menar Maries,” sa Bråstedt.
”Va, jagar du positiva nyheter nu?” frågade en lycklig, men lätt förvånad Lindahl.

Alla jagade verkligen positiva nyheter. Det var en riktigt skön känsla. Och den finns kvar.
Jag fick lite tid att stå och prata enskilt med både Sara Larsson och Lotta Schelin.
Båda förklarade att de inte var så säkra på lagets styrka innan VM.
Sara Larsson sa:

”Men någonstans infann sig plötsligt den härliga stämningen. Jag kan inte sätta fingret på när. Men det var rätt sent innan VM faktiskt.”

Sara Larsson sa också att hon inte har tänkt på mötet med Dalsjöfors på lördag…

”Nu kommer vi att fira rejält i kväll. Sedan får vi ta Dalsjöfors…”

Vad fransmännen sa? Jag hann inte lyssna på spelarna, och för övrigt så hade det varit onödigt jobb, för jag förstår inte franska…
Men förbundskapten Bruno Bini var missnöjd med att Sonia Bompastor blev utbuad efter att vänsterbacken provocerat fram utvisningen på Josefine Öqvist. Han sa så här på presskonferensen:

”Så gör publiken i herrfotboll, inte här.”

Och i Frankfurter Allgemeine läste jag följade kommentar från mittfältsstjärnan Louisa Necib om resultatet:

”Den som siktar på att komma fyra är en idiot.”

Sverige vann på stan

På matchdagar försöker jag alltid ta en promenad genom centrala stan för att känna av stämningen.
Vid lunchtid duggregnade det i Frankfurt, och det var inte så många fotbollssupportrar som syntes på stan.
Först inga alls.

Visst såg jag massor av japaner, men de kändes antingen som högst vanliga turister – eller som finansmän eller -kvinnor på väg till Frankfurtbörsen.

Fanmeile i Frankfurt

Men till slut hittade jag ner till floden Main, och det stora fans-området, Fanmeile, där. Och då såg jag de första svenska supportrarna.
De var upptagna med att prata med ett tv-bolag, så jag ville inte störa. Men jag noterade att den före detta Dalsjöforsspelaren Alisa Jasarevic ingick i sällskapet (i mitten på bilden).

Svenska supportrar filmas

På väg ifrån Fanmeile träffade jag på ytterligare tre supportrar. Alltså åtta svenska supportrar – noll japanska. Ännu så länge leder vi.

Nu börjar USA–Frankrike. Det blir strax lite mat till den matchen.