Sverige eller Serbien – det är frågan

Sverige eller Serbien är frågan för Sunnanås målvakt Sussie Nilsson.

Hon står mellan valet att försöka kämpa sig till sin dröm om att få bli Sveriges förstemålvakt eller att omgående få internationell erfarenhet genom att spela för Serbien – där hon är lovad att bli etta.

Valet är samtidigt både intressant – och rätt jobbigt.

Själv såg jag Nilsson för första gången 2007, när hon som 15-åring var tongivande när Byttorp kvalade sig upp i division I. Känslan var att Kristianstadstjejen skulle ha stora möjligheter att bli en framtida A-landslagsmålvakt. Spänsten, speluppfattningen och tekniken var bättre än jag sett någon annan så ung målvakt prestera.

Utvecklingen har kanske inte gått spikrakt sedan dess. Men i fjol i damallsvenskan hade Nilsson en räddningsprocent på 75 i nedflyttade AIK. Det var en bättre siffra än vad landslagsmålvakter som Hedvig Lindahl, Sofia Lundgren och Loes Geurts noterades för i serien.
Det räckte dock inte för att ta greppet om handskarna i U23-landslaget. Nilsson spelade en match i fjol – och då föll Sverige tungt med 4–2 mot Norge. I övrigt under fjolåret vaktade Jessica Höglander (2,75 matcher), Hilda Carlén (2), Emelie Lundberg (1) och Emelie Almesjö (0,25) målet i U23-landslaget.

I dag blev U23-landslagets trupp till USA-matchen i Gävle offentlig. Som jag berättade i går fanns Carlén och Umeås Malin Reuterwall med i den. Däremot saknas Nilsson. Det är kanske inte så oväntat, då hon har varit skadad.
Men kunde man ta med fyra målvakter i A-truppen hade våra förbundskaptener kunnat ta med tre i U23-laget. För nu skickar man ut signaler om att man placerar Nilsson väldigt långt ner i kön.

Jag missade ju den damallsvenska upptaktsträffen i början av april. Men vittnen såg och hörde hur förbundsfolk inför öppen ridå försökte övertyga Nilsson om att hon skall välja Sverige.

Tydligen var dock argumenten väldigt vaga. Det gjordes klart att Nilsson inte var i närheten av den nivå som rutinerade kvartetten Lundgren, Lindahl, Kristin Hammarström och Carola Söberg håller. Sunnanåtalangen var i stället en av en handfull yngre målvakter som man höll som ganska jämnstarka. Av dem har nu fyra andra fått chansen att visa upp sig i U23-landslaget i år. Dock inte Sussie Nilsson.

Om förbundsledningen verkligen vill att Nilsson skall välja Sverige borde de ju ge henne någon form av köttben. För i längden håller det inte att bara säga att man tror på någon. Man måste visa det i aktiva handlingar också.

Hade jag varit Sussie Nilsson hade jag lyft telefonen och lyssnat av Pia Sundhage, som ju brukar ge raka och ärliga svar. Om svaret inte skulle ge något ökat hopp, då undrar jag om jag inte hade valt Serbien.

* I kväll 18.00 spelar svensklaget Avaldsnes med Freja Hellenberg, Mia Jalkerud och Linnea Liljegärd hemma mot Klepp i norska toppserien. Matchen skall gå att se direkt på den här länken.

Dalsjöfors ledning har gjort damfotbollen en stor otjänst

I går var det stormöte i Dalsjöfors Goif. Konkursförvaltaren berättade att damfotbollen dras ur seriesystemet omedelbart. Och att tjejerna får starta om i femman nästa år, om någon av spelarna är kvar.

Damfotboll står knappast högt i kurs i Dalsjöfors samhälle just nu. Och vad värre är, på plats vid mötet fanns inte en enda av de ledare som drivit en 87-årig förening med 1000 medlemmar i avgrunden.
Den som fick föra damfotbollens talan var ordförande Hans Forsman, som kom in i verksamheten när skutans skrov redan tillfogats alla förödande hål.

De som på ett ansvarslöst sätt sänkt Dalsjöfors Goif vågade inte möta klubbens medlemmar. Eller så är de så naiva att de inte fattar att spelet är förlorat.
Och man börjar ju undra, för i dag kom följande nyhet upp på Dalsjöfors Damelits hemsida: Josefin Berg lämnar DGoif.

Jaha. En spelare lämnar. När jag läser texten vet jag inte om jag skall skratta eller gråta. Dalsjöfors är i konkurs. Om några dagar finns inte damlaget längre. Tro sjutton att spelarna kommer att lämna.

Och för övrigt hade jag uppfattningen att kontrakt upphörde att gälla i samma ögonblick som klubben gick i konkurs. I varje fall var det ju så för Örgryte IS i fjol.

Själv mår jag dåligt av hur uselt Borås enda elitlag överhuvud taget inom damidrott har skötts det senaste året. När Dalsjöfors och Byttorp gick ihop i en i och för sig väldigt positiv satsning i oktober 2009 hade Borås ett mittenlag i ettan och ett topplag i tvåan.

Nu finns inget kvar. I höst har varken Dalsjöfors eller Byttorp damlag i seriespel. Det har inte heller Borås stads historiskt sett starkaste damfotbollsklubbar Kronäng och Mariedal. Kommunens högst placerade lag spelar i trean.
Alltså, damfotbollen i Borås är stendöd. Och det värsta är inte att sammanslagningen missköttes och blev pannkaka.

Det värsta är att Dalsjöfors klubbledning har givit damfotboll ett extremt dåligt rykte i Boråsområdet. Och att det lär dröja länge innan någon klubb vågar göra en rejäl elitsatsning på tjejer.

Tillagt i efterhand: Här är fler tankar kring Dalsjöfors konkurs.