I dag har jag gjort en liten utflykt till Linköping, och besökt stadens nya fina arena. Själva bygget är fint, men det finns skönhetsfläckar.

Det var en oplanerad utflykt. Jag hade tänkt se matchen på tv, men ångrade mig i går kväll. Därmed hade jag inte ackrediterat mig, och jag hade inte heller någon biljett.

Jag var inte jättetidigt ute, men anlände ändå till Linköping några minuter i tre. Det var lite småkaos att få parkering, men gick ändå rätt smidigt. Klockan 15.13 stod jag i den ena biljettkön utanför arenan.

Och insåg ganska direkt att jag inte skulle få se hela matchen. För de båda köerna var låååånga. Och personalen i arenans två biljettluckor jobbade långsamt.

Den kortaste biljettkön klockan 15.14

Med tio minuter till avspark insåg även arrangören att det inte fanns en chans att vi som stod i köerna skulle vara inne till avspark. De började därför även sälja biljetter utanför luckorna. En kvinna gick runt i köerna och snabbade på processen en aning.

När jag stod som nummer fem i kön hörde jag speakern berätta att Ada Stolsmo Hegerberg hade gett Norge ledningen med 1–0. När matchuret stod på 5,45 var jag inne på arenan. Jag missade alltså bara några minuter.

Det jobbiga var att jag inte var sist i kön. Inte nära. Min uppskattning var att det skulle ta minst en kvart, troligen snarare ytterligare 20–25 minuter att få in alla.

Jag såg att folk ur EM-organisationen, bland annat Event Manager Markus Nilsson dök upp vid biljettförsäljningen precis när jag passerade in genom insläppet. Hoppas de kunde snabba på processen, så att folk inte missade för mycket av matchen.

Personligen var jag något förvånad över att man bara hade två biljettkassor på den nya arenan. Men jag antar att man inte vill ha spontanåskådare på matcherna.

Den andra skönhetsfläcken var planen. Det var den första syn som mötte mig inne på arenan. Och gräset var gräsligt…

Linköping Arena

Det var inte alls någon EM-känsla man fick av det brun-gröna underlaget. Tur för arrangören att det är drygt en månad kvar till mästerskapet.

Knappt hann jag slå mig ner på min plats förrän jag hörde killen på platsen bredvid säga att:

”Norge spelar mycket bättre än Sverige.”

Efter några minuter skrev jag helt under på den analysen. Norge hade ett lugnare och säkrare passningsspel, och ägde mittfältet. Det svenska laget kändes oerhört svagt. Vi hade inte ens tendenser till ett eget spel.

När jag satt där och funderade, och analyserade varför Sverige spelade så uselt så vände matchen – i varje fall resultatmässigt. Plötsligt ledde vi med 2–1.

Det resultatet stod sig matchen ut. Och eftersom det gäller att göra flest mål i fotboll så får vi vara nöjda. Spelmässigt fanns det dock väldigt mycket mer att önska av vårt landslag. I varje fall om vi skall ha chansen att vinna EM-guld.

Kortfattat kan man säga att skillnaden mellan lagen var att vi hade Lotta Schelin och ett mittförsvar. Det hade inte Norge. Det finns förstås även en mer ingående analys. Men den orkar jag inte grotta ner mig i nu. Utan den sparar jag till i morgon. Vi hörs då.