I kväll var 2027 åskådare på plats på Valhalla IP för att kolla in en match mellan två division III-lag. Förra veckan var drygt 1000 personer på samma plats för att se samma lag.

Lagen var IFK Göteborg och Örgryte IS och matcherna blev 4–4 och 3–3. De resultaten innebar att Blåvitt går upp i division II på fler gjorda bortamål. IFK Göteborg gör därmed Elfsborg och Malmö FF sällskap i tvåan nästa år.

Nu är ju det här en udda säsong där coronarestriktioner har hållit nere publiksiffrorna under stora delar av året. Men vid en koll på sifrrorna i elitfotbollen är årets högsta siffra i elitettan 1013 från matchen Uppsala–BP för drygt två veckor sedan.

Fem matcher i damallsvenskan har haft högre publiksiffra än dagens division II-kval i Göteborg, nämligen:

1. 18537, Hammarby–AIK, den 10 oktober
2. 2814, Häcken–Rosengård, den 2 oktober
3. 2548, Rosengård–Eskilstuna, den 1 november
4. 2173, Hammarby–Linköping, den 30 oktober
5. 2096, Djurgården–Hammarby, den 25 september

Apropå damallsvenskan fick serien ett nytt lag i lördags. Eller snarare ett nygammalt lag. Efter tre år i elitettan är IFK Kalmar tillbaka i högsta serien. Stort grattis till det.

När klubben debuterade i högsta serien 2018 gjorde man en riktig fiaskosäsong, och tog bara tre poäng. Mina starkaste minnen är att man dels värvade för dåligt inför seriestart, dels att laget var väldigt skadedrabbat.

Nu får man alltså en ny chans. Jag läser att tidningen Barometerns krönikör Henrik Eriksson tror på bättre utdelning den här gången. Dels för att damallsvenskan har försämrats betänkligt på fyra år. Dels för att klubben borde ha lärt sig rent organisatoriskt. Det här är intressanta rader:

”Det var dåligt på planen då, men det var också kaos vid sidan av den. Nepotism är ingen bra ingrediens i ungdomsidrott, i elitfotboll på allra högsta nivå är den förgörande. Frågan: ”Varför får inte min dotter spela?” hör helt enkelt inte hemma där. Det kommer säkert att hända mycket i IFK i vinter, det brukar göra det. Kanske blir det i stora delar en helt ny styrelse igen, vem vet, men om den styrelsen håller sig till saker och frågor som en styrelse ska ta hand om, och ansvara för, och låter klubbchefen och sportchefen arbeta med sina uppgifter, så har IFK en klar chans att uppfylla sin vision.”

I årets damallsvenska återstår bara en fråga att besvara: Vilka lag tar de två sista medaljerna? Framför allt är det ju det lilla silvret som är intressant, då det också ger en kvalplats mot Champions League.

Frågan ovan kan få fyra olika svar: Kristianstad, Eskilstuna, Kif Örebro eller Vittsjö. Inför den gångna helgens omgång hette de fyra kandidaterna Kristianstad, Eskilstuna, Vittsjö och Hammarby. Alla fyra lagen förlorade, vilket gjorde att Hammarby tappade sin medaljchans, medan Örebro blev omgångens stora vinnare.

Laget ligger nu femma i damallsvenskan med –12 i målskillnad. Och på lördag skulle Örebro kunna bli ett Champions Leaguelag trots tvåsiffrig minusmålskillnad. Det skulle vara högst anmärkningsvärt. Örebro skall till Vittsjö på lördag. Segraren där blir som sämst femma.

Eskilstuna tar emot Häcken och Kristianstad skall till Piteå. KDFF måste räknas som klar favorit till att ta tredjeplatsen. Inte minst med tanke på att Piteå har en svag säsong bakom sig, och kommer att sluta på en placering som alltid tidigare inneburit nedflyttning.

Men Kristianstad darrade i helgen. Jag såg delar av 1–0-förlusten mot Växjö. Sett till målchanser skulle förstås KDFF ha vunnit. Man hade bland annat ett par bollar i målramen. Men kan man förlora mot Växjö kan man även förlora mot Piteå.

För övrigt var Växjös segermål rätt talande för tabelljumbons säsong. Emmi Alanen hade öppet mål från tre meters håll – och missade. Men efter att nedflyttningen blev klar har plötsligt bollen börjat studsa Växjös väg. Så returen från Alanens nick i ribban träffade KDFF-målvakten Melina Loeck och gick i mål. Alanen är bokförd för målet, som ju dock är ett självklart självmål.

Tillbaka till Kristianstad. Laget har ju faktiskt stor chans att kopiera fjolårets tredjeplats trots att man gjort en rätt dålig säsong. I fjol tog KDFF 45 poäng efter att ha gjort 48 mål och släppt in 29. I år har man bara gjort 31 mål och tagit 32 poäng. Väldigt mycket sämre än i fjol alltså. Man har släppt in 25 mål i år, vilket ju är ungefär samma nivå som ifjol.

I elitettan återstår två omgångar, och tre lag har chansen på den sista damallsvenska platsen. Uppsala ligger trea på 42 poäng och bättre målskillnad än fyran BP. Och femman Lidköping är bara en poäng bakom de två andra damallsvenska kandidaterna.

På lördag har alla tre lagen rätt luriga bortamatcher. Lidköping skall till Alingsås för ett västgötaderby, Uppsala skall till erkänt svårspelade Strandvallen för att möta Mallbacken och BP skall till Åby IP och möta hemmastarka Jitex. Vi får se om alla tre lagen är kvar i racet om tredjeplatsen på söndag.

Att Lidköping är med i kampen är förstås en jätteskräll. De var nära att åka ut i fjol, och tippades långt ner i tabellen inför årets seriespel. Men LFK har lyckats bra med sina värvningar, och man har fått fin hjälp av lån från Häcken. Senast gjorde exempelvis Evelyn Ijeh LFK:s två första mål mot Älvsjö.

I botten är det klart att Borgeby och Bollstanäs kommer att åka ur. De två lagen kommer att ersättas av fyra lag från division 1.

Det kommer att bli fyra av följande åtta klubbar:

• Team TG från Umeå
• Gamla Upsala SK
• Sollentuna FK
• Enskede IK
• Rävåsens IK Karlskoga
• IK Rössö Uddevalla
• Bergdalens IK från Borås
• IFÖ Bromölla

Det återstår en omgång av division 1-serierna och de två förstnämnda och de två sistnämnda har redan vunnit sina serier, och är därmed klara för kval. Däremot kommer två av de fyra lagen i mitten att försvinna ur kampen till helgen.

I kvalet mot elitettan kommer ju sex lag att göra upp om de fyra platserna. Lagen delas in i två trelagsgrupper där ettan och tvåan går upp. Det tråkiga är att det är enkelserier. Personligen tycker jag att det borde ha varit dubbelmöten.

Lottningen för kvalet är redan klar. I den norra kvalgruppen kommer Gamla Upsala SK att inleda på hemmaplan helgen 13–14 november. GUSK ställs aningen mot Sollentuna FK eller Enskede IK.

Sollentuna leder den södra Svealandsettan med två poängs marginal inför helgens avgörande omgång. Sollentuna avslutar mot redan nedflyttningsklara IK Viljan Strängnäs, och bör kunna hålla undan.

Här är det Team TG som står över första matchen. De inleder med att möta förloraren i den första matchen.

Det här är lite konstigt. I en trelagsgrupp där bara ettan går vidare är det rimligt att ha det här upplägget. Men när två lag går vidare gör det här upplägget att kvalet kan vara avgjort redan efter två matcher, vilket ju är lite tråkigt.

I den södra gruppen vet vi att Bergdalens IK börjar på bortaplan helgen 13–14 november. Till helgen får vi veta om de skall åka till Karlskoga för att möta Rävåsen eller till Uddevalla för att möta Rössö. Rävåsen leder med två poängs marginal till Rössö. Båda lagen möter bottengäng i sista omgången. Här står IFÖ Bromölla över första matchen.

Gör man en liten snabbkoll på de klubbar som är aktuella för elitettan till nästa år så hittar vi välbekanta tränare i IFÖ Bromölla och Bergdalen. Bromölla tränas av Pierre Persson, alltså den tränare som tog Växjö DFF från division 1 till damallsvenskan. Nästa år kan hans nya projekt ställas mot hans gamla.

I Bergdalen är det den tidigare skyttedrottningen Linnea Liljegärd som är huvudtränare. Hon har för övrigt Therese Bjöck som spelande assistent. Bergdalen har ytterligare en välkänd profil i forwarden Sara Lindén.

Team TG och Gamla Upsala SK utmärker sig genom att lagen har imponerande säsonger bakom sig. Båda har gått genom sina serier med en förlust och resten segrar.

Ni som sitter inne på mer info om lagen som skall kvala mot elitettan får gärna dela med er. Som boråsare är jag förstås lite extra nyfiken på den södra gruppen…

I går lottades nästa sommars EM-slutspel. För Sverige blev det:

9 juli: Nederländerna i Sheffield
13 juli: Schweiz i Sheffield
17 juli: Ryssland i Leigh

Som vanligt hamnade Sverige i den bästa gruppen. Kollar vi på världsrankingen ser den totala rankingpoängen ut så här, grupp för grupp:

A: 89
B: 53
C: 50 – Sveriges grupp
D: 54

Trots att Sverige som vanligt hamnar i den rankingmässigt sett starkaste gruppen tycker jag att vårt landslag har fått en kanonlottning. Ryssland är ett av mästerskapets två sämsta lag – en given trepoängare. Och Schweiz är inte lika bra som laget var för fem–sex år sedan, då man trodde att laget var på gång mot ett rejält uppsving. Delvis har tappet berott på att Ramona Bachmann har tappat lite i kvalitet, samtidigt som Lara Dickenmann lagt av.

Den avgörande matchen är öppningsmötet med Nederländerna. Vinst där innebär sannolikt gruppseger, och att man hamnar på den lättaste halvan i slutspelsträdet.

Som bekant har Sverige haft problem med Nederländerna på senare år. Därmed är det en problematisk match. Jag håller inte med om att Nederländerna är på nedgång. De föll efter straffläggning mot USA i OS.

Och då vet vi att det nederländska laget dels saknade viktiga Sherida Spitse, dels hade försvarsproblem. Plus att några nyckelspelare inte lyckades pricka toppformen. När det gäller formtoppningen lyckades ju däremot Sverige väldigt bra. Vi får se vilket av lagen som är toppat till mötet på Sheffiled Uniteds hemmaarena Bramall Lane den 9 juli nästa år.

Men det mesta talar alltså för att gruppseger ger en jättebra väg till semifinal. Här är hela lottningen:

Grupp A
England (8 på världsrankingen), Norge (12), Nordirland (48) och Österrike (21).
* Bra läge för England och Norge att gå till kvartsfinal. För inte kan väl bronsmedaljörerna från 2015, Österrike skrälla även i det här Europamästerskapet?

Grupp B
Tyskland (3), Spanien (10), Danmark (15) och Finland (25).
* Det var klart på förhand att den grupp där Danmark hamnade också skulle bli den svåraste att tippa. Finland lär bli sist. Men ett Tyskland på lätt tillbakagång mot två lag på frammarsch i Spanien och Danmark gör det här till en jätteintressant grupp. Och svårtippad. Det skulle faktiskt mycket väl kunna bli Spanien och Danmark som går vidare till kvartsfinal.

Grupp C
Sverige (2), Nederländerna (4), Schweiz (20) och Ryssland (24).
* Här skall de båda VM-medaljörerna Sverige och Nederländerna ta sig vidare. Allt annat vore en megaskräll.

Grupp D
Frankrike (5), Italien (14), Belgien (19) och Island (16).
* Frankrike bör vinna den här gruppen. Italien är i utgångsläget favorit till andraplatsen. Men faktum är att det nästan känns vidöppet i kampen om andraplatsen. Både Belgien och Island har chans att snuva Italien på en kvartsfinalplats.

Tittar vi vidare på turneringen ser slutspelsträdet ut så här:

1C–2D i Leigh den 22 juli
1A–2B i Brighton & Hove den 20 juli
Semifinalen 1C/2D–1A/2B spelas i Sheffield den 26 juli

1D–2C i Rotherham den 23 juli
1B–2A i Brentford (London) i den 21 juli
Semifinalen 1D/2C–1B/2A spelas i Milton Keynes den 27 juli

Finalen går på Wembley den 31 juli.

Leker vi med att utfallet i alla matcher blir att det lag som ligger högst på världsrankingen vinner så ger det följande kvartsfinaler:

Sverige–Italien
England–Spanien

Frankrike–Nederländerna
Tyskland–Norge

Semifinalerna blir: Sverige–England och Nederländerna–Tyskland. Och i finalen på Wembley vinner Sverige mot Tyskland.

Det om EM, och nästa år. Nu till det som händer den här helgen. Helgens kanske allra mest intressanta match är den som spelas lördag 15.00 i Kalmar mellan IFK Kalmar och IK Uppsala fotboll. Det är en match där Kalmar kan säkra en plats i nästa års damallsvenska.

Kalmar har ett kanonläge att ta andraplatsen. Striden om den tredje och sista damallsvenska platsen är däremot vidöppen. Inför helgens omgång har Uppsala och BP 42 poäng vardera, och Lidköping ligger bara tre poäng bakom.

I damallsvenskan är ju både guld- och nedflyttningsstrid avgjord. Den fråga som återstår att besvara är vilket lag som gör Rosengård och Häcken sällskap i Champions Leaguekvalet nästa sommar.

Där är det fördel Kristianstad i kampen mot Eskilstuna och Vittsjö. KDFF har kvar att möta Växjö och Piteå medan Eskilstuna skall möta Rosengård och Häcken. Slutligen avslutar Vittsjö mot AIK och Kif Örebro.

Kollar vi helgens tv-matcher så kör SVT Rosengård–Eskilstuna på måndag kväll. På Viaplay kan man bland annat njuta av:

Lördag 14.30: Inter–Juventus från Serie A femminile.
Söndag 12.00: Barcelona–Real Sociedad från Liga Iberdrola.
Söndag 13.45: Manchester City–Chelsea – semifinal i FA-cupen.
Söndag 17.45: Arsenal–Brighton & Hove – semifinal i FA-cupen.

I natt satt jag uppe och kollade in Carli Lloyd:s avskedslandskamp. 39-åringens avskedsmatch alla kategorier dröjer lite. Det återstår två omgångar av NWSL, och hennes Gotham FC har bra chans att få spela slutspel.

Lloyds avskedslandskamp var intressant, och då tänker jag inte bara på att veteranen var en av USA:s tre bästa spelare under de 65 minuter hon fick spela. Utan jag tänker mest på att förbundskapten Vlatko Andonovski spelade med ett framtidslag.

Utöver Lloyd var ett slags försmak på hur USA:s landslag kan se ut om fem år. Startelvan var formerad så här:

Jane Campbell, 26 år – född 1995

Emily Sonnett, 27 år – född 1993
Abby Dahlkemper, 28 år – född 1993
Tierna Davidson, 23 år – född 1998
Emily Fox, 23 år – född 1998

Andi Sullivan, 25 år – född 1995
Lindsey Horan, 27 år – född 1994

Sophia Smith, 21 år – född 2000
Catarina Macario, 22 år – född 1999
Mallory Pugh, 23 år – född 1998

Carli Lloyd, 39 år – född 1982

Det kommer säkert fram någon ung spelare underifrån. Men utöver de tio framtidsnamnen ovan är det väl i första hand följande kvintett som skall läggas till:

Rose Lavelle, 26 år – född 1995
Crystal Dunn, 29 år – född 1992
Julie Ertz, 29 år – född 1992
Sam Mewis, 29 år – född 1992
Lynn Williams, 28 år – född 1993

Dessutom är säker någon av veteranerna nedan säkert med även om fem år. Men den stomme man haft i många år börjar bli åldersstigen. Sju av de vanligast förekommande startspelarna är 32 år eller äldre:

Alyssa Naeher, 33 år – född 1988
Kelley O’Hara, 33 år – född 1988
Becky Sauerbrunn, 36 år – född 1985
Megan Rapinoe, 36 år – född 1985
Tobin Heath, 33 år – född 1988
Christen Press, 32 år – född 1988
Alex Morgan, 32 – född 1989

Jag har ju många gånger reagerat över att USA har haft rätt svaga juniorlandslag på senare år. Framför allt har det saknats kreativa spelare. Och det som var väldigt intressant att se var att det unga framtidslaget just hade en väldigt begränsad kreativitet. Man hade jättesvårt att spela igenom ett svagt Sydkorea. Mycket av anfallsuppbyggnaden kretsade kring Horan, Macario och Lloyd. Och Lloyd är ju som bekant inte med om fem år.

Men Lloyd var riktigt bra i natt. Hon hittade fina ytor och kombinerade smart med sina lagkompisar. Personligen tycker jag gott att hon kunde ha fått spelat 90 minuter. Eller varför inte ett hyllningsbyte i 89:e?

Som sagt byttes nu Lloyd ut i minut 65. Hon tog av skorna på planen innan hon kramade om alla lagkompisarna på väg av gräsmattan. Det tog typ två minuter för henne att ta sig av. Precis när hon gick av tog hon av sig tröja 10 med Lloyd på ryggen. Under hade hon en tröja 10 det stod Hollins på.

Det tråkiga var att om hon fått en kvart till hade hon garanterat gjort mål. Det stod 2–0 när hon klev av, men slutade 6–0. Efter paus bytte nämligen Andonovski in sina veteraner. Och när Tobin Heath, Megan Rapinoe och Rose Lavelle kom in blev USA tre klasser bättre. Uppspelen till forwards förbättrades med många 100 procent. Hon gifte sig redan för fem år sedan, men nu är det tydligen dags att byta efternamn.

Alex Morgan bytte av Lloyd, och gjorde mål nästan direkt, snyggt framspelad med en riktigt läcker yttersida av Rapinoe. Den typen av passningar såg vi inte innan veteranen kom in. Synd att inte Lloyd fick kröna sin avskedslandskamp med ett mål. Men man kan inte få allt.

Men för USA är framtiden alltså lätt oroande. Generationen 20–30-åringar är inte alls lika talangfull som 30+-spelarna. Som jag ser det stod USA på en topp 2015, och sedan dess har laget blivit allt sämre.

De närmaste åren gäller det att åldringarna håller formen några år till. Sedan kommer otroligt mycket att hänga på trion Horan, Lavelle och Macario. USA är ett vinnargäng, så de kommer definitivt att hänga med i världstoppen. Men de måste nog lägga om spelarutbildningen om de skall försvara sin plats som världsetta över tid.

I går kikade jag även en kort stund på svenskmötet Australien–Brasilien. Den här gången blev det oavgjort mellan Tony Gustavsson och Pia Sundhage sedan Australien tagit ledningen med 2–0 efter mål av Clare Polkinghorne (igen) i den första halvleken och Sam Kerr efter ett mönsteranfall i början av den andra. Men där Brasilien kom ikapp på slutet.

Den stund jag kikade på slogs jag mest av att Mary Fowler imponerade stort. Hon tycks ha tagit stora steg i höst, och vuxit fram till en riktigt vass innermittfältare. Och det är ju välkommet eftersom det är en position där Australien har varit tunna.

På svensk mark är dagens nyhet att damallsvenska nykomlingslaget Umeå IK har värvat Nya Zeelands meriterade målvakt Erin Nayler. För fyra–fem år sedan trodde jag att hon skulle bli en riktig världsmålvakt. Men Nayler har inte riktigt lyckats ta de där sista steget.

Vi får se vad hon kan uträtta i Umeå. Det är ju viktigt för nykomlingslag att ha en stabil målvakt. Nayler satt för övrigt på bänken i natt när OS-mästarinnorna Kanada vann med 1–0 mot Nya Zeeland i en träningsmatch.

I första mötet lagen emellan i lördags spelade däremot Nayler från start. Då bjöd hon Christine Sinclair på ett mål. Sinclair fixade även en straff som Jessie Fleming säkert placerade in bakom den nya Umeåmålvakten:

Jag fick både rätt och fel i min halvtidsanalys. Det blev flera svenska byten efter paus – det var rätt. Men de rubbade inte balansen i det svenska laget. Tvärtom var det de inbytta spelarna som fixade segern.

Först kom Johanna Rytting Kaneryd in i paus. Häckenspelaren gjorde allt rätt – fram till avsluten. Hon borde nog ha gjort två mål, men sköt utanför öppet mål och över från nära håll. Det här med att ha bättre kvalitet på sina avslut är något Rytting Kaneryd behöver träna på. Kan hon ordna till den ”detaljen” känns hon given i landslaget.

Nu var det istället en annan inhoppare som spräckte nollan – Fridolina Rolfö. Hon hade inte varit på planen speciellt länge när hjon skickade upp bollen i bortre krysset med sin fina vänsterfot.

Och en tredje inhoppare, Sofia Jakobsson, tog sig runt till vänster och slog inlägget som ledde till självmål och 0–2. Det blev till slut en både säker och stabil svensk seger i Gerhardssonväder – regn och blåst.

I övrigt i kväll noteras att det blev ganska väntade resultat i de sena VM-kvalmatcherna. Den största skrällen var kanske att Belarus höll nollan i 70 minuter mot Nederländerna. Till slut blev det orange seger med 2–0. Noterbart också att Österrike kvitterade till slutresultatet 2–2 borta mot Nordirland på tilläggstid.

Som väntat bytte Peter Gerhardsson nästan hela elvan från bortamötet med Irland. Bara Filippa Angeldahl är kvar från de elva som startade i torsdags.

Även om de tio spelare som kommit in är duktiga, och att sju av de elva har spelat ihop i Göteborg FC, så har spelet hackat under stora delar av den första halvleken. När spelarna inte är samspelta är det svårt att bara gå ut och prestera.

Men efter 40 rätt tråkiga minuter radade de helgula upp flera fina målchanser under halvlekens sista fem minuter, och det borde ha varit svensk ledning i paus.

Det jobbiga är väl att risken är att det kommer att göras så många byten efter paus att balansen i det svenska laget återigen kommer att rubbas.

Det skotska laget spelar med stor risktagning i uppspelsfas. Det är för övrigt Skottland efter Kim Little. Den 31-åriga Arsenalstjärnan meddelade för några månader sedan att hon har gjort sitt i landslaget. Hon kom upp i 140 landskamper.

Att hon valt att tacka för sig är förstås ett jättestort avbräck för skotskorna. Skottland hade med två spelare i Storbritanniens OS-lag i somras – Little och Caroline Weir. Och nyligen såg jag att Tobin Heath sa att Little är den bästa spelaren hon spelat med. Och Heath har ju spelat med en och annan superstjärna.

Heath hyllade för övrigt även Arsenaltränaren Jonas Eidevall i samma intervju. Se och hör det här:

I övrigt i dag har Irland vunnit i Finland med 2–1. Det kanske är Irland som är Sveriges huvudmotståndare i VM-kvalet?

I morgon 20.00 spelar Sverige träningsmatch på St Mirren Park i utkanten av Glasgow, Skottland. SVT sänder. Personligen tycker jag inte att matchen känns speciellt het.

Däremot blir det spännande på torsdag 18.00 när EM-slutspelet lottas. Trots att Sverige är Europas högst rankade lag, och kanske till och med kan vara uppe som världsetta på nästa rankinglista, så är vårt landslag placerat i näst högsta seedningspotten.

Potterna bygger på rankingpoängen när kvalet avslutades, och inte på den aktuella styrkan i dag. Därmed är Sverige återigen precis utanför högsta seedningsgruppen. Jag skriver återigen, för det har ju råkat (?) bli så varje gång Sverige skulle kunna placeras i högsta grupp under den senaste tioårsperioden.

Här är de lag vi kan lottas mot:

Pott 1:
England, Frankrike, Nederländerna och Tyskland.

Pott 3:
Belgien, Danmark, Schweiz och Österrike.

Pott 4:
Finland, Island, Nordirland och Ryssland.

Min analys är att alla lag i pott 1 är svåra. Där står valen lite mellan pest och kolera. Däremot finns det en riktig nitlott i pott 3 – och det är Danmark. Känslan är att danskorna har något bra på gång, och jag ser mycket hellre att Schweiz eller Österrike hamnar i Sveriges grupp.

Slutligen skall Sverige vinna mot alla fyra lagen i pott 4. Men det hade varit kul att få Nordirland. Mycket för att jag tror att Nordirland kommer att ha ett massivt läktarstöd, och att det blir fest på alla deras tre gruppmatcher.

Nordirland har för övrigt sålt ut Crusaders Arena till morgondagens VM-kvalmatch mot Österrike. Hur många biljetter det handlar om har jag inte lyckats hitta. Men kul oavsett.

Kollar vi de VM-kvalmatcher som spelas under tisdagen är Finland–Irland i Sveriges grupp den mest intressanta ur svensk synvinkel. Har man istället ett opartiskt synsätt är det Norge–Belgien som känns hetast, närmast före matchen i Irland – och nämnda Nordirland–Österrike.

Personligen kommer jag även att kika lite extra på två träningsmatcher. Dels har vi ett svenskmöte i Australien. Tony Gustavsson har för första gången åkt till Australien, och möter där Pia Sundhage och Brasilien i ett dubbelmöte.

The Matildas vann första ronden med 3–1 inför drygt 15000 åskådare. Vittsjös Clare Polkinghorne blev första målskytt efter en snygg frisparksvariant:

Returen har avspark 11.05 på tisdagen. Den första matchen gick att se på Youtube.

Jag tror att man kan se returen kostnadsfritt på den här länken:

Klockan 02.00 natten mot onsdag riktas sedan damfotbollsvärldens alla blickar mot Saint Paul, Minnesota. Då är det nämligen dags för Carli Lloyd:s sista landskamp.

39-åriga Lloyd har en makalös karriär bakom sig. Hon har på alla sätt varit de stora matchernas spelare. Hon har avgjort två OS-finaler och en VM-final. Hon blev stor olympisk guldhjältinna både i Peking 2008 – då hon sänkte Brasilien på övertid i finalen – och i London 2012, då hon gjorde två mål i finalen.

Och hennes hattrick från VM-finalen i Kanada 2015 går ju inte att glömma. Framför allt inte hennes mål från mittlinjen.

Personligen kommer jag ihåg mitt första möte med Lloyd. Det var i Frankfurt, två dagar innan VM-finalen 2011. Det var en varm dag. Jag skulle först gå på den amerikanska träningen, sedan deras presskonferens. Jag läste kartan och bedömde att det var en lagom promenad.

Jag missbedömde dock tiden rätt grovt, och kom fram till träningen när det bara återstod några minuter. Jag skulle ta bilder på Pia Sundhage till tidningen, en av de bästa var den här:

På presskonferensen skulle jag samla röster om Sundhage. Helst från Abby Wambach och Hope Solo. Först bjöds dock jag och de andra närvarande journalisterna på en liten sånginsats från Sundhage:

När spelarna kom in var inte Solo med. Fokus riktades mot Wambach. Det visade sig snabbt att nästan alla amerikanska journalister hade samma fokus. Jag gav snabbt upp att få ställa någon fråga till anfallsstjärnan. I stället kollade jag runt och gjorde en bedömning om vem av de övriga närvarande spelarna som det fanns störst chans att få ställa några frågor om Sundhage till.

Valet föll på Carli Lloyd, och jag slog mig ner vid hennes bord. Jag kommer inte ihåg vad hon sa om Sundhage. Däremot minns jag att hon var underhållande. Bland annat var det en amerikansk journalist som frågade henne vad hon tyckte om USA:s matchställ.

Svaret:

”Jag har kontrakt med Nike, och vi spelar i deras kläder. Hur tror du att jag kommer att svara?”

Lloyd var alltså de stora matchernas spelare. Men just i VM-finalen 2011 var hon en av syndabockarna när USA föll. Lloyd slog nämligen sin straff över. Jag minns dock att jag imponerades av hur stor hon var som förlorare när hon gick i genom den mixade zonen efteråt. Så här sa hon:

”Det är en tråkig dag för oss, men jag är glad för Japan. För är det något lag man unnar en seger så det dem. De har haft det otroligt svårt och fått kämpa hårt.
Men sett till matchen är det som ett slags chock. Jag tvekade aldrig på att vi skulle vinna.” …
Straffen?
”Jag försökte sätta fart på bollen, och den blev för hög. Men jag är stolt över min och lagets insats. Det är bara olyckligt att det gick så här.”

Nu skall hon alltså göra sin sista 316:e och sista landskamp. Och räkna med att hon kommer att få en värdig hyllning. Amerikanerna är ju bra på sånt här. Och Lloyd är definitivt värd alla hyllningar.

Tröja nummer 10 går för övrigt vidare till Lindsey Horan:

Slutligen så har jag återigen njutit av F16/05-landslaget. I dag vann tjejerna med hela 5–0 mot Italien. Skit i näsan gjorde att jag tyvärr inte kunde ta mig till arenan i dag heller. Och saker kom i vägen under den första halvleken. Men jag såg den andra – och jag blev inte det minsta besviken.

BP:s Line Wessman byttes in i 57:e minuten, och hann med att göra fyra mål. Några av dem efter rent uppvisningsspel. Wessman var förstås lysande. Allra bäst var dock Rosengårds Bea Sprung, som ägde mittfältet. Kul att få se vilken makalös potential hon har.

Jag nämnde ju flera spelare i förra inlägget. En som inte nämndes då är målvakten Mathilda Andersson, Uppsala, som verkar väldigt trygg och säker. Jag vill även lyfta fram Elsa Pelgander, Örebro SK. Hon spelade inte i dag. Men hon gjorde ett piggt inhopp mot Frankrike. Pelgander är född 2006, men visade ingen respekt, utan kom in och ville ha bollen.

Ännu en spelare att lyfta är IFK Göteborgs Victoria Svanström. Dels för att hon har en bra högerfot. Dels för att hennes klubblag spelade en intressant match i kväll.

Drygt 1000 åskådare kom nämligen till Valhalla för att se division III-lagen IFK och Örgryte göra upp om en plats i division II. Lagen har vunnit varsin division III-serie, och gör nu upp i kval om uppflyttning. Det var första matchen av två.

Örgrytes rutinerade och namnkunniga lag ledde med 4–1 efter 85 minuter, och såg ut att ha full kontroll. Då lade IFK Göteborg in en högre växel, och gjorde tre sena mål. Det blev 4–4, och returen nästa onsdag borde kunna locka ännu fler åskådare. Då har Blåvitt en joker att kasta in i Victoria Svanström.

Men först skall Svanström spela med F16/05-landslaget mot Wales på torsdag 18.00. Kan man inte ta sig till Borås Arena och se laget live rekommenderar jag sändningen på förbundets hemsida. Den går att kolla parallellt med EM-lottningen…

I dag har jag sett ett svenskt landslag som gjorde mig glad. Det handlar om F16/05-landslaget och deras 2–2-match mot Frankrike på Borås Arena.

Tyvärr är jag lite krasslig, och jag kände inte att det var läge att ta mig till arenan för att se matchen på plats. Men det är ju två matcher till på Borås Arena i aktuellt EM-kval, så kanske att jag får chansen att se de här talangerna live i nästa vecka.

I dag fick bli det alltså bli fotbollsunderhållning från tv-soffan. Och det var faktiskt riktigt bra underhållning man bjöds på i den här första EM-kvalmatchen. För det var ett väldigt talangfullt svenskt lag. Ett spelande lag.

Det var faktiskt Sverige som höll i bollen och hade de bolltrygga spelarna, medan Frankrike spelade på fysik genom att sätta hög press. Det brukar ju vara precis tvärtom. På slutet skall väl Sverige vara rätt nöjt med att få en poäng. för de sista 30 minuterna spelades på den svenska planhalvan.

Men ändå. Ofta tycker jag att de yngre flicklandslagen mest ägnar sig åt sparka–spring-fotboll. Man har en tajt defensiv och sedan finns det en Blackstenius, Kullashi eller Hurtig på topp som skall försöka göra något av de där långbollarna. Men det här var alltså något helt annat.

Och när forwards lär sig att hantera att de ingår i ett spelande lag tror jag att det här landslaget kan bli riktigt, riktigt framgångsrikt. Nu föll speluppbyggnaden ofta på att det inte fanns felvända forwards att sätta uppspelen på.

Kul att se ett riktigt lovande ungdomdomslandslag. Det är några år sedan vi hade ett sådant. Nu är ju de här spelarna bara 16 år, och många har lång väg till de stora scenerna. Men Rosengårds Bea Sprung har ju redan gjort sex inhopp i damallsvenskan och Moröns Tuva Skoog har spelat i elitettan sedan hösten 2019. I år har även Borgebys Erica Persson Welin och Sundsvalls Ida Åkerlund hållit till i näst högsta divisionen.

Nämnda Erica Persson Welin är för övrigt fjärde systern Welin som spelar ungdomslandskamper för Sverige. Storasystrarna Anna, Olivia och Julia har alla nått damallsvenskan. Faktum är att det även finns en femte syster Welin, lillasyster Thelma Persson Welin i Södra Sandby IF. Det är också en väldigt duktig fotbollsspelare.

Och apropå Södra Sandby skrev jag i februari 2019 följande här i bloggen:

”Jag var en kort sväng i Ulricehamn i söndags och tittade på lite USM-futsal. Där imponerades jag stort av F15-laget från skånska Södra Sandby. De hade rakt igenom bolltrygga spelare och hade faktiskt ett spel som jag inte ens sett några svenska seniorlag prestera. Kul.
Lite överraskad blev jag också när jag noterade att deras ena ledare var Otto Persson, alltså han som ledde LB07 i damallsvenskan i fjol. Det skall bli kul att följa Södra Sandbytjejernas framfart.”

Drygt två och ett halvt år senare noterar jag att fyra av de där Södra Sandby-spelarna som jag imponerades av i Ulricehamn fanns med i dagens startelva för det svenska F16/05-landslaget.

Tre av dem; Ida Garmfors, Agnes Mårtensson och Klara Fagerström, spelar fortfarande i Södra Sandby medan Erica Persson Welin numera alltså representerar Borgeby.

Mittback Garmfors och vänsterback Mårtensson var två av de bolltrygga lirarna som gjorde det möjligt för Sverige att hålla lugnet när fysiskt större och starkare fransyskor klev upp i press. Mårtensson var en av matchens allra mest sevärda spelare, en teknisk ytterback som inte drar sig för att slå en tunnel.

Förbundskapten Lovisa Delby har en riktigt spännande grupp att jobba med. Det skall bli kul att följa det här gänget 05:or.

Slutligen. Precis som A-landslaget i går drabbades F16/05-landslaget av en riktigt usel domare. Riktigt usel. Ana Maria Alexandra Terteleac (oklart hur många av de där förnamnen hon verkligen använder) från Rumänien hade stundtals inte många rätt. Bara det att hon noggrant märkte ut frisparksavstånd med skum för att sedan låta fransyskorna springa fram och hoppa bara någon meter från bollen…

Nyligen kom bekräftelsen på gårdagens nyhet om att Mats Gren tvingas sluta i Häcken. Här i bloggen hade jag redan för drygt två veckor sedan uppgifter om att Häcken och Gren inte hade påbörjat förhandlingar om det kontrakt som löper ut efter den här säsongen.

I går avslöjade Expressen att Grens dagar i Häcken var lätträknade. I dag kom bekräftelsen från klubben om att samarbetet avbryts med omedelbar verkan. I ett pressmeddelande skriver de:

”När BK Häcken tog över Kopparbergs/Göteborgs FC:s verksamhet i slutet av januari i år, var ledarstaberna för så väl dam- som F19- och F17-laget satta för 2021 och BK Häcken tog över en färdig organisation. Den kortsiktiga målsättningen var att integrera de nya lagen i föreningen, med damlagets sportsliga målsättningar i fokus – att kvalificera laget till Champions League-gruppspel och att vara med och slåss om SM-guldet.

Under året har det långsiktiga arbetet gjorts, för att analysera hur BK Häckens sportsliga organisation i sin helhet ska se ut från 2022 och framåt, utifrån klubbens strategiska utvecklingsplan.

BK Häcken har nu fattat beslut om att inte förlänga huvudtränare Mats Grens avtal när det går ut vid årsskiftet. Klubben har gjort klart med Robert Vilahamn som ny huvudtränare, med ett avtal som sträcker sig till och med 2023, och väljer nu att genomföra förändringen av huvudtränare omedelbart.”

Den nya tränaren Robert Vilahamn har jag ingen större koll på. Det jag vet är att han hette Karlsson i efternamn när han spelade 1,5 säsonger i allsvenskan för IFK Göteborg. Samt att han har ingått i Häckens ledarorganisation på herrsidan i två år.

Känslan är ju att det inte hade räckt för Mats Gren om han fört damlaget till guld för andra året i rad, utan att Häcken hade beslutat sig för att byta ut honom.

Gren har ju haft två väldigt händelserika år i damallsvenskan. Förra året hade han delat ledarskap med Jörgen Ericson. Enligt de uppgifter jag har så jobbade de inte ihop så mycket, utan tvärtom hade de stora samarbetsproblem – vilket ledde till att Ericson lämnade i vintras. Trots samarbetsproblemen ledde duon Kopparbergs Göteborg till ett historiskt SM-guld.

I övergången från KGFC till Häcken spelade sedan Gren en huvudroll. Det är fler än jag som har uppgifter om att Mats Grens insats var ett huvudskäl till att Göteborgs elitlag fick en fortsättning.

I pressmeddelandet är även Häckens sportchef Martin Ericsson inne på linjen att Gren var viktig när KGFC blev Häcken. Ericsson säger:

”Vi vill tacka Mats för ett bra år och för hans professionella inställning som varit en nyckel till att vi på så kort tid lyckats ta över en annan förenings verksamhet och göra den till en naturlig del av BK Häcken.”

Nu har alltså Gren gjort sitt i Häcken. Ericsson och de andra i klubbledningen har däremot massor av arbete kvar att göra. Det är ju redan klart att Emma Kullberg och Julia Zigiotti Olme lämnar. Och allt talar ju även för att Stina Blackstenius lämnar in vinterfönstret. Det är en riktig utmaning att hitta ersättare som kan fylla luckorna efter den trion.

Det blev tre svenska poäng via 1–0-seger borta mot Irland. Det var en seger som bottnade i stabilitet – och lite flyt. Jag räknade bara till tre 100-procentiga svenska målchanser. Segermålet var ett minst sagt turligt självmål.

Men defensivt är vårt landslag väldigt stabilt. Nollan håller efter tre matcher, och motståndarna har knappt förmått skapa några chanser. I dag räknade jag inte till någon 100-procentig chans för Irland.

Totalt sett var det väl i sin ordning med en svensk 1–0-seger. Men man är inte van vid att vårt svenska landslag maskar mot motståndare av Irlands kaliber. För på slutet var det just maskning det handlade om. Det tog väldigt lång tid vid de svenska hörnorna.

Och det var ju faktiskt ett lite uppstressat svenskt lag när Irland började pumpa höga chansbollar mot Louise Quinn på slutet.

I det svenska laget var Filippa Angeldahl bäst under den första halvleken. Hon var inte lika tongivande efter paus, då var det istället mittbackarna Amanda Ilestedt och Magdalena Eriksson som hamnade i fokus.

Hos Irland visade Arsenalspelaren Katie McCabe att hon är en riktig klasspelare. För mig var hon matchens lirare.

Däremot var det riktigt dåliga domare. Schweiziska trion med huvuddomare Deborah Anex och assistenterna Emilie Aubry och Rahel Hasler var långt ifrån internationell klass. Det var flera felaktiga offsidevinkningar, flera feldömda hörnor och ett antal hårresande domslut. Bland annat var det ju ofattbart att inte Louise Quinn fick frispark i slutminuten när Nilla Fischer flög in i ryggen på irländskan.

En halvlek spelad i Dublin. Sverige leder högst turligt med 1–0 i en match vårt landslag kontrollerar utan att komma till speciellt många målchanser. Utöver målet har jag bara noterat ett distansskott från Filippa Angeldahl som en 100-procentig målchans.

I övrigt har vårt landslag haft mycket boll, men bara kommit till nästanlägen. Målet kom efter att Angeldahl snyggt spelat loss Stina Blackstenius på vänsterkanten. Den sistnämnda sköt ett halvdant skott som skulle ha gått utanför, om det inte ändrat riktning på Louise Quinn och smitit in vid ena stolpen.

Otroligt oturligt för hemmalaget, som har gjort en bra halvlek efter de förutsättningar som Irland har. Men härligt för Sverige som får lite arbetsro efter paus.

Det är ju för övrigt nämnda Filippa Angeldahl som spelar i Seger-rollen, alltså som släpande central mittfältare. Offensivt är det klockrent. Angeldahl håller uppe bolltempot bra, och är bättre än Caroline Seger på att hitta in till medspelare på ytan framför motståndarna backlinje. Angeldahl har också legat bakom de flesta fina svenska anfallen.

Defensivt är det ju däremot en liten chanstagning att ha Angeldahl i en defensivt viktig roll. Hon är en svag försvarsspelare, och hon har sett direkt vilsen ut flera gånger. Bland annat var hon både felplacerad och passiv när Irland fick sin enda hörna så här långt. Sverige har för övrigt haft fem hörnor.

TT hade rätt i sin laguppställning, det blir Hanna Bennison som går in på Caroline Seger:s position. När det svenska laget nyss släpptes såg startelvan ut så här:

Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Bennison, Lina Hurtig – Fridolina Rolfö – Stina Blackstenius.

Jag trodde ju att Peter Gerhardsson skulle spela Nathalie Björn i ”Seger-rollen”, men Björn har ju varit skadad, står utanför matchtruppen – och är således tydligen inte redo för spel.

Det är förstås kul med att supertalangen Bennison får chansen från start i en tävlingsmatch. Men tyvärr tycker jag att det är i fel roll. Det är troligt att Irland kommer att spela ett energifyllt kontringsspel i kväll. Det irländska laget har flera snabba och löpstarka spelare att kontra på.

En av Caroline Seger:s bästa egenskaper är att hon är väldigt bra i kontringsskyddet. Hon står oftast i en position där hon antingen bryter bollen, eller ser till att motståndarna måste bromsa sin kontring.

Hanna Bennison är en annan typ av spelare, mer löpstark och tvåvägs än Seger. Med Bennison och Angeldahl känner jag oro för kontringsskyddet. Hoppas att den oron är obefogad.

Som jag var inne på i en uppdatering av förra inlägget saknas ju även Kosovare Asllani i den svenska truppen. Det är en minst lika stor anledning till oro som Segers frånvaro, det är ju kring Asllani som väldigt mycket av det svenska anfallsspelet utgår.

Vi får se om Fridolina Rolfö löser Asllani-rollen bättre den här gången än vid förra landslagssamlingen. Det är för övrigt fler än jag som känner lite oro inför kvällens VM-kvalmatch:

Den timman som återstår fram till avspark kan man antingen avnjuta futsallandslagets andra EM-kvalmatch, den sänds på Cmore och går mot Slovakien. Det blev tyvärr 3–2-förlust mot Italien i går, vilket innebär att det svenska lagets chanser att nå EM-slutspelet är minimala.

Eller så kan man kolla in U23-landslagets träningsmatch mot Belgien, som spelas på en vattensjuk plan i Hässleholm. Förbundet sänder matchen här. Det är 0–0 i paus, och jag måste säga att jag blev lite förvånad över att förbundet har valt en kommentator med begränsade kunskaper om damfotboll.

I den första halvleken fick jag veta att Loreta Kullashi har haft en mycket stor roll i Rosengårds SM-guld med sina 18 matcher, fyra mål och tre assist. Vi får se vad jag får lära mig under den andra halvleken.

I kväll 20.00 på SVT spelar Sverige VM-kvalmatch borta mot Irland. Det är en match som man faktiskt kan vara lite lätt orolig för.

Normalt brukar vårt landslag vara väldigt bra på att vinna de här matcherna mot lägre rankat motstånd. Det är sällan riktigt vackra segrar, men det är stabilt.

De två första VM-kvalmatcherna mot Slovakien (1–0-seger) och Georgien (4–0-seger) var två sådana matcher som vi snarare vann på stabilitet än på ett blixtrande vackert spel.

Nu måste vårt landslag höja sig ett par snäpp jämfört med förra samlingen. För i kväll väntar en betydligt tuffare motståndare än Slovakien och Georgien. Irland är i och för sig bara rankat på plats 33 i världen, men det är ändå en otäck motståndare.

Det är också så att vi saknar både Caroline Seger, som ju varit i sitt livs form under det här året, och offensiva nyckelspelaren Kosovare Asllani.

Det innebär att Peter Gerhardsson får göra om lite på de centrala positionerna, något som kan skapa en viss oro. Jag ser att TT tror på ett tremannamittfält med Filippa Angeldahl, Hanna Bennison och Fridolina Rolfö. Samt att Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig bildar anfallstrio.

Utan att ha sett eller hört något från träningarna är min gissning att Gerhardsson sätter upp Nathalie Björn i Segers roll, förutsatt att Björn är i speldugligt skick. Sedan är det ju rimligt att antingen Rolfö eller Hurtig får ta hand om Asllanis roll.

Vad är det då Sverige skall se upp med i kväll?

Irland saknar den jämnhet som tar laget till stora mästerskap. Men man har en rätt hög högstanivå, och framför allt kan man skaka på pappret bättre motståndare på hemmaplan.

Till kvällens match kommer man med riktigt gott självförtroende efter att ha vunnit mot Australien med 3–2 för exakt en månad sedan.

Kollar vi på spelarmaterialet håller i princip alla de irländska spelarna till i engelska WSL, eller så har de spelat där. Det är alltså spelare som är vana vid att spela matcher i högt tempo.

Det namn som lyser lite extra är North Carolina Courage-mittfältaren Denise O’Sullivan. Hon är en internationell toppspelare som sällan får de stora rubrikerna utanför NWSL. Men i den nordamerikanska ligan har hon mycket hög status. När spelarna själva röstade fram årets lag i NWSL efter säsongen 2019 fanns O’Sullivan med. Hon är både en smart speluppläggare och löpstark bollvinnare.

På mittfältet finns också löpstarka kantspelaren Katie McCabe, en spelare som oftast finns med i startelvan i Arsenal. McCabe har bra inlägg med sin känsliga vänsterfot, och hon brukar få slå en del hörnor och inläggsfrisparkar i det irländska landslaget.

Ofta siktar hon mot nickstarka mittbacken Louise Quinn. Hennes styrka i luftrummet känner vi väl till efter hennes fyra starka säsonger i Eskilstuna United. En fjärde namnkunnig spelare i det irländska laget är den 34-åriga mittbacken Niamh Fahey, med sex säsonger Arsenal och tre i Chelsea på meritlistan.

Slutligen har Irland ett spännande framtidsnamn i blixtsnabba 21-åringen Heather Payne. Hon pluggar på college på Florida State, och har därmed hamnat lite i skymundan. Men hon är ett väldigt vasst vapen i kontringsspelet, alltså en spelare vår svenska backlinje måste se upp med i kväll.

Det rimliga är trots allt att Sverige vinner kvällens match med två måls marginal. Men som sagt, det här är en match man kan vara lite lätt orolig för.

I dag har FC Rosengård firat SM-guld i ett snötäckt Piteå. Det var lite oväntat, för även om Häcken har hackat på sistone så räknade man ju inte med att det tidigare mästarlaget skulle tappa poäng mot AIK.

Nu blev det 0–0 i Solna, och Rosengård fick fira utan guldhattar på bortaplan. När jag såg Häcken–Rosengård för två veckor sedan trodde jag knappast att det skulle vara guldfest redan nu. Tvärtom funderade man på om Malmöklubben var på väg in i en oktobersvacka a la i fjol.

Det visade sig att det var Häcken som var på väg in i en oktobersvacka. Utöver det där nämnda toppmötet, och en cupsemifinal i våras, så har FC Rosengård varit Sveriges bästa lag från början till slut i år.

Det nya mästarlaget har visat en imponerande jämnhet, och på de tolv omgångarna fram till OS-uppehållet släppte man bara in två mål. Efter OS bytte man målvakt och delar av backlinjen, då tappade man lite i defensiv stabilitet. Det har blivit sju insläppta på de åtta omgångar som spelats sedan dess.

Det som varit klubbens segerrecept är dock den offensiva effektiviteten. I fjol hade man svårt att slå hål på låga försvar. Den biten har man klarat betydligt bättre i år – därför vinner man guldet.

När jag pratade med den ena guldtränare, Jonas Eidevall, efter 28 poäng på de tio första omgångarna så menade han att mycket av förklaringen till lagets bättre effektivitet berodde dels på de stabila defensiva spelarna, dels på en förbättrad återerövringspress.

2020 vann man antingen bollen riktigt högt eller riktigt lågt. I år gjorde man även många bollvinster vid mittplan, vilket gav bra kontringschanser mot försvar som inte hunnit samla sig.

Den starka våren är det som lagt grunden för Rosengårds guld. Efter tio omgångar ledde Rosengård med åtta poäng. Nu har man sju poängs försprång med två omgångar kvar.

Trots tränarbyte från Eidevall till Renee Slegers och trots att flera namnkunniga spelare lämnade efter OS har Rosengård hållit undan.

Det är således bara att lyfta på den fiktiva hatten och gratulera FC Rosengård till ett mycket välförtjänt SM-guld.

Det har nästan gått en vecka sedan förra inlägget. Det har varit en vecka där vi fått ett nytt damallsvenskt lag, ett nytt lag till etlitettan och där Rosengård tagit ett stort steg mot SM-guldet.

Vi börjar väl med att gratulera Umeå IK till avancemanget till damallsvenskan. Det har aldrig varit någon diskussion, UIK har från första sparken legat i toppen av elitettan. Så uppflyttningen känns självklar. Det känns också som att UIK den här gången kan vara redo för att ta steget att återigen bli ett etablerat lag i damallsvenskan.

Nästa år är det ju två lag mer i högsta serien, och på så sätt lättare att hålla sig kvar. Och den erfarenhet Umeå skaffade sig i fjol har man säkerligen stor nytta av.

I kväll har Uppsala vunnit mot BP med 3–1, ett resultat som dels öppnar för IFK Kalmar, och som dels bjuder tillbaka Morön och Lidköping in i kampen om en damallsvensk plats.

Innan dagens seger hade Uppsala bara tagit tre poäng på fem matcher och trillat ner till fjärdeplatsen. Nu går man förbi BP på målskillnad, och vinnaren i söndagens möte mellan Morön och Lidköping kommer bara att vara tre poäng bakom. Förutsatt att det blir en vinnare i det mötet. Blir det kryss spelar lagen bort varandra ur kampen om en plats på topp tre.

IFK Kalmar är nu otroligt nära damallsvensk återkomst. Man har fyra poäng ner till tredjeplatsen med fyra matcher kvar att spela. Noterbart här att trean Uppsala och fyran BP bara har tre matcher kvar.

Kalmar är alltså på väg uppåt. För deras småländska kollegor i Växjö bär det däremot neråt. Sedan förra inlägget har Växjö dels lyckats vinna en damallsvensk match, dels blivit klart för nedflyttning.

Det vi förstått ett tag är nu faktum. Växjö DFF spelar i elitettan 2022. Nu är det en utmaning för klubbledningen att försöka behålla så många av nyckelspelarna som möjligt.

Tung vecka för Växjö alltså. Det har även varit en väldigt tung vecka för BK Häcken FF. Dels tappade man två poäng i damallsvenskan via 0–0 hemma mot Vittsjö – ett resultat som med största sannolikhet innebär att guldet hamnar i Malmö.

Dels gjorde Häcken en riktigt svag insats i Champions League i går. Eller. Jag skall erkänna att jag inte har sett hela matchen, och således inte kan bedöma hela insatsen. Men jag kollade på första kvarten, och det gjorde ont.

Det var ju 2–0 på Bayern München efter elva minuter. Och det tyska mästarlaget kunde faktiskt ha gjort ytterligare ett par mål under den första kvarten. Det är möjligt att jag övervärderar våra svenska lag. Men jag tycker inte att Häcken skall behöva vara så naivt och dåligt som laget var i början av matchen i München.

Vårt svenska mästarlag startade med sju spelare som finns med i Peter Gerhardsson:s senaste landslagstrupp, två danska landslagsspelare och ytterligare två spelare som varit med i landslagstruppen för Sverige. Ändå slog man lösa tremeterspassningar i sidled på egen planhalva i matchupptakten.

Nu skall man ju aldrig slå lösa tremeterspassningar i sidled på egen planhalva. Men att spela med hög risktagning i början av halvlekar mot internationella topplag, det är en självmordstaktik. Tyvärr gjorde Häcken just det mot Lyon förra veckan, och det var ännu värre i München i går.

I övrigt har tyvärr gruppspelet i Champions League ännu så länge varit rätt tråkigt. Det är helt enkelt lite för stor skillnad mellan lagen. De åtta matcherna i andra gruppomgången fick följande resultat: 5–0, 5–0, 5–0, 2–1, 4–0, 4–0, 5–0 och 2–0. Den jämna matchen var Juventus–Chelsea, en match som Londonklubben vann hur rättvist som helst, men där man också såg att Chelsea har rätt stora problem i defensiven.

Tillbaka till damallsvenskan. Där har FC Rosengård alltså på alla sätt ett guldläge. Man leder med fem poäng med tre omgångar kvar. Det innebär att det blir guldfest redan på söndag om man vinner i Piteå på söndag samtidigt som Häcken tappar poäng i Solna. Det troliga är väl kanske att guldfesten dröjer någon vecka, men guldfest i Malmö lär det bli.

I Stockholm var det publikfest i söndags. Det nya svenska rekordet för klubbmatcher lyder på 18 537 – ett värdigt rekord. Frågan är hur länge det står sig. Det känns ju som att alla som var där fick mersmak, och kanske att det kan bli ännu fler på något av nästa års Stockholmsderbyn.

Det nya svenska publikrekordet gav för övrigt eko internationellt. Många av de matcher där det varit fullsatta läktare runtom i Europa har haft mer eller mindre fri entré. Det är inte många lag i Europa som har den här typen av siffror i vanliga ligamatcher.

Exempelvis har Bayern München riktigt usla siffror på sina hemmamatcher. Det var bara 688 personer på torsdagens Champions Leaguemöte med Häcken. Och glädjande nog var de hejarop jag hörde i sändningen huvudsakligen hyllningar av Hisingen.

Slutligen är det läge att gratulera Maja Göthberg som blivit finländsk mästare med sitt Kups. Grattis.

Det är ny helg, och vi kommer att komma ännu lite närmare avgörandet i både damallsvenskan och elitettan. I morgon kommer vi med största sannolikhet även få ett nytt publikrekord för svensk klubbfotboll på damsidan.

Jag kritiserar ibland de som lägger det damallsvenska schemat för ogenomtänkta avsparkstider. I dag har vi exempelvis en match i Örebro som är svår att se för dem som även vill se herrlandslagets VM-kvalmatch mot Kosovo.

Men det är förstås helt rätt tänkt att lägga ett Stockholmsderby en helg där de herrallsvenska lagen är spellediga. Kan det bli 20 000 på Tele2 i morgon?

Annars har vi ju faktiskt fått en guldstrid efter Häckens seger mot Rosengård förra helgen. I den striden har just Häcken en lurig hemmamatch i dag 15.00 mot ett Vittsjö som är rätt formstarkt. Med tanke på att Häcken hade en urladdning med Rosengård och Lyon lördag och tisdag så känns det här alltså som en rätt farlig match.

Från Häcken kom i går positiva nyheter i form av att Stina Blackstenius har förlängt sitt kontrakt över hela gruppspelet i Champions League. Som ni förstått tycker jag att det var ett bra beslut.

Häcken kunde i går även meddela att Blackstenius är en av 20 nominerade till årets Ballon d’Or. Kul.

En timme innan Häcken–Vittsjö sparkas matchen Rosengård–Linköping igång. Där är det rimliga att hemmalaget tar en säker seger mot ett LFC som sakta men säkert rasar genom tabellen. Man skall dock ha i bakhuvudet att det brukar vara jämnt mellan Rosengård och Linköping. Utöver fjolårets 7–1-match har det bara varit kryss eller uddamålssegrar de senaste fyra åren.

Faktum är för övrigt att både Rosengård och Häcken redan är klara för kval mot Champions League nästa höst. I morgon har vi matchen som kan avgöra kampen om den tredje Champions Leagueplatsen. Då tar nämligen fyran Kristianstad emot trean Eskilstuna. Vid bortaseger i den matchen är United väldigt nära den där tredjeplatsen.

United har för övrigt gjort klart med sina nya tränare inför 2022. Det handlar om Fredrik Bernhardsson och Elena Sadiku. Jag hade först uppfattat det som att de hade delat ledarskap, men läser på länken ovan att Bernhardsson är huvudtränare.

Sadiku kommer alltså tillbaka till svensk fotboll efter en sväng i Danmark och Fortuna Hjørring. En annan svensk tränare som är utomlands är Johanna Almgren. Hon presenterades igår av norska LSK Kvinner, där hon skall ingå i tränarteamet.

Så till elitettan. Där är det alldeles strax avspark i hyperspännande toppmötet Umeå–BP. Vinner Umeå kan de säkra avancemanget tillbaka till damallsvenskan. 14.00 är det nämligen lurig bortamatch för Uppsala i Lidköping. Tappar Uppsala poäng samtidigt som UIK vinner är Umeå klart för högsta serien.

Internationellt är helgens höjdpunkter ett Manchesterderby 14.30 i eftermiddag, Bayern München–Hoffenheim i dag 18.00 och Arsenal–Everton i morgon 16.00. Alla de matcherna visas på Viaplay.

För egen del skall jag nu åka till Alingsås för att kommentera den rena seriefinalen i division 2 norra Götaland. Alingsås KIK tar emot Sveriges äldsta damlag, IK Frisco från Herrljunga i sista omgången. Förutsättningarna är enkla, ett av lagen spelar i division 1 nästa år. Skall bli kul.