Med den pollenchock som nu äger rum över stora delar av Sverige har jag valt att hålla mig inomhus den senaste veckan. Med tanke på att Borås spelade SM-final i basket har det gått bra att även hålla sig inomhus på jobbet.

En del damfotboll har jag också hunnit med. I kväll bänkade jag mig för att se Brighton mot Arsenal. Fast det blev aldrig så kul. Matchen var i princip avgjord redan efter drygt tio minuter. Då hade Stina Blackstenius gjort två mål och sannolikt blivit bestulen på ett tvättäkta hattrick av en övernitisk assisterande domare.

Utifrån reprisbilderna var landslagsanfallaren på rätt sida när hon gjorde sitt tredje mål. Blackstenius hade fler chanser att göra det där tredje målet, dock utan att lyckas. Och två mål är ju fullt godkänt.

Arsenal ledde med 4–0 i paus. I den andra halvleken var Brighton med i leken rent spelmässigt. Men det fanns ju förstås inte på kartan hemmalaget skulle kunna göra något åt poängfördelningen. Det slutade 0–4 och alla tre poängen till Gunners.

I och med Liverpools sensationella 2–1-seger hemma mot Manchester City i söndags ser läget plötsligt rätt bra ut för Arsenal i kampen om en Champions Leagueplats.

Tabelltoppen ser ut så här nu:

Manchester United 20 +42 50
Chelsea 19 +42 49
Arsenal 19 +34 44
––––––––––––––––––––––––––––––
Manchester City 20 +25 44

Med tanke på att Arsenal har en klart bättre målskillnad än City bör det räcka med sex poäng till för Arsenal för att sluta topp tre. De kan alltså ha råd att förlora en av de tre återstående matcherna. Arsenal avslutar så här:

Everton (b)
Chelsea (b)
Aston Villa (h)

Londonderbyt den 21 maj kan avgöra guldstriden. Chelsea spelade också i dag. De vann med förkrossande 6–0 hemma mot Leicester. För Chelsea återstår även bortamatcher mot West Ham och Reading. Chelsea har guldet i egna händer. Nio poäng och saken är klar. Men gissningsvis vinner man ligan även om man tar sju poäng på de tre återstående matcherna. Jag tror nämligen att man kommer att göra fler mål än vad United gör mot Manchester City (h) och Liverpool (b).

För Chelsea och Manchester United väntar dock först FA-cupfinalen på söndag. En godbit.

I damallsvenskan duggar toppmötena tätt för tillfället. Jag har sett måndagens tidiga seriefinal mellan Häcken och Hammarby. Strax lite tankar om den matchen.

Men först några ord om IFK Kalmar. Det har kommit rätt många oroväckande rapporter om förändringar i klubbledningen från den småländska ostkusten under våren. Signaturen Jochen hade tidigare i dag en bra genomgång i kommentarsfältet på bloggens Silly Seasonsida.

Klubben har fram tills nyligen stått utan ordförande, har en avgående sportchef och i går kväll avgick både tränare Jens Wedeborg och assisterande tränare Gytis Gelgota med omedelbar verkan. Det är inte mycket som talar för IFK Kalmar för tillfället.

Men lagkapten Amanda Persson känns ändå hyfsat balanserad när hon i dag uttalar sig så här till lokaltidningen Barometern:

”Man är nog fortfarande lite i chock och tänker att det inte är riktigt sant. Alla är nog lite chockade. Nu är vi lediga idag också så det känns som man befinner sig i ingenmansland” och ”Det har varit stormigt ett tag, med Tommy (Nyberg) som valt att hoppa av och att det inte fanns någon ordförande fram till för ett litet tag sedan. Men de sakerna har inte påverkat oss. Det här påverkar oss absolut. Men jag tycker vi hade bra möten igår, först med laget och sedan ett bra möte med Aleco (Postanidis) som kliver in så länge nu.”

Så till Häckens 1–0-seger mot Hammarby från i måndags. Det var en seger som kändes rättvis. Jag tycker att Häcken var det klart bättre laget i den första halvleken och det något bättre laget i den andra.

Det skapades inte så jättemånga 100-procentiga målchanser före paus, men det var Häcken som hade kontroll. Framför allt hade man Rosa Kafaji som ägde planen. Häckens tia – som ju dock har nummer 8 på ryggen – var inblandad i det mesta och överglänste alla planens VM-aktuella spelare rejält.

Visst händer det att hon tar något extra tillslag eller överarbetar situationerna ibland. Men om jag hade hetat Gerhardsson eller Wikman i efternamn skulle jag haft huvudbry. För det blir inte lätt att ta ut VM-truppens forwards.

Framför allt är det ju tiarollen som har varit ett problem. Där är Kosovare Asllani given. Men Milans 33-åriga anfallsstjärna har haft en skadekantad säsong, och har inte spelat match sedan den 26 mars. Man kan inte räkna med att hon är en 90-minutersspelare i VM.

Känslan är att de fyra kanske bästa alternativen till Asllani som VM-tia fanns på Bravidas konstgräs i måndags; Anna Anvegård, Madelen Janogy, Matilda Vinberg – och Rosa Kafaji.

• Anvegård gjorde en utmärkt match från en position som vänsterforward, men känns ändå inte aktuell. Efter hennes skadeproblem har hon hamnat i förbundskaptenernas kylskåp. Frågan är om flera riktigt fina framspelningar är nog för att hon skall släppas ut från det där kylskåpet?

• Janogy kom in i paus. Med henne blev Hammarby direkt ett par klasser bättre, och kunde flytta fram sitt spel. Janogy var bra, och borde vara högaktuell för VM-truppen eftersom hon är användbar i flera roller.

• Vinberg var blek före paus, men blev bättre när Janogy kom in. Även om det här inte var hennes bästa match tror jag att hon i högsta grad finns med i VM-diskussionen. Hon var en av Sveriges bästa spelare i 3–3-matchen mot Norge på Ullevi – det som var den sista landskampen inför uttagningen av VM-truppen. Och som kanske även var VM-genrep.

• Slutligen har vi då Kafaji. 19-åringen har noll landslagserfarenhet. Hon var i och för sig med i truppen vid februarisamlingen 2021. Men hon har inte spelat en enda sekund i A-landslaget. Och hon har alltså inte varit med på någon samling på drygt två år. Det talar emot henne. Men hennes spel i den första halvleken mot Hammarby talar för henne med stora bokstäver.

Till slut var det ju även hon som avgjorde matchen. Hennes fina nickmål på Julie Blakstad:s precisa inlägg blev ju toppmötets enda mål.

Och det skall sägas att Kafaji tröttnade efter paus. I den andra halvleken hade hon sämre beslutsfattande, och var inte längre den som ägde planen. Det hindrar dock inte att jag fortsatt tycker att hon stärkte sina VM-aktier ganska rejält. Totalt sett hade hon högsta högstanivån av de fyra nämnda kandidaterna.

Det om Kafaji och landslagets tia. Landslaget behöver ju en målvakt också. Och efter en höst och vinter där Zecira Musovic alltmer sett ut som förstakandidaten har Jennifer Falk nu åter nått sin toppform. På sju damallsvenska matcher har Häckenmålvakten bara släppt in ett skott i krysset. Mot Hammarby kändes Falk både säker och vältajmad i utrusningarna. Även hon gör det svårt för Gerhardsson.

Innan jag sätter punkt har jag en fundering kring den straffsituation som kom i toppmötets 43:e minut, direkt efter Marika Bergman Lundin:s nick i ribban. Jag tänker på situationen där bollen tog på Julia Roddar:s arm.

Jag känner mig oftast rätt säker både på hur reglerna är skrivna och på hur de skall tolkas. Men här känner jag mig osäker, så om det är några initierade domare bland bloggens läsare välkomnar jag en hjälpande hand.

Klart är att bollen tog på Roddars arm, och att armen var ovanför skulderhöjd. Normalt skall all hands ovanför skulderhöjd bestraffas. Utifrån det borde det normalt sett ha varit straff.

Men, det kan ändå vara så att domare Eva Svärdsudd gjorde rätt som struntade i att blåsa. För på reprisen ser man att bollen går via Roddars ben upp på armen. Och sedan något år skall man inte blåsa straff om bollen studsar på spelarens egen kropp och upp på armen.

Men frågan här är vilken av tolkningarna som är starkast. Att man alltid skall blåsa straff om bollen träffar en arm som är ovanför skulderhöjd, eller att man inte skall blåsa om bollen kommer från egen kropp?

Till helgen blir det fler svenska toppmöten. Kollar man tabellen börjar den se ut som väntat. Inför seriestart var det ganska klart vilka sju lag som borde sluta på övre halvan, och vilka sju som troligen skulle återfinnas på platserna 8–14.

Efter sju omgångar är det just de sju tilltänkta topplagen på övre halvan och de sju andra lagen på den undre. På fredags möts de båda guldkandidaterna Rosengård och Häcken på Malmö IP. Med tanke på Rosengårds sega start är det en match som Malmöklubben knappast har råd att förlora.

Och på söndag skall serieledande Hammarby upp till Norrbotten och möta tabelltrean Piteå i ett annat glödhett toppmöte. Piteå är seriens enda obesegrade lag. Det utan att de haft ett speciellt enkelt spelschema. De har vunnit mot Kristianstad och kryssat mot Rosengård och Linköping. Lätt till att man kryssade mot Bajen i svenska cupen. Har Piteå kvar sin nolla i förlustkolumnen även på måndag?

FC Rosengård vann dagens glödheta Skånederby hemma mot Kristianstads DFF med 2–0. Det var en match som präglades av en till synes stark och rätt besvärande vind.

Kristianstad började bäst i båda halvlekarna, men efter 10–15 minuter tog hemmalaget över kontrollen om båda halvlekarna. Målen kom i slutet av den första, och båda gjordes av Olivia Schough.

Båda lagen spelade 3–4–3 och jag hade 4–4 i klara målchanser fortfarande in i 60:e minuten. Men till slut blev det 10–4 (4–3) i Rosengårdsfavör, vilket ju klart visar att hemmasegern till slut var fullt logisk.

Medan känslan är att förra Rosengårdstränaren Renee Slegers utgick från de elva skickligaste spelarna när hon satte upp sin startelva så har nye Joel Kjetselberg utgått från spelsätt – och hittat rätt.

Utöver formationsförändringen kör han med Halimatu Ayinde och Ria Öling som centrala mittfältare och väljer Karin Lundin som nia. Det har verkligen lyft laget. Duon Ayinde och Öling kompletterar varandra bra, och det jag har sett av Kjetselbergs Rosengård är det mindre sidled och trampande på bollen än tidigare centralt.

Och med Lundin har man en stark huvudspelare att sikta inlägg mot. Paradoxalt hade det behövts mer med Slegers spelsätt än med Kjetselbergs. För nya Rosengård spelar alltså snabbare framåt, och kommer mer i djupled.

Båda dagens mål var fina djupledsbollar som friställde Schough, bollar slagna av Sofie Bredgaard och Öling.

Kristianstad såg alltså bra ut inledningsvis i båda halvlekarna. I den första fick man dock ganska snart väldigt svårt att spela igenom Rosengårds press. Följden blev att att andra halvan av halvleken spelades på Kristianstads planhalva.

Utifrån det föll de båda målen rätt logiskt, även om Rosengård länge hade svårt att skapa målchanser. Elisabet Gunnarsdottir gjorde två byten i paus. In kom bland annat backen Jordan Brewster, som är utrustad med en väldigt fin uppspelsfot. En spännande spelare.

Brewster gav KDFF en energiinjektion som varade i cirka tio minuter. Där hade laget behövt få in ett mål. För under resten av matchen hade Rosengård bra kontroll – och skapade de vassa målchanserna.

Matchen var den sista i damallsvenskans sjätte omgång. Det innebär att ungefär en fjärdedel av serien är spelad. Två lag är obesegrade – fullpoängaren Hammarby och trean Piteå. Det är just de båda lagen som tillsammans med nykomlingen IFK Norrköping varit de positiva överraskningarna i serieupptakten.

Även om Bajen var en given titelkandidat inför avspark så är sex raka segrar och 22–2 imponerande.

Men nu kommer en väldigt avgörande period för Hammarby. I de fyra närmaste omgångarna möter man i tur och ordning Häcken, Piteå, Rosengård och Kristianstad. Och bara matchen mot Rosengård är på hemmaplan. Om Bajen fortfarande är i topp efter de matcherna kan det bli en riktigt rolig höst på Södermalm.

Måndagens motståndare Häcken har fem raka segrar – och vårens supertalang. Felicia Schröder fyllde nyligen 16 år. Och talangen med IFK Björkö som moderklubb har redan gjort två mål i damallsvenskan. Spännande.

Även om Rosengård nu har tre raka segrar är det förstås en stor missräkning för dem att de och Linköping FC redan efter sex omgångar är åtta poäng bakom Hammarby och fem bakom Häcken.

Tittar vi ner i bottenstriden hade alla lag poäng redan efter tre omgångar. Men känslan är fortsatt att IFK Kalmar kommer att få det riktigt jobbigt. I fjol var laget väldigt starkt i matcherna mot övriga nedflyttningskandidater. I år har man hittills fått en poäng på matcher mot Norrköping, BP och Växjö – illavarslande för Kalmar.

Med ett undantag är det de tippade bottenlagen som ligger där nere. Den negativa överraskningen är Kif Örebro, som bara ligger över kvalstrecket på bättre målskillnad än IK Uppsala Fotboll. Dock har Örebro haft ett rätt tufft spelschema under seriestarten.

Under de tre närmaste omgångarna spelar närkingarna borta mot Kalmar och BP samt hemma mot Uppsala. Det är tre matcher som blir väldigt avgörande för Kif Örebro. Tre matcher där man kan lämna bottenträsket – eller bli rejält indraget i det.

I mitt tips hade jag Kalmar, BP och Uppsala på de tre sista platserna. Känslan i går var att Kalmar kan komma sist, att BP och Uppsala känts lite stabilare i serieupptakten.

Men så kom nyheterna om tränarkaoset i IK Uppsala Fotboll. Det var sent på torsdagskvällen som klubben meddelade att både huvudtränare Jonas Valfridsson och hans assistent Rikard Östergren lämnar klubben av personliga orsaker.

Att två tränare lämnar samtidigt av personliga skäl låter ju konstigt. Och under fredagen har det spekulerats i media om olika typer av skismer och om att spelarna skulle gå ut i strejk. Någon strejk verkar det inte bli. Vi får se vilken effekt det här får på lagets resultat.

Det om damallsvenskan. Senare under fredagskvällen såg jag även delar av Arsenals 1–0-seger mot Leicester i WSL. Frida Maanum sköt målet som gör att Gunners har kvar hoppet om att få spela i Champions League även till hösten.

Det är sannolikt så att Arsenal behöver ta full poäng i de fyra återstående omgångarna för att kunna sluta topp tre i den jämna toppstriden.

För tränare Jonas Eidevall finns det mer att fundera över än bara toppstriden. I måndagens semifinal av Champions League åkte Laura Wienroither på en knäskada. Det visade sig att den österrikiska ytterbacken dragit av korsbandet. Därmed har Arsenal åkt på fyra korsbandsskador under säsongen. Det är alldeles för många.

Även om Vivianne Miedema skämtsamt välkomnade Wienroither in i gemenskapen är det ju otroligt tråkigt att se samlingen stjärnor i Arsenals sjukrum.

För Arsenal och Eidevall lär det vänta en genomgripande analys av vinterns belastning på spelartruppen. För fyra korsbandsskador på ett år är ju en gigantisk varningssignal.

Slutligen noterar jag att vi fick klart med två mästarlag förra helgen. Svensklaget Roma säkrade segern i Italien redan med fyra omgångar kvar att spela. Roma har verkligen gjort en imponerande säsong, där man vunnit 21 av 23 ligamatcher och tagit sig till kvartsfinal i Champions League.

De svenska spelare som är färska italienska mästarinnor är:
* Emma Lind, 6 matcher – 540 spelminuter
* Stephanie Öhrström, 0 matcher
* Beata Kollmats, 6 matcher – 352 spelminuter
* Elin Landström, 8 matcher – 266 spelminuter
* Alva Selerud, 4 matcher – 65 spelminuter

Som kan utläsas av speltiden har inte den svenska kvintetten spelat några huvudroller i guldjakten. Men likväl är de färska guldmedaljörer – grattis.

Den andra stora ligan som avgjordes förra helgen var den i Australien. Där vann Sydney FC titeln efter 4–0-seger mot nykomlingen Western United från Melbourne i ligans grand final. Matchen spelades i Sydney inför 9 519 åskådare.

Det var Sydney FC:s fjärde titel. Laget har varit i final sex år i rad, men hade tre raka finalförluster inför mötet med Western United. Nu är Sydney FC alltså en vinnarklubb igen. Western United hade också en vinnare – ligans skyttedrottning blev nämligen amerikanskan Hannah Keane, som gjorde 13 mål.

Den tidigare Tyresöstjärnan Vero Boquete har tillsammans med Nadine Kessler just dragit lotterna för den första Uefa Nations League-turneringen på damsidan, en tävling som även räknas som Europas OS-kval. För Sverige väntar en grupp med Spanien, Italien och Schweiz.

Eftersom Frankrike står som värd för nästa års OS har Europa bara två platser att kvala om. Den tilldelningen är förstås en fullständigt orimlig megaskandal, men det är en fråga för ett annat inlägg.

För att Sverige skall ta sig till Paris-OS krävs först gruppseger, och sedan även seger i semifinalen mot en annan gruppsegrare. Det kommer förstås att bli otroligt tufft. Att vårt lag i princip hamnade i svårast möjliga grupp gör inte saken lättare.

Sportsligt sett tycker jag att Nations League är en bra idé. Bra för att den ersätter många rätt trötta träningsmatcher, men framför allt eftersom den alltså fungerar som Europas OS-kval var fjärde år. Och vi har ju saknat ett rättvist OS-kval. Upplägget att använda VM som OS-kval har ju varit orättvist med tanke på att man kunnat åka ut mot lag från andra världsdelar.

Nackdelen med Nations League är förstås att spelarna får ännu fler tävlingsmatcher i kalendern. Den allt tyngre belastningen är verkligen ett stort problem som spelare och ledare inte har lärt sig att hantera ännu. Vi har ju efter pandemin sett hur världsstjärna efter världsstjärna drar på sig allvarliga skador.

Damernas Nations League har tre divisioner, där Sverige förstås spelar i den högsta – division A. I divisionerna A och B deltar 16 lag vardera. I lägsta divisionen finns övriga 19 lag. Så här drog Vero och Kessler de fyra grupperna i A-divisionen:

A1: England, Nederländerna, Belgien och Skottland.
A2: Frankrike, Norge, Österrike och Portugal.
A3: Tyskland, Danmark, Island och Wales.
A4: Sverige, Spanien, Italien och Schweiz.

För Nations Leagues A-grupp gäller att gruppsegrarna går till slutspel. Grupptvåorna är kvar i A-gruppen. Treorna får kvala för att hålla sig kvar, medan fyrorna åker ner i grupp B.

Wolfsburg vann kvällen semifinal mot Arsenal på utsåld arena i London med 3–2 efter förlängning.

Jag har varit i en basketbubbla i en veckas tid. I dag var jag ledig, bara för att notera årets riktigt jobbiga sportkrock. Alla dagens godbitar hände samtidigt. Tredje basketfinalen för herrar, Stockholmsderby i damallsvenskan och avgörande UWCL-semifinalen mellan Arsenal och Wolfsburg. Dessutom har mitt lag träning klockan 19.00 på måndagar.

Det blev träning i regn för min del. Men jag kom hem mitt i andra förlängningskvarten på Emirates, och fick se avgörandet några sekunder in i minut 119 när Jule Brand stal bollen av Lotte Wubben-Moy och serverade Pauline Bremer tomt mål.

Wolfsburg till final mot Barcelona. Otroligt tungt för Stina Blackstenius (målskytt i dag), Lina Hurtig (som bytte av Blackstenius i minut 64), Jonas Eidevall, Patrick Winqvist och de andra i Arsenal. Men förstås väldigt kul för Rebecka Blomqvist att få avsluta sin tid i Wolfsburg med att uppleva den största match man kan på klubblagsnivån. Blomqvist blev för övrigt inbytt på tilläggstid i förlängningen.

Trots att klubbarna i WSL satsar stenhårt noteras också att engelska klubbar fortsatt har väldigt svårt att ta sig till Champions Leaguefinalen. Det har bara hänt två gånger – Arsenal 2007 och Chelsea 2021.

Från det damallsvenska Stockholmsderbyt noterar jag att Hammarby vann med 1–0 trots att Madelen Janogy fick rött kort.

Strax efter lunch slog jag mig ner i tv-soffan för att se mötet mellan de två stora skrällgängen i damallsvenskans upptakt, IFK Norrköping och Djurgårdens IF.

Matchen hade pågått i tolv minuter när tv:n kom på. Och då stod det redan 2–0 till IFK Norrköping. Det slutade 3–2, och för tillfället leder nykomlingen damallsvenskan på tio poäng och målskillnaden 10–5.

När jag tippade serien hade jag Norrköping på nionde plats och Djurgården på tionde. Jag skrev att jag hade ”en känsla av att IFK Norrköping faktiskt kan bli årets stora skrällgäng. Man har en rutinerad tränare i Tor-Arne Fredheim, och man har värvat klokt.”

Men jag trodde inte att de skulle vara så här bra. För jag blev verkligen otroligt imponerad av det Peking visade upp i dag.

Det är tydligt att tränare Fredheim har gjort ett superjobb med sin trupp. Laget har ett grundspel som man inte får bara genom att ha skickliga spelare. Utan det fanns en tydligt struktur i allt man gjorde.

Med struktur kommer trygghet. Och Norrköpings spelare kändes i princip hela tiden lugna och trygga. I uppspelsfas var man bra på att hitta passningar längs marken förbi Djurgårdens lagdelar. Och man bröt av med lite längre bollar i djupled.

Slutprodukten blir en väldigt sevärd fotboll. Publiksiffran 1375 på Parken är godkänd. Men fortsätter Norrköping spela så här fin fotboll är laget värt en betydligt större siffra.

Djurgården känns bättre än i fjol. Att det blivit segrar mot Häcken och Rosengård, men förluster mot Örebro och Norrköping antyder att laget helst vill kontra.

I dag kände jag att det var Norrköping som hade det tydligare lagspelet, medan Djurgården mer levde på individer. Trots det var stockholmarna nära poäng på slutet. Man fick till en riktigt bra slutforcering, som kunde ha gett en kvittering.

I Viaplays intervju efter matchen sa Tove Almqvist att Djurgården förlorade dagens match för att man stod och sov de första tio minuterna. Jag tycker att det var en lite för enkel förklaring. Som jag ser det var det inte i första hand Djurgården som gav bort målchanser, utan Norrköping som spelade till sig lägen. Ledningsmålet kom exempelvis på ett högklassigt inlägg från långt ut på kanten. En typ av inlägg som det är otroligt svårt att försvara sig mot.

Och faktum är att även om Djurgården var nära på slutet så kunde det även ha blivit mycket större segersiffror för Norrköping. Mitt i den andra halvleken hade man en väldigt bra period där man radade upp 100-procentiga målchanser. Där kom My Cato:s 3–1-mål, ett par ramträffar och så hade Sabina Ravnell ett superläge att göra 4–1 när hon kom förbi Elvira Björklund, men stoppades av Matilda Plan.

Och på slutet hade tvåmålsskytten Wilma Leidhammar ytterligare ett stolpskott. Så Norrköping förtjänade verkligen de tre poängen.

Det blev en seger på Renee Slegers tio sista tävlingsmatcher som ansvarig tränare för FC Rosengård. En seger är också facit för Joel Kjetselberg på samma position. Fast då handlar det om en seger på en match.

När jag kom hem i kväll och slog på tv:n var det halvtid, och Rosengård ledde med 3–0 mot Vittsjö. Den andra halvlek jag sedan fick se var väl kanske inte speciellt spännande.

Däremot har jag nu backat bandet och kollat in matchupptakten igen. Kjetselberg hade rört runt i laget, och jag var lite nyfiken på att se hur det såg ut från start. På några dagar hade den nye tränaren skapat ett Rosengård som spelar ett 3–4–3 där Jessica Wik och Fiona Brown tar hand om varsin kant.

De största personella förändringarna i elvan var att Ria Öling var inflyttad som en av de två centrala mittfältarna, samt att man startade med en nickstark central forward i Karin Lundin. Det var ett genidrag. Redan efter 38 sekunder nickade Lundin in ledningsmålet på inlägg från Brown.

En bättre start kunde förstås inte Kjetselberg få. Målet kom efter en svepande långpassning från högerbacken Gudrun Arnardottir ut mot Brown på vänstersidan.

Den typen av krossboll är man inte van vid att se Rosengård slå. Och den kom fler gånger, och var nära att bli framgångsrik igen. Överhuvud taget kändes Rosengårds anfallsspel snabbare och rakare.

Det blev 4–0-seger mot ett brandskattat Vittsjö. Gästerna saknade stjärnduon Clare Polinghorne och Katrina Gorry. Det blir väldigt intressant att se vad som händer när Rosengårds nya spelsätt har satt sig. Då tänker jag både på hur motståndarna hanterar det, och på vad som händer när mästarklubben förfinat förändringarna.

I kväll har jag varit på Borås Arena och kommenterat seriepremiären i division 2 nordvästra Götaland. Det blev inte det minsta dramatiskt, utan numera satsande Elfsborg tog en solklar 7–0-seger mot klassiska IK Frisco.

När jag kollade resultatrapporteringen från Stockholm noterade jag att Djurgården hade vunnit med 2–1 mot svenska mästarlaget FC Rosengård. Utifrån Viaplays höjdpunkter från matchen var det lätt att komma till slutsatsen att Rosengård borde ha haft ledning i paus.

Det var mållöst, och nästan direkt efter paus slog Hayley Dowd till med ett riktigt klassmål. Och sedan bjöds Djurgården på 2–0 vid en hörna. Rosengård fick alltså till en reducering. Men efter tre omgångar står alltså Djurgården nu på sex poäng. Man har vunnit mot Häcken och Rosengård, men förlorat mot Kif Örebro. En rätt oväntad serieupptakt för ett lag som under fjolårshösten hade hopplöst svårt att vinna matcher.

Ännu mer oväntad är Rosengårds start. I fjolårets damallsvenska tappade laget bara poäng i fem matcher. Man hade tre kryss och två förluster. I år har man en poäng och målskillnaden 3–7 efter tre omgångar. Det är på alla sätt ett fiaskoartat facit för ett mästarlag. Tränare Renee Slegers står inför en tuff utmaning att styra in sitt lag på vinnarspåret igen.

Det handlar både om att hitta stabilitet i defensiven och spets i offensiven. För tillfället känns Rosengård darrigt i båda straffområden.

I paus var analysen i pressrummet att Sverige var imponerande bra, och att det såg väldigt positivt ut inför VM.

Efter slutsignal var det betydligt mer bekymrade miner. 3–3 kändes som en förlust. Inte minst eftersom ett rätt begränsat Norge kunde göra tre mål, det tredje i absolut sista sekunden. Det var knappast den minnesbild landslagsledningen ville få med sig från den här samlingen.

Skall vi ändå leta glädjeämnen som hette det stora Matilda Vinberg. Hon tyckte själv att hon tog chansen när hon fick den. Jag håller med – hon visade att hon är en het kandidat till en VM-biljett.

Jag får återkomma med en mer ingående analys. Jag skriver det här från pressrummet på Gamla Ullevi. Och det är hög tid att åka hemåt. För er som har inlogg på någon av Gota Medias tidningar finns här en krönika om matchen.

Matchavgörande baklängesmål på tilläggstid har varit påskens mindre trevliga signaturmelodi för svensk damfotboll. På långfredagen var det A-landslaget som föll mot Danmark. Och alldeles nyss var det F19 som föll mot Island – och sannolikt missade EM-slutspelet.

I båda fallen var förlusterna helt i sin ordning sett till alla matchens 90 minuter. Ändå kom de båda avgörande målen lite oväntat.

Som jag skrev i förra inlägget var den första halvleken svag. Där präglades det svenska spelet av farliga bolltapp, lågt passningstempo och problem med att hitta passningar förbi de danska lagdelarna. Halvlekens alla målchanser var danska.

I och för sig hade Hanna Bennison en frispark som Kathrine Larsen räddade till hörna. Fast det hade nog inte den danska målvakten behövt. För bollen såg ut att vara på väg att gå utanför målet.

Den andra halvleken var spelmässigt bättre från det svenska laget, eller skall jag skriva mindre dålig. Sverige hade bättre passningsspel, släppte inte till lika mycket bakåt och kom till flera nästan-lägen. Men den där frisparken från Bennison i första halvleken var det enda avslut som Larsen behövde rädda. Och att inte komma till ett enda riktigt avslut mot mål är förstås inte ens nära på godkänt.

Och på övertid kom alltså det danska segermålet.

Peter Gerhardsson testade ytterbackar och centrala mittfältare. Testerna gav knappast det utfall som förbundskaptenen hoppats på. Som jag skrev i förra inlägget var det de spelare som inte startade på aktuella positioner som stärkte sina positioner i VM-diskussionen.

I dag har alltså F19-landslaget förlorat mot Island. Sett till 90 minuter var det helt i sin ordning. Det isländska laget var bättre, skapade klart flest 100-procentiga målchanser – och borde ha haft en straff vid ledning 1–0.

Det svenska laget var lite av en besvikelse. Framför är jag missnöjd med hur överkonstruktiva de svenska spelarna var i och kring eget straffområde. Är man osäker kring eget mål måste fokus ligga på att skicka bort bollen så långt som möjligt.

Tyvärr såg det snarare ut som att de svenska spelarna trodde att man får bonuspoäng om man gör snygga grejer på egen planhalva. De fattade inte att de istället bjöd motståndarna på målchanser.

Trots bristerna såg det ut som att Sverige skulle få med sig en poäng. Det var 1–1 efter 90 minuter, och Sverige hade varit bättre i den andra halvleken än man var i den första. Kryss hade inneburit en hyfsad möjlighet att nå EM-slutspelet.

Men på övertid satte inhopparen Sigríður Guðmundsdóttir det isländska segermålet på ett snyggt distansskott. Därmed är Sveriges F19/04-landslag med största sannolikhet utslaget ur EM. Det räcker om Island tar poäng mot svaga Ukraina i sista omgången för att vinna gruppen. Och allt talar för att det här starka isländska laget kommer att vinna den matchen med minst fem–sex måls marginal.

Om vi lämnar landslagsfotbollen lite så var det tidigare i dag en upphaussad prestigematch i premiären av nya division 1. I den södra gruppen möttes de båda huvudkonkurrenterna IFK Göteborg och Malmö FF på Valhalla. 1050 personer såg MFF vinna med 3–1.

Det är fjärde säsongen för Malmös damlag, och det har ännu inte tappat en enda poäng i seriesammanhang. På försäsongen vann man fyra av fem träningsmatcher mot elitettanmotstånd. Ändå kan jag inte säga att jag blev speciellt imponerad av vad MFF visade upp i dag. Dagens seger var mer frukten av vassa hörnor än av ett vägvinnande grundspel.

Noterbart här är att IFK Göteborg tvingades spela premiären utan sin viktigaste offensiva spelare, Victoria Svanström. 17-åringen var i Köge och spelade F19-landslagets EM-kvalmatch mot Island.

Paus i Malmö. Och om Sverige rivstartade i årets första landskamp så var de första 45 minuterna mot Danmark rätt trötta.

Danskorna har haft de målchanser som skapats, och det svenska laget hittar inga vägar igenom det danska försvaret. Däremot har vi haft en del farliga bolltapp.

Den här halvleken har spelare som Kosovare Asllani, Filippa Angeldahl och Jonna Andersson stärkt sina positioner utan att vara med. De har nämligen saknats rejält. Inte minst vid fasta situationer, där det varit väldigt dålig kvalitet.

En svag halvlek, där Sverige skall vara nöjt med att det står 0–0.

Det blir inget nytt EM-slutspel i Sverige. I varje fall inte 2025. Nyss meddelade Uefa att man valt att lägga mästerskapet i Schweiz.

Kul för Schweiz, men tråkigt för Sverige, Norge, Finland och Danmark. Med tanke på att Sverige hade EM så sent som 2013 var det kanske inte helt oväntat att mästerskapet placerades i en av de andra kandidatländerna. Men det hade ju varit väldigt kul med en ny EM-fest i vårt land.

Linköping FC har just vunnit med 4–1 mot svenska mästarlaget FC Rosengård. Det lär vara fest i Linköping i kväll, även om det tyvärr bara var drygt 500 personer som tog sig till arenan i snövädret.

Däremot kan vi nog kombinera bokstäverna k, r, i och s med mästarlaget FC Rosengård. Vilken färg bokstäverna skall ha, och hur stora och feta de skall vara är lite oklart. Vi är ännu så länge tidigt i säsongen och saker kan förändras snabbt. Men sättet som Rosengård i dag blev utklassat av Linköping måste vara extremt oroande i Malmö.

Det är ju inte bara att Rosengård inlett damallsvenskan svagt. Som jag skrev inför seriestart har FC Rosengård haft en riktigt tuff vinter. Inklusive de två inledande omgångarna i damallsvenskan har laget nu två vinster på de 13 senaste matcherna. De vinsterna har kommit mot Nordsjælland och Alingsås.

Och det var ju inte på något sätt så att Rosengård hade otur i dag. I premiären var det målvakten Somea Polozen som gjorde ett olyckligt ingripande när Piteå kvitterade. I dag skulle jag säga att Polozen kanske till och med var lagets bästa spelare. Hon var chanslös på målen och hon räddade sitt lag från en ännu större förlust.

Jag förde inga anteckningar, men vad jag spontant kan komma ihåg skapade inte ens Rosengård fyra 100-procentiga målchanser. De hade alltså inte ens kunnat få poäng med maximal effektivitet.

För Linköping ser det däremot väldigt bra ut. Jag såg laget mot Alingsås i vintras. Jag såg kvaliteter, men hade svårt att värdera den insatsen. Men från det LFC visade i dag ångrar jag redan mitt tips om att placera laget på en femteplats.

Det var kul att se LFC i dag. Inte bara för att det var ett par riktigt snygga mål man bjöd på. Utan även för att man lyckades kombinera att aggressivt försvarsspel med ett snabbt och publikvänligt anfallsspel även mot ett kvalificerat motstånd.

I fjol spelade LFC fem tävlingsmatcher mot Häcken och Rosengård – och förlorade alla fem. Totalt blev det 16–4 till fjolårets båda toppklubbar. I år har man nu spelat två tävlingsmatcher mot Rosengård. På dem har man fyra poäng och målskillnaden 5–2. Ett enormt lyft.

Slutligen så drar elitettan igång under lördagen. Lagom tills dess har jag lagt upp en ny flik i Forum elitettan. Klicka gärna in där och lämna ditt tabelltips. Personligen har jag betydligt mycket sämre koll i år än jag hade i fjol, då ett Boråslag ingick i serien. Men mitt tips kommer under kvällen.