Det blev VM-feber i Japan – till slut

Asahi Shimbun

Det blev fotbollsfeber i Japan till slut. Jag har ju tidigare konstaterat att febern var låg. Men efter VM-guldet gav tidningarna ut specialupplagor och det blev tittarrekord på tv.
I genomsnitt 10,4 miljoner japaner var uppe och såg matchen mitt i natten – det var förstås nytt tittarrekord för damfotboll i Japan. Under straffläggningen var siffran uppe i över 15 miljoner tittare.

Det är genomsnittssiffran som räknas vid jämförelser. Och den var 50 procent högre än vad VM-finalen för herrar från i fjol hade.
Den engelskspråkiga tidningen Asahi Shimbun vaknade också till slut, och lyfte upp laget i topp. Se bilden ovan.
Och en sponsor gick in och betalade ut en guldbonus på motsvarande 80000 kronor till varje spelare.

I USA fick också finalen stort utrymme. Det slogs twittervärldsrekord under matchen.
Det twittrades hela 7196 gånger per sekund under slutet av matchen.
Därmed fick tidigare twitterhöjdpunkter som bröllopet mellan prins William och Kate Middleton, och räden mot Usama bin Ladin se sig besegrade i inläggstäthet.
Med 13,5 miljoner tv-tittare i USA blev finalen den sjätte mest sedda fotbollsmatchen någonsin. Den mest sedda är damfinalen 1999.

I Danmark var däremot VM stendött. Jag bloggade om att det inte gick att läsa en rad om VM i de tidningar jag köpte på premiärdagen, den 26 juni.
Inte heller på hemresan i tisdags fick VM något som helst utrymme i de danska tidningarna.
Däremot var det sju–tio sidor Tour de France i både Ekstrabladet och B.T.

Bilder av USA

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har ju lovat att lägga ut lite bildspel. Först ut är ett urval av mina bilder från USA:s träning i fredags. Det är bilder av Abby Wambach, Alex Morgan, Ali Krieger, Carli Lloyd, Christie Rampone, Heather Mitts, Hope Solo, Kelley O’Hara, Lauren Cheney, Tobin Heath, Amy LePeilbet och förstås Pia Sundhage:

För att se om det går att locka lite internationella läsare också introducerar jag även bildspelet på engelska.

I have taken pictures of the U.S. Soccer WNT (womens national team). They are from the team’s training session in Frankfurt two days before the World Cup final 2011 against Japan. The pictures show the USA players Abby Wambach, Alex Morgan, Ali Krieger, Carli Lloyd, Christie Rampone, Heather Mitts, Hope Solo, Kelley O’Hara, Lauren Cheney, Tobin Heath, Amy LePeilbet and of course of their swedish head coach Pia Sundhage:

If you are intrested in seeing more pictures from the World cup I also have pictures of Japan Nadeshiko and USA WNT from the final.
And of Sweden and France from the third place game.

Skall Lotta sluta le?

Jag har just tittat på hur Göteborg firade vårt landslag på Götaplatsen i måndags.
Noterade att Pontus Kåmark var där. Vi käkade frukost ihop i måndags. Sedan kastade han sig i en taxi för att hinna flyga hem, och vara med i Göteborg.

Själv rattade jag min BT-bil mellan Kassel och Hannover under firandet på Götaplatsen.
Och när det flyttade till Ullevi satt jag fast i en bilkö utanför Hamburg.
Jag hade förstås hellre varit med på Götaplatsen, och känt att man följt hela resan in i mål.
För nu känns det lite avhuggt, och konstigt. Bara en sådan sak att jag inte har träffat Thomas Dennerby sedan i lördags…

Men helt avslutat är ju inte VM ännu. Det var flera VM-profiler i de olika morgonsofforna i morse.
Och när jag gick ner en sväng på stan här hemma i Borås i eftermiddags var det första jag hörde hur en granne lyssnade på en intervju med Lars-Åke Lagrell på högsta volym.
Lagrell pratade om ersättningsnivåer och om Pia Sundhage som svensk förbundskapten.
Att hon skulle få ta över herrlandslaget som det pratades om på SVT har jag svårt att se. Inte för att hon inte skulle klara det, för det tror jag att hon skulle. Men för att tiden tyvärr inte är mogen ännu.
Däremot känns det självklart att Sundhage leder Sverige i EM på hemmaplan 2013.

Apropå SVT noterade jag när jag surfade rund att Lotta Schelin sa så här till SVT:s Staffan Lindeborg vid hemkomsten:

”Jag skall vara ur form i tre veckor…”

Vad innebär det? Kommer inte Lotta le sitt underbara leende en enda gång under tre veckor?

Wambach och Sawa – rakryggade lirare

Jag har inte återgivit min intryck från finalkvällen ännu.
Så det är väl hög tid nu, antar jag…
Det var intressant att röra sig i den mixade zonen och möta både överlyckliga segrare och chockade förlorare.

Vi börjar med förlorarna.
När jag träffade Abby Wambach i fredags blev jag nästan lite besviken. Pia Sundhage hade ju högt Wambach till skyarna för stjärnans förmåga att hålla presskonferenser.
Inte för att Wambach gjorde ett dåligt intryck i fredags, inte alls. Men hon nådde inte de höjder jag hade förväntat.
Men i söndags var Abby Wambach superproffsig, en fantastisk representant för amerikansk damfotboll. Hennes insats vid mötet med pressen var på alla sätt imponerande.
Vad hon sa har jag redan återgivit i inlägget om ”Homare Sawas egna ord
Men som Wambach sa det.
Hon var rakryggad, pratade tydligt och tvekade inte en hundradel på att Japan var värdiga segrare. Amerikanska journalister försökte få henne att säga något annat, sett till matchbilden. Men Wambach var stenhård:

”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”

End of discussion.

Pia Sundhage, Christy Rampone och Carli Lloyd imponerade också som stora förlorare.

Japanskorna var bara glada. Eftersom de helst inte pratade andra språk än japanska var det svårt att förstå vad de sa.
Målvakten Ayumi Kaihori stod i ett hörn och svarade mest haj på alla frågor. Hon bugade ganska mycket också.

Aya Miyama visade redan på presskonferensen inför Sverigematchen att hon har mycket glimt i ögonen. Det såg man i firandet efter segern också, när hon tog en liten sväng framför de andra.
I mixade zonen gjorde hon en kort intervju på engelska. Det var inga långa meningar, men det var enormt mycket glädje.

Så till den största av de alla, Homare Sawa. Jag antecknade att hon kändes lite som en militär befälhavare där hon stod i manöverställning (armarna på ryggen) och berättade om sina känslor efter VM-guldet.
Utan att förstå ett ord vad hon sa så verkade hon väldigt korrekt. Det såg inte ut att vara några känslomässiga utsvävningar, utan hon pratade i ungefär samma takt hela tiden.
Och alltså bara på japanska, trots att hon enligt uppgift pratar engelska utan minsta brytning.
Hur jag fick de citat som jag återgivit tidigare?
Jo, Japans lilla presschef – hon är så liten att jag först trodde att hon var ett barn – som hatades av svenska reportrar i samband med genrepet i Bochum blev min hjältinna. Hon översatte nämligen alla Sawas citat till engelska efteråt.

Saknar du det utlovade bildkollaget? Det kommer. Troligen redan i kväll. Vi får se hur trött jag är då…

Kasserad hyllning av Wambach

Det var verkligen inte lättjobbat på finalen. Som konstaterats så funkade nätverket på Commerzbank Arena uselt.
Både i presscentret och på läktaren. På så sätt var Frankfurt klart sämst av de arenor jag var i under mästerskapet.

Dessutom var det svårjobbat eftersom presstopp var på slutsignal, och resultatet svängde mest hela tiden.
Men när Abby Wambach nickade in 2–1-målet kände jag mig säker på att det skulle bli amerikansk seger.
Så jag började skriva min hyllning.
Här är ett stycke som jag fick stryka bort efter Homare Sawa:s sena och vackra kvittering:

”Pia Sundhage vann OS 2008 – som ledare.
Hon vann EM 1984 – som spelare.
I går vann hon också VM – som ledare.
Tacka vinnarskallen Abby Wambach för det.
Abby Wambach är yngst av sju extremt tävlingsinriktade syskon. Den äldsta var elva när Abby föddes.
När jag träffade henne i fredags berättade Wambach att hon direkt när hon kunde gå fick lära sig att ta för sig.
Bland tjejerna tog hon först för sig lite för mycket. Hon gjorde 27 mål på tre matcher när hon började i ett flicklag.
Det flyttades snabbt till ett pojklag med äldre spelare, och höll till där i flera år.
I VM har Wambach spelat huvudrollen i hela slutspelet. Hon kvitterade mot Brasilien i 123:e minuten och fixade straffläggning.
Hon avgjorde mot Frankrike.
Och hon avgjorde finalen i förlängningen.
Alla gångerna nickade hon in bollen med vinnarskallen.”

Det blev något annat i tidningen. En hyllning av damfotbollen, Japan och Homare Sawa. Det var inte mycket tid att fundera på formuleringar, och jag har inte ens vågat läsa texten efteråt.

Svenskor i världslaget

Om några timmar påbörjar jag hemresan mot Borås. Men VM-bloggen stängs inte riktigt ännu. Så häng med några dagar till. Bland annat kan jag lova ett gäng bilder från en USA-träning och från både Sveriges bronsfirande och Japans gulddito.

Men först tänkte jag redovisa de stora utmärkelserna i årets VM.
Omröstningen om bästa spelare slutade så här:
1) Homare Sawa, Japan 28,4 procent av rösterna
2) Abby Wambach, USA 17,6 procent
3) Hope Solo, USA 13,3 procent

Bästa målvakt:
Hope Solo, USA

Bästa unga spelare:
Caitlin Foord, Australien

Skytteligan:
1) Homare Sawa, Japan 5 mål
2) Marta, Brasilien 4 mål (2 assist)
3) Abby Wambach, USA 4 mål (1 assist)

Och så då det officiella världslaget för damernas VM 2011. Precis som VM-trupperna består det av 21 spelare, och bland dem märks Lotta Schelin och Caroline Seger. Här är hela truppen:

Målvakter: Hope Solo (USA) och Ayumi Kaihori (Japan)

Backar: Alex Scott (England), Laura Georges (Frankrike), Erika (Brasilien), Saskia Bartusiak (Tyskland), Sonia Bompastor (Frankrike) och Elise Kellond-Knight (Australien)

Mittfältare: Shannon Boxx (USA), Caroline Seger (Sverige), Homare Sawa (Japan), Jill Scott (England), Kerstin Garefrekes (Tyskland), Shinobu Ohno (Japan), Aya Miyama (Japan) och Lauren Cheney (USA).

Forwards: Louisa Necib (Frankrike), Genoveva Anonma (Ekvatorial-Guinea), Lotta Schelin (Sverige), Marta (Brasilien) och Abby Wambach (USA).

När jag kommer hem skall jag ge mitt världslag. Vi hörs.

Homare Sawas egna ord

Jag gick ner i dem mixade zonen där spelare och ledare möter media efter matcherna. Mer om hur det var där nere i Commerzbank Arenas katakomber efter VM-finalen. Här är så länge de många och långa citat jag samlade ihop:

VM-drottningen Homare Sawa intervjuas i japansk tv

Homare Sawa:

”Vi kom hit till VM med att vinna som vårt stora mål. Det minsta målet vi hade var att bli bättre än fyra, som vi blev i Peking-OS.
Jag har spelat i landslaget i 18 år, och det har varit en väldigt lång resa. Men nu känns det som det har varit värt allt arbete. Det var många år när det inte gick så bra. Nu går allt så fort att man inte vet om det är verklighet eller inte.
Vi kom hit för att ta en medalj. Men jag kunde inte ens tänka mig att jag skulle vinna VM-guld, skytteligan och bli utnämnd till turneringens bästa spelare. Men det priser som vi har tagit tillsammans som ett lag – och de är inte bara för mig.
Vi har fått mycket stöd från det japanska folket, och jag är tacksam mot alla som stött mig och laget.
Skall jag vara ärlig trodde jag vi skulle få svårt att komma tillbaka när USA gjorde 2–1. Men vi gav aldrig upp, utan alla kämpade maximalt i 120 minuter – och vi gjorde det.”
Vad säger du om målet?

”Jag förstod först inte att bollen hade gått in. Men när alla rusade mot mig förstod jag vad som hänt.”

Aya Miyama:

”Mot både Tyskland och USA har vi kämpat i 120 minuter. Vi var illa ute båda matcherna – men det är på sätt och vis otroligt att vi ändå kunde vinna.
Jag hoppas att vi har givit det japanska folket uppmuntran och något positivt att tänka på.”
Kan du tänka dig att lämna Japan för att spela i Tyskland eller USA?
”Ja, i USA.”

Abby Wambach:

”Jag är stolt över mina lagkamrater. Samtidigt är jag förkrossad.
Japan gav aldrig upp, och Sawa – vilken uppvisning. Hon gjorde ett fantastiskt mål. Men det var tufft – vi var bara någon minut från att vinna. Det finns inte ord – vi var så nära. Men det här är sport, det är så här det går till.
Straffar är ett tufft sätt att förlora ett VM på. Men den japanska målvakten skall ha mycket cred – hon tog två.
Japan som land behövde vinna mer än vårt. Ser man den stora bilden så har Japan drabbats så hårt, det är kul för deras folk att få något att glädjas åt. Och Homare Sawa, jag vet hur hårt hon har jobbat. Hon var fantastisk hela turneringen – hon bar sitt lag hela vägen.
I fotboll vinner inte alltid det lag som spelar bäst. Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”

Alex Morgan:

”Vi kände oss självsäkra inför straffläggningen, och trodde på varandra. Det var nog lite nerver, och så hade målvakten sett oss skjuta straffar mot Brasilien.”

Christie Rampone:

”Vi spelade bra, och det var mycket känslor i den här matchen.
Jag fick gå på dopingkontroll och kunde inte prata med mitt lag efteråt i omklädningsrummet. Synd när det är mitt sista VM. Men jag skall prata med dem på hotellet. Jag skall säga att vi gjorde en bra turnering, vi reste oss från gånger. Och OS är bara ett år bort, så vi får börja titta på det.
Ett av våra mål var att spela en mer attraktiv fotboll, och jag tycker att vi har gjort det.”

Carli Lloyd:

”Det är en tråkig dag för oss, men jag är glad för Japan. För är det något lag man unnar en seger så det dem. De har haft det otroligt svårt och fått kämpa hårt.
Men sett till matchen är det som ett slags chock. Jag tvekade aldrig på att vi skulle vinna. När vi ledde under ordinarie tid tänkte jag att det bara är tio minuter, och jag visste att skulle klara det. Men de kvitterade. När vi gjorde mål i förlängningen tänkte jag, bara fem minuter till seger. Men de gjorde mål igen. Och vid straffarna trodde jag fortfarande att vi skulle vinna. Men det var kanske inte vår tur.”
Straffen?
”Jag försökte sätta fart på bollen, och den blev för hög. Men jag är stolt över min och lagets insats. Det är bara olyckligt att det gick så här.
Totalt har gjort det bra. Och vi lyckades bättre än förra VM:et, vi blev tvåa. Så jag är stolt över alla. Vi vinner som ett lag, vi förlorar som ett lag. Det är tråkigt att förlora på straffar.”

Pia Sundhage:

”Det är en sådan liten skillnad mellan succé och inte succé. Det är svårt att förklara, men ett lag skall bli vinnare.
För det första är jag väldigt glad över det sätt på vilket vi spelade. Vi var väldigt duktiga i första halvlek. Och vi har ledningen två gånger. Sedan är det de små detaljerna. Det är en hörna, och det är ett misstag.
Båda lagen bjuder publiken på en riktigt god match. Så jag tror att jag kommer att bli nöjd med min silvermedalj.
Nu är jag väldigt besviken. Vi spelar bra, jag njöt verkligen av vår första halvlek. Det goa är att vi visade den här underbara publiken att vi kan spela riktigt bra fotboll.”

Norio Sasaki:

”Vi är inte vana vid att spela finaler – ännu. Så alla var lite lätt skräckslagna i början. Men spelarna kämpade verkligen allt vad de kunde. Och tjejerna tog verkligen en stor seger för Japan.”

Tyst i bloggen när Japan vann

Världsmästarna poserar för fotograferna

Japan vann VM. Det vet ni säkert redan, trots att internet inte funkade under själva matchen.
Strax efter att jag hade skrivit förra inlägget, det om den tyska domaren Bibiana Steinhaus så försvann kontakten med det trådlösa nätverket på läktaren på Commerzbank Arena.
Det var så illa att jag hade problem att få över min text till pappers-BT, men med hjälp av Aftonbladets Simon Bank så löste det sig.

Det var en väldigt bra final. USA var bäst, men Japan vann. Jag förstår att alla amerikanskor var stolta över sin sportsliga insats, men förkrossade över resultatet.
Efter match och prisutdelning gick jag ner i den mixade zonen. Dels för att se hur det går till i en sådan efter en VM-final. På VM i herrfotboll för fem år sedan fick jag inget tillträde till den mixade zonen, utan fick citat via Fifas presservice.

Nu fick jag uppleva kaoset på egen hand. Det var kul. För att inte ha stått i den mixade zonen i onödan i 1,5 timmar kommer jag alldeles strax att publicera de citat jag samlat ihop. Det är från Homare Sawa, Aya Miyama, Abby Wambach, Alex Morgan, Christie Rampone, Carli Lloyd samt båda förbundskaptenerna.
Trevlig läsning.

Steinhaus är hetast i VM-finalen

Min utsikt över arenan

Välkommen nästan allra högst upp på Commerzbank Arena.
Alldeles nyss presenterade speakern de båda lagen. Det stod klart att USA inte bara hade flest supportrar på stan, utan även har ett rätt klart övertag här inne i arenan.

Fast överlägset störst jubel blev det när domaren Bibiana Steinhaus från Tyskland presenterades. Hoppas det är enda gången i kväll hon står i centrum…

Hur ser då lagen ut?
Jo, Japan startar precis som i semifinalen mot Sverige. Det innebär att Potsdamstjärnan Yuki Nagasato återigen börjar på bänken.
Här är hela Japans startelva: Ayumi KaihoriYukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya SameshimaMizuho SakaguchiHomare SawaShinobu Ohno, Nahomi Kawasumi, Aya MiyamaKozue Ando.

För USA har Rachel Buehler och Megan Rapinoe kommit in i stället för Becky Sauerbrunn och Amy Rodriguez jämfört med semifinalen mot Frankrike.
Buehler var jag avstängd, så det var inte så konstigt. Men vi får se om att starta med duktiga passningsspelaren Rapinoe är fingertoppskänsla från Pia Sundhage?
Här är USA:s startelva: Hope SoloAli Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbetHeather O’Reilly, Shannon Boxx, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach, Lauren Cheney.

President, kansler och bronshjältinnor

På en VM-final brukar det flockas prominenta gäster. Så även i dag.
Enligt uppgifter i tyska tidningar kommer både förbundskansler Angela Merkel och bundespresident Christian Wulff att vara här.
Dessutom kommer stora delar av det tyska laget – och förstås våra svenska bronshjältinnor.

En uppgift tidigare i veckan sa att den amerikanska presidentfrun Michelle Obama också skulle komma hit. Men det är jag mindre säker på.
Däremot vet jag med säkerhet att Borås Tidning är här…

Hur hög är febern i USA och Japan?

Jag gjorde just en högst ovetenskaplig undersökning av finalfebern i USA respektive Japan.
Jag surfade ut på den första tidning från respektive land som kom in i mitt huvud.
I Japan känner jag bara till en där jag har någon chans att förstå vad det står, engelskspråkiga Asahi Shimbun:

Asahi Shimbun

Den här artikeln var dock långt ifrån i topp. Den låg som nyhet nummer tre på sportsidan. Två nyheter kring Tokyos OS-ansökan var viktigare.

USA Today Sport

I USA blev det USA Today. Inte heller där får VM-finalen topplats. Men på sporten är matchen i alla fall placerad som tvåa, närmast efter British Open i golf.
Ingen hysterisk fotbollsfeber i något av finalländerna tydligen, alltså.

Bra stämning – dåligt väder

Det har varit riktigt tråkigt finalväder i Frankfurt i dag.
Det regnade under hela natten, och under dagen har det varit mulet och stundtals lätt duggregn.
Kallt har det också varit. Det var jacka på när jag tog min lilla promenad genom stan.
Inte för att vädret påverkar matchen, för det är ju tak över Commerzbank Arena. Men det hade säkerligen varit fler människor ute om solen hade visat sig.

Men bland de som rörde sig kring Hauptbahnhof var det många fotbollssupportrar. Och det var klart flest amerikaner.
Fast alla hade inte klätt sig efter vädret…

Amerikanska supportrar

Jag tog även en sväng till supporterområdet Fanmeile nere vid floden Main. Där var det en härlig stämning, trots att regnet säkert skrämt bort mängder av tänkbara supportrar.

Konsert på Fanmeile Frankfurt

Fördel USA på stan alltså…

Välkommen till VM-finalen

Mediecentret i Frankfurt

Jag har varit på plats på Commerzbank Arena i drygt en timme. Men här är det kaos.
Det verkar som att arrangören inte har räknat med att media skall vara intresserat av finalen, så nätet är högst svajjigt, och platserna i mediacentret är långt ifrån att räcka till.

Min VM-finalmiddag

Lite mat har jag fått i mig, men nästan allt tog slut precis när jag hade lagt upp lite pasta på tallriken. Återigen blev middagen på matcharenan således en kulinarisk höjdpunkt.

VM-brons, då är Sara Larsson inte laddad för Dalsjöfors

Jag har precis lämnat mina texter till morgondagens pappers-BT.
Det blir huvudtext om matchhjältinnan Marie Hammarström och en krönika med hyllning av laget i allmänhet, och strålande Lotta Schelin i synnerhet.
När spelarna väl kom ut ur omklädningsrummet och man kunde börja jobba gick det lätt att skriva.

Det var för övrigt bara glada scener i den mixade zonen. När Expressens Mats Bråstedt frågade Hedvig Lindahl om hur hon såg målet trodde Hedvig att det var Frankrikes mål som avsågs.

”Nej, nej, nej, inte det målet. Jag menar Maries,” sa Bråstedt.
”Va, jagar du positiva nyheter nu?” frågade en lycklig, men lätt förvånad Lindahl.

Alla jagade verkligen positiva nyheter. Det var en riktigt skön känsla. Och den finns kvar.
Jag fick lite tid att stå och prata enskilt med både Sara Larsson och Lotta Schelin.
Båda förklarade att de inte var så säkra på lagets styrka innan VM.
Sara Larsson sa:

”Men någonstans infann sig plötsligt den härliga stämningen. Jag kan inte sätta fingret på när. Men det var rätt sent innan VM faktiskt.”

Sara Larsson sa också att hon inte har tänkt på mötet med Dalsjöfors på lördag…

”Nu kommer vi att fira rejält i kväll. Sedan får vi ta Dalsjöfors…”

Vad fransmännen sa? Jag hann inte lyssna på spelarna, och för övrigt så hade det varit onödigt jobb, för jag förstår inte franska…
Men förbundskapten Bruno Bini var missnöjd med att Sonia Bompastor blev utbuad efter att vänsterbacken provocerat fram utvisningen på Josefine Öqvist. Han sa så här på presskonferensen:

”Så gör publiken i herrfotboll, inte här.”

Och i Frankfurter Allgemeine läste jag följade kommentar från mittfältsstjärnan Louisa Necib om resultatet:

”Den som siktar på att komma fyra är en idiot.”

Svensk ledning efter bra halvlek

Seger gratulerar Schelin

Sverige leder med 1–0 i halvtid i bronsmatchen.
Lotta Schelin satte målet på Sara Larsson:s fina passning i minut 29. Samtidigt blev Frankrikes målvakt Berangere Sapowics skadad, och tvingades byta. Även den franska speluppläggaren Louisa Necib har tvingats kliva av på grund av skada.

Sverige var riktigt bra i cirka 20 minuter, och satte grym press på Frankrike. De sista 25 minuterna har fransyskorna haft en del att säga till om, och det är fortfarande en öppen match.

I öppna målchanser har jag 4–2 till Sverige. Schelin var helt fri i halvlekens allra sista sekunder, men sköt rakt på sin blivande lagkamrat i Lyon, den inhoppande målvakten Celine Deville.
Vi hörs igen efter matchen.