Landslaget missar öppet mål

Tidigare i dag tog jag en sväng till Rambergsvallen för att kolla lite landslagsträning, och framför allt för att lyssna in presskonferensen och se om det skulle hända något intressant där.

Eftersom jag ändå skulle flytta ner till stugan ett par dagar, då det är närmare att pendla till Halmstad därifrån, så var det ingen jättestor omväg att åka via Göteborg.

Sveriges pressträffar under EM har varit sällsynt meningslösa. De är korta, stressiga – och gör att man hellre skriver införrep om motståndarlagen, där man känner sig mer välkommen.

För mig var dagens pressträff två förlorade timmar.

Det var dagen efter en av svensk damfotbolls största dagar någonsin. Då tänker jag förstås inte sportsligt, för 5–0 mot Finland i en gruppspelsmatch i ett EM hamnar trots allt väldigt långt ner på listan över Sveriges främsta matcher genom tiderna.

Jag tänker mer inramning, och hyllning. Jag kan nämligen inte hitta någon tidigare match där ett svenskt damlandslag har firats av en större publik än i går på Gamla Ullevi.
Det var en magisk stämning, och jag är inte direkt ensam om att tycka det. I dagens kvällstidningar hyllas inramningen av landets två främsta idrottskrönikörer. Mats Olsson på Expressen skriver att ”det var nämligen en magisk svensk fotbollskväll” och Simon Bank, Aftonbladet lägger orden så här:

”Det är inte så ofta som svensk fotboll förvandlas till en enda stor gulblå sommargryta av totalt besvarad kärlek.”

Förbundet har ju en skrivbordssatsning som de kallar ”Öppet mål” som berättar om hur klubbar och förbund skall utnyttja en eventuell EM-succé. Det finns sannolikt inget avsnitt om mediehantering i det projektet. Och om det trots allt gör det så har inte landslagsledningen läst på. För gissa hur de följde upp gårdagens succékväll på Gamla Ullevi?

Jo, de skickade bara assisterande förbundskaptenen och några avbytare.

Där stod ett 20-tal besvikna journalister som hade hoppats få prata med någon av huvudrollsinnehavarna från Finlandsmatchen.

Eller förresten, en av spelarna från gårdagens startelva var på plats. Kristin Hammarström hade ju så lite att göra att hon behövde följa upp matchen med en riktig träning. Men någon huvudrollsinnehavare var hon knappast mot Finland.

Jag skrev om att förbundet var på gång att göra självmål inför turneringen.

Nu kanske det mer känns som att förbundet håller på att anstränga sig för att missa öppet mål så grovt det bara kan. För här hade man ju ett kanonläge att välja ut ett par spelare som kunde fått lite extra profilering. Och rejält positiv sådan.

För övrigt fick landslagets presschef Thomas Björn frågan om varför ingen av gårdagens huvudrollsinnehavare fanns på plats. Han hänvisade alla frågor om landslagets mediapolicy vidare till Marika Domanski Lyfors.

Det verkar inte direkt som att de är överens internt om hur det här skall skötas.

Jaja. Om nu någon undrar vad som sades på pressträffen så konstaterade Hammarström att hon hade det så lugnt att hon stod och njöt av inramningen under den andra halvleken. Hon dementerade också alla uppgifter om att hon skulle vara skadad.

Lisa Dahlkvist hade aldrig mött Italien – trodde hon. Sedan informerades hon om 2–0-segern i EM 2009, och konstaterade att:

”Den matchen kommer jag inte ihåg. Jag kommer aldrig ihåg matcher.”

Läkaren Yelverton Tegner sa att det är 50/50 om Kosovare Asllani spelar mot Italien. Det är ett uttänjt ledband i vänsterfoten som spökar.
Lilie Persson
slog bort alla tankar om att spela på resultatet mot Italien:

”Om vi förfogat över en annan trupp, men det här är ett så offensivt balanserat lag. Liksom att börja prata med Jossan, Sofia och dom där, nej. Nej. Utan det är mer ös, liksom.”

Slutligen tyckte jag synd om Amanda Ilestedt, som ingen journalist ville intervjua, så jag bytte några ord med henne. Men hon sa sig inte ta illa upp över att få sitta och titta på när de andra intervjuades.

Ny PR-miss från förbundet

För ett år sedan var jag ofta väldigt kritisk mot Svenska Fotbollförbundet, eftersom de var genomusla på att marknadsföra sitt bästa landslag.

Sedan några månader tillbaka har jag inte behövt kritisera så mycket. Inte för att förbundet blivit så väldigt mycket bättre, utan för att Pia Sundhage har gjort hela jobbet åt dem.

Men nu undrar jag allt lite igen. Landslaget skall ha läger på Bosön den 9–14 februari. Just den 14 februari släpps biljetterna till EM-slutspelet.

Vad hade varit bättre reklam för EM-biljetterna än en tv-sänd landskamp den 13 eller 14 februari?

Men så blir de inte. Förbundet har nämligen inte lyckats fixa fram något motstånd.

Det tycker jag är uselt.

Men jag är inte odelat negativ. För samtidigt är jag positiv till att man fortsätter träningsspela mot pojklag. Där kan man nämligen få ovärderlig träning på det försvarsspel som man håller på att jobba in.

Möjligen är det så att man måste välja här. Alternativ ett är att spela mot pojkar – en match ingen kommer att se. Men man får viktig träning. Alternativ två är att spela mot ett sämre motstånd, få göra lite mål – och höja EM-temperaturen lagom till biljettsläppet.

Hade jag suttit i EM-organisationen hade jag definitivt röstat för alternativ två.

Hade jag hetat Thomas Björn och varit ny presschef för landslaget hade jag nog också lutat åt alternativ två. För är man ägare till ett PR-företag som heter Kraftfull Kommunikation AB så borde man vilja ha största genomslag i media. Och det får man genom att spela en landskamp.

Samtidigt kanske man får bästa sportsliga effekt av att möta pojklag. Det är alltså inte helt lätt.

Men helst hade jag nog sett att man spelat mot pojklaget den 10 februari, och avslutat lägret med en riktig landskamp fyra dagar senare. Då hade man fått både och.

Till februarilägret har Pia Sundhage minskat sin trupp från 28 till 23 spelare. Inga har tillkommit sedan senast.
Som jag ser det innehåller truppen ett par skrällar. För jag hade kanske inte trott att Olivia Schough och Carina Holmberg skulle vara kvar. Men de verkar i högsta grad vara med i kampen om platserna i EM-truppen.

Vid sådana här uttagningar brukar man oftast kunna dra väl så stora slutsatser av de som inte är med, som: Malin Levenstad, Jessica Landström, Madelaine Edlund, Sara Larsson, Stina Segerström och Lina Hurtig.
När det gäller Hurtig kommer hon snart att vara tillbaka. För övriga ser det däremot mörkt ut. Det är tre mittbackar i truppen – eftersom Nilla Fischer numera räknas som sådan. Dessutom väntar säkert Sundhage in minst en ur duon Charlotte Rohlin och Linda Sembrant. Alltså lär ingen av Levenstad, Larsson och Segerström bli EM-spelare.

Edlund var lite av Thomas Dennerby:s favoritspelare. Under Sundhage verkar Tyresöforwarden inte längre ha förbundskaptenens fulla förtroende. Och Landström kommer bara längre och längre ifrån landslagselvan.

En spelare som man hade hoppats få se i någon av Sundhages trupper var den icke namngivna svenskamerikanska som hon pratade om tidigare i vinter. Det lät spännande. Men varför blev det inget?

* Sundhage presenterade sin trupp på samma presskonferens som Erik Hamrén presenterade sin trupp till herrlandslagets Argentinakamp. Klicka på länken för att se vem som drog till sig störst medieuppmärksamhet.

* För övrigt har Göteborg och Umeå spelat sina första träningsmatcher för året. Båda har mött elitettanmotstånd – och hållit nollan.
Umeå slog Sundsvall med 3–0 i helgen. Mål av Ogonna Chukwudi, Linnéa Ågren och Emma Berglund.
Göteborg krossade Hovås/Billdal med 11–0 i kväll. Mål av Marie Hammarström 3, Johanna Almgren, Amanda Edgren och Cathrine Dyngvold 2 samt Beata Kollmats och Jessica Landström ett vardera.

Apropå Göteborg så lanserade de sin nya hemsida i dag. Jag har inte hunnit analysera den speciellt noga ännu. Men spontant tycker jag att den är rätt snygg.