Åtta lag – fem kontinenter

I dag 18.00 drar kvartsfinalerna i gång. Det som imponerar på mig mest är att det är åtta lag – och fem kontinenter.
Europa har fyra lag medan Asien, Australien, Nordamerika och Sydamerika har var sitt.
Fotboll för tjejer har verkligen blivit en internationell angelägenhet.

Nu skall jag citera mig själv. Så här tippade jag i min krönika i torsdagens pappers-BT:

USA slår Brasilien med 2–1.
England utnyttjar att Frankrike har sin ordinarie målvakt avstängd och vinner efter förlängning.
Tyskland vinner med ett par mål mot Japan.
Hur går det då för Sverige?
Jo, jag ser framför mig att vi vinner med 2–1 efter förlängning. För det blir som sagt riktigt tufft.

Det var tips med hjärtat. Jag hoppas verkligen att det sista slår in. Men Australien verkar ha ett respektlöst, ungt lag – och jag blir bara mer och mer orolig för vår kvartsfinal. Det brukar inte passa svenska lag att vara favoriter.

England håller normalt aldrig på. Och oddsen för att de skall vinna är höga – England har inte slagit Frankrike sedan 1974.
Men nu står en svensk OS-plats på spel, och då hoppas jag att engelskorna skickar hem Frankrike. Och att fransyskornas duktiga förstamålvakt är avstängd ökar hoppet.
Skulle England vinna så är vi redan garanterade minst playoff om OS-platserna.

Solsting, Kåmark?

I dag känner jag hur solen har bränt både min panna och mina armar. De är alla grisrosa.
Kanske hade Pontus Kåmark drabbats av solsting i onsdags, för det var ju bra väder då också.

Jag blev nämligen oerhört förvånad när jag nåddes av uppgifterna om hur kritisk den annars så saklige Kåmark hade varit mot det svenska laget under direktsändningen av Sverige–USA i Tv4.

Att slå USA är bra. Bland det bästa man kan göra inom damfotbollen.
Att man i perioder tvingas spela grisfotboll mot ett sådant världslag är inget konstigt. Däremot ser Kåmarks hårda uttalanden mot det svenska spelet väldigt konstiga ut.

Tv4 har ju varit kritiskt mot att svenskorna har missat för många chanser. Nu var laget effektivt – och sågades. Konstigt.
Jag har alltså inte sett sändningen. Men utifrån vad jag hört och läst skriver jag under på Robert Laul:s krönika i Aftonbladet.

Men, men. Alla har rätt att göra en dålig match – även tv-experter. Så Kåmark kommer säkert tillbaka och avslutar VM på ett bra sätt.

Vilken kväll för svensk damfotboll

Den 6 juli 2011 var en stor dag för svensk damfotboll.
Vi slog världsmakten USA. Och aldrig förr har så många svenskar åkt utomlands för att se ett svenskt damlag i någon idrott.
För första gången under VM kunde jag urskilja ”Du gamla du fria” från läktaren. Och den sista halvtimman av första halvlek gjorde supportrarna det till en svensk hemmamatch – det var sådan stämning att jag fick ståpäls på armarna.

I andra halvlek satt jag och skrev, så då hann jag inte njuta så mycket av stämningen. Men bra var den.
För det svenska laget visade i dag att det håller för att både skaka och besegra motstånd av yttersta världsklass.

”Sverige skall ha cred för att de gjorde mål på sina chanser,” sa USA:s storstjärna Abby Wambach.

Visst stämmer det. Ineffektiva Sverige blev effektivt. Och faktum var ju att Lotta Schelin:s bortdömda mål inte var offside. Det borde ha varit 3–1 alltså.
Jag hade 8–4 i amerikansk favör när det gäller de feta chanserna. Men försvarsspel räknas också i fotboll. Och Sverige har bara släppt in ett mål på tre VM-matcher.

Jag älskar Lisa Dahlkvist

Seger mot USA med 2–1 – det är förstås en härlig skalp. Tyvärr funkade inte nätet på läktaren här i Wolfsburg den här gången heller. Därför har jag inte kunna kommentera matchen förrän nu.

Men det blev alltså Augsburg igen. Och Australien. Det blir helt klart mycket svårare än det låter. Mycket svårare. Men jag tror att vi kan klara det.
Fast jag känner väl inte jättemycket för att köra över 60 mil söderut i morgon…

Över till betydligt trevligare saker än långa bilresor. Som Lisa Dahlkvist.
Den här stenhårda kvinnan måste man ju bara älska. Såg ni blicken innan hon slog straffen?
Så fokuserad. Så koncentrerad.

Att Hope Solo gjorde allt för att psyka Lisa hjälpte inte. Stenhårda Lisa klev fram och piskade in straffen. Stenhårt.
Så här sa Lisa till mig nere i den mixade zonen där vi i pressen möter spelarna efter matchen:

”Jag såg det som att hon var sjukt nervös som behövde göra allt det. När jag står där med bollen är det bara jag och bollen. Jag var jättefokuserad, och tänkte på hur jag skulle träffa bollen. Jag försökte koppla bort allt annat runtom.”

Sedan sa hon samma sak till ett gäng andra reportrar också. Fast hon hade lite svårt att få de amerikanska journalisterna att förstå att det var Solo som var nervös…

Efter förra matchen pratade Dahlkvist om att genrepet mot Mexiko var hennes genombryt.
Ja, hon använde verkligen ordet genombryt. Men visst är det väl så hon spelar, hon bryter sig genom motståndarlagen…

För övrigt var det Lotta Schelin som fälldes av Amy LePeilbet vid straffsituationen. Och i min värld borde LePeilbet ha fått rött kort. Men där var inte domaren överens med mig…

Sveriges andra mål gjorde matchens lirare Nilla Fischer på frispark. Och där var det tur att LePeilbet inte hade visats ut, eftersom amerikanskan kom i vägen för bollen och ändrade riktningen på Fischers skott så mycket att målvakt Solo var chanslös.

Hoppas vi får möta Brasilien

Förutsättningarna för matchen mot USA är klara: vid vinst blir det kvartsfinal mot Australien i Augsburg på söndag. Visst låter det intressant vid en första anblick?
Fast jag hävdar att kvartsfinal mot Brasilien vore mycket bättre.
Dels för att vi slår ur underläge där – och det brukar passa svenska lag. Dels för att vi då hamnar på samma semifinalhalva som England och Frankrike.

Vi behöver alltså ”bara” slå två av Brasilien, England och Frankrike för att nå finalen.
Erkänn att det låter som en mycket enklare väg mot guldet än att med stor sannolikhet ställas mot Tyskland i semifinal?
Alltså ser jag helst att vi inte vinner i kväll.

Nu skall jag gå upp och sätta mig på pressläktaren. Där funkade nätverket uselt under matchen Brasilien–Norge. Så det är långt ifrån säkert att det går att blogga därifrån. Ifall det inte funkar hörs vi efter matchen.

Till sist hela USA:s laguppställning: Hope SoloAli Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbetMegan Rapinoe, Carli Lloyd, Shannon Boxx, Lauren CheneyAbby Wambach och Amy Rodriguez.

Välkommen till Wolfsburg

Välkommen till Wolfsburg

Här i Wolfsburg skiner solen, och det är varmt och skönt. Dessutom håller fotbollstemperaturen på att öka rejält.

Dels för att Tysklands lag och alla medföljande journalister rullade in tidigare i dag.
Dels för att det avgörs i dag vilka två kvartsfinaler det blir från grupp C och D.
I grupp D är man i gång. Australien har inlett bäst mot Norge, som dock hade en kanonchans alldeles nyss genom Cecilie Pedersen. Australien går vidare på oavgjort, så pressen är på norskorna. Normalt håller jag på våra nordiska vänner, men nu är det OS-platser på spel också – och då är det bättre för Sverige om Australien går vidare.

Men fotbollstemperaturen här håller även på att stiga för att toppmötet i grupp C, Sverige–USA, är inom räckhåll.
Avspark är 20.45, och i går eftermiddag var 24 000 av 26 000 biljetter sålda. Så det kan bli fullsatt. Och redan tre timmar innan avspark var det folk i rörelse utanför arenan.

Fullt vid Fanshopen

Jag kommer att uppdatera bloggen här med jämna mellanrum under kvällen.
Vi hörs snart igen.

Mitt val är Mitts

Återigen dags uppfylla en önskning från mina läsare. Eftersom jag har så få vore det väl dumt att inte gå de få man har till mötes. Eller?
Och som redan konstaterats så spelar utseendet roll. Här är således min fem i topp-lista när det gäller VM:s snyggaste spelare.
Högst placerar jag en 33-åring:

Heather Mitts, USA

1) Heather Mitts, USA
Bilden är hämtad från Heather Mitts egen hemsida.

Av upphovsrättsliga skäl vågar jag inte lägga in bilder på de andra spelarna, utan ni får googla dem om ni är nyfikna… Här är hur som helst nummer två till fem:

2) Marie-Laure Delie, Frankrike

3) Lene Mykjåland, Norge

4) Alex Morgan, USA

5) Kaylyn Kyle, Kanada

USA är snyggaste laget, för såväl Tobin Heath, Kelley O’Hara, Ali Krieger, Amy Rodriguez och ytterligare några amerikanska spelare är och snuddar vid listan.
Sverige då? Där håller jag helt klart Sara Thunebro högst. Hon är med på topp tio.
Andra spelare som nosade på listan är Emma Kete och Hannah Wall (Nya Zeeland), Emilie Haavi (Norge) och Laure Boulleau och Louisa Necib (Frankrike) samt Diana Matheson (Kanada).

Fast ingen spelare når upp till nivån på den colombianska tv-reporter som jag träffade efter Brasilien–Norge. Tyvärr hade hon namnskylten bak-och-fram så jag vet inte hennes namn, men sötast i Tyskland var hon tveklöst.
Det om utseende. Nu blir det full koncentration på fotboll en lång tid framåt.

Utseendet spelar roll

Utseende är viktigt i idrott. Ju bättre du gör dig på bild, desto större chans har du att få feta sponsorskontrakt, och bli ekonomiskt oberoende.
David Beckham blev tvåa i omröstningen om världens bästa fotbollsspelare två gånger, trots det var det framför allt genom sitt utseende han tjänade sina pengar. Som kvinnofavorit och modeikon var han den fotbollsspelare i världen som drog in överlägset mest pengar under en lång period.

Utseendet är allra viktigast för tjejer, och i många tyska tidningar skriver man ut om man tycker att en spelare är snygg, exempelvis ”den snygga 23-åriga mittbacken”.
Därför är jag förvånad att jag inte har hittat fler artiklar i tysk så kallad boulevardpress där spelare rankas efter sin skönhet.
Fast några har det ju blivit. Det blir det alltid i stora mästerskap.

Hamburger Morgenpost söndag 26 juni

När tidningen Hamburger Morgenpost inför VM plockade ut de snyggaste spelarna under rubriken ”Så sexigt är VM” fanns en svenska med, nämligen Lotta Schelin.
I övrigt var det tyskorna Fatmire Bajramaj och Kim Kulig samt Corine Franco (Frankrike), Hope Solo (USA), Kaylyn Kyle (Kanada), Maurine (Brasilien) och Marita Skammelsrud Lund (Norge).

Som berättat är Paninis samlarbilder alltså på väg att ta slut. Utifrån dem tog tidningen Bild ut VM:s 17 snyggaste spelare redan inför mästerskapet.
Tre var från Sverige, och två av dem är inte ens med i VM. Trion Jessica Landström, Stina Segerström och Kosovare Asllani (Sverige) fick alla högsta betyg för sitt utseende.
Övriga 14 var: Alex Morgan, Ali Krieger och Amy Rodriguez (USA), Nancy Gandarilla och Priciliana Meza (Mexiko), Kyle, Jonelle Filigno och Desiree Scott (Kanada), Ellyse Perry, Catherine Canulli och Melissa Barbieri (Australien), Bajramaj (Tyskland), Hannah Wall (Nya Zeeland) och slutligen Lindy Melissa Wiik (Norge).
En vecka in i mästerskapet har man gjort en ny lista över åtta spelare. Där platsar två svenskor: Caroline Seger och Schelin.
I övrigt är det Solo, Bajramaj, Kulig, Louisa Necib (Frankrike), Lady Andrade (Colombia) och Rosana (Brasilien).

Rubi vill ha tyskt bröllop

Jag kan tycka att vi svenskar ibland letar Sverigekopplingar till förbannelse. Eller att vi på BT går till överdrift i jakten på Sjuhäradskopplingar.
Men frågan är om inte tyskarna är minst lika maniska.

I radiokanalen DLF:s VM-magasin i söndags kunde de glatt konstatera att Norges lag består av två döttrar till före detta Bundesligastjärnor.
Isabell Herlovsen föddes i Mönchengladbach 1988 under tiden pappa Kai Erik spelade för Borussia (1982–89).
Och Madeleine Giske föddes i Nürnberg 1987. Pappa Anders spelade i Tyskland under perioden 1983–92 för Nürnberg, Leverkusen, Nürnberg igen och slutligen för Köln.

Den 1 juli listade tidningen Bild ytterligare några Tysklandskopplingar:
* Kim Kwang-Min, förbundskapten i Nordkorea tog sin universitetsexamen i Leipzig under DDR-tiden.
* Rosana, forward i Brasilien pratar utmärkt tyska eftersom hon varit proffs i österrikiska topplaget Neulengbach.
* Rubi Sandoval, Mexiko tycker om tyska män, och vill gärna gifta sig i Tyskland.
* Charlotte Rohlin, back i Sverige, har sin storebror i Tyskland. Han är gift med en tyska.
* Både Sophie Schmidt (Kanada) och Teigen Allen (Australien) har tysk mormor. Allens bor till och med kvar i Mönchengladbach.
* Ali Krieger, back i USA, har tyska förfäder och har spelat flera säsonger i Frankfurt.
* Yuki Nagasato, forwardsstjärna i Japan, spelar för Potsdam och kämpar med att lära sig tyska.

Food, family and fireworks

På USA:s nationaldag fick spelarna hamburgare till lunch, och så skulle det bli en lite extra god middag.
Lagets presschef Aaron Heifetz sa:

”Du vet, det är ju träning och allt sånt – så vi kan inte hitta på vadsomhelst.”
”Men hemma är den 4 juli familj, mat och fyrverkerier. Family, food – and fireworks.”

Vissa av spelarna hade sina familjer på plats. I foajén på hotellet satt till exempel forwarden Alex Morgan och hennes pappa.
Men några fyrverkerier blir det inte i kväll.
Heifetz:

”Nej, vi fick inte ta in dem i Tyskland.”

Presschefen hyllade för övrigt Pia Sundhage på ett närmast ohämmat sätt.
Det är väl i och för sig hans jobb att stå bakom ledarna och truppen. Men så här sa han i alla fall:

”Hon är den bästa. Hon är lätt att göra med, ställer alltid upp, har tålamod – och är en bra ambassadör för fotbollen. Amerikansk media älskar att prata med henne.”

Tv-kanalen ESPN direktsänder USA:s matcher – och det är förstås båda stort och viktigt för den amerikanska damfotbollen.
Men utöver ESPN är bara tre tidningsreportrar med i Tyskland, att jämföra med ett 20-tal från Sverige.
Fast tittarsiffrorna i USA har varit bra hittills. Presschef Heifetz igen:

”Vi har haft högre siffror än Wimbledontennisen och högre än NHL-hockeyn brukar ha.”

Nära ett riktigt fiasko

Ibland har man ingen nytta av att vara ute i god tid.
Jag anlände till det fantastiska hotellet Ritz Carlton i utkanten av Volkswagens egen stadsdel i Wolfsburg, Autostadt, 45 minuter innan USA:s presskonferens skulle börja.
Trots det kom jag 25 minuter för sent – och höll på att missa Pia Sundhage. Hur det gick till?
Jo, USA hade flyttat presskonferensen till ett Best Westernhotell i Weyhausen utanför Wolfsburg.
Där var vi fyra svenska reportrar på fel ställe.

Jag har inte tagit med någon gps – det är mer spännande att köra utan – och valde att låta min Golf stå kvar bland sina VW-kompisare i Autostadt. Jag liftade med TV4, som har gps.
Vi (BT, Aftonbladet, TV4 och damfotboll.com) kom ut till hotellet 15.25 – och fick på nåder en stund med Pia.

Jag hade hoppats kunna få en pratstund med Abby Wambach om Pia också. Men att hinna snacka med några spelare var liksom inte att tänka på.
Däremot fick jag lite miljö att använda i reportaget när Tobin Heath, Alex Morgan och Morgans pappa satt i receptionen och snackade.
Så det skall nog kunna komma ut en tidning i morgon också. Men jag hann för en stund bli orolig för vad vi skulle klämma in på två sidor om USA-grejen hade spruckit…

För övrigt säger Ekvatorialguinea-stjärnan Genoveva Anonma att hennes lagkamrat Bruna hörde en visselsignal, och därför tog bollen med händerna.
Dags att börja skriva. Vi hörs.

Då var det helt klart

USA vann med 3–0 mot Colombia. Därmed kan Sverige planera för kvartsfinal nästa söndag.
Frågan är om vi skall åka tillbaka hit till Augsburg – där svenskorna fick ett underbart mottagande i dag. Eller om det är Dresden som gäller.
Gruppsegraren spelar i Augsburg, och tvåan i Dresden.

Däremellan skall vi till Wolfsburg för gruppfinal mot Pia Sundhage:s USA på onsdag.
Själv åker jag tidigt i morgon bitti. Tanken är att strunta i Sveriges båda presskonferenser här i Augsburg, för att i stället hinna upp och se Brasilien–Norge, som har avspark 18.15 i just Wolfsburg.
Avståndet upp är 62 mil. Så det kommer inte att bloggas mycket under dagen i morgon.

Däremot blir det mycket från VM i morgondagens pappers-BT. Tre sidor har vi. Janne Hansson skriver krönika, jag har pratat mål med Lisa Dahlkvist, dans med Lotta Schelin och har uttalanden från en mängd andra spelare.
Dessutom har jag som redan nämnts alltså träffat Boråstrion Lovisa Fagerström, Frida Persson och Caroline Dimberg som tog bilen till Augsburg för matchen.
Fullmatat alltså.

När det gäller min nye kompis, Nordkoreas förbundskapten Kim Kwang-Min så var han oväntat sansad och uppriktigt på dagens presskonferens. Han förklarade att hans lag var för ungt och orutinerat för att vinna VM-matcher, men att de kommer att vara starkare om fyra år.
Nordkorea hade lämnat fel laguppställning inför matchen. Nummer 4 Kim Myong-Gum stod uppsatt som högerback, trots att det var 5 Song Jong-Sun som skulle spela. Missen förklarade Kwang-Min med att det helt enkelt var ett misstag.

Slutligen fick han frågan om blixtnedslaget den 8 juni fortfarande påverkade hans spelare. Då kom det:

”Jag har inga kommentarer till det. Beklagar.”

Nu blir det middag, och sedan läggdags. Det är ju tidig avresa i morgon.