Tidigare i dag tog jag en sväng till Rambergsvallen för att kolla lite landslagsträning, och framför allt för att lyssna in presskonferensen och se om det skulle hända något intressant där.

Eftersom jag ändå skulle flytta ner till stugan ett par dagar, då det är närmare att pendla till Halmstad därifrån, så var det ingen jättestor omväg att åka via Göteborg.

Sveriges pressträffar under EM har varit sällsynt meningslösa. De är korta, stressiga – och gör att man hellre skriver införrep om motståndarlagen, där man känner sig mer välkommen.

För mig var dagens pressträff två förlorade timmar.

Det var dagen efter en av svensk damfotbolls största dagar någonsin. Då tänker jag förstås inte sportsligt, för 5–0 mot Finland i en gruppspelsmatch i ett EM hamnar trots allt väldigt långt ner på listan över Sveriges främsta matcher genom tiderna.

Jag tänker mer inramning, och hyllning. Jag kan nämligen inte hitta någon tidigare match där ett svenskt damlandslag har firats av en större publik än i går på Gamla Ullevi.
Det var en magisk stämning, och jag är inte direkt ensam om att tycka det. I dagens kvällstidningar hyllas inramningen av landets två främsta idrottskrönikörer. Mats Olsson på Expressen skriver att ”det var nämligen en magisk svensk fotbollskväll” och Simon Bank, Aftonbladet lägger orden så här:

”Det är inte så ofta som svensk fotboll förvandlas till en enda stor gulblå sommargryta av totalt besvarad kärlek.”

Förbundet har ju en skrivbordssatsning som de kallar ”Öppet mål” som berättar om hur klubbar och förbund skall utnyttja en eventuell EM-succé. Det finns sannolikt inget avsnitt om mediehantering i det projektet. Och om det trots allt gör det så har inte landslagsledningen läst på. För gissa hur de följde upp gårdagens succékväll på Gamla Ullevi?

Jo, de skickade bara assisterande förbundskaptenen och några avbytare.

Där stod ett 20-tal besvikna journalister som hade hoppats få prata med någon av huvudrollsinnehavarna från Finlandsmatchen.

Eller förresten, en av spelarna från gårdagens startelva var på plats. Kristin Hammarström hade ju så lite att göra att hon behövde följa upp matchen med en riktig träning. Men någon huvudrollsinnehavare var hon knappast mot Finland.

Jag skrev om att förbundet var på gång att göra självmål inför turneringen.

Nu kanske det mer känns som att förbundet håller på att anstränga sig för att missa öppet mål så grovt det bara kan. För här hade man ju ett kanonläge att välja ut ett par spelare som kunde fått lite extra profilering. Och rejält positiv sådan.

För övrigt fick landslagets presschef Thomas Björn frågan om varför ingen av gårdagens huvudrollsinnehavare fanns på plats. Han hänvisade alla frågor om landslagets mediapolicy vidare till Marika Domanski Lyfors.

Det verkar inte direkt som att de är överens internt om hur det här skall skötas.

Jaja. Om nu någon undrar vad som sades på pressträffen så konstaterade Hammarström att hon hade det så lugnt att hon stod och njöt av inramningen under den andra halvleken. Hon dementerade också alla uppgifter om att hon skulle vara skadad.

Lisa Dahlkvist hade aldrig mött Italien – trodde hon. Sedan informerades hon om 2–0-segern i EM 2009, och konstaterade att:

”Den matchen kommer jag inte ihåg. Jag kommer aldrig ihåg matcher.”

Läkaren Yelverton Tegner sa att det är 50/50 om Kosovare Asllani spelar mot Italien. Det är ett uttänjt ledband i vänsterfoten som spökar.
Lilie Persson slog bort alla tankar om att spela på resultatet mot Italien:

”Om vi förfogat över en annan trupp, men det här är ett så offensivt balanserat lag. Liksom att börja prata med Jossan, Sofia och dom där, nej. Nej. Utan det är mer ös, liksom.”

Slutligen tyckte jag synd om Amanda Ilestedt, som ingen journalist ville intervjua, så jag bytte några ord med henne. Men hon sa sig inte ta illa upp över att få sitta och titta på när de andra intervjuades.