Etikettarkiv: Borås Arena

Lite funderingar inför en riktig hemmamatch

Publicerad den av
16

Detta bildspel kräver JavaScript.

De senaste dagarna har jag nästan haft landslaget runt knuten. De bor nämligen bara någon minuts promenad från mitt hem.

I dag struntade jag trots det i träningen. Den var bara öppen för media i 15 minuter, och att kolla på uppvärmningar är sällan speciellt givande.

Däremot såg jag en spännande träning i går. Den var väldigt fokuserad på att hitta rörelsemönster för att spela sig igenom tajt stående motståndare. Upplägget liknade inte något jag sett tidigare. Det var väldigt mycket spel med elva spelare på små ytor, bland annat spel elva mot elva på cirka en fjärdedels plan.

Jag såg att Kosovare Asllani tyckte att det var lite konstigt att vara så nära Göteborg, där Gamla Ullevis gräsmatta var väldigt fin. Jag kan förstå det. Samtidigt ser det ut att bli regn både i Göteborg och Borås i morgon. Och då tror jag att Sverige gynnas mer av att spela på konstgräs, än på ett halt hybridgräs.

Samtidigt som jag började skriva på det här inlägget hade jag för övrigt på Malmö FF–AIK i herrallsvenskan. Och när man såg färgen på gräset i Malmö så var det lätt att förstå varför förbundet valde att lägga en av de här oktoberkamperna på konstgräs.

Vad blir det då för typ av match i morgon?

Eftersom det sannolikt blir spel mot ett mål kommer Ungern mest att få spela försvarsspel. Där lär de spela ett markeringsspel som påminner om Kroatiens.

Det kan således bli en matchbild som liknar den Sverige hade i första VM-kvalmatchen. Ungern spelade 2–2 mot just kroatiskorna i förra veckan. Och i första omgången föll man med 6–1 mot Danmark.

Kollar man Ungerns resultat de senaste åren är de väldigt varierande. De hade Tyskland i sin EM-kvalgrupp. Tyskorna vann med 12–0 hemma 2015, men bara med 1–0 borta i fjol.

Ungern har ett affischnamn, den otroligt duktiga Wolfsburgspelaren Zsanett Jakabfi, som ju bland annat gjorde fem av Wolfsburgs åtta mål mot Eskilstuna i fjolårets Champions League. Men Jakabfi är inte med här i Borås. Jag är lite osäker på skälet. Men uppfattade jag rätt på DFB-tv:s sändning senast berodde det på att hon är lite småskadad.

Den trupp Ungern har med sig består av rakt igenom nya spelare för mig. På pappret är Henrietta Csiszár den man skall ha lite koll på. Hon håller till i tyska Bayer Leverkusen (startade 17 matcher i Frauen-Bundesliga i fjol) och har gjort två av de tre ungerska målen i VM-kvalet.

Men Csiszár i all ära, det här är en match som Sverige skall vinna säkert. Det blir spännande att se om man klarar av att spela sig igenom ett tajt, ungerskt försvar.

Senast i Kroatien gjorde planen det svårt att spela sig igenom centralt. Däremot kom man runt på kanterna flera gånger. Då var dock inläggskvaliteten inte av internationell klass. Det kanske var därför som man nötte inlägg och inlöpningar på slutet av gårdagens träning.

Marija Banusic

Sett till gårdagens träning blir det alltså samma svenska startelva som i Kroatien. Således får Marija Banusic en ny chans som tia. Linköpingsforwarden har inte varit lika vass i höst som hon var i våras.

Varför det är så kan man bara spekulera i. Jag har ju flera gånger skrivit att jag tycker att jag tror att hon varit en av världens allra bästa spelare om hon lagt till löpstyrka till de egenskaper hon redan besitter. Hon har bra teknik, bra skott med båda fötterna, kan nicka – och är framför allt väldigt smart på planen, jag skulle säga att hon har den främsta fotbollshjärnan i svensk damfotboll.

Men hennes löpstyrka borde inte vara sämre nu än den var i våras. En gissning är att hon lidit av avsaknaden av Claudia Neto. Banusic har bara gjort ett mål (två om man räknar in Svenska cupen) sedan Neto blev skadad. Kanske har det gjort att Banusic fått färre bollar att jobba med i klubblaget.

Förhoppningsvis klarar landslagets backar och mittfältare av att hitta in med bollar till Banusic i morgon.

Sofia Jakobsson

Som tia har Banusic en huvudroll i det offensiva spelet. Men det är fler än hon som behöver prestera. Exempelvis är det press på Stina Blackstenius i rollen som toppforward. Klubbkompisen Sofia Jakobsson har visat kanonform efter comebacken och bankar på dörren. Men Jakobsson kommer inte att spela i den här samlingen, så Blackstenius får en bra chans att visa att platsen som toppforward är hennes.

Noterbart kring Blackstenius är att hon spelat 28 landskamper och gjort fem mål. Fyra av de målen har kommit i stora mästerskap. Blackstenius har alltså vuxit med uppgiften, vilket är otroligt viktigt. Men skall hon Jakobsson på bänken måste Blackstenius även göra mål i kval- och träningsmatcher framöver.

När man är inne på forwards, och på Banusic (som hade tröja nummer 8 senast) är det lätt att börja tänka på Lotta Schelin. För oj, vad jag lider med henne. Det gjorde ont att kolla på det SVT-klipp som jag länkade i förra veckan. Och när jag läste den här intervjun i Aftonbladet var det nästan som att jag också fick huvudvärk.

Jag hoppas verkligen att Schelin kommer tillbaka till fotbollsplanen. För gör hon det så har hon ju fått ordning på värken. Så vi får hoppas, hoppas, hoppas.

I övrigt i morgon går Hedvig Lindahl förbi Thomas Ravelli som den målvakt som spelat flest A-landskamper för Sverige. För mig var hon den som hade spelat flest redan för länge sedan, för jag tycker inte att man skall jämföra antalet herr- och damlandskamper. Mest eftersom damerna har fler landslagsdatum per år än herrarna.

Det har ju för övrigt varit en ovanligt nyhetstät landslagssamling, framför allt förstås genom den danska strejken. Danmarks landslag befinner sig för tillfället i Kroatien, där man skall spela VM-kval i morgon.

Huruvida den matchen kommer att ha någon betydelse eller inte återstår att se. Det troliga är ju fortfarande att Uefa på något sätt ser till att Danmark blir chanslöst på att ta en VM-plats. Antingen genom uteslutning, eller genom ett så stort poängavdrag att de varken kan vinna gruppen eller bli en av de fyra bästa grupptvåorna.

I går skrev Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson på Twitter att de vill spela Danmarksmatchen vid senare datum.

I dag har förbundet klargjort att så inte blir fallet. Spontant tycker jag att det är rätt från Svenska fotbollförbundets sida. De danska spelarna visste vad de gjorde. De blev informerade inför Ungernmatchen om vilka straff som skulle kunna följa om man lämnade walkover i en VM-kvalmatch. Ändå ställde valde man att strejka och att ställa ultimatum.

För övrigt vacklar jag fortfarande ganska rejält om vad jag egentligen tycker om grunden i den danska konflikten, alltså om vad spelare skall tjäna när de representerar sitt landslag.

I de flesta sporterna är det enbart en ära att dra på sig landslagsdressen, det är inte snack om någon lön. På så sätt är den danska konflikten en ren lyxgrej. Å andra sidan tjänar ju landslagsspelarna på herrsidan otroligt mycket mer än damerna, och borde det inte vara lika mycket värt att spela fotbollslandskamper för herrar som för damer? Det handlar ju inte om ett jobb, utan om ett uppdrag. Ja, jag är medveten om att det finns undantag, att vissa länders fotbollsförbund har anställt sina landslagsspelare. Och det gör ju förresten inte frågan enklare.

Så till lite saker som hänt utanför Sveriges gränser. Just nu pågår Fifagalan där man prisar världens bästa spelare och ledare från november 2016 till augusti 2017. Som bekant har ju nomineringarna på damsidan varit pinsamma i år.

Men det blev två bra vinnare till slut. Nederländerna tog storslam i form av Lieke Martens och Sarina Wiegman, vilket känns bra. Mindre bra att Fifagalan arrangerades ett datum där damvinnarna inte kunde vara med.

Kul förresten att världens bästa spelare hade Sverige och damallsvenskan som hemhörighet under hela perioden.

För er som vill återuppleva den nederländska guldsommaren rekommenderas den här lilla dokumentären:

Apropå Nederländerna är de ju inblandade i tisdagens mest intressanta VM-kvalmatch när man tar emot Martin Sjögren:s Norge. Det blir intressant att se hur de båda lagen har utvecklats efter sina så extremt åtskilda EM-öden.

Eftersom det är inbördes möten som prioriteras före målskillnad är matcherna mellan de olika gruppernas tilltänkta topplag extremt viktiga.

Nederländerna var för övrigt i Österrike i slutet av förra veckan, och spelade ett riktigt dimdrama, där Europamästarinnorna vann med 2–0 mot bronsmedaljörerna.

Apropå möten mellan tilltänkta topplag i så innebär ju Islands 3–2-seger i Tyskland att tyskorna måste vinna med två måls marginal på bortaplan för att vinna det inbördes mötet med isländskorna.

Skulle Tyskland och Island vinna sina respektive matcher mot Tjeckien, Slovenien och Färöarna väntar en hyperintressant gruppfinal på Island den 1 september nästa år.

Tillbaka till intressanta matcher under tisdagen. Till den kategorien räknas helt klart Portugal–Belgien. Det är portugisiskornas första VM-kvalmatch, medan Belgien redan har två segrar. Skall Portugal kunna haka på Belgien och Italien i kampen om gruppsegern krävs nog hemmaseger här.

 

Dags att släppa de orimliga kraven på kommunerna

Publicerad den av
4

Det har hänt så mycket inom svensk damfotboll de senaste dagarna att jag inte vetat i vilken ända man skall börja.
För det finns verkligen mycket att kommentera kring det ekonomiska kaos som råder i damallsvenskan.

Konkurshotet som vilade över Kif Örebro har jag skrivit om. Men det verkar ju tillfälligt vara avvärjt. För Kifs rop på hjälp hann ju knappt lämna styrelserummet förrän kommunen lovade att ställa upp och rädda klubben.
Det var förstås bra för Kif – och för damallsvenskan. För konkurser i etablerade klubbar är verkligen inget damfotbollen behöver nu.

Men rent principiellt är jag tveksam till att kommuner går in och räddar klubbar i kris. Det har jag varit ända sedan Helsingborgs IF:s herrar räddades av kommunen för ett antal år sedan.
Jag förstår reklamvärdet för kommunen med elitidrott, men tycker inte att mina skattepengar skall gå till att rädda föreningar som betalar högre löner än de har råd med. Klubbarna måste lära sig att ta större ansvar för sin ekonomi.

Jag tycker ju i och för sig att det är väldigt mycket mer behjärtansvärt att rädda Kif Örebro än Helsingborgs IF, då skillnaden i lönenivå och omsättning är gigantisk. Men som sagt, principen är ändå fel.

Överhuvudtaget tycker jag att svenska elitklubbar i fotboll ställer orimliga krav på sina kommuner.

Det var ju inte bara Kif Örebro som ropade på hjälp i går. Även Jitex BK såg sin verksamhet hotad. Det kostar klubben en halv miljon kronor att spela sina matcher på Valhalla i Göteborg i år. Och när deras normala hemmaplan Åby IP åter är klar för spel så verkar den inte nå upp till de krav som krävs för att godkännas för damallsvenskt spel till säsongen 2014.

Först skall jag slå fast att jag tycker att det är synd om Jitex, som i det här fallet har fått löften från Mölndals kommun om en godkänd arena. Men samtidigt kan jag inte sluta att förvånas över hur förbund och klubbar tar för givet att kommunerna skall stå för de miljoninvesteringar som krävs för att förbund och klubbar skall kunna tjäna extra mycket pengar.

Det finns väl inget som säger att en svensk kommun är skyldig att hålla sina elitklubbar med superarenor.

När klubbarna sitter på konferens med SvFF och EFD och bestämmer om nya, svindyra arenaregler måste de väl vara beredda att betala priset själva?

Det är inte svårare än att klubbarna köper loss mark, och bygger sina egna arenor. Eller så får väl förbundet gå in och bekosta arenorna.

För som sagt, det är orimligt att förbund och klubbar kräver att kommunerna skall lägga upp miljontals kronor för att möta nya regler som kommunerna inte har fått vara med och påverka.

Men klubbar och förbund skäms inte för att ta beslut som andra skall betala. Efter sina möten går de raka vägen till sina kommuner och kräver stora ombyggnader. Och skulle kommunen säga nej, då gråter klubbarna ut i media och får det att verka som att det är kommunen som är den stora boven.

Jag förstår förstås meningen med arenakraven. Jag förstår att tv-kanalerna sätter press på klubbarna för att kunna erbjuda bästa sändning.
Men tycker ändå att kraven är löjliga i damallsvenskan. Jag tycker att det är mycket viktigare att pengarna går till att utveckla produkten, än till paketeringen.

När jag står inför valet mellan högkvalitativ choklad i billig förpackning, eller billig choklad med högkvalitativ förpackning, då väljer jag förstås alltid det förstnämnda.
Visst, det tar garanterat lite längre tid att inse att den chokladen som ser tråkigast ut ändå är den bästa. Men när man väl hittat en kvalitetsprodukt byter man inte bort den.
Däremot så låter sig inte folk luras av en fin förpackning mer än en gång. Har man väl testat, och blivit missnöjd – då dröjer det till nästa test.

Fullsatt på Vittsjö Idrottspark

2500 åskådare på Vittsjö Idrottspark

Att Kif Örebro på grund av arenakrav tvingas spela sina hemmamatcher på en pinsamt tom Behrn Arena gör inte fotbollsupplevelsen större. Inte alls.
Det är en väldigt mycket trevligare inramning med 2500 åskådare på Vittsjö Idrottspark än det var med 2282 på Borås Arena i fjol.

Jag hade mycket hellre sett att alla damallsvenska klubbar hade krav på att ha ett F19-lag med heltidsanställd tränare, än en arena med planvärme, 100 vip-stolpar och 1000 sittplatser under tak.

För som jag ser det är det först när chokladen är så bra att den säljer, som man kan börja lägga pengar på att göra förbättringar av förpackningen.

Och nu säljer inte damfotboll på klubbnivå någonstans i världen. Det borde därför vara högsta prioritet att jobba på att utveckla spelet – inte på att förbättra läktare, strålkastare och omklädningsrum.

Nu vet jag – Ronja var inte yngst i allsvenskan

Publicerad den av
Svara

Ett av de allra mest lästa inläggen på den här bloggen handlar om huruvida Piteås Ronja Aronsson är tidernas yngsta spelare i damallsvenskan.

Bakgrunden är den att jag var på plats på Borås Arena när den numera 14-åriga spelaren gjorde sin debut. Det var den 8 oktober i fjol. Dagen efter skrev jag i BT att: ”Enligt vad BT lyckats få fram är hon den yngsta damallsvenska spelaren någonsin.”

Men sedan kontaktades jag av Tommy Wahlsten på SFS (Sveriges Fotbollshistoriker och statistiker), som hävdade att Ronja inte var yngst. Men vem som hade varit yngre visste han inte. Jag bloggade alltså om saken, och mitt blogginlägg har lästs av många. Du hittar det här.

Wahlsten har dock gått till botten med frågan, och i dag trillade det senaste numret av SFS tidning Bolletinen ner i mitt brevnedkast. Där redovisas hans utredning. Vad visar den då?

Jo, att Ronja Aronsson är näst yngst. Vid sin debut var hon sju dagar äldre än tidernas yngsta spelare, Carola Karlsson. Sju dagar.

Här är listan över damallsvenskans yngsta spelare genom tiderna:
1) Carola Karlsson, Lotorps IF. Hon var 13 år, 9 månader och 11 dagar när hon spelade mot Landvetters IF den 7 juni 1997.
2) Ronja Aronsson, Piteå IF. Hon var 13 år, 9 månader och 18 dagar när hon spelade mot Dalsjöfors Goif den 8 oktober 2011.
3) Cissi Berglund, Mallbackens IF. Hon var 13 år, 10 månader och 16 dagar när hon spelade mot Malmö FF den 12 augusti 1994.

Även AIK:s Åsa Pettersson har dykt upp på vägen. Hon var nämligen 13 år, 9 månader och 12 dagar när hon ingick i truppen mot Bälinge IF den 9 september 1995. Men enligt Wahlstens undersökning byttes aldrig Pettersson in i den matchen. Hon bör alltså från och med nu avskrivas från alla topplistor.

Är Ronja yngst någonsin?

Publicerad den av
2

Jag såg i lördags Ronja Aronsson debutera för Piteå IF i allsvenskan vid en ålder av 13 år, 9 månader och 18 dagar. Över landet spred jag sedan den felaktiga uppgiften att hon var tidernas yngsta debutant.
Eller var det fel?
Jag vet fortfarande inte säkert vem som är tidernas yngsta spelare i damallsvenskan. Det kan faktiskt vara Ronja Aronsson.

Men vi tar det från början. Jag skulle bevaka Dalsjöfors–Piteå och läste i Piteå-tidningen att gästerna hade med sig en rekordung spelare i truppen. Jag reflekterade inte över det så jättenoga, dels eftersom jag förstås skulle ha Dalsjöfors-fokus – dels för att jag tog för givet att 13-åringen ändå inte skulle få spela.

Men i slutet av matchen var det precis vad hon fick göra. Efteråt letade jag runt på internet efter uppgifter om hur ung tidernas yngsta damallsvenska spelare var.
Jag hittade inga uppgifter. Men Piteå-Tidningen hade ju skrivit att Ronja skulle sätta rekord om hon fick spela.

Utgick ifrån att de var välinformerade och skrev: ”Enligt vad BT lyckats få fram är hon den yngsta damallsvenska spelaren någonsin.”
Det var förstås sant. Jag hade ju inte hittat någon yngre spelare.
Men när TT citerade min artikel blev texten: ”Enligt Borås tidning har ingen yngre spelat i allsvenskan.”
Kändes väl så där. Och det blev inte bättre när jag noterade Piteå-Tidningens formulering om att Ronja förmodligen skulle bli tidernas yngsta spelare. Förmodligen.
De visste alltså inte säkert.

Och precis efter presstopp (typiskt) nåddes redaktionen av ett mejl från SFS (Sveriges Fotbollshistoriker och statistiker) där man hävdade att Aronsson inte var yngst. Det var i stället Åsa Pettersson, som gjorde en allsvensk match för AIK 1995 – också som 13-åring.

För att kunna göra en korrekt rättelse till måndagstidningen ville vi förstås veta exakt hur många månader/dagar yngre än Aronsson som Pettersson hade varit vid sin debut. Men vi fick inget exakt svar på lördagskvällen.
Jag meddelade dock TT direkt att Pettersson tydligen var ännu yngre.

Men hur mycket yngre Pettersson var vet jag fortfarande inte. Jag vet inte ens säkert att Pettersson är tidernas yngsta damallsvenska spelare. Som jag ser det kan Ronja Aronsson trots allt vara yngst.
En ihärdig SFS-medlem ringde nämligen Åsa Pettersson under söndagen – och hon minns inte vilka AIK mötte i hennes enda allsvenska match någonsin. Och i Svenska Fotbollförbundets 100-årsskrift står tre namn som yngsta spelare i damallsvenskan. Alla står för den oprecisa noteringen 13 år. Aronsson var ju också 13 år. Så nu har alltså fyra 13-åringar spelat i damallsvenskan.

De tidigare tre var Åsa Pettersson 1995 och Cissi Berglund (Mallbacken) samma år. De spelade varsin match. Och 1997 gjorde Carola Karlsson fem matcher för Lotorp. Några av dem dock troligen efter att hon fyllt 14.

Men vem av de fyra var yngst vid sin debut? Ja, det är frågan.

Saken underlättas knappast av att ytterligare två 13-åringar spelade i högsta serien innan 1998 – då damerna fick en allsvenska. Då hette högsta serien division I, och i den spelade Kronängs Malin Johansson som 13-åring 1982 och Peg Gustavsson i Lönsboda Gif (1978).

Fast det oslagbara rekordet i division I håller Frida Almgren. Hon var nämligen bara fyra år när hon var på planen i åtta minuter för Gais mot Mariestad 1976. Det blev Almgrens enda allsvenska match. Hon höll till nära långlinjen långt ute på ena kanten hela tiden, och rörde aldrig bollen.

Ronja Aronsson rörde bollen i lördags. Men är hon den yngsta debutanten genom tiderna? Jag räknar med att SFS inte ger upp sin jakt, utan att jag har svaret inom kort…

Och ja, till slut kom svaret. Du hittar det här.