Det har hittills spelats ett dussin träningsmatcher inför det stundande EM-slutspelet. Jag roade mig med att leta upp klipp med höjdpunkter från alla tolv matcherna. Här är de klippen:

England–Nederländerna 5–1

Norge–Nya Zeeland 2–0

Spanien–Australien 7–0

Frankrike–Kamerun 4–0

Tyskland–Schweiz 7–0

Danmark–Brasilien 2–1

England–Belgien 3–0

Belgien–Nordirland 4–1

Österrike–Danmark 1–2

Portugal–Grekland 4–0

Portugal–Grekland 1–0

Österrike–Montenegro 4–0

Glad midsommar på er allihop. Även om idrotten har stått stilla i Sverige under midsommaraftonen så har det hänt ganska mycket på damfotbollsfronten utanför vårt lands gränser.

Om vi ändå börjar på svensk mark så är den svenska EM-uppladdningen i full gång. Personligen var jag nere i Båstad i onsdags och kollade in träningen. Det var ett intressant pass, där det fanns mycket att titta på. Mest dramatiskt var ju när Linda Sembrant föll efter en duell med klubbkompisen Lina Hurtig.

Jag stod väldigt nära situationen och hann bli orolig för Sembrants knä när hon låg på mage och såg ut att ha otroligt ont. Man blev dock betydligt mycket lugnare när sjukvårdarna började linda hennes högerfot. Och ännu lite lugnare när hon strax efteråt gick av planen för egen maskin.

Sverige har valt att bara spela en träningsmatch inför det stundande Europamästerskapet. Den matchen spelas som bekant mot Brasilien på Friends Arena på tisdag. Då är jag på plats.

De flesta andra lagen spelar fler matcher under uppladdningen. Kollar vi Sveriges gruppmotståndare har Nederländerna och Portugal tre matcher vardera medan Schweiz ”bara” spelar två träningsmatcher.

Schweiziskorna hade sin första under midsommaraftonen, och åkte på en riktig käftsmäll. De åkte till Tyskland utan småskadade Lia Wälti, och valde att byta in Barcelonas Ana-Maria Crnogorcevic först med tolv minuter kvar att spela.

Jag började kika på matchen precis innan matchklockan nådde 60 minuter. Bland det första jag fick se var Klara Bühl sätta det tyska 3–0-målet på något som kändes som ett inlägg. Bühl hade för övrigt en skön fredag där hon själv stod för tre av de fyra mål tyskorna gjorde när hon var på planen. Dessutom spelade hon fram till det fjärde.

Den halvtimma jag såg av schweiziskorna var allt annat än bra. Det slutade nämligen hela 7–0 till Tyskland efter att Schweiz försvar bjudit på flera av målen. Två av målen (3–0 och 6–0) kom för att målvakt Gaelle Thalmann chansade på att lämna sitt mål för att täcka inlägg/passning, men Bühl och Jule Brand valde att lägga bollen mot målet i stället. Det kändes faktiskt medvetet.

Kanske att den tyska förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg, som ju tidigare leddde Schweiz, hade tipsat sina spelare om att Thalmann är sugen på chansutrusningar?

Nu tränas Schweiz av danske Nils Nielsen. Han såg väldig bekymrad ut på slutet när baklängesmålen ramlade in ett efter ett. Dock skall sägas att man alltså spelade stora delar av matchen utan Wälti och Crnogorcevic, samt att Nielsen gjorde ett par tidiga byten i den andra halvleken. Riktigt så svagt som hans lag var på slutet behöver det alltså inte vara i EM.

Schweiz försvarade i en 4–4–2-uppställning. Man använde följande spelare: Thalmann – Noelle Maritz, Luana Bühler (Viola Calligaris, 87), Rahel Kiwic, Eseosa Aigbogun – Geraldine Reuteler, Coumba Sow (Crnogorcevic, 78), Sandy Mändly (Sandrine Mauron, 58), Rachel Rinast (Lara Marti, 46) – Ramona Bachmann och Riola Xhemaili (Svenja Fölmli, 58).

Ett stort antal nya namn på den stora scenen. För några år sedan trodde jag att Schweiz var på väg uppåt, att de skulle ha potential att utmana i världstoppen. Men utvecklingen har gått i fel riktning de senaste åren, och det vore en megaskräll om Schweiz överlever gruppspelet i EM.

Sent på midsommaraftonen äkte även en annan av Sveriges gruppmotståndare på en fet käftsmäll. Det var Nederländerna som föll stort och tungt mot England på engelsk mark. Det var ett intressant möte, inte minst för de båda förbundskaptenerna. England leds ju av nederländska Sarina Wiegman och Nederländerna av engelska Mark Parsons.

Båda lagen ställde upp i en 4–2–3–1-uppställning. Jag noterade att Nederländerna satte en väldigt hög och fin press i början. En press som satte Englands backar i jobbiga situationer. Bland annat kan man säga att det nederländska ledningsmålet var frukten av den fina pressen.

Det gjordes av Lieke Martens, som ju lämnar Barcelona för PSG i sommar. Hon nickade in en hörna mitt i den första halvleken. Det var en hörna som Nederländerna vann just på sin fina press.

En stund senare kvitterade Lucy Bronze när hon slog ett inlägg som damp ner i bortre hörnet bakom Sari van Veenendaal. 1–1 kändes logiskt efter en jämn och välspelad första halvlek.

Några minuter in i den andra halvleken fick de vitblå nederländskorna straff efter ett VAR-beslut. Sherida Spitse, som firade sin landskamp nummer 200, slog dock den straffen stolpe och ut. Spitse fick nöja sig med en assist till Martens hörnmål.

I anfallet efter straffmissen tog istället England ledningen. Formstarka Lauren Hemp serverade inhopparen Beth Mead öppet läge från nära håll. Hemp känns som en tänkbar EM-drottning. Hon var bra i OS i fjol, har dominerat i WSL i vinter och känns redo att ta klivet in bland de riktigt stora världsstjärnorna.

De 19 365 åskådarna på Elland Road fick se en allt annat än jämn andra halvlek. England dominerade nämligen totalt efter ledningsmålet. Efter sin straff hade gästerna absolut inget att komma med förrän matchen var avgjord. Det var den efter att inhopparen Ella Toone gjort 3–1 i 71:a och Hemp dragit in en volley till 4–1 två minuter senare.

Båda de målen kom efter svaga nederländska försvarsinsatser. Toones mål var en fet målvaktstavla från vann Veenendaal. Den nederländska målvakten har varit suverän i stora matcher. I dag var hon minst sagt darrig. Vid 4–1 var det även flera backar som darrade när engelskorna fick flera chanser att sätta bollen i målet.

Det fina presspel som Nederländerna hade i början var som bortblåst efter pausvilan. Medan de regerande Europamästarinnorna såg vassa ut de första 45 minuterna var Nederländerna ett högst beskedligt lag efter pausen.

Det slutade 5–1 till England. Vad jag kan hitta har inte de orangeklädda förlorat så stort på 15 år. I april 2007 vann Tyskland med just 5–1 mot Oranje Leeuwinnen.

Nederländerna ställde upp så här: van Veenendaal – Lynn Wilms (Kerstin Casparij, 81), Stefanie van der Gragt, (Caitlin Dijkstra, 46), Aniek Nouwen, Dominique Janssen – Spitse (Damaris Egurrola, 73), Jackie Groenen – Martens (Danielle van de Donk, 46), Jill Roord, Victoria Pelova (Esmee Brugts, 62) – Lineth Beerensteyn (Vivianne Miedema, 63).

Miedema fick alltså bara knappt en halvtimme.

England spelade så här: Mary Earps – Bronze, Millie Bright, Alex Greenwood (Georgia Stanway, 63), Rachel Daly (Jess Carter, 75) – Keira Walsh, Leah Williamson – Chloe Kelly (Mead, 46), Fran Kirby (Toone, 63), Hemp (Nikita Parris, 81) – Beth England (Alessia Russo, 63). Noterbart att Leah Williamson fortsatt matchas som central mittfältare.

Mellan de båda svenska gruppmotståndarnas matcher spelades mötet Danmark–Brasilien. Där vann danskorna inför danska publikrekordet 21 542 på Parken. Häckens Mille Gejl satte dit segermålet till 2–1 på övertid. Som väntat kändes danskorna vassa framåt, men lätt ihåliga bakåt.

Ungefär samma snabbanalys kan göras om Pia Sundhage:s Brasilien, det lag Sverige möter i genrepet på tisdag.

Utöver flera intressanta landskamper var det även Champions League-lottning i dag. Det gällde de två första kvalomgångarna, där Kristianstad är enda svenska representant. Vi får nog passa på att njuta av att vi har två lag som går rakt in i playoffomgången. För med tanke på hur svagt våra lag presterat i turneringen de senaste åren är det ju tyvärr bara en tidsfråga innan alla svenska representanter tvingas gå in i första kvalomgången.

Eftersom damfotbollskartan håller på att ritas om har Uefas klubbranking för tillfället väldigt dålig koppling till verkligheten. Med det menar jag att flera lag med hög rankingpoäng är rätt dåliga, medan det finns lag med låg ranking som är riktigt starka.

Det innebar att det fanns massor av dröm- respektive nitlotter i dagens tombola. För KDFF slutade det med en rätt besvärlig lottning. Man inleder mot nederländska Ajax. Och skulle det bli svensk seger i den matchen väntar gruppfinal mot vinnaren av Fortuna Hjørring och Eintracht Frankfurt.

Som jag ser det är tyvärr Frankfurt minst en klass bättre än de svenska lagen i turneringen. Så KDFF lär inte spela playoff.

Ett nordiskt lag som däremot hade näst intill maximal tur med lottningen var norska Rosenborg. Kolla på de fyra kvalgrupperna ovan. Rosenborg var oseedat och lyckades lottas mot svaga seedade lagen Breidablik och Minsk. Dessutom fick man med sig överkomliga tjeckiska Slovacko från den oseeade potten. Rosenborg har drömläge att ta sig till playoff.

I övrigt noteras att Real Madrid och Manchester City stöter på varandra redan i den här rundan i år. I fjol slog ju Real ut City i dubbelmöte i playoff. Nu talar det mesta för att man gör upp i enkelmöte redan i andra kvalomgången.

Det har varit en vårsäsong där mitt schema och damallsvenskans inte har kuggat i varandra så ofta som jag önskat. Men avspark 23.00 som matchen Piteå–Djurgården hade i kväll passar mig perfekt. Just 23.00 är den tid våra arbetspass slutar på Borås Tidning.

Väl hemma i tv-soffan såg jag ett aggressivt Piteå pressa sönder Djurgården. Gästerna hade jätteproblem med att spela sig förbi de rödklädda hemmaspelarna. Om nu något lag kan kallas hemmalag i en match som spelas i Kiruna.

Utöver den fina pressen visade Piteå bra förmåga att hålla i bollen. Djurgårdens press bet inte alls. Offensivt envisades Djurgården med att försöka ta sig fram på sin vänstersida. Jag förstod på kommentatorerna att stockholmarna hade haft lite framgång där i matchupptakten. Från det att jag började titta på matchen var det allt som oftast stängt till vänster. Följden blev att stockholmarnas skyttedrottning Hayley Dowd oftare nere i vänsterbacksposition än med bollen på offensiv planhalva.

2020 bildade för övrigt Dowd anfallspar ihop med Katrina Guillou i Morön. Då gjorde de 15 respektive 13 mål i elitettan. Nu stod de båda måltjuvarna på varsin sida. Och före paus var Guillou den piggare. Men trots dominansen kom inte Piteå närmare ett mål i den första halvleken än ett ribbskott från Hlin Eiriksdottir.

Det var således 0–0 i halvtid. Utöver premiären mot just Djurgården är det så här det sett ut de gånger jag sett Piteå i år. Man har spelat rätt bra, men haft väldigt svårt att omsätta det fina spelet i mål. Därför låg man några placeringar lägre i halvtidstabellen än vad jag tycker att de borde göra.

Piteå har tappat många poäng i matchernas slutminuter. Det är ett logiskt utfall för ett lag som sätter intensiv press och har svårt att göra mål. För få lag orkar hålla i en sådan press i mer än 25–30 minuter per halvlek. Och får man då inte utdelning på pressen är risken att man har så trötta ben på slutet att det istället trillar in något mål bakåt.

Den här gången behövde dock inte Piteå vara oroligt i slutminuterna. För man fick utdelning till slut. Målen föll när måndagen blivit tisdag. Och alla tre gjordes av Hlin Eiriksdottir.

Ledningsmålet kom i 52:a minuten efter att Sanna Kullberg och Kelsey Daugerthy missat lite i kommunikationen när de stressades av Cecilia Edlund. Eiriksdottir högg, och slog bollen mot det tomma målet. Den tidigare Piteåbacken Emelie Lövgren hann ner på mållinjen, men lyckades inte styra bort bollen, utan slog den via egen stolpe och in i mål. På tv pratades det om självmål, men försöker man rädda en boll som är på väg in i mål bör det ju inte räknas som självmål.

I 68:e minuten slog Eiriksdottir till igen. Hon bröt själv en slarvig passning från Sara Olai centralt i planen, och passade sedan till Anam Imo. Nigerianskan serverade en snygg djupledspassning tillbaka till isländskan. Eiriksdottirs avslut var verkligen högklassigt. Stenhårt precis vid bortre stolproten.

Någon minut senare spelade Imo återigen fram Eiriksdottir och vi framför tv-apparaterna hade fått se ett tvättäkta hattrick. 3–0-målet kom lägligt precis efter att Djurgården gjort tre byten och i princip spelat ut alla sina kort i hopp om en förändring av matchbilden.

Piteå gjorde en kanonmatch och vann hur rättvist som helst med 3–0.

Djurgården däremot hade det jobbigt under måndagen och fick sedan en riktigt mörk tisdag – trots att det var ljust hela dygnet. Jag har inte sett mycket av stockholmarna under den period där man på nio omgångar tagit fina 17 poäng. Och från den här matchen gick det inte att förstå hur Djurgården kunde ligga före Piteå i tabellen inför avspark.

Kanske att det var avsaknaden av Nellie Lilja och Stinalisa Johansson i startelvan som sänkte djurgårdarna?

I går var det toppmöte i damallsvenskan. Rosengård vann tämligen säkert med 4–3 mot uppstickaren Linköping. Jag skriver säkert trots att det bara blev ett måls marginal, och att LFC i princip hade häng hela vägen.

Men känslan är ju ändå att Rosengård gör precis vad som behövs den här våren. Så fort motståndarna får lite kontakt gör man ett mål till.

Utan att direkt storspela har Malmöklubben nu gjort ett ryck i den damallsvenska toppen. Efter tolv omgångar kommer man att leda med fyra eller fem poängs marginal. På de tolv matcherna har man nio segrar och tre kryss.

Det ena krysset var mot Häcken. De båda andra i Skånederbyn mot Vittsjö och Kristianstad. I båda de fallen kvitterade Rosengårds motståndare i slutminuterna. Då blev det för kort tid för FCR att fixa segern. Annars har som sagt Rosengård ofta gjort precis vad man behöver, men inte så mycket mer.

Spelmässigt var de första 45 minuterna av gårdagens toppmöte en enda lång gäspning. Det var chansfattigt med både långsamt och slarvigt passningsspel, framför allt från Rosengård. Linköping ville nog höja tempot, men hade inte kapaciteten.

Det var dock god effektivitet, vilket gjorde att det stod 2–1 trots att halvleken hade få målchanser. Loreta Kullashi var sist på bollen vid alla tre målen. Först kunde hon rulla bollen i tomt mål sedan Cajsa Andersson och Nellie Karlsson bjudit snällt. Det var inte ens en målchans, men Karlsson valde att nicka en boll som Andersson var på väg ut att hämta. Nicken gick rakt in i mitten till Kullashi.

En stund senare nickade Karlsson i offensivt straffområde. Hennes nick efter hörna tog Kullashi och gick i mål till 1–1. I halvlekens slutminuter slog Kullashi till igen. Via båda stolparna satte hon ledningsmålet efter att Nilla Fischer sålt sig och kommit snett i en glidtackling framför mål.

Efter paus höjdes spelkvaliteten, och det kändes som att Rosengård hade full kontroll ända tills Linköping fick tillgodoräkna sig ett spökmål. Skyttedrottningen Amalie Vangsgaard blev otroligt läckert frispelad av Cornelia Kapocs i matchens allra finaste anfall. Avslutet tog i båda stolparna, och från tv-bilderna såg det inte ut att vara nära att hela bollen var över mållinjen. Men det dömdes som mål.

Jag ser att Vangsgaard inte har fått målet, utan att det har bokförts som självmål av Teagan Micah. Och visst flyttar Micah bollen lite, men jag tycker alltså inte att att det ser ut som hon skulle ha rört den så mycket så att det var ett korrekt domslut. Känslan är alltså att det inte var mål, men ändå dömdes som mål.

Precis samma sak som känslan var i förra veckans cupfinal, där Rosengård vann på ett avslut som med stor sannolikhet inte var över mållinjen.

Varken när det gäller Stefanie Sanders finalmål eller gårdagens självmål går det att vara helt säker på sin sak. Det fanns nämligen inga kameror placerade så att man får rätt vinkel.

Man brukar ju säga att tur och otur jämnar ut sig över tid. I Rosengårds fall var det onekligen en bra utjämning att få ett spökmål med sig som gav cuptitel och få ett spökmål mot sig som bara påverkade målskillnaden.

För även om Linköping avslutade matchen piggt och vasst lyckades man inte få någon poäng. När LFC får sitt spel att funka har man fin fart och spets. Och känslan är att laget kommer att vara med och slåss om medaljplatserna hela vägen fram i höst.

Känslan är också att Rosengård kommer att ta guldet, att risken är att det inte ens blir spännande i höst. Malmöklubben har den klart bästa truppen i damallsvenskan. Här kanske någon undrar över Häcken. Och det får man gärna göra. Men jag tycker faktiskt inte ens Häcken är nära Rosengård. Häcken har några toppar, men totalt sett är Rosengårds trupp både spetsigare och har större bredd.

Kollar man vilka Häckenspelare som hade platsat i Rosengårds startelva har Johanna Rytting Kaneryd varit seriens bästa spelare, och Jennifer Falk är bättre än Micah. Även Elin Rubensson och en fullt återställd Pauline Hammarlund hade tillfört något i Rosengård.

Tyvärr tror jag dock inte att Rosengård kommer att göra speciellt bra resultat i höstens Champions Leauge. I varje fall inte om de spelar som nu. De bästa lagen i Champions League har ett ruskigt högt tempo när de väl anfaller. Det har inte Rosengård.

I första halvleken i Linköping hade Rosengård flera chanser att kontra. Men varje gång föll det på dåliga aktioner. Det var bromsande passningar bakom medspelare eller bromsande passningar bakåt. Så kan inte Rosengård spela i höst om man tänker lyckas i Europaspelet. För internationell framgång måste laget lyfta sig.

Även intressemässigt känns Malmölagets spelsätt negativt. När de stora profilerna har lämnat vår toppserie krävs det underhållande fotboll för att locka publik. Och personligen tycker jag inte att Rosengårds långsamma spelsätt är speciellt underhållande. Drömmen hade ju varit om laget med flest stjärnor hade spelat en fartfylld fotboll som den Kopparbergs Göteborg gjorde under Marcus Lantz och Jörgen Ericson.

För övrigt närmar vi oss halvtid i damallsvenskan. Och serien börjar delas in i tre skikt. Det undre är lättast att hitta. Där innehåller fyra lag i form av nykomlingarna och AIK. I mittenskiktet finns fem lag från Eskilstuna ner till Piteå och toppen består av Rosengård, LFC, Häcken, Vittsjö och Kristianstad.

Det kan självklart bli omkastningar, men det troliga är att medaljerna står mellan nämnda fem, och nedflyttningen mellan de tre nykomlingarna och AIK.

Lyon är tillbaka på tronen i Europa, och man är därmed också med mycket stor sannolikhet bäst i världen. Tidernas bästa klubb behövde bara ett år för att bygga om laget. Det är bara att lyfta på den hatt jag aldrig burit för Sonia Bompastor och hennes spelare.

När Lyon vann Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg i augusti 2020 startade man med följande spelare: Sarah Bouhaddi – Lucy Bronze, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Sakina Karchaoui – Sara Björk Gunnarsdottir, Saki Kumagai – Delphine Cascarino, Dzsenifer Marozsan, Amel Majri – Eugenie Le Sommer.

Det var ett lag som hackade sig fram till titeln. Det kändes som att Lyon var på väg neråt. Och det kände tydligen även klubbledningen. För man tog säsongen 2020/21 till att bygga om truppen och startelvan. I fjol åkte man ut i kvartsfinal, och man tappade ligatiteln till PSG.

Redan i höstas kände man dock att Lyon var på väg tillbaka. Och som man har klivit upp på Europatoppen igen. Det har inte varit någon autobahn. Man har gått på nitar, man föll med 3–0 mot PSG i franska cupen, och förlorade första kvartsfinalen mot Juventus.

I dagens final var nio spelare utbytta från det där segerlaget 2020. Visst är flera av de gamla kvar i klubben. Majri och Marozsan är exempelvis korsbandsskadade och Ada Hegerberg var korsbandsskadad 2020. Men vi ser ändå ett ombyggt och moderniserat Lyon: 

Cristiane Endler – Ellie Carpenter, Renard, Griedge Mbock Bathy, Salma Bacha – Lindsey Horan, Amandine Henry – Cascarino, Catarina Macario, Melvine Malard – Hegerberg.

Uppvisningen i dag var fantastisk. Under den första halvleken utnyttjade Lyon bristerna på Barcelonas försvarsspel på ett skoningslöst sätt. Amandine Henry gjorde ett makalöst 1–0-mål. Spontant tyckte jag att Barcamålvakten Sandra Panos var seg i sin reaktion. Men det var ju knappast någon målvaktstavla, utan mer ett makalöst bra skott.

Ada Hegerberg visade sedan att hon fortsatt är som bäst när det gäller som mest. Hennes position när hon backade lite, skaffade sig en fri yta och nickade in 2–0 var fantastisk. Sedan serverade hon Catarina Macario öppet mål till 3–0 när Irene Paredes bjöd på Lyons tredje mål. Macario blev för övrigt första amerikanska landslagsspelaren att göra mål i en Champions Leaguefinal. Lite oväntat att det skulle dröja ända till 2022.

Den första halvleken var en enda lång manifestation för damfotboll. Lyon visade vilken sanslöst hög nivå som krävs för att vinna internationella titlar. Barca som gått genom säsongen obesegrat (utöver ett betydelselöst nederlag i returen mot Wolfsburg) fick en lektion. Enda perioden laget lyckades komma till målchanser var när man spelade i numerärt överläge eftersom Ellie Carpenter låg skadad.

Carpenters skada såg för övrigt väldigt oroande ut. När hon försökte kliva åter in i spelet vek sig hennes knä. Det där luktade tyvärr korsbandsskada lång väg. Skadan gjorde ont i min kropp, för jag kände igen skeendet från när mitt korsband gick av. Men förhoppningsvis är mitt luktsinne dåligt, och Carpenters knä helt.

Lyon klarade dock av att hantera en tidig skada. Man satte in Kadeisha Buchanan i mittförsvaret och flyttade ut Mbock Bathy som högerback. Buchanans säsong startade för övrigt med OS-guld med Kanada. Nu ser det ut som att hon avslutar med Champions Leauge- och ligaseger. Hyfsat.

Efter paus var matchen inte lika fantastisk. Den var fortsatt intensiv och intressant. Men tyvärr tog Lyons spelare alla chanser att ligga kvar och vrida sig. Det var en typ av maskning som vi aldrig såg inom damfotbollen för några år sedan, men som kommit när pengarna ökat. Tråkigt.

Inom herrfotbollen har Fifa låtit maskningen gå alldeles för långt. Jag hoppas man agerar innan även damfotbollen förstörs. Personligen ser jag effektiv speltid som enda lösningen. Någon som sett maskning i basket eller ishockey?

Barca fick sig alltså en lektion. Kanske att det kunde ha blivit en vändning om Patri Guijarros vakna lobbförsök från mittlinjen hade gått under i stället för i ribban.

Jag såg matchen på SVT, och håller med kommentatorerna Chris Härenstam och Markus Johannesson om att det var ett konstigt byte när Fridolina Rolfö tvingades kliva av. Jag tycker att svenskan var en av Barcas allra bästa spelare och borde ha varit kvar på planen matchen ut.

Barca hade lyckats bättre på sin vänster- än högerkant. Ändå lät man rätt misslyckade Caroline Graham Hansen vara kvar, medan Rolfö fick lämna plats åt Claudia Pina när Barca gick ner på trebackslinje.

Men det är ju tydligt att Rolfö inte lyckats nå den status i laget som Graham Hansen har. Och även de tre stjärnorna på mittfältet Patri, Aitana Bonmati och Alexia Putellas hade sannolikt för hög status för att bli utbytta. Men jag tycker att Rolfö var bättre än alla de fyra högstatusstjärnorna när det gäller att skapa målchanser.

Slutligen hade vi tidigare under dagen en liten diskussion om hur man uttalar spelarnamn. Jag skall inte sätta mig på några höga hästar och säga att jag är felfri. Tvärtom har jag hamnat i läget när jag kommenterat matcher att jag plötsligt ställs inför ett namn jag inte har en aning om hur det uttalas.

Men det rimliga är ju då att tänka att tyska Stefanie Sanders uttalar sig namn på tyska, och inte på engelska. Men det kan ju blev fel ändå, något som retar kunniga tittare. När man vet att Lindsey Horan uttalar sitt efternamn He-rann hajar man ju till varje gång det sägs exempelvis Horr-änn eller Horr-ann. Eller när Brasilienfödda amerikanskan Mack-a-rio uttalas Mäck-ä-rio.

19.00 startar finalen i Champions League mellan mesta mästarinnorna Lyon och regerande mästarinnorna Barcelona.

Vi har en svensk i de båda startelvorna, och det är som väntat Fridolina Rolfö på vänsterbacksplats i Barca. I förra årets final var det just på vänsterkanten som Barca hade lekstuga.

Då bestod kanten av Leila Ouahabi som back bakom en formstark Lieke Martens. Nu är det Rolfö som skall backa upp Mariona Caldentey.

Rolfö står inför en defensiv utmaning i blixtsnabba Delphine Cascarino. Hemma i ligan har Rolfö mest fått koncentrera sitt backspel på hur man jobbar offensivt. Nu kommer hon säkerligen även att testas defensivt.

Trots att Barca aldrig har vunnit mot Lyon håller jag det spanska storlaget som knapp favorit till 55–45.

Dagens match sänds i Sverige på SVT2, eller på nätet via DAZN:

Barca startar så här: 1 Sandra Panos – 8 Marta Torrejon, 2 Irene Paredes, 4 Mapi Leon, 16 Fridolina Rolfö – 14 Aitana Bonmati, 12 Patri Guijarro, 11 Alexia Putellas – 7 Caroline Graham Hansen, 10 Jennifer Hermoso, 9 Mariona Caldentey. Tränare: Jonatan Giráldez.

Lyons starelva är formerad så här: 1 Cristiane Endler – 12 Ellie Carpenter, 3 Wendie Renard, 29 Griedge Mbock Bathy, 4 Salma Bacha – 26 Lindsey Horan, 6 Amandine Henry – 20 Delphine Cascarino, 13 Catarina Macario, 28 Melvine Malard – 14 Ada Hegerberg. Coach: Sonia Bompastor.

Rosengård vann kvällens damallsvenska toppmöte borta mot Eskilstuna med klara 3–0. Malmölaget är därmed fortsatt obesegrat, och kommer minst att ligga kvar i serieledning till söndag eftermiddag.

Jag kom hem och satte mig framför tv:n i slutminuterna av den första halvleken. Bland det första jag hörde var expertkommentator Petronella Ekroth säga att Rosengård inte fick till det sista i offensiven under den första halvleken.

När jag såg statistiken på noll avslut mot mål och noll hörnor fick jag känslan av att serieledarna möjligen hade haft större problem än så under de första 45 minuterna.

Efter paus etablerade man dock ett ganska rejält tryck mot hemmalaget, och ledningsmålet kom logiskt i 61:a minuten. Inhoppare Stefanie Sanders slog in en retur efter fint förarbete från Caroline Seger och Olivia Schough. Matchen avgjordes när duktiga Emma Berglund nickade in en hörna från Jelena Cankovic, och på övertid bjöd även Eskilstuna på ett självmål när Katie Fraine såg ut att tro att en nickstyrning från Matilda Plan skulle gå utanför målet.

På pappret var det en kassaskåpssäker seger för FC Rosengård. Och som sagt, man hade bra tryck efter paus. Men det innebär inte jag är imponerad. Tvärtom tycker jag tyvärr att det jag såg av toppmatchen var rätt dåligt.

Faktum är att det jag har sett av Rosengård hittills den här säsongen inte har varit så bra som jag hade förväntat mig. Tvärtom tycker jag att spelet hackar en del. Även i den andra halvleken i dag var det ganska många passningar som hamnade en halvmeter bakom mottagaren, vilket höll nere tempot.

Det är möjligt att jag romantiserar kvaliteten på tidigare års damallsvenskor. Men när jag kollar matcher upplever jag att årets serie håller klart sämre kvalitet än damallsvenskan gjort på väldigt många år.

Dagens match var den första i den tionde omgången. Övriga sex matcher är spridda över tre dagar. Den på förhand mest intressanta är nog ändå morgondagens bottenmöte mellan trettondeplacerade IFK Kalmar och elvan Umeå IK. UIK har här chansen att skapa sig lite andrum i botten.

Omgången avslutas på måndag kväll med Stockholmsderby mellan Djurgården och Hammarby. Fredagens tråkiga nyhet kommer från bortalaget i derbyt. Hammarby har nämligen meddelat att klubbens jättetalang Ellen Wangerheim är korsbandsskadad och därmed har spelat klart det här året.

Wangerheims skada är förstås otroligt tråkig före henne själv, och för Hammarby. Men det är även ett jättestort tapp för det F19/03-landslag som skall spela EM-slutspel i sommar. Tidigare i veckan drabbades det landslaget av ett annat avbräck när det konstaterades att Växjös Nesrin Akgün har en spricka i ena foten, vilket leder till gips i minst sex veckor.

I dag spelade Rosengård och Kristianstad 1–1, vilket innebär att vi nästan är en tredjedel in i damallsvenskan. Det har spelats åtta av 26 omgångar, och tabellen ser på många sätt ut ungefär som väntat. Det är Rosengård närmast före Häcken i toppen och de tre nykomlingarna återfinns bland de fyra sista lagen.

Kollar vi positiva överraskningar är det väl framför allt Piteå som ligger betydligt högre än vad man placerades i de flesta tips. Norrbottningarna återfinns på femte plats, trots att man förlorat de två senaste matcherna. Även Linköping har startat positivt, och Djurgården har överraskat genom att vinna fyra raka matcher efter att han inlett med fyra raka förluster.

Kollar vi lag som presterat sämre än väntat är det väl framför allt AIK man tänker på. Laget ligger sist med tre poäng och har i veckan bytt ut hela lagledningen. För AIK väntar närmast måstematch mot nästjumbon BP på måndag.

Men även tian Hammarby och sjuan Kristianstad ligger på betydligt sämre placeringar än väntat. Dock är det jämnt i mittenskiktet, och lagen har bara sex respektive fyra poäng upp till Champions Leagueplats.

Kristianstad tog alltså en poäng i Malmö i kväll. Jag såg matchens sista 60 minuter. Där noterade jag ett spelande KDFF som dock bjöd rätt friskt ibland. Rosengårds ledningsmål kom exempelvis efter ett farligt bolltapp från Tilda Persson följt av en riktigt svag rensning från Alice Nilsson.

I ett läge där den efterkloka säger att hon borde ha slagit ut bollen till hörna slog Nilsson en yttersida som Bea Sprung kunde ta hand om centralt, precis utanför straffområdet. Sprung petade bollen till Sofie Bredgaard, som snyggt placerade in bollen i mål med sin vänsterfot.

Efter paus ägde Rosengård matchen, delvis genom att pressa Kristianstad till misstag i uppspelsfas. Vid ett bolltapp från Gabrielle Carle lobbade Olivia Schough i ribban. Det kändes som att mästarlag gick mot seger. KDFF hade en del boll, men spelade mest runt i backlinjen och hade svårt att ta sig till egna chanser.

Dock bjöd Rosengårds målvakt Teagan Micah på 1,5 målchans. Vid den hon var ensam bjudare räddade Emma Berglund. Men på en hörna i slutminuterna kunde ingen utespelare hjälpa Micah, utan Delaney Baie Pridham forcerade in kvitteringen efter att Rosengårdsmålvakten inte lyckats få bort bollen från målområdet.

Dock tycker jag alltså att fler spelare än Micah är ansvariga för den bjudningen. Det var en väldigt fin slagen hörna från Emma Petrovic. En hård och flack boll som precis gick över de spelare som befann sig framför den första stolpen. Där fanns rutinerade Rosengårdstrion Katrine Veje, Jelena Cankovic och Caroline Seger. Däremot stod ingen på insidan om stolpen, vilket öppnade för målet.

Ett tungt poängtapp för Rosengård och en energigivande poäng till Kristianstad. För Rosengård var det ju dock ett glädjeämne att Cankovic kunde spela en halvlek. Hon blir förstås en jättetillgång när hon är tillbaka i fullt matchtempo.

Medan Rosengård alltså har sitt offensiva spelgeni på väg tillbaka är det lite oro hos tabelltvåan Häcken. I går tvingades landslagsmålvakten Jennifer Falk kliva av mötet med Kif Örebro på ett tidigt stadium. Dessutom rapporteras Pauline Hammarlund ha fått bakslag, vilket tvingar henne till en ny period av rehabiliteringsträning.

Söndag och måndag spelas den nionde omgången av damallsvenskan. Utöver bottenmötet AIK–BP finns det anledning att kolla lite extra på matchen Hammarby–Kristianstad, alltså mötet mellan två av de lag som underpresterat under serieupptakten.

Kollar vi utomlands börjar de stora ligorna vara avgjorda runt om i Europa. Vi har fått svenska ligavinnare i Italien, Spanien, Tyskland och England.

Jag följde avslutningsdramat i WSL i söndags. Där var Arsenal uppe i serieledning under två perioder, men två drömmål från Sam Kerr gjorde att Chelsea till slut kunde försvara sin ligatitel.

Under söndagen kan Chelsea ta en dubbel. Med avspark 15.30 spelar man nämligen FA-cupfinal mot Manchester City. Det är även fransk cupfinal på söndag. 18.15 spelar PSG mot skrällaget Yzeure Allier, som ligger trea i franska andraligan. Allt annat än en titel till PSG vore förstås en otrolig knall.

I ligan lär det ju däremot inte bli någon försvarad titel för PSG. Där leder Lyon med fem poängs marginal med två omgångar kvar att spela.

Slutligen noteras att det pratas mycket om positiva publiksiffror runt om i Europa. Och visst har det varit flera höga siffror under våren. Men det har handlat om happenings med fri entré, eller starkt sänkta priser, huvudsakligen i Champions League.

Däremot är det inte lätt att hitta någora publiksnitt i Europas olika ligor. I engelska WSL finns det ett ambitiöst Twitterkonto som sammanställer siffrorna. Och vardagssiffrorna gör ju inte att man är så imponerad att man trillar av stolen.

Utan att ha hittat några siffror tror jag inte att snitten i Spanien, Frankrike eller Italien är markant bättre än det sågade publiksnittet i damallsvenskan. I tyska Frauen-Bundesliga är det bara två lag som har snitt på över 1000 personer med en omgång kvar att spela. Totalt ligger snittet i Tyskland på 745. I damallsvenskan ligger det på drygt 930.

Den liga i världen som har allra bäst publiksnitt är tveklöst den amerikanska, NWSL. Där lyder den sämsta publiksiffran hittills i år på 3 028 personer. Vi är i och för sig bara två omgångar in i serien. Men siffrorna är ändå imponerande. Fyra av de tio spelade matcherna har setts av över 10 000 personer.

AIK är första damallsvenska klubb i år att sparka sin tränare. Man nöjer sig inte med tränare Maiju Ruotsalainen, utan även sportchef Anne Mäkinen och assisterande tränare Scott Swainston får gå.

Jag hade hört rykten om att det har pyrt ett tag i truppen kring både träningsupplägget och ledarskapet. Samt att flera spelare hade tröttnat och inte längre ville vara med.

Under måndagsmorgonen meddelades att en av dem, Johanna Lindell, lämnar klubben. Någon timme senare fick alltså lagledningen också lämna.

Med tanke på att man redan har klart med en ny organisation kan vi nog vara rätt säkra på att resultatet i söndagens Stockholmsderby inte påverkade AIK-ledningens beslut, utan att ledarbytet varit klart redan innan Djurgårdsmatchen.

AIK kommer från och med nu tränas av duon Jesper Björk och Nebojša Novaković. De får Michael Nilsson som assisterande tränare. Någon fast, ny sportchef på damsidan är inte klar, men Herish Sadi fungerar som tf sportchef fram till och med sommaruppehållet.

Derbyt mot Djurgården slutade som bekant med en 4–2-förlust för AIK. Jag såg slutminuterna och fick se riktig dramatik på slutet. Inför de 998 åskådarna var Jenny Danielsson ytterst nära att kvittera till 3–3 i första övertidsminuten. Hennes skott räddades av Kelsey Daugherty upp i ribban och sedan hann nog Djurgårdsmålvakten fånga bollen innan den passerade mållinjen.

Jag skriver nog eftersom det inte går att se säkert på tv-bilderna. Men känslan är att domarna gjorde rätt som inte blåste mål. Några minuter senare fick Djurgården en straff som Lova Lundin satte till 4–2. Som jag har uppfattat handsregeln var det en feldömd straff som domare Sara Wiinikka tilldelade Djurgården.

Enligt IFAB:s ”Laws of the Game” skall man få stödja sig mot arm/hand för att inte slå i bakhuvudet när man slänger sig och täcker skott utan att det blir hands om bollen träffar stödjearmen. Dock får man inte låta armen vara kvar i marken speciellt länge.

Men som jag ser det har inte Sara Nordin armen i marken för lång tid. Tvärtom anstränger hon ju sig för att dra undan armen – se situationen 2.18 in i det här klippet. Således är min tolkning att det inte borde ha blivit straff. Men jag är bara en hyfsat regelkunnig lekman. Det hade varit spännande att höra hur någon riktig regelexpert ser på straffsituationen.

I går hade Eskilstuna-Kuriren tråkiga, svarta rubriker om Eskilstuna United. De lyder: ”United i ekonomisk knipa – spelare fick inte ut sin lön.”

I den pluslåsta artikeln på ekurien står det bland annat:

”Tidningen kan nu avslöja att flera spelare inte fått ut sin lön som planerat. I stället har utbetalningarna dröjt och varit försenade för flera spelare i truppen den senaste tiden.”

Och:

”Redan i februari kunde tidningen berätta att Eskilstuna United drar in 14,5 miljoner kronor genom sponsring och företagsförsäljning, näst mest pengar av alla damidrottsföreningar i Sverige. Ändå hade klubben ett minus i eget kapital och upprättat ett periodiserat bokslut två år i rad när elitlicensen varit i fara.”

Att inte kunna betala ut lönerna är förstås allvarligt. På den egna hemsidan skriver United att man behöver se över sin organisation.

Det här är självklart väldigt tråkiga nyheter. För några år sedan var det larm om ekonomiska problem var och varannan månad, inte minst i klubbar som Kristianstad, Örebro och Linköping. Men de senaste åren har det tack och lov varit lugnt vad gäller larm om ebb i kassan. Känslan är att klubbarna varit bättre på att anpassa mun efter matsäck.

Men nu är alltså Eskilstuna drabbat. Och att klubben bara haft ett publiksnitt på 787 under upptakten av damallsvenskan hjälper förstås inte heller. Backar vi bandet några år var ju Eskilstuna en pålitlig publikmagnet. Sista säsongen innan pandemin (2019) snittade man exempelvis 1326 åskådare.

Vi är redan en bit in i en glödhet damfotbollshelg. Under fredagskvällen var det damallsvenskt toppmöte i Göteborg. Häcken vann med 2–0 mot Linköping efter att Johanna Rytting Kaneryd och Elin Rubensson gjort varsitt snyggt mål.

Jag hade trott att jag skulle hinna se den andra halvleken på jobbet. Men jag hade missat att matchen började 18.00, så det blev tyvärr inte så mycket sett. Men i efterhand har jag sett de läckra målen, samt det röda kortet.

För i minut 70 såg Nilla Fischer rött. Hon slog efter Stine Larsen, och som jag ser det var utvisningen solklar. Det ser ut som att det är fjärdedomaren Sara Persson som uppmärksammar huvuddomaren Eva Svärdsudd på förseelsen.

På reprisen ser det ut som att slaget inte träffar. Trots det känner jag att domarna tog ett högst rimligt beslut. Man får inte slå efter motståndare. Fischer protesterade högljutt. Men hon är så erfaren att hon ju borde veta att hon gick över gränsen.

Häckens seger innebär att Göteborgslaget är i serieledning, åtminstone i knappt två dygn. På söndag spelas övriga sex matcher i den sjunde omgången. De två lag som kan passera Häcken är Rosengård och Piteå. FCR skall till Umeå och PIF tar emot Eskilstuna.

Dessutom är det Stockholmsderby mellan AIK och Djurgården. När de båda klubbarna möttes i herrallsvenskan för någon vecka sedan kom 41 407 åskådare till Friends. Vi får se hur många som kommer till Skytteholm på söndag.

I veckan har de damallsvenska publiksiffrorna varit uppe till debatt. Radiosporten noterade att det slås publikrekord runt om i världen, men att bara två av de damallsvenska klubbarna har ett fyrsiffrigt snitt. Bland annat får just AIK och Djurgården lite passningar om bristande engagemang.

Till en serie med ännu lägre publikintresse – elitettan. Där skall jag under lördagen kolla in nykomlingsmötet Bergdalen–Bromölla. Men den på pappret intressantaste matchen spelas drygt tre mil nordväst om Borås Arena. På Mjörnvallen tar nämligen trean Alingsås FC United emot tvåan Växjö DFF. Är de båda topplagen fortsatt obesegrade när klockan slår 17.00 under lördagen?

Jag håller Växjö som favorit. Men Alingsås känns både stabilt och svårslaget, så det här är en match som jag hade helgarderat om den varit med på stryktipset.

Utanför Sveriges gränser spelas också flera spännande matcher i helgen. Vi kommer att få veta vilka som blir engelska mästarinnor. Och troligen kommer även ligamästarinnorna i Tyskland att koras på söndag. 16.00 spelar Wolfsburg borta mot Carl Zeiss Jena. Vid seger kan Rebecka Blomqvist och hennes klubbkompisar hålla guldfest med en omgång kvar att spela.

I England spelas sista omgången av WSL på söndag 13.00. En Londonklubb med svenska inslag kommer att få hålla guldfest under lördagskvällen. Det troliga är att det blir Chelsea med Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Zecira Musovic som får fira. De leder med en poängs marginal före Arsenal inför avgörandet.

Dock har Chelsea en rätt lurig avslutningsmatch. Man tar emot tabellfyran Manchester United United hemma på Kingsmeadow. Samtidigt spelar Arsenal borta mot West Ham.

I Arsenal har Jonas Eidevall förlängt sitt kontrakt med två år. Han skrev på samtidigt som herrlagets Mikel Arteta, en snygg gest från klubben.

I veckan har vårt landslag fått en ny EM-motståndare. Som väntat sparkades Ryssland ut ur sommarens EM-slutspel till följd av kriget i Ukraina. Istället för ryskorna kommer Portugal in i Sveriges grupp.

Rent sportsligt känns det som en försämring för svensk del. Vårt lag är förstås storfavorit även mot Portugal. Men känslan är ändå att det portugisiska laget är mer svårspelat än det ryska. Vid mötet i Algarve cup i våras blev det till slut en snygg svensk 4–0-seger. Men det var 0–0 i paus, och under den första halvleken hade Portugal några vassa kontringar.

Slutligen några ord om debatten här i bloggen. Det har nyligen hänt att en skribent har bett om att få en enligt mig harmlös kommentar avpublicerad till följd av att många tryckt på tumme ner.

Tyvärr har det blivit allt vanligare att ni klickar på den tumme som pekar nedåt. Jag har kollat om jag kan ta bort tummarna, men vet inte hur man gör. Så länge de finns kvar uppmanar jag er att argumentera mot de inlägg/kommentarer man inte håller med om. Det är betydligt mer rakryggat än att klicka på tumme ner.

Det blir Barcelona–Lyon som möts i Champions League-finalen i Turin den 21 maj. Mästarlaget mot tidernas bästa lag – alltså en riktig drömfinal.

Barca föll i dag med 2–0 i Wolfsburg, ett resultat som visar att det går att skaka om Kataloniens stolthet. Fast Barca hade ju med sig 5–1 från hemmamatchen och avancerade med totalt 5–3.

Jag missade matchen i Wolfsburg men kollade in den helfranska semifinalen som spelades inför 43 255 åskådare på Parc de Princesses. Där inledde hemmalaget PSG bra. Efter drygt tolv minuter gjorde jag en anteckning om vilket utmärkt passningsspel Parislagets båda mittbackar Paulina Dudek och Amanda Ilestedt hade.

Jag var imponerad av Ilestedt, som hade stora begränsningar i sitt passningsspel när hon flyttade utomlands. Men nu är hon vass. Inte bara att hon sätter bollarna till medspelare, i matchupptakten spelade hon även flera gånger förbi Lyons förstapress.

Jag hann dock inte anteckna klart förrän svenskan slog en missriktad boll ut mot högerback Ashley Lawrence. Cirka 15 sekunder senare låg bollen bakom Barbora Votikova i PSG-målet. Efter några Lyonpassningar hamnade bollen hos vänsterbacken Salma Bacha. Hon satte in ett fint, tidigt inlägg som nådde huvudet på Ada Hegerberg – och Lyon var totalt två mål upp.

Strax efter målet var Delphine Cascarino helt fri efter att ha vunnit en närkamp mot Ilestedt. Cascarino hade dessutom med sig Melvine Malard, och om hon hade passat till lagkompisen hade det nog varit 2–0 och totalt 5–2 innan paus. Men Cascarino gick själv, och Votikova kunde rädda.

En stund senare skadade sig den tjeckiska målvakten, och i paus blev det målvaktsbyte – in kom Charlotte Voll. Den 23-åriga tyskan är riktigt orutinerad. Inför inhoppet hade hon totalt i karriären stått åtta ligamatcher i Tyskland, fyra i Frankrike och två Champions Leaguematcher.

Tio minuter in i halvleken fick Voll hämta bollen i målet bakom sig efter att Hegerberg nickat in den. PSG räddades dock av VAR, som upptäckte en tajt men klar offside på Melvine Malard som nickade fram bollen till Hegerberg.

Några minuter senare var det istället 1–1 (3–4) och match igen. Det var PSG:s notoriska målskytt Marie-Antoinette Katoto som rullade in en retur från nära håll.

I minut 76 var Sakina Karchaoui plötsligt helt fri efter ett drömanfall från PSG. Vänsterbacken såg dock ut som att hon inte vet hur man gör när man är ensam med motståndarnas målvakt, och Tiane Endler kunde rädda den bredsida som Karchaoui försökte sig på.

Det var PSG:s stora kvitteringschans. För efter drygt 82 minuter nickade en oattackerad Wendie Renard in en inläggsfrispark från Salma Bacha till 1–2 och totalt 3–5. Renard blev matchvinnare i sin 101:a Champions Leaguematch – ingen annan är över 100. Från tv-bilderna är det lite svårt att säkert se vem som skall ha markeringen av Renard, men troligen var det Ilestedts uppgift. Svenskan blev dock effektivt bortscreenad, och var aldrig nära bollen.

Det blev 2–1 till Lyon i dag vilket innebär att de alltså precis som Barcelona gick till final med totalt 5–3.

Tråkigt för Ilestedt som på många sätt gjorde en rätt bra match, trots att hon hade en roll i båda baklängesmålen. Nu blir Fridolina Rolfö enda svenska spelare i finalen i Turin. Eller, Emma Holmgren kommer ju att få se matchen från bänken. Under sin debutsäsong i Lyon har Holmgren för övrigt fått spela tre ligamatcher och en halvlek i franska cupen.

På svensk mark hade vi inga damallsvenska matcher under lördagen. Men det var tre intressanta matcher i elitettan. Toppmötet Uppsala–Alingsås slutade 1–1 sedan formstarka Stina Jensen kvitterat för Alingsås i slutet. Eftersom Växjö samtidigt tappade poäng hemma mot svänggänget Sundsvall (även den matchen blev 1–1) är det plötsligt Lidköping som kommer att ligga i serieledning efter fem omgångar.

I botten tog Team TG sin första trepoängare via 1–0 borta mot Älvsjö AIK. Just Älvsjö, Bergdalen och ett av Jitex eller Rävåsen kommer att ligga under nedflyttningsstrecket efter fem av 26 omgångar.

Från elitettan till Los Angeles. I förra inlägget berättade jag att det förväntades storpublik till den första NWSL-matchen någonsin i Los Angeles. Förväntningarna slog in när 22 000 åskådare kom och gjorde premiären till en riktigt stor dag för Angel City FC:s svenska lagkapten Ali Riley. Hon är ju just från LA, och hade drömt i tolv år om att få spela proffsfotboll för ett lag från hemstaden.

På de klipp jag sett verkar stämningen ha varit närmast elektrisk på arenan i Los Angeles. Det gjorde säkert sitt att Angel City tog ledningen redan i tredje minuten.

Riley var alltså kapten, Vanessa Gilles gjorde första hemmamålet, men matchens riktigt stora spelare var ändå japanska Jun Endo. Hon slog inlägget som Gilles nickade in, och gjorde själv 2–0-målet.

Angel City vann med 2–1 mot tidigare storlaget North Carolina Courage. Matchen var inte bara Angel Citys hemmapremiär, utan det var avspark för hela årets upplaga av NWSL. Utöver Angel City FC debuterar även San Diego Wave i ligan. Deras debutmatch spelas i natten mot måndag. De båda nya lagen innebär att ligan för första gången innehåller tolv lag. Kul.

För svensk del har vi som bekant Sofia Jakobsson i nya San Diego. I övrigt i NWSL spelar ju även Julia Roddar i Washington Spirit och Freja Olofsson i fjolårets debutlag Racing Louisville. Det senare laget tränas av Kim Björkegren.

Vi är framme vid april månads sista dag, och det är en riktigt spännande damfotbollshelg som redan är påbörjad.

Under fredagen vann Rosengård med 4–1 mot Hammarby. Jag har bara sett slutminuterna, och där gjorde Rosengård två mål och kändes som det klart bättre laget. En spontan känsla från de få minuterna var att Bajen lider ganska rejält av Alice Carlsson:s skada. Hennes uppspel är en av nycklarna till lagets uppbyggnadsspel. Och utan hennes passningsfot är Hammarby betydligt mycket sämre på att spela sig igenom motståndarnas press.

Med sex poäng på sex omgångar kan vi nog redan nu räkna bort storsatsande Hammarby från guldstriden. Nu är det i och för sig fyra fler omgångar i år än tidigare, men kollar man de fem senaste årens guldvinnares facit ser det ut så här:

2021: Rosengård – tappade nio poäng.
2020: Göteborg FC – tappade tolv poäng.
2019: Rosengård – tappade 17 poäng.
2018: Piteå – tappade 18 poäng.
2017: Linköping – tappade 15 poäng.

Hammarby har alltså redan tappat tolv poäng. Det blir väldigt svårt att slåss i toppen med en sådan start. Nästa helgs hemmamatch mot Vittsjö är en tidig måstematch för Bajen, om de skall ha en rimlig chans att blanda sig i medaljstriden.

I övrigt spelas helgens omgång klart på söndag och måndag. Mötet mellan Umeå och AIK är hyperintressant på undre halvan och Vittsjö–Häcken är helgens mest intressanta toppmöte. Båda matcherna spelas på söndag.

Under lördagskvällen är det dags för returerna i de båda semifinalerna i Champions league. Matcherna går som bekant att se gratis på DAZN på Youtube. 18.00 tar Wolfsburg emot Barcelona. Där känns dubbelmötet redan avgjort. Barca vann ju som bekant med förkrossande 5–1 inför rekordpublik i hemmamötet. Jag ger bara Wolfsburg promillechanser att vända det underläget.

21.00 är det sedan dags för hyperintressanta franska prestigemötet PSG–Lyon. Där vann Lyon hemmamötet med 3–2, vilket gör att det är knapp fördel för dem inför returen. Trots bortaplan i kvällens match ger jag Lyon 55–45, mycket eftersom det under veckan rapporterats om motsättningar i PSG:s trupp. Återigen är Kheira Hamraoui inblandad, och hon uppges vara petad ur matchtruppen efter bråk med Sandy Baltimore.

Hamraouis tid i PSG är sannolikt snart över. Däremot har Baltimore i veckan förlängt sitt kontrakt.

I övrigt tog Chelsea under torsdagskvällen tre blytunga poäng i jakten på ligaguldet i England. Det innebär att Londonklubben behåller greppet om ligatiteln. Segrar mot Birmingham och Manchester United i de båda avslutande omgångarna och Jonna Andersson lämnar England som ligavinnare.

Lämnar England och Chelsea gör även Ji Soyun. Den nyheten släpptes under fredagen. Tappet av det sydkoreanska spelgeniet är blytungt för Chelsea.

När vi ändå är i England finns det anledning att njuta av bollbehandlingen från West Hams Yui Hasegawa. Det här målet är rakt igenom klass.

Vi fortsätter i England. De senaste dagarna har vi även kunnat läsa att ex-allsvenska Anita Asante avslutar karriären om någon vecka.

Även nederländska Europamästarinnan Desiré van Lunteren har meddelat att det här är hennes sista säsong.

Och från Italien har det kommit glädjande nyheter om att Serie A femminile nu blir en proffsliga. Vilket ju var på tiden.

Slutligen till USA där det i skrivande stund är fyra timmar till avspark i Angel City FC:s allra första hemmamatch. Man blir lycklig när man läser om intresset som är kopplat till Los Angeles nya NWSL-lag. Det förväntas bli utsålt i natt – 22 000 åskådare.

Och ännu gladare blir man när man läser att Angel City FC har sålt fler än 15 000 säsongsbiljetter.

Och då skall man veta att en säsongsbiljett kostar 2000–5000 kronor, det handlar alltså inte om några bortskänkta eller rejält rabatterade priser, vilket är otroligt positivt. Personligen ser jag 15 000 sålda säsongsbiljetter som vassare än 91 000 åskådare på enskilda toppmatcher.

Vi har kommit fem omgångar in i damallsvenskan 2022. En damallsvenska som har börjat riktigt uselt för Stockholm.

Det är ju första gången vi har 14 lag i damallsvenskan, och som bekant kommer fyra av de 14 kommer från huvudstaden. Kollar vi tabellen är det AIK och Djurgården på nedflyttningsplats och BP på kval. Alltså tre Stockholmslag på de tre nedersta platserna efter fem omgångar. Tillsammans har de fyra Stockholmslagen samlat ihop 15 poäng, vilket ju inte är godkänt.

Dock var den här omgången rätt bra ut Stockholmssynpunkt. Hammarby vann och lämnade bottenträsket bakom sig, kanske för gott. Även Djurgården vann – lagets tre första poäng för året.

För egen del har jag haft en svag start på årets serie. Mitt liv har passat väldigt dåligt med spelschemat, vilket gör att jag fortfarande inte har sett någon match på plats. Däremot har jag sett tre matcher i elitettan.

I kväll hade jag gärna varit på Bravida och kollat in toppmötet Häcken–Rosengård. Så blev det inte. Men jag har i alla fall sett den på Viaplay nu i efterhand.

Jag måste säga att jag blev lite besviken på spelkvaliteten. I fjol såg jag lagens inbördes möten på plats, och imponerades av tempot och intensiteten. Från tv-bilderna upplevde jag inte att det var samma tempo och intensitet i år. Det var inte heller speciellt många målchanser. Men väl fyra mål, två för vardera lag.

Kortfattat kan man säga att båda lagen spelade till sig ett mål, och bjöds på ett. Det började med att Mia Persson gav Rosengård ledningen efter ett fint vänsteranfall. Olivia Schough stod för ett inspel som Bea Sprung smart släppte förbi sig till en fri Persson.

Sedan bjöd Rosengård Häcken på kvitteringen. Vänsterback Katrine Veje är en fantastisk tillgång i offensiven. Defensivt är hon däremot ibland direkt dålig. Vid 1–1-målet var Veje först på en retur framför eget mål. Istället för att skicka upp bollen på läktaren försökte hon sig på ett slags vändning som gav Stine Larsen öppet läge. Vejes agerande andades mer lekplats än elitfotboll.

Även vid Häckens ledningsmål var Veje snett ute. Hon lämnade en jätteyta till målskytt Johanna Rytting Kaneryd. Men även Gudrun Arnardottir gjorde en svag värdering av situationen. Med det sagt var 2–1-målet matchens snyggaste anfall.

Häcken spelade sig fint förbi Rosengårds press, och den yttersida från Hanna Wijk som frispelade Rytting Kaneryd var matchens delikatess. Ett riktigt fint fotbollsanfall.

Matchens fjärde mål var det som diskuterades mest i Viaplays magasin efter matchen. Fälldes Stefanie Sanders av Marika Bergman Lundin i eller utanför straffområdet? I Viaplaystudion var expert Pär Lagerström rätt säker på att det skedde utanför.

Jag är inte lika säker. Tvärtom tycker jag utifrån tv-bilderna att det närmast är omöjligt att säkert slå fast om domare Sara Persson skulle ha blåst frispark, eller om det var korrekt domslut med straff.

Skall jag gissa så gissar jag att det var ett korrekt domslut. För jag tycker nog att det ser ut som att Sanders delvis har foten på straffområdeslinjen när hon fälls, samt att Bergman Lundins fot landar på linjen efter förseelsen. Eftersom det är straff om det sker på linjen så finns det alltså chans att straffen var korrekt dömd.

Men faktum är att jag mest undrar över hur situationen uppstod. Viaplay låg ute med en bild som visade publiksiffran på 1886 när man plötsligt klippte till straffsituationen. Det ser ut som att det kan ha varit Bergman Lundin själv som tappade bollen, vilket kan förklara varför hon blev extra het och tog ett felbeslut. För fällningen känns trots allt rätt onödig.

Hursom helst satte Caroline Seger straffen i krysset och 2–2 var trots allt ganska rättvist i en match som jag alltså tyckte var rätt tråkig. Det lag som var närmast segern var ändå Häcken. De hade väldigt mycket boll, men lyckades alltså inte skapa så mycket.

En teori här är att de blir lättlästa för att de oftast spelar ganska rakt framåt, och väldigt sällan lyckas vända spelet. När Kopparbergs Göteborg var som bäst 2019 och 2020 var laget lysande på spelvändningar. Man anföll brett och med hög fart.

Nu anfaller man rakt och ganska långsamt. Det mesta hänger på att Rytting Kaneryd eller Andrine Hegerberg skall briljera med sin kreativitet och låsa upp motståndarnas försvar. Även Rosengård känns för tillfället ganska stereotypt. Saknaden av Jelena Cankovic är gigantisk.

Innan jag sätter punkt noterar jag att vi har Rosengård–Hammarby och Vittsjö–Häcken i nästa omgång. Två intressanta matcher mellan de båda guldfavoriterna och två tänkta utmanare som inte riktigt fått den starta man tänkt sig.