Skön känsla nu efteråt

Några timmar har gått sedan slutsignalen mellan Sverige och USA, och jag känner att jag kanske var väl hård i mitt förra inlägg.

För känslan nu efteråt är ändå ganska positiv. Det blev en intensiv och tät match, där Sverige klarade av att stå upp väl mot världens bästa lag.
Visst är det så att vi inte på egen hand skapade ett enda avslut mot mål, och att det på sitt sätt är oroande. För det är en indikation på att vi absolut inte kan hamna i underläge mot övriga toppnationer.

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.

Men Pia Sundhage:s elva visar i alla fall att den inte viker sig mot namnkunnigt motstånd – inte alls. Och i sådana här matcher är man plötsligt glad att ha hårt arbetande spelare som Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer på planen.
Dahlkvist kommer sällan till sin rätt i de matcher vi själva skall föra. För hon saknar kapacitet att sätta fart på bollen. Men när det gäller att jobba hårt över stora ytor är Dala makalös. Och hennes mål kan man ju se hur många gånger som helst. Gör det exempelvis via den här länken.

Jag såg att Sundhage har sagt till SVT att Fischer kan bli världens bästa mittback. Det är intressant att se hur Sundhage väljer att kritisera vissa av sina toppspelare, och höja andra. Att Fischer skulle kunna bli världsbäst håller jag inte med om. Linköpingsspelaren är för långsam för det. Men om att hon kan bli en högklassig mittback råder ingen tvekan. Fast hon måste lära sig att värdera olika situationer bättre. Hoppas att hon får träna rejält på det innan EM.

I den här podden av Anders Cedhamre säger Sundhage återigen att det är Lotta Schelin och Caroline Seger som skall vara Sveriges mest sevärda spelare i EM. Den duon spelade bara biroller i dagens match. Här har Sundhages lag två sparkapital till kommande toppmatcher.
Podden är – även om det huvudsakligen är frågeställningar man hört förut – värd att lyssna på. I den utnämner Sundhage för övrigt Victoria Sandell Svensson till tidernas bästa svenska spelare. Jag skriver under på den utmärkelsen. Sig själv placerar Sundhage som trea.

Tillbaka till dagens match, och Algarve cup. Känslan är att de elva som spelade från start stärkte sina aktier inför EM. Möjligen med undantag för Johanna Almgren. Jag har ingen uppfattning av hennes insats eftersom jag knappt såg något av första halvlek, och hon byttes ut i halvtid – något som aldrig är positivt. Speciellt som det var sagt att Sverige inte hade några förutbestämda byten.

Sundhage har alltså fått svar på vilka spelare hon skall satsa på. Hon har också fått svar på att hennes elva kan ge toppnationerna en rejäl match.

Nu vill hon nog även få se att vi kan föra spelet mot jämnbra, eller något sämre, motstånd. Där har svenska landslag av tradition problem – då tänker jag både på herr- och damsidan.
Nästa test av den förmågan behöver vi inte vänta länge på. Det kommer ju redan på onsdag.

Japans startelva

Japans landslag, Nadeshiko

Jag har förresten även sett Danmark–Japan i dag. Det var verkligen en härligt välspelad fotbollsmatch, med fantastiskt passningsspel från båda lagen.
Man behöver förresten inte titta länge för att inse att det danska laget är betydligt mer bollskickligt än vårt svenska. För det är inte så många lag som klarar av att i långa stunder dominera bollinnehavet mot Japan.

Danmark har härligt bolltrygga backar som skickligt spelar runt, runt hela tiden. Men ofta blir det inte så mycket mer än just rundspel.
Jag har skrivit om att jag saknar en rejäl powerforward i det svenska laget. Den spelaren är ännu mer saknad hos Danmark. För danskorna har egentligen ingen riktig spets på sina anfall.

Japan liknar Danmark på många sätt. Fast med skillnaden att Japan har en riktigt vass forward i Yuki Ogimi. I Algarve håller förbundskapten Norio Sasaki på att spela in ett antal nya, unga spelare i Nadeshiko. Känslan är att den processen kan gå ganska snabbt.
För efter inledande 0–2 mot Norge har japanskorna snabbt repat sig. Redan i 2–1-förlusten mot Tyskland i fredags visade Japan klass. Och i dag vann man alltså mot ett svårspelat Danmark.

Om man kan anse att laget hade oflyt med en riktig groda från målvakt Ayumi Kaihori mot Tyskland så var flytet med japanskorna i dag. Det var nämligen ett misslyckat inlägg från Nahomi Kawasumi som gav Japan ledningen. Bollen seglade över Stina Lykke Petersen och in i bortre hörnet.

2–0 gjorde en frispelad Ogimi iskallt i första halvlekens slutskede. Ogimi – som för övrigt bildade anfallspar med lillasyster Asano Nagasato – fick en perfekt djupledsboll från Rumi Utsugi, drog snyggt Lykke Petersen och slog bollen i tomt mål.

Efter paus kunde det blivit fler mål. Båda lagen hade fina chanser, men det var framför allt Japan som spelade sig till kanonlägen.

OS – ingen rolig svensk historia

Jag är medlem i föreningen SFS, Sveriges Fotbollshistoriker och statistiker. Som medlem där får man några gånger per år tidningen Bolletinen hem i brevlådan.

Där får man huvudsakligen läsa statistik om herrfotboll. Men med jämna mellanrum har tidningen även intressant fakta om damfotboll. Både om landslaget och damallsvenskan.

Tidningen Bolletinen

Tidningen Bolletinen

I det senaste numret var det sex sidor om Sveriges damers OS-historia. Sex intressanta sidor. Så nu tänkte jag grotta ner mig i den info som fanns där.

Jag hade bra koll på att vi inte har tagit några OS-medaljer, trots att OS är det mästerskap som innehåller minst antal nationer, och således också borde vara det där det är lättast att ta medalj.

Men att vårt OS-facit var så uselt som det är hade jag förträngt.
På fyra försök hittills har vi ju faktiskt inte gjort ett enda riktigt bra OS.
Ja, jag vet att vi kom fyra 2004. Visst är det godkänt, fast på många sätt var inte heller det OS:et speciellt bra. Inte med tanke på att vi var snubblande nära att vinna VM året innan.

Faktum är att vi bara står på fem segrar på 15 matcher. Och ingen av segrarna har kommit mot någon toppnation. Antalet förluster är hela nio om man räknar in förlängningar, eller åtta om man räknar ordinarie tid.

Minns ni hur det gått för oss tidigare?

Oavsett vilket, så är här en kort genomgång:

Atlanta 1996:
Åtta lag deltog, och vi var utslagna redan efter gruppspelets två första matcher. Där blev det förluster mot Kina och USA. Den avslutande segern mot Danmark gjorde att vi slutade sexa.

Sydney 2000:
Åtta lag deltog igen. Och inte heller den här gången överlevde vi gruppspelet. Tvärtom var det här Sveriges sämsta mästerskap någonsin. Vi lämnade gruppspelet med bara en poäng och ett gjort mål. Båda kom när vi spelade 1–1 mot värdnationen Australien. I övrigt blev det förluster mot Brasilien och Tyskland.

Aten 2004:
Tio lag fick vara med. Vi kom till Grekland som vice världsmästare, med tunga förväntningar på axlarna. Och vi fick en drömlottning med Japan och Nigeria i gruppen. Trots det var fiaskot nära.

Vi föll nämligen först mot japanskorna, som då var långt ifrån den världsklass de håller nu. Sedan låg vi under med 1–0 i halvtid mot Nigeria. Men två mål i andra halvleken (Hanna Marklund och Malin Moström) ledde inte bara till seger.
Det innebär att gruppens tre lag slutade på tre poäng vardera – och alla gick till kvartsfinal. Udda.

I kvartfinalen vann vi mot Australien med 2–1 efter mål av Hanna Ljungberg och Sara Larsson. Sedan var det roliga slut. Det blev förlust med 1–0 mot Brasilien i semifinalen, och samma siffror mot Tyskland i bronsmatchen. Som sagt. Godkänt, men inte mer.

Peking 2008:
Antalet lag var utökat till tolv. Sverige föll mot Kina i premiären med 2–1. Där blev Lotta Schelin första svenska någonsin att göra mål i en OS-premiär. Sedan vann vi mot Argentina med 1–0 och Kanada med 2–1, och gick till kvartsfinal som grupptvåa.
I kvarten väntade Tyskland, som vann med 2–0 efter förlängning.

London 2012:
Visst är det väl dags för en svensk succéturnering nu?

I Bolletinen har man också en förteckning över samtliga svenska OS-spelare. Det är väl många för att redovisa alla här. Men jag noterar att vi inför det här mästerskapet inte har haft med ett enda utlandsproffs i de tidigare trupperna. I år är ju fyra utlandsbaserade spelare uttagna i Schelin, Antonia Göransson, Sara Thunebro och Sofia Jakobsson.

Här är de som spelat flest OS-matcher för Sverige:
12: Victoria Sandell-Svensson och Therese Sjögran.
11: Sara Larsson.
10: Kicki Bengtsson och Hanna Ljungberg.
9: Malin Andersson och Frida Östberg.
8: Caroline Jönsson och Malin Moström.
Flest i årets trupp har Lotta Schelin med sju. Hedvig Lindahl, Sara Thunebro och Caroline Seger står på fyra vardera.

Och här är den svenska skytteligan i OS:
3: Lotta Schelin
2: Malin Swedberg
1: Sju olika spelare. Samt ett självmål.

Tänk om 93 är lika bra som 77

Innan fokus till 100 procent läggs på OS skall det avgöras en EM-final för F19 i kväll. Matchen Sverige–Spanien direktsänds 20.00 på Eurosport 2, och går ju förstås inte att missa.

Som förmatch spelar Kanada och Nya Zeeland en av många träningslandskamper inför OS. Den matchen sänds i samma kanal, fast med starttiden 16.00.
Den är förstås också intressant då Kanada spelar i Sveriges grupp. Och att vi kan mötas i en direkt avgörande match om en slutspelsplats i sista gruppspelsomgången den 31 juli.

Tillbaka till F19-EM. I kväll har Sveriges landslag med spelare födda 1993 eller senare chansen att bli första svenska fotbollslandslag någonsin att vinna en EM-final.

Ja, jag vet att damerna vann EM 1984. Och ja, jag vet att F19-landslaget tog EM-guld på hemmaplan 1999.
Men. Inget av de mästerskapen avgjordes i en enda EM-final. 1984 var det hemma- och bortamöten som gällde. Och F19-EM 1999 var ett gruppspel, där Sverige vann guldet eftersom Italien tappade poäng mot Tyskland i sista omgången.

Den enda rena EM-final ett svenskt flicklandslag har spelat var när F19-landslaget mötte England 2009. Då föll vi med 2–0. Bättre lycka i kväll?

Svensk damfotbolls finalfacit är för övrigt ganska dåligt. På A-nivå har vi förlorat tre EM-finaler; en gång mot Norge (1–2, 1987), och två mot Tyskland (2–3, 1995 och 0–1, 2001). Dessutom har vi som bekant förlorat en VM-final, 1–2 mot Tyskland 2003.

Hur viktigt är då ett EM-guld på F19-nivå?

Ja, egentligen är det ju inte jätteviktigt. Att vi är i final visar att vi har bra återväxt, vilket är positivt. Men från 1999 års EM-vinnande F19-lag fick vi egentligen inte fram en enda A-landslagsspelare.
Och det är ju för att fostra och förbereda spelare för A-landslaget som vi har våra flicklandslag.
Egentligen är det bättre att åka ur i EM-kvalets första omgång, och få fram en A-landslagsspelare, än att ta F19-guld utan starka profiler.

Alltså var 1999 års guld inte till stor nytta för svensk fotboll.

Vilka var de bärande spelarna i guldårgången med spelare födda 1980?
Jo, de hette bland annat Lina Call, Ida-Linn Mats, Helena Hasselberg och Marlene Sjöberg.
Den årgångens dåvarande storstjärna, Sunnanås Malin Gustafsson, var inte med i EM-laget. Hon var redan ordinarie i A-landslaget, och spelade istället stora VM i USA den sommaren. Och den 80:a som blivit bäst i efterhand, Charlotte Rohlin, platsade inte i F19-truppen.

Oavsett hur det går mot Spanien i kväll tror jag att vi på sikt kommer att få mycket nytta av årets finallag. För det känns som att det är en riktigt guldtrupp som är på plats i Turkiet.
Min gissning är att minst fem spelare kommer att bli stabila A-landslagsspelare inom några år. De jag i första hand tänker på är Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Julia Wahlberg och Elin Rubensson.

Minst de två förstnämnda hoppas jag för övrigt finns med redan i nästa års A-trupp till hemma-EM.

Vilka årgångar har då varit våra bästa genom tiderna?

Jag gjorde faktiskt en genomgång av tidigare F19-EM häromdagen. Det första mästerskapet spelades så sent som 1998, vilket gör att det är 15:e finalen i kväll.

Semifinallaget 2003 var starkt. I det fanns aktuella OS-spelare som Nilla Fischer, Johanna Almgren och Caroline Seger. Finallaget 2009 hade Antonia Göransson och Sofia Jakobsson som lysande stjärnor.

Men Sveriges allra mest gyllene årgång fick aldrig chansen att ta EM-guld – vilket den borde ha gjort, om den fått chansen.

Vilken årgång tänker jag på då?
Jo, den med spelare födda 1977. I den makalösa kullen fanns ju elva blivande mästerskapsspelare i Caroline Jönsson, Ulla-Karin Rönnlund, Hanna Marklund, Sara Call, Frida Östberg, Anna Sjöström, Tina Nordlund, Linda Fagerström, Minna Heponiemi, Therese Sjögran och Victoria Svensson. Dessutom var Karolina Westberg och Salina Olsson 78:or och kvartetten Hanna Ljungberg, Sara Larsson, Sara Thunebro och Therese Lundin 79:or.

Får vi en lika fantastisk utdelning på 93:orna som på 77:orna – då är svensk damfotbolls framtid väldigt ljus.