Sverige spelar inte bara mot Holland, vårt landslag spelar även mot domaren från Kanada. Utöver en mängd billiga frisparkar tycker jag att hon dels berövade Lina Hurtig på en straff, dels låste domaren Kosovare Asllani på övertid, och hjälpte de orange till lagets näst bästa målchans.

Jag hade 2–2 i målchanser i den andra halvleken där både Nilla Fischer och Vivianne Miedema hade bollar i målramen. Miedemas nick förpassades på ett fantastiskt sätt till ribban av Hedvig Lindahl.

Det är 27 graders klibbig värme på arenan i Lyon. Det blir jobbigt för lagen att spela ytterligare 30 minuter.

Det var väldigt nervöst från start i den här matchen. Båda lagen darrade första kvarten. När det väl satte sig tyckte jag att Sverige var det lite bättre laget, och jag hade också 2–0 i målchanser i svensk favör.

Men Holland känns farligt så fort de närmar sig svenskt straffområde. En anmärkningsvärd sak är att det är 13–1 i frisparkar till de orange. Känns väl inte helt rättvisande.

Fler paussiffror, Ned–Sve:
Avslut 5–3. Avslut mot mål: 1–2.
Hörnor: 0–3.
Passningar till rätt adress: 173–138.
Tacklingar: 17–11.
Rensningar: 26–17. Men det är alltså frisparkarna som sticker ut.

Nu börjar den andra halvleken, och Holland byter ut Lieke Martens, in kommer Jill Roord.

Jill Roord

Det är matchdag, vilket innebär att man, när man är på plats i princip bara går och räknar ner timmarna och minuterna till avspark.

För min del stannade dock tiden i Bryssel i går klockan 9.05. Vid en mellanlandning noterade jag att allt hände just klockan fem över nio. Sedan insåg jag att det var batteriet i min klocka som hade gjort sitt.

Fördelen med det var ju att jag hade något att ägna matchdagens förmiddag åt. Så efter en lite senare frukost än vanligt packade jag min ryggsäck med det jag antar att franska journalister alltid måste ha med sig, och så gick jag ut i Lyon för att ladda (byta) batterierna.

Någon kanske undrar vad franska journalister har i sina ryggsäckar. Det gör jag också, men jag packade i alla fall i dator, block, solglasögon, solskyddsfaktor, en rejäl flaska vatten – och en 40 centimeter lång baguette.

Det tog faktiskt nästan 1,5 timmar innan jag hittade en klockaffär som kunde fixa batterierna. Jag hann tänka att det hade varit bättre om mobiltelefonen gått sönder, för jag passerade säkert minst 20 affärer som var inriktade på mobiler. Minst.

Under min promenad hann jag förstås även tänka en hel del på kvällens match. Inledningsvis körde jag en liten supportertävling. Jag räknade blågult mot orange. Det var fina 5–1 i svensk favör efter en halvtimme. Men sedan gjorde de orange snabbt ett ryck upp mot tresiffrigt samtidigt som de blågula höll sig undan. Då var den tävlingen plötsligt inte lika rolig längre.

Totalt sett förväntas det bli ett orange övertag på läktarna. Cirka 3 000 holländare ställs mot under 1 000 svenska supportrar. Tyvärr är säkerheten högre här i Lyon, jag skriver tyvärr eftersom det innebär att de holländska fansen inte fick köra gemensam marsch till arenan.

Känslan är hur som helst att inramningen i kväll inte kommer att vara i närheten av den i går. Många gnäller på USA och tycker att amerikanerna är kaxiga. Kanske. Men utan amerikanerna hade det här VM:et inte märkts.

Jag känner mig inte det minsta vågad när jag påstår att det är USA som gör att det här upplevs som ett mästerskap. Fransmännen har inte varit speciellt intresserade. Visst är det bra siffror på tv-tittandet, men de har inte engagerat sig så mycket att de orkat ta på de blå matchtröjorna.

Amerikanerna däremot bär sin tröjor med 13 Morgan eller 10 Lloyd med stolthet. Framför allt verkar alla amerikanska tjejer under tolv år ha minst en tröja med just 13 Morgan på ryggen.

Min uppskattning är att det kan ha varit över 20 000 amerikaner på semifinalen, och kring 10 000 engelsmän. Det var ju nämligen amerikaner och engelsmän precis överallt i Lyon i går.

Att döma av jublet när Alyssa Naeher tog Steph Houghton:s straff kanske till och med alla dryga 53 000 amerikanska fans. För det var verkligen öronbedövande.

Jag såg att vissa av er tyckte att matchen i går var rätt ointressant. Jag tyckte att den första halvleken var fullständigt fantastisk. En av de bättre jag sett.

USA inledde med att spela drömfotboll i 18 minuter och 30 sekunder. Under den perioden var Rose Lavelle världens bästa spelare. Hennes tunnel på Millie Bright var världsmästerskapets största avklädning hittills.

Ledningsmålet var snyggt, när Lavelle släppte Tobin Heath:s passning till Kelley O’Hara. Inlägget var bra, medan försvarsspelet från Lucy Bronze var undermåligt. Hon vred inte på huvudet och kollade vad som fanns där bakom. Utan världens bästa högerback släppte lugnt bollen till Christen Press. En vilt flaxande Carly Telford var sedan chanslös på Press hårda nick.

USA hade bud på fler mål där i början. Om någon hade sagt till mig efter 18 minuter att det skulle vara 1–1 en minut senare, då hade jag bara skrattat. England kom ju så långt inte över mittlinjen.

Men efter 18.30 slog vassa Keira Walsh en fin crossboll till Beth Mead på vänsterkanten. Mead tog ner och gjorde det England borde ha gjort oftare – hon satte ett tidigt inlägg/inspel bakom den amerikanska backlinjen. I den ytan känner sig Ellen White som fisken i vattnet. White styrde snyggt in sitt sjätte mål i VM – kvitterat och engelskt i skytteligatoppen.

Under de nästföljande tio minuterna var det plötsligt ett knappt övertag för England. På några sekunder gick de från att ha varit totalt utspelade till att ha ganska hyfsad kontroll.

Och det hade faktiskt kunnat vara engelsk ledning om inte Beth Mead hade halkat när hon skaffat sig ett kanonläge i straffområdet. Eller om Becky Sauerbrunn:s missade rensning hade gått ytterligare någon decimeter längre åt vänster, sett ut engelsk anfallsriktning.

Halvleken bytte karaktär igen när Alex Morgan beslöt sig för att fira sitt 30-årskalas på Groupama Stadion.

Jag trodde kanske att Morgan skulle slå till just i minut 30, men hon väntade ytterligare 50 sekunder innan hon tog tillbaka ledningen i skytteligan. Målet var ett fint fotbollshantverk. Christen Press tog ner en crossboll med bröstet, passade in till Lindsey Horan som slog ett precist inlägg mot Morgan. Forwardens löpning var 100-procentigt tajmad så att hon undvek offsideposition med några decimeters marginal.

Efter målet sjöng de amerikanska fansen Happy Birthday för Morgan. VM:s största stjärna blev nämligen första spelare någonsin att göra mål på sin födelsedag i ett världsmästerskap i damfotboll. Att hon fyllde jämnt gjorde ju inte saken sämre.

Jag skrev i går om att Lyon är den första franska stad jag varit i där jag verkligen känner att det pågår ett världsmästerskap i fotboll. Den bilden har förstärkts i dag. Nu passerar exempelvis VM-maskoten förbi den uteservering där jag satt mig ner efter att ha fått ordning på tiden.

Tillbaka till gårdagens match. Den andra halvleken var inte lika bra som den första. Men den bjöd på mycket spänning, inte minst kring två VAR-beslut. Personligen tycker jag att båda blev korrekta. Först var ju faktiskt Ellen White offside innan hon gjorde sitt andra mål i matchen. Offside-varningsklockan i min kropp reagerade spontant på situationen. Fast det är ju synd att det skall behöva ta så lång tid innan det blir bekräftat.

Sedan tyckte jag även att det var korrekt med straff i den situation där Becky Sauerbrunn slog emot Whites skottfot precis innan engelskan skall slå in bollen. Där har jag sett folk reagera över att White faktiskt rör sitt skottben bakåt, och att det då lika gärna kan anses vara White som sparkar Sauerbrunn. Med tanke på det skall det inte kunna anses vara ett regelbrott att toucha skottbenet på det sätt som hände i går.

Jag håller med om det – men bara om försvararen står stilla. Om försvararen däremot rör sig mot en anfallare som är mitt inne i sin skottrörelse uppfattar jag det som att skall vara straff om det blir en kollision. Alltså rätt dömt.

När det blev straff tänkte jag direkt på att England faktiskt hade missat två straffar tidigare i mästerskapet. Båda gångerna var det Nikita Parris som hade blivit syndabock. Nu fick lagkapten Steph Houghton förtroendet. Till hennes försvar skall sägas att hon träffade målet – vilket är prio ett. Men det var ändå tydligt att Houghton, som normalt har en väldigt bra bollträff, var nervös. För det fanns ju ingen som helst bestämdhet i tillslaget.

På slutet blev Millie Bright utvisad efter att ha dragit på sig sitt andra gula kort. Jag överraskades också över att Englands förbundskapten bytte ut duktiga balansspelaren Keira Walsh och ersatte med en annan balansspelare i Jade Moore. Walsh är för mig ett av VM:s allra största utropstecken. I går låg hon bakom tre av Englands fyra bästa lägen.

I ett annat byte kom Fran Kirby in. Och utöver en otajmad passning precis efter bytet visade Chelseastjärnan de fina kvaliteter som man saknat i många av matcherna. I går tyckte jag att Kirby var riktigt bra.

Det hjälpte dock inte, utan USA fick jubla igen. Amerikanerna blev första lag någonsin att ta sig till sin tredje raka VM-final. Laget har ytterligare två levande rekordsviter. Det har de 16 raka VM-matcher utan förlust under ordinarie tid, dels elva segrar i följd under ordinarie tid.

Senaste laget att både slå och att ta poäng av USA i en VM-match är för övrigt Sverige.

I kväll skall alltså vårt svenska lag försöka ta sig till en ny match mot USA. Som bekant är Fridolina Rolfö avstängd. Den rimliga lösningen är att Lina Hurtig går in i laget på Rolfös plats. Det är också den lösning jag tror mest på.

Men det finns ju också en möjlighet att det blir Jonna Andersson som tar den vakanta platsen, och man väljer att spela med tre mittbackar. Fördelen med det är att man får bättre koll på den starka holländska offensiven.

Det känns inte jättetryggt att ställa upp med ett vänsterförsvar med Linda Sembrant och Magdalena Eriksson mot blixtsnabba Shanice van de Sanden, eller nästan lika blixtsnabba Lineth Beerensteyn. Van de Sanden har inte varit bra i VM, men det finns ju gränser för hur mycket yta man vill ge henne.

Med Andersson till vänster och tre mittbackar får man både bättre koll på den snabba holländska högerkanten, och det blir trängre i mitten för glödheta Vivianne Miedema.

Svagheten med att köra lösningen med tre mittbackar är att man dels överger det som funkat så bra i de senaste matcherna, dels ganska tydligt anpassar sig efter motståndarna, vilket kan sända signaler om osäkerhet – både internt i egna laget och till motståndarna.

Vi får se i kväll hur Peter Gerhardsson och medhjälpare har tänkt. Spännande blir det i alla fall. Jag har ju de orange som knappa favoriter. Men Holland, som spelarna själva kallar sitt lag, har svagheter i backlinjen. Och kan Sverige få till de långa uppspelen mot Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson lika bra som senast skall vårt landslag ha goda chanser att vinna.

En kul detalj är att Fifa i går uppmärksammade oss på att det lag som slagit ut Tyskland ur världsmästerskapen alltid gått hela vägen. Håller sviten blir det Caroline Seger som höjer pokalen på söndag, efter sin landskamp nummer 200.

Det här inlägget tog lång tid att skriva. Här blev det ett nytt avbrott eftersom en reporter från nederländsk tv slog sig ner vid bordet bredvid. Vi var förstås tvungna att gå igenom alla förutsättningar för matchen.

Först kollade jag om jag skall skriva Nederländerna eller Holland. Han sa att båda var rätt, att Nederländerna används mer i officiella sammanhang, men att det är fritt fram att köra båda. Ingen blir arg om Nederländerna kallas Holland, eller om det nu är tvärtom.

Han sa också att folk i Holland, eller då Nederländerna, har varit väldigt engagerade i damlaget sedan EM-guldet för två år sedan. Tidigare sa man att herrlandslaget hade 20 miljoner coacher. Nu har damerna lika många. Och coacherna hemma i vardagsrummen vill se Beerensteyn istället för van de Sanden i kväll.

Förbundskapten Sarina Wiegman är dock en coach som inte gärna ändrar i sitt lag, vilket talar för att det blir Lyonspelaren till höger även i dag. På vänstersidan är det ett frågetecken för Lieke Martens, men gissningen är att hon startar i semifinalen.

Att Wiegman oftast håller fast vid sin favoritelva gör för övrigt att de holländska spelarna borde vara mer slitna än de svenska.

Faktum är det här inlägget som påbörjades strax efter lunch inte blev färdigt förrän på arenan på kvällen. Jag hade ju tänkt att avsluta med att samla lite av det jag snappade upp i den mixade zonen efter gårdagens semifinal.

Det märks verkligen att det börjar dra ihop sig i VM, för det var hysteriskt många journalister på plats i går, och därmed väldigt trångt i den mixade zonen. Stod man på fel ställe gick det inte att höra vad spelarna sa. En blick över trängseln i presscentret nu gör gällande att det kan bli lika trångt i dag.

I går hade jag i alla fall tur och stod på rätt ställe när Alex Morgan, Rose Lavelle, Ellen White och Fran Kirby kom. Här är en genomgång av vad de sa:

Alex Morgan:

– Alyssa (Naeher) gjorde flera avgörande räddningar. När England fick straff kände jag att om hon inte klarar det måste vi köra på igen. Men hon visade världen varför hon är vår förstamålvakt.

– England är ett fysiskt lag, och de är bra på att ta sig in bakom motståndarnas backlinje. Deras mittbackar och innermittmältare kan träffa ett frimärke från 40 meter, och de kan spela sig ur situationer på ett och två tillslag – de har gjort sin läxa i kvadraten. De har dessutom olika sätt att anfalla på. Så det gällde att vara beredd på det mesta, men framför allt passa oss för att släppa in Ellen White bakom vår backlinje, för hon är bra på att ta sig in där. Lyckligtvis var vi effektiva när vi fick chansen.

– Lindsey Horan kan slå nästan alla passningar, hon har en fantastisk blick för spelet. Jag kände att vi fick bra ögonkontakt. När jag visste att hon hade sett mig tänkte jag att bara hon får bollen på sin högerfot kommer hon att försöka nå mig. Bollen var verkligen perfekt.

Hon får en fråga om sitt målfirande, där hon låtsades dricka en kopp the:

– Varför kan jag inte säga till er reportrar.

– Men i situationen hann jag faktiskt tänka på allt ljud i arenan, om på hur vårt lag har gått igenom så mycket under det här mästerskapet – hur vi aldrig väljer den enkla lösningen. Vi har också haft en tuff väg till finalen.

– Jag hörde fansen sjunga Happy Birthday. Faktum är att så många har sjungit för mig att det känns som att det får räcka. Inget med Happy Birthday i kväll, tack…

Rose Lavelle:

– Vår styrka är att vi har en väldigt bred trupp, så jag kände inte att det var ett jätteavbräck att Megan Rapinoe inte spelade. Hon är först otroligt bra, men vi visste att vi också hade bra ersättare.

– Klart man är lite orolig och frustrerad när motståndarna får straff. Men vi ser ju Alyssa (Naeher) på träning, där hon ofta tar våra straffar. Så jag visste att hon hade chansen att ta den. Hon förtjänar allt beröm hon kan få – det var en fantastisk räddning.

– Vi gjorde en klart bättre match än mot Frankrike. Vi visste att England skulle kämpa och att vi var tvungna att höja oss någon nivå jämfört med kvartsfinalen. Och jag tycker att vi visade att vi var förberedda.

– Alex (Morgan) är fantastisk. Men nej, jag visste inte att hon tänkte dricka the som målfirande…

Var det här din bästa match någonsin?

– Jag vet inte. Jag menar… Nej, jag vet verkligen inte.

– Avbrotten för VAR innebär helt klart lång väntan, men de är samtidigt en chans att samla laget, så det är både negativt och positivt. Och det är lika för alla lag.

– Mentaliteten i det här laget är att vi aldrig ger upp. Vi kommer att kämpa till allra sista sekunden. Men England har en liknande mentalitet, så det blev verkligen en kamp ända in i slutsekunderna.

Fran Kirby

Fran Kirby:

– Jag tycker att vi spelade bra, men det spelar ju ingen roll eftersom vi inte fick det resultat vi ville ha. Jag är stolt över laget, vad vi presterade, och vi skall verkligen försöka ladda om för att ta den där bronsmedaljen på lördag. Men självklart är vi besvikna över att vi inte lyckades vinna.

– Vi hade sett USA flera gånger, så vi visste vad som väntade. Möjligen var vi lite överraskade över att de backade så långt i perioder, jag trodde de skulle pressa lite hårdare. Men de vann matchen, så det var väl en bra taktik.

– Vi har byggt ett lag och spel de senaste åren, och vi har närmat oss USA – det är vi stolta över. Men det handlar inte så mycket om avstånd längre, utan det handlar om att lära oss att vinna de här avgörande matcherna. Och det gjorde vi inte i dag.

– Vi hade pratat om att de tagit ledningen tidigt i matcherna varje gång. Så vi visste att det skulle bli åka av från start. Men de är starka och var kliniska när chanserna kom. Det var inte vi.

Lagkapten Steph Houghton gick rakt igenom den mixade zonen utan att prata med någon. Kirby fick förstås en fråga om Houghton och den räddade straffen:

– Steph är en stark person och hon kommer att resa sig från det här. Hon är en stark lagkapten, en bra ledare och hon ställer alltid upp för alla andra, så nu får vi ställa upp för henne och se till att hon är tillbaka på lördag.

Borde inte Ellen, som är glödhet, ha slagit straffen?

– Steph är vår lagkapten och visar ledarskap genom att kliva fram och ta den. Man måste applådera att hon gör det i en semifinal inför 53 000 åskådare. Vi hade förtroende för henne, och ingen ifrågasatte att hon skulle slå den. Vi trodde 100 procent på Steph, men det var den där gången när målvakten gissade rätt.

– Jag vet faktiskt inte hur diskussionerna har gått. Nikita (Parris) har varit vår första straffskytt, men Steph är ju en ledare – och som sagt, vi har stort förtroende för henne.

– Jag tycker inte att USA utklassade oss. Visst hade de sina chanser – och de vann. Men vi hade också bra chanser, och vi spelade bra fotboll. Vi måste bli mer kliniska i den sista tredjedelen och lite modigare i passningsspelet. Men vi gav den verkligen en hård match.

– VAR är något som ingår i spelet nu. Vi får passa på att slappna av lite då och då. Jag tycker att vi hanterade det bra i dag.

Utöver bronsmatchen blir det inte tävlingslandskamper för England på två år nu (Det är ju Storbritannien som skall spela i OS). Hur skall ni hantera det?

– Vår liga är så jämn och hård, så vi kommer att spela många tuffa matcher i WSL. Sedan måste vi se varje landskamp som en tävlingsmatch.

– Det är fantastiskt att se intresset i England, hur folk börjar följa damfotbollen. Vi måste även få folket att komma och se på klubbfotbollen framöver.

Sedan får hon en fråga om Phil Neville, som fick en hel del kritik när han presenterades. Reportern undrar om Kirby tycker att han visat att kritikerna var fel ute.

– Fotboll är fotboll. Det spelar ingen roll om du är man eller kvinna, ung eller gammal – fotboll är fotboll och han kan sporten. Vi har givit honom fullt förtroende, när han höll sitt första tal berättade han om hur hårt han gick in för det här och hur mycket han ville att vi skulle uppnå. Om du älskar fotboll kan du bli en bra spelare och en bra manager – och det är det enda som räknas.

Är han mannen att leda er i OS och EM på hemmaplan?

– Absolut. Han vill att vi skall spela fotboll på rätt sätt. Vi vill ha ner bollen på marken – vi vill inte vara ett långbollslag, vi vill spela sevärd fotboll – och han vill hjälpa oss att göra det. Så vi sätter all vår tilltro till honom.

Ellen White:

– Jag är förkrossade. Vi ville ge 100 procent på planen, och det tycker jag att vi gjorde. Jag är stolt över det här laget och över att vara engelsk. Vi har massor av talangfulla spelare som kommer att göra fantastiska insatser framöver. Vi hade så stark tro att vi var redo nu, så det gör oss förkrossade. Men vi måste försöka samla ihop oss till lördag nu.

– Jag hatar VAR… Nej, jag skojar. Vi har fått erfara VAR både positivt och negativt. Men jag var ju offside när jag gjorde 2–2, så det blev rätt beslut. Å andra sidan gav VAR oss vår straff, det hjälpte till så att det blev rätt domslut.

– Jag var 100 procent säker på att det skulle bli straff. Jag sprang upp till domaren och sa till henne. Sedan jagade jag henne runt planen och bad henne kolla VAR. Jag skulle precis sätta bollen i mål när mitt ben försvann, så jag var 100 procent säker på att det var straff. Jag hade aldrig missat det där läget annars.

– Jag är inte aktuell för straffarna. Lagledningen har tagit beslutet, och jag ingår inte bland kandidaterna. Steph var en av de uttagna, och hon klev fram. För mig är det att visa mod att slå en straff i det läget. Målvakten gjorde en bra räddning – och det är var det är. Vi klandrar ingen, vi vinner och förlorar som ett lag.

– Jag kunde säga saker om hur USA agerade på slutet, men det påverkar inte resultatet – de vann. Och de hittade sätt att vinna. Vi skulle ha förvaltat våra chanser. De sprang ner i hörnen, och det är ett sätt att vinna matcher.

Det här trodde jag verkligen inte på. Faktum är att jag kände mig så säker på förlust att det var först i slutet av den första halvleken som jag ens började hoppas på seger.

Det började ju riktigt darrigt, efter att Tyskland valt att sätta Alexandra Popp på Kosovare Asllani och istället ställa ett kvickt och rörligt anfall mot den svenska backlinjen. Men från Sofia Jakobssons kvittering och fram till vattenpausen i den andra halvleken kändes det tryggt.

Men tiden efter vattenpausen var riktigt svettig. Men Sverige redde ut stormen, och faktum är ju att segern var fullt rättvis. Jag har exempelvis 6–4 i målchanser i svensk favör.

Bäst på planen var Sofia Jakobsson som gjorde 1–1 och låg bakom Stina Blackstenius segermål. Men en sådan här dag förtjänar ju alla fina betyg. Det är ju väldigt bra att slå ut Tyskland.

Jag skall sätta ihop en krönika till Borås Tidning och hinner inte blogga mer just nu. Men det är värt att fundera lite över att Frankrike och Tyskland får se OS-fotbollen på tv nästa år. Sverige skall däremot vara med och spela. Och innan dess skall vi dessutom möta Nederländerna i VM-semifinal.

Sverige gjorde vad de skulle mot Thailand. Jag tycker att de första 20 minuterna var väldigt bra – och det räckte. För redan efter de 20 minuterna var matchen avgjord, och resten blev en enda lång transportsträcka fram till 5–1-seger.

Just nu leder USA med 3–0 mot Chile, vilket innebär att allt talar för att Sverige, USA och Japan kommer att säkra sina platser i åttondelsfinalerna i dag.

På torsdag börjar VM för svensk del. Då väntar USA i en match som sannolikt står mellan två ganska dåliga platser i slutspelsträdet. Men mer om det framöver. Nu skall jag lämna Allianz Riviera Stadion för att få lite mat i magen.

VM:s fjärde dag bjöds det verkligen inte på något sprakande målkalas. Det borde vara tidernas mest målfattiga VM-dag.

På de sju första VM-turneringarna har det nämligen bara varit sex 0–0-matcher. Nu fick vi bara ett mål på två matcher. Kanadas 1–0-seger mot Kamerun var både väntad och helt i sin ordning.

Det afrikanska laget skapade bara en riktigt bra chans på hela matchen, det var en nick på hörna från Claudine Meffometou. I övrigt stod Kamerun för en rätt primitiv fotboll, där laget backade hem och slog chansbollar mot snabba Gabrielle Onguéné.

Noterbart var att Kamerun bara slog 101 passningar till rätt adress, alltså bara drygt en passning per minut. Kanada gjorde inte heller någon kanonmatch, men hade ändå en handfull högkaratiga målchanser, gjorde ett mål – och slog 469 passningar till rätt adress.

Noterbart också att Kanada använde just det spelsätt som Sverige brukar använda i matcher vi skall föra, alltså 4–4–1–1 i försvar och 4–2–3–1 i anfall. De lät Christine Sinclair ta Stina Blackstenius roll och Jessie Fleming spelade i Kosovare Asllani:s.

Tidigare under dagen kom VM:s största skräll. Inför avspark gav jag Argentina tio procents chans att ta poäng mot Japan. Det blev 0–0 och argentinska glädjetårar.

Den 35-åriga målvakten Vanina Correa såg riktigt tagen ut efter att ha hållit nollan i en VM-match. Just Correa spelade VM för Argentina både 2003 och 2007. I premiären 2007 släppte hon in elva mål mot Tyskland. Sedan dess har hon slutat med fotbollen, blivit mamma till tvillingar, och nyligen övertalats till comeback. I dag höll hon nollan mot 2015 års VM-finalister Japan. Klart att hon hade anledning att jubla.

Dock skall det sägas att Correa inte imponerade speciellt mycket. Tvärtom såg veteranen rätt fumlig ut. Men det spelade ingen roll mot ett otroligt svagt japanskt lag.

Argentina spelade efter sina resurser. De parkerade bussen utanför eget straffområde, och gjorde det tajt centralt i planen.

Japan däremot gjorde en extremt svag insats. Laget slog 585 passningar till rätt adress, men lyckades bara få till tre avslut mot mål – och skapade bara två målchanser.

I mitt anteckningsblock kallade jag japanskorna för bolltrampare. Större delen av matchen spelade de en extremt statisk fotboll. Det var lösa passningar till närmast stående medspelare. Det fanns nämligen sällan någon medspelare i rörelse att passa till.

Det verkade dessutom vara förbud mot snabba anfall. När japanskorna vann bollen väntade de varje gång snällt på att Argentinas alla spelare skulle packa ihop sig i sin buss.

Trots att Argentina lämnade stora ytor på kanterna försökte sig japanskorna hela tiden på smånätta kombinationer centralt i planen. Men där var det stängt.

Japan var en jättebesvikelse. Jag trodde absolut att laget skulle vara bättre än så här. Men förbundskapten Asako Takakura såg inte ut att ha något recept på hur man tar sig förbi en parkerad buss.

Personligen undrade jag rätt mycket över den trupp som Takakura tagit ut. Det här kändes som en match som var perfekt för duon Yuki Nagasato och Nahomi Kawasumi. Nagasato är ju otroligt smart på att agera i och kring straffområdet, medan Kawasumi har ett utmärkt inläggsspel. Men de båda världsmästarna har inte ingått i Takakuras lagbygge, utan är nu i USA och spelar ligafotboll.

Takakura har satsat på små, kvicka spelare i offensiven. Det funkade inte mot Argentina. Vi får se hur det funkar mot Skottland och England. Japanskorna måste ju troligen vinna en av de två matcherna. Jag har nämligen svårt att tro att det räcker med två poäng för att gå till åttondelsfinal.

Det mållösa resultatet är för övrigt lätt oroande även för svensk del. Chile är ju nämligen ett bättre lag än Argentina. Och den argentinska poängen kan säkert ge positiv energi även till chilenskorna.

I deras genrep valde ju Chile också att parkera bussen. Och då föll de bara med 2–0 mot Tyskland.

Oron minskar ju inte direkt när man även tänker på att Sverige bara har gjort fem mål på de fem senaste landskamperna. Ett mot Portugal, noll mot Kanada, ett mot Tyskland, två mot Österrike och ett mot Sydkorea. Men vi får ju hoppas att Fridolina Rolfö kan sparka igång den svenska offensiven i morgon. Och att Magdalena Eriksson hittar precisionen i sina hörnor och inläggsfrisparkar. För på fasta situationer är Chile sårbart.

Här är tisdagens spelschema:

15.00: Nya Zeeland–Nederländerna, grupp E.

18.00: Sverige–Chile, grupp F.

21.00: USA–Thailand, grupp F.

VM närmar sig med stormsteg. På fredag 21.00 spelas öppningsmatchen mellan Frankrike och Sydkorea. Och redan på onsdag åker den svenska truppen ner till Frankrike.

De senaste dagarna har det publicerats en hel del bra VM-material. Ni som gillar att läsa på engelska bör ha koll på den här länken till The Guardians VM-material och den här länken till damfotbollssajten All White Kit.

Båda kvällstidningarna erbjuder matigt införmaterial på svenska. Expressen kom ut med sin VM-bilaga i slutet av förra veckan. Aftonbladets VM-bibel kommer i morgon.

Ni som kollar noga på skärmdumparna i Aftonbladets bilaga noterar att jag är en av de som jobbat fram materialet. Jag har hjälpt till med betygsättning på alla lagdelar samt med kommentarer om lagen. Känslan, utan att ha sett den färdiga produkten, är att bilagan har blivit riktigt bra.

På svenska rekommenderas även Fotbollsmagasinet Offside, både på nätet och i tidningsform.

Jag hoppas att även hinna få ihop lite VM-material här i bloggen under veckan som kommer. Vi får se hur mycket tid jag kan skrapa ihop.

I dag händer något ovanligt. Vi har nämligen en damallsvensk omgång där alla sex matcherna spelas samtidigt. Det brukar numera i princip bara inträffa i den allra sista omgången, då det ju är obligatoriskt med parallell avsparkstid.

Det är dessutom en otroligt spännande omgång. Om jag på förhand tyckte att den förra var rätt tråkig, är det tvärtom nu. Alla sex matcherna känns hyperintressanta.

Tyvärr skall jag jobba på herrfotboll i kväll, och kommer således inte att kunna se någon av godbitarna. Skulle jag valt en match hade jag börjat kolla Kristianstad–Linköping. Där får inte KDFF förlora, om laget skall ha hyfsat tätkontakt under VM-uppehållet. Helst bör man vinna.

För serieledande Linköping är det lite upp till bevis. Laget har vunnit fyra matcher utan att ha uppvisat något speciellt imponerande lagspel. Det är förstås en stor styrka att vinna även när inte allt klaffar. Men nu i de två sista matcherna innan uppehållet får LFC två riktigt bra värdemätare. För efter kvällens match i Kristianstad skall LFC också möta Rosengård på måndag.

Även Rosengård står inför två riktiga värdemätare. I kväll tar man emot mästarinnorna från Piteå, och på måndag skall man alltså till Linköping Arena. Efter en väldigt stark start har Malmöklubben nu bara en poäng på de två senaste matcherna.

Piteå är inne i en period med Skånefokus. I kväll spelar man på Malmö IP och på söndag på Vittsjö IP. Dessutom möter man LB07 hemma nästa torsdag. Och senast vann man mot Kristianstad.

Minns ni att Piteå förlorade båda matcherna mot tre lag förra året. Det var KDFF, Rosengård och Vittsjö. Alltså de tre lag man har på rad nu. Senast bröt man trenden mot Kristianstad. Förmår man bryta trenderna även mot FCR och Vittsjö?

Vittsjö spelar på Stockholms stadion i kväll. De har fått en bra start på serien med tio poäng på fem omgångar, och har chansen att haka på rejält i toppen. Motståndarna Djurgården däremot har startat svagt, och är bara ett mål över nedflyttningsstrecket. Jag tyckte att DIF såg spännande ut under försäsongen, där man vann sin grupp i cupen och pressade Göteborg till förlängning i semifinalen. Men sedan serien startade har stockholmarna haft det tungt. Bland annat är man poänglöst på hemmaplan, trots att Stadion är något extra för en djurgårdare.

Ett lag som var extremt hemmastarkt i fjol är Växjö. Då tog man 21 av sina 29 poäng på Myresjöhus Arena. I år har man inlett med två hemmakryss. I dag kommer obesegrade Göteborg på besök. Lagen möttes i cupen i vintras. Då vann Göteborg hemma med 1–0 efter segermål av Julia Zigiotti Olme. Förmår Växjö att ta revansch?

På Tunavallen tar United emot skrällaget Kif Örebro. Med hjälp av sitt snabba omställningsspel har Kif samlat ihop nio poäng, och nykomlingarna har faktiskt häng på topplagen. Eskilstuna har däremot öppnat svagt. Bara två gjorda mål på fem matcher är faktiskt färre än man hade gjort efter fyra omgångar i fjol – då man sparkade tränaren Jonas Björkgren. United står nu på fyra poäng, vilket är precis lika många – eller få – som under fjolårets katastrofstart. Känslan är att en seger i kvällens match är otroligt viktigt för Eskilstuna. Annars är risken stor att man ligger på nedflyttningsplats när man åker till Kristianstad på söndag.

För i omgångens sista match möts de båda lagen som ligger under nedflyttningsstrecket. LB07 kommer till matchen stärkt av den fina segern i derbyt mot Rosengård. Och Kungsbacka kommer med färska nigerianska nyförvärvet Josephine Chukwunonye. Lagen möttes på försäsongen. Då vann Kungsbacka med klara 4–0. Gissa om man drömmer om en repris nu… Med tanke på helgens omgång får LB07 räknas som favorit. Samtidigt är det stor skillnad på att ligga på kontring mot ett topplag och på att möta en bottenkonkurrent.

I höstas gjorde vårt landslag riktigt starka insatser mot Ukraina, Danmark och England, insatser som väckte hopp. Hopp om succé i sommarens VM.

Förbundskapten Peter Gerhardsson har rullat mycket på folk, men de tre nämnda matcherna var de under hösten där han mönstrade starkast möjliga uppställning.

I samtliga de tre matcherna kändes vårt lag väldigt stabilt, vi släppte inte till många målchanser. Det var således hög, internationell nivå på försvarsspelet. Offensivt var det inte lika bra, men ändå tillräckligt för att man skulle känna att vårt landslag skulle bli väldigt svårslaget i Frankrike.

Känslan var att Gerhardsson hade kommit ganska långt i sitt lagbygge, och att den här våren skulle handla om finjusteringar.

Resorna till Sydafrika och Algarve har han i första hand använt till att testa spelare. Inför lördagens Tysklandsmatch var det egentligen bara i placeringsmatchen mot Kanada i Algarve som Gerhardsson har spelat med en VM-startelva. Men då hade han inte tillgång till alla spelare. Det hade han nu.

Jag hade först tänkt vara på plats på Friends i lördags. Men ett par intensiva jobbveckor gjorde att jag avblåste Stockholmsresan, och istället följde matchen från tv:n. Jag laddade upp med att kolla en träningsmatch mellan division I-lagen Nittorps IK och Alingsås FC United. På vägen hem från Nittorp lyssnade jag på Cmores uppsnack.

Även om jag aldrig vare sig fick klart för mig hur hela startelvan såg ut, eller vilket spelsystem som Gerhardsson hade valt, tyckte jag att det var ett bra uppsnack där man avhandlade flera intressanta frågor.

Där innan avspark verkade många vara väldigt bekymrade över Hedvig Lindahl:s status i Chelsea. Det var inte jag. Så länge vår målvakt fortsätter att agera stabilt och säkert i landskamperna bekymras jag inte så mycket över att hon är petad i klubblaget.

Jag var mer bekymrad över anfallsspelet, och kanske framför allt över forwardssituationen. Och nu efter matchen har jag hittat ännu fler saker att bekymra sig över.

Målvakt Lindahl är inte en av dem. Hennes spel var stabilt och säkert från första minut. Däremot känns det just nu som att samtliga övriga lagdelar har olika typer av problem.

Martina Voss-Tecklenburg

På Friends gjorde Tyskland sin blott andra landskamp under Martina Voss-Tecklenburg. Det märktes inte. Det nya tyska laget såg samspelt ut från början. Kanske för att Horst Hrubesch gjorde ett bra förarbete, vilket skapade en grund för Voss-Tecklenburg att utgå ifrån.

Som bekant började ju tysk damfotboll att vackla under Silvia Neid:s sista år som förbundskapten. Jobbet att bygga om landslaget gick till Steffi Jones, som inte fick till det. Framför allt hade hon väldiga problem att hitta rätt i mittförsvaret. När Jones fick kicken kom Hrubesch in som en tillfällig lösning. Under hans ledning skedde stora förändringar i val av spelare, förändringar som Voss-Tecklenburg fortsatt.

Det var därför ett väldigt spännande, och välspelande tyskt lag som kom till Friends. Med tanke på matchbilden kan man ju hoppas att det var världens just nu bästa lag som var på besök. Framför allt i början av den andra halvleken var det ju nämligen utspelning.

Däremot inledde Sverige bra. De första fyra–fem minuterna var riktigt bra, och hela den första kvarten var lovande från svensk sida. Så långt hittade vi ganska bra uppspelsvägar. Dock var kvaliteten i mottag och tillbakaspel alldeles för dålig, så vi fick inte till några kombinationer och var ändå inte nära att komma till några målchanser.

Tidigt i matchen hade vi några jobbiga bolltapp centralt i planen, bland annat från Caroline Seger. En gissning är att det gjorde att våra spelare blev lite försiktigare, lite fegare. För stora delar av halvleken var vårt lag väldigt statiskt i uppspelsfasen.

Det skall sägas att Tyskland höll ihop sitt lag föredömligt i presspelet. Deras 5–1–3–1-uppställning i försvarsspelet gjorde att det kändes som att det var väldigt många vita tröjor centralt i planen.

När man inte klarar av att spela igenom motståndarnas mittfält måste man antingen spela över, eller runt. Över är som bekant inget bra alternativ eftersom våra forwards är rätt svaga i det felvända spelet.

Det bästa sättet borde alltså vara att spela runt. Men där fick vi varken med Hanna Glas till höger eller Jonna Andersson på vänsterkanten i spelet. Jag skulle inte säga att de båda var direkt dåliga. Det kändes nämligen inte som deras fel. Men trots att Tyskland koncentrerade sitt försvarsspel på att stänga av centralt hade tyskorna nästan total kontroll på vårt kantspel. Det är oroande.

En annan oroande sak är att rutinerade trion Seger, Nilla Fischer och Linda Sembrant, som alla tre är otroligt viktiga i uppspelsfasen, inte känns på topp. Jag upplevde att alla de tre var bättre i höstas. Nu är det ju två månader kvar till VM, så de har tid att hitta toppformen. Men klart är, om det skall bli en kul VM-sommar måste våra nyckelspelare hitta formen.

Vi måste också hitta rätt i de offensiva rollerna. Där gissar jag att Peter Gerhardsson för tillfället har allra mest huvudbry för tillfället.

Tyvärr är ju Stina Blackstenius sjuk, vilket gjorde att hon missade Tysklandsmatchen och även missar tisdagens möte med Österrike. Samtidigt kanske det var lite bra, för det gjorde att Gerhardsson slapp välja bort Blackstenius.

I Algarve var ju Mimmi Larsson vår bästa forward, vilket gjorde det naturligt att välja henne mot Tyskland. Larsson hade ingen enkel uppgift. Hon hade ofta problem med bollkontrollen, men gjorde ett stort jobb i försvarsspelet, och gjorde dessutom några bra löpningar. Tyvärr fick hon inte bollen när hon sprungit till sig de bästa ytorna.

Totalt sett ger jag Larsson godkänt, fast med viss tvekan. Jag tror inte att hon stärkte sina aktier i kampen om en plats i startelvan. Det gjorde däremot Anna Anvegård, som stod för ett riktigt fint inhopp. Växjöforwarden gjorde sin bästa landskamp i England i höstas, när hon fick spela högst upp på topp. Nu gjorde hon ett bra inhopp på den positionen.

Jag gissar att hon får chansen där från start mot Österrike. Och jag hoppas att hon tar chansen, för med henne där uppe får spelare som Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö en naturlig kompis att kombinera med. Anvegård är ju nämligen något så ovanligt inom svensk damfotboll som en forward som i första hand vill ha bollen på sig, och inte i djupled.

Känslan efter lördagens match är att det måste hända ganska mycket i positiv riktning under de två månader som återstår fram till VM-slutspelet. Annars kan det bli tidig hemresa för vårt svenska lag. Just nu känns det nämligen som att vi är en bit ifrån den klass som behövs för att slåss om medaljer.

När det gäller Tyskland har jag inte haft möjlighet att se tyskorna så mycket sedan Steffi Jones fick sparken för ett drygt år sedan. Men klart är att det här tyska laget känns väldigt spännande.

Tidigare var ju snabbheten i mittförsvaret en akilleshäl. Men med nya mittlåset Marina Hegering och Sara Doorsoun såg man ut att ha hittat en lösning på det problemet.

På mittfältet såg man ut att ha hittat klockrena roller både åt Lina Magull och Dzsenifer Marozsan. Dessutom hade man fart på kanterna, och gjorde överhuvud taget en väldigt stark och imponerade insats. Det var ju först när lagen började byta för bytandets skull – eller kanske snarare för att spara spelare till nästa match – som Sverige fick lite att säga till om. Tyskland möter ju Japan i en väldigt spännande match på tisdag.

I onsdags vann de franska mästarinnorna Olympique Lyonnais det europeiska prestigemötet med de tyska mästarinnorna Wolfsburg med klara 4–2, ett resultat som innebar att Lyon slog ut Wolfsburg ur Champions League för fjärde året i rad.

De båda superklubbarna reagerade helt olika på matchen. Wolfsburg följde upp förlusten med en imponerande 4–0-seger borta mot Bayern München i tyska cupen. Därmed spelar Nilla Fischer:s lag final mot Freiburg senare i vår.

Det var för övrigt Bayerns första förlust sedan 6–0-smällen borta mot just Wolfsburg i ligan den sista september.

I Frankrike följde Lyon upp veckans meriterande seger med ett chockartat poängtapp. Lyon fick nämligen bara 1–1 borta mot nedflyttningshotade mittenlaget Fleury 91.

Senaste gången Lyon tappade poäng mot något annat franskt lag än de tre notoriska toppkonkurrenterna PSG, Montpellier och Paris FC (tidigare Juvisy) var den 15 november 2009 – alltså för nästan 9,5 år sedan. Då blev det förlust borta mot den säsongens tabellsjua Henin-Beaumont.

Söndagens poängtapp innebär att Lyon och PSG nu står på samma poäng i tabelltoppen. Lagen möts den 13 april. Den matchen känns verkligen glödhet.

I övrigt under söndagen så klarade Arsenal av att vinna den tuffa bortamatchen i Birmingham. 1–0-segern innebär att Londonklubben leder med en poängs marginal till Manchester City – som dock har en match mer spelad.

De båda topplagen möts i sista omgången. Men om Arsenal vinner sina båda nästkommande matcher mot bottenlagen Everton och Brighton blir seriefinalen betydelselös.

Dagens publikmatch spelades i Spanien. Där drog tabellfyran Athletic Club nästan 25 000 åskådare till San Mames i 2–0-segern mot trean Levante. Atheltic brukar spela minst en match per säsong på herrlagets stadion, och de matcherna brukar vara välbesökta, även om de inte gäller ligatiteln.

Slutligen noteras att Rosengård vann med 4–0 mot LB07 och Piteå med 3–0 mot Assi i två träningsmatcher under söndagen. Nu väntar landslagsuppehåll i 1,5 veckor. Ett uppehåll med massor av spännande landskamper med VM-lag på planen.