Europa tappar mark – hur kan vi vända trenden?

Efter OS, när det är dags att hitta en ny svensk förbundskapten, så handlar delar av debatten om damfotbollens utveckling.
Debatten känns extra aktuell nu när F20-VM pågår i Japan – turneringen där framtidens stjärnor visar upp sig.

Därför tänkte jag i två inlägg delge lite tankar kring hur jag ser på utvecklingen.

Innan jag går vidare tänkte jag slå fast att jag tror att Sverige har goda förutsättningar att tillhöra de cirka tio nationer som kommer att slåss om internationella medaljer de kommande tio åren. Varför kommer jag mer gå in på i nästa inlägg.

Det här kommer mer att handla mer om utvecklingen kontinent för kontinent.

Jag väljer att synliggöra den genom tabeller över snittpoäng i tre mästerskap – OS 2008, OS 2012 och F20-VM 2012. Tabellerna visar varje kontinents snittpoäng i mästerskapen – och notera att poängberäkningen gäller resultat efter 90 minuter i slutspelsmatcher.

OS 2008
1) Europa            1,79 poäng per match – 25 poäng/14 matcher
2) Sydamerika     1,56 – 14/9
3) Nordamerika   1,50 – 15/10
4) Asien              1,31 – 17/13
5) Oceanien        0,33 – 1/3
6) Afrika              0,00 – 0/3

OS 2012
1) Nordamerika    2,25 – 27/12
2) Europa             1,64 – 23/14
3) Asien               1,55 – 14/9
4) Sydamerika      0,86 – 6/7
5) Oceanien         0,75 – 3/4
6) Afrika               0,17 – 1/6

F20-VM 2012 – efter två gruppspelsomgångar.
1) Oceanien         2,00 – 4/2
2) Asien               1,75– 14/8
3) Nordamerika   1,67 – 10/6
4) Europa            1,25 – 10/8
5) Afrika              1,00 – 4/4
6) Sydamerika     0,50 – 2/4

Jämförelsen mellan de två senaste olympiska fotbollsturneringarna visar på tre tydliga trender. Den ena är att Nordamerika, Asien och Oceanien (Nya Zeeland) är på väg uppåt. Den andra att Europa och Afrika ligger kvar på ungefär samma nivå. Och den tredje är att Sydamerika har en väldigt negativ trend.

Vi tar det världsdel för världsdel.

Det är tydligt att Sydamerika är den världsdel som har det jobbigast att hänga med i utvecklingen. Framför allt är det Brasilien som tappar mark. Och även om Colombia kommer sakta men säkert på A-lagsnivå så är utvecklingen i världsdelen som helhet väldigt negativ.
För bakom Brasilien och Colombia finns inget. Argentinas insats i F20-VM, med 0–6 och 0–9 i de två första matcherna, är ju exempelvis direkt pinsam.

Afrika har haft det tungt på seniornivå både i fjolårets VM och i årets OS. Men i F20-VM gör både Nigeria och Ghana det riktigt bra. Problemet här är att spelarna inte har några riktiga ligor att utvecklas i. Följden blir att de riskerar att tappa i utveckling mot spelare från andra världsdelar. Det lär därför dröja innan Afrika kan konkurrera om medaljer i seniormästerskap.

I Oceanien flyttar Nya Zeeland hela tiden fram positionerna. De visade kvalitet redan i VM, följde upp genom att göra ett starkt OS med ett ungt lag.
Nu har de även ett av de yngre lagen i F20-VM, och har inlett på ett imponerande sätt. Målskytten Rosie White är redan på väg in i A-landslaget, och målvakten Erin Nayler har potential att bli en riktig världsmålvakt. Nya Zeeland har en given plats i alla mästerskap framöver, och kan mycket väl komma att spela medaljmatch i VM eller OS de kommande tio åren.

Nordamerika upplever ett fantastiskt fotbollsår. USA tog fler poäng i årets OS än vad de själva och Kanada tog ihop för fyra år sedan. Och då vann ju ändå USA guld även 2008.
Jag har trots det läst både svenska och amerikanska experter som anser att USA inte hänger med i utvecklingen. Jag håller inte med. För om man jämför USA:s OS-lag 2008 med det 2012 så ser i alla fall jag en makalös utveckling.
Lagen är byggda på olika sätt. I årets USWNT finns betydligt fler bolltrygga lirare än det gjorde i guldlaget för fyra år sedan.
Som jag ser det finns USA fortfarande i damfotbollens framkant. Tillsammans med framför allt Japan leder amerikanskorna utvecklingen.
Och USA drar med sig sina grannländer Kanada och Mexiko, som genom att ofta ställas mot bästa möjliga motstånd, också hela tiden flyttar fram sina positioner.
Både Kanada och Mexiko har för övrigt intressanta talanger i sina F20-lag, även om de båda nu riskerar att missa kvartsfinalspelet i F20-VM.

Den snabbaste utvecklingen sker dock i Asien. Där går Japan i täten. Men även Sydkorea, Nordkorea och Kina hänger på. Och Australien finns där strax bakom. De asiatiska nationerna spelar högkvalitativ, passningsorienterad och njutbar fotboll. Under F20-VM har jag med glädje sett att såväl Japan, Nordkorea som Sydkorea har fantastiskt bolltrygga juniorer.
De ligger hysteriskt långt före exempelvis oss i Sverige. Eller i Europa som helhet för den delen.
De asiatiska A-landslagen lider dock av att klassen på deras ligor är för ojämn. Spelarna får helt enkelt för få riktigt bra matcher mot starkt motstånd varje säsong. Japan har löst problemet genom att huvuddelen av deras spelare har varit i USA eller Europa och varit proffs.
Om de bästa spelarna från Nord- och Sydkorea också kommer ut i världen och spelar tuffa matcher varje vecka, så kommer de nationerna garanterat snart vara uppe på Japans nivå.

Slutligen då Europa. Samtidigt som Asien och Nordamerika utvecklas positivt tappar de europeiska nationerna mark. Det är inget stort tapp, men ändå märkbart bland annat genom att det inte blev någon europeisk medalj i OS.
Och tittar man på det F20-VM som pågår i Japan nu så har Europas representanter varit högst ojämna. Schweiz är redan utslaget, och Italien är illa ute.
Däremot har Tyskland stundtals imponerat. De har faktiskt ett lag som kan gå hela vägen. Och Norge visade offensiv klass i dag. De har verkligen tre offensiva supertalanger i Caroline Graham Hansen och systrarna Andrine och Ada Stolsmo Hegerberg.
Men frågan är om den trion kan bli världsspelare hemma i toppserien. Mer funderingar kring det i ett senare inlägg.

Slutligen. Japan har utvecklats genom att skicka sina bästa spelare till Europa och till USA. USA har utvecklats genom att ta in tränare från Europa. Hur skall då Sverige göra för att ta nästa steg?

Här är en tanke.

Vi har ju skickat en infiltratör till USA. En kraft som alla verkar vilja hämta hem. Pia Sundhage har unik kunskap om hur man har jobbat på andra sidan Atlanten. Den erfarenheten kan vara guld värd de kommande åren.

OS – ingen rolig svensk historia

Jag är medlem i föreningen SFS, Sveriges Fotbollshistoriker och statistiker. Som medlem där får man några gånger per år tidningen Bolletinen hem i brevlådan.

Där får man huvudsakligen läsa statistik om herrfotboll. Men med jämna mellanrum har tidningen även intressant fakta om damfotboll. Både om landslaget och damallsvenskan.

Tidningen Bolletinen

Tidningen Bolletinen

I det senaste numret var det sex sidor om Sveriges damers OS-historia. Sex intressanta sidor. Så nu tänkte jag grotta ner mig i den info som fanns där.

Jag hade bra koll på att vi inte har tagit några OS-medaljer, trots att OS är det mästerskap som innehåller minst antal nationer, och således också borde vara det där det är lättast att ta medalj.

Men att vårt OS-facit var så uselt som det är hade jag förträngt.
På fyra försök hittills har vi ju faktiskt inte gjort ett enda riktigt bra OS.
Ja, jag vet att vi kom fyra 2004. Visst är det godkänt, fast på många sätt var inte heller det OS:et speciellt bra. Inte med tanke på att vi var snubblande nära att vinna VM året innan.

Faktum är att vi bara står på fem segrar på 15 matcher. Och ingen av segrarna har kommit mot någon toppnation. Antalet förluster är hela nio om man räknar in förlängningar, eller åtta om man räknar ordinarie tid.

Minns ni hur det gått för oss tidigare?

Oavsett vilket, så är här en kort genomgång:

Atlanta 1996:
Åtta lag deltog, och vi var utslagna redan efter gruppspelets två första matcher. Där blev det förluster mot Kina och USA. Den avslutande segern mot Danmark gjorde att vi slutade sexa.

Sydney 2000:
Åtta lag deltog igen. Och inte heller den här gången överlevde vi gruppspelet. Tvärtom var det här Sveriges sämsta mästerskap någonsin. Vi lämnade gruppspelet med bara en poäng och ett gjort mål. Båda kom när vi spelade 1–1 mot värdnationen Australien. I övrigt blev det förluster mot Brasilien och Tyskland.

Aten 2004:
Tio lag fick vara med. Vi kom till Grekland som vice världsmästare, med tunga förväntningar på axlarna. Och vi fick en drömlottning med Japan och Nigeria i gruppen. Trots det var fiaskot nära.

Vi föll nämligen först mot japanskorna, som då var långt ifrån den världsklass de håller nu. Sedan låg vi under med 1–0 i halvtid mot Nigeria. Men två mål i andra halvleken (Hanna Marklund och Malin Moström) ledde inte bara till seger.
Det innebär att gruppens tre lag slutade på tre poäng vardera – och alla gick till kvartsfinal. Udda.

I kvartfinalen vann vi mot Australien med 2–1 efter mål av Hanna Ljungberg och Sara Larsson. Sedan var det roliga slut. Det blev förlust med 1–0 mot Brasilien i semifinalen, och samma siffror mot Tyskland i bronsmatchen. Som sagt. Godkänt, men inte mer.

Peking 2008:
Antalet lag var utökat till tolv. Sverige föll mot Kina i premiären med 2–1. Där blev Lotta Schelin första svenska någonsin att göra mål i en OS-premiär. Sedan vann vi mot Argentina med 1–0 och Kanada med 2–1, och gick till kvartsfinal som grupptvåa.
I kvarten väntade Tyskland, som vann med 2–0 efter förlängning.

London 2012:
Visst är det väl dags för en svensk succéturnering nu?

I Bolletinen har man också en förteckning över samtliga svenska OS-spelare. Det är väl många för att redovisa alla här. Men jag noterar att vi inför det här mästerskapet inte har haft med ett enda utlandsproffs i de tidigare trupperna. I år är ju fyra utlandsbaserade spelare uttagna i Schelin, Antonia Göransson, Sara Thunebro och Sofia Jakobsson.

Här är de som spelat flest OS-matcher för Sverige:
12: Victoria Sandell-Svensson och Therese Sjögran.
11: Sara Larsson.
10: Kicki Bengtsson och Hanna Ljungberg.
9: Malin Andersson och Frida Östberg.
8: Caroline Jönsson och Malin Moström.
Flest i årets trupp har Lotta Schelin med sju. Hedvig Lindahl, Sara Thunebro och Caroline Seger står på fyra vardera.

Och här är den svenska skytteligan i OS:
3: Lotta Schelin
2: Malin Swedberg
1: Sju olika spelare. Samt ett självmål.