USA har i dag presenterat sin OS-trupp. Som man kunde ana fanns både Carli Lloyd och Megan Rapinoe med bland de 18.
Carli Lloyd
På de övriga positioner där det fanns frågetecken valde Jill Ellis att ta med Alyssa Naeher före Ashlyn Harris, Whitney Engen före Emily Sonnett och Allie Long före Samantha Mewis.
Här är hela truppen:
Målvakter: Alyssa Naeher (Chicago Red Stars) och Hope Solo (Seattle Reign FC).
Backar: Whitney Engen (Boston Breakers), Julie Johnston (Chicago Red Stars), Meghan Klingenberg (Portland Thorns FC), Ali Krieger (Washington Spirit), Kelley O’Hara (Sky Blue FC) och Becky Sauerbrunn (FC Kansas City).
Mittfältare: Morgan Brian och Carli Lloyd (Houston Dash), Tobin Heath, Lindsey Horan och Allie Long (Portland Thorns FC) och Megan Rapinoe (Seattle Reign FC).
Forwards: Crystal Dunn (Washington Spirit), Alex Morgan (Orlando Pride), Christen Press (Chicago Red Stars) och Mallory Pugh (Real Colorado).
Reserver: Harris, Sonnett, Heather O’Reilly och Mewis.
Jag tog en sväng till Linköping i dag för att kolla in LFC–Piteå – och samtidigt studera en tredjedel av den svenska OS-truppen.
När Piteå hade 2–0 efter tio minuter förstod man att det skulle bli en jämnare och mer intressant match än man vågat hoppas på. Det slutade ändå 3–2 till LFC, ett styrkebesked från hemmalaget.
Resultatet innebär att de båda topplagen LFC och Rosengård fortsatt är hundraprocentiga mot de tio lagen bakom i tabellen. Resultatet innebär också att topplagen är jämsides poängmässigt sett. Rosengård toppar dock tabellen med sju måls marginal.
I övrigt i dag vann Kif Örebro med 4–0 mot Mallbacken, ett resultat som innebär att Örebro tagit åtta poäng på de senaste fyra omgångarna och genom det skaffat sig lite andrum i bottenstriden. Man har plötsligt kortare avstånd till tredjeplatsen än till nedflyttning.
För Mallbacken innebar de fyra baklängesmålen att laget nu är under nedflyttningsstrecket. Fast det kan bli kortvarigt. Om Eskilstuna vinner i morgon hemma mot Umeå åker UIK åter ner på elfteplatsen. De ligger nämligen bara ett mål före Mallbacken.
Tillbaka till min lilla utflykt. Det var en match där man kunde ha valt många olika fokus. Mitt var att försöka specialstudera de sex OS-spelarna. Strax skall jag redovisa vad jag såg, spelare för spelare.
Först noteras att Piteå med lite mer flyt kunde fått med sig poäng hem. Under stora delar av matchen tyckte jag att det kändes som att man hade kontroll på Linköping. Ändå var hemmasegern till slut odiskutabel. Men både reduceringen och kvitteringen kom mitt i perioder där Piteå kändes stabilt.
Reduceringen kom för övrigt på en till synes feldömd hörna. Att släppa till hörnor var farligare än vanligt, för på planen fanns ju damallsvenskans två bästa hörnläggare, June Pedersen och Magdalena Ericsson. Det var väl därför ingen chock att tre av de fem målen kom på hörnor.
Fascinerande för övrigt hur makalöst offensivt Linköping ställer upp laget. Spelsystemet skall nog heta 4-2-3-1 eller 4-2-1-3, men offensivt såg det oftast ut som 2-4-2-2 med fyra centrala forwards. Jag pratade för övrigt med Fridolina Rolfö om hur olika forwardsrollerna är i landslaget och Linköping. Den intervjun kommer på bloggen framöver. Jag tog även ett snack med Magdalena Ericsson om hörnor. Även den intervjun håller jag på några dagar. Snart blir det ju fokus på herrfotboll i några timmar…
Men först några ord om de sex OS-spelarnas insatser i dag:
Hilda Carlén: Linköpings båda hörnmål drog en i övrigt utmärkt insats. Pitemålvakten måste jobba på sitt luftspel om hon skall bli en målvakt av internationell klass. Kanske att hon borde testa att träna med något herrlag för att få jobba upp tuffhet och tajming.
I övrigt i spelet ger hon ett stabilt intryck. För några veckor sedan anmärkte jag på att hon slog sina uppspel rakt till motståndarna. Så såg det inte ut senast jag såg henne, och även i dag kändes det som att hennes långa uppspel hade en tanke. En positiv utveckling.
Jessica Samuelsson: Testades knappt alls i defensiven. Offensivt kom hon runt på högerkanten många gånger. I den första halvleken tyckte jag att hon kladdade på bollen för många gånger, och därmed gjorde så att Pitespelarna hann komma i rätt positioner. I den andra halvleken slog hon fler tidiga inlägg på första tillslaget – och då blev det farligare. Kanske att hon borde slå dem lite hårdare, och lite lägre. Det är svårt för en forward att styra in ett inspel som kommer i knähöjd. Totalt sett en ok insats, inte mer.
Jonna Andersson: Var även hon närmast arbetslös i defensiven. Offensivt fick inte den damallsvenska assistdrottningen lika mycket utrymme på sin kant som Samuelsson till höger. Piteå i allmänhet och Ronja Aronsson i synnerhet gjorde ett bra defensivt jobb mot Andersson. Även vänsterbacken var således stabil utan att det lyfte.
Magdalena Ericsson: Spelade som vanligt mittback i LFC, och inledde sisådär. Hade dålig precision på sina första hörnor och slog assisten till Piteås 2–0-mål. Vid det baklängesmålet sattes hon dock i en mycket jobbig situation av egen målvakt och bör alltså inte lastas för det målet. Däremot får Ericsson ta fullt ansvar för 1–2-målet. Det var ju en hörna hon slog rakt i mål. Även 3–2-målet kom på en av hennes hörnor. Totalt sett en bra insats.
Fridolina Rolfö: Nickade in det 2–2-mål som vände matchen i hemmafavör. Efter det målet kändes det solklart att det skulle bli hemmaseger. Rörde sig smart och bra i ett tätt och välorganiserat Piteförsvar. Men hade ändå ingen klockren dag, spelmässigt sett. Bollarna satt inte riktigt så klistrade vid hennes vänsterfot som man är van att se. Men en forward som gör ett avgörande mål är förstås klart godkänd.
Stina Blackstenius: Hade inga stora ytor att jobba på. Jag gillar att hon vilar i offsideposition, bakom motståndarbackarna. Men gör man det måste man ta en rejäl båge när man skall löpa i djupled – annars blir man ju kvar i offsideläge. I dag låg Blackstenius kvar i offsideoposition lite för ofta. Och när hon äntligen fick sin jättechans sköt hon utanför. Det här var helt enkelt inte forwardstalangens dag.
Totalt sett alltså inga strålande formbesked från de sex OS-spelarna alltså. Men det är ju 3,5 veckor till avspark i Rio, så de har gott om tid att toppa formen.
Det är snart två dygn sedan Pia Sundhage presenterade sin OS-trupp. Det var som bekant en trupp med få skrällar, det finns ändå skäl att följa upp uttagningen.
Innan jag gör det tänkte jag passa på att berätta att jag fick mejl från förbundet i går. De tyckte att jag var fel ute i min kritik mot hur presentationen av truppen gick till. Och jag kan absolut hålla med om att några ordval i mitt inlägg var onödigt hårda. Jag borde ha sparat överorden till större missöden.
Det innebär inte att jag känner att jag var helt fel ute i min kritik. Inte alls. För när jag har surfat runt på landets större medier är det lätt att konstatera att presskonferensen fick minimalt genomslag. Det måste ha varit väldigt, väldigt länge sedan det skrevs så lite om en mästerskapstrupp. Bara en större tidning valde exempelvis att publicera en krönika om truppen, det var Sydsvenskan där Max Wimanuttryckte åsikten att truppen var framtung.
Wiman har förstås delvis rätt i det. Men bara delvis. Som jag ser det ligger bristerna i antalet klockrena defensiva alternativ på mittfältet. Wimans kritik om att det saknas mittbackar känns däremot direkt felaktig. 18-mannatruppen innehåller ju fyra spelare som är mittbackar till vardags, plus att Amanda Ilestedt är med som reserv. Och har jag fattat saken rätt kan man även under pågående turnering utan större problem byta in Ilestedt i truppen om någon blir skadad.
Amanda Ilestedt
När det gäller genomslag i media verkar det vara större från Lotta Schelin:s första träning med Rosengård, som just avslutats, än från Sundhages presskonferens. Nämnde Max Wiman har förresten redan producerat en krönika från träningen, den läser du här.
Tillbaka till OS-truppen. Jag tänkte gå igenom den den lagdel för lagdel:
Målvakter: Det är den klart tunnaste lagdelen, den där vi kan få riktigt stora problem. För fyra år sedan var jag lätt kritisk mot Hedvig Lindahl – det är jag inte längre. Hon har filat bort en del ojämnheter och är numera en stabil världsmålvakt. Hon är tveklöst den mest givna spelaren i startelvan.
Men. Tyvärr tror jag att det svenska hoppet står och faller med Lindahl. Skulle hon bli skadad är det nämligen vansinnigt tunt. Då känns det som att vi inte ens kan drömma om medalj. Men med en bra lottning i slutspelet och med Lindahl på topp finns det ändå viss medaljchans.
Hedvig Lindahl
Hilda Carlén och Emelie Lundberg är duktiga damallsvenska målvakter. Men båda är helt oprövade på internationell nivå, och min bild av dem är att de inte är redo för att spela i A-landslaget. Om Lindahl skadar sig och Carlén, som ju är första backup, får ta över kommer jag att vara orolig varje gång motståndarna slår in ett inlägg i Sveriges straffområde.
Personligen hade jag föredragit att Sundhage tagit med Sofia Lundgren och Jennifer Falk till Rio. Även om de båda också har vissa brister i luftrummet är Lundgren rutinerad och bättre rustad för internationell fotboll än de uttagna målvakterna. Falk tycker jag är det största framtidsnamnet på målvaktssidan just nu, hon leder ju dessutom den damallsvenska målvaktsligan överlägset.
Backar: Här ser det starkt ut. Visst finns det brister i snabbhet hos flera av de uttagna spelarna. Men med tanke på att landslaget har valt att backa lite och inleda försvarsspelet ganska lågt borde det inte bli något jätteproblem i det uppställda spelet. Däremot får vi se till att undvika att låta motståndarna komma till alltför många kontringar – för där kan vi vara sårbara.
Jag har inga synpunkter på de sex backar som är uttagna i 18-mannatruppen. Alla känns som rimliga val. Det är även rimligt att Ilestedt finns med bland reserverna. Däremot tycker jag att det finns anledning att ifrågasätta uttagningen av Hanne Gråhns. Ifrågasättandet sker inte utifrån Gråhns kapacitet – den har jag lite för dålig koll på för att ge en rättvis bedömning.
Men jag tycker att det är jättekonstigt att Sundhage väljer att plocka bort Lina Nilsson helt. Minns att Nilsson spelade från start i Sveriges senaste landskamp – mot Moldavien. Hon gjorde dessutom en kanonmatch. Ändå går Nilsson direkt från startelvan till att inte platsa bland 22 uttagna spelare.
Mittfältet: Bland de uttagna finns egentligen bara tre utpräglade, centrala mittfältare. Ändå tycker jag att Sundhage har gjort ett rätt bra val här. Det enda stora orosmomentet är väl egentligen Emilia Appelqvist:s hälsa. Skulle skadan göra sig påmind är Lisa Dahlkvist den enda utpräglade defensiva mittfältaren i truppen.
Emilia Appelqvist
För mindre än ett år sedan var jag förresten kritisk till att man satsade så hårt på Appelqvist. Det är jag inte längre. Här är det bara att konstatera att förbundskaptenerna hade mer rätt än jag. Jag tycker nämligen att Djurgårdenmittfältaren den senaste tiden har visat att hon börjar växa in i landslagskostymen på allvar. Hon är en spelare som sällan får rubriker, men som gör mycket nytta. Jag gillar hennes spelstil mer och mer för varje gång jag ser henne spela.
I våras ville jag gärna att Michelle De Jongh och Katrin Schmidt skulle ha tagits med i OS-truppen. Men känslan är att De Jongh varit lite för ojämn under våren, hon känns således inte redo för att tas ut bland 22 spelare ännu. Och Schmidt verkar inte ha blivit svensk medborgare ännu. Henne går det alltså inte att ta med, även om hon skulle lyfta truppen.
Det blir intressant att se hur hårt Sundhage kommer att matcha Kosovare Asllani. Som jag ser det kommer Manchester City-spelaren att bli vansinnigt viktig för vårt anfallsspel. Däremot är hon ju långt ifrån lika nyttig i defensiven, vilket riskerar att skapa stora problem med balansen mot starka motståndare.
Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani, Lina Nilsson och Magdalena Ericsson diskuterar
Forwards: Ni som följer den här bloggen vet att jag har haft massor av synpunkter om forwardsvalen det senaste året. Det har inte ändrats. Jag hade valt att ta med Pauline Hammarlund i 18-mannatruppen på Olivia Schough:s bekostnad. Faktum är att jag även tycker att Schoughs klubbkompis Mimmi Larsson borde gå före Schough i turordningen.
Det hindrar inte det faktum att Sundhage har en intressant forwardsbesättning. Det viktigaste nu är hur hon matchar dem. Ännu så länge känns det som att trion Schough, Schelin och Sofia Jakobsson kommer att vara förstavalet in i OS-turneringen.
Det är verkligen upp till bevis för de tre. Det är både upp till bevis för dem som grupp att visa att de klarar av att jobba ihop och individuellt att visa att de kan få till målskyttet.
Inte minst Schelin måste visa att hon är värd den höga status som hon har bland supportrar och i media. Hon måste visa att hon kan bära landslaget.
Det var lite tankar om OS-truppen. Det är drygt en månad till avspark och jag lär få anledning att återkomma i frågan några gånger innan dess.
* Så till lite nyheter från de senaste dagarna. I damallsvenskan är Eskilstunas värvning av Chloe Logarzo en av de stora sakerna. Logarzo är spelklar först efter OS, hon är alltså inte med i kväll när United är i Piteå för att försöka stärka greppet om tredjeplatsen i damallsvenskan.
Jag skall erkänna att jag inte har någon jättetydlig bild av Logarzo, även om jag såg Australien i några OS-kvalmatcher tidigare i år. Där spelade hon från start i alla de tre viktiga matcherna, vilket tyder på hög kvalitet.
Det tyder också på att hon bör vara med i den australiska OS-trupp som nomineras på måndag. Dock gissar jag att Logarzo tappar sin plats i The Matildas startelva nu när Sam Kerr är frisk och tillbaka.
Kerr gjorde för övrigt en supercomeback för sitt Sky Blue FC i NWSL i helgen. Hon byttes in i minut 64 – och gjorde mål på sin första touch efter ett halvårs skadefrånvaro.
* Internationellt sett är Barcelonas värvning av Andressa Alves det mest intressanta som hänt. Värvningen väcker frågan om Barca nu på allvar tänker börja utmana på internationell nivå även på damsidan. Det blir spännande att se klubbens kommande drag.
* Slutligen kan jag inte undanhålla den här underbara tunnel som Arsenals spanjorska Vicky Losada bjöd på i 5–1-segern mot Sunderland i helgen. Njut av läckerbiten här.
Kristianstads spel har varit klart bättre än poängskörden den senaste tiden. Det har således hängt i luften att det snart skulle komma en trepoängare.
I dag kom den. 2–0 hemma mot Kvarnsveden gör att den damallsvenska bottenstriden tajtas till igen. Och nästa omgång bjuder på två riktiga nagelbitare.
På torsdag tar Kristianstad emot Mallbacken och nästa söndag får Kvarnsveden besök av Kif Örebro. De sistnämnda är numera bara två poäng över nedflyttningsstrecket. De är också den klubb som gjort minst mål av alla i damallsvenskan.
Jag har haft fullt upp med annat och har inte hunnit se något av dagens matcher. Men om klippet med höjdpunkter på damallsvenskan.tv var rättvisande var ju KDFF:s seger odiskutabel.
I cupen säkrade Rosengård den ena finalplatsen via 2–1 i Piteå. Det mesta talar väl för att det blir gigantmöte i cupfinalen. 16.00 på söndagen räknar jag med att Linköping besegrar Eskilstuna med ett par måls marginal.
Innan jag sätter punkt för nu tänkte jag bara kasta en blick mot elitettans tabell. Där verkar LB07 vara ostoppbart. Malmöklubben har bara tappat två poäng på nio matcher och verkar vara på väg mot damallsvenskan med hög hastighet.
Ett Skånelag till aktuellt för högsta serien alltså. Däremot går det väldigt dåligt för Norrlandslagen i våra högre divisioner. Umeå ligger ju numera sist i damallsvenskan, och i elitettan finns Sunnanå och Sundsvall på de två sista placeringarna.
Egentligen skulle jag inte ha haft möjlighet att se dagens EM-kvalmatch (svensk 6–0-seger) på plats i Göteborg. Men med kort varsel fick jag en lucka i mitt schema, och jag klev in på Gamla Ullevi bara sekunder innan avspark.
Normalt brukar jag ju sitta på pressläktaren, vilket innebär att man ser matchen ungefär från mittlinjen, alltså i ungefär samma vinkel som tv-kamerorna. Nu satt jag på andra våning på ena kortsidan, vilket innebar att jag hade en helt annan vinkel än jag brukar – och det var intressant. Man såg formationer på ett helt annat sätt, framför allt såg jag Sveriges anfallsspel i den andra halvleken från första parkett.
Moldavien var också intressant. De spelade ett extremt disciplinerat försvarsspel enligt 4-5-1. De var så inriktade på att inte släppa till kontringar att de inte ens försökte spela på egen planhalva. Det var så extremt att målvakten till synes medvetet slog sina utsparkar rakt ut till inkast för att inte riskera omställningar.
I en första halvleken spelade Sverige dumt – ofta såg det väldigt ogenomtänkt ut. Nästan alla svenska spelare befann sig utanför det väl samlade moldaviska försvaret. Där rullades bollen runt, vilket gjorde att gästerna hela tiden hade ganska lätt att identifiera hoten.
Efter paus började Sverige allt oftare spela in i den moldaviska försvarsgröten, vilket gjorde att de moldaviska spelarna tvingades vrida på sina huvuden och samtidigt fick svårare att behålla kontrollen över de svenska anfallsspelarna. Då ökade antalet öppna målchanser, då gjorde vi också fyra av de sex målen.
Två svenska spelare stod ut, jag tänker på Elin Rubensson och framför allt Kosovare Asllani. Båda fattade hur man skulle göra för att öppna det moldaviska försvaret. Asllani blev tvåmålsskytt, men kunde ha gjort några till. Det här var kvällens godbit:
Och här är övriga svenska mål:
Rubensson och Asllani stärkte alltså sina aktier. Det gjorde i min värld även Lina Nilsson, Pauline Hammarlund och tvåmålsskytten Fridolina Rolfö. Däremot sätter jag återigen stora frågetecken för både Lotta Schelin och Olivia Schough. Mer om det i ett senare inlägg.
EM-platsen kommer närmare och närmare. Men allra närmast är OS. Och även om dagens resultat var bra kan jag inte låta bli att fortsätta att ifrågasätta Pia Sundhage:s val av forwards.
I kväll blev ju spelet flera klasser bättre den sista halvtimmen, när Linköpingsduon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius kom in. De första 60 minuterna gjorde Sverige två hörnmål, men i spelet hade vi bara tre–fyra klara målchanser.
De sista 30 minuterna spelade vårt lag till sig massor av chanser. Jag hörde att Pia Sundhage till TV12 delvis förklarade det med att polskorna blev trötta. Det är givetvis en förklaring. Men som jag ser det var den viktigaste förklaringen att vi avslutade matchen med tre forwards som inte bara yrade omkring, utan som sökte samarbeten både med varandra och med mittfältet.
Jag har i kväll skrivit en krönika till BT i frågan. Den läser du här. Jag hinner inte dyka djupare i frågan i dag. Men kanske att det kan finnas tid till det i helgen.
En som var vansinnigt positiv till det mesta kring dagens svenska insats var Radiosportens Anette Börjesson. Lyssna på hennes analys här.
Enligt Aftonbladet ställer Pia Sundhage i stort sett upp sitt lag i morgon efter mina önskemål i föregående inlägg.
Jag får i och för sig inte in Stina Blackstenius, men i övrigt är det den svenska startelva som jag tycker känns bäst för tillfället. Enligt Aftonbladet kommer Sverige starta så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Emma Berglund, Amanda Ilestedt, Magdalena Ericsson – Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Elin Rubensson – Olivia Schough, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson.
Som synes saknas Caroline Seger, som har problem med en vadskada och därför körde egen träning i dag.
Mot starkare motstånd kunde man vara lite orolig över den väldigt offensiva balansen i elvan. Men mot Polen tror jag bara att det kan vara en fördel. Med både Asllani och Rubensson bredvid Dahlkvist på mittfältet borde forwards kunna få en hel del smarta passningar.
Just Asllani och Rubensson har även bra känsla vid fasta situationer. Förhoppningsvis får de båda förtroendet tillsammans med Magdalena Ericsson.
Ewa Pajor
När det gäller Polen är det Wolfsburgspelaren Ewa Pajor som skall göra det. Pajor har fått göra en del inhopp i det tyska storlaget, men väntar ännu på sitt stora genombrott. I det polska landslaget är även Hoffenheims Silvana Chojnowski en intressant spelare. Som Frankfurtspelare gjorde hon ett avgörande mål mot LdB Malmö härom året. Hon är född i Tyskland och spelade för de tyska landslagen upp till U20-nivå, men har nu bytt till Polen.
Andra spelare jag tycker är värda att kolla in är Potsdams Jolanta Siwińska och 98:an Dominika Grabowska.
Det om morgondagens landskamp. I veckan har Emma Berglund och Nilla Fischer ihop med bland annat tio Lyonspelare tagits ut i Champions Leagues allstarlag. Ärofyllt och välförtjänt.
Så några rader om EFD. De ligger på för att förändra den internationella kalendern, vilket sannolikt skulle minska antalet landskamper. Samtidigt vet vi att Pia Sundhage slåss för det motsatta. Det känns som en intressant konflikt.
Personligen förstår jag EFD och klubbarna – de betalar ju spelarnas löner, samtidigt är det landslagen som engagerar mest kring damfotbollen. Så saken är inte lättlöst.
Apropå EFD har de i dag presenterat ett samarbete med sociala medier-företaget Notified för att få större spridning. Blir intressant att se om det funkar.
Slutligen upptäckte jag att jag inte hade laddat upp några av de bilder jag tog på Sverige–Polen i höstas. Här är ett litet urval:
Jag vet, det är någon dag sent – men det är dags att sammanfatta finalen av Champions League. Det är dags att hylla den fantastiska Lotta Schelin.
Ni som följer den här bloggen vet att det var ett tag sedan jag höjde Schelin till skyarna. Ni vet att jag flera gånger har påtalat hur utvecklingen har hunnit ikapp och till viss del även förbi henne.
Det har bland annat lett till att hon, som tidigare varit både lagets affischnamn och superstjärna, under sitt åttonde och sista år i Lyon har placerats på bänken i flera viktiga matcher. Även i torsdagens Champions Leaguefinal valde tränare Gerard Precheur elva andra spelare före Schelin.
Han körde för övrigt med en lite oväntad uppställning som jag skulle beskriva som 3-1-4-2: Sarah Bouhaddi – Amandine Henry, Wendie Renard (kapten), Griedge Mbock Bathy – Saki Kumagai – Pauline Bremer, Louisa Necib, Camille Abily, Amel Majri – Ada Stolsmo Hegerberg, Eugénie Le Sommer.
Den elvan ägde matchen under ordinarie speltid. Det var 1–0 i mål och jag hade 6–1 i heta målchanser till Lyon när Schelin byttes in. Under hennes elva ordinarie matchminuter på planen blev det bara en målchans – på den axlade Alexandra Popp in kvitteringsmålet.
Förlängningen blev jämn, 2–2 i målchanser (alltså totalt 8–4 till Lyon). Schelin hade en av Lyons chanser, men slog hål i luften när hon kom i vägen för Abilys nick.
Så kom straffläggningen – och plötsligt hamnade Lotta Schelin i fokus. Plötsligt var allt tryck på henne. Att slå en straff i en avgörande straffläggning är alltid en mental pers. Att slå en där du absolut måste göra mål är ännu jobbigare.
Schelin var verkligen tvungen att göra mål.
När vår svenska forwardsstjärna vandrade de dryga 40 meterna fram till straffpunkten för att skjuta sitt allra sista skott i Lyontröjan hade Wolfsburg slagit in sina två första straffar, medan Ada Hegerberg hade missat Lyons enda.
I det läget visade Schelin grym styrka. Hon klev fram och satte distinkt dit bollen. Det var ingen tvekan, ingen försiktighet.
Två räddningar från Sarah Bouhaddi senare var Schelins sagoslut verklighet. Hon lämnar Lyon som tidernas skyttedrottning. Man skojar inte bort hennes målsiffror – de är fantastiska. Men framför allt kan hon nu lämna Lyon som en stor vinnare. Som den som klev fram och tog ansvar när det som bäst behövdes.
Men det stannar inte där.
När jag har ifrågasatt Schelin har det varit fotbollstaktiska eller fotbollstekniska saker. När det gäller personligheten finns det inte mycket att kritisera. Inte mycket alls. Tvärtom är det svårt att hitta några andra idrottare med stjärnstatus som är så fantastiskt trevliga och tillmötesgående som Lotta Schelin. Hon är verkligen en fantastisk förebild.
Om ni inte förstår vad jag menar så titta på det här klippet från när Schelin tröstar sin före detta lagkamrat Elise Bussaglia, som missade sin straff. Det är bara stora vinnare och stora människor som gör så.
Finalens andra svenska spelare hade en dag som var omvänd från Schelins. Alltså en bra start, men ett tråkigt slut. För i ett defensivt Wolfsburg tyckte jag att Nilla Fischer gjorde en grymt bra match. Över 120 minuter var hon i mina ögon tyskornas bästa spelare.
Tränare Ralf Kellermann hade uppenbart jätterespekt för Lyons offensiva kantspel, framför allt till vänster, och satte därför upp laget i en 4-5-1 med Anna Blässe som vänsterytter på Ramona Bachmann:s bekostnad.
Startelvan såg ut så här: Almuth Schult – Lara Dickenmann, Nilla Fischer (kapten), Babett Peter, Isabel Kerschowski – Anna Blässe, Vanessa Bernauer, Elise Bussaglia, Lena Goessling, Alexandra Popp – Zsanett Jakabfi.
Visst ledde uppställningen till att man effektivt stängde Amel Majri och Lyons vänstersida. Däremot hade man svårt med Pauline Bremer på andra kanten, samtidigt som man inte fick något eget anfallsspel. Wolfsburg fick helt enkelt inte fast bollen högt upp i planen.
Men trots att det tyska laget var ganska statiskt tyckte jag att Nilla Fischer imponerade med sina uppspel. Såvitt jag kan minnas missade hon inte ett enda, tvärtom var det fantastisk precision i Fischers passningar.
Tyvärr slog hon en så svag straff att 120 minuters storspel lätt glöms bort. Tråkigt.
Intressant var att Wolfsburg både fick bättre defensiv kontroll och offensiv spets när Kellermann släppte handbromsen och satte in Bachmann och belgiska Tessa Wullaert samtidigt som man flyttade in Alex Popp centralt.
Då blev det ganska tydligt att Lyon går att såra på kanterna, framför allt på den franska högersidan, utanför Amandine Henry.
Åter till straffläggningen. När jag insåg vilka som skulle slå respektive lags sista straff blev jag inte direkt förvånad över utfallet. Jag har säkert luckor i kunnandet här, men jag minns bara en straff vardera från Elise Bussaglia och Saki Kumagai.
Bussaglias var en miss i underläge 2–1 i slutminuterna av OS-semifinalen mot Japan 2012. Kumagais var självklart hennes VM-guldstraff i Frankfurt 2011. Den ena hade alltså väldigt dåliga vibbar av sin karriärs viktigaste straff, den andra väldigt bra vibbar.
Ni vet ju hur det gick…
Utöver Schelin lämnar alltså även Amandine Henry (Portland Thorns i USA) och Louisa Necib nu Lyon. Efter matchen avslöjades att Necib kommer att avsluta sin karriär med OS. Det gäller alltså att njuta av hennes bollbehandling under turneringen i Brasilien, för sedan är det slut.
Slutligen några ord om tv-bevakningen. Jag tycker ju att någon större svensk kanal borde ha varit intresserad av att sända en final där vi visste att det skulle bli en svensk segrare. När ingen av de större högg är det självklart bra att Eurosport visade matchen, men tråkigt att de inte hade något uppsnack, studio och inte heller någon expertkommentator. Dessutom tråkigt att de gick ur sändningen direkt efter straffläggningen så att vi inte fick se prisutdelningen.
Men, det här är väl den verklighet damfotbollen får leva med. För att ge tid till uppsnack och prisutdelning räckte det inte med att vi var 46 000 som kollade på WCL-finalen, Eurosports näst bästa siffra under maj månad.
I Frankrike hade man tydligen 4,7 miljoner tittare på matchen. Det är den typen av tittarsiffror som gör att kanalerna börjar slåss om sändningsrättigheterna.
Publiksiffran på arenan var för övrigt 15 117. Det tycker jag faktiskt är för dåligt. Här är förresten en länk med publiksiffrorna från den senaste finalerna i WCL.
Innan jag släpper finalen för nu är här det ögonblick vi inte fick se på tv i Sverige:
* Så till helgens damfotboll runtom i världen. I kväll har det varit seriefinal i Norge. Det blev 0–0 mellan LSK och Avaldsnes – ett resultat som tajtar till det i tabelltoppen eftersom både Stabaek och Kolbotn smög sig närmare toppduon. Den norska seriefinalen direktsändes för övrigt av NRK i dag.
* I morgon är det svensk seriefinal. Den sänds tyvärr inte av någon etablerad svensk tv-kanal. Det tycker jag verkligen är extremt tråkigt. Jag vet inte vad det skulle ha kostat, men gissar att kanalerna hade fått matchen till en billig penning.
Nu är det enkameralösning på damallsvenskan.tv som gäller. Bra att matchen går att se, men nog är Rosengårds och Linköpings stjärnspäckade lag värda mer än så?
Fotbollsmässigt känns matchen öppen. Rosengård har det stabilare och jämnare laget och känns som klar favorit. Men LFC har ju en jättevass offensiv och det är ingen chock om de får med sig alla tre poängen hem.
I övrigt har det spelats två matcher i dag. Mallbacken föll med 3–0 hemma mot Göteborg, ett resultat som gör att värmländskorna är fast i bottenstriden, medan GFC på allvar blandar sig i kampen om tredjeplatsen.
Kvarnsveden och Djurgården spelade 2–2. Jag såg sista tio minuterna där gästerna kvitterade. Det målet gör att Djurgården håller ett betryggande avstånd neråt, medan Kvarnsveden missade chansen att få andrum.
I övrigt i helgen är det intressanta matcher där bottenlagen har hemmamatcher med poängchans, Kristianstad–Piteå och Umeå–Vittsjö. Varken Kristanstad eller Umeå har ännu tagit någon trepoängare. Kommer de i morgon?
* Annars är det färdigspelat i Tyskland och Frankrike. Och i England har WSL en månads uppehåll. Innan den engelska ligan tog semester tajtade det till sig i toppen. Liverpool lyckades nämligen sno poäng av Manchester City i onsdags, samtidigt som Chelsea vann med 2–1 mot Sunderland.
Därmed ser den haltande tabelltoppen ut så här:
Manchester City 7 15–0 19
Chelsea 6 16–8 15
Birmingham 7 4–4 11
Liverpool 7 13–13 8
Arsenal 5 5–6 7
Birmingham presenterade för övrigt ett spännande nyförvärv i veckan. Den landslagsmeriterade, tyska forwarden Isabelle Linden lämnar Frankfurt för den engelska klubben. Jag tycker att hon är en intressant spelare, dock har hon inte lyckats i Frankfurt. Kanske kan det här miljöombytet få fart på karriären igen?
Arsenal var för övrigt i Seattle i torsdags och spelade 1–1 i en träningsmatch mot Seattle Reign.
* När jag slutligen vänder mig mot till USA och NWSL, är det just de två senaste årens suveräna grundseriesegrare Seattle Reign som står i fokus. Efter sex omgångar har det tidigare topplaget har kommit lite efter, man har fem poäng upp till slutspelsplats. Även om man drabbats av ett par tunga skador är det här förstås en riktig missräkning.
Natten mot måndag klockan 01.00 svensk tid väntar prestigematch borta mot ligans enda obesegrade lag, Portland Thorns. Se den här:
Apropå Seattle Reign blev det deras skotska storstjärna Kim Little som vann BBC:s pris till världens bästa spelare 2015/16. Det är förstås en välförtjänt seger för en spelare som tyvärr inte tillhör ett landslag som tar sig till de stora mästerskapen.
Jag hann knappt publicera mitt förra inlägg förrän bekräftelsen kom på det som varit på gång ett tag – att Lotta Schelin lämnar Lyon. Vår forwardsstjärna har en match kvar i den franska storklubben, och det är torsdagens final i Champions League.
Innan jag gör en liten tillbakablick på helgens matcher kommer här en guide till finalen, som spelas på torsdag 18.00 på Stadio Città del Tricolore i den norditalienska staden Reggio Emilia.
18.00 VfL Wolfsburg–Olympique Lyonnais TV: direktsänds i Sverige av Eurosport 1 Tips: 45–55
Kommentar: Jag håller alltså Lyon som favorit till 55–45. Sett till potential skulle jag säga att skillnaden snarare är 70–30 i fransk favör, men det här är en final, vilket innebär ett extra nervspel.
Lägg till att Wolfsburg är ett fantastiskt cuplag, de har vunnit alla stora finaler de varit inblandade i. Däremot har Lyon på senare år darrat till flera gånger i stora matcher. Ju längre Wolfsburg kan hålla emot, desto större chans att de franska nerverna kan spela fransyskorna ett spratt.
En sak som talar för Lyon är att spelarna är mindre slitna än motståndarna. Klubben vilade nämligen hela A-lag i helgen. Man lät en ren B-uppställning ta hand om ligaavslutningen mot Montpellier. Den matchen blev för övrigt 1–1 efter att Sofia Jakobsson gjort Montpelliers mål.
Samtidigt som Lyons spelare vilade vann Wolfsburg den tyska cupfinalen. Finalen mot SC Sand slutade 2–1 efter att Zsanett Jakabfi gjort båda lagets mål. Segermålet kom med tio minuter kvar att spela.
Efter några tunga och skadeförföljda säsonger är Jakabfi för övrigt tillbaka i toppform. Ungerskan känns som en riktig joker i torsdagens final.
Wolfsburg startade för övrigt så här i cupfinalen: Almuth Schult – Babett Peter, Nilla Fischer (kapten), Maria-Joelle Wedemeyer, Lara Dickenmann – Ramona Bachmann, Vanessa Bernauer, Lena Goessling, Isabel Kerschowski – Jakabfi, Alexandra Popp.
Det är ganska troligt att det blir samma elva även i Champions Leaguefinalen. Möjligen väljer Ralf Kellermann att starta med Elise Bussaglia i stället för Bernauer. Men som sagt, det blir sannolikt en elva som i stora drag liknar helgens.
Det är ett välbyggt lag med snabbhet på båda kanterna och med grym tyngd i luftrummet i samband med fasta situationer. En av de starka huvudspelarna är förstås Nilla Fischer – lagets lagkapten. Stort att en svensk spelare kan få höja pokalen på torsdag.
Under en period var Caroline Graham Hansen Wolfsburgs klart vassaste offensiva vapen. När hennes säsong tog slut för några månader sedan trodde jag att det skulle bli kännbart. Men man har lyckats bygga om laget, och hitta nya vägar till mål.
Det troliga är att Wolfsburg kommer att kunna ligga på kontring mot ett mycket offensivt Lyon. Så är Kellermann och hans spelare inte vana vid att få spela, men känslan är att de kan tycka att det är rätt trevligt…
En riktig nyckelspelare för Wolfsburg är den tyska landslagsmålvakten Almuth Schult. Hon blandar högt och lågt i sina insatser. Mot Lyon har hon inte råd med några grodor – där måste hon göra en kanonmatch.
För Lyon är ett vasst lag. De har ännu mer snabbhet på kanterna än Wolfsburg, och även flera riktigt starka huvudspelare.
När Lyon vann franska cupen den 15 maj startade man så här: Sarah Bouhaddi – Pauline Bremer, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard (kapten), Amel Majri – Saki Kumagai, Amandine Henry, Camille Abily – Elodie Thomis, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugénie Le Sommer.
Det är troligt att det i huvudsak också blir den här elvan också mot Wolfsburg. Enligt kommentar nedan är det troligt att Lotta Schelin kommer att starta till höger i tremannaanfallet i sin sista match för Lyon. Annars lär Schelin bytas in i den andra halvleken i stället för Thomis. Jag hade gärna fått in Louisa Necib från start istället för Abily.
Lyon lever mycket på sitt vassa kantspel. Wolfsburg kommer att få jobba med att få stopp på högerkantens Bremer/Thomis och vänsterkantens Majri. Just Amel Majri har varit fantastisk den senaste tiden, hon kommer att utsätta Wolfsburgs backlinje för ett rejält hållfasthetsprov.
När inspelen kommer in har Lyon smarta straffområdesspelare i Hegerberg och Le Sommer. Vid fasta situationer är även de båda mittbackarna urstarka i luftrummet. Det är verkligen ett fantastiskt välbyggt lag Lyon ställer på benen.
Om de får tidig utdelning kan Lyon faktiskt vinna det här med rätt stora siffror. Då tvingas ju Wolfsburg flytta fram sin något sega backlinje en bra bit, vilket öppnar ytor för hypersnabba Lyonanfallare.
Men för varje minut Wolfsburg kan stå emot ökar risken för att de franska nerverna kan spela Lyon ett spratt. De senaste åren har de alltså darrat till när de hamnat under press.
Det blir helt enkelt en otroligt intressant match mellan de två lag som varit bäst i Europa den här våren. En värdig final.
* Så en kort koll på helgens fotboll. Den tyska cupfinalen har redan avhandlats, den franska ligaavslutningen också. Eftersom inte Lyon lät Ada Hegerberg spela stannade hon på 33 mål i skytteligatoppen. Tvåa blev Cristiane på 15 och trea Schelin med 14.
Här är övriga svenska spelare: Sofia Jakobsson 9, Linda Sembrant 4 samt Caroline Seger och Kosovare Asllani 1. Maria Karlsson blev mållös.
* I Italien vann Brescia guldet efter 8–0-seger i sista omgången. Verona vann svenskmötet med Fiorentina med 3–2, vilket innebär att Verona passerade Fiorentina och tog den andra platsen i Champions League.
* I USA vann Portland med hela 4–1 mot serieledarna Washington, ett resultat som packar ihop lagen rejält i toppen av tabellen.
Efter sex omgångar skiljer det nu en poäng mellan ettan och fyran. Noterbart är att de två senaste årens mästarlag Kansas City ligger sist med två poäng.
* Så slutligen till damallsvenskan. Där ser vi nu med spänning fram emot söndag 15.00 då Rosengård tar emot Linköping – en av årets riktiga höjdpunkter inom svensk damfotboll. Båda lagen har full poäng in i matchen.
Bakom de två suveränerna smyger Eskilstuna med som trea efter tre raka segrar. Fyra ligger skrällaget Djurgården som tagit nio poäng på de senaste fyra omgångarna. Stockholmsgänget börjar lägga en bra grund till nytt kontrakt. Med tanke på att de verkar bli väldigt många oavgjorda matcher i årets serie kan man faktiskt hänga kvar på strax över 15 poäng. Och dit har ju Djurgården inte så långt kvar.
I botten ser det tungt ut för Umeå och Kristianstad. De senare har dock som tidigare konstaterats inledningsvis haft ett väldigt tufft program. Kommer poängen nu när man börjar möta de andra lagen på undre halvan?
I skytteligan leder LFC:s Pernille Harder på åtta mål, två före lagkompisen Stina Blackstenius. Marta är trea med fem mål medan kvartetten Mimmi Larsson, Pauline Hammarlund, Ella Masar och Lieke Martens samsas om fjärdeplatsen på fyra.
I går presenterade Pia Sundhagetruppen till EM-kvalmatcherna mot Polen och Moldavien. Den stora skrällen var förstås att Kosovare Asllani var tillbaka i truppen.
Asllani som för övrigt hade två assist när Manchester City vann den tidiga seriefinalen mot Chelsea med 2–0 i torsdags. På klippet nedan ser man att hon var inblandad i många farligheterm, samt att hon opererade från ett slags nummer tio-roll.
Kul med Asllani. Kul också att Malin Diaz var tillbaka i Sundhages trupp. Man har ju funderat lite över hur Emilia Appelqvist skulle ersättas. Det blev alltså Diaz och i viss mån även Asllani som tog den platsen.
I övrigt kändes det som en ganska väntad trupp, förutom att Nilla Fischer står över. Fast i de här två matcherna skall vi klara oss utan Fischer. Hon spelar för övrigt tysk cupfinal mot SC Sand i dag klockan 15.00. Se den här.
Det jag känner lite oro över är målvaktssidan. Även om Lindahl gjorde några tveksamma ingripanden i klippet ovan har hon varit väldigt stabil, så henne känner jag mig trygg med. Däremot är jag tveksam till att Sofia Lundgren lämnas utanför truppen. Tycker att det är dags att ta in henne. Det jag sett av Hilda Carlén eller Emelie Lundberg i år har inte givit mästerskapsvibbar. Carléns agerande vid Mallbackens hörnor senast gjorde exempelvis mig rejält bekymrad.
Det om landslaget. Om några minuter är det avspark i sista omgången av franska ligan D1 Feminine. Där är dock allt intressant avgjort. Den enda intressanta frågan är hur många mål skyttedrottningen Ada Stolsmo Hegerberg kommer att göra. Hon står på 33 inför slutomgången.
15.30 spelas sista omgången av ligan i Italien. Där kan man med mycket stor sannolikhet se Brescia säkra guldet här. För svensk del är dock kampen om andraplatsen mest intressant. Där tar Stephanie Öhrström:s Verona – dock utan opererade Öhrström – emot Lisa Ek:s Fiorentina i en direkt avgörande match. Fiorentina tar andraplatsen på kryss.
I går blev Twente nederländska mästarinnor efter 3–0 mot Zwolle. Skytteligan vanns av Jill Roord på 21 mål.
Slutligen några ord om den pågående damallsvenska omgången. Det mesta talar för att vi får en seriefinal nästa söndag mellan två fullpoängare. Eller kan Göteborg snuva Rosengård på poäng nu 15.00?
Övriga fyra matcher är alla rätt intressanta. Inte minst Djurgården–Mallbacken i dag 16.00, ett möte mellan två lag som kommer från utmärkta insatser i förra omgången.
På måndag spelar Kristianstad i Eskilstuna. Ett Kristianstad som återigen har jätteproblem med ekonomin, och för tillfället går sin viktigaste match vid sidan av planen. I veckan har man lagt upp det här ropet på hjälp:
Då var pingsthelgen över och för mig var helgens damallsvenska behållning Tabitha Chawinga.
Även om jag inte har kunnat studera henne speciellt nära i de första omgångarna har känslan varit att hon inte nått den nivå jag trodde att hon skulle nå. Mot Linköping i lördags var hon däremot uppe på en grym nivå.
Jag vet att Stina Blackstenius fixade en straff och dessutom klev fram på slutet och avgjorde med en bestämd nick. Men i min värld var inte någon av Linköpings stjärnforwards i närheten av Chawingas klass. Hon var helt enkelt på en egen nivå.
Efter matchen fick jag sms om att Svenska fotbollförbundet borde försöka göra henne till svensk medborgare. Inte mig emot.
Efter matchen har jag även sett och hört synpunkten att Chawingas insats grumlas av att huvuddelen av hennes nio avslut missade målet. Och visst, jag har också tyckt att Malawiforwarden varit lite slarvig med avsluten i inledningen av damallsvenskan. Det känns som en detalj hon bör nöta.
Men.
Och det är ett stort MEN. Jag tycker inte att man kan gnälla på Chawingas avslut från i lördags. Officiellt står hon på ett mål och två ramträffar. Jag kan bara minnas en ramträff, men missade å andra sidan några minuter. Utöver de avsluten hann Magdalena Ericsson en gång upp ett Chawingaskott just innan mållinjen.
För mig är det mer än godkänt med tanke på förutsättningarna. De var ju att Kvarnsveden backade hem med nio utespelare och lämnade Chawinga ensam på mittlinjen. Mot sig hade hon i första hand fem landslagsspelare, fyra backar samt en täckande Claudia Neto.
Många av de gånger Chawinga avslutade utanför hade hon på egen hand först letat upp bollen, sedan skakat av sig några av de där landslagsspelarna.
Alla som någon gång spelat ensam forward vet hur mycket energi som går åt till att bara komma till avslutslägen när man är ensam mot ett försvar.
Som jag ser det går det inte att kräva mer av Chawinga än det hon gjorde i lördags. Hennes insats höll helt enkelt högsta världsklass.
Linköping däremot var lite av en besvikelse. Ändå vann de – vilket är en jättestyrka. Det är lag som vinner matcherna även när de har dåliga dagar som till slut kan få lyfta pokalen.
I övrigt i damallsvenskan var det en intressant omgång, där lagen bakom Rosengård och LFC fortsätter att ta poäng av varandra. Mallbackens 4–0-seger mot Piteå var helgens knall. Resultatet visar att Mallbacken inte tänker att bli något stryklag, det visar också att Piteå inte har råd att spela utan för många nyckelspelare.
Kul självklart för Antonia Göransson att få göra mål direkt i comebacken. Det var garanterat viktigt både för henne och för laget.
Djurgården har lyft sig i tabellen. Laget verkar ha mer spets än jag trodde inför avspark i serien, och just känns det som att stockholmarna bör ha goda chanser att hänga kvar. 3–0 borta mot Örebro är starka siffror. Samtidigt bör man ha i åtanke att Kif var osedvanligt uddlöst – dessutom bjöd man på de två första målen.
Apropå Djurgården blir Emilia Appelqvist borta från planen i cirka två månader till följd av en knäskada. Det innebär att hon självklart inte finns med i den EM-kvaltrupp som Pia Sundhage skall presentera på fredag. Det innebär även att OS är i fara för Appelqvist. Med tanke på hur det gick i fjolårets VM när Sundhage satsade på flera halvskadade spelare känns det osäkert om vår förbundskapten vågar ha med några frågetecken i sin 18-mannatrupp.
Det där med knäskador har tyvärr varit en tråkig följetong den senaste tiden. En av dem som drabbats är LFC-målvakten Matilda Haglund, som drog av korsbandet. Klubben har försökt få dispens för att ta in Kristin Hammarström som ersättare, men fått nej.
Även Vittsjös talang Linnea Jonasson har dragit av korsbandet – hennes andra korsbandsskada på kort tid. I vintras drog även Hanna Pettersson i Piteå av sitt ena korsband. Jag vet att det är några till, men just nu hittar jag inte namnen i minnesbanken.
Innan jag lämnar damallsvenskan, några ord igen om seriens parodiska assistliga. I helgen gick ytterligare ett stort antal passningsläggare miste om sina assist. Bland annat missades tre målpassningar i matchen Umeå–Eskilstuna. Så tråkigt.
* Vidare till Tyskland. Där tog Nilla Fischer och Wolfsburg den andra platsen i Champions League via 5–2-seger mot Köln. Fischer avgjorde matchen med sitt första mål för säsongen, en snygg volley som betydde 4–2.
Efter mästarinnorna Bayern München, tvåan Wolfsburg och trean Frankfurt var det ett litet hopp ner till sex lag som slutade inom fyra poäng. De sex lagen var i placeringsordning Freiburg, Essen, Jena, Potsdam, Hoffenheim och SC Sand.
Mandy Islacker
I skytteligan blev det Mandy Islacker som vann. Frankfurtforwarden gjorde två mål i sista omgången och slutade på 17 mål, tre fler än tvåan Vivianne Miedema och fyra fler än trean Svenja Huth.
I och med gårdagens omgång var det tack och adjö för Bernd Schröder och Kerstin Garefrekes – två legendarer inom tysk damfotboll.
När serien startar om till hösten heter nykomlingarna Duisburg och Mönchengladbach. De senare kom bara tvåa i sin serie, men vinnarna Hoffenheim 2 fick inte gå upp.
* I England föll Hedvig Lindahl och Chelsea i FA-cupfinalen. Jag tittade fragmentariskt på matchen, och utifrån vad jag såg var Arsenals 2–1-seger helt i sin ordning. Känslan är att den tidigare så dominanta storklubben nu har ett nytt kanonlag på gång.
* Den franska cupfinalen berättade jag om i förra inlägget. Här är ett klipp med matchens tre mål. Som synes har Sofia Jakobsson assist till Montpelliers ledningsmål. Fast visst känns det som att hon är offside?
Apropå det förra inlägget, som ju handlade om att Caroline Seger skulle vara klar för Lyon. Uppgifterna från Frankrike gör gällande att Lyon bara ser mycket små möjligheter att få behålla Louisa Necib och Lotta Schelin. I Schelins fall pratar man om att hon längtar hem till familjen. Jag gissar att det jobbas rätt hårt i Göteborgs FC på att få fram ekonomi till hennes lön.
* Tyskland blev Europamästarinnor i F17 efter straffläggning i finalen mot Spanien. Jag såg inte gårdagens final, men sett till klippet nedan var det rätt lag som vann. Klippet visar ju att tyskorna hade fyra bollar i målramen under ordinarie tid, matchen slutade 0–0. Det visar också att 15-åriga Klara Bühl (nummer 18) var inblandad i väldigt mycket i lagets offensiv. Håll koll på henne i framtiden.
Utöver Tyskland och Spanien blev det England som fick spela F17-VM i Jordanien senare i år. England vann bronsmatchen mot Norge med 2–1.
* Så en kort sväng runt i övriga Europa. I Tjeckien blev Slavia Prag mästarinnor med en omgång kvar att spela. Däremot kommer det att avgöras i sista omgången i både Italien och Nederländerna. I Italien har Brescia greppet. De leder med tre poäng och fyra mål före Fiorentina. I Nederländerna vann Twente seriefinalen mot Ajax i näst sista omgången. Därmed gick Twente upp i serieledning på målskillnad. Med tanke på att man möter tabelljumbon Zwolle i sista omgången är det stor fördel för Twente.
* Slutligen så såg jag den här artikeln som inte känns så smickrande för Zlatan Ibrahimovic. Vår störste fotbollsspelare har knappast imponerat i hanteringen av damfotboll och fotbollstjejer de senaste åren.
Efter tre spännande omgångar i den damallsvenska upptakten bjöd tyvärr söndagens matcher rätt på rätt förutsägbara resultat.
Alla de sex matcherna slutade nämligen ungefär som man kunde ha förväntat sig inför seriens avspark. Kanske är det ett tecken på att serien är på gång att sätta sig. Som opartisk betraktare hoppas jag att det bara var en tillfällighet – och att matcherna framöver kommer att vara minst lika oförutsägbara som de flesta varit i de inledande omgångarna.
Fast det är klart, Rosengårds och Linköpings matcher har ju inte varit så ovissa i de första omgångarna heller. Det känns inte omöjligt att de båda lagen kommer till det första inbördes mötet på Malmö IP den 29 maj som fullpoängare. Vilken av de etablerade tv-kanalerna köper in den höjdaren?
Den av söndagens matcher som var mest oviss var Skånederbyt i Vittsjö. Jag hade så mycket att göra på jobbet i söndags att jag knappt hann se något av matcherna. Men dramat i slutminuterna där Kristianstad först gjorde 0–1 på straff och såg ut att ta en efterlängtad trepoängare, bara för att tappa segern på övertid, lyckades jag se.
Tungt för KDFF som har haft ett tufft program i upptakten och som har Göteborg hemma, Eskilstuna borta och Piteå hemma i de kommande tre omgångarna. Där bör man nog ta minst en trepoängare för att inte hamna under jättepress när man ställs mot fyra förväntade bottenlag i omgångarna innan serien vänder.
Den mest ojämna matchen var den på Strandvallen i Mallbacken, en plan som förresten sågades rätt rejält av gästerna från Malmö efter deras 6–0-seger. I samband med matchen offentliggjordes helgens mest intressanta nyhet – att Antonia Göransson förstärker Mallbacken i år. Får man dispens ansluter hon direkt, annars får hon vänta till transferfönstret öppnar i juli.
Man har ju undrat lite vad det var för hälsoproblem som stoppade Göransson från spel i Seattle. Nu kom svaret – det handlade alltså om diabetes. Hon har verkligen haft allt emot sig sedan EM-misslyckandet 2013. Vi får verkligen hoppas att allt elände kan vända i de värmländska skogarna. I varje fall kramar jag mina tummar hårt för det.
I övrigt var det trevligt att se både Lina Hurtig och Fridolina Rolfö tillbaka på planen igen. Hoppas nu att båda för vara skadefria resten av den här säsongen.
* Totalt sett en ganska tråkig omgång i damallsvenskan alltså. Hur såg det då ut i andra europeiska ligor? Jo, som väntat kan vi nu gratulera Lotta Schelin till hennes åttonde raka franska ligaguld.
Schelin spelade den första halvleken när Lyon besegrade Soyaux med 5–1 (1–1). Tre av målen gjordes av Ada Stolsmo Hegerberg som därmed är uppe på 33 mål i skytteligan – det är för övrigt fler än de åtta sämst placerade lagen i ligan. Ändå har Hegerberg tappat lite fart i målgörandet under våren…
33 mål är för övrigt ett färre än Schelins personrekord i ligan. Det noterades hon för i fjol. Nu har Hegerberg en match på sig att slå den noteringen. Topp fem i flest antal mål per säsong i D1 Feminine genom tiderna ser ut så här i nuläget:
42 mål: Sandrine Bretigny, Lyon, 2006/07
38 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2004/05
36 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2005/06
34 mål: Lotta Schelin, Lyon, 2014/15
33 mål: Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon, 2015/16 – en match kvar att spela.
* Helgens bästa historia hämtar vi från Tyskland där Bernd Schröder fick en osannolikt bra avskedsmatch på hemmaplan mot Wolfsburg. Trots att gästerna hade betydligt fler klara målchanser verkade alla bollar studsa med Schröder den här dagen.
Potsdam vann nämligen med makalösa 4–0 mot formstarka Wolfsburg. Kolla in höjdpunkter här, mer medstuds än vad Potsdam hade går det väl knappast att få?
Men efter 45 år som klubbens stora ledare förtjänade väl Schröder lite medgång den här kvällen…
* I England dundrade Emma Lundh in sitt första ligamål för Liverpool. Hon gjorde det på Hedvig Lindahl i en match som slutade med de osannolika siffrona 6–3 till Chelsea.
Manchester City och Chelsea är WSL:s båda fullpoängare. De möts i en tidig seriefinal nästa torsdag.
Innan dess skall Lindahl till Wembley för att spela FA-cupfinal. Den spelas mot Arsenal på lördag eftermiddag.
* Slutligen noteras att Orlando Pride lockade storpublik även till sin andra hemmamatch någonsin. 8 211 åskådare räknades in. Det går hyfsat bra även sportsligt för den nybildade klubben – man vann mot ett skadedrabbat Seattle med 2–0 efter mål av Sarah Hagen och Lianne Sanderson.
Den svenska startelvan till morgondagens EM-kvalmatch i Slovakien har just blivit officiell. Den innehåller två intressanta nykomlingar.
Både Jonna Andersson och Pauline Hammarlund får nämligen chansen. Det är väl ganska positivt. Andersson kan bli första utmanare på ytterbacksplats om nu Elin Rubensson i första hand skall utmana på mittfältet i framtiden. När det gäller Hammarlund blir det spännande att se vad hon kan uträtta, även om jag hellre hade sett Stina Blackstenius i startelvan. Linköpingsforwarden gjorde ju ett väldigt bra OS-kval.
Hammarlund spelar förstås i stället för Lotta Schelin, som ju har varit skadad och nog mår bäst av att spela en begränsad tid.
Jag hade faktiskt gärna sett att Sundhage testat ytterligare lite. Då tänker jag i första hand på mittfältet, där det borde ha funnits plats för Rubensson – eller för Nilla Fischer. Om det blir spel på Slovakiens planhalva under stora delar av matchen är det bra att ha så många nickstarka spelare så högt upp i planen som möjligt. Då hade Fischer varit att föredra framför Emilia Appelqvist.
Med Fischer på mitten hade man även kunnat testa Magdalena Ericsson i mittförsvaret. Personligen hade jag gärna haft Ericsson på planen. Inte minst eftersom hennes vänsterfot levererar fasta situationer av en klass som ingen av de elva i morgondagens startelva når upp till.
Här är startelvan i sin helhet. Noterbart är att småskadade Marija Banusic aldrig åkte med till Poprad. Sverige flög alltså bara ner med 22 spelare.
Morgondagens match spelas 17.00 och direktsänds av TV12.
I dag har Sveriges F19/97-landslag förlorat med 1–0 mot Österrike i EM-kvalet. Eftersom Belgien tidigare i dag vann med samma siffror mot England står nu alla gruppens fyra lag på tre poäng och nollmålskillnad. Det blir en rysare i slutomgången på söndag.
I dag meddelas attFridolina Rolfö har lämnat återbud till EM-kvalmatchen i Slovakien. Som ersättare har Pia Sundhage tagit ut Marija Banusic.
Tråkigt med Rolfö, som varit väldigt skadeförföljd på senare år. Kul däremot med Banusic som har öst in mål för Eskilstuna under försäsongen och som känns väldigt intressant. Hon är en matchvinnartyp av ett slag vi inte har så många.
Däremot börjar man ju undra vad det är som har hänt mellan Sundhage och Kosovare Asllani. För något måste ju ha hänt. Det verkar ju som att Sundhage gör allt för att slippa att ta ut Manchester City-forwarden.
Jag påminner om att Asllani alltså var Sundhages förstaval bredvid Lotta Schelin fram till VM i juni i fjol. I år har vår förbundskapten nu tagit ut åtta olika forwards – men inte Asllani. Hon har alltså fallit från topp två på Sundhages rankningslista till att som bäst ligga på nionde plats. Som bäst.
Av en slump snubblade jag häromdagen över den här artikeln från 2012 där Asllani önskade Sundhage som svensk förbundskapten. Det har hänt en del sedan dess…
De åtta Sundhage valt före Asllani i år är förresten Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund, Rolfö, Jenny Hjohlman och nu alltså även Banusic.
Banusic har för övrigt gjort ytterligare ett mål i dag. Hon gjorde 1–0 när hennes Eskilstuna vann med 2–0 mot AIK. I övrigt i dag har Linköping vunnit med 6–1 borta mot Djurgården – Pernille Harder, Kristine Minde och Blackstenius tvåmålsskyttar, Göteborg med 4–0 mot Mallbacken – Elin Rubensson tvåmålsskytt – medan Umeå och Piteå spelade 1–1.
Jag har fortfarande inte sett Rosengårds match i Frankfurt, men jag har förstås tagit del av eftersnacket – som ju tyvärr till stor del handlar om rasism.
Även om man gärna vill att publiken på damfotboll skall visa större engagemang än vad den gör, så finns det ju avarter som man inte vill ha in på arenorna.
Jag har ingen aning om exakt vad som hände, men det låter ju vansinnigt tråkigt.
Däremot är det bra att Uefa har beslutat att titta på saken. Redan i förmiddags valde de att sätta upp ärendet på dagordningen för nästa veckas möte i deras etiska och disciplinära utskott. Hoppas de kommer fram till något konstruktivt.
Från Frankfurt till USA. Där är verkligen landslaget på krigsstriden mot sitt förbund. I februari drog damerna US Soccer till domstol första gången. Då var det kollektivavtalet som stod i centrum.
Nu är det dags igen.
Fem bärande landslagsstjärnor (Hope Solo, Becky Sauerbrunn, Alex Morgan, Megan Rapinoe och Carli Lloyd) tycker att det är damlandslaget som bär fotbollen i USA, vilket borde innebära att damerna skall ha minst lika höga löner som herrarna. Så är det dock inte. Enligt de fem spelarna tjänar de bara 40 procent av vad herrarna gör i landslaget.
De fem har därför valt att stämma förbundet för lönediskriminering. Läs mer om det här.
En blogg om internationell damfotboll 