I morgon är det stor avskedsföreställning i Malmö. Det är dags att tacka av Therese Sjögran som gör sin allra sista match när Rosengård tar emot Umeå i Svenska cupens ena semifinal.
Vi som inte kan ta oss till Malmö IP har möjlighet att se matchen på SVT1. De sänder med start 13.00. Det är fri entré i Malmö, så ingen som befinner sig i närområdet och har möjlighet att se matchen kan i alla fall skylla på att de inte har råd.
Apropå Umeå har jag inte sett något om klubbens ekonomi sedan deras rop på hjälp inför VM. Någon som vet vad som har hänt?
I morgon sänds även den andra cupsemifinalen av SVT. 15.30 på SVTplay går det att se Linköping–Kif Örebro.
Redan i dag är det två damallsvenska matcher. Både Eskilstuna–AIK och Hammarby–Vittsjö startar 15.00. Hammarbys match sänds på Tv4sport medan Eskilstunas går på Tv4plasPremium.
De två matcher som spelats hittills i damallsvenskan blev inga skrällar. Man kan säga att alla fyra laget tog vid där de slutade i våras. AIK är fortfarande för tunt och kan bara räddas kvar i serien av ett under – eller av ett stort antal meriterade nyförvärv. Piteå är fortsatt stabilt och Pauline Hammarlund börjar växa ut till en landslagskandidat.
Även för Örebro och Göteborg såg det ut ungefär som i våras. Faktum är ju att det inte har hänt så mycket med lagen under VM. Den enda klubb som genomgått en större förändring är Mallbacken, och känslan är att den förändringen är rejält till det sämre. 0–8 mot Göteborg i en träningsmatch indikerar att värmländskorna har tappat den stabilitet man trots allt hade innan VM-uppehållet. Det blir intressant att se hur Mallbacken klarar av Rosengård på onsdag.
* Lämnar vi allsvenskan så funderade jag lite på OS-kvalet i går. Jag gjorde det utifrån frågan om vilken typ av fotboll som kommer att ta Sverige till Brasilien.
Kvalet kommer alltså att spelas i mars. Jag tycker att det borde avgöras i Algarve – eller på en annan neutral, sydlig adress. Men det är tydligt så att det kommer att avgöras i antingen Sverige, Norge, Schweiz eller Nederländerna. Valet av land blir viktigt men vad än valet än faller på kan vi inte räkna med några speciellt bra fotbollsförhållanden.
Blir det vanligt gräs, vilket känns klart troligast, är det nog en rak kämpafotboll som kommer att leda vägen till OS. Försök till finlir i backlinjen brukar sällan ge någon större framgång på studsiga vårgräsplaner.
Här blir förstås fasta situationer också otroligt viktiga. Där ligger vi långt framme, vilket självklart är ett stort plus.
I nuläget håller jag dock Norge som favoriter i OS-kvalet. Dels var de det bästa laget av de fyra i VM. Dels passar rak kämpafotboll dem väl plus att de dessutom lär ha tillbaka sin kanske viktigaste offensiva kraft, Caroline Graham Hansen till kvalet.
* Slutligen till USA. Där blev alltså världsmästarinnorna i går första damlag att få en hyllningsparad genom New York. Klippet nedan visar hela paraden. Det är lite segt, men det ger en bild av hur mycket folk som kantade gatorna. Jag såg att det uppskattades till 200 000.
På ett sätt är rubriken ovan en stor lögn, för utvecklingen inom sporten är ju sådan att damfotbollen i dag är mycket bättre än den som spelades för tio år sedan. Damfotbollen i Sverige är alltså inte sämre än någonsin sett till kvalitet.
Men jämfört med övriga världen är rubriken sann. I dag har nämligen vårt svenska damlandslag noterat sin sämsta världsranking någonsin.
Tidigare hade Sverige aldrig varit rankat lägre än plats nummer sex i världen. På den nya rankinglistan är vi nere på plats nummer sju – med minimal marginal ner till plats nio.
Vänder inte utvecklingen nu direkt kan vi snart ha fallit ut från rankingens topp tio.
Noterbart är också att Sverige alltid tidigare har legat över 2000 rankingpoäng. Nu är vi nere på 1971, vilket bara är två fler än åttan Nordkorea och tre fler än nian Australien. En riktigt tråkig trend.
Toppar listan gör USA. Samma USA som i dag har firats av hysteriskt mycket folk i New York. Jag väntar på att det skall dyka upp tv-klipp där man kan få känna stämningen på allvar. Men den här stillbilden säger väl en hel del om att det verkar ha varit galet…
Även i England har man firat sitt landslag. Det var kanske inga gigantiska folkmassor som mötte spelarna i London i går, men det var folkmassor av dignitet. Laget fick nämligen audience både hos premiärministern och kronprinsen – dessutom fick de träffa David Beckham på Wimbledon:
I Sverige pågår också en turné. Fast knappast för att fira något. Tvärtom är det en turné som handlar om att ta igen förlorad mark. Pia Sundhage åker landet runt för försöka reparera sina brister i kommunikationen med klubbarna. Det är förstås bra.
Fast jag tycker att hon saknar självkritik i de intervjuer som gjorts med vår förbundskapten den senaste tiden. Alla gör misstag och självkritik är viktigt i ett lagbygge. Personligen har jag gjort massor av misstag i mina lagbyggen, misstag som jag tar ansvar för och försöker rätta till.
Jag vill i kommande intervjuer höra Sundhage ta ansvar för sina misstag och berätta hur hon tänker rätta till dem. De intervjuer som gjorts på sistone håller för övrigt rätt varierande kvalitet. Framför allt saknas det följdfrågor. Till damfotboll.com säger hon:
”Så här i efterhand kan vi konstatera att om man inte har tillräckligt många friska spelare, och spelare som haft mycket speltid under våren så räcker man inte till på internationell nivå idag.”
Självklart påverkade skadeläget. Men frågorna man ställer sig är hennes eget ansvar i frågan. Dels varför hon tog ut så många halvskadade spelare i truppen. Dels om hon inte tycker att hon borde ha hjälpt till att vila spelare genom att rulla på fler i landskamperna.
I intervjuerna saknar jag också frågor om vad som händer nu. Vilken riktning tänker hon ta med sitt lag. Skall hon bara köra på? Jag blir lite orolig när jag hör henne säga så här till SVT:
”När jag tittar tillbaka på VM handlar det väldigt mycket om anfallsspelet. Att tro på en anfallsidé och att alla gör det. Det pratas en hel del om försvarsspel, med all rätt, men den här pendeln måste tillbaka till anfallsspelet så att våra, skall vi säga stjärnor, Lotta Schelin och Caroline Seger – de skall dominera, och det skall vara i anfallsspelet.”
Jag hade hoppats att hon den här gången skulle börja att bygga upp laget genom att skapa ett stabilt försvarsspel. Men citatet ovan indikerar tyvärr det motsatta. Å andra sidan väcker det här citatet från samma SVT-intervju bättre vibbar:
”Vi spelade 0–0 mot USA. USA går och vinner hela VM:et, då tänker man: hm, vad är det vi gjorde som var rätt? Och vad skall vi göra mer utav det?”
Det laget gjorde rätt mot USA var ju att man spelade ett tajt och uppoffrande försvarsspel. I själva spelet skapade vi ju faktiskt inte en enda målchans mot USA. Däremot fanns det en känsla av trygghet i defensiven. Och så var vi farliga på fasta situationer.
Som jag ser det är det när vårt landslag kan ta med sig den trygghetskänslan ut på planen i varje match som vi redo att utmana om medaljer i mästerskap igen. Sundhage borde alltså jobba hårt på att få spelarna att känna defensiv trygghet.
Min lista över VM-inlägg börjar gå mot sitt slut. Det här är det näst sista planerade inlägget om mästerskapet, ett inlägg där jag tänkte redovisa några listor.
Den första listan är slutplaceringarna i VM. Jag är inte säker, men jag tror att det är så här man räknar officiellt. Fördelningen av platserna ett till fyra är ju inga konstigheter.
Lagen 5–8 och 9–16 har placerats efter hur de presterat i tidigare omgångar. De lag som tagit flest poäng av lagen 5–8 placeras högst. Bland de lag som åkte ut i åttondelsfinalerna är första kriteriet vilken placering man hade i gruppspelet, sedan antalet poäng. Samma upplägg gäller för de som åkte ut i gruppspelet. Det ger följande slutlista:
1) USA
2) Japan
3) England
4) Tyskland
5) Frankrike
6) Kanada
7) Australien
8) Kina
9) Brasilien
10) Norge
11) Kamerun
12) Sydkorea
13) Holland
14) Colombia
15) Schweiz
16) Sverige
17) Thailand
18) Costa Rica
19) Nya Zeeland
20) Spanien
21) Nigeria
22) Mexiko
23) Elfenbenskusten
24) Ecuador
Nu vet vi ju att lottningen av gruppspelet var geografisk och att upplägget på slutspelsträdet var riggat, vilket gör att placeringslistan inte fullt ut avslöjar lagens styrka. Thailand hamnar exempelvis för högt.
Jag rankade ju alla 24 lagen inför VM. Om jag skulle ge mig på en liknande ranking nu efter, en ranking koncentrerad till spelstyrka, så skulle den se ut enligt följande: (siffran inom parentes är hur jag rankade laget inför VM)
1) USA (2)
2) Frankrike (3)
3) Tyskland (1)
4) Norge (8)
5) England (5)
6) Japan (4)
7) Kanada (6)
8) Australien (12)
9) Brasilien (9)
10) Kina (16)
11) Colombia (19)
12) Sverige (7)
13) Kamerun (20)
14) Schweiz (10)
15) Holland (11)
16) Nya Zeeland (14)
17) Nigeria (15)
18) Sydkorea (17)
19) Costa Rica (21)
20) Mexiko (18)
21) Spanien (13)
22) Thailand (24)
23) Elfenbenskusten (23)
24) Ecuador (22)
Det finns ju en del placeringar här som man kan diskutera. Norges har jag själv funderat mycket över. Men jag har kommit fram till att norskorna hade ett lag med stor kapacitet, men som försvann alldeles för tidigt. Jag tyckte ju att Norge var bättre än England och borde ha vunnit lagens inbördes möte, något som berättigar placeringen ovan. Enligt samma princip tycker jag att England var bättre än Japan. Man kan även diskutera Tysklands placering, och så vidare…
De lag som tagit störst steg i positiv riktning är Australien, Kina, Colombia och Kamerun. De största rasen står Sverige, Schweiz och Spanien för.
Totalt är väl det här en signal om att det antingen är lagen från Europa som har underpresterat, eller jag som hade övervärderat våra europeiska representanter inför mästerskapet. Eller så är det en kombination av båda.
De färska världsmästarna har fått gratulationer från höger och vänster. I går var de i Los Angeles och mottog folks gratulationer. På fredag är det en motsvarande ceremoni i New York.
Här är ett klipp från Los Angeles där Abby Wambach håller ett litet anförande som avslutas med att hon och Amy Rodroguez introducerar en ny version av VM:s mest använda ramsa, ”I believe that we will win”:
Innan avresan till Los Angeles hade USA en ceremoni i Vancouver där man firade att landslagströjan numera pryds av tre stjärnor. I klippet från i förrgår kan man konstatera att Jill Ellis egentligen avslöjar den nyhet som kom ut i går, alltså att Lauren Holiday nu avslutar sin karriär. När Ellis lämnar över tröja nummer 12 säger hon:
”What a send off for you my friend”
Slutligen är här ett rätt roligt klipp där Barack Obama gratulerar laget och konstaterar att damfotbollen har återtagit tittarrekordet för fotboll i USA:
I kväll svensk tid kom den lite överraskande nyheten att nyblivna världsmästaren och dubbla olympiska mästarinnan Lauren Holiday nu slutar i USA:s landslag.
Det var överraskande i alla fall för mig. Tydligen har rykten florerat i USA om att det här skulle ha varit på gång. Men jag tycker att det är synd Holiday som fyller 28 i september lägger av i så tidig ålder.
Hon är ju en av USA:s allra mest talangfulla spelare. I VM fick hon inledningsvis spela i rollen som defensiv innermittfältare, en roll hon egentligen helst slipper. Holiday är ju som bäst i nummer 10-rollen, den som hon har i klubblaget FC Kansas City. Där har hon varit dominant de senaste säsongerna.
Holiday säger att hon givit landslaget tio år, nu är det dags att prioritera familjen. Holiday hette tidigare Cheney, men bytte efternamn när hon gifte sig med ungdomskärleken och NBA-stjärnan Jrue Holiday.
Det lär bli en del förändringar i Jill Ellis trupp framöver. Abby Wambach har ju antytt att hon också skall sluta i landslaget, samma sak med Christie Rampone, Shannon Boxx och kanske ytterligare några spelare. Ingen av de här har dock definitivt sagt tack och hej ännu.
USA skall spela tio landskamper i höst som ett slags eriksgata. Det spekuleras i att någon av dem att bli Holidays avskedsföreställning i landslaget. Om VM-finalen var hennes final bjöd hon på en mäktig avslutning. För den volley hon smällde in till 3–0 är inte att leka med.
VM 2015 är över. Jag brukar ju sammanfatta varje damfotbollsår i vinjetter eller rubriker. Det känns rätt att köra sammanfattningen av mästerskapet i Kanada enligt samma upplägg. Här är mitt VM i rubriker:
Guldlaget: USA. Efter fem halvdana matcher hittade amerikanskorna rätt och uppträdde som mästarinnor på alla sätt i de två sista matcherna.
Största vinnaren: De stora matchernas mästarinna Carli Lloyd förstås. När Jill Ellis från semifinalen valde att bygga USA:s offensiv kring mittfältaren visade hon sin klass. Finalens första kvart är redan fotbollshistoria. Tänk bara att göra mål från mittlinjen i en VM-final. Och att det är ditt tredje mål innan 16 minuter har spelats. Magiskt.
Skönaste avslutningen: Legendaren Abby Wambach fick som väntat mest agera inhoppare i VM. Men till slut stod tidernas målskytt i landslagssammanhang där som den vinnare hon är. Wambach lyfte VM-pokalen ihop med Christie Rampone och kan nu njuta av att ha vunnit allt som går att vinna under sin landslagskarriär.
Skyttedrottningen: Titeln tillföll tyska forwardsesset Celia Sasic, men med mycket liten marginal. Sasic gjorde sex mål och ett assist på 553 spelminuter. Tvåan Carli Lloyd kom upp jämsides i mål och assist men spelade 77 minuter mer. Personligen är jag rätt nöjd med mitt tips av skytteligatoppen. Lloyd var jag inte nära att pricka in, men jag prickade ettan Sasic och hade med trean Anja Mittag på min lista över utmanare.
Bronstjejen: Engelska högerbacken Lucy Bronze förstås. Inte bara för sitt namn, utan för att hon var Englands bästa spelare och sannolikt även VM:s allra bästa ytterback.
Olyckligaste: Engelska mittbacken Laura Bassett var otröstlig efter sitt självmål på övertid i semifinalen mot Japan.
Lyckligaste: Det lyste av glädje kring Laura Bassett efter bronsmatchen.
Rekordsiffrorna: Det slogs rekord på rekord för tittarsiffror runtom i världen. Det mest anmärkningsvärda slogs i USA för gårdagens final. Totalt såg 26,7 miljoner amerikaner finalen – det är nytt rekord för en fotbollsmatch i USA. Siffrorna överstiger alltså även de högsta som noterats för herrfotboll.
Den falska matematiken: Rekorden för tittarsiffror utgår jag ifrån att de är korrekta. Däremot vet jag att noteringarna för publiksiffror på arenorna är tillrättalagda. Officiellt sägs att 1,35 miljoner åskådare räknades in under mästerskapet. Med tanke på att man räknade samma publiksiffror för båda matcherna när det var dubbelmatch under gruppspelet är siffrorna inte korrekta. Det var exempelvis långt ifrån fullsatt i Winnipeg på Sverige–Nigeria och Australien–Nigeria. Båda matcherna har dock bokförts som fullsatta. Det gör att snittpubliken 26029 är en klart överdriven siffra. Däremot är det inte falsk matematik att sju matcher spelades inför publiksiffror på över 50000 åskådare och att 54027 på Kanada–England var VM:s högst notering.
Vänligaste välkomstkommittén: Svenska Fotbollförbundets ordförande och generalsekreterare som tog emot vårt svenska lag på Arlanda med skylten:
”Vi kommer alltid igen.”
Största personligheten: Meghan Klingenberg. Jag hade aldrig träffat den amerikanska vänsterbacken tidigare, men hon blev omgående en personlig favorit. Förutom att han är grymt verbal och charmig var hon underbar mot oss i media i den mixade zonen. Medan flera andra amerikanska spelare lät som förinspelade band och mest ville vidare till spelarbussen tog sig Klingenberg gott om tid och ansträngde sig verkligen för att ge bästa möjliga svar. Högsta betyg.
Som en parentes gillade jag att Klingenberg och Morgan Brian är inneboende hos NBA-profilen Jeff van Gundy och hans familj. Läs om det här.
Den ende som fått sparken: Nigerias förbundskapten Edwin Okon fick lämna sitt jobb efter jumboplatsen i grupp D. Han är hittills den ende som fått sparken av de 24 kaptenerna.
Det mest omtalade brevet: Hela den spanska truppen gick ihop och skrev ett öppet brev om få en ny förbundskapten istället för Ignacio Quereda. Ännu har det inte gått igenom, men det finns indikationer på att spanjorskorna kommer att få en ny landslagsledning. Vi får se om förbundet informerar spelarna brevledes…
Snällaste laget: Australien vinner den ligan – de drog inte på sig en enda varning eller utvisning under sina fem matcher. Även Costa Rica lämnade Kanada utan att ha dragit på sig några kort – fast de spelade bara tre matcher.
Värsta krampen: Drabbades Sverige av mot Nigeria. Först Kosovare Asllani, sedan Emma Berglund, Nilla Fischer – och på något sätt till slut hela laget.
Största skrällen: Colombias 2–0-seger mot Frankrike. Det var inte en skräll – det var en bomb. Fast lite hjälp fick man av en svag domarinsats. För Frankrike skulle förstås haft straff för den colombianska handpåläggningen vid ställningen 1–0.
Största domartavlan: Det här tilltaget från Daniela Montoya blev alltså inte straff:
Charmigaste inslaget: Klackarna som stöttade Kamerun och Elfenbenskusten. Den senare sjöng och hyllade sitt lag även efter 10–0-förlusten mot Tyskland. Respekt. Kameruns underbara klack fick jubla fler gånger. Firandet ihop med spelarna efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton värmde definitivt mitt hjärta. Det var underbart att få se den glädjen.
Största svikaren: Damfotbollens självutnämnde gudfader Sepp Blatter som inte vågade åka över Atlanten för att ta hand om sitt gudbarn.
Snyggaste överstegsfinterna: De bjöd helt klar Lady Andrade från Colombia på.
Viktigaste avstängningarna: När Megan Rapinoe och Lauren Holiday inte fick spela mot Kina tvingades Jill Ellis kasta om i USA:s startelva. Då fann hon grunderna till det som skulle bli ett guldspel. För det var en väldigt stor skillnad mellan det USA som inledde turneringen och det som avslutade den. Det USA som inledde VM hade tre forwards på planen och var uddlöst. Det USA som avslutade hade en forward och var sylvasst. Logik?
Mest spektakulära filmningen: Dött lopp mellan Steph Houghton och Clarie Lavogez. För fyra år sedan filmade inte fotbollstjejer. I år har tyvärr otyget gjort sitt intåg även i damfotbollsmatcher – vilket gjort de svaga domarnas jobb ännu svårare. Som väl var kom inte Lavogez undan med sitt skådespel. Det gjorde däremot Houghton…
Mest ödesdigra beslut: Och modigaste. Claire Lavogez igen. Frankrikes yngsta spelare ville visa att hon är en vinnare och erbjöd sig att slå den sista straffen. Modigt och kaxigt. Men tyvärr ödesdigert.
Snyggaste bollmottagningen: Norges Emilie Haavi mot Thailand. Se den här.
VM:s bästa rörmokare: Sannolikt Australiens 19-åriga talang Larissa Crummer, som jobbar som rörmokarlärling vid sidan av sin fotbollssatsning. Tidningen Canberra Times uppmärksammade inför kvartsfinalen hur många av spelarna i The Matildas hade ”vanliga jobb” vid sidan av fotbollen. På länken ovan kan du själv se vilka som jobbar i sportaffär, vilka som jobbar som förskollärare, apoteksassistent och barista, samt vem som sysslar med finansplanering.
Mest nonchalerade: Tyska vänsterbacken Jennifer Cramer ville ha Nadine Angerer:s uppmärksamhet inför en av gruppmatcherna. Det gick inte så bra…
Bästa matchen: Tyskland–Frankrike. Jämn, välspelad och grymt spännande. En riktig höjdare.
Mest ointresserade: Kontinenten Sydamerika. Där har damfotbollen en vansinnigt lång väg att gå. Att turneringen krockade med herrarnas Copa America gjorde inte saken bättre. Kanske kan nästa års OS hjälpa till lite med intresset i Brasilien. Men totalt sett har Sydamerika tappat de senaste åren. Medan resten av världen utvecklas i raketfart står de sydamerikanska länderna stilla.
2007 spelade Brasilien final. 2011 åkte man ut mot USA i en dramatisk kvartsfinal. I årets VM saknade Sydamerika för första gången sedan 1995 ett lag bland de åtta bästa. Oroväckande.
Snabbaste hattricket: Om vi räknar i antal minuter från mål ett går priset till Fabienne Humm som satte tre mål på fem minuter mot Ecuador.
Snabbaste hattricket: Om vi räknar från matchstart går priset till Carli Lloyd. Drygt 15 minuter tog det innan Lloyd hade gjort tre mål i finalen mot Japan.
De ifrånkörda: Domarna. Medan spelarna blir bättre och bättre släpar domarnivån efter. Att det blir en del svaga insatser i gruppspelet får man kanske acceptera, men att så många slutspelsmatcher avgjordes av svaga domarinsatser är inte acceptabelt. Domarkvaliteten måste höjas. Fifa har valt att bara satsa på kvinnliga domare inom damfotbollen. Det är kanske dags att omvärdera det beslutet. Låt de bästa döma. Låt alltså de bästa kvinnorna döma internationell herrfotboll och låt herrar döma damfotboll.
Största fiaskot: Sverige skulle vinna VM – så lät det för ett år sedan. I våras ändrades målsättningen en aning. Men att världsfemman skulle lämna Kanada utan att vinna någon match, placerade som nummer 16 – det är ett fiasko.
Bästa upplägget: Hade Kanada. De hade fått ett skräddarsytt slutspelsträd – förutsatt att man vann sin grupp. Det gjorde man. Ändå tog det roliga slut i kvartsfinal. Det jag såg av Kanada var trots allt Christine Sinclair väldigt bra. Hon vräkte inte in mål som i fornstora dar, men låg bakom det mesta av det bästa från Kanada. Hon serverade lagkompisarna, som dock inte var bra nog.
Snyggaste målet: Den officiella omröstningen är igång. Här är de tolv kandidaterna. Det är inte lätt, men personligen röstar jag på Maren Mjelde. Det går knappast att slå en frispark så mycket bättre än hon gjorde mot Tyskland.
Mest surrealistiska upplevelsen: För egen del var det att sitta ihop med tio andra svenska journalister i en hotellrestaurang tvärs över gatan från landslaget och se om Sverige skulle gå vidare eller inte. Det blev avancemang ur gruppspelet, något som gör att hoppet om OS fortfarande lever.
Avskeden: Ett antal stora spelare gjorde sina sista VM och tog farväl från fotboll på allra högsta nivå i och med VM. Det finns därmed anledning att tacka följande lirare för alla högtidsstunder genom åren. Tack Therese Sjögran, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Abby Wambach, Christie Rampone, Shannon Boxx, Nadine Angerer och Homare Sawa. Jag har säkert glömt några här. Tack till er också…
Konstigaste avskärmningen: Medan de flesta lagens spelare var otroligt aktiva på sociala medier stängde det svenska laget ner helt. Det visade sig knappast vara ett framgångsrecept. Tvärtom gick ju guldet till USA – det lag där spelare och förbund engagerade sig allra mest på sociala medier. Det kanske är dags för en ny mediepolicy för vårt landslag?
Positiv utökning: Det funkade utmärkt med att ha 24 lag i VM-slutspelet. Däremot är det tråkigt att Uefa inte lägger mer kraft på att förhandla till sig ett rättvist antal platser i VM och OS. Medan flera världsdelar fick med för många lag saknades flera kvalificerade europeiska lag i Kanada. Och att Europa bara har tre OS-platser är närmast pinsamt från Uefas sida.
De sämsta vattenspridarna: Det manuella bevattningssystemet i Ottawa.
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Största dubbelmoralen: Fifa kräver att spelarna ställer upp bakom en skylt med fair play inför matcherna… Men när VM skulle lottas valde Fifa att strunta i att lotta de toppseedade lagen. De riggade ett upplägg där Kanada skulle få enklast möjliga väg till finalen. De tre högst rankade lagen placerades alla på samma halva av slutspelsträdet. Fair play?
Största sågningen: Den uteblivna lottningen drabbade Frankrike, något som fick Camille Abilyatt såga Fifa:
Fler sammanfattningar av VM är alltså på gång. I väntan tänkte jag bara lägga upp en länk till min BT-krönika efter finalen – en krönika som nästan uteslutande handlar om Carli Lloyd.
USA vinner VM efter solklara 5–2 mot Japan i finalen. Det kändes faktiskt avgjort redan efter fem minuter och ställningen 2–0.
Carli Lloyd gjorde tre av målen – bland annat de två första – och blev därmed målskytt i samtliga slutspelsmatcher. Även om Lloyd räckte över kaptensbindeln till Abby Wambach i slutet av matchen är det ingen tvekan om vem som har lett USA till guldet.
Japan skall ha heder av att de aldrig gav upp utan körde på hela matchen och försökte få kontakt. Efter Julie Johnston:s självmål till 4–2 fanns ett litet hopp. Men det släcktes bara två minuter senare, när Tobin Heath punkterade finalen med sitt 5–2-mål.
USA bytte in legendarerna Wambach och Christie Rampone på slutet, men det var den nya generationen som tog hem guldet.
Och det var faktiskt två avstängningar som gjorde att Jill Ellis fick pusslet att gå ut. För under resan fram mot VM och även i de inledande omgångarna så famlade amerikanskorna i jakten på ett effektivt spel. Man var stabilt i defensiven, men saknade flyt i anfallsspelet.
När Lauren Holiday och Megan Rapinoe blev avstängda till kvartsfinalen mot Kina tvingades Ellis att stuva om i laget. En av lösningarna var att plocka in Morgan Brian som defensiv innermittfältare och att få in Tobin Heath på ena kanten. Till semifinalen mot Tyskland utvecklade Ellis uppställningen ytterligare genom att flytta fram Carli Lloyd som släpande forward i en 4–4–1–1-formation.
Det blev guldreceptet. USA vann först semifinalen mot Tyskland och körde sedan över Japan i finalen. Det blev alltså 5–2 (4–1). Jag hade 9–5 i målchanser och 7–3 i hörnor.
Strax skall Abby Wambach lyfta pokalen. Jag återkommer med fler funderingar och sammanfattningar.
Carli Lloyd missade straff i VM-finalen 2011. Hur det gick till kan jag liksom inte förstå. Lloyd är ju annars född för att avgöra stora matcher.
Hon avgjorde OS-finalen 2008. Hon avgjorde OS-finalen 2012. Och hon äger VM-finalen 2015. Lloyd gjorde tre mål första kvarten och är plötsligt uppe jämsides med Celia Sasic i skytteligan, båda står på sex mål och ett assist med en halvlek kvar av VM.
Fattar jag reglerna rätt måste dock Lloyd fixa ett mål eller assist till för att vinna. Fifa går nämligen på speltid om två spelare står jämsides – kortast speltid vinner. Och Lloyd har nu spelat längre tid än Sasic.
Även om inte Lloyd skulle vinna skytteligan lär hon ändå ta ett storslam. Efter den här uppvisningen kan ju bara en japansk vändning efter paus hindra Lloyd från att vinna VM:s guldboll. Och hon lär ju få Ballon d’Or på köpet.
USA:s första 15 minuter var för övrigt fullständigt fantastiska. Under den perioden var amerikanskorna precis så överlägsna som man fick känslan av när man såg semifinalerna. Dessutom visade USA en fantastisk effektivitet.
I VM-finalen 2011 gjorde USA ett mål på sina tio första målchanser. I natt gjorde USA mål på sina fyra första målchanser. Eller. 4–0-målet från mittlinjen var ju inte ens en målchans…
I paus är det alltså 4–1 i mål, 6–2 i målchanser och 3–0 i hörnor.
Fifas tekniska studiegrupp har presenterat kandidaterna till priset guldbollen som går till VM:s bästa spelare. Bland de åtta kandidaterna till bästa utespelare saknas den som jag tycker har varit allra bäst, Ramona Bachmann.
Noterbart är att två högerbackar finns med, medan bara en av de åtta är utpräglad forward. Se det som en signal om att det har varit det stabila försvarsspelet som dominerat det här världsmästerskapet.
Kandidaterna är i bokstavsordning:
* Saori Ariyoshi, högerback, Japan
* Lucy Bronze, högerback, England
* Amandine Henry, mittfältare, Frankrike
* Julie Johnston, mittback, USA
* Carli Lloyd, mittfältare/forward, USA
* Aya Miyama, mittfältare, Japan
* Megan Rapinoe, mittfältare, USA
* Celia Sasic, forward, Tyskland
I kategorien bästa målvakt heter kandidaterna:
* Nadine Angerer, Tyskland
* Ayumi Kaihori, Japan
* Hope Solo, USA
Här hade jag inte haft något emot att någon av Erin McLeod och Lydia Williams hade tagit plats på Kaihoris bekostnad.
Slutligen är här de tre kandidaterna till bästa unga spelare:
* Kadeisha Buchanan, mittback, Kanada
* Ada Stolsmo Hegerberg, forward, Norge
* Jiali Tang, mittfältare, Kina
Personligen har jag börjat skissa på mitt världslag. Jag tänker inte spika det förrän de två sista matcherna är spelade. Men i nuläget är uppställningen 4–4–1–1 med de här spelarna: Solo – Bronze, Azusa Iwashimizu, Becky Sauerbrunn, Laure Boulleau – Miyama, Henry, Bachmann, Louisa Necib – Lloyd – Sasic. Det finns flera spelare som ligger på gränsen och som under helgen antingen kan ta sig in i eller ur laget.
Jag välkomnar förstås synpunkter både på Fifas uttagningar och på mitt nuvarande världslag. Inte minst på backvalen. Jag tycker alltså att Becky Sauerbrunn har varit bättre än Julie Johnston – en åsikt som tydligen inte delas av Fifa.
Den åsikten delas inte heller av Simon Bank på Aftonbladet. Han har i dag nominerat följande världslag: Angerer – Jessica Houara, Wendie Renard, Johnston, Meghan Klingenberg – Miyama, Henry, Lloyd, Elodie Thomis – Bachmann.
Det udda är att Banks lag bara består av tio spelare, det fattas en forward. Sasic? På avdelningen fiaskon är det även Ana Maria Crnogorcevic på bilden som skall föreställa Bachmann. Jag är inte heller säker på att det verkligen är Henry på Henrybilden.
Laget som sådant är inget fiasko, även om jag inte håller med om de defensiva spelarna. Bank har valt att ha Mark Sampson som förbundskapten, det känns som ett bra val. Även om jag tycker att han tar i för mycket i vissa av sina uttalanden har han gjort ett väldigt bra VM. Och hans stöd till Laura Bassett efter semifinalen var stort ledarskap.
Oj. Oj. Oj. England var bäst – men det är ändå Japan som får spela VM-final natten mot måndag. Japanskorna vann trots att de inte hade ett enda eget avslut mot mål i spelet. Inte ett enda.
Trots det gjorde man två mål. Dels fick man en feldömd straff. Dels så avgjorde Laura Bassett matchen för Japan med ett grymt självmål till 2–1 i 92:a minuten.
Det är förstås grymt imponerande att Japan är klart för sin fjärde raka stora mästerskapsfinal. De vann VM-finalen 2011 mot USA, förlorade OS-finalen 2012 mot USA, vann finalen i asiatiska mästerskapen 2014 mot Australien och skall nu återigen ställas mot USA i en final.
Men det är lika bra att säga det igen. Japan anno 2015 är inte i närheten av lika bra som Japan anno 2011. I dag var det japanska passningsspelet stundtals förbluffande svagt med tanke på vilken teknisk nivå spelarna håller. De offensiva passningarna spreds stundtals med en pricksäkerhet som påminde om en vattenspridares.
England gjorde däremot en utmärkt insats taktiskt sett. Man fick matchen dit man ville från start. Med grunden i ett tajt och fysiskt försvarsspel som japanskorna inte lyckades dyrka upp och ett rakt anfallsspel lyckades man även skapa en del.
Efter 70 minuter hade jag 5–1 i målchanser till England. Den enda japanska var den feldömda straff som Aya Miyama säkert placerade in till 1–0. Tydligen skulle alla semifinallag i det här VM:et ha varsin straff – gärna en feldömd sådan.
Den engelska straffen var för övrigt ännu mer feldömd. Steph Houghton slog till med en av mästerskapets sämsta filmningar – men fick ändå domslutet med sig. Straffen slog Fara Williams in pardonlöst till 1–1.
I 70:e minuten byttes Mana Iwabuchi in för Japan. Hon var en frisk fläkt och skapade två hyfsade lägen åt sitt lag – inget av avsluten krävde dock något målvaktsingripande. Det blev alltså ett självmål på övertid som säkrade japanskornas plats i finalen.
Sett till spelet i de båda semifinalerna känns det som att det bara är egna nerver som kan hota USA:s guld. Det Japan som ställdes mot England i dag kommer att vara chanslöst mot amerikanskorna om man inte höjer sig flera nivåer.
Det var ju nämligen klasskillnad på de båda semifinalerna. USA–Tyskland var en bättre fotbollsmatch och spelades i ett högre tempo än Japan–England. Trots det hade USA ett mycket bättre offensivt passningsspel i går än vad Japan kunde få till i dag.
Personligen har jag inte sett det här japanska laget prestera något som skulle kunna få dem att slå ett USA som har hittat rätt balans i laget och som fått spelet att falla på plats. USA blir gigantiska favoriter i finalen.
Nu är det dags att få några timmars sömn.
Tyvärr blir det bilderna av den förkrossade Laura Bassett man tar med sig från den här matchen. Hon och England förtjänade inte ett så grymt slut på dagens match. De var ju det bättre laget…
I natt skall vi få fram USA:s finalmotståndare. Vi skall ha fram det lag som kommer till Vancouver som outsider. För trots att Japan är regerande världsmästare känns semifinalen mot England som ett rent utmanarmöte efter USA:s starka insats mot tyskorna.
Här är en matchguide till semifinalen Japan–England:
Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.
Matchstart: 01.00 (17.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt. Domare: Anne-Marie Keighley, Nya Zeeland. Odds: 60–40 i japansk favör. Japan är klara favoriter – trots att de faktiskt inte har slagit England någon gång. Men det blir tufft. Det känns som att det kan bli en ny uddamålsseger – kanske först efter förlängning. Säg 2–1.
På förhand känns den här semifinalen inte lika intressant som USA–Tyskland. Många kallar ju gårdagens gigantmöte för den moraliska finalen. Det gör inte jag. Oavsett vilka som är där spelas finalen natten mot måndag – även den moraliska.
Jag tänker nämligen inte underskatta Japan – eller England. Jag hade ju faktiskt de här båda lagen som fyra och femma i min rankning inför mästerskapet och nu har båda levt upp till de förväntningarna.
Backar vi bandet fyra år var det Sverige som spelade semifinal mot Japan. Det här känns på många sätt som en liknande match. England är precis som Sverige var då ett lag med en stabil defensiv. Dessutom hade man en vass forward, en lite darrig målvakt och bra kvalitet i de fasta situationerna.
Även om Japan alltså får räkna med att bära favoritskapet mot England finns det saker som talar för en jämn match. En sak är att båda lagen har förbundskaptener som är noggranna taktiskt sett.
Varken Japans Norio Sasaki eller Englands Mark Sampson lämnar något åt slumpen. Som exempel kan nämnas att det engelska 2–0-målet mot Kanada – det som Lucy Bronze nickade in – var välplanerat.
England hade nämligen sett att Kanadas kortaste spelare, Allysha Chapman, alltid tar hand om bakre ytan vid inläggsfrisparkar – oavsett vilken motståndarna som löper in där.
Till The Guardian berättar Bronze att en av lagets scouter, Lee Kendall, hade förutspått situationen:
”Lee sa: ‘Luce, gå mot bakre stolpen, hon kommer att markera dig och du är en halvmeter längre än henne.’ … Vi visste att om jag skulle få huvudet på bollen skulle vi ha en bra chans att göra mål.”
Mark Sampson har garanterat sett hur Manon Melis kunde springa igenom det japanska försvaret i matchupptakten i åttondelsfinalen. De klippen lär lika snabba Jodie Taylor få studera inför semin.
Å andra sidan kommer säkert Norio Sasaki också att ha med det hotet i sin plan. Han lägger alltså också otroligt stor vikt vid det taktiska. Japanskorna är ju faktiskt enda laget i VM som har vunnit alla sina matcher. De har dessutom gjort det med uddamålet varje gång.
Visst har man varit i gungning några gånger, men totalt sett har det japanska försvarsspelet känts väldigt stabilt. Man har släppt till väldigt få målchanser. Totalt har de bara släppt till 13 avslut mot eget mål (varav två gått in).
I åttondelen var Japan ett par klasser bättre än Holland och i kvartsfinalen tog de udden ur Australiens snabba omställningsspel. Framför allt har Japan imponerat genom att göra vad som behövs och inte mycket mer.
Offensivt har man långa stunder visat upp det fina passningsspel som vi vant oss vid att de har. Däremot har man inte haft den effektivitet som kommer att krävas i en final mot ett USA som knappt släpper till något bakåt. Yuki Ogimi har inte hittat till 2012 års fantastiska målform utan Japans sju mål har gjorts av sju olika målskyttar. Men det är ju inte för sent att hitta effektiviteten…
Nadeshiko, som Japans lag kallas, är för övrigt vassa på fasta situationer. Man har dels Aya Miyama:s känsliga fötter, dels flera spelare som har väldigt bra tajming i sina löpningar.
Englands Lionesses är alltså också ett lag som är starkt på fasta situationer. Man spelar en fysisk, direkt fotboll och så är laget försvarsstarkt. Trots det har man släppt till 21 avslut mot eget mål – varav fyra har gått in.
Det här är Englands första VM-semifinal i fotboll alla kategorier sedan 1990. På damsidan är det den första överhuvudtaget. Det engelska laget har blivit bättre och bättre de senaste åren. I höstas tyckte jag att de blivit så bra att de kunde räknas som en tänkbar utmanare om VM-guldet.
Men i vår har laget tvingats till en del förändringar till följd av skador, och man reste till Kanada med det högt satta målet att inspirera sin nation. Under VM har man sakta men säkert fått bitarna att falla på plats, och möjligen har en del engelsmän inspirerats av tjejernas insats.
Och till Englands fördel talar att man faktiskt har tre raka matcher utan förlust mot Japan. Två av matcherna är hyfsat färska. England vann i VM 2011 och man kryssade i en träningsmatch för två år sedan. Det tredje mötet jag har hittat är från VM 2007 – då blev det 2-2.
Japan har en fysisk fördel av att laget har kunnat stanna kvar i Edmonton efter kvartsfinalen, medan England har rest runt mest av alla på sistone.
Något som inte har någon betydelse för matchutgången, men som jag retat mig på är hur Mark Sampson har tagit till överord efter de senaste segrarna. Han har brett på något vansinnigt med hur fantastiskt allt och alla kring det engelska laget är. Det känns överflödigt. För när något är fantastiskt behöver man sällan berätta det – folk ser det med egna ögon. Skulle England ta sig till final i natt inser de flesta av oss att det skulle vara en fantastiskt bra prestation.
I dag är det fyra år sedan den här bloggen startades. Den uppstod i presscentret på BayArena i Leverkusen inför Sveriges VM-premiär mot Colombia 2011. Sedan dess har jag plitat ihop 1790 inlägg.
Jag tänkte fira den här fjärde födelsedagen som jag gjort vid de tidigare, alltså genom att redovisa lite siffror. Under sina fyra år har den här bloggen haft totalt 640 340 sidvisningar fördelade på 152 845 unika besökare. Jag vet att stora delar av Damfotbollssverige med jämna mellanrum är inne och läser, flera tunga personer prenumererar till och med på inläggen. Det känns förstås otroligt roligt.
Hur hittar då folk in på bloggen? Här är statistiken över de sökord som lett in flest besökare till bloggen:
De sökord som leder besökarna in till bloggen.
Listan nedan visar vilka inlägg som har haft flest besökare. Naturligtvis går de flesta rakt in på huvudsidan, men vissa inlägg har alltså bra besöksiffror i sig själva:
Totalt har bloggen 61 prenumeranter. Inläggen har fått drygt 2000 kommentarer. Jag har i och för sig själv skrivit ungefär 400 av de kommentarerna huvudsakligen i form av svar på olika frågor, men ni har stått för drygt 1600 synpunkter – något jag är otroligt tacksam för. Det är ert engagemang som gör att det känns kul att fortsätta lägga tid på bloggandet. Så ett stort tack till er alla.
Toppen för både sidvisningar och kommentarer var under hemma-EM i juli 2013, där 37303 sidvisningar noterades. Men årets VM ligger inte långt efter. Hade Sverige avancerat en omgång till i Kanada det blivit nya rekord. Nu får juni 2015 nöja sig att med god marginal bli näst bästa månad någonsin – något som förstås är kul.
Det som är kul är att bloggen även läses utanför Sveriges gränser. Tyvärr hittar jag inte längre någon karta som visar från hur många länder jag fått besök under de fyra åren. Däremot finns det en karta som visar 2015 års besök. Under det här året har folk från 103 olika länder klickat in på bloggen. Kul.
Jag vet fortfarande inte hur länge jag kommer att hålla på. Vi får se. Nu under VM är förresten första gången jag har haft betalt för bloggen. Men när finalen är spelad är bloggandet återigen ett ideellt fritidsengagemang. Så vi får väl se om bloggen även kommer att få uppleva sin femårsdag. Omöjligt är det inte…
Värdnationen är utslagen – VM-semifinalerna som spelas 01.00 natten mot onsdag respektive torsdag blir Tyskland–USA och Japan–England.
Efter den sprakande, fantastiska fotbollsuppvisning som Frankrike och Tyskland bjöd ingen av de tre övriga kvartsfinalerna på någon speciellt minnesvärd underhållning.
Det handlade kanske inte om besvikelser, för förväntningarna på de tre andra matcherna var ju inte på samma nivå som de var inför det europeiska gigantmötet. Trots det var det ofrånkomligt att alla matcherna bleknade i skuggan av framför allt fransyskornas insats.
Den nyss avslutade kvartsfinalen mellan England och Kanada först. Där hamnade de båda lagens svagaste punkter i fokus. Kanadas Lauren Sesselmann, som flyttats in från vänster- till mittback, har sett darrig ut hela mästerskapet. Nu bjöd hon Jodie Taylor på 1–0 redan i elfte minuten. När Lucy Bronze nickade in 2–0 några minuter senare var hemmalaget i gungning.
Det är väl så att Sesselmann har fått spela på grund av sin snabbhet, men hennes passningsspel är uselt och hon har knappast spridit någon säkerhet om sig i de matcher hon spelat. Jag tror att förbundskapten John Herdman kommer att grubbla över den uttagningen framöver.
I den första halvlekens slutskede bjöds Kanada in i matchen av Englands svagaste länk, målvakten Karen Bardsley. Hon släppte retur på ett löst skott, en retur som Christine Sinclair gjorde 2–1 på. Några minuter in i den andra halvleken fick Bardsley problem med högerögat – och tvingades byta. Siobhan Chamberlain fick göra VM-debut 51 minuter in i matchen. Inhopparen behövde dock inte göra en enda riktig räddning.
Den andra halvleken blev nämligen väldigt hafsig och långt ifrån välspelad. Kanada fick till ett par kvitteringschanser, men inget av avsluten krävde något målvaktsingripande.
Huvuddelen av de 54027 åskådarna i Vancouver fick gå hem besvikna. VM är över för värdnationen.
England är däremot klart för VM-semifinal för första gången någonsin. The Lionesses är utmanaren av de fyra kvarvarande lagen. Det är för övrigt fyra av de fem lag jag rankade högst inför avspark.
Tyskland, USA och Japan fanns ju med bland mina guldkandidater. I sina kvartsfinaler hade trion gemensamt att inget av lagen gjorde mer än vad som behövdes för att vinna.
För femte matchen i rad segrade Japan med uddamålet. Den här gången gjorde Mana Iwabuchi matchens enda mål i slutminuterna mot ett ungt och hårt kämpande Australien.
Den japanska segern var odiskutabel sett till matchbilden. Japanskorna hade god defensiv kontroll och skapade egentligen tillräckligt bra chanser för att avgöra tidigare. Den japanska effektiviteten har dock inte varit speciellt god under VM.
För överraskningslaget Australien tog VM-äventyret alltså slut i kvartsfinal för tredje mästerskapet i rad. Jag skulle ändå tippa på att The Matildas lämnar Kanada med mer framtidstro än någonsin förr. För Australien hade inte bara en ung trupp. Det var ungdomarna som bar laget.
Under en period av semifinalen mönstrade Australien en elva med födelseåren: 1988 – 1994, 1989, 1995, 1994 – 1990 – 1993, 1993, 1992, 1996 – 1991. Det var tydligt att Australien inte riktigt räckte till mot de allra bästa i det här mästerskapet. Men fortsätter det unga laget att utvecklas i den takt det gjort under under de senaste fyra åren kan Australien vara en guldkandidat i Frankrike 2019.
USA vann så säkert men kan göra med 1–0 mot den andra ungdomliga uppstickaren, Kina. Det amerikanska laget har varit rätt ifrågasatt på hemmaplan hittills i VM. Insatsen i kvartsfinalen fick kritikerna att börja se ljusningar.
Personligen tyckte jag inte att USA såg speciellt bra ut i den här matchen heller. Däremot darrade Kina lite, inte minst hamnade tidigare så stabila målvakten Wang Fei flera gånger på halvdistans. Kina kan dock lämna Kanada med högt burna huvuden. Med en ung spelartrupp har man närmat sig världseliten igen efter ett antal tunga år.
Tillbaka till USA. Det är klart att laget trots allt är bra när det tagi sig till semifinal. Men jag hade förväntat mig att USA skulle vara vassare framåt och skapa fler målchanser. Dessutom trodde jag att de skulle kunna ha ett bättre passningsspel.
Det hackiga spelet innebär inte att USA på något sätt är borträknat i den hyperintressanta semifinalen mot Tyskland. Jag väntar mig inte någon match med samma spelmässiga kvalitet som tyskornas kvartsfinal. Men USA är ett lag som växer med uppgiften, vilket gör att vi kan förvänta oss ett drama i den första semifinalen.
Pia Sundhage sa en bra sak om USA på en presskonferens i Kanada. Hon konstaterade att amerikanskorna kan se ut att vara tekniskt underlägsna lag som Japan och Frankrike när man ser dem separat. Men när USA är på planen samtidigt som något av de där lagen har amerikanskorna en förmåga att lyfta sig till nödvändig nivå – och oftast vinna.
Det blir intressant att se hur Jill Ellis sätter upp sin elva mot tyskorna. I kvartsfinalen var hon i och för sig tvingad till omkastningar. Men det blev fler än jag hade trott. Och framför allt stärkte Morgan Brian sina aktier för att fortsätta spela i en central mittfältsroll.
Slutligen då Tyskland–Frankrike. Jag älskar hur Silvia Neid matchar sin trupp. Hon tvekade inte på att sätta in 20-åriga Sara Däbritz när laget låg under med 1–0 och jagade kvittering.
Mot Elodie Thomis kunde vi tydligt se att den tyska backlinjen har brister i snabbheten. Tyskland vågade/förmådde inte kliva lika högt upp i planen och pressa Frankrike som de gjort tidigare i mästerskapet. Trots att backlinjen alltså stod lägre hade den inledningsvis stora problem.
Men en stor tysk styrka är att spelarna och Neid tillsammans oftast reder ut även rejäla stormar. Visst hade man tur att inte Gaetane Thiney avgjorde i förlängningen. Men det finns ändå väldigt mycket skicklighet i hur bytet av Anja Mittag i halvtid förändrade matchen.
Före paus dominerade Amandine Henry mittfältet. Hon opererade fritt på en stor yta och kunde ofta servera Louisa Necib de bollar passningsgeniet behöver. Efter paus låg framför allt inhopparen Dzsenifer Marozsan hela tiden nära Henry och störde henne. Det ledde i sin tur till att fransyskorna inte fick ut lika mycket från Necib.
Tyskland vann och är fortfarande min guldfavorit, men Frankrike visade att det går att skaka tyskorna. Tyskland–USA har förutsättningar att bli en ny klassiker. Jag har svårt att tro att det blir en lika välspelad match som Tyskland–Frankrike, men det lär bli en sprakande kamp. Mer om den framöver.
Nu tänkte jag gå och lägga mig. Men först tipsar jag om att det här finns en länk med ett drygt tio minuter långt klipp som sammanfattar Sveriges VM – om man nu vill återuppleva det…
Ni som följt den här bloggen under en längre tid vet att jag gång på gång har hyllat det franska laget det senaste året.
I min presentation av alla de 24 VM-lagen valde jag till slut att placera fransyskorna som trea, trots att jag tycker att de har det bästa laget. Motiveringen löd:
”Om det inte hade varit för historiens makt skulle Frankrike ha varit min stora guldfavorit inför det här mästerskapet. Det franska laget har nämligen varit det som funkat bäst det senaste året och det är även den trupp som har störst bolltalang.”
I kväll ångrar jag inte den skrivningen. Eller. Möjligen ångrar jag att jag inte skrev att de spelar den vackraste fotbollen. Något jag inte ångrar är att jag skrev så här i BT inför kvartsfinalerna:
I kväll visade Frankrike att man är världens bästa fotbollslag för damer. Sett till spelet. Det finns dock fortfarande några få lag med starkare psyke och med bättre målskytte. Därför vann Tyskland trots att Frankrike spelade bäst.
Men vilken match det var. Vilken match. Den hade så många ansikten, så många profiler. Louisa Necib, Amandine Henry, Dzsenifer Marozsan, Celia Sasic, Claire Lavogez och Nadine Angerer.
Faktum är att jag är så tagen av matchen att jag inte orkar samla tankarna mer än så här för tillfället. Dessutom har USA–Kina dragit igång. Det är inte alls samma tempo, inte samma intensitet som den första matchen. Men det är ändå en match man vill se. Så på återhörande.
En blogg om internationell damfotboll 