Etikettarkiv: Målvaktsfrågan

Målvaktskrisen – en liten uppföljning

Publicerad den av
2

Ni kanske minns att jag för drygt två veckor sedan tog upp det jobbiga läget när det gäller återväxten på målvaktssidan.

Under helgen såg jag tre av de unga målvakter som nämnts som tänkbara A-landslagsmålvakter när de tidiga 80-talisterna lägger av, nämligen Jessica Höglander, Malin Reuterwall och Lina Ringshamre.

Det skall sägas direkt att det här långt ifrån är någon gediget genomarbetad analys av trion, utan mer en kort, första anblick.

För jag såg Höglander och Reuterwall på det här amatörmässigt filmade youtubeklippet. Det är en supporter som handfilmat matchen från marknivå, på offensiv planhalva för Tyresö. Sedan har han klippt bort huvuddelen av motståndarnas anfall. Det är skakigt, och man får inte speciellt bra överblick.
Som parantes kan nämnas att målen i matchen Tyresö–Umeå faller 6,35 respektive 18,30 in i det länkade klippet.
Det är dessutom ytterst få ingripanden från Höglander på filmen. Men de som är med gör inte direkt att jag förstår hur hon nyligen kunde bli inkallad till A-landslaget. För det känns inte som att hon äger sitt straffområde.

Då fick jag en klart bättre uppfattning av Reuterwall. Genom att klippet är filmat som det är så är det ofta svårt att se hennes utgångspositioner. Men känslan var ändå att hon skötte sig bra, och att hon nog kan fixa att vara damallsvensk förstamålvakt till hösten – då Caroline Jönsson lämnar.

Till Lina Ringshamre. Henne såg jag i den andra halvleken av Linköpings möte med PK-35 Vantaa. LFC var helt överlägset den halvlek jag såg, och Ringshamre sattes inte på några svåra prov. Däremot kan man på det här klippet med höjdpunkter (LFC:s match kommer lite drygt halvvägs in i klippet) notera att hon var helt ute och reste på PK-35:s kvitteringsmål. Så dålig tajming i luftrummet får inte en tänkbar landslagsmålvakt ha. Tyvärr.

Det är just luftspelet som gör att en målvakts arbete på högsta seniornivå nästan är som en annan sport än flickfotboll och seniorfotboll på lägre nivå. Och det är luftspelet som en landslagsmålvakt måste behärska fullt ut.

I flickfotbollen finns inlägg i princip bara vid hörnor och frisparkar. Och vid dem är man inte nära den trängsel som det blir i damallsvenskan vid aktuella situationer.
Och skall man upp på A-landslagsnivå ställs man plötsligt ofta mot nickspecialister som Abby Wambach, Wendie Renard och Kerstin Garefrekes vid fasta situationer. Mot dem måste man både ha bra tajming, och agera med rejäl pondus.

Dessutom blir misstag väldigt mycket mer kostsamma på seniorsidan. De leder ofta både till baklängesmål, och till sågningar i media.
Unga talanger slipper exempelvis den här typen av skärskådning. Medan damallsvenska målvakter måste lära sig att stå ut med kritik – även sådan som kan upplevas som orättvis.

Tråkigt besked för Lindahl – och lite Champions League

Publicerad den av
4
Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

Som väntat var korsbandet av för Hedvig Lindahl. Därmed lär landslaget ha en ny förstamålvakt till nästa års EM-slutspel.

För det tar sex till åtta månader att komma tillbaka i speldugligt skick efter en sådan här smäll. Och sedan lär det ta ytterligare tid att hitta form och tajming. Så det skall väldigt mycket till om Lindahl blir förstemålvakt i hemma-EM.
Jag har ju förordat ett målvaktsbyte i landslaget. Fast jag hade ju inte velat att det skulle ske på det här sättet. För det här är väldigt tråkigt. För Lindahl själv förstås, och för Kristianstads DFF, men även för landslaget och damallsvenskan.

Listan över korsbandsskadade toppspelare bara växer. Jag gjorde nyligen en sammanställning. Se den här. Det hade gått att bilda ett lag med medaljchans i stora mästerskap av det gänget.
Och när man nu läser om att även Lisa Ek också vridit sitt ena knä blir man ju orolig att listan snart skall vara ännu längre.

* Hanna Ljungberg är kvar i toppen av den totala skytteligan för Europaspelet i ytterligare en vecka. Men mycket talar för att hon kan vara nedpetad någon position redan nästa torsdag, när returerna i 16-delsfinalerna är spelade. För både Anja Mittag och Conny Pohlers blev tvåmålsskyttar i dag. Därmed ser skyttetoppen numera ut så här:

1) Hanna Ljungberg, 39 mål
2) Inka Grings och Anja Mittag, 38 mål
4) Conny Pohlers, 36 mål

* LdB FC Malmö avgjorde för övrigt som väntat sin 16-delsfinal redan i bortamötet. 4–0 mot MTK Hungaria var väl ungefär vad man kunde vänta sig.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson

Alla dagens bortalag tog för övrigt så klara segrar att dubbelmötena kan räknas som avgjorda. Det innebär att vi utöver Malmö även kan räkna med att få se Sparta Prag, Wolfsburg och Rossiyanka i åttondelsfinalerna. För Rossiyanka spelade Sofia Jakobsson hela matchen, dock utan att göra mål. Linnea Liljegärd ingick däremot inte i matchtruppen.

* I går var det genomgående jämnare resultat. En match som var rätt jämn, men där siffrorna ändå blev ojämna var Barcelona–Arsenal. Trots att hemmalaget skapade mycket i början, så vann gästerna med 3–0 efter mål av Jennifer Beattie, Jordan Nobbs och Katie Chapman. Se höjdpunkter från den matchen här.

Den minst jämna matchen var den i Finland. Se höjdpunkterna från Lyons målkalas mot PK-35 Vantaa här.

* Senaste matchen i damallsvenskan var Tyresös 4–0-seger borta mot AIK. Se Marta:s uppvisning här. För den brasilianska storstjärnan gjorde två mål och två assist – och är nu förbi Anja Mittag i toppen av damallsvenskans poängliga. Inte så dåligt av hon som av många ansågs vara damallsvenskans stora besvikelse i våras…

Apropå både damallsvenskan och Womens Champions League är LdB FC Malmö redan klart för nästa års upplaga. Och Tyresö behöver bara två poäng på de återstående fem omgångarna för att säkra sin plats. Så jämn är damallsvenskan anno 2012.

Och i bottenstriden kan all spänning vara borta redan på lördag. För vinner Kif Örebro mot Djurgården samtidigt som Kristianstad slår AIK så är båda Stockholmslagen körda.

Hur är det med klubbkänslan?

Publicerad den av
3

I samband med att transferfönstret stängde, och det stod klart att Susan Varli valt att gå från AIK till Djurgården var det en liten debatt kring klubbkänsla inom damfotbollen på twitter.

Det konstaterades att det är tämligen många spelare som spelat för två eller tre av Stockholmslagen AIK, Djurgården och Hammarby. Vi snackar hur som helst om väldigt många fler än på herrsidan. Och alla klubbyten görs nästan utan att att någon höjer på ögonbrynen.

En som uppmärksammade diskussionen var nya Malmöspelaren Lisa Ek. Hon skrev så här:

”Jag tror det handlar om att vi damspelare inte lirar för cash eller status. Vi spelar för att utvecklas max och då sätter vi det som prio ett när vi byter klubb. Så var det i alla fall för mig när jag bytte AIK mot Hammarby. På herrsidan finns grundförutsättningarna (träningsmöjligheter, återhämtning, sjukteam och så vidare) i alla klubbar, på damsidan kan det skilja mycket från klubb till klubb, och från år till år.”

Hon konstaterade också att hon förstås inte kan prata för alla andra som flyttat mellan Stockholmsklubbarna.

Jag har inga speciella åsikter i frågan. Men jag tycker att det är ett intressant område att fundera kring. För överhuvud taget är det fler övergångar inom landets högsta serie bland tjejerna än det är bland herrarna. Visst hänger det delvis på att damallsvenskan är en av världens bästa ligor, medan herrallsvenskan är rätt kass.

Men samtidigt är det intressant att man kan gå från en svensk toppklubb till en annan utan att riskera att få svikarstämpel. Och flera av våra landslagsspelare har också representerat flera olika svenska klubbar.

Det känns lite som flugor till sockerbitar. Under en period på några år kan en klubb vara het, och då dras alla till den. Nästa två- eller treårsperiod är de en annan klubb som satsar, och plötsligt dras alla dit.

Kommer det att fortsätta vara så? Eller kommer tjejerna i framtiden att bli mer trogna sin första damallsvenska klubb?

Jag känner inte att jag har några svar på frågorna, och lämnar därmed det här ämnet för i dag. Men det kanske finns anledning att återkomma.

Innan jag stänger bloggen för kvällen så några ord till om gårdagens landslagstrupp. Samtidigt som Thomas Dennerby vid gårdagens presskonferens sa att han inte ville påbörja en föryngring i landslaget, utan lämnar det till Pia Sundhage, så bjöd han på följande citat:

”Om jag själv skulle driva detta vidare, kunde till exempel Malmös Elin Rubensson blivit aktuell.”

Jaha, men då avslöjade han ju ändå en del av den föryngring han hade tänkt. Var det så genomtänkt?
Och när han ändå sa så kunde han ju lika gärna tagit med Rubensson. Eller?

Dessutom tog han upp en fråga som diskuterats på twitter den senaste tiden, den om åldern på våra bästa målvakter. Och bristen på unga efterföljare. Dennerby sa:

”Den stora frågan är vem som ska ta över målvaktsplatsen i landslaget efter dagens generation, som alla är runt 30 år. Susanne Nilsson i AIK är den enda unga svenska målvakten som spelar i allsvenskan.”

Att få fram en ny generation duktiga målvakter är verkligen svensk damfotbolls största utmaning framöver.