Det har hunnit gå ett tag, men här är lite fler tankar efter landslagsårets två sista matcher.

På ett sätt känns det här konstigt. Landslagssäsongen 2016 avslutades i förra veckan, det handlar om den säsong där landslaget nått sin största framgång någonsin.

För ja, jag rankar OS-finalen högre än alla andra svenska framgångar, alltså högre än både EM-guldet 1984 och VM-silvret 2003.

Men trots framgången är man inte nöjd. Det räckte liksom inte att landslaget verkligen var bäst när det gällde och gjorde två bragdmatcher i kvarts- och semifinal i OS. Antagligen beror missnöjet på hur det sett ut spelmässigt under stora delar av året, framför allt i höst.

Ibland undrar om jag har för höga krav på förbundskapten Pia Sundhage och hennes landslag. Om jag är gnällig i överkant. Sådana funderingar hade jag bland annat efter Norgematchen förra veckan.

Men så läste jag den här utmärkta intervjun med Ada Stolsmo Hegerberg. Där påtalar Europas bästa spelare säsongen 2015/16 bristen på krav på fotbollstjejer. Jag gillar speciellt den här biten:

”Och så hoppas jag att man vågar ställa samma krav på tjejer som på killar. Jag känner ofta av en attityd om att det främst ska vara socialt och tryggt för tjejerna, medan killarna ska vinna.

Så tjejer bör drillas som killar blir i dag?

Ja, tjejerna klarar kraven lika bra som killarna. Jag hade aldrig kommit dit jag är i dag utan krav. Och utgår man från kraven så blir det också roligt och socialt.”

Det är befriande att läsa de citaten. Personligen tycker jag att svensk media är alldeles för slätstruken och mesig gentemot landslaget i allmänhet och förbundskapten Sundhage i synnerhet. Vi måste höja kraven.

För faktum är att jag blir alltmer övertygad om att Sverige skulle kunna vara topp tre i världen. Taktiskt ligger vi väldigt långt framme. Fysiskt också. Det måste bara ställas hårdare tekniska krav på spelarna, och större krav på coachningen. Vi får inte vara nöjda när vårt landslag radar upp halvdana insatser.

Tyvärr har vi en förbundsledning som inte bryr sig nämnvärt om damfotbollen. Vi har också en förbundskapten som numera verkar nöjd med det mesta. När Sundhage tillträdde för fyra år sedan ställde hon krav på sina spelare, då kunde man läsa uttalanden som:

”Kosovare Asllanis teknik räcker inte till mot två tuffa mittbackar. Hon mäktar inte med att hålla bollen helt enkelt.”

Man kunde också läsa stenhård kritik mot spelarnas kapacitet i luftrummet:

”I dagsläget är bara Nilla Fischer som håller internationell nivå på sitt huvudspel.”

På den tiden påtalade även Sundhage betydelsen av att ha genomströmning i landslagstruppen, konkurrens var viktigt. På senare år har hon dock blivit allt mesigare, hon ställer inte lika hårda krav på spelarna – i varje fall inte utåt. Och genomströmningen i truppen gäller oftast bara platserna på läktaren, lite för många spelare är helt givna i startelvan.

Efter matchen mot Norge förra måndagen, sa vår förbundskapten att:

”Det är ett bra steg mot EM, vill jag påstå. Det finns bra saker i försvarsspelet där vi hanterar deras två forwards på ett alldeles utmärkt bra sätt. Men så är det sista passet innan det skall bli målchans från vår sida, vi har lite bråttom i stunder i matcherna. När vi väljer med lite lugn och ro, spelvändningar så kan det bli riktigt, riktigt bra.”

Alltså. Med det nya spelsättet, som jag kallar 4-4-2 med mittfältsdiamant, eller möjligen 4-3-1-2, har Sverige nu spelat två matcher mot bra motstånd – Danmark och Norge. På dem har vi gjort noll mål och skapat totalt två riktigt bra målchanser. Ändå pratar förbundskaptenen om bra steg framåt.

Visst saknades flera offensiva spelare i de båda matcherna, men jag skulle ändå säga att de anfallsmässiga problemen är betydligt större än bara några missade sistapass innan det skall bli målchans. Betydligt större.

Förra veckan efterlyste jag en spelidé, en tanke på hur laget skall agera i uppspelsfasen. Vårt lag känns ju för tillfället tyvärr tryggare när motståndarna har bollen är när vi själva har den.
Och faktum är att vi skapade fler målchanser när vi spelade tillbakadraget 4–5–1 och satsade 100-procentigt på kontringar än vi har gjort med alla Sundhages mer offensiva uppställningar.

Jag håller däremot med Sundhage när hon tar upp bristen på spelvändningar. Mittfältet är med ett undantag (Lisa Dahlkvist) väldigt dåligt på att vända spel. Väldigt dåligt. Spelarna måste lära sig att hela tiden orientera sig för att veta hur det ser ut på motsatt kant. Det måste spelarna, och kanske även de damallsvenska klubbarna jobba hårt med.

Utvecklingen är sådan att alla lag blir allt bättre på att hålla ihop tajt i defensiven. Därmed ökar vikten av att snabbt kunna flytta spelet till fria ytor på motsatt sida. Men som sagt, där är vårt landslag dåligt. Till och med mot korplaget Iran spelades bollen gång på gång bollen till den kant den kom från, samtidigt som det var vidöppet på den andra sidan.

Jag har alltså till slut lyckas se matchen mot Iran, och den svenska insatsen var godkänd före paus. Men att spela 0–0 i den andra halvleken mot ett så svagt lag, det är för dåligt.

Man funderade över varför inte Sundhage passade på att träna på hög press i den matchen? Nu lät vi svaga iranskor lugnt få rulla bollen i backlinjen och då även vila upp sig. Självklart skulle vi vara goda värdar och ta hand om gästerna vid sidan av planen. Men i matchen fanns det ingen anledning att uppträda så snällt. Där skulle vi väl försöka hitta saker att träna på och inte bara vara snälla.

Glädjande i den matchen var att Olivia Schough visade god höstform och gjorde tre mål och hade fyra assist. Det ger förstås ett mycket högt betyg, samma sak gäller Magdalena Eriksson som nickade in tre hörnmål. Men de som spelade i den andra halvleken måste man alltså kunna ställa högre krav på. De får inte godkänt.

Apropå Iranmatchen är mitt förtroende för förbundsbasen Karl-Erik Nilsson fortsatt mycket litet. Han och övriga förbundspersoner skall förstås ha beröm för att de till slut lyckades få hit Iran.

Men tänk om Nilsson med medarbetare kunde lägga lika mycket energi på att marknadsföra sitt bästa landslag som de lade på Iran. Då hade kanske OS-tvåorna fått fler än 1 736 åskådare på årets sista landskamp.

Jag har alltså egentligen inget emot att landslaget spelar den här typen av matcher, sådana som är viktigare för själva sporten än för det egna laget.

Men jag kallade ändå uppladdningen för rena soppan, och jag är rätt övertygad om att förbundsledningen inte hade tvingat på Janne Andersson:s herrlandslag en sådan här match, utan att ha förankrat det med Andersson först. När Olof Lundh i TV12 inför avspark tog upp kritiken mot matchen och konstaterade att herrlandslaget inte hade spelat en liknande match svarade förbundsbas Nilsson:

”Jo, det tror jag. Det skiljer 50 platser mellan Sverige och Iran i ranking, det skiljer nästan 100 platser mellan Sverige och Luxemburg och det var ingen som ifrågasatte att vi spelade den tävlingsmatchen. Så någonstans tycker jag inte att det är en relevant fråga. Jag är övertygad om att ett herrlandslag hade spelat en motsvarande match, därför att i det här läget som den här matchen spelas så kan vi också använda den till något som är mycket mer än det sportsliga.”

Frågan är alltså inte relevant eftersom ingen ifrågasatte att herrlandslaget spelade en tävlingsmatch mot Luxemburg. Det är ju faktiskt ett rent löjeväckande svar från vår förbundsbas. Kunde han inte ha kommit på något bättre?

Emilia Appelqvist och Pauline Hammarlund gjorde målen när Sverige vann med 2–1 hemma mot Slovakien och samtidigt blev åttonde lag att kvala in till EM-slutspelet i Nederländerna nästa år.

Det visade sig också att förändringarna av det svenska spelet var långt mer genomgripande än jag hade trott. Pia Sundhage och hennes spelare kallar fortfarande systemet för 4–3–3, men det jag såg på Gamla Ullevi var definitivt mycket mer 4–4–2 med mittfältsdiamant än något 4–3–3.

Nycklarna för att få det nya spelsättet att funka ligger dels hos den offensiva mittfältsspetsen, Kosovare Asllani, dels hos ytterbackarna som både får ansvar för anfall och försvar på kanterna. Efter matchen pratade jag därför med både Asllani och Jessica Samuelsson om det nya upplägget.

Jessica Samuelsson

Mer om det i ett senare inlägg. Det börjar ju bliv läggdags nu…

Innan jag sätter punkt konstaterar jag att Sundhage verkar väldigt mån om att få till två landskamper i landslagsperioden i oktober, att allt talar för att Stina Blackstenius kommer att spela U20-VM senare i höst samt att Belgien och Rumänien tagit stora steg mot sina första EM-slutspel.

Belgien har med stor sannolikhet redan tagit tillräckligt med poäng för att ta en direktplats.  Troligen blir laget helt EM-klart under fredagskvällen. Det blir man om antingen Tyskland slår Ryssland, Portugal slår Finland eller Italien tappar poäng mot Nordirland.

För Rumänien innebär dagens seger mot Ukraina att laget minst får spela playoff. Med hemmaseger mot Grekland på tisdag finns faktiskt en ganska hyfsad chans att rumänskorna till och med kan ta en direktplats.

Slutligen skrev jag under torsdagskvällen en krönika till BT om de nya förändringarna i landslaget. Läs krönikan här.

Den svenska startelvan har kommit, och Pia Sundhage väljer Jonna Andersson på vänsterbacken och kör som väntat med Kosovare Asllani som forward.

Det nya anfallssättet beskriver Sundhage så här:

”Nyckelyta är ett begrepp som vi lyfter fram, det vill säga det som händer framför backlinjen. … När spelaren är i nyckelytan och är rättvänd, ser målet framför sig och förhoppningsvis en massa spelare som löper förbi boll, det är då det ska hända något, det ska attackeras. Det finns alltid en risk med många spelare runt bollen att man spelar ett extrapass. Men det måste finnas en känsla av attack, som påminner om förr när vi hade kontringsspel.”

Det blir alltså till att spana efter spelarnas agerande framför backlinjen i kväll. Intressant.

Noterbart är att Stina Blackstenius är krasslig och gör Linda Sembrant, Elin Rubensson och Lotta Schelin sällskap på läktaren. Synd.

Elvan i sin helhet: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Jonna Andersson – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist – Olivia Schough, Kosovare Asllani, Pauline Hammarlund.

Slutligen något helt annat. Jag brukar publicera alla era kommentarer, i alla olika ämnen. Men nu har jag stoppat några om sexuell läggning. Vilken läggning olika spelare har är en privat sak som jag inte tänker avslöja i den bloggen, varje individ måste själv få välja om man vill prata om saken. Det finns områden där läggningen tydligt kan påverka det sportsliga, och sådana områden kan jag tänka mig att ta upp. Men då under stor försiktighet.

Sju länder är klara för nästa års EM-slutspel, den kommande veckan kommer ytterligare åtta att ansluta. Sverige lär göra det redan i kväll. Matchstart mot Slovakien är 18.45 på Gamla Ullevi i Göteborg. Matchen sänds av Tv12, och sändningen startar redan 18.00 med uppsnack.

De sju lag som redan är EM-klara är Nederländerna (värdnation), Tyskland, Frankrike, Schweiz, England, Norge och Spanien.

Ytterligare sju lag har säkrat minst en playoffplats, det handlar om Sverige, Danmark, Island, Skottland, Ryssland, Belgien och Österrike.

Slutligen har vi ytterligare sju nationer som har kvar chansen att ta sig till EM, nämligen Finland, Portugal, Ukraina, Rumänien, Italien, Tjeckien och Nordirland.

I dag och i morgon spelas 14 matcher. Den mest intressanta drabbningen är morgondagens möte mellan Portugal och Finland, en match som sannolikt avgör vilket lag som blir grupptvåa bakom Spanien i grupp 2. Portugal måste vinna för att ha chansen att ta andraplatsen.

Näst mest intressant är dagens match mellan Rumänien och Ukraina. Kampen står om andraplatsen bakom Frankrike och det är fördel Rumänien, även om Ukraina just nu ligger tvåa. Vid oavgjorda resultat på 2–2 eller lägre räcker det för rumänskorna att hemmabesegra Grekland i sista omgången för att minst få spela playoff.

Utöver Sverige lär Belgien, Island och Skottland bli EM-klara i dag eller i morgon.

På tisdag spelas sista omgången. Då får vi veta vilka 15 lag som tagit direktplatserna och vilka två som tvingas kvala vidare via playoff. I slutomgången har vi flera intressanta matcher att se fram emot. För svensk del blir naturligtvis fokus riktat mot gruppfinalen Danmark–Sverige, men även Belgien–England, Spanien–Finland och Island–Skottland känns spännande. Det kan dessutom finnas sportslig laddning i Irland–Portugal, Rumänien–Grekland, Wales–Österrike och kanske ytterligare någon match. Kul.

En nick från Lotta Schelin i 91:a minuten hemma mot Göteborg gör att guldstriden i damallvenskan fortsätter att vara tät och oviss.

När Göteborgs Elin Landström nickade in 1–1 på Malmö IP i dag såg det för några minuter ut som att Linköping skulle kunna få en lucka i guldracet. Det intrycket förstärktes när Jennifer Falk gjorde en jätteräddning på ett sologenombrott från Marta i slutminuten.

Men Schelin nickade alltså in det mål som gör att avståndet mellan de båda topplagen fortsatt är såpass litet att guldstriden kan avgöras i deras inbördes möte senare i höst.

Jag hoppade mellan matcherna i dag och såg bara slutskedet av den i Malmö. Men under den tiden vann Falk målvaktsmatchen mot Zecira Musovic rätt klart. Faktum är att Falk alltmer känns som första utmanare till Hedvig Lindahl. Falk leder den damallsvenska målvaktsligan klart, och även om hon inte håller internationell stabilitet i luftrummet ännu visar hon ett mod där som många av konkurrenterna saknar.

Linköping vann med 4–0 i Umeå i dag. Jag såg några minuter i början av andra halvleken, minuter som Umeå nog helst vill glömma. Hemmalagets försvarsspel kändes oorganiserat och med lite skärpa hade det blivit fler bortamål. Stina Blackstenius hade en sådan dag där hon missade två öppna mål, däremot gjorde hon ett kanonmål från distans. Den typen av mål vet jag knappt om jag sett från henne förr.

I botten växte avståndet för Mallbacken och UIK med en poäng upp till både Kristianstad och Kvarnsveden. Båda lagen på nedflyttningsplats står nu på fyra raka förluster och är i stort behov av ett trendbrott. Mallbacken har dessutom gått mållösa av planen i alla de fyra förlustmatcherna, medan Umeå bara gjort ett mål på sina fyra senaste matcher.

Helst bör nog de båda bottenlagen få till det där trendbrottet på söndag, så de får med sig lite positiv energi in i det stundande landslagsuppehållet. På söndag spelar Umeå i Piteå och Mallbacken åker till Eskilstuna. Inte i något av fallen känns tvåan som utgångstecken på tipset.

Som avslutning på det här inlägget bjuder jag på en länk till en läsvärd intervju med Hedvig Lindahl samt ett litet underhållande klipp där Marta kommer med ett receptförslag med hjälp av Ali Riley:

Island för Rosengård och Skottland för Eskilstuna – det blev en riktigt bra svensk lottning i Champions League.

Rosengård ställs mot isländska mästarinnorna Breidablik med start på bortaplan, något som bör innebära två säkra segrar. För Eskilstuna väntar skotska storlaget Glasgow City, med start hemma. Det blir tuffare, men Eskilstuna är favoriter och bör avancera.

I övrigt kan konstateras att de norska lagen fortsätter att ha maximal otur i lottningen i Champions League. Nu ställs LSK mot PSG och Avaldsnes mot Lyon, vansinnigt tråkigt för norsk damfotboll. Tråkigt också för Hedvig Lindahl att hennes Chelsea lottades mot Wolfsburg. För Apollon med Julia Molin blev det däremot en bra lottning, för dem väntar Slavia Prag.

Så till EM-kvaltruppen. Det kändes självklart att 21 OS-spelare skulle vara med, så blev det också. Däremot fick jag fel i mina gissningar kring vilka två spelare som skulle komplettera OS-truppen. Det blev Lina Hurtig och Mimmi Larsson, vilket ju är två intressanta val.

Mimmi Larsson

Något jag förvånas över är att Pia Sundhage är så noga med att poängtera att Elin Rubensson är mittfältare och inte ytterback. Saken är ju att vi har problem med snabbhet på ytterbacksplats och att Rubensson är den som klarat det bäst. Som jag ser det är Rubensson för tillfället vårt bästa vänsterbacksalternativ mot starkt motstånd.

Apropå ytterbackar valde Sundhage återigen bort Lina Nilsson. Det känns som att den spelskickliga Rosengårdsbacken hade passat ypperligt mot Slovakien. Det tyckte dock tydligen inte Sundhage, vilket får en att ana att Nilsson kanske kan ha gjort sitt i Sundhages landslag.

En annan notering från presskonferensen var att Lilie Persson visade en bild på spelarna i talangsatsningen 11+. Fem av spelarna var med i OS. Såg jag rätt förklarade Persson att övriga inte kom med till OS med skador. Det känns väl ändå inte som hela sanningen.