Bilder av Göteborg och LSK Kvinner

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har äntligen blivit dags att lägga upp de bilder jag tog från matchen mellan Göteborg och Lilleström (LSK Kvinner) förra helgen.

Jag hade ingen uppdaterad laguppställning från LSK, och känner inte igen så många av spelarna. Därför så vore jag tacksam om ni som känner igen spelarna rättar mig där jag eventuellt skrivit fel namn under någon bild.

Göteborg måste höja sig rejält

I Frankrike blev Kosovare Asllani målskytt i dag när PSG vann med 4–0 borta mot Rodez. Lotta Schelin vilades däremot när Lyon vann med 5–0 hemma mot St Etienne.

Båda de franska lagen i Champions League vann för övrigt med 5–0 i helgen. För Juvisy besegrade nämligen Toulouse med 5–0 på bortaplan i går, efter bland annat två mål av Amelie Coquet.

På onsdag tar Lyon emot Malmö, och Juvisy tar emot Göteborg i första kvartsfinalmötena. Sett till helgens matcher kommer de franska lagen att vara storfavoriter. Lyon är ju favoriter vilket lag de än möter.

Det är inte Juvisy. Men jag var ju en av de cirka 50 personer som var på Valhalla i går och tittade på Göteborgs genrep, 2–1-förlusten mot norska mästarinnorna LSK Kvinner – alltså Lilleströms damlag.

Mari Karoline Knudsen har just gjort 2–0 till LSK.

Mari Karoline Knudsen har just gjort 2–0 till LSK.

För att vara rak på sak – det Göteborg som spelade i går vinner ingen kvartsfinal i Champions League. Jag är till och med tveksam om de ens är ett lag för damallsvenskans övre hälft om de inte kan väldigt mycket bättre.

När jag skriver det här bortser jag från resultatet. Man kan ju förlora, och ändå ha gjort en bra spelmässig insats. Men Göteborg spelade uselt i går. Det var lamt, statiskt och fantasilöst.

Jag ser i GP i dag att Torbjörn Nilsson skyller på landslaget, och Algarve cup.

”Jag tror inte att något herrlag, klubblag, skulle acceptera att deras spelare är borta tio dagar så nära Champions League. Algarve cup ligger så fel.”

Jag höll på att skriva att det ju dock är samma för alla lag i Champions League. Så är det dock inte riktigt. Frankrike spelade ju två träningsmatcher i stället för att vara med i Algarve eller Cypern, och Juvisy har inte så hemskt många franska landslagsspelare. Så visst har fransyskorna haft bättre förutsättningar. Det är ett faktum.

Samtidigt ogillar jag att både Malmö och Göteborg gnäller på hur landslagen stör klubbarnas uppladdning. Det känns som att de mentalt håller på att bygga upp bortförklaringar för eventuellt respass.

Tillbaka till Göteborgs insats i går. När jag kom till Valhalla var jag extra nyfiken på hur Göteborg skulle skapa målchanser nu när Christen Press inte är kvar. Den frågan tog jag med mig hem.

GFC startade med ett slags 4-5-1, där Yael Averbuch var ett slags halvforward bakom Jessica Landström. I den första halvleken hade göteborgskorna överlägset störst bollinnehav. Men de verkade inte vara intresserade av att spela in bollen i straffområdet. För det var bara sidledsfotboll. LSK var väl samlat i defensiven, och norskorna behövde sällan anstränga sig för att hålla tätt.

Inte ens när GFC fick frisparkar på offensiv planhalva valde de att lyfta in folk i LSK:s straffområde. Nej, då slog man bollen kort, och så var sidledstrillandet i gång igen.

Sanningen att säga så spelade inte LSK till sig så många målchanser heller. Men norskorna var sylvassa på fasta situationer – framför allt hörnor. Före paus hade man två ribbskott efter hörnor. Och efter paus gjordes båda målen just i samband med hörnor.

Lene Mykjåland sätter fart.

Lene Mykjåland sätter fart.

LSK var för övrigt en trevlig bekantskap. De spelade inte alls norskt – alltså långa bollar från backlinjen mot starka forwards. Nej, LSK vårdade bollen, och spelade sig fram längs marken.
Och så fort de fick chansen spelade de sig snabbt framåt i djupled. Och man fyllde på med folk, som kom i rejäla löpningar. Jag är inte alls överraskad över att vann toppserien efter att bara ha tappat tio poäng i fjol.

Efter paus tänkte jag att Göteborg kanske hade åtgärdat det svaga anfallsspelet. Så blev inte. Tvärtom fick LSK till ännu fler snabba attacker. Och när Mari Karoline Knudsen stötte in 0–2 tyckte jag att det var helt i sin ordning. LSK var bättre.

På slutet lyfte sig dock Göteborg något. Landström hade ett friläge vid 0–1, och när inhoppande Olivia Schough kom fri just efter 0–2, hamnade bollen hos Averbuch, som kunde reducera. Efter ytterligare ett par byten valde tränare Nilsson att köra med ett tremannaanfall. På egen hand skapade man dock inte mer än lägen till att få in kvitteringen.

Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch

Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch

Däremot fick man hjälp av LSK:s målvakt Tinja-Riikka Korpela som gav inhoppande debutanten Jodie Taylor öppet mål i slutminuterna. Taylors lobbskott smet dock utanför det övergivna målet.

En av få spelare i GFC som jag ger överbetyg är mittfältaren Anna Ahlstrand, som kändes stabil. Även vänsterbacken Camille Levin visade inställning.
Däremot kändes ingen av Göteborgs svenska landslagsspelare speciellt landslagsmässig den här lördagen.

LSK:s 1–0-skott, som lyftes in av inhopparen Madeleine Giske, var för övrigt ett mål av det slaget som gör att jag vill ha mindre mål inom damfotbollen. Den lösa, och höga bollen gick in mest för att den var hög. Det såg taffligt ut, sannolikt mycket eftersom det är en typ av mål som man i princip aldrig ser på elitnivå i herrfotbollen.

Madeleine Giske (utanför bilden) lyfter in 0–1 över Kristin Hammarström.

Madeleine Giske (utanför bilden) lyfter in 0–1 över Kristin Hammarström.

Jag hoppas och tror, för Göteborgs skull, att man presterar väldigt mycket bättre på onsdag. För efter gårdagens match kändes det som fördel Juvisy med 90–10.

Jag hade alltså med mig kameran till Valhalla. Fler bilder kommer att läggas upp inom en inte allt för lång framtid. Jag återkommer också med bilder från, samt en analys av mötet mellan Jitex och Mallbacken. Men jag kan redan nu meddela att jag blev väldigt förtjust i Mallbackens 19-åriga innermittfältare Julia Karlenäs – en klasspelare. Och att vardera lag har en 18-årig Mimmi som lär bli svårstoppad i årets damallsvenska.

Julia Karlenäs

Julia Karlenäs

En liten aptitretare

Det här är en cliffhanger, eller kanske att man skall kalla inlägget för en aptitretare. Jag har nämligen gjort en utflykt till Göteborg och tittat på två matcher i dag.

Det handlade förstås först om Göteborg FC–LSK Kvinner 1–2 (0–0).
GFC:s reduceringsmål gjordes av Yael Averbuch. LSK:s 0–1-mål lyfte inhopparen Madeleine Giske in efter hörna. 0–2 gjordes också efter hörna. Målskytt var planens gigant, norska landslagsspelaren Mari Karoline Knudsen.

Den matchen spelades på Valhalla IP klockan 12.00. Sedan fortsatte jag till Krokslättsvallen, där Jitex–Mallbacken startade klockan 14.00. Då jag aldrig hade varit där förr, och körde lite fel – så missade jag de 25 första minuterna. När jag anlände stod det 1–1 efter mål av Fridolina Rolfö och Maija Saari. Den ställningen höll sig till pausvilan.

Till slut vann dock gästande Mallbacken med 3–2 efter att Mimmi Larsson gjort 1–2, Mimmi Löfwenius kvitterat och Malin Ahlberg avgjort på ett långskott.

Så mycket mer än det här orkar jag inte skriva just nu. Så bilder och mer ingående analyser från de båda matcherna får jag dock återkomma med. Så håll utkik.

Äppelträd och fallfrukt

Sitter och kikar på kvartsfinalen USA–Nordkorea i F20-VM. Hör kommentator Marcus Bühlund berätta att USA:s 1–0-skytt Vanessa DiBernardo:s pappa har spelat OS för USA. Han heter för övrigt Angelo DiBernardo och är född i Argentina.

I dagens första kvartsfinal spelade Dzsenifer Marozsan för Tyskland. Hennes pappa Janos Marozsan gjorde fyra A-landskamper för Ungern.

För övrigt skrev jag rätt. Det verkar som att DiBernardo skall skrivas just så här…

Hur som helst. Jag kom att tänka på träd, fallande äpplen, päron och så vidare. För att prata klarspråk, alltså på elitspelare med framgångsrika föräldrar.

Från fjolårets VM minns jag att såväl norska duon Isabell Herlovsen och Madeleine Giske var födda i Tyskland, då deras bägge fäder var Bundesligaproffs. Det skrev jag om här.

I Sveriges landslag har vi förstås Lisa Dahlkvist, som väl nu passerat pappa Sven ”Dala” Dahlkvist både i antalet landskamper och mål.

Här är några till som jag spontant kommer på:

* Linköpings ytterback Matilda Agné är dotter till Hammarbyikonen Kenneth ”Kenta” Ohlsson.
* I Vittsjö spelar Emma Sjödahl. Hennes pappa Olle Sjödahl tog SM-guld med Halmstads BK 1979.
* I Vittsjö finns även Emma Kullberg, vars pappa Stephan Kullberg en gång i tiden var en duktig back. Han spelade bland annat för Åtvidabergs FF, IFK Göteborg och Djurgårdens IF.
* AIK:s talangfulla back Jennie Nordin har en far som lyckades med konststycket att bli en legend som spelare i både AIK och Djurgården. Jodå, vi snackar om Krister Nordin.
* Göteborgs talang Mimmi Löfwenius, har en mamma som har spelat i damallsvenskan för Öxabäcks IF – Lotta Löfwenius.
* Malmös andramålvakt Hilda Carlén har en pappa som heter Per Carlén, och är en av Sveriges största handbollsprofiler genom tiderna. Det innebär således att Hilda har en bror i det nuvarande handbollslandslaget, Oscar Carlén.
* En framgångsrik bror har även Jitex Annica Sjölund. Hennes bror Daniel Sjölund spelar både för Djurgården och Finlands landslag.

Det var några exempel. Jag har säkert missat en hel mängd. Hjälp mig gärna att bygga ut den här artikeln genom att komma med fler…

Toppserien startar – heja Röa

I morgon startar Toppserien i Norge. Jag kan inte säga att jag är insatt, men jag har definitivt ett favoritlag – mästarlaget Röa IL.

Hur det kommer sig?
Jo, för ett par månader sedan upptäckte jag att jag började få allt fler norska besökare i bloggen. Jag följde spåret bakåt, och upptäckte att min blogg hade lagts upp på Röas utmärkta länksida, som enda utländska blogg.
Det stod ”Johan Rydéns riktigt bra blogg”.
Och ja, jag är mottaglig för fjäsk, och blev lite stolt.

Genom Röas utmärkta hemsida har jag hittat lite lite saker att blogga om så här inför premiären. Jag kommer alltså att hålla mina tummar för Röa under året. Och vad jag förstått kan det behövas, för Toppserien verkar vara riktigt jämn i toppen. I varje fall var den det i fjol. I sluttabellen låg fyra lag inom fem poäng. Här är hela den övre halvan:
1) Röa IL 54
2) Stabaek IF Fotball 51, +47
3) Kolbotn IL 51, +33
4) Arna-Björnar Fotball 49
5) LSK Kvinner FK, Lilleström 40
6) SK Trondheims-Örn 35

Ni som tycker om att läsa guldartiklar på norska kan här frossa i sådana som skrevs om Röas guld ifjol.
Ni kanske minns att Osloklubben även vann en annan omdebatterad guldstrid under hösten. Striden för att få in guld i form av pengar.
Den tog sig en udda tur i början av september. När ekonomin var som sämst ställde tio spelare upp som auktionsobjekt. Man kunde ropa in en middag på tu man hand med spelarna.
Och ja, det blev förstås en rejäl snackis i Norge. Och i damfotbollsvärlden som helhet.

Totalt drog auktionerna in 73000 norska kronor som då motsvarade cirka 90000 svenska kronor.
Till klubbens egen hemsida sa Joachim Westher Andersen, medieansvarig så här:

”Det var modigt gjort av tjejerna, men ingen i klubben är förvånad över initiativet. Det här är tjejer med stort hjärta för Röa, och som gång på gång visar sitt stora engagemang.”

Han sa också att initiativet gav klubben ett moraliskt lyft, och att det var en väldigt rolig vecka.
Så här mycket kostade för övrigt middagsdejterna (i norska kronor):
1) Lene Mykjåland 20 000
2) Marthe Braavold Johansen 15 000
3) Gunhild Herregården 7 000
4) Janne Stange 6 800
5) Katrine Andresen 6 000
6) Emilie Haavi 5 200
7) Celine Kommandantvold Pettersen 4 100
8) Siri Nordby 3 500
9) Andrea Frøshaug 3 500
10) Kirvil Odden 1 900

Jag har inte bestämt vad jag egentligen tycker om auktionerna. De satte i alla fall strålkastarfokus på klubben. Men det var förstås inte de 90000 kronorna som räddade klubbens ekonomi. Utan i slutet av september fick man ett gäng större sponsorer, vilket garanterade en fortsättning.

Faktum är att så sent som 2008 kämpade just Röa om att kunna värva Marta.
Sedan dess har hela den norska damfotbollen genomgått en riktigt tuff period. Flera lag har tvingats dra sig ur Toppserien på grund av usel ekonomi.
Och landslaget är inte längre en utmanare om medaljer i de stora mästerskapen. Jag var på plats i Wolfsburg och såg Norge mot Brasilien i VM i fjol. Jag minns att jag tyckte att det norska laget trots allt var ganska bra. Men att de saknade en matchvinnare.
Några dagar senare satt jag just i presscentret i Wolfsburg och såg Kyah Simon nicka ut norskorna ur VM.

Hösten blev tung, med tveksamma resultat i EM-kvalet. En orsak är förstås att flera spelare har valt att tacka nej till landslagsspel – en inställning jag aldrig har förstått mig på.
I nuläget känns det logiskt att alla unga norska bolltalanger väljer handboll framför fotbollen. Handbollsjenterna är ju världsledande.

Och på hemmaplan är intresset för Toppserien minst sagt uselt. I fjol var publiksnittet i serien pinsamma 179 åskådare. Röa drog bara 201 åskådare i genomsnitt – och då vann de ju ändå guld.
Inte konstigt att lagen i Toppserien tidigt slog fast att de inte hade någon chans att konkurrera om de många WPS-spelare som ville till Europa efter ligans sammanbrott.

Men kanske kan ljuset nu åter börja lysa över norsk damfotboll. För plötsligt är landslaget i högsta grad med i kampen om gruppsegern i grupp 3 i EM-kvalet igen.
F19-landslaget var snubblande nära EM-slutspel, och även om Röa nu är långt ifrån att kunna värva Marta så borde man med rätt lottning definitivt kunna vara med och slåss om minst en kvartsfinalplats i Champions League till hösten.
Laget innehåller ju trots allt sju spelare från fjolårets norska VM-trupp i Caroline Knutsen, Hedda Strand Gardsjord, Guro Knutsen Mienna, Lene Mykjåland, Emilie Haavi, Elise Thorsnes och Madeleine Giske, samt ytterligare en tidigare landslagsspelare (Siri Nordby).
Fast nyförvärvet Giske är inte aktuell för spel den här säsongen. Hon drog nämligen av korsbandet för en månad sedan, och är borta hela säsongen. Tråkigt.

Kan då intresserade se några matcher från Toppserien på tv eller internet? Jo, i år är det NRK som har sändningsrätten. Och de sänder en match per omgång på sin hemsida. Här är en länk med listan över vilka matcher det handlar om.

Slutligen, hur slutar då Toppserien? Jo, med Röa i topp, hoppas jag…
Här tippar bloggen Spelare 12 serien.

Rubi vill ha tyskt bröllop

Jag kan tycka att vi svenskar ibland letar Sverigekopplingar till förbannelse. Eller att vi på BT går till överdrift i jakten på Sjuhäradskopplingar.
Men frågan är om inte tyskarna är minst lika maniska.

I radiokanalen DLF:s VM-magasin i söndags kunde de glatt konstatera att Norges lag består av två döttrar till före detta Bundesligastjärnor.
Isabell Herlovsen föddes i Mönchengladbach 1988 under tiden pappa Kai Erik spelade för Borussia (1982–89).
Och Madeleine Giske föddes i Nürnberg 1987. Pappa Anders spelade i Tyskland under perioden 1983–92 för Nürnberg, Leverkusen, Nürnberg igen och slutligen för Köln.

Den 1 juli listade tidningen Bild ytterligare några Tysklandskopplingar:
* Kim Kwang-Min, förbundskapten i Nordkorea tog sin universitetsexamen i Leipzig under DDR-tiden.
* Rosana, forward i Brasilien pratar utmärkt tyska eftersom hon varit proffs i österrikiska topplaget Neulengbach.
* Rubi Sandoval, Mexiko tycker om tyska män, och vill gärna gifta sig i Tyskland.
* Charlotte Rohlin, back i Sverige, har sin storebror i Tyskland. Han är gift med en tyska.
* Både Sophie Schmidt (Kanada) och Teigen Allen (Australien) har tysk mormor. Allens bor till och med kvar i Mönchengladbach.
* Ali Krieger, back i USA, har tyska förfäder och har spelat flera säsonger i Frankfurt.
* Yuki Nagasato, forwardsstjärna i Japan, spelar för Potsdam och kämpar med att lära sig tyska.