Gulblå kvartett i EM:s Allstarlag

EM:s allstarlag har just presenteras, och det innehåller fyra svenska spelare – vilket förstås är kul.

Josefine Öqvist

Josefine Öqvist

Fast just kan inte säga att jag håller med Uefas jury om att Caroline Seger och Josefine Öqvist förtjänar att ta plats på lagets mittfält. Jag tycker ju att det borde vara självklart att Nadine Kessler och Ingvild Stensland i stället skulle ha haft de båda svenskornas platser.

Att ettan och tvåan i skytteligan, Lotta Schelin och Nilla Fischer, skulle få plats kändes däremot självklart. De hade jag ju förresten även med i det allstarlag jag tog ut innan finalen.

Jag och Uefas kommitté är överens om samtliga tre målvakter. Sedan varierar det mer, delvis beroende på att jag verkligen tog ut två spelare på varje position enligt 4-4-2, alltså två högerbackar, fyra mittbackar och så vidare. Uefa har däremot tagit ut sju backar, sju mittfältare och sex forwards, och av de sju backarna är det exempelvis fem mittbackar.

Vi är ändå överens om fem av sju backar, om tre av sju mittfältare och om tre av sex forwards. Totalt sett tycker jag att Uefa har fått ihop en bra trupp. Fast jag saknar alltså Keßler och Stensland. Dessutom tycker jag att Kosovare Asllani borde ha en plats bland turneringens sex bästa forwards. Med sina fem poäng (ett mål och fyra målpass) slutade hon ändå tvåa i turneringens poängliga.

Här är EM:s officiella allstarlag:

Målvakter:
Nadine Angerer (Tyskland), Ingrid Hjelmseth (Norge), Stina Lykke Petersen (Danmark).

Stina Lykke Petersen

Stina Lykke Petersen

Backar:
Saskia Bartusiak och Annike Krahn (Tyskland), Laure Boulleau och Wendie Renard (Frankrike), Marit Fiane Christensen och Maren Mjelde (Norge) samt Nilla Fischer (Sverige).

Mittfältare:
Lena Goessling och Dzsenifer Marozsan (Tyskland), Solveig Gulbrandsen (Norge), Louisa Necib (Frankrike), Josefine Öqvist och Caroline Seger (Sverige) samt Katrine S Pedersen (Danmark).

Lena Goessling

Lena Goessling

Forwards:
Veronica Boquete (Spanien), Melania Gabbiadini (Italien), Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney (Frankrike), Celia Okoyino da Mbabi (Tyskland) och Lotta Schelin (Sverige).

Inget hopp om norskt uppsving

Innan jag stänger ner datorn här på Friends Arena tänkte jag komma med en kort notering.

Trine Rönning fick frågan från en tysk reporter om hon trodde att damfotbollen skulle få ett uppsving i Norge i och med den här framgången.

Svaret var kort och kärnfullt:

”Nej”

Rönning menade att om några dagar är EM-silvert glömt, och hon hade inget hopp om någon ökad medieexponering, eller några ökade publiksiffror i toppserien. Tråkigt.

Bilder av Tyskland

Under hela EM har jag haft kameran med mig, och jag har riktat den mot både det ena och det andra.

Eftersom det har varit så mycket jobb har jag hittills bara lagt upp en bråkdel av de bilder som jag tagit. Tanken med allt fotande har delvis varit för att öka bildbanken här i bloggen, delvis har det varit att träna fotografering.

Jag är bara amatörfotograf, och har en utrustning som hade fått proffsen att gråta. Sannolikt flera av bilderna också. För de är av lite varierande kvalitet.

Eftersom jag har ganska mycket bilder på de svenska spelarna har visst fokus legat på att fota de andra lagen. Och även om jag vet att jag strör en del salt i svenska sår så är ju Tyskland rätt aktuellt i dag. Därför lägger jag här upp mina bilder på Tyskland från onsdagens semifinal:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här är de en och en:

För eventuella tyska besökare gör jag ett försök att även skriva en kort introduktionstext på tyska:

Diese sind meine Bilder von der deutschen Nationalmannschaft im Frauenfußball, die DFB-Mädels. Die Bilder sind von der Halbfinale gegen Schweden in der Europameisterschaft 2013. Deutschland hat das Spiel in Göteborg (Gamla Ullevi) mit 1–0 gewonnen.

Och en liten engelsk introduktion:

This is my pictures of the German women’s national team. The pictures are taken at Gamla Ullevi in Gothenburg during the semifinal in Euro 2013 against Sweden. Germany won the game with 1–0.

Tyskland vann – igen

Europamästarinnor 2013.

Europamästarinnor 2013.

Tyskland vann finalen med 1–0 efter mål av Anja Mittag. Den stora guldhjältinnan hette dock Nadine Angerer – som tog två straffar.

Solveig Gulbrandsen från straffpunkten.

Solveig Gulbrandsen från straffpunkten.

Enligt Uefas officiella statistik var det 3–2 till Norge i klara målchanser – fast det var inte den final som jag såg. För i den var det 8–4 i målchanser till Tyskland.

De siffrorna skvallrar om att den tyska segern totalt sett var rättvist. Men efter att ha träffat Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen i den mixade zonen vet jag åtminstone två spelare som känner att det borde ha slutat annorlunda.

Framför allt Gulbrandsen fick verkligen kämpa för att jobba sig förbi alla närvarande reportrar. Att hon trots allt stannade och berättade om sin olycka för alla som önskade är beundransvärt.

I skytteligan vann Lotta Schelin närmast före Nilla Fischer, och med Louisa Necib som trea. Den prisutdelningen slarvade dock Uefa bort rätt rejält. När de båda svenska vinnarna offentliggjordes hade minst 30000 av de 41301 åskådarna lämnat Friends Arena. Klantigt.

Nu skall jag skriva ihop mina texter till morgondagens tidning. Det finns anledning att återkomma med betydligt fler synpunkter inom en inte alltför lång framtid.

De bästa lagen möts i finalen

Jag sitter i pressrummet på Friends Arena och laddar upp inför finalen. Även om Sverige inte skall spela så bör det bli läge för publiken att hylla våra spelare ett par gånger, eller om det kanske är spelarna som skall tacka publiken.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Dels skall de in i halvtid, sedan talar ju väldigt mycket för att Lotta Schelin kommer att prisas som turneringens skyttedrottning efter matchen. Skall någon passera henne i kväll krävs det en sällan skådad målfest i finalen.

Närmast Schelin i jakten på ”Adidas Golden Boot Award” av de spelare som kan spela i eftermiddag är Solveig Gulbrandsen och Celia Okoyino da Mbabi. Båda står på två mål och noll assist. Schelin har fem mål och två assist, vilket innebär att Gulbrandsen och Mbabi behöver göra fyra mål för att passera – alternativt tre mål och tre assist. Känns svårt.

Jag har ju flera gånger under EM konstaterat att traditionens makt är stor. Och hur mycket vi än vill vara med där uppe så måste man ju konstatera att det historiskt sett är Europas två klart främsta damfotbollsnationer som gör upp i finalen. Om det är det liksom inget snack.

Vid en genombläddring av pressmaterialet noteras att det här är tredje EM:et i rad som de möts två gånger i mästerskapet. Och för att hitta ett EM där något annat land slagit ut antingen Tyskland eller Norge får man backa bandet till 1997 – då Italien och Tyskland avancerade ut den grupp där även norskorna ingick.

Och oftast brukar Tyskland dra längsta strået när de båda stormakterna möts. Jag tippar att de gör det i dag också. Men man kan aldrig räkna bort Norge. Så förhoppningsvis blir det här en riktigt rolig match.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Seger var bäst, eller?

En match återstår av EM, men jag har så smått börjat sammanfatta mästerskapet. I morgon presenteras exempelvis mitt allstarlag i BT.

Det var svårare än vanligt att ta ut ett sådant den här gången. För inget lag har ju imponerat rakt igenom, och framför allt var det svårare än vanligt att hitta offensiva spelare. Men mer om det laget i morgon.

I dag har jag dessutom räknat ihop mina snittbetyg på de svenska spelarna från EM:s fem matcher.

Högst med 3,4 i snitt hamnade Caroline Seger och Marie Hammarström. På delad tredjeplats med 3,2 hittar vi Nilla Fischer och Kosovare Asllani, och femma på 3,0 hamnar Lotta Schelin.När man sitter med facit brukar man alltid ångra några betyg. Men med tanke på att jag hade cirka 20 minuter från de flesta matchernas slutsignal tills alla texter skulle vara lämnade så fanns det inte tid till så mycket analys och eftertanke – utan det gällde att gå på instinkt.

Då hamnade alltså vårt centrala mittfält högst. Hammarström har höjt sitt betyg genom att leverera lysande hörnor under hela mästerskapet. Seger genom att alltid vara spelbar, alltid vilja ha bollen.

Men samtidigt som jag alltså placerar Seger högst är jag så här i efterhand väldigt kluven till hennes insats. För skall man hårdra det så är Seger lite som Danmark, medan Marie Hammarström är som Norge.

Caroline Seger

Caroline Seger

Alltså, det ser bra ut när Seger spelar, och hon är väldigt bolltrygg. Hon lugnar ner det svenska spelet – vilket är betydelsefullt. Men hon är alldeles för sällan inblandad i farliga målchanser.

Hammarström däremot ser lite kantig ut, lite seg. Men hon är väldigt smart, och passningar från hennes vänsterfot leder till väldigt mycket konstruktivt.

Tillbaka till Seger, och kluvenheten. För utöver de höga betygen – som jag inte är ensam om – är hennes officiella statistik från EM verkligen ingen rolig läsning. Se själv:

Mål: 0
Assist: 0
Avslut mot mål: 0
Avslut utanför: 3

Vår offensiva spelmotor har alltså inte ett enda avslut mot mål på fem matcher.

När jag ser om Sverige–Tyskland hör jag duktiga expertkommentatorn Malin Swedberg säga i början av den andra halvleken att hon vill att Seger skall ha bollen oftare. Uttalandet får mig att börja fundera. Det väcker följande frågor:

Skall verkligen Seger ha bollen när det drar ihop sig i viktiga matcher? Hur ofta gör hon avgörande insatser? När såg någon henne i en viktig landskamp senast göra de här patenterade insticken som det pratas så ofta om?

Nu finns det saker som inte syns i den där statistiken. Vad jag kan minnas är Seger trots allt inblandad i två svenska EM-mål, hon har andraassist till 3–0-målen både mot Finland och Island.

Det hindrar inte att min uppfattning är att en av Pia Sundhage:s viktigaste uppgifter under de kommande två åren blir att försöka öka Segers effektivitet. Skall Sverige kunna vinna avgörande matcher mot de lag som är topp fyra i världen måste hon slå betydligt fler högklassiga passningar än hon gör nu. Det måste vara ett större hot mot motståndarna när hon får bollen.

För Caroline Seger har så mycket talang att hon borde kunna göra större avtryck i statistiken över mål, assist och avslut än hon gör.

Nu blev det här inlägget rätt negativt. Men jag vill avsluta med att poängtera att jag alltså trots allt tycker att Caroline Seger har gjort ett bra EM. Hon är liksom bäst, fast hon borde kunna vara ännu bättre…

Norge–Danmark 5–3 efter straffar

Det blir Norge som möter Tyskland i EM-finalen på söndag. Det tycker jag är bra, inte minst för själva finalens skull.

Känslan är nämligen att den rätt ineffektiva danska passningsfotbollen hade passat tyskorna som handsken, medan norskornas täta defensiv blir en rejäl utmaning för Silvia Neid:s lag. Inte minst då man redan har förlorat mot Norge en gång i den här turneringen. Då vann Norge trots att man ställde över flera ordinarie spelare.

Dagens semifinal är rätt lätt att referera. Norge (Marit Fiane Christensen) gjorde ett skitmål på en hörna i matchupptakten. Mariann Gajhede Knudsen nickade in kvitteringen i slutminuterna. Däremellan hade Danmark bollen i 84 minuter…

Men trots att bollinnehavet stundtals måste ha varit 80–20 i dansk favör så var det bara 17–13 i avslut efter 120 spelade minuter. Och faktiskt 6–3 i avslut mot mål till Norge. Fotboll handlar inte om att ha bollen mest – utan om att ha den bäst.

Ingrid Hjelmseth

Ingrid Hjelmseth

Det slutade med straffläggning. Där visade Ingrid Hjelmseth det jag redan sa efter två omgångar – att hon är turneringens bästa målvakt. Så klart är Nadine Angerer en utmanare om titeln. Men i min värld leder Hjelmseth den kampen inför finalen.

Han hade i och för sig en fördel av att ha sett danskorna skjuta straffar mot Frankrike. Men att rädda de två första straffarna är ändå väldigt imponerande. Danmarks målvakt Stina Lykke Petersen gjorde en jättetavla vid det norska ledningsmålet. Men hon visade sedan klass och karaktär genom att följa upp missen med två riktiga kanonräddningar.

Lykke Petersen är totalt sett ett stort danskt utropstecken. Det finns fler, men totalt sett var danskorna för uddlösa. Att bara prestera tre avslut mot mål på det stora övertaget man hade i dag är inte tillräckligt.

Dessutom hade det känts fel om Danmark vunnit straffläggningen. Då hade de fått spela final utan att ha vunnit en enda match under ordinarie tid, eller under förlängning.

Maren Mjelde

Maren Mjelde

I Norge imponerar även backlinjen. Even Pellerud har verkligen hittat rätt där. Fast det var i sista stund. För minns hur extremt darrigt mittförsvaret kändes i Linköping i juni. Nu är backlinjen plötsligt rena muren. Och Maren Mjelde som inte hade spelat högerback i en enda match inför EM, borde nu vara aktuell för en plats all star team i sin helt nya position.

Slutligen måste dagens seger ändå ha kostat hysteriskt mycket kraft för Norge. Lägg till att Tyskland har fått en extra vilodag inför finalen – och det redan stora tyska favoritskapet blir ännu större.

Sverige–Tyskland 0–1

Det var en fantastiskt bra match, där jag upplevde att Tyskland ändå totalt sett var något bättre.

Vårt lag bjöd på en riktigt bra avslutning – och kvitterade. Men vi fick på vaga grunder se kvitteringen dömas bort. Därmed har Sverige spelat färdigt i EM.

Som en sammanfattning kan man säga att Tysklands svacka tyvärr inte var så djup som vi hade hoppats. När de provade vårt försvarsspel i den första halvleken klarade vi inte riktigt testet.

Efter matchen har jag lyssnat av ett stort antal spelare, samt Pia Sundhage, i den mixade zonen. Det har varit en ocean av besvikelse, men också beundran över vilket stöd publiken erbjöd, som till och med stannade kvar efter matchen.

Den enda tyska spelaren jag lyssnade på var Nadine Kessler, som var väldigt glad över att Sverige sköt upp sin backlinje så högt i den första halvleken. Och dessutom lämnade ytor framför den, vilket skapade möjligheter för tyskorna att spela sig förbi vårt försvar.

Dessutom sa förbundskapten Silvia Neid att tyskornas fina insats berodde på att de mötte ett bra lag, och därmed fick hjälp med att dra upp tempot i matchen.

Det är sent nu, och jag orkar inte göra den stora analysen. Men jag tycker ändå att vårt svenska lag har överraskat mig positivt under EM. Vi var bättre än jag väntat. Tyvärr var vi inte tillräckligt bra, vilket innebär att finalen på söndag spelas mellan Tyskland och något av våra båda västra grannländer.

Många frågor, snart får vi svaren

Semifinalen Sverige–Tyskland börjar närma sig, och även om jag fortfarande bär på känslan av att det kommer att bli svensk seger så korsas den av allt fler frågor.

Hur stark är egentligen historiens makt?

Vilken betydelse kommer den tolfte spelaren att få?

Kan vi verkligen upprätthålla den makalösa effektiviteten?

Hur hanterar de svenska spelarna ett eventuellt underläge?

Klarar Sverige den press en straffläggning innebär?

Hur klarar vårt vänsterförsvar av att hantera hyperoffensiva ytterbacken Leonie Maier?

Hur står sig vår backlinje när den hamnar under press?

Kommer tyskorna att göra som Danmark, ta bort Nilla Fischer ur matchen. Och vad skulle det innebära för våra uppspel?

Och så vidare. Många frågor blir det.

En intressant ställer Johanna Reimers på Expressen i dag. Hon undrar om det finns någon svensk plan B. I samband med genrepet mot England minns jag att Pia Sundhage konstaterade att man inte hade någon sådan, i varje fall inte då.
Jag har tappat mina anteckningar från den matchen, så jag minns inte ordagrant hur vår förbundskapten uttryckte sig. Men jag har för mig att det hade med hennes korta tid vid rodret att göra, och med att hon fick överge sin ursprungliga spelidé som byggde på spelvändningar, för i stället gå all in på fart.

Det bästa som kan hända i kväll är förstås att Sverige gör som mot Island, ett par snabba mål. Men det kan man inte räkna med. Och jag är lite rädd att tiden talar för Tyskland. För ju längre matchen lider, desto större risk att tankarna dyker upp om hur det brukar sluta mot tyskorna.

Två gånger under 2000-talet har vi för övrigt besegrat dem. Det har varit i Algarve cup 2002 och 2009. Båda gångerna har vi tagit ledningen före paus, och även utökat till 2–0 innan tyskorna närmat sig.

Nu är det ju ett lite sargat tyskt lag vi möter, men risken är stor att kammen växer på våra motståndare om de kommer i överläge. Så det bör undvikas.

Och farten talar ju för Sverige. Bara vi får in passningarna bakom Tysklands backlinje har vi trumf på hand.

Dessutom har ju Sundhage fortfarande inte förlorat en enda match som svensk förbundskapten. Och det vore ju väldigt synd att bryta den trevliga sviten i kväll…

Slutligen noterar jag att kvällstidningarna har olika startelvor. Lisa Dahlkvist ingår i båda, medan en tidning har kör med Josefine Öqvist, en med Antonia Göransson. Valet är intressant, då Öqvist garanterat är bättre på att hantera pressen, medan Göransson normalt sett har högre kapacitet.

Jag har ingen aning vilken uppställning som är rätt. Däremot har jag från säkra källor hört att de välspridda uppgifterna om att Olivia Schough skulle ha varit snubblande nära startelvan både mot Danmark och mot Italien skall ha varit felaktiga i båda fallen.

Känslan säger Sverige–Norge i final

I morgon spelar Sverige EM-semifinal mot Tyskland. Och med tanke på gårdagens resultat finns det anledning att kalla matchen för en moralisk final.

I varje fall är det självklart att vinnaren i matchen Sverige–Tyskland kommer att vara favorit i finalen. Däremot känns båda semifinalerna vidöppna. Det är faktiskt så nära 50–50 som det bara kan bli.

I finalen lär favoritskapet hamna på typ 65–35 i svensk eller tysk fördel. Fast å andra sidan vet man ju hur starkt Norge brukar vara i en eventuell final. Eller hur det brukar gå för danska lag på svensk mark.

För övrigt är jag lite stolt över att jag flera gånger påtalat att Frankrikes kanske största hot i EM var deras egen medaljfrossa. Dock tippade jag ändå fransk seger mot Danmark, vilket innebar att jag bara satte tre av fyra kvartsfinaler.

Inför dem tippade jag även de åtta lagens startelvor. Utfallet blev hyfsat:

Sverige – 10 rätt
Island – 10 rätt
Tyskland – 9 rätt
Italien – 9 rätt
Norge – 11 rätt
Spanien – 10 rätt
Frankrike – 10 rätt
Danmark – 10 rätt

Notera att jag valde ett upplägg som Pia Sundhage hade varit nöjd med, och skrev hur många rätt – och inte hur många fel – jag hade…

Dags för nya tips. Dock struntar jag i att gissa startelvor den här gången. För det känns svårt nog att pricka in rätt tipstecken i semifinalerna.

* Sverige–Tyskland
Gamla Ullevi i Göteborg, i morgon 20.30

Jag hade inte möjlighet att besöka varken den svenska presskonferensen eller träningen i dag. Men rapporterna därifrån säger att Sundhage kan vara på gång att göra två byten i startelvan. Ut skulle kantspelarna Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist gå, och in skulle Lisa Dahlkvist och Antonia Göransson komma.

Ändringarna känns inte orimliga. Men jag undrar samtidigt lite varför Sundhage skulle visa det öppet för media, när 45 av 60 minuter på träningen var stängda. Kan det kanske handla om ett försök att finta tyskorna?

Medan Sverige har imponerat med en makalös effektivitet, och genom att verkligen använda publikstödet som en hjälp, har Tyskland hackat sig genom turneringen.

Men det finns en enorm potential i det tyska laget. Hittills har dock inte Silvia Neid fått pusselbitarna att falla på plats. Det är givetvis ingen fördel att Celia Okoyino da Mbabi är ett frågetecken inför morgondagens drabbning. Men faktum är att det kan räcka med någon mindre justering för att tyskorna skall få igång sitt spel på allvar.

Inför det här mästerskapet var min känsla att Sverige befann sig på en nivå under Tyskland och Frankrike. Den känslan finns inte längre kvar. Tvärtom är jag övertygad om att vi har chans mot tyskorna – en bra chans. Inte minst med hjälp av stödet från ett fullsatt Gamla Ullevi.

Kampen om mittfältet kommer att bli otroligt viktig. Får Sverige utrymme att sikta in bollar bakom, eller utanför, tyskornas sega mittförsvar har vi en jättechans att vinna. Vår snabbhet i offensiven är nämligen ett tänkbart segervapen. Men om tyskorna i stället vinner kampen om mitten, då blir vårt lag vingklippt, och då kommer vårt försvarsspel att ställas på riktigt svåra prov.

Tipset: Jag skulle inte satsa alla mina besparingar på det, för det är inte så att jag känner mig hundraprocentigt säker på min sak – långt ifrån. Men den känsla jag bär på är att Sverige blir ena laget på Friends Arena på söndag. Det svenska favoritskapet i semifinalen är dock bara 51–49.

* Norge–Danmark
Nya Parken i Norrköping, torsdag 20.30.

Även det här är alltså en ytterst oviss match. Båda lagen har visat grym defensiv stabilitet, men sämre spets.

Det innebär inte att det är två lag med liknande spel som möts – utan nästan tvärtom. Danmark har imponerat genom att vara bolltryggt, och spelskickligt. Dock leder det stora bollinnehavet till alldeles för få avslut.
Jag tycker ju exempelvis inte att 26–4 (som det är justerat till) i avslut till Frankrike i kvartsfinalen känns talande. Danskorna ägde ju minst en halvtimma, och borde ha avlossat fler skott i matchen.

Och faktum är ju att Danmark har säkrat minst ett EM-brons utan att ha vunnit en enda match under 90 minuter. Däremot har man segrat i en lottdragning och i en straffläggning. Det är ju faktiskt ganska udda.

Norge spelar en väldigt rak fotboll. Men de gör det bra, och de har EM:s bästa målvakt hittills i Ingrid Hjelmseth, duktiga mittfältare i Ingvild Stensland, Ingvild Isaksen och Solveig Gulbrandsen och fart i Kristine Hegland. Dessutom har måltjuven Ada Stolsmo Hegerberg nu spräckt mästerskapsnollan – vilket är ett stort plus för laget.
Man väntar dock fortfarande på att Caroline Graham Hansen skall få till det. Där har norskorna ett stort sparkapital.

Tipset: Det faktum att Norge kontrar med mycket folk, och har en vassare forward än danskorna, gör att jag tippar norsk seger. Fast inte heller här känner jag mig speciellt säker på min sak, utan nöjer mig med 55–45 i norsk favör.

* Slutligen någonting annat. Jag har under EM inte bistått med lika många länkar med mål och höjdpunkter som jag brukar. Men på uefa.com finns en utmärkt videosida, där man kan se alla mål och höjdpunkter.

Frankrike–Danmark 3–5 efter straffar

Den franska medaljfrossan slog till igen. Frankrike har fortfarande aldrig vunnit en mästerskapsmedalj, och det dröjer minst två år innan de får nästa chans.

Det är närmast sjukt. Se bara här:

* För fyra år sedan föll fransyskorna på straffar i kvartsfinalen mot Holland.
* För två år sedan i VM föll man i semifinal mot USA, trots en spelmässigt stark insats. Sedan vann som bekant vi bronsmatchen med 2–1.
* I fjolårets OS spelade man ut Japan i semifinalen, men föll ändå – bland annat efter att Elise Bussaglia missat straff. Dessutom visade man märklig ineffektivitet när Kanada vann (1–0) bronsmatchen på en av matchens sista sparkar.
* Och så det här. Fjärde raka fallet på mållinjen.

Med tanke på att fransyskorna har missat flera straffar på sistone var jag rätt säker på att de skulle falla i straffläggningen. Dessutom visade deras minspel inför avgörandet att de inte trodde på sig själva.

Däremot visade leendet i Janni Arnth:s ansikte när hon gick fram för att slå den avgörande straffen att hon tyckte att det skulle bli kul att skjuta ut storfavoriten ur mästerskapet. En läcker straff blev det också.

Janni Arnth

Janni Arnth

Spelmässigt var fransyskorna klart bäst, och hade 31–4 i avslut totalt, och 10–2 i skott mot mål. Men medaljfrossan blev för svår.

Man bör ha i åtanke att Frankrike fick två dagars kortare vila mellan gruppspel och kvartsfinal än Danmark, vilket kan ha påverkat.

Fram till 1–0-målet i den första halvleken spelade danskorna fantastiskt bra. Pernille Harder var äntligen så dominant som man trott att hon skulle vara i det här mästerskapet. Och Katrine Söndergaard Pedersen är ju en så fantastisk passningsspelare att man bara sitter och njuter av hur enkelt hon spelar sig ur alla situationer.

Katrine S Pedersen

Katrine S Pedersen

Dessutom har Danmark ytterligare ett antal bolltrygga spelare, något som gör att det blir väldigt jobbigt att möta dem. När man tappar bollen mot dem så får man oftast jobba hårt för att återvinna den. Det fick Sverige upptäcka i premiären, och Frankrike i dag.

Och även om Danmark ju tog sig till kvartsfinal via lottning så har danskorna – utöver 20 minuter mot Italien – varit väldigt stabila under hela turneringen. Däremot saknar man den offensiva spets som krävs för att rada upp segrar i ett mästerskap.

Men nu har Danmark säkrat en medalj, och antingen kommer de eller Norge att få spela på Friends Arena på söndag. Det är verkligen otroligt överraskande. För det var ju på den halvan som Tyskland och Frankrike skulle spela semifinal.

Slutligen var det här tyvärr den första matchen i EM där jag tyckte att domarinsatsen var undermålig. Både huvuddomaren och de assisterande gjorde massor av misstag. De flesta av mindre art, typ att ge inkast till fel lag.

Men det var också ett antal grova misstag. Den franska straffen till 1–1 var ju pinsamt dömd, och räddade fransyskorna kvar i matchen. Dock kunde nog Frankrike haft straff i ett par andra lägen, så flera domarmissar kan möjligen ändå anses ha blivit ett rätt.

Norge–Spanien 3–1

Norge imponerade med välorganiserat försvarsspel och snabba kontringar när de säkert besegrade Spanien, och säkrade en ny EM-medalj.

Även om damfotbollen har breddats och blivit bättre är det Sverige, Tyskland och Norge som är klara för semifinal – precis som det brukar vara.

Norskorna kan även bli en svår nöt att knäcka i semifinalen, oavsett vilket motstånd som väntar där.

Jag har hyllat Norges nya generation. Och i dag gjorde Ada Stolsmo Hegerberg ett riktigt klassmål. Men det är nog ändå rutinerade trion Ingrid Hjelmseth, Ingvild Stensland och Solveig Gulbrandsen som förtjänar störst beröm för Norges fina EM.

Ingvild Stensland

Ingvild Stensland

Alla tre bidrar med trygghet. I tredje tilläggsminuten fick Hjelmseth för första gången kapitulera för ett spelmål i turneringen. I dag behövde hon inte göra några riktigt svåra räddningar. Men hennes säkerhet i luftrummet skapar trygghet åt hela lagets försvarsspel.

Och Stensland och Gulbrandsen är så lugna och bolltrygga på mittfältet. Båda vågar hålla i bollen när laget är pressat, och gör så att hela laget får andrum, och kan ställa om till offensivt spel.

Spanien var väldigt uddlöst i dag. Men jag gissar att spanjorskorna ändå totalt sett är nöjda med att ha avancerat ur gruppen.

Tyskland är Tyskland

I dag har jag varit på en mycket trevlig svensk pressträff i Falkenberg. Jag har ju tidigare kritiserat den svenska mediastrategin vid flera tillfällen.

I dag blir det en hyllning. För det var väldigt trevligt att anlända till Strandbaden i dag. Både för att alla spelare och ledare fanns tillgängliga. Men också för inramningen, med mängder av unga, förväntansfulla autografjägare väntandes utanför hotellet.

Landslaget skriver autografer utanför Strandbaden.

Landslaget skriver autografer utanför Strandbaden.

När alla spelare står till medias förfogande blir pressträffarna mer avslappnade, och inte så stressiga. Och vi i media får chansen att göra fler än en artikel. Kul att landslagsledningen verkar ha lärt sig att det är så man gör öppet mål.

Själv hann jag med snack med Charlotte Rohlin, Antonia Göransson, Sara Thunebro och Kosovare Asllani. Och så hann jag med ett kort tårtkalas med morgondagens 30-åring, Josefine Öqvist.

Det sista först. Det var när jag knäppte den här högst oskarpa bilden som Jossan insisterade på att jag också skulle ta en tårtbit. Och vem kan tacka nej till lite prinsesstårta?

Josefine Öqvist med tårta

Josefine Öqvist med tårta

Jossan är för övrigt en fantastisk personlighet. Hon är alltid sig själv, alltid så skönt spontan att man bara måste tycka om henne.

Thunebro slog sig också ner vid tårtbordet. Där uttryckte hon sin stora beundran för före detta lagkamraten Dzsenifer Marozsan:s talang. Just Frankfurtforwarden är helt klart ett av de stora hoten mot en svensk finalplats.

Skall man sammanfatta vad spelarna sa om Tyskland så kan man göra det med två korta meningar:

”De är en maskin.”

Och:

”Tyskland är Tyskland.”

Det första citatet har väl inte gällt hittills under det här mästerskapet. Det andra går det däremot inte att ha några synpunkter på…

Jag noterade för övrigt att tyskorna spelade 4–4–2 med Anja Mittag och Celia Okoyino da Mbabi som forwards i går. Oavsett om Mbabi kan spela eller inte lär nog Marozsan vara tillbaka i startelvan på onsdag.

Apropå Thunebro så varierar uppgifterna om hon är på gång att sluta eller inte. Jag har sett uppgiften i dag. Men själv dementerade hon att hon skulle sluta när jag pratade med henne i förra veckan. Å andra sidan konstaterade hon att hon är kontraktlös, sin egen agent och inte svarar på mobiltelefonen under EM.

Slutligen strålade Asllani av självförtroende. Kanske inte så konstigt när hon toppar EM:s assistliga på fyra assist. De fem tvåorna har två vardera. Bland dem finns för övrigt Thunebro och Lotta Schelin.

Som avslutning av det här inlägget tänkte jag lägga upp den aktuella, svenska poängligan i EM:

7 poäng (5+2): Schelin
5 poäng (1+4): Asllani
3 poäng (3+0): Nilla Fischer
2 poäng (2+0): Öqvist
2 poäng (1+1): Marie Hammarström
2 poäng (0+2): Thunebro
1 poäng (0+1): Therese Sjögran, Sofia Jakobsson och Lisa Dahlkvist.

Dessutom har Italien gjort ett självmål åt oss.

Personligen saknar jag Caroline Seger på den här listan. Det är inte så att jag tycker att hon har varit dålig under EM, inte alls. Tvärtom tillhör hon de två–tre svenska spelare som jag har givit genomgående högst betyg. Men Seger får gärna fixa några poäng mot Tyskland på onsdag.

Tyskland och Gamla Ullevi nästa

Tyskland motsvarade favorittrycket och besegrade Italien med 1–0. Därmed blir det en hyperintressant semifinal på Gamla Ullevi på onsdag.

I och med den tidiga avsparkstiden för dagens svenska semifinal fick man för första gången under EM chansen att göra hela jobbet vid en Sverigematch, alltså skriva även nyhtestexterna själv.

Därför höll jag på och jobba under hela Tysklands match, och har i princip inte sett en minut av den. Därför kan jag inte ge någon som helst kommentar till deras sportsliga insats.Däremot konstaterar jag att jag fick två fel vardera i den tyska respektive italienska startelvan. Att Anja Mittag skulle återfå kantplatsen på Melanie Leupolz bekostnad var väl ingen jätteskräll. Men att Silvia Neid skulle bänka Dzsenifer Marozsan var betydligt mycket mer oväntat.

Nu visade det sig vara lyckat, då ersättaren Simone Laudehr blev matchvinnare. Dock såg jag hur Marozsan i sitt inhopp bjöd på en läcker frispark, där Nadine Kessler borde ha gjort mer av ribbreturen.

Tyskland är alltså återigen i semifinal i ett EM. Den här gången har man tagit sig fram utan att ha imponerat på vägen. Fast man behöver inte vinna matcherna med 4–0, det räcker med uddamålssegrar.

En kollega konstaterade i presscentret att under åren på 1980- och 90-talet, när det tyska herrlaget snubblade sig genom gruppspelen, vann de ofta till slut de stora titlarna. Nu flyger herrlaget genom gruppspelen, men missar oftast finalerna.

Om damlaget kommer att kopiera gamla tiders tyska herrlag återstår att se. Men klart är att Tyskland definitivt har kapacitet att vinna både semifinal och final.

Samtidigt står det också klart att det kan dröja länge innan vi nästa gång får en så här bra chans att besegra tyskorna.
För det är ju ingen tvekan om annat än att vårt lag har imponerat klart mycket mer än det skadedrabbade tyska, på vägen till onsdagens drabbning.

Och vårt lag kommer att bäras fram av ett fullsatt Gamla Ullevi. Man behöver inte vara tankeläsare för att se hur våra spelare njuter av att spela inför fullsatta läktare på hemmaplan.

Man behövde inte heller vara tankeläsare för att se hur besviken Margret Lara Vidarsdottir var när hon klev av Örjans vall i dag. Det isländska laget orkade inte ladda om efter det oväntade avancemanget till kvartsfinal. Och det tidiga svenska målet var förödande. Eller som Gudbjörg Gunnarsdottir uttryckte det:

”Det som absolut inte fick hända hände. Vi släppte in mål efter två–tre minuter, och då var hela vår matchplan körd. Vi skulle spela som mot Holland – kompakt, och hålla nollan så länge som möjligt.”

Det är förresten kul att man kan göra alla intervjuer med motståndarna på svenska efter en EM-kvartsfinal. Och jag måste säga att jag tycker att det är charmigt att höra isländskorna prata svenska med exempelvis skånsk eller stockholmsk dialekt.

För att kort kommentera den isländska insatsen så tyckte jag att man kunde se hög klass hos Sif Atladottir. Jag tyckte även att Dagny Brynjarsdottir visade intressanta takter. Det roligaste för de isländska fansen i dag var dock att de båda 18-åringarna Glodis Perla Viggosdottir och Elin Metta Jensen visade spännande kvaliteter i sina korta inhopp. Känslan är att Island kan nå fler mästerskap under en ganska lång framtid.

Sverige behöver inte titta flera år framåt. Vi nöjer oss med tre dygn.

Men först en liten tillbakablick på dagens fantastiska uppvisning i Halmstad. Sverige gjorde mål på de tre första målchanserna, och vårt lag hade dödat matchen efter 19 minuter.

Det mesta var bra i dag. Som jag skrev i det förra inlägget så var det här den bästa, mest helgjutna insats jag har sett landslaget göra under Pia Sundhage:s ledning.

Man kan tycka att det motstånd Island erbjöd var svagt, och så var det i dag. Men jobbet skall göras. Och att ha 3–0 efter 19 minuter i en EM-kvartsfinal är självklart makalöst bra – oavsett motstånd. Bra också att Sundhages order om skytte gav utdelning redan efter 2,40. Marie Hammarström har en vass bössa, och nu har hon blivit målskytt i såväl VM, OS som EM.

Extra roligt i dag var att Lotta Schelin och Kosovare Asllani faktiskt spelade ihop. Positivt också att Antonia Göransson gjorde ett inhopp som både sprutade av energi, och av vilja att återta platsen i startelvan.

Skall man leta oroande saker så är det att vi har spelat bra i varannan match, och lite mindre bra i varannan den senaste tiden, enligt:

* England – bra.
* Danmark – halvbra.
* Finland – bra.
* Italien – halvbra.
* Island – mycket bra.

Nu kommer det att krävas ytterligare två mycket bra insatser för att vinna den där pokalen som tyskorna annars prenumererat på under en väldigt lång tid. Det finns alltså inget utrymme för några halvbra insatser kommande vecka.

Ett frågetecken finns också för vårt försvarsspel, och framför allt för backlinjen. Defensivt har vi inte ställts på några riktigt svåra prov hittills. Ändå har det svajat lite både mot Danmark och mot Italien. På onsdag kommer det svåra provet. På onsdag är det upp till bevis.

Men det är även upp till bevis för Tyskland. För det kan inte vara lätt att ställas mot det snabba svenska anfallsspelet. Det är ju inte en snabb spelare att plocka bort, utan tre – eller kanske till och med fyra.

Känslan är att det blir riktigt intressant på onsdag. Jag längtar redan.

Tankar om lottning och rättvisa

Så här ett knappt dygn efter den historiska lottningen mellan Danmark och Ryssland om den sista kvartsfinalplatsen är det läge att nyktert fundera över hur det kunde bli så här.

Jag var i och för sig nykter i går också. Fast varken jag, eller så många andra heller, var speciellt eftertänksamma i vår sågning av lottningen. Och jag tycker fortfarande att det var pinsamt, eftersom lottning är förödande för idrottens idé.

Men som sagt, dags att fundera lite över det hela.

I mars 2012 – mitt under pågående EM-kval – fattade Uefas exekutivkommitté beslutet att lottning skulle avgöra om två tredjeplacerade lag hamnade på samma poäng. Bakgrunden var den här:

”In 2009 there was some evidence of teams playing on the results. Specifically, the main problems were created by the qualification of the two best third-ranked teams given the cross-influence of group results combined with the impossibility of playing all matches of matchday 3 at the same time.”

Att lagen i grupperna B och C under EM 2009 kunde spela på tidigare resultat ansågs alltså skapa orättvisa förhållanden, vilket förstås är lätt att hålla med om. Beslutet om lottning togs för att förhindra effekten av att lag kunde spela på resultat. Dessutom skulle varierande klass på grupperna inte bli lika avgörande om målskillnaden räknades bort.

Tanken om att maximera den sportsliga rättvisan är förstås god. Fast Uefas exekutivkommitté har missat något – nämligen att idrotten inte är millimeterrättvis.

I EM finns mängder av orättvisor. Här är några av väldigt många exempel:

* Sverige spelar på hemmaplan. De elva andra lagen spelar på bortaplan.
* Lagen i grupp A får två dagars längre vila innan mellan gruppspel och final än lagen i grupp C. Ja, faktum är att Danmark får två dagar längre vila än Frankrike mellan gruppspel och kvartsfinal.
* Sverige har fått välja spelorter för sin grupp. Det fick inga andra lag göra.

Och i den sista gruppspelsomgången brukar alltid ett gäng lag redan vara kvalificerade för nästa omgång – vare sig två eller tre lag avancerar från varje grupp. Det gör att de kan ställa över spelare, och spela på sina tidigare resultat. Vilket i sin tur kan skapa orättvisa förhållanden för tredje part.

Faktum är att enda sättet att få 100 procent lika villkor i alla matcher är att lotta hela mästerskapet. Då har lagen 50 procents chans till seger i varje match. Visst låter väl det som en kul lösning?

Eller inte.

Jag anser att lottning av segrare och förlorare är emot idrottens principer. Den lösningen måste förhindras till varje pris.

Tycker man inte att det är tillräckligt rättvist att jämföra målskillnad mellan olika grupper får man gå på rankingkoefficienten i stället.

Fast varken lottning eller koefficient förhindrar ju att lagen i den sista gruppen kan spela på tidigare resultat. Så i det här fallet så leder inte ens lottningen till millimeterrättvisa.

I går visste ju Ryssland att Danmark hade tappat segern mot Finland i slutminuterna, och att seger mot Spanien skulle räcka till kvartsfinal. Den vetskapen kunde inte ens Uefa lotta bort…

I herrarnas EM- och VM-kval jämför man grupperna genom att ta ut en bästa grupptvåa, eller i bland ta bort en sämsta. Där tar man i och för sig bort gruppjumbon vid jämförelsen, men man räknar in målskillnad. Varför kan man göra det där?

Som jag ser det har man tre alternativ för att slippa lottning:

1) Bara spela slutspel med 4, 8, 16 eller 32 lag.
2) Köra ett gruppspel även i mellanrundan, där grupperna består av vardera tre lag. Lex herr-VM 1982. Fast där dyker det upp andra problem, som jag utelämnar här.
3) Acceptera att fotbollen inte alltid är rättvis, och att den skall avgöras på planen – och inte i en tombola. Alltså får man räkna in målskillnad och/eller rankingkoefficient. Dessutom kan man ha en straffläggning som sista utväg, i varje fall i mästerskap som årets EM, där avstånden mellan spelorterna ligger inom ett par timmars bilresa.

För någon mer tombola vill vi inte få uppleva. Eller hur?