Det är mindre än ett dygn till Sveriges största match någonsin i fotboll för damer. För nog måste väl kvällens OS-final rankas högre än VM-finalen 2003?
Tyskland är självklart favoriter i finalen, men vårt svenska lag har ju fixat dåliga odds i de två senaste matcherna, så inget är omöjligt.
I guiden inför semifinalerna fick jag fel i båda mina tips. Det har jag gärna igen… Däremot satte jag 42 av 44 spelare i startelvorna, vilket jag är rätt nöjd med. Fast ärligt talat var det inte några stora skrällar i laguppställningarna. Det känns faktiskt lite mer ovisst i elvorna inför finalen. Mer om det nedan.
22.30 Sverige–Tyskland
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Sverige: 6, Tyskland: 2
Tips: 35–65.
Troliga startelvor: Sverige: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Emilia Appelqvist, Lotta Schelin – Stina Blackstenius.
Tyskland: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea Kemme – Lena Goessling, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Melanie Leupolz – Alexandra Popp.
Domare: Carol Anne Chenard, Kanada. Assisterad av Marie-Josee Charbonneau och Suzanne Morisset, båda Kanada. Fjärdedomare är Olga Marllin Miranda, Paraguay.
Tyskland har varit ett riktigt spöke för svensk damfotboll. I kväll hoppas vi på en rolig, svensk spökhistoria mot de regerande Europamästarinnorna.
Tyskland har totalt 10–2 i tävlingsmatcher mot Sverige. Eftersom Sverige och Tyskland nästan alltid varit seedade och båda kommer från Europa möts vi i princip aldrig i kval eller gruppspel, utan de tolv mötena i tävlingssammanhang har huvudsakligen handlat om om utslagsmatcher.
I Sveriges tre senaste mästerskapsfinaler har Tyskland stått i vägen för vårt landslag. Alla gånger har det blivit uddamålsförluster, två gånger efter golden goal. I kväll blir det inte golden goal, men det kan mycket väl bli förlängning.
Det är tyskorna som har vinnarkulturen och som därför får räknas som ganska klara favoriter i finalen. Att de dessutom har nio raka segrar i tävlingsmatcher mot Sverige påverkar förstås ytterligare.
De äldre spelarna i det svenska laget minns inte hur det är att vinna mot tyskorna i en viktig match. Däremot har de många minnen av tunga förluster – som från Gamla Ullevi i EM 2013 och från TD Place i Ottawa i fjolårets VM.
Till tyskornas fördel får även räknas att de gått runt på fler spelare. Bland utespelarna har bara Saskia Bartusiak och Melanie Behringer spelat mer än 400 minuter – båda har spelat alla tyskornas 450 minuter. I Sverige har åtta utespelare fler än 400 minuter hittills i OS. Här är den svenska speltiden inför finalen:
510 minuter: Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Lotta Schelin.
498: Nilla Fischer.
437: Lisa Dahlkvist.
422: Kosovare Asllani.
420: Linda Sembrant.
419: Jessica Samuelsson.
416: Elin Rubensson.
309: Sofia Jakobsson.
274: Magdalena Ericsson.
248: Fridolina Rolfö.
160: Olivia Schough.
184: Stina Blackstenius.
120: Emilia Appelqvist.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
0: Hilda Carlén och Pauline Hammarlund.
Fortsätter vi leta tyska fördelar är en att laget faktiskt gjort flest mål av alla lag. Trots att laget har varit kritiserat, och inte hittat det spel man hoppats på, har man visat effektivitet. Totalt har Tyskland gjort tolv mål, att jämföra med Sveriges tre.
Men som bekant finns det inga spöken – och alla sviter har ett slut. Det svenska laget har agerat jättedödare två gånger i det här OS-slutspelet och borde inte darra inför det här finalmötet med tyskorna. Tvärtom borde vårt lag ha byggt upp ett starkt självförtroende.
Det är garanterat även en stor fördel för det svenska laget att det har tillbringat stora delar av spelen i Rio, och kan miljön. Tyskland kom till OS-byn från Belo Horizonte i går och har fått en hel del intryck att smälta de senaste dagarna.
Sverige har också en fördel i att Pia Sundhage gör sin tredje raka OS-final. Förhoppningsvis kan hon förmedla till sina spelare vad det handlar om. Ingen i den tyska truppen har upplevt en OS-final.
Rent fotbollsmässigt blir det intressant att se hur Sundhage balanserar laget. Att det blir 4-5-1 igen tar jag för givet. Jag gissar alltså att hon ställer upp som i semifinalen. Men det kan lika väl bli så att Sundhage väljer att återgå till att spela Sofia Jakobsson från start och att Emilia Appelqvist ställs åt sidan.
Frågan är hur djupt Sverige vågar backa i defensiven. Tyskland har ju lite andra spelartyper i sitt lag än USA och Brasilien. Jag tänker bland annat på nickstarka Alexandra Popp och på en hel hög riktigt vassa distansskyttar i Melanie Behringer, Sara Däbritz, Melanie Leupolz och möjligen Dzsenifer Marozsan, samt i de båda ytterbackarna Tabea Kemme och Leonie Maier.
Det finns alltså risker med att falla för djupt. Samtidigt vet vi att det svenska mittbacksparet är som bäst när de får jobba framåt. Trots de tyska hoten hade jag nog valt att fortsätta med samma typ av försvarsspel som i de senaste två matcherna. Det har lyckats klockrent och spelarna är trygga i arbetssättet. Vi får se hur Sundhage tänker.
Det är ju otroligt viktigt att Sverige inte kommer i underläge. Den svenska offensiven är ju lika svag som defensiven är stark.
Offensiven har blivit bättre sedan Sundhage insåg slutade spela Lotta Schelin som central forward och insåg att det behövdes en bollmottagare där. Både Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius har skött den rollen bra, och Schelin har kommit bättre till sin rätt i offensiven från kanten.
Personligen tror jag fortfarande att Sveriges offensiv hade vunnit ännu mer på att ha Schelin som inhoppare. Nu får hon lägga kopiöst med kraft i defensiven, där hon långa stunder agerar extra vänsterback. Det defensiva jobbet från början av matcherna kunde Sundhage låta någon annan göra, exempelvis Pauline Hammarlund eller Olivia Schough. Sedan kunde Schelin komma in efter typ 60 minuter, när övriga spelare börjar tröttna. Det borde innebära att hon skulle få extra effekt på sina långa löpningar.
Samtidigt inser jag att Schelin har rutin och att det kan finnas en psykologisk effekt av att ha henne på planen från start. Och jag tycker att hon har lyft sig under turneringen och nu gjort två bra matcher i slutspelet.
Hon slår en och annan farlig passning på egen planhalva, fast det vägs med råge upp av uppoffrande offensiva löpningar – och två straffar av högsta världsklass.
Tyvärr har jag sett Tyskland för lite för att kunna göra en djupare analys av lagets insats i OS. Den enda hela halvleken jag sett koncentrerat var den andra mot Australien, där man hade jätteproblem i försvarsspelet. Under de tyska slutspelsmatcherna har jag skrivit svenska segerkrönikor – och bara sett sista kvarten av vardera match.
Men jag har läst kommentarerna från Tyskland, kommentarer som varit långt ifrån positiva. Laget blev ifrågasatt redan när truppen presenterades och Lyonstjärnan Pauline Bremer inte bara ställdes utanför de 18, utan också utanför de 22. Bland annat tyckte sig bloggarkollega Rainer Fussgänger redan då kunna slå fast att det inte skulle bli tyskt guld. Vi får hoppas att han får rätt.
Rainer har även samlat tyska reaktioner på lagets finalplats. Flera av kommentatorerna tycker att utvecklingen inom damfotbollen går bakåt. Så är det förstås inte. De senaste åren har lagen i första hand utvecklats taktiskt och defensivt. Men det där brukar svänga, om något eller några år har de offensiva lagen hittat de vapen som behövs för att slå de som är defensivt skickliga.
Den tyska förbundskaptenen Silvia Neid gör sin sista match på jobbet i kväll. Hennes lag har trots allt sin styrka i offensiven, i effektiviteten. Svagheten finns i mittförsvaret. Där har man två tröga spelare i Annike Krahn och Saskia Bartusiak. Eftersom Neid gärna vill att ytterbackarna trycker upp högt är det tyska laget känsligt för löpningar in bakom det långsamma mittbacksparet. Det avslöjade Australien på skoningslöst sätt i gruppspelet.
Det är för övrigt lite konstigt att Neid, som har tillgång till så många talangfulla spelare, inte har lyckats bygga ett bättre mittbackspar. Bartusiak spelar ju numera mittfältare i Frankfurt och när Krahn flyttade hem från PSG var ingen av de tyska storklubbarna intresserad. Ändå har alltså Krahn och Bartusiak varit Neids förstaval.
Inför avspark har Neid fler besvär än mittbacksparet. Det tyska lagets tänkta storstjärna Dzsenifer Marozsan verkar nämligen missa matchen till följd av den muskelskada som gjorde att hon tvingades kliva av semifinalen i halvtid.
Jag skriver ”tänkta storstjärna” om Marozsan, för Lyonförvärvet med den grymma potentialen har ännu inte visat sin storhet i något seniormästerskap. I fjolårets VM åkte hon ut och in ur startelvan, och vad jag sett har hennes spel inte lyft i OS heller.
På så sätt behöver alltså inte Marozsans skada vara blytung för det tyska laget. Men för Neid handlar det om att välja vilken balansering hon vill ha på sitt lag. Jag gissar att Lena Goessling går in i elvan – och gör att tyskorna får en lite mer defensiv uppställning. Det offensiva huvudalternativet borde vara att Leupolz flyttar ett steg bakåt och att Mandy Islacker går in i startelvan.
Det är många spännande frågor inför finalen. Strax efter midnatt har vi alla svar. Förhoppningsvis har vi även fått en ny, svensk idrottsklassiker.
Slutligen också några få ord om bronsmatchen:
18.00 Brasilien–Kanada
Tv/stream: Tv10, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Brasilien: 8, Kanada: 10
Tips: 55–45.
Kanada har chansen att försvara sitt OS-brons från London. Men Brasilien får räknas som knappa favoriter i den matchen, trots att Kanada har imponerat och trots att värdnationen inte gjort mål på drygt 300 minuter.