Att Pia Sundhage tycker om att sjunga är väl numera allmänt känt. Men att hon nyligen har släppt en singel vet inte så många.
Hör låten ”Följ mig genom vintern” på den här länken. Den är skriven av Sundhages systerson Peter Örn.
Till Fotbollskanalen säger Sundhage:
”Fantastiskt kul och det känns som att låten är en femetta.”
Vi får väl se om hon får rätt.
Själv överlåter jag till andra att bedöma låtens kvalitet. Jag är ju sportskribent, och inte musikkritiker…
Ibland är det intressant att sitta och verkligen närgranska olika situationer. Visst är otroligt kul att titta närmare på positiva situationer – som Sveriges 1–0-mål i går.
Det var fotbollsgodis. Ett mål, där fem svenska spelare står för lysande prestationer. Och där egentligen ingen norska gör något större misstag i försvarsspelet. Det är helt enkelt ett mål som uppstår för att Sverige är riktigt bra.
Sånt vill man se mer av. Därför har jag njutit av det målet flera gånger i dag. Men med den kritiska läggning jag har är det ännu vanligare att jag i detalj analyserar mindre roliga situationer – som Norges andra kvittering.
Det är mål som inte får hända. En serie svenska misstag görs när vi är i en till synes betryggande ledning på övertid.
Jag har sett att förbundskapten Pia Sundhage tagit på sig det sena kvitteringsmålet, och ansåg att det inte hade inträffat om Sverige inte hade gjort så många byten i matchen. Så kan man kanske se det.
I media har framför allt Susanne Moberg och Annica Svensson fått skulden för kvitteringen. Det känns orättvist. Som jag ser det gör båda vad man kan förvänta sig av dem.
För det var ju Sara Thunebro som slog den vansinnigt svåra crossbollen som startade kontringen. Skall man slå en chansboll i det läget bör man försöka få in den bakom motståndarnas backlinje – och inte lägga den framför, mot en yta där motståndarna är fyra mot en.
Att lasta Moberg för att hon inte kunde ta emot Thunebros chansboll är inte rättvist. Och som det ser ut så gör Moberg det enda rätta, hon försöker bara skarva vidare bollen. Som jag ser det gör alltså Thunebro alltså misstag nummer ett.
Fast det hade inte behövt bli så kostsamt. För vi har ändå fem spelare på försvarssida när vi tappar bollen. Och dessutom gör Moberg ett föredömligt hemjobb.
Ändå är tre (Jessica Samuelsson, Carina Holmberg och Emma Berglund) av de fem redan överspelade några meter in på egen planhalva.
Framför allt agerar Samuelsson utan defensiv känsla. Hon borde ha fallit hem och täckt sin kant, och i stället låtit Holmberg och Moberg tagit hand om bollhållaren. Samuelsson gör alltså misstag nummer två – en grov miss.
Kanske är det så att hon lyssnat lite för mycket på snacket om det höga, aggressiva försvarsspel som Sundhage vill att vi skall spela.
Men även Berglund gör ett stort misstag när hon sätter sin press. För hon öppnar snällt åt Norge, den kant där Sverige saknar spelare. Hade hon istället pressat inåt hade hon försvårat det norska anfallet rejält. Nu säljer hon sig istället otroligt billigt. Berglund gör alltså misstag nummer tre.
Följden blir att Svensson ställs i en löpduell mot en både snabbare och starkare motståndare – Ada Stolsmo Hegerberg. Svensson gör vad hon kan, och trycker ut Hegerberg ur vinkeln. Men sådana här löpdueller, man-man mot snabba forwards, är situationer som våra mittbackar inte bör ställas inför. För jag har väldigt svårt att tro att den ordinarie spelaren på positionen, Nilla Fischer, skulle ha klarat duellen bättre. Eller vad tror ni?
Sammanfattningsvis kan man konstatera att det är uselt försvarsspel från flera spelare, även sådana som är högaktuella för startelvan i EM – illavarslande.
Defensivt finns det mycket för Sundhage att fundera över inför EM. Mot USA, när vi tvingades spela ett ganska lågt försvarsspel, såg det totalt sett ganska bra ut. Där var det USA som spelade sig till lägen, inte vi som bjöd på dem. Men när vi klivit upp högre, som mot Kina och Norge, har vi bjudit på för många klara målchanser.
Det känns ju som att Sundhage har sin fyrbackslinje klar i Lina Nilsson, Berglund, Fischer och Thunebro.
Jag kan ju direkt slå fast att jag inte hade satsat på den kvartetten om jag varit förbundskapten. Men vi får hoppas att Sundhage får rätt.
Jag har för övrigt noterat att hon tagit varje chans att berömma Fischer de senaste dagarna. Det känns som en metod för att dels stärka Fischers självförtroende, dels öka Linköpingsspelarens vilja att verkligen spela mittback.
Efter USA-matchen var det välförtjänt beröm som Fischer fick. Hon fick även fler positiva omnämnande efter gårdagen. Fast där måste jag säga att jag är betydligt mer tveksam. Jag saknade tryggheten i hennes agerande. Titta bara på de två första sekvenserna i det här klippet.
Damfotbollsvärldens längsta svit av matcher utan förlust är bruten. Efter drygt tre år utan nederlag (under ordinarie tid) föll Tyskland i kvällens final av Algarve cup.
Det var USA som bröt sviten, och som vann Algarve cup efter 2–0-seger i dagens final på stora Estadio Algarve.
Alex Morgan intervjuas
USA:s bästa spelare de senaste 1,5 åren, Alex Morgan, gjorde båda målen.
Först slog hon till i den 13:e minuten. Sydney Leroux hann upp en djupledsboll från Yael Averbuch på kortlinjen. Inlägget var egentligen inget vidare, men den vikarierande tyska mittbacken Luisa Wensing verkade inte veta var hon hade sina medspelare och nickade i blindo. Bollen hamnade hos Morgan som hur säkert som helst lyfte upp den i nättaket bakom en chanslös Almuth Schult i det tyska målet.
Om det första målet var en liten gåva av det nybildade tyska försvaret så var det andra, i minut 34, en jättepresent. Målvakt Schult och mittbacken Josephine Henning brast i kommunikationen. Morgan sprang emellan och kunde slå bollen i tomt mål.
Att tyskorna saknade sitt vanliga mittbackspar Annike Krahn (skadad) och Saskia Bartusiak (sjuk), samt att målvakten Nadine Angerer vilades påverkade garanterat matchresultatet.
För Tysklands unga backlinje; Leonie Maier (20 år), Henning (23), Wensing (20) och Babett Peter (24) kändes inte helt trygg och samspelt.På målvaktssidan har förbundskapten Silvia Neid valt att ge unga Schult en seriös chans att ta över handskarna från Angerer. Av vad jag sett är dock inte talangen redo för spel på allra högsta landslagsnivå ännu. Schult har bjudit på ett par grova missar, och Angerer lär vara förstamålvakt i EM.
Jag såg cirka 65 minuter av matchen. Så långt var tyskorna väl så bra som USA – spelmässigt sett. Tyskland skapade absolut tillräckligt med chanser för att också kunna göra ett eller flera mål. USA hade dock bättre ordning på sitt försvarsspel – och så hade de matchvinnare Morgan, som utöver sina två mål också hade ett rungande ribbskott.
Av det jag såg hade dessutom USA bra hjälp av den kanadensiska huvuddomaren. För hon släppte flera ganska grova regelbrott från amerikanskorna. Dessutom struntade den misslyckade domaren i att blåsa för en solklar tysk straff, när Shannon Boxx kastade sig fram och sparkade ner Lena Goessling i 40:e minuten.
Trots att tyskorna nu alltså har blivit av med sin svit av matcher utan förlust så lär de komma till Sverige i sommar som stora guldfavoriter. Tyskland har inte förlorat en enda EM-match på hela 2000-talet – och då räknar jag även in kvalmatcher.
* Slutligen en liten kul parentes. Visst har väl de här två basketspelarna två look-a-likes i USA:s landslag? Ja, i varje fall tycks Averbuch och Kelly O’Hara tycka det…
Yuki Ogimi
Gårdagens stora internationella transferrykte handlade om att Japans och Turbine Potsdams skyttedrottning Yuki Ogimi skulle lämna den tyska mästarklubben för Chelsea till sommaren.
Ryktet är ännu både obekräftat och okommenterat. Men det gick att läsa på franska sidan www.footofeminin.fr och på twitterkontot för sidan http://www.womenssoccerunited.com/.
Skulle det stämma kan man tänka sig att Potsdam väljer att satsa fullt ur på norska talangen Ada Stolsmo Hegerberg, som liknar Ogimi i spelstilen.
Det skulle också innebära att engelska WSL flyttar fram sina positioner ytterligare gentemot de andra stora europeiska ligorna; damallsvenskan, Frauen-Bundesliga och franska Feminine division 1.
En annan effekt är att Sofia Jakobsson skulle få en av världens allra bästa forwards som partner i Chelseas anfall. Det vore nog bra för Jakobssons utveckling.
Sverige blir fyra i Algarve cup för tredje året i rad. Vi föll mot Norge efter straffsparksläggning i matchen om tredje pris. Det var väldigt onödigt.
Om det var en bra match i den första halvleken så var den andra bara rolig i 55 sekunder. Då hade Antonia Göransson nämligen hunnit springa igenom och göra 2–1 till Sverige.
Sedan följde en lång stund då man mest satt och gäspade framför tv:n. Antalet byten var då fler än de fina passningarna. Spelet var hafsigt och intetsägande. Trots det kändes det som att svenskorna hade ganska bra kontroll.
De sista tio minuterna av ordinarie tid gjorde vårt lag en uppryckning, och började få ordning på passningarna. Därför kom Norges kvittering som ett slag i solar plexus.
Om jag hade fått välja en norsk spelare att sätta in i det svenska laget så är det tveklöst Ada Stolsmo Hegerberg. 17-åringen är en typ av forward som vi i högsta grad saknar – stark, duktig bollmottagare – och målskytt. Det var ganska typiskt att det var hon som kvitterade på övertid.
I situationen gjorde Annica Svensson ett tveksamt arbete i försvarsspelet, och tappade en meter på Hegerberg. Vart vårt högerförsvar hade tagit vägen har jag inte hunnit kolla. Men varken Jessica Samuelsson eller Emma Berglund var i alla fall i position.
Däremot var Hegerberg rätt ute. Trots att hon var uppvaktad av Svensson fick norskan till ett bra avslut mot bortre hörnet med vänsterfoten. Kristin Hammarström var nära att rädda, men kan inte klandras för att hon inte orkade styra bort bollen.
Hammarström borde ändå ha blivit matchvinnare när hon limmade Melissa Bjånesöy:s straff i den andra straffomgången. Men i den sista straffomgången missade Berglund chansen att avgöra. Hon sköt långt utanför – och blev i stället svensk syndabock.
Även om många ordinarie spelare var utbytta var det intressant att se vilka svenskor som tog steget fram, och lade straffar. Det gjorde Marie Hammarström (1–0), Sara Thunebro (2–1, via målvaktens händer), Carina Holmberg (3–1), Göransson (4–2), och Berglund.
I omskjutningen klev Susanne Moberg fram, och sköt högt över. Norges tredjemålvakt Nora Gjöen behövd alltså inte rädda en enda straff.
Algarve cup är över för svensk del. Vi har fått en hel del svar, och ett gäng nya frågor. Senare i kväll, eller möjligen i morgon, återkommer jag med en längre analys av Sveriges insats i turneringen.
Sverige har 1–1 mot Norge i halvtid i matchen om tredje plats i Algarve cup. Det känns inte så bra. Och då tänker jag på resultatet.
För spelmässigt är det här den bästa halvleken jag har sett Sverige göra i turneringen. I varje fall i 35 minuter. Så långt hade vi ett riktigt bra passningsspel, och god rörlighet. Dessutom hade vi bara släppt till ett norskt avslut. Det sköt Ada Stolsmo Hegerberg sedan hon snyggt vänt bort Nilla Fischer – som visade orutin som mittback, och rusade bort sig väl lätt.
Annars såg det länge väldigt bra ut i defensiven. Bland annat har Kristin Hammarström plockat ner alla Norges tre hörnor.
Så till offensiven. Jag börjar med det bästa – vårt mål. Det var en riktig skönhet. Lisa Dahlkvist drog upp anfallet med en härligt svepande långpassning ut på vänsterkanten. Där kom Sara Thunebro, som spelade in till Caroline Seger, som i sin tur spelade tillbaka mot vänsterkanten. Antonia Göransson släppte bollen förbi sig till Thunebro, som slog ett fint inlägg. Vid första stolpen kom Kosovare Asllani och styrde in bollen med magen. Fotbollsmagi.
Sverige fortsatte att spela bra under en längre period. Inte minst Dahlkvist har varit riktigt bra. Men tyvärr har vi problem med att skapa riktigt klara målchanser. Trots att mycket spel har varit förlagt till Norges planhalva noterade jag just att Eurosport i sin sammanfattning över svenska målchanser bara fick ihop två. Mot tre norska. Det är missvisande för matchbilden. Men ganska talande för hur svårt vi har att få till bra avslut.
Lotta Schelin har försökt i dag. Hon har varit på språng, och fått en hel del bollar att jobba med. Men vårt svenska affischnamn har svårt att få till det sista för tillfället. Inlägg, passningar och avslut är inte av någon världsklass för tillfället. Utan ganska långt ifrån. Men som sagt. I dag är hon i alla fall med i matchen.
Men på slutet av halvleken tappade vi vårt spel. För plötsligt, utan att man riktigt fattade vad som hände, så hade Norge kvitterat. Lina Nilsson blev frånsprungen av Kristine Hegland på den svenska högerkanten. Nilsson fick ingen hjälp av Emma Berglund, utan plötsligt var norskan helt fri. Avslutningen höll högsta klass. Från vänsterläge vred Hegland in bollen i bortre krysset. Chanslöst för Hammarström förstås.
Jag har tidigare varit väldigt tveksam till Lina Nilssons försvarsspel. Den tveksamheten kvarstår efter den här turneringen. Mot USA undvet Nilsson att bli överspelad genom att springa rakt in i sina motståndare, och dra på sig mängder av frisparkar. Nu blev hon alltså rakt av frånsprungen. Obra.
Nu börjar den andra halvleken. Vågar man hoppas på lika bra passningsspel, samt fler klara målchanser?
Som jag tidigare konstaterat verkar tio av elva platser i EM-elvan vara spikade. De tio klara spelarna startar också mot Norge i morgon. Den enda riktiga kampen står om den sista kantplatsen.
Marie Hammarström
De som gör upp där är Marie Hammarström, Johanna Almgren, Emmelie Konradsson och Susanne Moberg. I morgon är det återigen Hammarström som får chansen att starta. Och det känns tveklöst som att hon är klart närmast att vinna kampen.
För hittills i Algarve har Pia Sundhage matchat sina kantspelare så här:
* Hammarström – 117 minuter (72*, 45*, 0)
* Almgren – 90 minuter (45, 0, 45*)
* Konradsson – 90 minuter (45*, 0, 45)
* Susanne Moberg – (18, 45, 0)
Stjärnan efter antalet minuter står för att spelaren ingick i startelvan.
Antonia Göransson ser ut att ha säkrat sin kantplats. Hon har spelat hela de två senaste matcherna, och startar återigen i morgon.
Sveriges startelva mot Norge ser således ut så här: Kristin Hammarström – Lina Nilsson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Sara Thunebro – Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Göransson – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.
Slutsatser man kan dra av det här är nog att:
1) Kristin Hammarström är Sundhages val som förstamålvakt.
2) Den kamp om högerbacksplatsen som stått mellan Nilsson och Annica Svensson inte längre är någon kamp. Svensson är helt borta ur diskussionen.
3) Asllani kommer att spela ihop med Schelin i EM.
4) Det sannolikt bara är skador som kan flytta någon av de tio givna spelarna ur startelvan.
Matchen mot Norge gäller tredje plats i Algarve cup, och startar 13.00. Eurosport direktsänder – om de inte hittar någon cykeltävling att visa istället…
Mest intressant lagmässigt sett blir att se om vi kan få till ett lika intensivt försvarsspel mot svårspelade norskor. Och om vi kan föra matchen, och spela till oss rejält med öppna målchanser.
Tittar vi spelarmässigt är det förstås Hammarströms insats i kampen om kanten som är mest intressant. Dessutom vill jag gärna se att Schelin visar att hon är den världsspelare som hon skall vara. Så här långt i Algarve cup har Lyons skyttedrottning inte visat varför hon skall vara självskriven i en svensk EM-startelva.
Av förklarliga skäl avgör resultatet den allmänuppfattning man har om ett lags spelmässiga insats i en match.
Ett positivt resultat innebär att man förstärker positiva saker. Ett negativt resultat gör att man förstärker det negativa.
Det gör att spelet vid 1–1 mot USA upplevs som klart mycket bättre än spelet vi hade när vi nådde samma resultat mot Kina. Och på ett sätt var det ingen tvekan om att Sverige tog flera steg i rätt riktning från Kina till USA.
Samtidigt är det på ett sätt lättare att spela mot USA än mot Kina. För mot USA förväntas vi inte föra spel. Utan vi kan utan press jobba stenhårt i defensiven, och inrikta oss på kontringar.
När vi dessutom fick ledningen redan i matchupptakten blev det ännu hårdare inriktning på hårt jobb och kontringar.
I dag har jag tittat en andra gång på den andra halvleken från i går. Det var lärorikt. För ofta ser man väldigt mycket nytt när man tittar på en match en andra gång. Då kan man oftare släppa blicken på bollen och i stället titta på hur olika spelare rör sig utan boll.
Jag står fast vid det mesta av det jag skrev i går. Dock spelade de svenska spelarna nog inte riktigt så fult som jag spontant upplevde det i går. Där hade jag nog en liten överreaktion, även om vi flera gånger låg på gränsen.
Dessutom så vill jag ta tillbaka min kritik av Caroline Seger. Jag skrev att hon bara spelade en biroll i matchen. Det var på sätt och vis rätt. Men efter att ha sett andra halvleken en andra gång så inser jag att hon spelade en väldigt bra biroll.
Seger tog nämligen ett defensivt ansvar som jag inte är van att se henne göra. Hon tog inte heller några farliga risker, utan spelade sig säkert ur situationerna. Kul att se.
Andra spelare som jag tittade lite närmare på i dag var Emma Berglund och Lotta Schelin.
Emma Berglund
Berglund har fått mycket beröm för sina insatser i landslaget det senaste året. Själv har jag efter varje match jag sett henne haft svårt att kunna plocka fram situationer ur minnet där hon varit inblandad.
På ett sätt är det positivt, för det innebär att hon inte gjort några stora misstag.
Och visst agerar hon ofta bra, och löser situationer med enkla medel. Jag har även sett att hon försöker styra Nilla Fischer till rätt utgångspositioner.
De minus jag noterat kring Berglund, är att jag ett par gånger de senaste matcherna har noterat att hon gärna vill stöta framåt i lägen där hon istället borde ta djup. Det kan bli extra kostsamt då hennes mittbackskollega inte är riktigt hemtam i sitt jobb.
Lotta Schelin
Så till Schelin. Som jag ser det är hon den stora besvikelsen i det svenska laget under Algarve cup. Jag tycker både att Kosvare Asllani och Sofia Jakobsson har varit betydligt bättre. Hyllade Schelin har inte varit speciellt delaktig i spelet. Och något samarbete med sina forwardskollegor har jag då rakt inte sett.
Nu såg jag ju inte den första halvleken mot USA. Men i de klipp med höjdpunkter som finns tillgängliga syns att Schelins bästa läge är ett ganska mesigt skott. Visst är hon även inblandad i målet. Fast där rör hon aldrig bollen.
På de 34 minuter Schelin spelade i den andra halvleken ordnade hon fram den hörna som Berglund nästan gjorde mål på. I övrigt var vår storstjärna inte inblandad i något matnyttigt. Tvärtom är det väldigt sällan som Schelin är i spelbar position när svenskorna får bollen.
Det tycker jag är allvarligt. Jakobsson ställde till mycket mer oro på sina 28 minuter. Jag förstår att Pia Sundhage har försökt utbilda Schelin i hur hon skall löpa. I sitt klubblag behöver ju Schelin bara se till att springa in i straffområdet, så kommer bollen med jämna mellanrum. I landslaget har hon inte samma fantastiska uppbackning, utan måste röra sig smartare, och deltaga mer i spelet.
Det om det. Jag skrev om klipp med höjdpunkter från matchen. Det mest innehållsrika finns här.
Slutligen lite tankar om Sundhages coachning i matchen. I går var min spontana tanke att 1–1 var ett väldigt bra resultat. Och ur självförtroendesynpunkt var det förstås väldigt skönt att kryssa mot de olympiska mästarinnorna.
Nu i efterhand slår det ju en att USA var det lag som var mest nöjt med 1–1. Det räckte ju för att ta dem till final. Och med tanke på att det var Sverige som behövde vinna kan man ju funderar lite över vad som hände efter USA:s 1–1-kvittering. Ett bättre läge att träna på att jaga segermål/kvittering kunde inte Sundhage få. Men vår förbundskapten valde att undvika att chansa. Så här dagen efter tycker jag att det nog var lite synd.
Under de 35 minuterna var det Sverige som behövde göra mål. Men det var USA som vann målchanserna med 6–2, och skotten mot mål med 3–0.
De siffrorna visar på vad som var problemet även mot Kina – vår förmåga att spela till oss målchanser i uppställt spel. Mot Kina var vi missnöjda med att ha skapat cirka tio målchanser. Mot USA var vi nöjda med att ha haft tre–fyra. Skillnad.
I morgon mot Norge lär det krävas minst tio klara målchanser igen för att vi skall vara nöjda. Fixar vi det?
Mitt inne i uppladdningen inför EM skall Sverige få veta vilka lag som väntar i det VM-kval som inleds till hösten.
Lottningen sker i Nya, Schweiz den 16 april. Och i dag offentliggjorde Uefa hur seedningsgrupperna ser ut. Sverige ingår förstås i den högst seedade gruppen. Där återfinns också Tyskland, Frankrike, England, Italien, Norge och Danmark.
De lagen kan vi alltså inte lottas mot. Som jag ser det är det här den sämsta möjliga lottningen vi kan få: Finland, Schweiz, Wales, Slovenien och Kazakstan.
Bästa möjliga lottning är: Ukraina, Vitryssland, Portugal, Turkiet och en grupptvåa från förkvalet.
Hur lottningen än faller ut skall Sverige vinna sin grupp, och således klara det här kvalet. I Europa spelas sju grupper, där gruppsegrarna går direkt till VM. De fyra bästa grupptvåorna – här räknas matcherna mot gruppernas respektive jumbolag bort – får spela playoff i semifinal och final om den sista platsen.
Jag har tidigare haft synpunkter på att Europa bara har åtta platser av 24 i VM-slutspelet som ju avgörs i Kanada 2015. Här är mitt senaste inlägg om hur jag tycker att Fifa borde ha fördelat VM-platserna. Och är är inlägget om hur platserna blev fördelade.
Tillbaka till Europas kval. Alla seedningsgrupper, och fakta kring kvalet finns på engelska på den här länken.
Några timmar har gått sedan slutsignalen mellan Sverige och USA, och jag känner att jag kanske var väl hård i mitt förra inlägg.
För känslan nu efteråt är ändå ganska positiv. Det blev en intensiv och tät match, där Sverige klarade av att stå upp väl mot världens bästa lag.
Visst är det så att vi inte på egen hand skapade ett enda avslut mot mål, och att det på sitt sätt är oroande. För det är en indikation på att vi absolut inte kan hamna i underläge mot övriga toppnationer.
Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.
Men Pia Sundhage:s elva visar i alla fall att den inte viker sig mot namnkunnigt motstånd – inte alls. Och i sådana här matcher är man plötsligt glad att ha hårt arbetande spelare som Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer på planen.
Dahlkvist kommer sällan till sin rätt i de matcher vi själva skall föra. För hon saknar kapacitet att sätta fart på bollen. Men när det gäller att jobba hårt över stora ytor är Dala makalös. Och hennes mål kan man ju se hur många gånger som helst. Gör det exempelvis via den här länken.
Jag såg att Sundhage har sagt till SVT att Fischer kan bli världens bästa mittback. Det är intressant att se hur Sundhage väljer att kritisera vissa av sina toppspelare, och höja andra. Att Fischer skulle kunna bli världsbäst håller jag inte med om. Linköpingsspelaren är för långsam för det. Men om att hon kan bli en högklassig mittback råder ingen tvekan. Fast hon måste lära sig att värdera olika situationer bättre. Hoppas att hon får träna rejält på det innan EM.
I den här podden av Anders Cedhamre säger Sundhage återigen att det är Lotta Schelin och Caroline Seger som skall vara Sveriges mest sevärda spelare i EM. Den duon spelade bara biroller i dagens match. Här har Sundhages lag två sparkapital till kommande toppmatcher.
Podden är – även om det huvudsakligen är frågeställningar man hört förut – värd att lyssna på. I den utnämner Sundhage för övrigt Victoria Sandell Svensson till tidernas bästa svenska spelare. Jag skriver under på den utmärkelsen. Sig själv placerar Sundhage som trea.
Tillbaka till dagens match, och Algarve cup. Känslan är att de elva som spelade från start stärkte sina aktier inför EM. Möjligen med undantag för Johanna Almgren. Jag har ingen uppfattning av hennes insats eftersom jag knappt såg något av första halvlek, och hon byttes ut i halvtid – något som aldrig är positivt. Speciellt som det var sagt att Sverige inte hade några förutbestämda byten.
Sundhage har alltså fått svar på vilka spelare hon skall satsa på. Hon har också fått svar på att hennes elva kan ge toppnationerna en rejäl match.
Nu vill hon nog även få se att vi kan föra spelet mot jämnbra, eller något sämre, motstånd. Där har svenska landslag av tradition problem – då tänker jag både på herr- och damsidan.
Nästa test av den förmågan behöver vi inte vänta länge på. Det kommer ju redan på onsdag.
Japans landslag, Nadeshiko
Jag har förresten även sett Danmark–Japan i dag. Det var verkligen en härligt välspelad fotbollsmatch, med fantastiskt passningsspel från båda lagen.
Man behöver förresten inte titta länge för att inse att det danska laget är betydligt mer bollskickligt än vårt svenska. För det är inte så många lag som klarar av att i långa stunder dominera bollinnehavet mot Japan.
Danmark har härligt bolltrygga backar som skickligt spelar runt, runt hela tiden. Men ofta blir det inte så mycket mer än just rundspel.
Jag har skrivit om att jag saknar en rejäl powerforward i det svenska laget. Den spelaren är ännu mer saknad hos Danmark. För danskorna har egentligen ingen riktig spets på sina anfall.
Japan liknar Danmark på många sätt. Fast med skillnaden att Japan har en riktigt vass forward i Yuki Ogimi. I Algarve håller förbundskapten Norio Sasaki på att spela in ett antal nya, unga spelare i Nadeshiko. Känslan är att den processen kan gå ganska snabbt.
För efter inledande 0–2 mot Norge har japanskorna snabbt repat sig. Redan i 2–1-förlusten mot Tyskland i fredags visade Japan klass. Och i dag vann man alltså mot ett svårspelat Danmark.
Om man kan anse att laget hade oflyt med en riktig groda från målvakt Ayumi Kaihori mot Tyskland så var flytet med japanskorna i dag. Det var nämligen ett misslyckat inlägg från Nahomi Kawasumi som gav Japan ledningen. Bollen seglade över Stina Lykke Petersen och in i bortre hörnet.
2–0 gjorde en frispelad Ogimi iskallt i första halvlekens slutskede. Ogimi – som för övrigt bildade anfallspar med lillasyster Asano Nagasato – fick en perfekt djupledsboll från Rumi Utsugi, drog snyggt Lykke Petersen och slog bollen i tomt mål.
Efter paus kunde det blivit fler mål. Båda lagen hade fina chanser, men det var framför allt Japan som spelade sig till kanonlägen.
Sverige har just spelat 1–1 mot USA – ett utmärkt resultat i en match som Sverige fick dit vi ville. Dels genom ett tidigt ledningsmål, dels genom tufft spel.
Hur det såg ut i den första halvleken vet jag alltså inte egentligen. Det var inte så många minuter som jag lyckades se riktigt koncentrerat.
Men efter paus såg man omgående hur USA skruvade upp tempot i jakten på en kvittering, och hur svenskorna svarade med att spela fysiskt. Eller kalla det fult, om ni vill. För vi fullföljde flera tacklingar för att få dela ut tjuvsmällar. Allt för att få amerikanskorna att tappa fokus.
Det är en typ av fotboll som jag personligen inte är någon som helst vän av. Jag förespråkar att man går in hårt, och rejält, i duellerna. Och visst, ibland kan man missbedöma en situation och komma in sent. Men när mitt lag medvetet börjar dela ut tjuvsmällar brukar jag stämma i bäck.
Fast nu är vi på elitnivå, och i jakten på segrar är ju allt tillåtet som domaren inte blåser för. Därför får man väl – även om det är med blandade känslor – berömma den svenska fysiken efter paus. För det funkade ju. Och det är lättare att se mellan fingrarna med den här typen av fotboll när det är ens eget lag som använder den med framgång.
Sedan har jag fått rapporter om att USA spelade rätt hårt och fult före paus, och i så fall är det en styrka av Sverige att kunna stå upp – och till och med lyfta det fysiska spelet en nivå.
Nilla Fischer
Hursom helst är Nilla Fischer en mästare på fysisk fotboll. Och den andra halvleken var på många sätt Fischers match. Hon anförde det svenska laget, och hennes tuffa spelstil fick exempelvis Alex Morgan frustrerad.
Så till själva spelet. När jag räknar målchanser brukar jag vara hård. Bland annat tycker jag att avslutet bör gå mot mål. Men något sådant såg jag inte från Sverige efter paus, trots att vi hade bra kontringar.
Vi skapade som bäst tre–fyra bra lägen. Som när Lisa Dahlkvist och Emma Berglund sköt varsitt skott över i kanonlägen. Eller som när Sofia Jakobsson körde ner huvudet i marken, och undvek att frispela Antonia Göransson när de kom två mot en.
Alla de tre lägena var för bra för att slösas bort på de sätt vi gjorde.
Kristin Hammarström
USA hade däremot fler klara, och öppna målchanser. Flera gånger var det Kristin Hammarström som räddade oss. Skönt att se hur bra hon läser spelet, och därmed också placerar sig rätt.
Däremot visade Hammarström svaghet vid defensiva, fasta situationer. Inte minst vid baklängesmålet, som vår målvakt tveklöst får ta på sig.
Istället för att skaffa sig en position där hon kunde vara först på bollen valde Hammarström att stå bakom, och försöka knuffa på, Alex Morgan. Morgan hade fokus på hörnan, och nickade därför in kvitteringen. Som jag ser det får inte en målvakt förlora en luftduell mot en utespelare på det där sättet.
Men Hammarström var tyvärr inte ensam om att ha problem vid de fasta situationerna. I princip vann USA varenda nickduell vid deras hörnor och inläggsfrisparkar. Det är högst oroande, för vi måste vara på tå, och ha en stark vilja att få bort bollen. Här har försvarstränare Birger Jacobsson en rejäl utmaning att ta tag i.
Totalt sett var ju ändå resultatet väldigt positivt. Att på fem dagar gå från 1–1 mot Kina till 1–1 mot USA är en väldigt skön utveckling. Att Pia Sundhage fortfarande är obesegrad som svensk förbundskapten är förstås också lysande.
Ett första klipp med höjdpunkter från matchen finns här. Där noteras att Ashlyn Harris inte gjorde en enda riktig räddning i matchen.
Tidigare i dag föll Danmark mot Japan med 2–0, ett resultat som innebär att vi slipper att möta något av de båda lagen om tredje pris på onsdag. Se bilder från danskornas match här. Vårt möte med Danmark sparar vi ju till Gamla Ullevi den 10 juli…
Noterbart är för övrigt att de rödvita nu har spelat fyra landskamper i år utan att göra mål. Inför dagens drabbning hade de å andra sidan inte heller släppt in något.
I finalen ställs USA mot Tyskland. För Sverige väntar nu Norge om tredje pris på onsdag. Också det en riktigt intressant match.
* För övrigt noterar jag att även F19-landslaget kryssat mot USA i dag. 0–0 blev det efter att Lina Hurtig – enligt svenskfotboll.se – varit matchens gigant. Kul att höra.
Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist
Jag har varit tveksam till Lisa Dahlkvist:s plats i Sveriges startelva. Dala själv var inte det minsta tveksam när chansen dök upp i början av matchen. Vår speciella USA-dödare – ni minns väl straffmålet från VM 2011? – var tvärtom pardonlös.
USA:s målvakt Ashlyn Harris fick inte rejäl träff när hon skulle rensa bort en djupledsboll från Kosovare Asllani. Just utanför mittcirkeln stod Dahlkvist och väntade in bollen.
Även om målet var tomt är det ett läge där det långt ifrån är lätt att göra mål. Men Dahlkvist fick verkligen klockren träff, och gav oss den start vi måste ha mot lag som USA.
För Sveriges lag är som gjort för kontringar.
Nu skall det sägas direkt att jag bara har sett de sista 15–20 minuterna av den första halvleken på en halvtaskig stream. När matchen startade hade jag inte tillgång till dator, utan satt framför Eurosport – inställd på att missa den första kvarten.
När jag insåg att cykeltävlingen som sändes på Eurosport inte skulle nå mål förrän i halvlekens slut, och jag förstod att det fanns en stream som funkade hyfsat, så tog jag mig snabbt hem. Streamen hackade något, så det är inte speciellt lätt att ge en analys av spelet så här långt.
Vis av hur det har gått i de två senaste mötena med USA var vitt tips inför avspark 4–1 till USA, efter två mål av Alex Morgan. Det tipset ser hur som helst inte ut att slå in. Skönt.
Nu börjar andra halvleken. Och förhoppningsvis kan man se den i sin helhet.
Nu har även jag sett Sveriges 6–1-kross av Island. När man ser en så hyllad insats i efterhand blir jag lätt överkritisk. Så även den här gången.
Resultatet finns det inte mycket att gnälla på. Sex mål – egentligen sju eftersom Susanne Moberg:s första mål också borde ha godkänts – är förstås lysande bra. Och resultatet är alltid viktigast.
Men spelmässigt var det ändå väldigt långt ifrån en klockren svensk insats. Här är några av de saker jag fastnat för:
1) Offsidelöpningarna. De var alldeles för många, framför allt i början. Och de var ofta hemskt onödiga. För vissa lag och spelare kan det vara taktiskt smart att ligga på, och ibland över, gränsen till offside. Det för att få motståndarnas backlinje att falla några extra meter Men med Sveriges snabba forwards så finns inget intresse av det. Tvärtom.
2) Passningsspelet. Sämre än jag trodde – och riskablare. Ganska många gånger slog svenska spelare slarviga passningar, även när de hade gott om tid.
Dessutom spelade vi ofta med vansinnigt små marginaler, och försökte oss på väldigt svåra passningar. Nu funkade det mot ett Island utan anfallsspelare. Men den typen av spel riskerar att kosta baklängesmål mot bra motstånd – som USA.
3) Forwardsfrågan. Kosovare Asllani var bra, riktigt bra. Men det är många forwards som kan storspela när de slipper uppvaktning från motståndarnas försvar. Och Asllani tilläts ju ta emot och hålla i bollen mest hela tiden. Det blir väldigt mycket mer intressant att se hur hon klarar sig i morgon mot ett riktigt bra lag.
Asllani verkar ju dock självskriven som Lotta Schelin:s lekkamrat. Sofia Jakobsson gjorde ett bra inhopp mot Island. Men Chelseaproffset chanser att nå EM-startelvan känns begränsade. Hon har ju inte fått en enda riktig chans av Pia Sundhage ännu.
Visst fick Jakobsson drygt en halvtimme med Schelin mot isländskorna. Men paret spelade ihop med en halv B-uppställning i en redan avgjord match – det ser jag inte som en riktig chans.
4) Nilla Fischer. Sundhage hyllade efter matchen Fischers kapacitet i luftrummet. Därför kollade jag det extra noga. Och jag blev förvånad, då Fischer vad jag kunde se, förlorade fler nickdueller än hon vann i den första halvleken.
Det kvarstår ett stort frågetecken för om Fischer är bra nog för att spela mittback i EM. Hon chansbryter för ofta, och hamnar alldeles för högt upp i planen. Dessutom spelar hon ofta med farligt små marginaler i anfallsuppbyggnaden – när hon söker inspelen på centrala mittfältare. De långa uppspelen ut mot kanterna är däremot lysande, när hon tar fram dem.
Men även här kommer det riktigt intressanta testet i morgon. Fischer får gärna räta ut frågetecknet.
Slutligen hade alla de som konstaterat att Island var genomuselt verkligen rätt. Isländskorna spelade naivt försvarsspel. De klev upp högt, och gav Sverige massor av ytor. Inte minst framför deras egen backlinje.
Offensivt saknade isländskorna både hot, och spelare som kunde hålla i bollen. Att de står och faller med Skånebaserade duon Sara Björk Gunnarsdottir och Margret Lara Vidarsdottir känns ganska solklart.
Johanna Almgren
Alldeles nyss presenterades Sveriges startelva i morgondagens möte med USA. Och till tio elftedelar ges förtroendet till samma lag som besegrade Island med 6–1 i fredags. Enda ändringen sker på ena kanten, där Johanna Almgren kommer in på Marie Hammarström:s bekostnad.
Signalerna om att Pia Sundhage i princip har klart med sitt EM-lag blir allt tydligare. För nu verkar det bara vara kanterna där hon lämnar en öppning. Jag hade gärna sett att Sofia Jakobsson fick en ärlig chans på topp, eller att Annica Svensson fick visa upp sig i backlinjen.
Men nu får Sundhage se hur hennes hyperoffensiva kanter, och hur Nilla Fischer klarar sig mot bästa möjliga motstånd. Jag tror att det kan bli tufft. För det går fort när spelare som Alex Morgan, Christen Press, Heather O’Reilly, eller Sydney Leroux stormar fram. Och det gör ont att gå upp i nickdueller med spelare som Abby Wambach, Rachel Buehler, Lindsey Horan och Shannon Boxx. Men jag hoppas förstås att Sundhage vet vad hon gör.
Här är för övrigt startelvan i sin helhet: Kristin Hammarström – Lina Nilsson, Fischer, Emma Berglund, Sara Thunebro – Almgren, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Antonia Göransson – Kosovare Asllani och Lotta Schelin.
Matchstart är 16.00, och Eurosport direktsänder.
Jag håller för övrigt på att titta ikapp på fredagens kross. Återkommer lite senare i kväll med en kritisk analys…
Det är ganska exakt fyra månader till avspark i EM, och de favorittippade lagen verkar göra allt för att slippa guldtryck.
För inget av de fyra lag som är tänkbara mästare – Tyskland, Frankrike, England eller Sverige – har ju övertygat helt under den här veckans spel. Jag tänkte gå igenom dem ett efter ett:
* Sverige. Här känner ni till resultaten. Ett lite längre klipp från segern mot Island finns här.
* Frankrike. Jag såg just sista 20 minuterna när fransyskorna med nöd och näppe spelade 1–1 mot ett reservbetonat Brasilien. Louisa Necib kvitterade på straff in minut 96. Då hade man innan dess i sin jakt på utkämning kostat på sig att missa en straff (Eugenie Le Sommer) och ha ett stolpskott – Necib i 92:a.
Brasilien kom till spel utan Marta, Cristiane, Erika och ytterligare ett par välkända spelare. Man hade till exempel okända Thais Picarte i mål. Trots det var man alltså snubblande nära att besegra Frankrike.
Lagen möttes också i onsdags. Även då blev det kryss – 2–2. Och även då kvitterade fransyskorna på straff på slutet. Då var de Gaetane Thiney som stod för utjämningen.
Frankrike har nu sex raka kryss. Och oförmågan att döda matcher kan kosta fransyskorna dyrt i EM. För törsten efter framgång är stor i Frankrike. Trots att de har en av världens på pappret klart bästa trupper har man ju misslyckats med att ta medalj i såväl EM 2009 som VM 2011 och OS 2012.
Tyskland från förra årets Algarve cup
* Tyskland. Laget har inte förlorat sedan VM-kvartsfinalen mot Japan 2011. Och då var det ju oavgjort efter ordinarie tid. Senaste nederlaget under 90 minuter kom mot USA den 3 mars 2010. Men på senare tid har tyskorna fastnat i kryssträsket – precis som Frankrike.
Gårdagens 2–1-seger mot Japans reservbetonade lag i Algarve var Tysklands första vinst efter fem raka oavgjorda matcher. Se bilder därifrån här. Där framgår att Japan tilläts skapa rätt mycket framför Almuth Schult. Och att Tyskland vann på att japanskornas målvakt gjorde en megatavla på en frispark från Dzsenifer Marozsan.
Japanmatchen i all ära. Framför allt undrar man lite över onsdagens 0–0-match mot Danmark. Har det möjligen gått lite grus i det tyska maskineriet?
* England. Har öst in mål, men även haft svängdörrar i defensiven. Man slog till slut Italien i onsdags med 4–2 – se bilder därifrån här. Jordan Nobbs pärla till 1–0 är högst sevärd.
I går blev det 4–4 i en rekordsvängig tillställning mot arvfienden Skottland. Se höjdpunkter från den matchen här.
Att släppa fyra mål mot Skottland imponerar inte på mig. Det gör för övrigt inte det engelska försvarsspelet på något av de båda klippen med höjdpunkter. Så inte heller England verkar alltså ha hittat segerspåret ännu i år.
Trots att det är grus i favoritlagens maskineri så lär EM-guldet hamna hos något av de fyra nämnda lagen. Klasskillnaden är så gigantisk inom europeisk damfotboll att övriga åtta EM-lag spelar statistroller. Eller ja, EM-lottningen är ju sådan att ett av statistländerna kommer att få spela semifinal.
* Bland de lagen som utmanar om den semifinalplatsen har Norge och Danmark imponerat mest under veckan. De spelade för övrigt 0–0 inbördes i en händelserik match i går. Se höjdpunkter från den här.
I Sveriges grupp ingår ju just danskorna – samt Finland och Italien. Finskorna har besegrat Holland med 2–1, och förlorat mot Kanada med samma siffror. Bilder från Kanadamatchen finns på den här länken. Matchens två första mål är sevärda skott i krysset. Först en placerad bredsida från Emmi Alanen, sedan en distinkt vrist från Jonelle Filigno. Finskorna pressade för kvittering på slutet, och känns ändå ganska starka.
Italienskorna verkar däremot inte så formstarka. De föll alltså mot England med 4–2 i onsdags, och följde upp med ny förlust i går – 0–2 mot svårspelade Nya Zeeland.
På klippet ovan från England–Italien så känns inte italienskornas backlinje så stabil som man är van vid att italienska försvar skall vara.
En blogg om internationell damfotboll 