De senaste dagarnas covid-kaos har ju rört om det i den svenska truppen. Man har inte vetat vilka som kan spela, och vilka som är sjuka. Personligen har jag låtit bli att spekulera för mycket. Det har ju liksom funnits så otroligt många varianter. Peter Gerhardsson ställde ju till och med upp med fyra mittbackar i en match härom året.
Då var Amanda Ilestedt högerback. Det är hon i dag också. För det är ytterbackarna som är utbytta sedan 5–0-segern mot Portugal Hanna Glas och Jonna Andersson har fått ge plats åt Juventusspelarna Sembrant och Nildén i elvan. Men Sembrant tar alltså plats i mitten, och flyttar ut Ilestedt på kanten.
För Nildén blir det tävlingsdebut i A-landslaget. Jag antar att hon får chansen eftersom hon har bra fasta situationer, och avsaknaden av en bra vänsterfot var stor mot Schweiz.
I övrigt vilas Caroline Seger även i dag. Huruvida det är en säkerhetsåtgärd eller inte lär vi få besked om längre fram. Hon sitter dock med på bänken. Däremot är Glas, Andersson och Emma Kullberg utanför matchtruppen.
21.00 är det avspark i Leigh. I potten ligger en resa till Bramall Lane i Sheffield på tisdag. Där väntar värdnationen England i semifinal. Som vi numera vet finns det inga bronsmedaljer i EM, så tisdagens match är också en medaljmatch.
Det är alltså Belgien som står mellan Sverige och en medaljmatch. Belgien är ett lag som Sverige skall besegra. Det är den typen av lag som vårt landslag i princip alltid vinner mot. Det är inte alltid vackra segrar, men det brukar bli segrar.
Vid en snabb utblick i övriga världen noteras att gruppspelet nu är avklarat i de Sydamerikanska mästerskapen. Det blir semifinaler mellan Colombia–Argentina och Brasilien–Paraguay. De matcherna spelas natten mot tisdag respektive natten mot onsdag. Viaplay har sändningsrätt och borde visa matcherna.
Tre av semifinallagen kommer att ta direktplatser till VM. Det fjärde får spela playoff. Även femman har en playoffplats. Därför blir det match om femte pris mellan Chile och Venezuela natten mot måndag.
I morgon 22.00 är det dessutom final i Afrikanska mästerskapen mellan Marocko och Sydafrika.
Landslaget har gjort vad man kunde kräva – tagit sig till kvartsfinal. På fredag väntar antingen Island, Italien eller Belgien i Leigh.
Det är en match där Sverige kommer att vara jättefavorit oavsett motstånd, typ 80–20. Det skriver jag trots att jag vet att vi har tre raka utan seger mot Italien.
I dagens 5–0-seger mot Portugal var det de fasta situationerna som avgjorde matchen. Det blev 1–0 redan på första hörnan. Sedan gjordes det ytterligare ett hörnmål, samt ett på frispark och ett på straff.
Den längre och djupare analysen får vänta lite. Jag är trött efter att ha skrivit krönika och spelarbetyg till Borås Tidning. Men jag kan väl avslöja att jag satte en femma på Kosovare Asllani. Hon klev fram och visade världsklass när det behövdes som bäst.
Inlägget uppdaterat efter Putellas korsbandsskada med reviderade procentsatser.
Vi närmar oss EM-premiären med stormsteg. Det är därför hög tid för bloggens stora EM-guide. Jag har valt olika former för mina mästerskapsguider, ofta har de varit uppdelade gruppvis. I år blir det bara en lång guide. Det är det inlägget du har framför dig. Trevlig läsning.
Det är historiskt jämnt i Europatoppen. Hittills har bara fyra nationer vunnit EM-guld. I år tycker jag att det är rätt jämnt mellan sex lag, och jag ser ytterligare tre lag med potential att ta sig till semifinal. En sådan bredd har det aldrig tidigare varit i ett EM.
Innan jag går in på grupperna noterade jag att Eurotalk tog ut en allstarelva inför mästerskapet för att att ha något att jämföra med efter EM. Det tyckte jag var en kul idé. Deras elva ställdes upp 4–4–2 och såg ut så här:
Jag har med några av deras spelare i mitt lag. Jag har dock inte tagit med någon svensk. Närmast var helt klart förbundskapten Gerhardsson, som gick en hård strid mot Sarina Wiegman. Hon har dock vunnit deras inbördes möte, och drog därmed det längsta strået.
Personligen tycker jag att målvakt och ytterbackar är de klart svåraste att hitta vettiga kandidater till. I de offensiva rollerna är svårigheten istället vem man skall välja bland alla heta alternativ. När det gäller målvaktsposten tycker jag att Tyskland har bäst förspänt. Frågan är bara vem av Merle Frohms, Ann-Katrin Berger och Almuth Schult som får förtroendet. Eftersom Frohms har tröja nummer 1 och har stått i Tysklands fyra senaste landskamper faller valet på henne.
Här är min drömelva inför EM. Jag väljer 4–2–3–1: Merle Frohms, Tyskland/Eintracht Frankfurt – Giulia Gwinn, Tyskland/Bayern München, Irene Paredes, Spanien/Barcelona, Griedge Mbock Bathy, Frankrike/Lyon, Selma Bacha, Frankrike/Lyon – Lena Oberdorf, Tyskland/Wolfsburg, Alexia Putellas, Spanien/Barcelona – Caroline Graham Hansen, Norge/Barcelona, Vivianne Miedema, Nederländerna/Arsenal, Lauren Hemp, England/Manchester City – Ada Stolsmo Hegerberg, Norge/Lyon. Förbundskapten: Sarina Wiegman, England
Och här är en genomgång grupp för grupp:
Grupp A
England och Norge bör sluta etta och tvåa i den här gruppen. Outsider är Österrike, som ju tog sig till EM-semifinal för fem år sedan. Då tog man Danmark till straffläggning i semifinalen, och hyllades som vinnare när man kom hem till Wien.
Men Österrike känns sämre nu, och det vore en jätteskräll om de lurar England eller Norge på avancemanget. Gruppens fjärde lag är Nordirland, som bör bli hela turneringens slagpåse. Nordirland har överträffat sig själva genom att ens kvala in. Deras första mål bör vara att just göra ett mål.
England
Världsranking: 8 Förbundskapten: Sarina Wiegman Senaste mästerskapen: Gick till semifinal både i EM 2017 och VM 2019. Spelade som Team GB i OS. Där föll man mot Australien i kvartsfinal.
Kommentar: Värdnationen är en given guldkandidat. Det svåraste för skickliga förbundskaptenen Sarina Wiegman blir att välja vilja stjärnor hon skall ställa på planen. Wiegman är regerande mästare med Nederländerna, och har inte förlorat med det engelska landslaget. Frågan är om det massiva hemmastödet blir ett lyft eller skapar extra press.
Dock är ju Wiegman rätt kvinna att lotsa laget genom den pressen. Hon ledde ju som bekant värdnationen till guld i senaste EM-slutspelet.
Truppen vimlar alltså av affischnamn. Kvicka och kreativa ytterforwarden Lauren Hemp har dominerat i Manchester City i vinter, och den engelska assistdrottningen är nu även redo för ett stort internationellt genombrott.
Passningsskickliga mittbacken/innermittfältaren Leah Williamson och smarta tian Fran Kirby är två personliga favoriter. Frågan är vem som startar på topp. Pålitliga mästerskapsspelaren Ellen White har haft covid i uppladdningen inför EM, men blir hon bara fullt återställd lär hon säkert sätta några mål.
Nordirland
Världsranking: 47 Förbundskapten: Kenny Shields Senaste mästerskapen: Mästerskapsdebutant
Kommentar: Allt annat än tre raka förluster vore en jätteskräll för förbundskapten Kenny Shields gäng. Laget gjorde en bragd när det tog sig till EM-slutspelet. Man glömmer inte lyckan i samband med playoffsegern mot Ukraina i första taget. Framför allt har Liverpools Rachel Furness firande på kryckor etsat sig fast.
Men så mycket firande lär inte Nordirland få ägna sig åt under EM-slutspelet. Laget är på alla sätt turneringens klart mest nederlagstippade. Och det finns många anledningar till det. En är att deras spelartrupp innehåller 13 spelare som håller till i hemmaligan, som är en av de svagare i Europa. Spelarna där är rena amatörer som har civila heltidsjobb vid sidan av fotbollen.
Lagets mest namnkunniga spelare är anfallaren Simone Magill och backen Rebecca Holloway. De spelar i Everton i WSL respektive Racing Louisville i amerikanska NWSL.
Norge
Världsranking: 11 Förbundskapten: Martin Sjögren Senaste mästerskapen: Blev poänglöst i EM 2017. Föll mot England i kvartsfinalen av VM 2019.
Kommentar: Svenska Martin Sjögren mönstrar ett lag med en fantastisk offensiv, en av turneringens bästa. Barcelonas ytterforward Caroline Graham Hansen och Lyons skyttedrottning Ada Stolsmo Hegerberg tillhör topp tre i världen på sina positioner och behöver inga större presentationer.
Men de är långt ifrån ensamma toppnamn i det norska laget. På mittfältet och i anfallet vimlar det av högklassiga spelare. Innermittfältarna Ingrid Syrstad Engen (Barcelona), Frida Maanum (Arsenal) och Vilde Bøe Risa (Manchester United) håller alla toppklass. Det gör även kantspelarna Julie Blakstad (Manchester City) och Guro Reiten (Chelsea). Offensiven är tveklöst en av Europas allra bästa. Noterbart att 20-åriga mittfältstalangen Blakstad brukar spela vänsterback i landslaget.
Problemen finns i lagets bakre regioner. Förstamålvakten Cecilie Fiskerstrand har dragit korsbandet, vilket gör att tidigare Pitemålvakten Guro Pettersen ser ut att få förtroendet i målet. Det är en duktig målvakt, men hennes internationella rutin är högst begränsad. Den är faktiskt begränsad till tre landskamper, varav två nu i uppladdningen inför EM.
På backsidan kommer även försvarsgeneralen Maren Mjelde från en skadekantad säsong där det bara blev fyra inhopp i Chelsea. Norges utmaning blir alltså att få ihop defensiven. Offensivt finns det många potentiella matchvinnare. Och det imponerar att man kunde ta en 2–1-seger i genrepet borta mot Danmark – trots att man kom i underläge redan i första minuten.
Österrike
Världsranking: 21 Förbundskapten: Irene Fuhrmann Senaste mästerskapen: Gör sitt blott andra mästerskapsslutspel. Gick till semifinal i EM 2017.
Kommentar: Österrike gjorde stor sensation i det förra Europamästerskapet. Då blev det en delad tredjeplats efter att man skrällt till sig gruppsegern före Frankrike och sedan slagit ut Spanien i kvartsfinal. I semifinalen pressade man alltså sedan Danmark hela vägen till straffläggning. Lagets styrka då var förmågan att variera mellan hög och låg press.
I den höga pressen hade löpstarka duon Nicole Billa och Laura Feiersinger nyckelrollerna. De är fortfarande kvar.
Det troliga är att man åker hem efter gruppspelet i år. Men lyckas nyckelspelarna toppa formen som 2017 så…
Utöver Billa och Feiersinger är förstås Arsenals målvakt Manuela Zinsberger otroligt viktig. Hon har hög högstanivå, och den måste hon alltså nå upp till. Det behöver även smarta och spelskickliga Sarah Zadrazil från Bayern München på det centrala mittfältet. .
Totalt har man haft tre spelare i engelska WSL och hela 13 i Frauen-Bundesliga den gångna säsongen, så det finns kvalitet i laget. Men som sagt, känslan är ändå att England och Norge är minst en klass bättre.
Grupp B
Det här är den på förhand klart tuffaste gruppen. Spanien och Tyskland var gruppfavoriter fram till dagen före avspark. Då drog världens bästa spelare, Alexia Putellas korsbandet, och Spanien försvagades betänkligt.
Plötsligt är Tyskland klar gruppfavorit, medan Spanien får göra upp med EM-finalisten från 2017, Danmark, om andraplatsen. Danskorna har en vass offensiv och är en farlig utmanare till Spanien. Fjärde laget i gruppen är Finland, som har fått en riktigt svår lottning. En bra dag kan Helmarit, som det finska laget kallas, ta poäng av de andra lagen. Men det troliga är att Finland åker hem poänglöst från England.
Danmark
Världsranking: 15 Förbundskapten: Lars Søndergaard Senaste mästerskapen: Var i EM-final 2017. Missade slutspelet till VM 2019.
Kommentar: Försnacket om Danmark har i ganska stor utsträckning handlat om Nadia Nadim. Och då tänker jag inte bara på att hon nådde upp i 100 landskamper i samband med genrepet mot Norge.
Thanks, a fantastic feeling to be greeted by all our amazing fans in Viborg for reaching 💯 games for @dbulandshold
Let’s go, for 💯 more! Thanks for the love, I’m so proud and honored! Now let’s do a few days of rest and then it’s off to 🇬🇧 and @WEURO2022 🇩🇰🦖⚽️ pic.twitter.com/KBcmcPTTln
Utan framför allt på att förbundskapten Søndergaard satte som ultimatum att Nadim var tvungen att inför EM uttala sig om sitt uppdrag som ambassadör för Herr-VM i Qatar. Annars skulle inte anfallaren bli uttagen i EM-truppen. Hon blev uttagen, och hon har uttalat sig om Qatar:
Frågan är om Nadim även kommer att debatteras av fotbollsmässiga skäl de kommande veckorna. I de tre uppladdningsmatcherna har det bara blivit ett inhopp för henne.
Det är ju just i offensiven Danmark har sina styrkor. Framför allt har man välkända Pernille Harder. Chelseaforwarden är lagets storstjärna och skall se till att det blir mål. Det är inte nödvändigtvis så att Harder behöver vara sist på bollen. Danmark har fler målfarliga spelare, som exempelvis nickstarka toppforwarden Signe Bruun.
På mittfältet har man ett spännande framtidsnamn i 19-åriga Kathrine Møller Kühl. Hon är en tekniskt skicklig spelare som jag kommer att kolla in lite extra under mästerskapet.
Danmark har alltså en riktigt vass offensiv. Så stark att laget har kapacitet att vinna enstaka matcher mot alla lag i det här mästerskapet. Men man har också stora defensiva brister, och över tid är det mest troliga att man faller på den svaga backlinjen.
Inte minst sedan backklippan Rikke Sevecke (Everton) har varit skadeförföljd under våren. Hon måste nog vara hel under hela Europamästerskapet om Danmark skall kunna skrälla i England som man gjorde 2017.
Finland
Världsranking: 29 Förbundskapten: Anna Signeul Senaste mästerskapen: Gör sitt första slutspel sedan EM 2013. För nio år sedan tog man två poäng och åkte ut på sämre målskillnad än Danmark.
Kommentar: Svenska Anna Signeul har tagit ut tolv spelare som håller till i damallsvenskan, och ytterligare sju som har spelat i vår svenska högstaserie. Det för oss svenskar välbekanta laget är kontringsskickligt, men lottningen är grymt svår.
Finland kan absolut skrälla i någon match. Men avancemang känns inte särskilt troligt. Snabba Vittsjöforwarden Linda Sällström är tidernas bästa målskytt i det finländska landslaget. Det trots att hon varit skadeförföljd med flera korsbandsskador under karriären. En kontringsspelare som är frisk lagom till EM. Hon måste vara på hugget i England om det skall bli några finländska poäng.
En annan Sverigebekant är försvararen Natalia Kuikka. Hon gjorde guldsuccé i Göteborg 2020 som kantspelare. I landslaget är hon oftast mittback, vilket i min värld innebär att man tappar hennes allra största tillgång – löpstyrkan. Men jag antar att det är bäst för laget att Kuikka spelar i mittförsvaret.
Försvaret är ju förstås otroligt viktigt när det väntar matcher mot tre på pappret bättre lag. Viktig är även målvakten. Och där är Finland bra. Rutinerade 36-åringen Tinja-Riika Korpela är en säker sista utpost som vi bland annat minns från Tyresö och Bayern München.
Spanien
Världsranking: 7 Förbundskapten: Jorge Vilda Senaste mästerskapen: Föll i kvartsfinal mot Österrike i EM 2017 och i åttondelsfinal mot USA i VM 2019.
Kommentar: Spanien har aldrig tagit en stor mästerskapstitel på damsidan. Många har trott att det kan vara dags nu. Det bollskickliga och samspelta laget som oftast har åtta Barcelonaspelare i startelvan har varit huvudfavorit hos många oddssättare.
Personligen har jag inte varit lika säker. Jag ser brister i djupledsspelet, brister som kan bli kostsamma. Laget är även känsligt för kontringar.
Spanien har stor potential i sin trupp. Men superstjärnan Alexia Putellas korsbandsskada förstör väldigt mycket. Jag ser tremannamittfältet med Patri Guijarro, Aitana Bonmati och Putellas som världens bästa. Trion har en bra kombination av teknik, arbetskapacitet, spelsinne och självförtroende.
Men nu är alltså Putellas borta. Därmed tappar man lagets målfarligaste spelare, hon vann bland annat skytteligan i Champions League.
🔴 𝗢𝗙𝗜𝗖𝗜𝗔𝗟 I Alexia Putellas ha sufrido una entorsis en su rodilla izquierda durante la sesión de este martes 5 de julio.
— Selección Española Femenina de Fútbol (@SEFutbolFem) July 5, 2022
Mittbackarna Irene Paredes och Mapi Leon är spelskickliga, och Manchester Uniteds högerback Ona Battle är ett spännande framtidsnamn. Däremot är Spanien svagare på vänsterkanten. Och framför allt är det tunt längst fram. Jennifer Hermoso är ju borta på grund av skada. Men inte heller med henne på planen tycker jag att Spanien har den spets de borde ha. Hon är bra på att ösa in mål mot dåliga lag, men lyfter sällan i de riktigt stora matcherna. Och nu är alltså även Putellas borta.
När jag såg Spanien i genrepet mot Italien var det futsalkänsla över det spanska spelet. Många korta passningar och en ambition att passa sig in i målet. Så kommer inte Spanien att vinna EM-guld. Men får det spanska laget in lite mer djupledstänk finns det kvaliteter. Men utan Putellas räcker det sannolikt inte till guld.
Tyskland
Världsranking: 5 Förbundskapten: Martina Voss-Tecklenburg Senaste mästerskapen: Ut i kvartsfinal både i EM 2017 och VM 2019. I EM blev Danmark för svårt i en match som fick skjutas upp en dag på grund av regn. Och i VM slogs man ut av Sverige.
Kommentar: Tyskland har föryngrat både trupp och startelva ganska rejält de senaste åren. Hela elva spelare i den aktuella EM-truppen är nu 25 år eller yngre.
Problemet för rutinerade förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg är vilka av alla toppspelare hon skall välja. Hur hon skall få pusslet att falla ut på allra bästa sätt.
Som noterats ovan har Tyskland exempelvis tre högklassiga målvakter. Det troliga är att Voss-Tecklenburg satsar på den minst meriterade, Frankfurts Merle Frohms. I varje fall har hon stått i de fyra senaste landskamperna.
Tyskland saknar tyvärr två stora mittfältsstjärnor i Dzenifer Marozsan (korsbandsskadad) och Melanie Leupolz (gravid). Trots de tunga avbräcken har man massor av talang – och fart.
Om Voss-Tecklenburg får ihop det där lagpusslet är Tyskland absolut en tänkbar guldmedaljör. Stor vikt läggs på 20-åriga Lena Oberdorf:s axlar. På dem bär hon redan Wolfsburg. Och när hon var på planen var det tyska klubblaget otroligt starkt i vintras. När Oberdorf var skadad åkte man ut ut Champions League.
Den allroundkunniga tvåvägsmittfältaren skall bära det tyska landslaget framöver. Och av det jag såg i vintras är hon redo för det uppdraget redan nu.
Oberdorf är långt ifrån den enda tyska talangen som står inför sitt riktigt stora internationella genombrott. Några andra är Jule Brand, Lena Lattwein, Klara Bühl, Sydney Lohmann och Giulia Gwinn.
När det gäller målskyttet blir det väldigt spännande att se vad Tabea Wassmuth kan göra. Den 25-åriga Wolfsburgspelaren gjorde hela tio mål i vinterns Champions League och blev med det tvåa i skytteligan, ett mål bakom Alexia Putellas.
Grupp C
Sverige och Nederländerna är båda potentiella guldvinnare i det här mästerskapet. De båda lagen är således stora favoriter att gå vidare till kvartsfinal från grupp C. Det lag som vinner gruppen har dessutom bra chans att få en bra lottning i kvartsfinalen.
Nederländerna
Världsranking: 4 Förbundskapten: Mark Parsons Senaste mästerskapen: Guld i EM 2017 och silver i VM 2019. I fjolårets OS blev det däremot hemresa redan efter kvartsfinalen.
Kommentar: Nederländerna har bytt förbundskapten från skickliga Sarina Wiegman till i de här sammanhangen oprövade Mark Parsons. Engelsmannens inledande period på jobbet har kantats av skador, och sådana har de orangeklädda inte råd med.
Nederländerna har nämligen en otroligt stark och vass startelva. Men där bakom sjunker kvaliteten ganska snabbt. Det gäller således att startspelarna är på topp nu under EM.
Toppspelarnas toppspelare är förstås Vivianne Miedema. Hon har gjort makalösa 94 mål på 111 landskamper. Den fantastiska avslutaren har i år spelat som tia i Arsenal, och visat att hon även kan passa fram till mål. Hon är självklart en av EM:s allra största stjärnor – och en högst tänkbar skyttedrottning.
Andra nyckelspelare är tekniska kantspelaren Lieke Martens, som lämnar Barcelona för PSG i sommar, underskattade Jill Roord samt krosspassningarnas, och de fasta situationernas okrönta drottning Sherida Spitse.
Nyttiga Danielle van de Donk har varit skadeförföljd under året i Lyon. Den aggressiva mittfältaren rapporteras vara på gång tillbaka, något som är god nyheter för Nederländernas Oranje Leeuwinnen.
Jag såg laget mot England. Där inledde man starkt, och satte en hög och fin press. Men efter en straffmiss i början av den andra halvleken föll man ihop. Dessutom darrade målvakten Sari van Veenendaal. Hon har dock tidigare visat sig vara bäst när det gäller. Så kanske att hon lyfter sig när det blir tävlingsmatcher.
Bäst när det gäller har för övrigt hela det nederländska laget varit på senare år. Frågan är om man räcker till den här gången. Öppningsmatchen mot Sverige är på alla sätt en nyckelmatch. Gruppsegraren har en gynnsam lottning i kvartsfinalen i form av tvåan i grupp D. Så en bra start kan leda långt.
Portugal
Världsranking: 30 Förbundskapten: Francisco Neto Senaste mästerskapen: Mästerskapsdebuterade i EM 2017. Vann en match, men åkte ut på målskillnad mot Spanien.
Kommentar: Portugal missade kvalet, men fick en friplats när Ryssland blev uteslutet för invasionen av Ukraina. Allt annat än hemresa efter gruppspelet vore en jätteskräll för förbundskapten Francisco Neto:s lag. Inte minst eftersom landets enda riktigt stora stjärna har tackat nej till landslaget. Jag tänker på den tidigare Linköpingsmittfältaren Claudia Neto, som nyligen valde att skriva på för Sporting Clube de Portugal i Lissabon.
Portugal har ett hyfsat taktiskt skolat lag som måste leva på kontring i den här turneringen. Och en vass kontringsspelare har man i Sportings blixtsnabba forward Diana Silva. Hon blir väldigt viktig i ett totalt sett profilfattigt lag.
Sverige mötte Portugal i Algarve cup i vintras. Då höll Portugal emot bra i den första halvleken, och det var 0–0 i paus. Sedan växlade Sverige upp i den andra halvleken och vann med 4–0. I den matchen sköt Diana Silva över öppet mål i 0–0-läge.
Schweiz
Världsranking: 20 Förbundskapten: Nils Nielsen Senaste mästerskapen: EM 2017. Utslaget i gruppen efter en dramatisk 1–1-match mot Frankrike. Kvalade inte in till VM 2019.
Kommentar: För sju–åtta år sedan kändes det som att Schweiz var på väg mot den yttersta världstoppen. Men utvecklingskurvan har svängt neråt eftersom påfyllning saknats när äldre stjärnor lagt av.
Den tidigare Umeå- och Rosengårdsspelaren Ramona Bachmann (nu i PSG) skall bära lagets offensiv. Hennes snabbhet med boll är av yttersta världsklass. Bollskickliga mittfältaren Lia Välti (Arsenal) och nickstarka Barcelonaspelaren Ana-Maria Crnogorcevic är två andra schweiziska spelare att ha ögonen på.
Danske förbundskaptenen Nils Nielsen har ett lag med en hyfsat stabil startelva, men en väldigt tunn bänk. Dessutom kommer man till EM med en riktigt usel form. På de fem senaste landskamperna har det blivit ett kryss och fyra förluster, och sammanlagda målskillnaden 1–16.
I de båda uppladdningsmatcherna mot Tyskland och England har man hängt med hyfsat i första halvleken för att sedan rasa ihop efter paus när man börjat byta. Högstanivån är fortsatt okej, så laget kan absolut skrälla till i någon match. Men det blir knappast mer än så.
Sverige
Världsranking: 2 Förbundskapten: Peter Gerhardsson Senaste mästerskapen: Utslagna av Nederländerna i kvartsfinal i EM 2017 och i semifinal i VM 2019. Finalförlust efter straffar mot Kanada i OS.
Kommentar: Sverige kommer till England som det högst rankade europeiska landslaget. Spelarna själva pratar om favoritskap, men på oddslistorna ligger ofta England eller Spanien före. Jag håller Sverige som andrahandsfavoriter bakom England.
Peter Gerhardsson:s landslag har inte förlorat en tävlingsmatch under ordinarie tid på drygt tre år, då USA vann i VM mot ett reservbetonat svenskt lag.
Defensiven är bland de bästa i världen – det är otroligt svårt att göra mål på Sverige. Truppen är dessutom historiskt bred, med fullgoda alternativ på de flesta positionerna. Akilleshälen är sexan, där Caroline Seger är enda toppspelaren. Hon behöver alltså vara frisk och hel. Är hon det är lagmaskinen Sverige en given guldkandidat.
Bollsäkra lagkaptenen Seger gjorde ett grymt bra OS. Då var hon bättre än hon varit någon gång tidigare. Nu är hon 37 år ung och skall sköta defensiven på det svenska mittfältet. Kollegan på centralt mittfält, Filippa Angeldahl, är väldigt bra offensivt, mästerlig på att spela igenom motståndarnas lagdelar. Dock har Angeldahl defensiva brister, bland annat blir hon lätt bolltittare. Där måste Seger täcka upp.
Offensivt hänger mycket på Barcelonas Fridolina Rolfö och Milans Kosovare Asllani – och på de fasta situationerna. Sverige har många nickstarka spelare och dessutom fina fötter från bland annat Asllani och Jonna Andersson. Andersson är en underskattad spelare som har varit superstabil på sistone.
Förutsättningarna för Sverige är desamma som för Nederländerna. Alltså att öppningsmatchen är väldigt avgörande. Att vinna gruppen kan vara väldigt viktigt.
Grupp D
Det här är en öppen grupp, där Frankrike är given favorit. Det franska laget är ett potentiellt guldlag. Bakom Frankrike är Italien förstahandskandidat att ta sig till kvartsfinal. Men varken Belgien eller Island skall räknas bort. Det kan bli väldigt jämnt och spännande i slutomgången.
Belgien
Världsranking: 19 Förbundskapten: Ives Serneels Senaste mästerskapen: Debuterade i EM 2017. Då vann man mot Norge, men föll mot Nederländerna och Danmark.
Kommentar: Skrällvann alltså mot Norge när man EM-debuterade för fem år sedan. Jag trodde att det belgiska laget var på väg mot ett stort genombrott där för fem år sedan.
Men faktum är att laget känns något sämre nu. Öppningen är dock att man har lottats in i en grupp där man bara ställs mot en av de sex potentiella guldlagen. Något som skapar viss chans till avancemang.
Belgien har en offensiv spets i snabba Tessa Wullaert och starka bollmottagaren Tina De Caigny. De kan med lite flyt kan leda sitt lag till till kvartsfinalplats. Den tidigare Wolfsburg- och Manchester Cityforwarden Wullaert spelar för övrigt nu med Fortuna Sittard i den nederländska ligan. Hon är en snabb djupledslöpare som gjort 67 mål på 109 landskamper. Även Lyons Janice Cayman är en snabb och väldigt viktig spelare i det här belgiska laget.
Frankrike
Världsranking: 3 Förbundskapten: Corinne Diacre Senaste mästerskapen: Ut i kvartsfinal mot England i EM 2017 och ut i kvartsfinal mot USA i VM 2019.
Kommentar: Förbundskapten Corinne Diacre har byggt om landslaget från grunden sedan VM-misslyckandet på hemmaplan för tre år sedan. Och hon har tillgång till väldigt många duktiga spelare.
Hon anser sig ha råd att ställa över världsspelare som Lyons skickliga mittfältare Amandine Henry och smarta forwarden Eugenie Le Sommer. Dessutom är kvicka vänsterspelaren Amel Majri korsbandsskadad.
På pappret är den franska truppen trots det väldigt stark. Bland alla mästerskapsdebutanter vimlar det av spännande spelare. PSG-duon Kadidiatou Diani och Marie-Antoinette Katoto har nyckelroller i anfallsspelet. Det är ofta Diani som jobbar fram chanserna och Katoto som avslutar.
Nickstarka mittbacken Wendie Renard är ett vasst vapen vid fasta situationer. Hon har dock haft lite skadeproblem inför turneringen. En känning i framsida lår gjorde att hon stod över genrepet, samt att hon har vilat från träningar.
En annan spelare jag gillar är offensiva vänsterbacken Selma Bacha, utrustad med en fantastisk inläggsfot. Men 20-åriga Bacha är inte given i startelvan. Det kan lika gärna bli Sakina Karchaoui som får förtroendet som vänsterback.
In till EM kommer Frankrike med 14 raka segrar. Dock har man huvudsakligen mött lågt rankade nationer, men Tyskland och Brasilien tillhör de lag som Frankrike besegrat under det senaste året.
Det kanske kan vara dags för fransk damfotboll att äntligen ta medalj i ett stort seniormästerskap. Fast säker är jag inte. Fransk damfotboll kommer från ett stökigt år, bland annat med bråk i PSG och med kritik mot Diacre från alla möjliga håll och kanter.
Dessutom saknar man alltså vinnarkultur. Oftast drabbas man av franska nerver och medaljfrossa i kvartsfinal.
Island
Världsranking: 17 Förbundskapten: Thorsteinn Halldorsson Senaste mästerskapen: Åkte ut i gruppspelet i EM 2017 efter tre raka förluster.
Kommentar: Island är ett svårspelat lag som kommer att ha ett massivt publikstöd under EM. Det skämtas med att halva ön ville ha biljetter till lagets matcher.
Man har en toppspelare i varje lagdel, toppspelare som vi i Sverige har bra koll på. Mittbacken Glodis Perla Viggosdottir, nu i Bayern München, är otroligt stark i luftrummet och har även fina spelvändningar med sin högerfot. Mittfältaren Sara Björk Gunnarsdottir, som skrivit på för Juventus efter ett par säsonger i Lyon, är en fysisk pådrivare och vinnarskalle som precis har kommit tillbaka efter ett års mammaledighet. Och i anfallet har man Wolfsburgs snabba talang Sveindis Jane Jonsdottir – en målfarlig forward som dessutom kastar väldigt långa inkast.
Eftersom laget har många nickstarka spelare kan Jonsdottirs långa inkast vara ett segervapen. Även rutinerade backen Sif Atladottir har för övrigt långa inkast som specialitet.
Gruppen är öppen bakom Frankrike, så det är inte omöjligt med en kvartsfinalplats. I utgångsläget håller jag Italien som favorit till andraplatsen. Men ett fysiskt och hårt kämpande Island är inte chanslöst.
Italien
Världsranking: 14 Förbundskapten: Milena Bartolini Senaste mästerskapen: Ut i gruppspelet i EM 2017. Men tog sig till kvartsfinal i VM 2019. Där föll man mot Nederländerna.
Kommentar: Förbundskapten Milena Bartolini ställer ett mycket välorganiserat landslag på benen. Ett laget det är svårt att göra mål på, och som dessutom har flera duktiga kontringsspelare med Barbara Bonansea i spetsen. I
VM 2019 tog man sig alltså till kvartsfinal. Och just kvartsfinal är utgångstipset även här i EM. Men det kan även bli ett snäpp bättre än så. I enstaka matcher har Italien potential att skrälla även mot topplagen. I genrepet nådde man exempelvis 1–1 mot Spanien genom en disciplinerad defensiv och vassa kontringar.
Nämnda Juventusstjärnan Barbara Bonansea är en av världens bättre kantforwards. I landslaget spelar hon dock ofta centralt. En nyttig kontringsspelare som är snabb med bollen, kan ta sig förbi sin back och även är målfarlig. Hon är på många sätt nyckeln till framgång för ett Italien som annars är en jämn lagmaskin.
Efter många tunga år är italiensk damfotboll lite på frammarsch igen. Juventus visade i Champions League att man är på väg att ta ikapp klubbarna i den yttersta Europatoppen. Kanske att det kan inspirera landslaget till framgång i England.
Det är roliga dagar inom damfotbollen. I kväll 20.00 på SVT Play spelar vårt F19/03-landslag mot Norge i en avgörande match i gruppspelet i F19-EM. Det svenska laget har överraskat rejält. Med tanke på skadesituationen hade jag som sagt inte några som helst förväntningar på framgång.
I 1–0-segern mot England var det två mittbackar från Göteborgsområdet som spelade huvudroller. Häckens Elma Juntilla Nelhage (moderklubb IK Zenith) nickade tidigt in segermålet på en hörna. Och Jitex Sofia Reidy (moderklubb Jonsereds IF) stod för en matchavgörande räddning på mållinjen.
2–0 mot Tyskland och 1–0 mot England är grymt bra. Utgångsläget inför avslutningen är också grymt bra. Sverige har råd att förlora med ett måls marginal, och ändå gå till semifinal. En England tappar poäng mot Tyskland är det svenska avancemanget också klart.
Det svenska laget vinner gruppen vid vinst eller kryss mot Norge. Man vinner också gruppen vid ettmålsförlust, förutsatt att England samtidigt vinner mot Tyskland.
Men F19-EM är inte det enda mästerskapet som är igång. Under lördagen sparkades de Afrikanska mästerskapen igång i Rabat, Marocko. Hemmalaget vann öppningsmatchen med 1–0 mot Burkina Faso efter segermål på frispark från Ghizlane Chebbak. Hon fick hjälp av Burkina Fasos målvakt som borde ha tagit skottet.
Det jag reagerade mest på från den matchen var att den tidigare engelska ungdomslandslagsforwarden Rosella Ayane, med Tottenhamn som klubbadress, numera spelar för Marocko. Samt att laget leds av den tidigare Lyontränaren Reynald Pedros.
Det stora samtalsämnet dagarna inför mästerskapet har dock inte haft med värdnationen att göra. Utan det är att Zambias storstjärna Barbra Banda har stoppats från spel av medicinska skäl. Banda gjorde ju stor succé i fjolårets OS-turnering, med totalt sex mål på tre matcher efter två hattrick.
Banda var med i Zambias träningsmatch mot ett marockanskt klubblag tidigare i veckan, men fanns inte med när landets 22 spelare stora trupp fastställdes häromdagen. Det anmärkningsvärda här är att man får ha med 26 spelare i turneringen.
Obekräftade uppgifter gör gällande att Banda är stoppad på grund av för höga testosteronvärden. Alltså samma problem som bland annat den sydafrikanska medeldistanslöparen Caster Cemenya haft inom friidrotten.
Barbra Banda, ruled out of the Womens AFCON due to alledged "medical reasons". Unconfirmed reports say it's due to testosterone level issues. If so, she was cleared by the Olynpics committee now can't play the womens AFCON? Tell me it isn't true🤦🏾♂️ pic.twitter.com/4gnQ6qLtUw
Det här med kön har ju blivit allt svårare inom idrotten. Vi har fått lära oss att det här med man eller kvinna inte är svart eller vitt, utan att det även finns en gråzon. Anmärkningsvärt här är ju att Banda faktiskt fick spela i OS. Dessutom har jag inte hört något om något gränsvärde för testosteronet inom fotbollen, likt det omdiskuterade man har inom friidrotten. Någon annan som gjort det?
Hur som helst tråkigt för Banda, Zambia och mästerskapet att det får spelas utan världsdelens kanska allra bästa spelare.
Noterbart i övrigt att Afrikanska mästerskapen för första gången spelas med tolv lag. Grupperna ser ut så här:
A: Marocko, Burkina Faso, Senegal och Uganda. För Uganda spelar bland annat färska Kalmarförvärvet Violah Nambi.
B: Kamerun, Togo, Tunisien och Zambia.
C: Botswana, Burundi, Nigeria och Sydafrika.
Åtta lag går till kvartsfinal, och finalen spelas den 23 juli. Utöver titeln spelar de om fyra direktplatser till nästa års VM-slutspel, samt två playoffplatser. Jag håller Kamerun, Nigeria och Sydafrika som ganska klara favoriter till varsin VM-plats. Med Banda hade jag lagt till Zambia också. Nu känns det betydligt mycket öppnare om den fjärde direktplatsen.
Under veckan som kommer sparkas även världsdelsmästerskapen igång i Europa, Sydamerika och Nordamerika, och nästa vecka drar även Oceanien igång sitt. Mycket damfotboll framöver alltså.
EM startar ju på onsdag 21.00 med matchen England–Österrike. Alla förberedelsematcher är nu spelade. Jag såg Spanien och Italien spela 1–1 tidigare i veckan. Där noterades att Spanien både saknar en utpräglad toppforward samt ett djupledsspel.
Man har en fantastisk bollbehandling, och världens bästa tremannamittfält, men spelar en fotboll som på många sätt påminner om futsal. Man spelar mycket på kropp, och vill väggspela sig in i mål. Så blir det svårt att motsvara oddssättarnas favoritskap för Spanien. Framför allt inte som det spanska laget är lite känsligt för kontringar. Det blir intressant att se om man får bättre ordning på djupledsspelet framöver.
Faktum var att jag satt och tänkte på att Spanien hade behövt en Sofia Jakobsson. Alltså en spelare som hela tiden ligger på rulle för att gå i djupled, och som på så sätt tvingar motståndarnas backlinje att tänka bakåt.
Här är höjdpunkter från de flesta av de träningslandskamper som EM-lag har spelat under veckan som gått:
För några veckor sedan tipsades jag om att Manuel Lindberg stuckit ut hakan i en klubbpodd. Där framförde Lindberg åsikten att de damallsvenska spelarna har för bra betalt, och att det krävs ett omtag från alla klubbar för att komma åt problemen med de allt för höga kostnaderna.
Han sa:
”Jag är rädd för att svensk damfotboll är på väg mot ett ättestupa. Nu låter det kanske drastiskt, men vi behöver nog bromsa in och fundera på ‘vad vill vi med damfotbollen.'”
Det här är intressant eftersom Lindberg är AIK:s nya vd, och att han därmed är en av de herrfotbollsledare som framöver kan ha stort inflytande över svensk damfotboll. Han kommer närmast från BP, och säger sig vara en stor vän av damfotboll. En vän som alltså tycker att de låga lönerna är för höga.
För att påminna så låg spelarlönerna 2020 i damallsvenskan i snitt på 15 113 kronor per månad. Det är förbundets officiella siffror räknade utifrån att spelarna var anställda under helår och att alla klubbar hade 22 spelare i sina spelartrupper.
Om en snittlön på den nivån säger vd Lindberg i podden:
”Det generella problemet just nu för damfotboll är att kostnadsbitarna har ökat dramatiskt, lönerna har blivit ett lönerace som egentligen ingen riktigt orkar med. Och där vi lägger mycket av pengarna i damfotbollen i Sverige idag på utländska spelare. Det spelar väldigt få svenska spelare, och framför allt spelar det väldigt, väldigt få unga svenska spelare.”
Efter det har Lindberg även upprepat några av utspelen i en podd hos svenska Fans, Studio Allsvenskan (27.00 in i podden). I dag har Expressen följt upp utspelen och kollat upp speltiden i årets i damallsvenska. Tidningen har hittat siffror från forskningsgruppen CIES Football Observatory som säger att utländska spelare har fått 47,7 procent av speltiden i årets damallsvenska. Expressen skriver här om att det varit ganska stor ökning mot hur det såg ut för fem år sedan. Man uppger att utländska spelare hade 32,9 procent av speltiden i damallsvenskan 2017.
Jag är osäker på om den senare siffran stämmer. I rapporten från CIES står det att speltiden för utländska spelare har stigit med 14,8 procent sedan 2017. Det står inte att den ökat med 14,8 procentenheter, som Expressen antar. En ökning med 14,8 procent skulle innebära att det var 40,6 procent utländska spelare för fem år sedan.
Tillbaka till Lindberg:
”Nu stundar ett fotbolls-EM. När jag tittade på nyheterna i går sa de att Sverige aldrig har haft en så bra trupp till ett fotbolls-EM någonsin på damsidan. Jag skulle hävda att om vi inte väljer en annan väg, gör något annat inom svensk damfotboll, så kommer Sverige inte vara så bra i landslagssammanhang om tio år. Eller fem år.”
Manuel Lindberg,vd i AIK, till expressen
Lindberg tycks inte ha så bra koll på hur det har sett i damallsvenskan på sistone. Under alla de elva år som den här bloggen har funnits har antalet utländska spelare diskuterats. Det har alltid funnits debattörer som ansett att det varit alldeles för många spelare som inte har svenskt pass.
Ändå är vårt landslag världstvåa.
Personligen har jag hela tiden stått för åsikten att de utländska spelarna har hjälpt svensk fotboll att växa. Jag har ingen anledning att ändra den uppfattningen. Tvärtom är jag övertygad om att vi inte hade haft så många spelare i topp tre-ligorna om det inte varit för att vi har en så konkurrenskraftig liga på hemmaplan.
En stor anledning till att speltiden för de svenska spelarna har minskat i damallsvenskan sedan 2017 är ju att vi har fler utlandsproffs än någonsin tidigare. Räknar man den totala speltiden för svenska spelare i topp fem-ligorna är jag säker på att den inte har minskat under de senaste fem åren. Tvärtom.
Och på damsidan värvar internationella toppklubbar direkt från Sverige. Det händer aldrig numera på herrsidan. Trots det ser Manuel Lindberg herrallsvenskan som en förebild. Han säger i podden:
”Vi måste hitta en plattform för svensk damfotboll, kanske också börja anpassa oss för att inte vara en topp fem-liga. Herrallsvenskan är inte ens en topp 20-liga i Europa. Och damallsvenskan kommer inte att vara topp fem om tio år.”
”Herrallsvenskan är en liga där man utvecklar spelare för att för att sedan sälja dem vidare. Dit måste också damallsvenskan komma. Men vi kommer inte sälja spelare vidare om alla lag i damallsvenskan springer omkring med 60–70–80 procent utländska spelare.”
Lindberg borde väl veta att det även går alldeles utmärkt att sälja utländska spelare. Just så finansierar faktiskt flera herrallsvenska klubbar sin verksamhet.
Faktum är att jag nyligen pratat med framgångsrika talangutvecklare på herrsidan som gett upp och söker nya uppdrag eftersom många herrallsvenska klubbar nu väljer att värva in exempelvis unga isländska eller afrikanska spelare för att kunna sälja vidare dem några år senare. Och att det upplägget bromsar svensk talangutveckling på herrsidan.
Men känslan är ju att grunden i Lindbergs utspel är att han tycker att AIK:s damallsvenska lag är för dyrt, samt att han inte vill satsa på att se till att laget spelar på högsta nivån. För han säger i podden:
”Hela Sverige har sprungit i väg i den här fällan, skulle jag kalla det för. Damhockeyn hade lite samma sak för tio år sedan när man var världstrea. Idag spelar inte ens Damkronorna i A-VM. Pengarna kommer in, kostnaderna går upp, lönerna går upp – man satsar på etablerade spelare, utländska spelare framför allt, för att höja nivån. Vad händer då med våra egna tjejer? Oftast slutar de och försvinner bort. Om vi vill jobba långsiktigt för damfotbollen behöver vi ta ett omtag.
Exakt hur det där omtaget skall se ut säger han inte. Men eftersom lönerna ökar i för hög hastighet känns det självklart att det skall handla om frysta eller sänkta löner – plus sämre nivå på vår högsta serie.
Det Lindberg faktiskt säger om omtaget i AIK är: ”Jag vill att vi utgår från våra egna tjejer och egna flickors bästa. Vad vill våra AIK-tjejer?” Sedan säger han att det kan innebära att klubben ibland kommer att falla ner en division.
Att spelare på olika nivåer har olika önskemål om hur de vill att satsningen ser ut är inget han nämner. Han får det att låta som att alla AIK-spelare vill exakt samma sak.
Personligen tycker jag att det bästa för svenska fotbollstjejers utveckling är att de erbjuds så många olika nivåer som möjligt på hemmaplan. Alltså att ju bättre damallsvenskan är, desto större chans att vi kan fortsätta fostra spelare till Barcelona, Lyon, PSG, Chelsea, Arsenal, Juventus, Wolfsburg och Bayern München några år till. Det har inte herrallsvenskan klarat av på många år.
En notering här är att utländska spelare stod för 47,0 procent av speltiden i engelska WSL den gångna säsongen. Någon som tror att engelsk damfotboll står vid ett ättestupa?
En annan notering är att AIK har haft 28,3 i snittålder på de spelare som varit på planen under våren i herrallsvenskan. Känns som gammalt för en plantskola. Men Lindberg tänker sig kanske inte samma upplägg och målsättningar för sin klubbs herr- och damverksamhet.
Han säger sig vara ”otroligt pro damfotboll” och ”jag väljer att titta på damfotboll och herrfotboll på samma sätt.”
Lindberg har vissa insikter, som att den senaste tidens publikrekord är engångsföreteelser, men att engagemanget måste ökas i vardagen för att damfotbollen skall få det stora genombrottet. Samt att det fortsatt är rena damfotbollsklubbar som dominerar svensk damfotboll, och att herrfotbollsklubbarna brottas med problem kring hur man skall finansiera sina damsatsningar. Trots de insikterna tycker jag att AIK:s vd visar rätt stora kunskapsluckor.
För kan man verkligen vara pro damfotboll om man tycker att snittlöner på cirka 15 000 kronor är för höga?
Så nej, jag tycker inte att AIK:s vd har rätt i att svensk damfotboll behöver ett omtag. Det svensk damfotboll verkligen behöver är folk som investerar i den.
Däremot tror jag att Lindbergs syn delas av ganska många svenska herrfotbollsledare. Något som gör att det finns anledning att vara bekymrad över att herrfotbollen får allt större inflytande över damfotbollen. För hur gärna Manuel Lindberg än vill tro att han ser på herr- och damfotboll på samma sätt tydliggör hans uttalanden i podden att så inte är fallet.
Tidigare i veckan fick vi veta vilka 23 spelare som Peter Gerhardsson tänker ta med sig till England om en knapp månad. Det är ett tag sedan vår förbundskapten stod för några större skrällar i sina uttagningar. Således förväntade jag mig inte några oväntat namn i truppen.
Och det blev inte heller några skrällar. De frågetecken jag hade handlade om två back- och två offensiva platser. För backplatserna var mina kandidater Emma Kullberg, Emma Berglund, Julia Roddar och Amanda Nildén. Och på mittfältet var det Sofia Jakobsson och Rebecka Blomqvist mot Madelen Janogy.
Utan att ha sett de båda USA-proffsen spela något i sina klubbar den här säsongen tippade jag att Gerhardsson skulle välja just de fyra han gjorde, alltså Kullberg, Nildén, Blomqvist och Jakobsson.
Kullberg och Jakobsson har varit favoriter hos förbundskaptenen, och Nildén imponerade när hon fick chansen i Algarve i vintras.
Faktum är att jag tror att Kullberg kan ha varit den som satt lösast. Hon hade det tufft i Champions League i vintras, och det jag sett av henne i Brighton har inte heller varit klockrent. Men jag har bara sett någon enstaka match, så mitt underlag är väldigt långt ifrån heltäckande.
Hur bra är då den svenska EM-truppen?
Jag skulle nog säga att det till och med är den klart bästa mästerskapstrupp Sverige haft. I tidigare trupper har det alltid funnits några spelare som känts som utfyllnad, eller chansningar. Några sådana finns inte nu.
Tittar man på vilka spelare som inte kom med så har vi tyngre namn där än man är van vid. Utöver nämnda Janogy, Berglund och Roddar står ju även starka spelare som Nilla Fischer, Anna Anvegård, Mimmi Larsson, Julia Zigiotti Olme och Filippa Curmark utanför truppen.
Larsson var ju exempelvis knappt ens med i diskussionen den här gången. Fischer tackade nej, men hade säkert varit med i diskussionen annars. Även om hon har klara brister i snabbheten är hennes passningsfot en tillgång om man spelar med tre mittbackar, vilket det ju är troligt att Gerhardsson kommer att göra, åtminstone i några EM-matcher.
Att det är den starkaste truppen innebär dock inte automatiskt att det blir svensk EM-succé. Som jag ser det är det sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några som skulle kunna ta medalj. Sverige skall ta sig till kvartsfinal. Men när utslagningsmatcherna väl börjar kommer varje sådan att bli tuff.
Det om EM för den här gången. Nu till damallsvenskan.
Där har vi kommit till halvtid. Det är dock ingen lång vila efter 13 omgångar, utan det skall spelas ytterligare två omgångar innan det blir paus. Omgång 14 spelas söndag och måndag, och innehåller en riktigt intressant match i Häcken–Vittsjö. En match mellan två lag som förlorade senast, och därmed tappade viktig mark i kampen om medaljerna.
När vi nu kommit halvvägs har Rosengård gjort ett litet ryck. Malmöklubben är seriens enda obesegrade lag, man har dessutom både gjort klart flest mål och tagit klart flest poäng. Avståndet ner till tvåan Linköping är fem poäng.
Tvåan LFC är årets positiva skrällag. Egentligen är man den enda riktigt positiva överraskningen. I övrigt är det ju bara lag som har överraskat negativt.
Men i Östergötland har André Jeglertz fått ordning på materialet. Hans lag spelar en snabb anfallsfotboll, där Amalie Vangsgaard är spetsen som leder skytteligan med tio mål. Men där även inhopparen Therese Simonsson gjort sex.
Tittar vi på skytteligan är det fyra utländska spelare i toppen. Utöver Vangsgaard är det Tabby Tindell (tvåa på åtta mål), Hayley Dowd (trea på sju) och Evelyne Viens (fyra på sex mål och åtta assist).
Linköping är alltså tvåa. Man leder en klunga om sex lag som slåss om medaljerna. De andra fem är i tur och ordning Kristianstad, Häcken, Vittsjö, Eskilstuna och Hammarby. De sex klubbarna ligger inom sex poäng.
Fyran Häcken är en av seriens negativa överraskningar. Om det nu är en överraskning. Jag tyckte ju inför seriestart att truppen var betydligt mycket sämre än för ett år sedan. Och samtidigt trodde jag att den ändå skulle vara tillräckligt vass för att kunna försvara den andraplats man tog i fjol.
Det tycker jag fortfarande att man borde kunna. Men tränare Robert Vilahamn har haft en tung vår, där han inte fått bitarna att falla på plats. Så in i seriens andra halvlek hackar Häcken betänkligt. Man har bara tagit fem poäng på de fyra senaste omgångarna, och totalt sett har man gjort alldeles för få mål.
Det trots att man har Johanna Rytting Kaneryd. Det är hon som bär Häcken, och som jag ser det har hon varit vårens överlägset bästa spelare i damallsvenskan. Tweeten nedan är en sammanställning av skapade målchanser i damallsvenskan, statistik som jag såg för några veckor sedan. Vet inte vilken källan är, men Rytting-Kaneryd är tveklöst i absolut särklass.
Bakom medaljlagen finns en mittenklunga med Djurgården, Piteå och Kif Örebro, tre lag som knappast kan nå medaljstriden men som inte heller är i seriös risk att åka ut.
Det är mellan Kalmar, Umeå, BP och AIK nedflyttningsstriden står. Kalmar har bäst läge, efter att ha fått ihop sitt nya lag på ett helt ok sätt. Framför allt har snabba Juliette Kemppi levererat i nyckelmatcherna mot bottenkonkurrenterna. Av finländskans fem mål har två vardera kommit mot AIK och Umeå.
Umeå ligger på kvalplatsen. Laget är klart sämre än det UIK som åkte ut hösten 2020. Jag trodde nog att fjolårets seriesegrare i elitettan skulle stå sig betydligt bättre än man gjort. Men det är uppenbar risk att UIK spelar i elitettan igen nästa år.
UIK är en besvikelse, men den stora besvikelsen är ändå AIK. Solnalaget vann vårens första och sista match, och ligger sist med målskillnaden 8–31. AIK:s trupp känns som den starkaste i bottenstriden, vilket indikerar att laget kan få ett litet lyft om man tar sig ur krisstämningen efter sommaruppehållet.
Påsken är över, och jag har äntligen hunnit se matchen där Sverige säkrade VM-platsen, alltså 1–1-matchen mot Irland. Det var en på många sätt intressant match.
Jag räknade till åtta klara svenska målchanser, medan Irland i princip inte hade någon. Ändå gjorde irländskorna ett mål, och kunde även ha fått en straff. Således slutar min statistik över 100-procentiga målchanser 8–2 – vilket indikerar att 2–0 eller 2–1 till Sverige hade varit mer rimliga slutresultat.
Peter Gerhardsson valde att ställa upp sitt lag 3–4–3 i försvar och ett slags 3–5–2 som kanske bäst skrivs 3–1–4–2 i anfall. Jag antar att det är det stora antalet högklassiga mittbackar som gör att Gerhardsson tycks ge större förtroende till lösningen med trebackslinje. Den har varit ett alternativ även de senaste åren, men ett reservalternativ. Vi får se vad som blir första- respektive andraval framöver.
Tittar vi på spelarna i startelvan så var Hedvig Lindahl och Linda Sembrant tillbaka. Lindahl var felfri, och även Sembrant kändes stabil.
Orsaken till att Sverige inte vann den här matchen går att finna på högerkanten. Som bekant anfaller Sverige oftare till höger än till vänster. Det var ett misstag den här gången. Högersidan med Hanna Bennison och Hanna Glas var nämligen inte bra. Bennison blixtrade till ibland, medan Glas var ovanligt svag och kvitterar ut en solklar etta i betyg.
Vänstersidan med Jonna Andersson och Kosovare Asllani var däremot väldigt bra. Asllani började i och för sig halvdant, men hittade in i matchen efter 15–20 minuter. Andersson var däremot lysande från första till sista minut. Synd bara att bollarna sällan spelades ut till vänster.
Ännu bättre än Jonna Andersson var Caroline Seger. Vår svenska lagkapten visade OS-form, och var närmast felfri.
Men det var först när förbundskapten Gerhardsson bytte högermittfält genom att sätta in Filippa Angeldahl och Fridolina Rolfö lyfte det svenska spelet. Då hade vi nämligen två bra kanter, och det blev väldigt mycket tuffare för Irland att försvara sig.
Sista halvtimman spelade Sverige något som såg ut som 2–4–4 och det svenska målet var riktigt snyggt.
Sammanfattningsvis var jag inte lika frustrerad över det svenska spelet som jag trodde att jag skulle vara. Det här borde ju ha varit en svensk seger. Samtidigt är det lite bekymrande att mittfältets högersida var så svag i cirka 60 minuter.
Till damallsvenskan. Där har jag sett delar av de senaste dagarnas matcher. Den bit jag såg av Hammarby–Piteå var gästerna det bättre laget, men jag förstår att Bajen tog över efter paus och vann rättvist. I dag såg jag 75 minuter av Kristianstad–Eskilstuna. Det var en jämn match så långt. Men, det borde väl inte ha varit så jämnt.
För min uppfattning är att Eskilstunas Noor Eckhoff skulle fått rött kort i minut 31. Hennes tackling med dubbarna före mot Sheila van den Bulk var av den kategorien att den skulle kunna ge rött direkt. Och den bara måste leda till minst ett gult kort. Det är domarnas skyldighet att skydda spelarna mot den typen av våld.
Men domare Maral Mirzai Beni hade just givit Eckhoff ett gult kort och vågade (?) inte dela ut ett till. Sanslöst fegt. Medan Sheila van den Bulk tvingades byta fick Eckhoff spela vidare. Jag ger domare Mirzai Beni ett fett rött kort för ett grovt misstag som självklart påverkade slutresultatet. Det blev 2–2, vilket väl hade känts rättvist – om det inte varit för den grova domarmissen.
I övrigt noteras att Vittsjö är nere på nedflyttningsplats efter en riktig käftsmäll borta mot Umeå. UIK vann med 4–0 i fredags – ett resultat jag inte kunde förutspå. Med hjälp från er läsare har jag nu hittat klippen med höjdpunkter på https://obosdamallsvenskan.se/.
Där såg jag hur uselt Umeå försvarade mot BP. Eller snarare hur UIK bara ville framåt, och inte var så noga med att springa hemåt. Det såg ju faktiskt så amatörmässigt ut att man nästan blev arg.
Kanske att Umeåspelarna också blev arga och sprang sönder Vittsjö på ångorna. Jag såg inte den matchen, och ännu så länge har det inte kommit upp några höjdpunkter från den här omgången, så jag får vänta på att få en inblick i hur den stora damallsvenska påsksmällen kom till.
Efter tre omgångar är det Häcken, Rosengård och Linköping i topp på sju poäng vardera. Fyra ligger Kif Örebro med sex pinnar och femma är Kristianstad med fem poäng.
Bottenlagen Vittsjö och Djurgården möts för övrigt på onsdag i en intressant match. På onsdag känns även mötet Linköping–Hammarby högintressant. Om Bajen skall kunna utmana om medaljer i år behöver de nog få med sig poäng här. Risken är att avståndet uppåt börjar växa sig för stort annars.
I skytteligan leder Tabby Tindell med fyra mål. På delad andraplats ligger Kalmars Juliette Kemppi samt fredagens båda hattrickskyttar Filippa Curmark och Mia Persson. Det vore förstås en jätteskräll om Curmark och Persson håller sig kvar i skyttetoppen även framöver.
I elitettan är det Mallbacken i topp efter tre omgångar. Man leder på bättre målskillnad än Växjö. Båda lagen har sju poäng. Det är alltså inte något lag i elitfotbollen som har full poäng efter tre omgångar, något som känns lite anmärkningsvärt. Anmärkningsvärt också att Gamla Upsala SK ligger på tredjeplatsen med sex poäng – närmast före lokalkonkurrenten IK Uppsala Fotboll.
Noterbart här är att Alingsås FC United har chansen att slå sig in i serietoppen i morgon då de spelar ”derby” hemma mot Bergdalen. Det är en match jag kommer att se på plats på Gerdskenvallen.
I fredags såg jag Bergdalen–Älvsjö 2–0, en ganska jämn match. Där man sammanfattningsvis kan säga att Älvsjö hade ett mer genomtänkt lagspel, medan Bergdalen hade några bättre individualister.
Det lag som haft den intressantaste serieupptakten är kanske ändå Sundsvalls DFF. Först vann man mot Gusk, sedan kryssade man mot Rävåsen och i dag föll man mot Älvsjö. Känslan är att Sundsvall inte är så bra som jag trodde inför seriestart.
Tittar vi utanför Sveriges gränser noterar jag att det varit lite kul cupmatcher i helgen. I Tyskland är det klart att Wolfsburg och Turbine Potsdam möts i cupfinalen. Wolfsburg slog ut Bayern München med 3–1 på bortaplan i ett riktigt prestigemöte.
I England är det klart att Manchester City och Chelsea möts i FA-cupfinalen. City slog ut West Ham med 4–1. Där byttes Filippa Angeldahl in i 80:e minuten.
I den andra semifinalen vann Chelsea med 2–0 mot Arsenal. Noterbart här är att Stina Blackstenius var enda svensk på planen. Hon spelade de första 70 minuterna för Arsenal. I Chelsea blev däremot alla de tre svenska spelarna kvar på bänken hela matchen.
Apropå Chelsea och svenska spelare noterade jag att Olof Lundh gav Magdalena Eriksson en stenhård passning i hans veckokrönika.
Rubriken var: ”Magdalena Eriksson slog sarg ut när verkligheten hann i kapp henne.” Jag hörde Magda prata ryskt ledarskap med TV 4 och håller med Olof Lundh. Den annars så frispråkiga och modiga Chelseakaptenen var ovanligt blek när hon skulle uttala sig om den som betalar hennes lön:
”Det blir en speciell situation och att vistas inom fotbollen är svårt generellt. Pengar kommer från höger och vänster och från alla håll och kanter. Så det är speciellt, men det är samma för alla fotbollsspelare då vi alla har ett ben där pengarna kanske inte kommer från de rätta ställena.”
Jag vet inte om alla fotbollsspelare får betalt från tveksamma finansiärer. Men med tanke på att Roman Abramovitj har pumpat in stora pengar i Chelseas damlag var ju Eriksson inmålad i ett hörn.
På driften har Chelseas damlag gjort förluster kring 40 miljoner kronor de senaste säsongerna. Då är det förstås skönt att ha Abramovitj:s ekonomi bakom sig.
Man lär sig saker hela tiden. Under morgonen hörde sportchef Tommy Nyberg i IFK Kalmar av sig och berättade att klubben i ett tidigt skede kollade med förbundet vad som gäller för spelare som Natalie Dixon, som är svensk men som inte tillhört en svensk klubb under ungdomsåren.
Svaret från förbundet var att Dixon går som hemmafostrad eftersom hon har svenskt pass. Skönt förstås för IFK Kalmar, som därmed står kvar på 13 utländska spelare.
Som jag skrev i förra inlägget trodde jag att man oavsett nationalitet var tvungen att ha varit registrerad för en svensk under minst tre år under åldrarna 12–21 för att räkna som hemmafostrad. Läser man tävlingsbestämmelserna framgår det nämligen inte att det räcker med svenskt pass. Där står det så här:
I förklaringen av olika begrepp: Hemmafostrad spelare: Spelare som varit registrerad för svensk förening under minst tre år från och med det kalenderår spelaren fyllde 12 år t.o.m. det kalenderår spelaren fyllde 21 år.
Kapitel 4: 4 § Hemmafostrade spelare Vid match i Allsvenskan – Ettan samt OBOS Damallsvenskan och Elitettan samt kval till Allsvenskan och Superettan ska minst hälften av antalet spelare som antecknas på spelarförteckningen vara hemmafostrade. Antecknas ett ojämnt antal spelare på spelarförteckningen ska andelen hemmafostrade spelare vara i majoritet. Om antalet hemmafostrade spelare varit för få ska föreningen anses ha deltagit i matchen med obehörig/obehöriga spelare. Det åligger i förekommande fall berörd förening att visa att spelare är hemmafostrad. Om det finns synnerliga skäl får SvFF:s TK medge undantag från vad som föreskrivs i första stycket.
Inlägget uppdaterat med nya bud om IFK Kalmars nyförvärv
Fredag och söndag spelas den andra omgången av damallsvenskan 2022. Det är en omgång som innehåller flera intressanta matcher. Bland annat har vi en extremt tidig seriefinal på söndag klockan 13.00. Då möts nämligen tvåan efter första omgången, Piteå, och ettan Kristianstad.
På söndag har vi även tippade toppmötet Vittsjö–Rosengård. En riktigt intressant match som lär avgöras på svårspelat vårgräs. Även nykomlingsmötet BP–Umeå och utmanarmötet Eskilstuna–Linköping känns hyperintressanta. Det gör även matchen Kif Örebro–Djurgården, en match mellan två lag som åkte kännbara förluster i premiären.
Djurgården blev helt utspelat av Piteå. Men det är faktiskt inte den svaga prestationen på planen som fick mig att reagera mest kring den matchen. Det var att Djurgårdens spelare inte pratade med media efteråt. Det var bland det löjligaste jag sett.
Det visade sig att det var sportchef Jean Balawo som hade hittat på det, och som antagligen ville ställa sig själv i centrum. Det var ju nämligen bara han och tränare Magnus Pålsson som skulle få uttala sig. Efter lite påtryckning släppte man även fram lagkapten Sanna Kullberg.
Och visst lyckades sportchef Balawo ställa sig själv i centrum. Men han gjorde det på ett sätt som ger honom pajasstämpel i min värld.
Vad var det han försökte skydda spelarna från? Den uppmärksamhet som damfotbollen har strävat efter i 50 år?
Dagen efter premiären fick Djurgårdens vd Henrik Berggren be om ursäkt, och lova att alla spelarna kommer att vara tillgängliga efter varje match framöver.
Djurgården spelar alltså på söndag. Men redan under fredagen har vi två väldigt intressanta matcher. Häcken–Hammarby är ett möte mellan två lag som var missnöjda med premiären. När lagen möttes i cupen nyligen blev det 1–1 – sedan vann Häcken i förlängning. Efter premiärresultaten är båda lagen i behov av en trepoängare. Oavgjort är inte speciellt bra för något av lagen.
Under fredagskvällen har vi även IFK Kalmar–AIK, en match mellan två tippade bottenlag. AIK såg dock stabilt ut under premiären. Och när jag pratade med en AIK:are tidigare i veckan konstaterade hen att ”vi kan säkra kontraktet med en seger i Kalmar.”
Nu lär ju knappast sex poäng räcka till säkrat kontrakt. Men det vore ju verkligen en kanonstart som skulle ge arbetsro till ett nederlagstippat lag.
IFK Kalmar åkte på en riktig smäll i premiären. I dag har man värvat en nionde amerikansk spelare, Natalie Dixon. Det speciella med henne är att hon har svenskt pass.
”Det är en stabil, spännande försvarare med svenskt pass vilket underlättar i den situation vi är i. Vi hoppas att Natalie kommer att var med och utmana som en startplats.”
I första versionen av det här inlägget var jag osäker på om IFK Kalmar tänkte rätt. Signaturen Ralle konstaterade i en kommentar på bloggens Silly seasonsida att man väl inte automatiskt blir hemmafostrad för att man har svenskt pass. Jag trodde först att Ralle hade rätt, vilket alltså skulle innebära att Dixon skulle gå på utlänningskvoten, trots att hon har svensk nationalitet.
Men som konstateras i det här inlägget har förbundet meddelat IFK Kalmar att spelare med svenska pass räknas som svenska. Därmed harr Kalmar fortsatt ”bara” 13 utländska spelare där bara nio får ingå i varje matchtrupp.
Under lördagen startar elitettan. Själv skall jag sätta mig i bilen och köra upp till Uppsala för att se IK Uppsala Fotboll ta emot Bergdalens IK på Studenternas. En match mellan det lag jag tippat näst först och det jag tippat näst sist.
Jag hade en rejäl genomgång av alla lag i Borås Tidning tidigare i veckan. Ni som har konto på någon av Gota Medias tidningar kan läsa genomgången här. I genomgången finns även mitt tips av elitettan. Det ser ut så här:
1) Växjö DFF 2) IK Uppsala Fotboll ————————— 3) IFK Norrköping ————————— 4) Alingsås FC United 5) Lidköpings FK 6) Mallbackens IF Sunne 7) Sundsvalls DFF 8) Jitex BK Mölndal 9) Ifö Bromölla IF 10) Gamla Upsala SK 11) Älvsjö AIK ————————— 12) Team Thoréngruppen 13) Bergdalens IK 14) Rävåsens IK Karlskoga
Som vanligt vill jag gärna även ha in era tips. Men skriv dem helst under fliken Forum Elitettan, så har vi alla tipsen samlade. De tips som kommit in hittills är rätt eniga om att Växjö och Uppsala hamnar i toppen och att tre av de fem nykomlingarna från division 1 kommer att åka ut.
Under tiden jag skrivit det här inlägget har den fjärde och sista kvartsfinalen i Champions League rullat på tv:n. Där ledde Juventus med 2–1 mot Lyon inför dagens match. Det italienska svensklaget (Linda Sembrant och Lina Hurtig startade och Amanda Nildén byttes in) inledde starkt, men på några heta minuter gjorde Lyon två mål och sedan hade man ett ganska bra grepp om semifinalplatsen.
Det blev totalt 4–3 till Lyon. Men dubbelmötet levde ända till slutsignal. Juventus har verkligen tagit steg den här säsongen. Tidigare har jag sett dem som jämnbra med våra svenska topplag. Men nu är Juve flera steg före. Inget svenskt lag är ju ens nära att kunna skaka lag som Lyon över två matcher.
Lyons första mål var ett mästerverk av Ada Hegerberg. Själva avslutet kanske inte såg så märkvärdigt ut. Men hennes rörelse innan målnicken är rörelsen av en målgörare. Hon struntar i bollen, backar ”mot trafiken” och letar upp en yta från vilken det är bra chans att göra mål. Så jobbar en skyttedrottning.
Apropå Lyon har deras mittfältare Damaris Egurrola beslutat sig för att lämna Spanien och istället spela sin landslagsfotboll för Nederländerna. Det är ett dåligt besked för Sverige, som ju möter det nederländska laget i sommarens EM. Jag såg Egurrola i aktion mot Häcken på Bravida arena i vintras och blev otroligt imponerad. Då tyckte jag att hon var Lyons bästa spelare.
Hon är alltså ett superförvärv till det nederländska landslaget.
I och med Lyons seger blir semifinalerna PSG–Lyon och Barcelona–Wolfsburg. Många hävdar ju att engelska WSL är Europas bästa liga. Det kan vi konstatera att den inte är. Tyskland och framför allt Frankrike är kvar på tronen när det gäller bästa ligorna. Men det är ju Barcelona som är bästa laget. Det blir spännande att se om ett ombyggt Wolfsburg kan göra något mot ”oslagbara” Barca.
Som många av er säger vet så var det hela 91 553 åskådare som såg Barcelona slå ut Real Madrid under onsdagen.
Varje gång det är folkfest på en damfotbollsmatch dyker det upp många kommentarer om vilket stort steg det är för sporten. Och visst är det kul med ett nytt världsrekord.
Men det riktiga lyftet för damfotbollen ser vi först om den här publiken kommer tillbaka för att även se lunkmatcher. Eller när man fyller arenor med folk som betalar ”fullpris” för biljetterna.
Missförstå mig rätt, det är förstås fantastiskt att få 91 553 åskådare till en match. Men det var till rabatterade priser. Medlemmar i Barcelona FC fick upp till fyra fribiljetter vardera. Det var alltså många som kom in gratis – jag skriver gratis även om det är rätt dyrt att bli medlem i Barca.
Så trots publikrekordet får vi vänta ett tag till på det riktiga lyftet för damfotbollen. Men veckans publiksiffror i Champions League indikerar att något kanske ändå är på gång att hända.
När det gäller världens största publiksiffra var det tidigare rekordet på 90 185 från 1999. Jag gissar att en och annan pratade om att det var ett genombrott för damfotbollen även då.
Trots att det blev nytt världsrekord under onsdagen har den allra högsta publiksiffran på damfotboll noterats i Mexiko och det inofficiella världsmästerskapet 1971. Då såg 114 000 åskådare finalen på Aztekastadion.
Eftersom det var ett inofficiellt mästerskap räknas inte den publiksiffran som världsrekord, även om det är den största.
OBS. Inlägget kommer att uppdateras med tankar om söndagskvällens match mellan Djurgården och Piteå.
Vi är en helg in i damallsvenskan. Under söndagen fick vi en liten skräll när Umeå fick 1–1 mot topptippade Häcken i snöstorm. Här är lite tankar om söndagens matcher:
AIK–Kif Örebro 2–0
Premiären stod mellan de två lag som jag tippade som tolva respektive elva. Det var en rätt jämn match som AIK kontrollerade, och vann rättvist.
AIK spelade 4–4–2 och visade att man är svårt att komma till avslut mot när Hannah Davison är med. Att hon nu dessutom fått Jennie Nordin bredvid sig ser ut att göra väldigt stor nytta för AIK:s försvarsspel.
För det var på försvarsspelet – och lite flyt – som man vann. AIK inledde bäst och hade nödvändigt flyt när Honoka Hayashi sköt i stolpen och ut. Returen tog dock i ryggen på Örebromålvakten Tove Enblom, och gick in i mål.
Målet präglade resten av matchen. Örebro spelade 4–3–3 och hade bollen. Gästerna noterades för 10–1 i hörnor, men hade inte tyngden att komma till vassa avslut. AIK:s backlinje var 100-procentig när inlägg och inspel slogs in.
Matchen avgjordes helt på ett drömmål. Jenny Danielsson bröt ett dåligt uppspel och skickade in ett distansskott via stolpen. AIK fick en kanonstart på säsongen.
För Örebro var det alltså mindre bra. Dessutom blir man ju lite orolig när den tidigare korsbandsskadade Maja Regnås klev av och tvingades till byte redan efter 20 minuter.
Umeå IK–BK Häcken FF 1–1
En match som präglades av snö. Det snöade vid matchstart och nederbördes tycktes bara öka ju längre matchen led. I den andra halvleken bytte man äntligen till orange boll. Innan dess var det svårt att se bollen.
Häcken kom till Västerbotten utan Elin Rubensson och med Stine Larsen på bänken. Pauline Hammarlund lär ju inte vara jättelångt ifrån comeback, men i väntan på att hon är spelklar var det Johanna Rytting Kaneryd som var toppforward i Häckens 4–2–3–1.
Rytting Kaneryd stod för matchens konstverk när hon längs kortlinjen först snurrade upp Lisa Dahlkvist och sedan ur dåligt vinkel satte bollen bakom Erin Nayler. Målet kom tidigt, och Häcken hade bra kontroll under den första halvleken.
Umeå stod lågt i ett 4–1–4–1-försvar. Det lilla offensiva man hade före paus stod jättetalangen Lisa Björk för på högerkanten. Häckens kontroll hängde med in i den andra halvleken.
Men i minut 73 beordrade domaren en skottningspaus. När spelet återupptogs såg matchbilden plötsligt väldigt annorlunda ut. Björk serverade öppet mål till fjolårets skytteligavinnare i elitettan, Henna‑Riikka Honkanen. Finländskan kvitterade, och efter det var faktiskt Umeå närmast segern. Nykomlingen hade ett par riktigt vassa chanser.
Underlaget gjorde att matchen kanske inte skall analyseras sönder. Men naturligtvis oerhört skönt för Umeå att få med sig en poäng mot ett lag som säger sig vara en titelutmanare.
Kristianstads DFF–IFK Kalmar 4–0
Årets första gräsmatch spelades på ett grönbrunt underlag på Kristianstad Fotbollsarena.
Jag har ju kallat IFK Kalmar för en främlingslegion. Och nykomlingen från östra Småland kom till premiären med maximala nio utländska spelare i truppen – alla ingick i startelvan. Man hade således en rakt igenom svensk bänk. Kalmar ställde upp i ett 4–4–2 som såg ut att ha mer markeringsinslag än man är van vid.
Man får väl ge Kalmar några matcher till innan den stora sågen plockas fram. Men det var klasskillnad mellan lagen. Kalmar hade väldigt svårt att komma till avslut. Och illavarslande att nyckelspelaren och tillika målvakten Aubrey Corder tvingades kliva av skadad i minut 80. Då fick 17-åriga Fanny Jungward göra damallsvensk debut – en debut där hon höll nollan.
Trots alla utlänningar i Kalmar var det Kristianstads utländska spelare som utmärkte sig mest. Nederländska Shelia van der Bulk gjorde 1–0 på straff och amerikanska Delaney Pridham placerade in 2–0 i den första halvleken. Och efter paus tog amerikanska Kalmarförvärvet Tabitha ”Tabby” Tindell över. Hon gjorde sitt första damallsvenska mål när hon gled in från vänsterkanten och placerade in bollen i bortre hörnet, och sitt andra när hon stötte in ett inspel från nära håll.
KDFF spelade 4–3–3 med omskolade Evelina Duljan som högerback. Hon tvingades byta i slutet av första halvleken.
Linköping–Vittsjö 1–1
Premiär mellan två lag med ambition att slåss om en plats i nästa års Champions League. LFC spelar i år 3–4–3, medan Vittsjö spelar med klassiskt 4–4–2.
I en jämn första halvlek hade tidigare LFC-spelaren Linda Sällström första kanonchansen, när hon nickade i ribbans överkant. I den första halvlekens slutsekunder var det istället japanska Saori Takarada som blev matchens första målskytt. Efter en hörna vände hon bort ett par Vittsjöförsvarare och satte bollen innanför bortre stolpen.
Efter paus var Vittsjö det lag som skapade mest. Man trodde dock att det var ridå ner när Nellie Persson drog på sig sin andra varning, och blev utvisad. Det var lite diskussioner i samband med kortet, men som jag ser det var utvisningen solklar. När man har ett gult kort får man inte göra som Persson gjorde – ta tag i, och dra ner en motspelare bakifrån.
Ett decimerat Vittsjö fortsatte dock att ha de bästa målchanserna. Och när Linda Sällström turligt kvitterade så var det logiskt sett till målchanserna. Sällström sköt mot bortre stolpen, men bollen bytte riktning på Nilla Fischer och ställde helt Cajsa Andersson.
Efter kvitteringen flyttade LFC fram, ökade tempot och skapade tillräckligt med chanser för att vinna matchen. Men Vittsjö stod emot. Och så hade gästerna jätteflyt med domslutet 2.27 in på övertiden när Amalie Vangsgaard blev nedsprungen av Sandra Adolfsson i Vittsjös straffområde.
Min spontana reaktion var solklar straff. Den bedömningen förändrades inte när jag såg reprisbilderna. Men trots att domare Anastasia Oberlauf Poopuu hade en bra position dömde hon inspark. Ett riktigt uselt domslut.
Ett uselt domslut som gör att matchen slutade oavgjord. Och det var väl trots allt rättvist.
Djurgården–Piteå1–4
På Tele2 Arena kändes hemmalaget Djurgården betydligt mer vilset än bortalaget Piteå. Gästerna rivstartade och fick också grym utdelning. Först skickade Hlin Eiriksdottir in 0–1 i krysset i nionde minuten och tre minuter senare var det Maja Green som på halvvolley hittade samma kryss bakom Djurgårdens målvakt Elvira Björklund. Den 18-åriga damallsvenska debutanten kan inte lastas för något av de tre baklängesmålen.
Det tredje målet gjorde Anam Imo i första halvlekens slutsekunder. Och det fjärde stötte Josefin Johansson in efter en inläggsfrispark direkt i den andra. Där var det avgjort, och resten av matchen kändes som en transportsträcka. Djurgården flyttade upp laget efter paus, och efter några byten fick man även till en reducering.
Men totalt sett var Stockholmslaget väldigt svagt. I den första halvleken kom de inte förbi Piteås press, utan slog mest lycka till-bollar mot Lova Lundin. Och det är inget bra recept. Lundin är ju nämligen ingen blixtsnabb forward, utan en duktig bollmottagare som skall ha passningarna mot sig – inte på yta.
Apropå bollmottagare var Anam Imo lysande. Hon var precis så bra som jag trodde att hon skulle bli när jag såg henne som 18-åring i Rosengård. Nigerianskan har dock inte fått något riktigt lyft under sina första säsonger i damallsvenskan. Men i år ser hon riktigt vass ut. Och då tänker jag bara inte målskytte, utan alltså framför allt hur bra hon är på att få fast bollen på offensiv planhalva.
Piteå gjorde totalt sett en imponerande bra insats. Laget kom ju elva i fjol, en placering som normalt hade lett till nedflyttning. Framför allt det spel man visade under den första halvleken signalerade däremot inte någon bottenstrid. Tvärtom såg det väldigt bra ut. Man satte en bra press på Djurgården och när man hade bollen spelade man sig ganska lugnt ur Djurgårdens press.
Tyvärr för Hammarby var publiksiffran och hejaklacken några av få glädjeämnen för hemmalaget den här lördagen. Det jag säg vägde Bajen lätt och kändes uddlöst. Man hade en lovande period i början av den andra halvleken. Men trots att man då hade ett stort övertag i bollinnehav förmådde man inte att skapa speciellt mycket.
Eskilstuna däremot såg mycket vassare ut än laget gjort under försäsongen. Den defensiva stabiliteten har man haft hela tiden. Nu hade man även offensiv spets. Kontringarna kändes hela tiden farliga. Likaså de fasta situationerna.
Jag tippade United som sjua med motiveringen att ”min magkänsla har ändå inte sagt toppstrid när jag sett United i cupen.” Det är ju sent påtänkt.
Men dagens magkänsla är bättre för United. Det jag såg från dagens 3–0-seger var absolut en signal om att Eskilstuna tänker slåss högst upp i toppen.
Mars är den månad jag brukar ha mest att göra på jobbet. Sedan drygt 20 år är jag redaktör för en matig bilaga om breddfotboll, där vi bland annat redovisar alla övergångar i lokalfotbollen. Produktionen för den bilagan brukar ha sin kulmen under slutet av mars och början av april.
Det innebär att jag under några veckor har mindre tid att se annan fotboll på tv eller på plats. Det innebär i sin tur att det både brukar bli färre och kortare blogginlägg.
I år startar damallsvenskan ovanligt tidigt, sannolikt beroende på att vi i år har 14 lag, vilket innebär fyra omgångar mer än tidigare. Jag kollade lite i backspegeln och såg att det var premiär den 25 mars i 2009 års serie.
Sedan dess har premiäromgången startat under perioden 9–17 april. I år är det alltså premiär på lördag, den 26 mars. För egen del innebär det att jag inte har hunnit göra den genomgripande analys av de damallsvenska lagen som jag brukar presentera i samband med mitt damallsvenska tips. Alla övergångar och trupper finns här.
Och här är i alla fall mitt tips. Det känns svårare än på många år. Det är ju nämligen otroligt jämnt i mitten. I fjol skiljde fem poäng mellan trean Kristianstad och åttan Örebro. Det kan bli minst lika jämnt i år. I princip känns tio lag som potentiella medaljörer.
Som vanligt välkomnar jag att ni kommer in med era tips. I grunden är ju förstås tips rätt oviktigt. Men tipsen är en krydda som ökar intresset och det är alltid roligt att se hur olika personer tror att en serie skall sluta.
1) FC Rosengård
Man är regerande mästare, och har den starkaste truppen. Att man tagit sig till final i svenska cupen trots massor av skador är ett styrkebesked. Tyvärr tror jag att man kan ha avgjort rätt tidigt. Jag skriver tyvärr för att man ju vill ha spänning i guldstriden.
2) BK Häcken FF
Ett tag tidigare i våras hade jag Häcken på fjärde–femte plats. Laget känns ju nämligen betydligt mycket sämre än det var för ett år sedan. Men sedan har man tagit sig till cupfinal. Och kollar man truppen är den ändå såpass stark att man bör kunna försvara andraplatsen. Och Johanna Rytting Kaneryd är helt klart en av seriens riktiga attraktioner. Passa på att kolla in henne innan hon sticker utomlands.
3) Vittsjö GIK
Truppen är tunn, men med höga toppar. Man har ett sylvasst forwardspar, och Katrina Gorry är en otroligt spännande värvning. En vass passningsspelare. Det här tipset utgår ifrån att startelvan kommer att hålla sig frisk. Om man däremot drabbas av skador kan det bli en plats på undre halvan. Det känns nämligen väldigt jämnt på platserna bakom de båda topplagen.
4) Kristianstads DFF
Trea två år i rad, med ungefär samma lag. Nu bygger man om. Laget ser sämre ut defensivt, men tremannaanfallet känns väldigt spännande. Får man till det kanske man till och med kan utmana Häcken om andraplatsen. Men utgångstipset blir alltså en fjärdeplats.
5) Hammarby
Hängde med länge i toppen i fjol som nykomling. Då orkade man inte hela vägen. Nu har man värvat väldigt bra under silly season, och australiska duon Kyra Cooney-Cross och Courtney Nevin kan vara spelarna som tar upp Bajen på UWCL-plats. Men i det här tipset hamnar Stockholms bästa lag just utanför medaljerna.
6) Linköping
Fjolåret var ett fiasko. Man räddade sig lite genom att avsluta med tre raka segrar och sluta på sjätte plats med 31 poäng. Känslan är att laget är bättre i år. Jag tippar dem ändå som sexa, eftersom jag just nu upplever fem lag som bättre. Men lyckas LFC få någon att göra mål är man definitivt en utmanare om medaljerna.
7) Eskilstuna
Fick ordning på spelet i fjol när man tappade flera nyckelspelare. Slutade som fyra, bara två mål från UWCL-plats. Har haft defensiv stabilitet under försäsongen med bara två insläppta mål, något som antyder att de placeras för lågt i det här tipset. Men min magkänsla har ändå inte sagt toppstrid när jag sett United i cupen.
8) Umeå IK
Det här är lite av ett tips med hjärtat. Man vill ju att klassiska UIK skall lyckas. Dels för att laget spelar en fin fotboll, dels för att man är otroligt bra på att fostra unga spelare. Risken är att laget tippats något för högt. Men känslan är helt klart att man kommer att hålla sig kvar.
9) Piteå IF
I vintras tänkte jag länge på Piteå som tänkbar avstigningskandidat. Men laget har gjort så bra resultat på försäsongen att känslan är att man bör kunna undvika akut nedflyttningsstrid. Laget har kämpat med offensiven. Därför är det positivt att Anam Imo verkar stå inför ett lyft.
10) Djurgårdens IF
Nia i fjol. Har en bredare trupp än på länge genom att man fått in flera spännande nyförvärv. Resultaten i cup och träningsmatcher har dock inte varit speciellt upplyftande. Får Djurgården ihop det kan man till och med vara med i medaljstriden. Men utifrån hur det sett ut på våren är det svårt att tippa laget så mycket högre än så här.
11) Kif Örebro
Ytterligare ett väldigt svårtippat lag, som skulle kunna sluta var som helst på platserna 5–12. Kif överraskade i fjol och var bara fem poäng bakom tredjeplatsen. Laget har många unga framtidsnamn. Men jag tror att det finns en risk för en liten backlash i år.
12) AIK
För första gången kan man hamna på kvalplats i damallsvenskan. Jag tippar att AIK slutar som tolva, men att laget klarar kvalet rätt lätt. AIK var extremt ojämnt i fjol. Nu har man tappat viktiga Rosa Kafaji, vilket kommer att kännas. Det finns potential i truppen. Men resultaten på försäsongen har varit så svaga att jag alltså placerar laget som tolva.
13) IFK Kalmar
Man har satsat utländskt. 13 utländska spelare är fyra fler än de får använda i matcher. Det är tråkigt att tippa två nykomlingar på nedflyttningsplats. Men resultaten på försäsongen gör det svårt att tippa Kalmar högre än plats 13. Man har tre uddamålsförluster på tre matcher mot damallsvenskt motstånd och föll med 3–1 mot Växjö i genrepet.
14) IF BP
Laget var sist in och har inte värvat tillräckligt bra för att kunna undvika jumboplatsen. Vi får hoppas att BP inte blir ett riktigt stryklag. Men risken känns uppenbar att laget bara tar enstaka poäng.
Skytteligan?
Den är betydligt lurigare i år än i fjol. Då vann storfavoriten Stina Blackstenius närmast före Uchenna Kanu. Ingen av dem är kvar i damallsvenskan i år.
I fjol var även trion Olivia Schough, Felicia Rogic och Madelen Janogy uppe på tvåsiffrigt antal mål. De har förstås chansen även i år. Jag tror också att Pauline Hammarlund kan göra en hel del mål i höst. Men det räcker nog inte för att vinna.
En känsla säger att det kommer att stå mellan Mimmi Larsson och Mia Jalkerud. Och mitt tips är att vinnaren spelar i Eskilstuna – jag tror alltså på Jalkerud.
Det här är veckan där säsongen 2022 startar på riktigt allvar, i varje fall för oss som är stationerade på svensk mark.
I dag har de två första kvartsfinalerna i Champions League spelats. Det slutade med två bortasegrar. Först vann PSG med 2–1 borta mot Bayern München, sedan vann Barcelona till slut med 3–1 borta mot Real Madrid.
Jag hann bara se dagens fjärde och sista halvlek. Den vann Barca med 3–0 mot Real, dock utan att det spanska mästarlaget imponerade. Tvärtom tyckte jag att Barca hade betydligt mycket sämre kvalitet både i passningsspel och avslut än man är van vid. Ändå vann man alltså komfortabelt. Det är imponerande.
Real hade lite oflyt. I ledning med 1–0 åkte man på en VAR-straff som inte kändes solklar. Domarna i damernas Champions League är inte vana vid VAR, vilket kan ha påverkat. Straffen satte Alexia Putellas, vilket gav Barca lite större lugn i spelet.
Jag har inte sett några publiksiffror från kvällens matcher. Men jag noterade att det såg pinsamt tomt ut på läktarna i Madrid. Real stoppar ju spelarna från att ge intervjuer. Det kan ju inte bero på att intresset är för stort. För det verkar ju inte vara många som är intresserade av att se Reals damer.
Matcherna i Champions League kan man ju för övrigt se gratis på Youtube. Det är Dazn som erbjuder matcherna utan kostnad. Under onsdagen går det att se Juventus–Lyon 18.30 och Arsenal–Wolfsburg 20.45.
På lördag är det avspark i damallsvenskan. Där visas några matcher varje omgång på ”öppna” kanaler. Men vill man se alla matcher ser det ut att bli kostsamt i år. För att se matcherna krävs nämligen att man har Viaplays medium- eller totalpaket. Kostnaden för det billigare av de två, mediumpaketet, är 329 kronor i månaden.
Det innebär en rejäl höjning mot vad det kostade hos Aftonbladet i fjol. För mig som redan har ett större Viaplay-paket blir det ju förstås en förbättring. Men för flertalet kan det här svida i plånboken.
Vad jag förstått skall det vara fler kameror på matcherna, vilket kommer att förbättra kvaliteten på produktionerna. Vi får se om den damallsvenska tv-publiken tycker att produktionerna kan få folk att betala 329 kronor i månaden.
I dag lottades semifinalerna i svenska cupen. Det blev Hammarby–Häcken och Rosengård–Eskilstuna. Det finns alltså en möjlighet att det kan bli final mellan de senaste årens suveräner i svensk damfotboll.
Häcken och Rosengård imponerade på olika sätt i sina gruppfinaler. Rosengård var utspelat av Linköping i den första halvleken, men växte rejält efter paus och vann till slut med hela 4–0.
Det jag såg av Häckens 3–1-seger mot Kristianstad var både imponerande, och inte. Häcken överraskade genom att köra med Elin Rubensson som tia och med Elma Juntilla Nelhage och Anna Csiki i vänsterförsvaret istället för petade (?) lagkaptenen Luna Gewitz och ljumskskadade Lotta Ökvist.
Det som imponerade var att Häcken stundtals inte lät Kristianstad låna bollen. Det som var mindre imponerande var att Häcken spelade med ganska stor risktagning centralt, något som kan kosta mot riktigt bra lag. Den här gången var inte KDFF bra nog att utnyttja det, men stundtals såg man ändå vilken offensiv potential fjolårets serietrea har i sin nya nordamerikanska anfallstrio.
Det blir spännande att se om Hammarby kan skaka ett Häcken som måste räknas som ganska klar favorit. Det är en match mellan två lag med ganska lik spelstil. Frågan är om Hammarby kan lyckas få tag på bollen, eller om de kommer att få jaga.
I den andra semifinalen är Rosengård ännu klarare favorit. Eskilstuna har hackat sig vidare till semi. I går hade Djurgården straff, och flera andra superchanser. Men United, som också skapade flera bra lägen, redde ut det och vann gruppen. Nu väntar dock betydligt tuffare motstånd för sörmlänningarna. Sannolikt för tufft.
Jag har haft ganska stort krigsfokus den senaste veckan. Det mesta av den lediga tiden har gått till att följa eländet i Ukraina via CNN, BBC och diverse ukrainska journalister på sociala medier. Det är ju meningslöst att följa ryska journalister, för de som är i gång och rapporterar hävdar ju att det inte finns något krig att rapportera om.
I dag tog jag en paus från rapporteringen om artilleri, pansarvagnar, flyktingar och beskjutna kärnkraftverk. Jag åkte till Alingsås för att kolla in mästarlaget FC Rosengård.
När jag åkte hemifrån var det med uppfattningen att det är omöjligt att tippa något annat lag på guldplats i år än just Rosengård. I paus var jag inte lika säker. Det här var nämligen en match där hemmalaget Alingsås imponerade betydligt mer än gästerna – trots att slutresultatet blev 0–3 (0–1).
Jag var just på Gerdskenvallen och kollade in Alingsås–Rosengård även för knappt ett år sedan. Utöver att det var 2021 års klart kallaste idrottsupplevelse, och då bevakade jag både världscupen och SM på längdskidor, så var fjolårets möte en tillställning helt utan nerv.
Det var avgjort redan i fjärde minuten. Då hade Caroline Seger och Olivia Schough gjort var sitt mål, och resten av matchen blev en enda lång transportsträcka till 0–7 och en helt genomfrusen kropp.
Från fjolårets match hade Rosengård bytt sex spelare i startelvan, medan Alingsås hade kvar nio. Hemmalaget hade lärt sig läxan från förra årets match, och stod för ett mycket vassare försvarsspel. Alingsås är ett fysiskt lag. Nu satte man hög press och klev in rejält i de dueller som blev.
Lagkaptenen Moa Jarl har flyttat ner i mittförsvaret, och var lysande. Även det centrala mittfältet med Alma Öberg och Rebecca Cameras var bra.
Rosengård hade bollen, men spelade mest i sidled, och skall vara nöjt med att man ledde med 1–0 i paus. Gästerna blev lite spetsigare efter sidbytet, men det dröjde ändå till minut 75 innan det andra målet kom. Det var egentligen först när supertalangen Bea Sprung kom in i minut 66 som Rosengård klarade av att utnyttja att Alingsås tryckte upp sin backlinje högt.
Det var Sprung som slog en fin genomskärare till Mimmi Larsson, som i sin tur serverade Loreta Kullashi till 2–0-målet. På plats upplevde jag spontant att Kullashi var offside. Men jag är inte säker, och har inte sett någon repris. Oavsett vilket var Sprungs genomskärare av hög klass.
Efter matchen tog jag chansen att ställa lite frågor till Rosengårds tränare Renée Slegers. Så här upplevde hon dagens match:
”Vi var inte så nöjda i paus. Det hackade för mycket. Det finns en hel lista med faktorer, en cocktail av det gör att vi inte riktigt kommer in det flytet som vi är vana vid. Och det var egentligen samma mot Växjö. Det är bra att vi vinner matchen med 3–0, men jag tycker inte att vi skapar tillräckligt många målchanser, att vi inte är tillräckligt farliga framför målet när vi väl kom dit. Men jag har inga synpunkter på spelarnas ansträngning, för de försöker. De här cupmatcherna är tuffa, för både Växjö och Alingsås skall försöka förstöra för oss. Det blir fysiskt, och vi blir vi lite rädda för de smällar som kanske kan komma. Tyvärr fick vi en skada på Gudrun Arnardottir. Vi fick en skada mot Växjö också (Evelina Pettersson), en ful tackling. Det är lite tråkigt, och att vi får göra ett tidigt byte igen påverkar matchbilden.”
Trots att Alingsås tryckte upp sin backlinje ganska högt kom ni knappt in bakom dem en enda gång i den första halvleken.
”Precis. Alldeles för lite. Vi är ju vana vid att lag lägger sig lite lägre, och att vi lugnt kan bygga upp anfallen. När de pressar så högt blir vi tvingade till att spela rakare ibland. Det har vi pratat om, men det sitter inte i vårt DNA. Men det skall vi absolut jobba på, att hitta bättre variation och läsa av hur högt motståndaren står.”
2–0-målet var ett mål där ni kom in bakom dem.
”Det målet är ett mål som kom utifrån de ytorna som vi hade pratat om, som vi trodde skulle uppstå i den här matchen. Där gjorde vi exakt det vi hade tränat på. Det är vi supernöjda med. Men det hände för få gånger i matchen att vi fick till den typen av anfall.”
Nu när du får en hel försäsong på dig, vad kommer vi att få se för förändringar i Rosengårds spel mot förra året?
”Inte så mycket. Jonas (Eidevall) lade en grund, och jag och Jonas tänker ganska likt kring fotboll, så jag fortsätter att jobba vidare på det vi har påbörjat. Sedan är det några detaljer som vi jobbat på, lite annorlunda positionering i anfallsspelet, och lite annorlunda i presspelet, men det är detaljer. I det stora hela fortsätter vi att bygga från hösten.”
Jämför man Eidevalls två sista säsonger i Rosengård så var det ganska mycket spel i sidled 2020 medan ni blev bättre i djupled förra året.
”Det var en sak vi pratade om i somras, att vi måste spela framåt oftare. Det gjorde vi bättre, vi hade några bra bollvinster under hösten som gav kontringar där vi gjorde mål. Vi har de spelarkvaliteterna. Samtidigt är det fortsatt viktigt att vi får kontroll på matcherna, har mycket boll och tröttar ut motståndarna. Vi är inte bra när det går fram och tillbaka, eller om vi hamnar i försvarsspel under långa stunder.”
Med tanke på att ni har behållit ert lag från hösten kommer ni att bli stora guldfavoriter i år.
”Vi måste hela tiden bli bättre, för de andra lagen blir inte sämre. Vi har mycket jobb framför oss, men på pappret har vi en jättebra trupp.
Kollar man den trupp Slegers hade med sig till Alingsås så saknades flera viktiga spelare, inte minst Jelena Cankovic. Men inte heller Stefanie Sanders och nya Rebecca Knaak var med i matchtruppen. Ytterligare tre spelare som man förhoppningsvis kommer att kunna matcha in under säsongen är Jessica Wik, som blev mamma i oktober, samt korsbandsskadade duon Fiona Brown och Frederikke Thøgersen.
Jag frågade om tillståndet för Cankovic, som spelade 90 minuter mot Växjö, men alltså saknades helt i Alingsås:
”Det är något som hände när hon spelade med Serbien, men vi gör undersökningar. Vi har även några som inte är med i dag efter kollisioner i träningsmatcher, som Stefanie Sanders. I dag fick vi byta ut Gudrun Arnardottir och Rebecca Knaak har en överbelastad häl (trampat igenom). Så det är lite småskavanker. … Det finns något positivt i det också, och det är att andra, yngre spelare får chansen att visa. Bea Spring har gjort det jättebra. Athinna Persson Lundgren fick hoppa in tidigt i dag, och gjorde det jättebra.”
Jag blev alltså inte speciellt imponerad av Rosengård. Det blir intressant att se hur det går i nästa lördags gruppfinal mot Linköping, en match som sänds i Sportkanalen, och där LFC går vidare vid kryss.
Men trots dagens match känns det svårt att tippa något annat guldlag än Rosengård. Jag hade för övrigt även ett längre samtal med Erling Nilsson i dag. Han varnade för Kristianstad. Trots att KDFF bytt många spelare har man startat cupspelet starkt. Deras gruppfinal mot Häcken på Bravida nästa söndag är också en hyperintressant match.
I övrigt pratade jag och Erling en hel del om svensk damfotbolls framtid. Han noterade att många av dagens landslagsspelare har fått sina internationella genombrott de senaste åren i en ålder av 26–29 år. Något som i sin tur innebär att man inte får ha för stora förväntningar på spelare som Hanna Bennison eller Bea Sprung de närmaste åren.
Och visst är det så. Man kan inte förvänta sig att de kan hålla den höga och jämna nivå som exempelvis Caroline Seger håller. Hon var bäst på Gerdskenvallen i dag.
Nämnda Bennison stod för övrigt för en suverän assist till Evertons segermål mot Aston Villa i onsdags:
— Barclays Women's Super League (@BarclaysWSL) March 3, 2022
När vi ändå är i England. När jag kom hem från Alingsås hamnade jag mitt i avgörandets minut i den engelska ligacupfinalen. Först fick Chelseas Niamh Charles ett fint skottläge att ge sitt lag ledningen med 2–1. Skottet räddades fint av Manchester Citys målvakt Ellie Roebuck.
Och strax efter blev Charles istället lite syndabock när hon tappade bollen utanför eget straffområde till formstarka Lauren Hemp. Det såg minst sagt halvhjärtat ut när Charles struntade i att försöka ta tillbaka bollen, och i stället promenerade hemåt. På sin promenad fick Chelseaspelaren se hur Hemp fick in bollen till Ellen White som gav City ledningen.
Resten av matchen var det klasskillnad. Citys tvåmålsskytt Caroline Weir gjorde ett drömmål när hon satte upp bollen i krysset med sitt stödjeben – det högra. Chelsea såg helt tröttkört och oengagerat ut. Man visade ingen desperation och lyckades inte få till någon forcering, utan City vann säkert.
Det var Citys första seger mot Chelsea sedan april 2019. Under de närmare tre åren har lagen mötts nio gånger. Chelsea har vunnit sju, varav en efter förlängning, och två har blivit oavgjorda. Nu fick City fira en välkommen titel – grattis. Både Chelsea och City är ju utslagna ur Champions League, och Citys chanser att vinna ligan är bara teoretiska.
När det gäller svenska spelare var Jonna Andersson den enda som fick speltid i finalen. Den tid jag såg hade hon, likt alla andra Chelseaförsvarare, det svårt med Hemp. På pluskontot fanns ett par bra bra slagna hörnor.
Innan jag sätter punkt noterar jag att nämnda Chelsea och Manchester City nyligen har presenterat sina bokslut för förra säsongen. City noterade ett minus på 1,7 miljoner pund – det motsvarar 22 miljoner kronor i dagens kurs.
För Chelsea blev det cirka 20 miljoner kronor minus för andra året i rad. Det går att driva verksamheten så om man har en stark herrverksamhet i ryggen.
Manchester City Women’s losses rose to £1.7m in the 2021 financial year (20/21 season), driven by a nearly 900k rise in employee costs.
£122k spent on new players. Commercial revenue and broadcasting income both rose, but worth remembering this is pre-TV deal. pic.twitter.com/Aab1ni2SwD
