Schelin på prestigeladdad topplista

I samband med att Mia Hamm i går fyllde år valde den ansedda franska fotbollstidningen France Football att ranka världens tio bästa kvinnliga fotbollsspelare genom tiderna – med på listan finns Lotta Schelin.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Som synes på länken var Hamm placerad som etta med Marta som tvåa. På listan fanns även spelare som Christine Sinclair, Abby Wambach, Hope Solo och Homare Sawa. En svensk spelare kom med, och det var alltså Schelin på tionde plats.

Jag kan inte säga att jag har kompetens att ranka världens bästa spelare genom tiderna. Min koll på den internationella damfotbollen på 1980- och 1990-talet är helt enkelt för dålig.

Det hindrar inte att man är lite förvånad över att kinesiska Sun Wen, som tillsammans med Michelle Akers officiellt korades till 1900-talets bästa spelare av Fifa, inte fanns med.

Minst lika förvånad är man över att Schelin togs med före Birgit Prinz. Personligen håller jag tyskan mycket högt.

När det gäller Schelin är det förstås kul att hon och svensk damfotboll lyfts fram. Personligen håller jag henne dock inte riktigt så högt. Jag har henne på mitt topp tio för Sveriges bästa spelare genom tiderna, men hon platsar inte på topp tre. Den rankingen gjorde jag för övrigt i det här inlägget.

I France Footballs motivering till rankingen av Schelin står det att hon bär det svenska landslaget på sina axlar på samma sätt som Zlatan Ibrahimovic bär det svenska herrlandslaget. Den beskrivningen kändes aktuell under VM 2011, där Schelin var fantastisk. Men personligen tycker jag inte att den har stämt varken före eller efter mästerskapet i Tyskland.

Ni som har följt den här bloggen ett tag vet ju att jag har ifrågasatt huruvida Schelin har spelsinne nog att klara av att möta alltmer taktiskt skolade försvar. Jag har bland annat resonerat kring den frågan i det här inlägget från 2014 och i det här inlägget om VM i fjol.

Apropå Schelin och landslaget kommer min analys av OS-kvalet de närmaste dagarna. Där har jag kollat extra mycket på just Pia Sundhage:s val av forwards.

* Så till helgens damfotboll. DFB-tv sänder två matcher i helgen. I morgon lördag 14.00 visas Bayern München–Jena och 24 timmar senare, alltså söndag 14.00 är det dags för prestigemötet Wolfsburg–Frankfurt, en match som kan bli direkt avgörande för vilket av lagen som tar Tysklands andra plats i höstens Champions League.

* I helgen drar tävlingssäsongen i gång på allvar i England. Lördag och söndag är det FA-cupen som gäller, matcher som blir genrep för onsdagens WSL-premiärer. Jag har inte örnkoll på lagen, men känslan är att det engelska ligaguldet i år står mellan fjolårets tre topplag, alltså Chelsea, Manchester City och Arsenal. Där känns de två första lagen som favoriter och Arsenal som outsider.

* Slutligen spelas två kvartsfinaler i Svenska cupen på söndag. Där är Linköping storfavorit borta mot Mallbacken, medan det känns rätt öppet mellan Eskilstuna och Umeå. Umeå vann förresten förra helgen med makalösa 15–0 mot Sunnanå i en träningsmatch.

Ett lag är semifinalklart, och det är Piteå. De vann med 5–0 mot AIK i onsdags. Från den matchen tänkte jag ge AIK:s hemsida högsta betyg för sitt referat. Det innehöll all information och statistik man kan tänkas önska – och ganska mycket mer. Det är bara för andra klubbar att se och lära. Bra jobbat.

Landskamper och seriefinaler

I dag är det exakt 100 dagar till VM-premiären och jag är tillbaka i vardagen efter två veckors semester.

Det har hänt en del sedan jag skrev mitt senaste riktiga inlägg. Landslaget har vunnit mot Finland, den svenska tävlingssäsongen har dragit igång och det har spelats seriefinaler i både Tyskland och Frankrike.

Jag befann mig oftast i internetskugga under min semester, vilket gör att jag inte har sett någon av matcherna. Från den svenska 3–0-segern i Finland har jag sett ett drygt fyra minuter långt sammandrag på huuhkaja.tv. Från de bilderna känns segersiffrorna helt i sin ordning. Eller, det känns som att det borde ha blivit ännu fler svenska mål.

Lite oroväckande var väl att finskorna hade lite väl många lägen i den första halvleken. Men som sagt, av ett fyra minuter långt klipp är det svårt att dra några större slutsatser. Det roligaste på klippet var väl att så få uppfattade att Nilla Fischer:s frispark till 3–0 gick in. Flera svenska spelare verkade ha nöjt sig med att bara få hörna i situationen…

Sedan Finlandsmatchen har förbundskapten Pia Sundhage även tagit ut sin trupp till Algarve cup. Att Antonia Göransson återigen finns med är glädjande. Göransson tillhör de svenska spelare som har allra störst potential och kan Sundhage få Vittsjöspelaren att nå sin toppnivå till sommaren blir Göransson väldigt nyttig i Kanada.

I Kanada möter vi ju USA, ett lag som vann med 1–0 i England häromveckan. Den amerikanska segern bärgades dock inte utan problem, den före detta Göteborgsforwarden Jodie Taylor fick ju bland annat ett regelrätt kvitteringsmål felaktigt bortdömt för offside.

Alex Morgan nickade in segermålet. Det var hennes 50:e fullträff i 79:e landskampen. Bara två spelare har nått 50 mål i USA:s landslag snabbare än Morgan; Michelle Akers och Abby Wambach. Akers behövde bara 46 landskamper, medan Wambach nådde 50 mål efter 64 kamper.

Så till Frankrike. Där kan vi numera gratulera Lotta Schelin till ett nytt ligaguld. Jag har ju länge hävdat att Lyon är det lag i Europa, och kanske även i världen, som har klart högst högstanivå. När Lyon har en bra dag finns det inget lag som slår dem.

Seriefinalen mot PSG var en sådan dag. Eftersom inbördes möte gäller före målskillnad i D1 Feminine levde guldstriden i högsta grad innan toppmötet i Paris. Redan i halvtid var det avgjort. Och 4–0-segern är verkligen en maktdemonstration av Schelins lag.

Segern innebär alltså att Lyon är klara ligamästarinnor igen. Eller. De behöver vinna två av sina fyra sista matcher för att ta guld – något de garanterat kommer att göra. Så grattis till guldet.

Målen från seriefinalen finns på klippet nedan. Tre av målen är sevärda, jag tänker på Schelins snygga skarvnick, Elise Bussaglia:s läckra frispark och Lara Dickenmann:s härliga lobb:

Faktum är att den franska ligan i vinter har varit en tvåmatchliga, alltså det har bara varit två riktigt intressanta matcher. Att få till en jämnare serie blir en utmaning för fransk damfotboll. En tuff utmaning när man via Le Parisien läser att PSG har en säsongsbudget på 6,7 miljoner Euro och Lyon på 3,5 miljoner. Om det fortsatt kommer att vara den skillnaden på budgetar indikerar det att vi sannolikt snart har ett tronskifte i fransk damfotboll.

I tysk damfotboll sitter Wolfsburg kvar på tronen efter 0–0 mot Bayern München i helgens seriefinal. Båda lagen är obesegrade i ligan, men de två senaste veckornas vinnare är ändå Frankfurt som nu är ligatrea, med bara tre poäng upp till tvåan Bayern. Därmed är Frankfurt i högsta grad tillbaka i striden om Champions Leagueplatserna. Med full poäng på de sista sju omgångarna kan man till och med vinna guldet, men då behövs sannolikt alltså full poäng.

Tidernas landslag i USA och Sverige

Jag inleder det här inlägget med en ganska gammal nyhet, nämligen tidernas amerikanska drömelva. Det är över en månad sedan US Soccer presenterade den, men eftersom jag inte sett att någon skrivit om den i Sverige tänkte jag uppmärksamma laget.

Jag tycker oftast att de nuvarande spelarna övervärderas när man tar ut sådana här lag. Någon sådan övervärdering tycker jag dock inte finns här. Tre aktiva spelare finns med i elvan: Christie Rampone, Abby Wambach och Alex Morgan.

Christie Rampone

Christie Rampone

Det namn man skulle kunna ifrågasätta av de nu aktiva är ju Morgan. Det är ju långt ifrån självklart att hon går före spelare som exempelvis Tiffeny Milbrett och Cindy Parlow Cone. För sett till målstatistik har Morgan en bit upp till de två andra. Men spelmässigt tycker jag att hon platsar. Och om hon bara får fortsätta vara skadefri tror jag att hon även kommer att passera Milbrett och Parlow Cone i tidernas skytteliga.

Kollar man in röstsiffrorna noteras att det är just kampen om den tredje forwardsplatsen som är mest oviss, närmast före målvaktsplatsen. Här är hela elvan:

Briana ScurryBrandi Chastain, Joy Biefeld (Fawcett), Carla Werden (Overbeck), Rampone – Michelle Akers, Julie Foudy, Kristine LillyMia Hamm, Wambach och Morgan.

* En av de nu aktiva spelare som fått röster i omröstningen om tidernas amerikanska drömelva skall numera ha det holländskt-klingade efternamnet Van Hollebeke på sin tröja. Det är Rachel Buehler som är den senaste i raden av spelare som har gift sig, och samtidigt bytt namn till Rachel Van Hollebeke.

Rachel Buehler

Rachel Van Hollebeke

* När man kikar på den amerikanska drömelvan är det lätt att fundera över hur en svensk motsvarighet skulle kunna se ut. Rent spontant skulle det kanske kunna bli så här:

Elisabeth LeidingeAnette Börjesson, Jane Törnqvist, Karolina Westberg, Kristin BengtssonMalin Moström, Victoria Sandell Svensson, Malin AnderssonHanna Ljungberg, Pia Sundhage, Lotta Schelin.

Det här gick ganska fort, och sannolikt har jag glömt någon eller några som borde vara med. Kom gärna med förslag, eller ännu hellre med era egna tidernas svenska landslag.

* En spelare som jag väljer bort ur tidernas svenska drömelva är Therese Sjögran. i gårdagens Aftonbladet fanns en väldigt bra intervju med henne, signerad Robert Laul. Har du inte redan läst så rekommenderar jag att du klickar dig in på länken.

* I går uppmärksammade EFD mig på en intressant rapport från Uefa som kom i december. På länkarna kan kan man läsa siffror på hur damfotbollen utvecklas i Europa.

* I veckan har vi också fått veta att Tv4:s dokumentär från sommarens EM sänds på Tv4Sport den 2 mars klockan 17.00. Något att se fram emot.

* I helgen blev USA, Mexiko och Costa Rica klara för U20-VM. För tillfället pågår U20-mästerskapet i Sydamerika, från vilket två lag kvalar in till slutspelet i Kanada i höst.
Det första gruppspelet är avklarat, och fyra nationer: Brasilien, Colombia, Paraguay och Bolivia går nu in i det avgörande gruppspelet där VM-platserna fördelas.

Om ni har glömt så är det ju Tyskland, Frankrike, England och Finland som är Europas representanter i årets U20-VM.

Vad händer efter EM?

När jag jobbar med den här bloggen skriver jag ibland ner någon tanke, och sparar som utkast. Utkasten ligger i en speciell mapp.

När jag i dag kikade igenom de cirka tio aktuella utkasten upptäckte jag det här inlägget, som jag trodde att jag hade publicerat för flera veckor sedan.

Efter några små uppdateringar funkar det nog nu också:

Härom dagen var 54430 EM-biljetter sålda – 25 procent av de som släppts. Och även om organisationskommittén pratar om tidig succé vill jag nog vänta ett tag innan jag ropar hej.

Mer om det längre ner i inlägget. För först vill jag leka med tanken att det verkligen blir succé. Då är frågan hur svensk damfotboll skall bära sig åt för att kunna rida på vågen, och göra att sporten får ett lyft även på längre sikt.

Invigningsceremoni inför finalen

Fullsatt under VM-finalen i Frankfurt 2011

Frågan var aktuell av flera skäl för ett tag sedan. Först kom tanken när jag läste den här artikeln från tyska tidningen Rheinische Post. Den handlar om att den medvind som tysk damfotboll fick i samband med VM för drygt 1,5 år sedan numera helt och hållet är borta.
Efter VM hade Frauen-Bundesliga en 39-procentig uppgång i publikintresse. Snittet ökade från 836 (2010/11) till 1121 (2011/12). Men uppgången var tillfällig. För den här säsongen är man tillbaka på 797, alltså lägre än det var innan VM.

Tvärtom har VM nästan varit negativt. För att många klubbar trodde på en mycket större uppgång, vilket har gjort att tysk damfotboll nu lider av baksmälla.
För på många sätt är det för högt uppskruvade förväntningar, som innebar en ohälsosam lönekarusell i samband med VM, som har lett till att forna topplaget Duisburg står på ruinens brant. Och redan förra våren valde ju Hamburger SV att dra sig ur högstaligan av ekonomiska skäl.

Frågan om hur Sverige skall undvika liknande baksmälla aktualiserades ytterligare när jag nyligen såg dokumentären Dare to Dream, om hur damfotbollen erövrade USA. Den är i högsta grad sevärd, och finns i tre delar på Youtube. Del 1, del 2 och del 3. Den handlar förstås nästan uteslutande om USA, men berättar ändå ganska mycket om damfotbollens korta historia i stort.

Där får man se hur 1990-talets spelare som Mia Hamm, Julie Foudy, Joy FawcettMichelle Akers och Christine Lilly själva drog ett jättelass för att hjälpa till med att göra fotboll till en tjejsport i USA. Det är lätt att glädjas åt hur spelarna i slutet av sina karriärer äntligen fick tjäna lite pengar på sitt idrottande.
Avgörande för den stora ökningen av intresset var förstås hemmamästerskap som OS 1996 och VM 1999.

Svenska Fotbollförbundet och EM:s organisationskommitté jobbar nu hårt med att locka folk till EM-arenorna. Och det är förstås jättebra.
Men jag hoppas också att någon parallellt jobbar med hur man skall gå vidare efter EM – om det blir succé. För det är inte mycket tid att göra på, utan det måste finnas en plan.

När Sverige tog VM-brons för två år sedan fanns det ingen plan. Tvärtom var förbundet handlingsförlamat efter mästerskapet. Det dröjde hela 8,5 månader innan landslaget visades upp på hemmaplan igen. Då hade bronsyran lagt sig för länge sedan.

Den bristfälliga förmågan att ta vara på intresset från VM 2011 fick effekter. LdB FC Malmös klubbdirektör Niclas Carlnén sa så här till mig i höstas:

”Alla bedömde nog att effekten av VM-bronset och OS skulle vara större.”

Nyligen konstaterade hans kollega i Linköping, Anders Mäki, följande på klubbens hemsida:

”Det var en felbedömning från min sida och kanske även från damfotbollen i stort, att vi skulle ha mer dragningskraft av landslagets framgångar i VM. Vi fick inte alls samma uppsving som efter VM 2003 och det känns tyvärr som att folk väljer bort damfotbollen när de ska engagera sig i något i dagens stressade informationssamhälle. Damfotbollen har liksom hamnat i ett vakuum.”

Förbundets sömn efter VM-bronset var alltså dyr för svensk damfotboll. Men man kan alltså få chansen att reparera lite av misstaget.

Nu lanseras Pia Sundhage stenhårt. Men även Lotta Schelin syns i ganska många sammanhang. För sportens skull måste folk lära sig namnen på fler spelare. Många fler.

Jag minns hur det var efter VM 2003. Plötsligt hade Victoria Svensson en agent, och började sovra mellan uppdragen. Det var inte längre självklart att hon svarade på telefon, eller gav sin gamla lokaltidning en intervju. Möjligen var det bra för henne – men inte för sporten.

För affischnamn är livsnödvändigt, och ju mer de syns, desto bättre för damfotbollen. Att försöka skapa stjärnor är således förbundets och EFD:s uppdrag före, under och efter EM.

I USA fick Mia Hamm:s ansikte dra ett jättelass under sportens ungdom. Hon blev fotbollens superstjärna efter Atlanta-OS 1996. Mycket på grund av att hon både var en bra spelare – och att hon var snygg.
Jag vet att exempelvis Lotta Schelin inte tycker om att det skrivs om utseende, utan vill att det skall vara 100 procent fotboll. Det är en fin tanke, men jag tror att Schelin nog bör tänka om – åtminstone lite grand. För inte beror väl David Beckham:s kändisskap bara på hans fotbollskvaliteter?

Det går att dra nytta av ett vackert utseende, och ändå behålla sin trovärdighet som idrottare.

Så till det här med försäljningssuccén till sommarens EM. Det har ju länge känts självklart att det skall vara fullsatt på Sveriges gruppmatcher, och jag har räknat med minst 30000 på finalen. Det som kommer att avgöra om hela EM blir en succé är dock hur många biljetter som säljs till övriga matcher.

Sveriges premiär mot Danmark är utsåld. Och till finalen har minst 8000 biljetter sålts.

Men till de 19 matcher som Sveriges inte kan spela har det sålts få biljetter. Bland annat har bara 700 sålts till stormatchen Frankrike–England.

Det är ett mönster som nästan 100-procentigt liknar fiaskomästerskapet i Finland för fyra år sedan. Där drog värdnationen fulla hus, medan det var tomt på övriga matcher.

EM:s organisationschef Göran Havik är medveten om problemen. Han sa så här på upptaktsträffen:

”Det krävs väldigt hårt arbete med de matcher som inte Sverige spelar.”

Hoppas verkligen att det arbetet lyckas.

Vem går i Alex Morgans fotspår?

På fredag är det dags för den årliga draften i WPS, och spekulationerna om vem som skall gå först är igång.
Det är sju spelare som skall väljas i draftens första runda. Fjolårets tabelljumbo Atlanta Beat väljer som brukligt är först.

I fjol valdes Alex Morgan först i draften, och henne har det ju gått ganska bra för sedan dess. I år heter huvudfavoriterna Teresa Noyola Bayardo och Sydney Leroux.

Mittfältaren Noyola Bayardos namn blev glödhett i helgen, efter att den 21-åriga USA-mexikanskan fått MCA Hermann trophy 2011 som fjolårets bästa amerikanska collegespelare.
Det är förstås en grymt prestigeladdad utmärkelse, som tidigare bland annat vunnits av klassiska spelare som Michelle Akers (1988), Kristine Lilly (1991), Mia Hamm (1992 och 1993) och Christine Sinclair (2004 och 2005). Ingen svenska har vunnit priset, men väl en finländska, Anne Mäkinen (2000), och en japansk Sverigebekanting, Mami Yamaguchi (2007).

Noyola Bayardo spelade för USA i alla ungdomslandslag, var bland annat med i U20-VM 2010. Men som senior har hon valt Mexiko, och för dem spelade hon två VM-matcher i fjol.
Frågan är alltså nu om Noyola Bayardo gör en dubbel, och även går först i draften. Det som talar emot är att ingen tidigare MCA Hermann-vinnare har gjort det.

Vilka är då Noyolas motkandidater?
Sydney Leroux är nämnd. Forwarden är med i Pia Sundhage:s 29 spelare stora landslagstrupp inför OS-kvalet i Vancouver, och borde förstås vara en självskriven kandidat att gå först. Hon är född i just Vancouver, och spelade för Kanada i ungdoms- och juniorlandslag fram till 2008. Men tvärtemot Noyola väljer alltså Leroux numera att spela för USA – som är hennes pappas hemland.

I Sundhages trupp finns även collegetrion Kristie Mewis, Christine Nairn och Ingrid Wells. Wells diskade sig själv från att bli draftad bland de första genom att skriva på för Göteborgs FC. Mewis och Nairn borde vara valbara, men jag är inte helt säker. De var nämligen inte med på den lista över tio huvudkandidater som WPS publicerade på sin hemsida för någon vecka sedan.
Där var Wells och Leroux med, men inte heller Noyola.

Övriga åtta på listan var:
* Bianca Henninger, målvakt
* Coco Goodson, back
* Camille Levin, back
* Lindsey Pressley, back
* Lindsey Taylor, forward
* Sarah Hagen, forward – som dock har skrivit på för Bayern München, och är därmed sannolikt borta från att riktigt tidigt i draften.
* Stephanie Ochs, forward
* Melissa Henderson, forward
Det bör dock poängteras att lag kan välja att drafta både Ingrid Wells och Sarah Hagen som investeringar i framtiden, trots att de är borta från WPS-spel den här säsongen.

Draften skall gå att följa direkt på webb-tv via WPS hemsida. Dessutom skall WPS löpande twittra ut alla val.