Tänkte ge mig på en kort genomgång av vad som hänt utanför Sverige den senaste tiden.
Vi börjar med en riktig höjdare. Det här klippet från en träningsmatch med Freiburg är bland det bästa jag sett i år. Kolla hur motståndarna sätter in en extra back som jagar ikapp Lina Magull och bjuder på en riktig rugbyfällning. Fullständigt underbart…
Det var alltså bara en träningsmatch. Det dröjer ända till den 28 augusti innan Frauen-Bundesliga drar i gång med intressanta matchen Bayern München–Potsdam. Två dagar senare startar även den franska ligan D1 Feminine.
I Europa pågår däremot engelska WSL. Där är toppstriden ännu jämnare än den i damallsvenskan. I skrivande stund har såväl Sunderland, Arsenal som svensklaget Chelsea 18 poäng i toppen. Men Chelseas match mot Manchester City pågår. Där är ställningen 1–1 så vid seger går Chelsea upp i ensam ledning på 20 poäng.
I Norge leder LSK Kvinner toppserien med åtta poängs marginal. Dock har både tvåan Avaldsnes och trean Klepp en match mindre spelad. Det kan alltså bli lite tajtare.
Tajt är det i högsta grad kring slutspelsstrecket i amerikanska NWSL. Där har VM-spelarna nu klivit in i sina respektive lag. I natt gjorde Carli Lloyd enda målet när hennes Houston Dash vann borta mot hennes före detta klubb Western New York Flash. Det fick amerikanska medier att gnugga händerna med tanke på att Lloyd inför matchen uttryckte ganska rejäl kritik mot hur hon behandlades av Flash tidigare i sommar.
Veckans match spelades i Portland, där hela 21 144 åskådare – nytt ligarekord – såg bottenlaget Thorns förlora derbyt mot Seattle med 1–0. Målet som går att se en minut in i klippet nedan är ett litet mästerverk av Kim Little, som visar de kvaliteter som gjorde att jag tyckte att hon var världens bästa spelare under 2014. Se och njut:
Slutligen vann Brasilien i natt de panamerikanska spelen. I finalen besegrades Colombia med hela 4–0. Bilder på målen finns här.
Linköpings segersvit sprack i Piteå och Rosengård fortsätter att hacka efter VM-uppehållet. Därmed är Eskilstuna det enda lag som på egen hand kan spela till sig halvtidsledning i damallsvenskan.
Jämfört med mitt damallsvenska tips är det just Eskilstuna som är den stora positiva överraskningen, medan Örebro och i viss mån även Göteborg är missräkningarna.
I dag visade dock Göteborg klass när man spelade 2–2 i Malmö. Jag satt och spanade på den matchen samtidigt som jag följde AIK–Elfsborg i herrallsvenskan. Min uppfattning är nog att Göteborg gav bort två poäng. Unga målvakten Fanny Lund kastade nämligen in Rosengårds 1–1-mål. Lund har visat stora brister i luftrummet i sina senaste matcher. Hon bjöd ju även Eskilstuna på ett billigt mål senast.
Luftrummet blir alltmer ett svenskt problem. I A-landslaget har vi inte offensiva spelare som kan nicka och vårt duktiga F19-landslag visade du stora brister i luftrummet i sin annars så väl genomförda EM-semifinal häromdagen.
Hur man skall göra för att utveckla luftspelet för våra unga spelare är en viktig fråga för förbundets talangutveckling. Som jag skrev i min analys efter VM är mitt förslag att korta ner planerna och spela från straffområdeslinje till straffområdeslinje för all nationell flickfotboll, även F19. Allt för att tvinga lagen att spela bredare och på så sätt få fler inlägg.
Det var en liten avstickare från ämnet, den allt jämnare damallsvenskan. I botten spelade Mallbacken och Umeå 0–0, vilket gör att nedflyttningsstriden lever. Dock innebär siffrorna att avståndet uppåt växer för AIK, som måste börja vinna matcher för att ha chansen.
Tillbaka till mitt damallsvenska tips. Där satte jag Piteå som årets positiva överraskning på femte plats. Det tipset känner jag mig väldigt nöjd med i nuläget. Efter dagens 2–0-seger mot Linköping ligger Piteå fyra, och man har ju faktiskt till och med lite halvkontakt med topptrion. Stellan Carlsson har verkligen gjort ett imponerande lagbygge.
Det har ju även Viktor Eriksson i Eskilstuna. Valet av spelsystemet 5–3–2 eller 3–5–2 – välj själv vilken kombination som känns bäst – har fallit mycket väl ut. Och besegrar man Hammarby och Vittsjö i de båda nästkommande matcherna är det Eskilstuna som leder damallsvenskan i halvtid.
Höstsäsongen inleder för övrigt United med att ta emot Rosengård den 5 augusti. Det är en hyperintressant match. Rosengård har plötsligt massor av problem, så många att Therese Sjögran som slutade häromveckan var tillbaka på planen i dag, nu som spelande tränare.
Man hade ju vissa farhågor om att VM skulle slita hårt på truppen, men att de skulle inleda med att bara ta två poäng på tre matcher efter uppehållet hade jag aldrig trott. Känslan nu är att förlusten av Anja Mittag kan kosta. Den grymma spets som laget haft i sin offensiv är plötsligt borta. Visst har man potentiella ersättare, men känslan är ändå att det kan ta ett tag innan Rosengård hittar rätt igen.
Jag har varit fast i skogen under hela veckan och faktiskt vågat mig på en egen debut i O-ringen. Därmed har jag bara följt damfotbollen högst sporadiskt.
Jag hann se den sista halvtimmen av den damallsvenska seriefinalen. Och sett till den var det helt logiskt att Linköping vann. Under den perioden kändes Rosengård tandlöst. Men som sagt, jag såg bara sista halvtimmen.
Hursomhelst gör resultatet att damallsvenskan numera har en högst livaktig guldstrid – något som förstås är jättekul för oss som inte har hjärtat i något av topplagen, utan helst vill se ett race in på mållinjen.
I dag går sista etappen av O-ringen, och förhoppningsvis har jag hunnit påbörja min semester till 18.00. För då sänder Eurosport EM-semifinalen i F19 mellan Sverige och Tyskland. Det borde kunna bli en riktigt jämn match. Båda lagen saknar ju några av sina affischnamn. Sverige är utan Zecira Musovic och tyskorna får klara sig utan VM-spelaren Pauline Bremer.
Personligen tänker jag kika lite extra på Stina Blackstenius och Lea Schüller i kväll. Det är två spelare som bär stora förhoppningar på sina axlar.
Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Mitt fokus är för tillfället riktat mot orientering och O-ringen som avgörs i Boråsområdet.
Att leta kontroller i skogen är inte min hemmaplan och när man skall jobba i främmande terräng krävs det att man lägger ner mycket energi för att få till en bra bevakning, därför har bloggen blivit lidande i veckan. Risken är att det blir sporadiska inlägg även kommande dagar.
Under mina dagar i bloggskugga har dock vissa hittat rätt inom damfotbollen. Mest glädjande är ju förstås att F19-landslaget fann den snabbaste vägen till Papua Nya Guinea – vilket ju var att vinna de två första gruppmatcherna i EM.
Det innebär i sin tur att vi kanske kan få se laget spela semifinal på fredag. Fattar jag tablån rätt sänder nämligen Eurosport den ena av de två semifinalerna.
Jag har inte sett några bilder från de båda svenska segermatcherna, men tycker att det känns positivt att laget har hållit nollan i båda matcherna trots att Zecira Musovic inte är med.
Det är förstås jättekul att vi återigen får ett lag i Ungdoms-VM. Förhoppningsvis kan förbundet jobba lite på marknadsföringen så att tjejerna kommer att synas en del inför VM.
Att vårt F19/96-lag är klart för EM-semifinal och VM-slutspel visar ju att det finns talang inom svensk damfotboll. Det troliga är att två–fem av spelarna i VM-truppen också blir A-landslagsspelare. Vilka det blir är i första hand upp till dem själva. Det är deras egen ambitionsnivå som avgör hur långt de når.
I andra hand är det upp till att vi har en förbundskapten som öppnar dörren för talangerna när de är redo. För man kan i princip bara bli en etablerad A-landslagsspelare genom att spela i A-landslaget.
Det om det roliga.
Celia Sasic
En tråkig nyhet nådde oss i veckan. VM:s skyttedrottning Celia Sasic lägger av redan vid 27 års ålder. Samma ålder har även Lauren Holiday, som ju också har meddelat att hon avslutar sin karriär.
Personligen tycker jag att de två tillhör världens bästa spelare och att de lägger av för tidigt. Samtidigt inser jag att morötterna för att fortsätta inom fotbollen är för dåliga för spelare som redan vunnit stora titlar som OS, VM eller Champions League.
Slutligen några ord om damallsvenskan. Där tog Vittsjö, Eskilstuna och Örebro viktiga segrar i helgen. Segrar som gör att det numera bara känns som att det finns tre lag som har chans att blanda sig i en eventuell guldstrid.
Göteborg är numera sannolikt borta från alla guldchanser. Laget har tappat 13 poäng – det kan vara för många. De senaste tre åren har de svenska mästarinnorna tappat sex, elva respektive elva poäng. Göteborgs chans är att vinna alla sina återstående matcher samtidigt som de tre nuvarande topplagen tappar, exempelvis genom att kryssa i alla sina inbördes matcher.
En sådan inbördes match spelas på onsdag. Då är det seriefinal mellan Linköping och Rosengård. Känslan är ju att den matchen kommer mer lägligt för LFC än för Rosengård. Inklusive cupen har Linköping efter den inledande måltorkan nu radat upp sex raka trepoängare. Lägger man dessutom till att LFC vann båda mötena i fjol samt hemmamatchen 2013 så känns det som att Rosengård har anledning att frukta besöket i Östergötland.
De nominerade till priset som bästa spelare i Europa säsongen 2014/15 presenterades i dag. Tolv spelare har klarat den första gallringen och bland dem finns en svensk, Caroline Seger. Övriga elva är:
* Nadine Angerer, Tyskland
* Alexandra Popp, Tyskland
* SImone Laudehr, Tyskland
* Celia Sasic, Tyskland
* Anja Mittag, Tyskland
* Dszenifer Maroszan, Tyskland
* Amandine Henry, Frankrike
* Wendie Renard, Frankrike
* Eugenie Le Sommer, Frankrike
* Veronica Boquete, Spanien
* Ramona Bachmann, Schweiz
Intressant är att trots att rösterna i det här skedet har delats ut av tränarna för de åtta kvartsfinallagen i Champions League samt de åtta europeiska förbundskaptener som ledde lag i VM har det gjorts högst anmärkningsvärda val.
På delad 23:e plats återfinns exempelvis Nadine Kessler. Hon var ju skadad nästan hela säsongen och noterades bara för totalt 30 spelminuter i tävlingssammanhang under aktuell säsong. Någon eller några i juryn som sett de minuterna måste ha ansett att det var en fullständigt magisk halvtimme…
Jag har tidigare alltid varit sådan att jag helst ser att jag har rätt. På senare år har jag dock försökt släppa på prestigen, något som fått följden att jag numera ibland till och med tycker att det är roligt att vara fel ute.
Jag borde förresten ha lärt mig vid det här laget att inte lägga för stor vikt vid resultat i träningsmatcher. Men 0–8 mot Göteborg var ett resultat som gav så extremt negativa vibbar att jag inte kunde låta bli att gissa att Mallbacken skulle bli damallsvenskans slagpåse i höst.
Jag har inte sett någon av dagens båda matcher, men de siffrorna som nådde mig från Värmland gjorde mig glad. Såväl 1–1 som 2270 var väldigt glädjande.
Eller, jag förstår att ni i Rosengård och ni som helst ser att två lag tidigt blir avsågade i bottenstriden förstås inte tycker att 1–1 var speciellt positiva siffror. Men för oss som vill ha spänning både i topp och botten var det kanonsiffror.
Fast på många sätt var 2270 ännu bättre. Har jag fattat rätt bor det alltså 130 personer i Mallbacken. I dag tog de 130 med sig 16,5 personer vardera till Standvallen och såg till att Mallbacken numera toppar listan över damallsvenskans högsta publiksiffror under 2015. Fantastiskt.
I och med att Linköping vann med 2–1 i Umeå blir seriefinalen på onsdag än mer hyperintressant. Vi kan knappast inte få något tronskifte eftersom Rosengård har så mycket bättre målskillnad, men LFC kan ta sig upp jämsides med mästarinnorna på onsdag. Hyperintressant var ordet.
LFC:s pinsamma hemmasnitt på 336 åskådare hittills i år borde kunna ökas rejält efter den matchen.
* I dag har F19-landslaget tagit ett stort steg mot EM-semifinal och mot VM i Papua Nya Guinea. 3–0-segern mot Israel var i och för sig planenlig. Den var inte desto mindre viktig. Seger mot Danmark på lördag och Sverige kommer för andra gången någonsin att spela i ett ungdoms-VM på damsidan. Det vore förstås riktigt kul.
Det har hänt en del sedan mitt förra inlägg. Bland annat var Nilla Fischersommarvärd i P1 i går.
Det var ett intressant program, där jag framför allt reagerade över hur om berättade om bristen på ledarskap inom landslaget i motiga stunder. Om att ingen tog tag i situationen efter Australienmatchen, där ju Sverige fortfarande var kvar i turneringen – även om vi inte längre hade saken i egna händer.
Man har ju upplevt det som att Sverige saknar starka ledare i motgång. Att de som skall leda laget då har nog med sig själva och inte klarar av att lyfta kompisarna. Den känslan minskade inte av Fischers sommarprat.
Här tänker jag spontant på hur jag hört och läst om hur Christine Sinclair kliver fram i alla tuffa situationer och bär Kanadas lag. Hur hon är starkast av alla i motgång.
En annan sak jag reagerade på i Fischers program var att hon berättade om hur Pia Sundhage bytte lagkaptener i landslaget utan att informera de tidigare. Anmärkningsvärt.
* Sedan jag skrev senast har Therese Sjögran lagt av. Det är bara att buga och bocka, tacka för allt och önska lycka till i nya jobbet.
Extra kul att hon gjorde ett så bra VM. Hade alla svenska spelare toppat sin form som Sjögran hade laget inte åkt ut på ett så tidigt stadium. Då hade det blivit minst kvartsfinal.
Jag såg 60 minuter av Sjögrans avskedsmatch. Den var som de flesta av vårens Rosengårdsmatcher, alltså jämn i början. Men rätt ojämn efter paus.
Eftersnacket här på bloggen har handlat om statistik, alltså hur många damallsvenska matcher Sjögran har och vilken plats hon tar genom tiderna. Här har jag nu insett att det tydligen inte verkar finnas någon officiell statistik över damallsvenska. Det var en liten chock.
Stämmer det är det tyvärr ytterligare ett tecken på att det saknas en hel del när det gälle engagemang kring damallsvenskan. För kring herrallsvenskan vimlar det av statistiknördar som har örnkoll på all möjlig historisk statistik.
Det blev förresten en drömfinal i cupen. Sveriges just nu två bästa lag ställs mot varandra. Kul. Vi behöver få till fler heta matcher med oviss utgång. Även om det finns positiva saker med att ha ett överlägset lag som kan utmana i Champions League är det ju roligast och mest utvecklade för spelarna om våra inhemska turneringar inte är ren defilering.
* Den senaste damallsvenska omgången gjorde mig förresten lycklig. Lycklig för Elena Sadiku och Linda Sällström:s skull. Det här är två spelare som jag aldrig träffat, men som jag ändå känner väldigt mycket för. Har man själv haft ideliga knäskador vet man vad som ligger bakom.
Därför känner jag extra mycket för Sällström som har kämpat så länge med flera rehabiliteringar för att kunna få vara tillbaka på planen, och som verkar så lycklig över att äntligen vara det.
Men det är även otroligt lätt att glädjas med Elena Sadiku. Jag har följt henne via sociala medier under hennes skadeperiod och känslan är att hon trots egna problem hela tiden har spridit positiv energi till sina lagkompisar. Hela tiden varit en glädjespridare. Att hon som tidigare hade gjort fyra mål på 49 damallsvenska matcher slår till med tre på en halvlek i sin comeback efter korsbandsskada är fantastiskt. Jag tror till och med att de flesta AIK-spelarna med lite distans kan glädjas åt den sagan. Eller?
* Apropå AIK blev helgens matcher ytterligare en signal om att laget just nu inte håller den nivå som krävs för förnyat kontrakt. I morgon får vi se var Mallbacken står i nuläget. Känslan är tyvärr att värmländskorna kan åka på en riktig stjärnsmäll mot Rosengård.
* Det om den inhemska fotbollen. Dags att titta utomlands. Amerikanska NWSL har ju rullat under nästan hela VM-turneringen, något jag tycker är högst tveksamt. Visst är det kul för de spelare som normalt sitter längst ut på bänken, men som nu fått chansen.
Men intressemässigt är det ju ändå värdelöst för lag och liga att spela matcher när lagen saknar fem–tio spelare vardera. Kul dock att serien är jämn och att alla lagen fortfarande har chansen att nå slutspelet.
NWSL har ju nu chansen att dra nytta av USA:s VM-guld för att höja intresset. I helgen var det fullsatt, 13 025 åskådare när Houston Dash tog emot Washington. Rekordpubliken fick dock inte se hemmalagets VM-spelare spela.
* I engelska WSL spelade däremot VM-hjältarna i helgen. Även i England märktes en intresseökning. Fast här handlade det om hundratals nya åskådare, inte tusentals. De som var på plats för Arsenal–Liverpool 1–3 fick se en kandidat till årets mål.
För den här volleylobben av inhoppande Natalia Pablos är riktigt fotbollsgodis:
I WSL vann svensklaget Chelsea med 4–1 mot Bristol. Marija Banusic, med Maredinho på ryggen, slog frisparken som ledde till 1–0-målet. Det är dock Gemma Davison:s 2–0-mål som är matchens godbit.
* Slutligen har ett nytt mästerskap startat i Kanada, Pan Am Games i Toronto. Även i de panamerikanska mästerskapen ingår en damfotbollsturnering. Där vann Kanada med 5–2 mot Ecuador i öppningsmatchen. Där gjorde Vittsjöbacken Shelina Zadorsky två av målen. Se dem här:
Den turneringen innehåller för övrigt även VM-lag som Brasilien, Colombia, Mexiko och Costa Rica.
I morgon är det stor avskedsföreställning i Malmö. Det är dags att tacka av Therese Sjögran som gör sin allra sista match när Rosengård tar emot Umeå i Svenska cupens ena semifinal.
Vi som inte kan ta oss till Malmö IP har möjlighet att se matchen på SVT1. De sänder med start 13.00. Det är fri entré i Malmö, så ingen som befinner sig i närområdet och har möjlighet att se matchen kan i alla fall skylla på att de inte har råd.
Apropå Umeå har jag inte sett något om klubbens ekonomi sedan deras rop på hjälp inför VM. Någon som vet vad som har hänt?
I morgon sänds även den andra cupsemifinalen av SVT. 15.30 på SVTplay går det att se Linköping–Kif Örebro.
Redan i dag är det två damallsvenska matcher. Både Eskilstuna–AIK och Hammarby–Vittsjö startar 15.00. Hammarbys match sänds på Tv4sport medan Eskilstunas går på Tv4plasPremium.
De två matcher som spelats hittills i damallsvenskan blev inga skrällar. Man kan säga att alla fyra laget tog vid där de slutade i våras. AIK är fortfarande för tunt och kan bara räddas kvar i serien av ett under – eller av ett stort antal meriterade nyförvärv. Piteå är fortsatt stabilt och Pauline Hammarlund börjar växa ut till en landslagskandidat.
Även för Örebro och Göteborg såg det ut ungefär som i våras. Faktum är ju att det inte har hänt så mycket med lagen under VM. Den enda klubb som genomgått en större förändring är Mallbacken, och känslan är att den förändringen är rejält till det sämre. 0–8 mot Göteborg i en träningsmatch indikerar att värmländskorna har tappat den stabilitet man trots allt hade innan VM-uppehållet. Det blir intressant att se hur Mallbacken klarar av Rosengård på onsdag.
* Lämnar vi allsvenskan så funderade jag lite på OS-kvalet i går. Jag gjorde det utifrån frågan om vilken typ av fotboll som kommer att ta Sverige till Brasilien.
Kvalet kommer alltså att spelas i mars. Jag tycker att det borde avgöras i Algarve – eller på en annan neutral, sydlig adress. Men det är tydligt så att det kommer att avgöras i antingen Sverige, Norge, Schweiz eller Nederländerna. Valet av land blir viktigt men vad än valet än faller på kan vi inte räkna med några speciellt bra fotbollsförhållanden.
Blir det vanligt gräs, vilket känns klart troligast, är det nog en rak kämpafotboll som kommer att leda vägen till OS. Försök till finlir i backlinjen brukar sällan ge någon större framgång på studsiga vårgräsplaner.
Här blir förstås fasta situationer också otroligt viktiga. Där ligger vi långt framme, vilket självklart är ett stort plus.
I nuläget håller jag dock Norge som favoriter i OS-kvalet. Dels var de det bästa laget av de fyra i VM. Dels passar rak kämpafotboll dem väl plus att de dessutom lär ha tillbaka sin kanske viktigaste offensiva kraft, Caroline Graham Hansen till kvalet.
* Slutligen till USA. Där blev alltså världsmästarinnorna i går första damlag att få en hyllningsparad genom New York. Klippet nedan visar hela paraden. Det är lite segt, men det ger en bild av hur mycket folk som kantade gatorna. Jag såg att det uppskattades till 200 000.
På ett sätt är rubriken ovan en stor lögn, för utvecklingen inom sporten är ju sådan att damfotbollen i dag är mycket bättre än den som spelades för tio år sedan. Damfotbollen i Sverige är alltså inte sämre än någonsin sett till kvalitet.
Men jämfört med övriga världen är rubriken sann. I dag har nämligen vårt svenska damlandslag noterat sin sämsta världsranking någonsin.
Tidigare hade Sverige aldrig varit rankat lägre än plats nummer sex i världen. På den nya rankinglistan är vi nere på plats nummer sju – med minimal marginal ner till plats nio.
Vänder inte utvecklingen nu direkt kan vi snart ha fallit ut från rankingens topp tio.
Noterbart är också att Sverige alltid tidigare har legat över 2000 rankingpoäng. Nu är vi nere på 1971, vilket bara är två fler än åttan Nordkorea och tre fler än nian Australien. En riktigt tråkig trend.
Toppar listan gör USA. Samma USA som i dag har firats av hysteriskt mycket folk i New York. Jag väntar på att det skall dyka upp tv-klipp där man kan få känna stämningen på allvar. Men den här stillbilden säger väl en hel del om att det verkar ha varit galet…
Även i England har man firat sitt landslag. Det var kanske inga gigantiska folkmassor som mötte spelarna i London i går, men det var folkmassor av dignitet. Laget fick nämligen audience både hos premiärministern och kronprinsen – dessutom fick de träffa David Beckham på Wimbledon:
I Sverige pågår också en turné. Fast knappast för att fira något. Tvärtom är det en turné som handlar om att ta igen förlorad mark. Pia Sundhage åker landet runt för försöka reparera sina brister i kommunikationen med klubbarna. Det är förstås bra.
Fast jag tycker att hon saknar självkritik i de intervjuer som gjorts med vår förbundskapten den senaste tiden. Alla gör misstag och självkritik är viktigt i ett lagbygge. Personligen har jag gjort massor av misstag i mina lagbyggen, misstag som jag tar ansvar för och försöker rätta till.
Jag vill i kommande intervjuer höra Sundhage ta ansvar för sina misstag och berätta hur hon tänker rätta till dem. De intervjuer som gjorts på sistone håller för övrigt rätt varierande kvalitet. Framför allt saknas det följdfrågor. Till damfotboll.com säger hon:
”Så här i efterhand kan vi konstatera att om man inte har tillräckligt många friska spelare, och spelare som haft mycket speltid under våren så räcker man inte till på internationell nivå idag.”
Självklart påverkade skadeläget. Men frågorna man ställer sig är hennes eget ansvar i frågan. Dels varför hon tog ut så många halvskadade spelare i truppen. Dels om hon inte tycker att hon borde ha hjälpt till att vila spelare genom att rulla på fler i landskamperna.
I intervjuerna saknar jag också frågor om vad som händer nu. Vilken riktning tänker hon ta med sitt lag. Skall hon bara köra på? Jag blir lite orolig när jag hör henne säga så här till SVT:
”När jag tittar tillbaka på VM handlar det väldigt mycket om anfallsspelet. Att tro på en anfallsidé och att alla gör det. Det pratas en hel del om försvarsspel, med all rätt, men den här pendeln måste tillbaka till anfallsspelet så att våra, skall vi säga stjärnor, Lotta Schelin och Caroline Seger – de skall dominera, och det skall vara i anfallsspelet.”
Jag hade hoppats att hon den här gången skulle börja att bygga upp laget genom att skapa ett stabilt försvarsspel. Men citatet ovan indikerar tyvärr det motsatta. Å andra sidan väcker det här citatet från samma SVT-intervju bättre vibbar:
”Vi spelade 0–0 mot USA. USA går och vinner hela VM:et, då tänker man: hm, vad är det vi gjorde som var rätt? Och vad skall vi göra mer utav det?”
Det laget gjorde rätt mot USA var ju att man spelade ett tajt och uppoffrande försvarsspel. I själva spelet skapade vi ju faktiskt inte en enda målchans mot USA. Däremot fanns det en känsla av trygghet i defensiven. Och så var vi farliga på fasta situationer.
Som jag ser det är det när vårt landslag kan ta med sig den trygghetskänslan ut på planen i varje match som vi redo att utmana om medaljer i mästerskap igen. Sundhage borde alltså jobba hårt på att få spelarna att känna defensiv trygghet.
I går var alltså USA:s guldlag i Los Angeles och mötte sina supportrar, i morgon tar kronprins William emot det engelska bronslaget och i kväll (Tv4sport 19.30) drar damallsvenskan igång igen med AIK–Piteå.
Jag avslutar i och med det här inlägget min VM-bevakning, men det är ju ofrånkomligt att VM kommer att nämnas i ett eller annat inlägg även framöver.
Under VM-uppehållet har AIK bytt tränare. Mattias Eriksson har tvingats lämna plats för Nazanin Vaseghpanah. Det blir intressant att se om det bytet får någon positiv effekt för Solnalaget.
Kanske har Vaseghpanah snappat upp några av de trender som har märkts under mästerskapet i Kanada, vilket skulle kunna lyfta AIK från sitt prekära läge i det damallsvenska bottenträsket. Mitt sista VM-inlägg har jag tänkt att just ta upp de trender som varit synbara i Kanada.
En allmän trend som det kanske inte går att lära sig så mycket av, men som är väldigt positiv, är att spelstandarden på den internationella damfotbollen fortsätter att förbättras med mycket hög hastighet. Såväl den taktiska skickligheten som den individuella tekniken har blivit klart bättre sedan 2011.
Av de 24 VM-lagen i Kanada höll 21 god nivå, något som gör att man kan slå fast att beslutet att öka antalet lag var klokt.
På sikt kan det nog även bli 32 lag. Fast det lär det nog dock dröja några år, för i nuläget är det bara i Europa som det finns tillräcklig potential bland de lag som stod utanför VM. Och att släppa in ytterligare åtta europeiska lag lär inte vara aktuellt.
Spelmässigt var den största trenden den allt större taktiska medvetenheten, vilket i första hand visade sig genom det genomgående förbättrade försvarsspelet.
Det här var ju försvarsspelets VM, ett mästerskap där en stabil defensiv ledde till framgång – inte hög press och böljande anfallsfotboll. Till slut utdelades alla medaljerna till lag som i större grad tog sig fram genom en stabil, välorganiserad och uppoffrande försvarsfotboll än genom publikfriande offensiv – jag tänker förstås på USA, Japan och England.
Intressant var ju att USA inledde VM med en 4-4-2-uppställning där man hade tre utpräglade forwards på planen, plus offensivt inriktade mittfältare som Lauren Holiday, Carli Lloyd och Megan Rapinoe och offensivt lagda ytterbackar. Trots den hyperoffensiva balansereringen höll man ihop defensiven, medan man inte fick ut speciellt mycket av lagets stora offensiva kvaliteter.
Men när man bara hade en utpräglad forward på planen och valde en på pappret mer defensiv 4–4–1–1-uppställning växte även offensiven. Plötsligt hade man ett sylvasst anfallsspel.
Fast det är värt att notera att både i semifinalen och finalen valde USA att spela kontringsspel. Både Tyskland och Japan hade större bollinnehav mot USA, utan att kunna skaka amerikanskorna. USA backade hem och lät motståndarna ha bollen på ofarliga ytor. När amerikanskorna vann bollen hade de däremot ett snabbt, precist och offensivt passningsspel. Då hotade de hela tiden motståndarlagen.
För de lag som i första hand hade ett offensivt tänk, och som satte hög press, blev VM däremot ingen framgång. Här tänker jag i första hand på Frankrike och Tyskland. Fransyskorna hade ett så bra anfallsspel att de kunde ha gått hela vägen, men de föll på bristfällig effektivitet. Tyskorna föll däremot i första hand på att man hade en för långsam backlinje och blev alldeles för känsliga för kontringar.
På det här temat vill jag tipsa om när Calle Barrling besökte SVT:s VM-soffa i samband med kvartsfinalerna. Vår F19-förbundskapten konstaterade just att de svenska ”spionerna” hade sett en gemensam trend i Kanada, nämligen att nästan alla lag var försiktigare än tidigare – och backade hem. Alltså att de flesta lagen spelade ett lågt försvarsspel för att stänga ytan bakom sin backlinje.
Barrling konstaterade att det innebär att lagen måste hitta verktyg som biter mot den typen av defensivt medvetna motståndare. Alltså att kravet på ett kreativt kombinationsspel ökat. Om fyra år kommer vi säkert se fler lag än Frankrike som har kapacitet att spela ett högt försvarsspel och bjuda på ett snabbt och kreativt kombinationsspel i offensiven.
Det är ju så att försvars- och anfallsspel växeldrar. När försvarsspelet blir bättre måste man hitta nya sätt att anfalla på. Och när anfallsspelet blir bättre måste man vässa försvaret.
Tillbaka till det förbättrade försvarsspelet. En annan följd av det är att betydelsen av fasta situationer har ökat. Det märktes inte minst när det blev tajta och jämna matcher i slutspelet. I de fyra sista VM-matcherna gjordes det första målet på fasta situationer i form av straffar eller hörnor.
USA kopplade ju exempelvis ett järngrepp om finalen genom två tidiga hörnmål.
Den intressanta funderingen som följer på det här iakttagelserna är ju frågan: vad betyder det här då för det svenska landslaget?
Det är ju förstås en väldigt bra fråga som måste utredas grundligt. Tyvärr var det ju inte oväntat att vårt lag skulle vara långt ifrån någon guldstrid.
I samband med trupputtagningen konstaterade ju jag att vi får vara nöjda om Sverige kvalar in till OS. Jag ansåg i samma inlägg att Pia Sundhage spelade ett högt spel på mittfältet, där bristen på bollvinnare var överhängande.
Där och då anade jag dock inte att vår insats skulle bli riktigt så dålig som den blev. Fast hade jag vetat att det skulle bli de låga försvarens VM borde jag ha förstått. Sanningen är ju att Sverige hade jätteproblem att få hål på lågt spelande blåbärslag i VM-kvalet.
Det är ju också så att Sverige var lite av en föregångare när det gäller den här typen av fotboll. Det var ju på många sätt så som vårt lag spelade i VM 2011. Då var Sverige ett otäckt lag att möta, ett stabilt kollektiv som inte bjöd på något, men som var hyperfarligt varje gång det närmade sig motståndarnas straffområde.
Faktum är att jag tänkte 2011 när jag såg det svenska U21-landslaget på herrsidan vinna EM-guld i förra veckan. U21 byggde sina framgångar på hårt defensivt arbete och på sylvassa omställningar. Det var samma framgångsrecept som vårt F19-landslag använde i EM 2012 och vårt P17 i VM 2013.
Faktum är att det där U21-laget gjorde väldigt mycket nytta för Sundhage. Det kanske inte räddade henne kvar på jobbet, för känslan är att det aldrig var nära att hon skulle få sparken. Men U21-framgångarna gjorde att Sundhage och hennes lag slapp ifrån en hel del negativt fokus efter hemresan. Det svenska fotbollsintresset flyttades ju snabbt till Tjeckien och U21.
Huruvida det är bra eller dåligt för svensk damfotboll att Sundhage sannolikt blir kvar är ju omöjligt att veta. Spontant känns det inte bra, eftersom hon har gått vilse en gång och gjort att vi tappat både vår försvarsorganisation och två års utveckling.
Men väljer förbundet att satsa på Sundhage igen är det bara hoppas att hon gör en bättre analys av vad som krävs framöver och kanske kan hitta ett nytt och bättre spår för vårt A-landslag.
Tillbaka till Calle Barrlings analys i SVT. Han pratade om att man kan se och lära av den typen av kombinationer som Tyskland och Frankrike använder. Han sa också att:
”Sett ur ett längre perspektiv är det inte så att man bara för att man har felvallat i ett mästerskap har inte hela landets fotboll blivit sämre. Jag tycker att våra ungdomslag har bevisat det de senaste åren.”
Ja, det finns talang i Sverige. Men vi måste satsa på rätt spelare. Vi måste ha mer kreativitet, mer smartness. Mot starka, lågt stående backlinjer funkar det inte att spela med forwards som helst bara vill springa i djupled som Lotta Schelin och Sofia Jakobsson.
Vi måste hitta både smarta forwards och smarta offensiva mittfältare.
Barrling nämnde Kosovare Asllani som en spelare som trivs i spelyta två, alltså ytan framför motståndarnas backlinje. Där har han mitt medhåll. Nu var Asllani skadad i Kanada och kunde inte göra sig själv rättvisa, men det ologiska var ju att hon från början var placerad som yttermittfältare i Sundhages VM-lag. På kanten kommer hon för långt ifrån de ytor där man vill se henne.
Kosovare Asllani
Jag såg på Tv4 häromdagen att Sundhage hade pratat med Lotta Schelin och att vår förbundskapten var lycklig över att ha Schelins stöd. Det är ju bra.
Men faktum är att jag tycker att Sverige skall lära av det här VM-fiaskot och förutsättningslöst börja bygga ett helt nytt lag utifrån de förutsättningar som kommer att gälla framöver.
Lotta Schelin är förstås del av ett sådant bygge, men är det kring henne man skall bygga framtidens lag? Jag är inte säker. Jag tycker att man bör lyfta på stenarna och se vad som finns under. Kanske kommer man fram till att de spelare som var med i Kanada kommer att vara Sveriges bästa även om ett och två år, och då är det ok. Men jag tycker alltså att man bör ge nya spelare chansen att visa upp sig innan man satsar vidare på årets VM-lag.
Kanske kan det vara kring Asllani som den svenska offensiven bör byggas framöver.
Kollar vi längre fram i tiden är den allra största utmaningen för svensk damfotboll att hitta smartare forwards och offensiva mittfältare. Här har jag lite lösa funderingar.
De flesta framgångsrika damfotbollsspelare har ju spelat pojkfotboll ganska högt upp i åldrarna. Jag tycker att man kanske skall fundera på att låta stora talanger träna med pojklag ännu högre upp i åldrarna. Där tvingas tjejerna utveckla sitt spelsinne för att kompensera för grabbarnas bättre fysik.
Några andra tankar jag har är att köra flickfotboll på mindre planer. Kanske sjumanna till och med 14 års ålder och sedan spela elvamanna mellan straffområdena upp till 19 års ålder. Alltså bara ha seniorfotboll på fullstor plan – allt för undvika att bara premiera snabba djupledslöpare utan även ge större plats för närkampsspel och för de spelare med god speluppfattning. Dessutom tvingar kortare planer fram mer kant- och inläggsspel – vilket i sin tur borde öka nickförmågan.
Kollar vi Sundhages svenska VM-elva i år gick det ju knappt spela inläggsspel. Ingen av de offensiva spelarna hade ju förmågan att vinna nickdueller.
Däremot står sig vårt landslag mycket bra när det gäller fasta situationer. I backlinjen finns den nickstyrka som krävs på internationell nivå.
Slutligen ser jag en annan brist i landslaget – vinnarskallarna. Känslan är att det är för många snälla spelare och för få som är beredda att offra näsan för att slänga sig fram och nicka in ett segermål. De vinnartyper som finns i våra flicklandslag måste vårdas på bästa sätt.
Här slänger jag gärna in en U21-jämförelse igen. Kolla in en spelare som John Guidetti. Han var långt ifrån den bästa svenska spelaren i EM, kanske borde han inte ens ha platsat på rent spelmässiga grunder. Men ändå var han kanske viktigast i laget. För vilken ledare och vilken vinnare han var – både på och vid sidan av planen. Han föregick med gott exempel genom stenhårt jobb på planen och glada och uppmuntrande miner när han satt på bänken. Det var liksom inte snack om att deppa eller gnälla när han blev utbytt. Stort.
Min lista över VM-inlägg börjar gå mot sitt slut. Det här är det näst sista planerade inlägget om mästerskapet, ett inlägg där jag tänkte redovisa några listor.
Den första listan är slutplaceringarna i VM. Jag är inte säker, men jag tror att det är så här man räknar officiellt. Fördelningen av platserna ett till fyra är ju inga konstigheter.
Lagen 5–8 och 9–16 har placerats efter hur de presterat i tidigare omgångar. De lag som tagit flest poäng av lagen 5–8 placeras högst. Bland de lag som åkte ut i åttondelsfinalerna är första kriteriet vilken placering man hade i gruppspelet, sedan antalet poäng. Samma upplägg gäller för de som åkte ut i gruppspelet. Det ger följande slutlista:
1) USA
2) Japan
3) England
4) Tyskland
5) Frankrike
6) Kanada
7) Australien
8) Kina
9) Brasilien
10) Norge
11) Kamerun
12) Sydkorea
13) Holland
14) Colombia
15) Schweiz
16) Sverige
17) Thailand
18) Costa Rica
19) Nya Zeeland
20) Spanien
21) Nigeria
22) Mexiko
23) Elfenbenskusten
24) Ecuador
Nu vet vi ju att lottningen av gruppspelet var geografisk och att upplägget på slutspelsträdet var riggat, vilket gör att placeringslistan inte fullt ut avslöjar lagens styrka. Thailand hamnar exempelvis för högt.
Jag rankade ju alla 24 lagen inför VM. Om jag skulle ge mig på en liknande ranking nu efter, en ranking koncentrerad till spelstyrka, så skulle den se ut enligt följande: (siffran inom parentes är hur jag rankade laget inför VM)
1) USA (2)
2) Frankrike (3)
3) Tyskland (1)
4) Norge (8)
5) England (5)
6) Japan (4)
7) Kanada (6)
8) Australien (12)
9) Brasilien (9)
10) Kina (16)
11) Colombia (19)
12) Sverige (7)
13) Kamerun (20)
14) Schweiz (10)
15) Holland (11)
16) Nya Zeeland (14)
17) Nigeria (15)
18) Sydkorea (17)
19) Costa Rica (21)
20) Mexiko (18)
21) Spanien (13)
22) Thailand (24)
23) Elfenbenskusten (23)
24) Ecuador (22)
Det finns ju en del placeringar här som man kan diskutera. Norges har jag själv funderat mycket över. Men jag har kommit fram till att norskorna hade ett lag med stor kapacitet, men som försvann alldeles för tidigt. Jag tyckte ju att Norge var bättre än England och borde ha vunnit lagens inbördes möte, något som berättigar placeringen ovan. Enligt samma princip tycker jag att England var bättre än Japan. Man kan även diskutera Tysklands placering, och så vidare…
De lag som tagit störst steg i positiv riktning är Australien, Kina, Colombia och Kamerun. De största rasen står Sverige, Schweiz och Spanien för.
Totalt är väl det här en signal om att det antingen är lagen från Europa som har underpresterat, eller jag som hade övervärderat våra europeiska representanter inför mästerskapet. Eller så är det en kombination av båda.
De färska världsmästarna har fått gratulationer från höger och vänster. I går var de i Los Angeles och mottog folks gratulationer. På fredag är det en motsvarande ceremoni i New York.
Här är ett klipp från Los Angeles där Abby Wambach håller ett litet anförande som avslutas med att hon och Amy Rodroguez introducerar en ny version av VM:s mest använda ramsa, ”I believe that we will win”:
Innan avresan till Los Angeles hade USA en ceremoni i Vancouver där man firade att landslagströjan numera pryds av tre stjärnor. I klippet från i förrgår kan man konstatera att Jill Ellis egentligen avslöjar den nyhet som kom ut i går, alltså att Lauren Holiday nu avslutar sin karriär. När Ellis lämnar över tröja nummer 12 säger hon:
”What a send off for you my friend”
Slutligen är här ett rätt roligt klipp där Barack Obama gratulerar laget och konstaterar att damfotbollen har återtagit tittarrekordet för fotboll i USA:
I kväll svensk tid kom den lite överraskande nyheten att nyblivna världsmästaren och dubbla olympiska mästarinnan Lauren Holiday nu slutar i USA:s landslag.
Det var överraskande i alla fall för mig. Tydligen har rykten florerat i USA om att det här skulle ha varit på gång. Men jag tycker att det är synd Holiday som fyller 28 i september lägger av i så tidig ålder.
Hon är ju en av USA:s allra mest talangfulla spelare. I VM fick hon inledningsvis spela i rollen som defensiv innermittfältare, en roll hon egentligen helst slipper. Holiday är ju som bäst i nummer 10-rollen, den som hon har i klubblaget FC Kansas City. Där har hon varit dominant de senaste säsongerna.
Holiday säger att hon givit landslaget tio år, nu är det dags att prioritera familjen. Holiday hette tidigare Cheney, men bytte efternamn när hon gifte sig med ungdomskärleken och NBA-stjärnan Jrue Holiday.
Det lär bli en del förändringar i Jill Ellis trupp framöver. Abby Wambach har ju antytt att hon också skall sluta i landslaget, samma sak med Christie Rampone, Shannon Boxx och kanske ytterligare några spelare. Ingen av de här har dock definitivt sagt tack och hej ännu.
USA skall spela tio landskamper i höst som ett slags eriksgata. Det spekuleras i att någon av dem att bli Holidays avskedsföreställning i landslaget. Om VM-finalen var hennes final bjöd hon på en mäktig avslutning. För den volley hon smällde in till 3–0 är inte att leka med.
Det har ju gått ett litet tag sedan Sverige fick åka hem från Kanada. Sedan dess har jag match för match gått igenom de spelarbetyg jag satte på de svenska spelarna. Utifrån de betygen har jag givit var och en ett totalbetyg för mästerskapet.
Det är bara två spelare som jag tyckte når upp till betyget bra, Hedvig Lindahl och Therese Sjögran.
De flesta defensivt inriktade spelarna kommer undan med godkänt betyg. Tyvärr svek de offensiva spelarna. Värst var det med Lotta Schelin – som jag ser som Sveriges allra sämsta spelare i VM.
Hon ursäktade sig under mästerskapet med att hon blev ensam på topp när Sverige valde att spela med ett lågt försvarsspel. Så är det. Frågan kom bland annat upp även häromdagen när Schelin satt med i TV4:s VM-studio. Hon är självkritisk i klippet och verkar ha funderat en hel del över varför det gick som det gick.
Tyvärr tycker jag att annars utmärkta Hanna Marklund kunde ha ställt frågan om Schelin kände sig isolerad på ett annat sätt. Det hade varit intressant att få en mer konstruktiv analys av rollen som ensam spjutspets.
Apropå det har jag suttit och studerat Alex Morgan så mycket det har gått via tv-rutan. I USA:s sista matcher har ju laget spelat lågt med Morgan som ensam forward.
Jämför man Sverige–Tyskland med USA–Tyskland vann tyskorna bollinnehavet med 51–49 i båda matcherna. USA backade ofta hem med tio spelare och lämnade Morgan ensam på mittlinjen.
Trots det är skillnaden mellan matcherna gigantisk. Mycket för att Morgan hela tiden var ett hot mot den tyska backlinjen.
Trots att hon varit ensam har Morgan vunnit bollar och skapat lägen. Visst har USA:s stjärnforward gjort färre mål än hon brukar. Men hon har gjort ett stort jobb för laget genom att springa smart och genomtänkt.
När USA har rensat har ofta Morgan räknat ut var bollen skall hamna. Ibland har hon vunnit närkamperna, andra gånger har hon jobbat fram inkast eller frisparkar åt laget. Och när det varit läge för spel i djupled har Morgan löpt in i de ytor där motståndaren varit som mest sårbar.
Det om det. Här är mina VM-betyg på de svenska spelarna. Jag tar gärna emot synpunkter:
3: Therese Sjögran
Det här är en stark trea. Lagets ålderkvinna avslutade nämligen sin landslagskarriär med flaggan i topp. Hon prickade formen perfekt och var totalt sett bästa svenska utespelaren. Det var på hennes fina hörnor och frisparkar som vi skapade våra få målchanser.
3: Hedvig Lindahl
Är i sitt livs form och slåss med Sjögran om priset till bästa svenska spelaren i VM. Känns både säkrare och stabilare än hon varit tidigare. Går egentligen inte att lasta för något av de åtta baklängesmålen.
2,5: Lisa Dahlkvist
Gjorde ett utmärkt VM med tanke på sin skadebakgrund. Nyttig arbetsmyra på mitten. Tror faktiskt inte jag har sett henne så formstark sedan 2011.
2,5: Amanda Ilestedt
Sista backen in i truppen blev ganska omgående ordinarie i mittförsvaret. Var inte felfri, drog bland annat på sig en slarvig straff mot Mittag. Men med tanke på förutsättningarna gjorde hon en mästerskapsdebut med mersmak. Var inte minst ett farligt vapen på offensiva hörnor.
2: Elin Rubensson
Är fortsatt väldigt oslipad i defensiven och gjorde ett flertal felbedömningar. Väger upp ofta upp bristerna genom att vara offensivt vass. Visade hög klass som yttermittfältare mot Tyskland. Med tvekan godkänd.
2: Nilla Fischer
Godkänd, men ändå en besvikelse. Skulle bära den svenska backlinjen, men vacklade flera gånger. Hade bland annat en väldigt tuff defensiv andra halvlek mot Nigeria. En halvlek som slutade med en ödesdiger kramp.
2: Sofia Jakobsson
Godkänd för sin otroliga vilja och för att hon jobbade fram många hörnor. Sprang otroligt mycket, men måste jobba både på spelförståelse och bolltouch. För många av löpningarna var i blindo – och mottagningar och passningar satt långt ifrån alltid där de skulle.
2: Linda Sembrant
Var mycket oväntat Sveriges vassaste anfallsvapen. Tvåmålskytt trots begränsad speltid och bara tre avslut – det är grym effektivitet. Offensiven är värd ett högre betyg, men defensiven drar ner det. Stod nämligen för ett vansinnigt dyrt misstag vid Nigerias 3–3-mål.
2: Jessica Samuelsson
Är lysande i det defensiva duellspelet. Men offensivt finns det väldigt mycket att förbättra. Är nämligen lättpressad i och med att bollmottagningarna inte alltid sitter samt att passningsprecisionen har gigantisk förbättringspotential.
1,5: Lina Nilsson
Underkänd som ytterback, godkänd som yttermittfältare. Då blir snittbetyget 1,5. Blandade och gav i VM. Var exempelvis helt uppsnurrad mot Nigeria, men gjorde en kanoninsats mot USA.
1,5: Caroline Seger
Motsvarade inte förväntningarna som svensk spelmotor. Höll i och för sig i bollen, men spelade alldeles för ofta i sidled eller bakåt. När passningarna gick framåt var det ofta med onödigt hög risktagning.
1,5: Emma Berglund
Når inte upp till godkänt betyg, delvis på grund av yttre omständigheter. Kom in i VM med skadesviter, något som ledde till ödesdiger kramp i premiären. Fick sedan en ovan roll som högerback mot Tyskland. Hade tyvärr sämre passningsspel än jag tänkt mig.
1: Kosovare Asllani
Underkänd. Hamnar på det här betyget mycket på grund av sina skadeproblem. Men även för att hon placerades på fel position. Kosse är ingen yttermittfältare – det syntes tydligt mot Nigeria.
1: Olivia Schough Hade en otacksam uppgift. Spelade bara en halvlek, det i ett svenskt lag som krampade mot Nigeria. Sprang och ville mycket, men lyckades inte uträtta något konstruktivt.
1: Lotta Schelin
Lyckades inte få till ett enda riktigt avslut mot mål på sina fyra VM-matcher. Visade lite kvalitet i åttondelsfinalen mot Tyskland, men var ändå inte nära den nivå som hon visade för fyra år sedan. En stor besvikelse.
VM 2015 är över. Jag brukar ju sammanfatta varje damfotbollsår i vinjetter eller rubriker. Det känns rätt att köra sammanfattningen av mästerskapet i Kanada enligt samma upplägg. Här är mitt VM i rubriker:
Guldlaget: USA. Efter fem halvdana matcher hittade amerikanskorna rätt och uppträdde som mästarinnor på alla sätt i de två sista matcherna.
Största vinnaren: De stora matchernas mästarinna Carli Lloyd förstås. När Jill Ellis från semifinalen valde att bygga USA:s offensiv kring mittfältaren visade hon sin klass. Finalens första kvart är redan fotbollshistoria. Tänk bara att göra mål från mittlinjen i en VM-final. Och att det är ditt tredje mål innan 16 minuter har spelats. Magiskt.
Skönaste avslutningen: Legendaren Abby Wambach fick som väntat mest agera inhoppare i VM. Men till slut stod tidernas målskytt i landslagssammanhang där som den vinnare hon är. Wambach lyfte VM-pokalen ihop med Christie Rampone och kan nu njuta av att ha vunnit allt som går att vinna under sin landslagskarriär.
Skyttedrottningen: Titeln tillföll tyska forwardsesset Celia Sasic, men med mycket liten marginal. Sasic gjorde sex mål och ett assist på 553 spelminuter. Tvåan Carli Lloyd kom upp jämsides i mål och assist men spelade 77 minuter mer. Personligen är jag rätt nöjd med mitt tips av skytteligatoppen. Lloyd var jag inte nära att pricka in, men jag prickade ettan Sasic och hade med trean Anja Mittag på min lista över utmanare.
Bronstjejen: Engelska högerbacken Lucy Bronze förstås. Inte bara för sitt namn, utan för att hon var Englands bästa spelare och sannolikt även VM:s allra bästa ytterback.
Olyckligaste: Engelska mittbacken Laura Bassett var otröstlig efter sitt självmål på övertid i semifinalen mot Japan.
Lyckligaste: Det lyste av glädje kring Laura Bassett efter bronsmatchen.
Rekordsiffrorna: Det slogs rekord på rekord för tittarsiffror runtom i världen. Det mest anmärkningsvärda slogs i USA för gårdagens final. Totalt såg 26,7 miljoner amerikaner finalen – det är nytt rekord för en fotbollsmatch i USA. Siffrorna överstiger alltså även de högsta som noterats för herrfotboll.
Den falska matematiken: Rekorden för tittarsiffror utgår jag ifrån att de är korrekta. Däremot vet jag att noteringarna för publiksiffror på arenorna är tillrättalagda. Officiellt sägs att 1,35 miljoner åskådare räknades in under mästerskapet. Med tanke på att man räknade samma publiksiffror för båda matcherna när det var dubbelmatch under gruppspelet är siffrorna inte korrekta. Det var exempelvis långt ifrån fullsatt i Winnipeg på Sverige–Nigeria och Australien–Nigeria. Båda matcherna har dock bokförts som fullsatta. Det gör att snittpubliken 26029 är en klart överdriven siffra. Däremot är det inte falsk matematik att sju matcher spelades inför publiksiffror på över 50000 åskådare och att 54027 på Kanada–England var VM:s högst notering.
Vänligaste välkomstkommittén: Svenska Fotbollförbundets ordförande och generalsekreterare som tog emot vårt svenska lag på Arlanda med skylten:
”Vi kommer alltid igen.”
Största personligheten: Meghan Klingenberg. Jag hade aldrig träffat den amerikanska vänsterbacken tidigare, men hon blev omgående en personlig favorit. Förutom att han är grymt verbal och charmig var hon underbar mot oss i media i den mixade zonen. Medan flera andra amerikanska spelare lät som förinspelade band och mest ville vidare till spelarbussen tog sig Klingenberg gott om tid och ansträngde sig verkligen för att ge bästa möjliga svar. Högsta betyg.
Som en parentes gillade jag att Klingenberg och Morgan Brian är inneboende hos NBA-profilen Jeff van Gundy och hans familj. Läs om det här.
Den ende som fått sparken: Nigerias förbundskapten Edwin Okon fick lämna sitt jobb efter jumboplatsen i grupp D. Han är hittills den ende som fått sparken av de 24 kaptenerna.
Det mest omtalade brevet: Hela den spanska truppen gick ihop och skrev ett öppet brev om få en ny förbundskapten istället för Ignacio Quereda. Ännu har det inte gått igenom, men det finns indikationer på att spanjorskorna kommer att få en ny landslagsledning. Vi får se om förbundet informerar spelarna brevledes…
Snällaste laget: Australien vinner den ligan – de drog inte på sig en enda varning eller utvisning under sina fem matcher. Även Costa Rica lämnade Kanada utan att ha dragit på sig några kort – fast de spelade bara tre matcher.
Värsta krampen: Drabbades Sverige av mot Nigeria. Först Kosovare Asllani, sedan Emma Berglund, Nilla Fischer – och på något sätt till slut hela laget.
Största skrällen: Colombias 2–0-seger mot Frankrike. Det var inte en skräll – det var en bomb. Fast lite hjälp fick man av en svag domarinsats. För Frankrike skulle förstås haft straff för den colombianska handpåläggningen vid ställningen 1–0.
Största domartavlan: Det här tilltaget från Daniela Montoya blev alltså inte straff:
Charmigaste inslaget: Klackarna som stöttade Kamerun och Elfenbenskusten. Den senare sjöng och hyllade sitt lag även efter 10–0-förlusten mot Tyskland. Respekt. Kameruns underbara klack fick jubla fler gånger. Firandet ihop med spelarna efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton värmde definitivt mitt hjärta. Det var underbart att få se den glädjen.
Största svikaren: Damfotbollens självutnämnde gudfader Sepp Blatter som inte vågade åka över Atlanten för att ta hand om sitt gudbarn.
Snyggaste överstegsfinterna: De bjöd helt klar Lady Andrade från Colombia på.
Viktigaste avstängningarna: När Megan Rapinoe och Lauren Holiday inte fick spela mot Kina tvingades Jill Ellis kasta om i USA:s startelva. Då fann hon grunderna till det som skulle bli ett guldspel. För det var en väldigt stor skillnad mellan det USA som inledde turneringen och det som avslutade den. Det USA som inledde VM hade tre forwards på planen och var uddlöst. Det USA som avslutade hade en forward och var sylvasst. Logik?
Mest spektakulära filmningen: Dött lopp mellan Steph Houghton och Clarie Lavogez. För fyra år sedan filmade inte fotbollstjejer. I år har tyvärr otyget gjort sitt intåg även i damfotbollsmatcher – vilket gjort de svaga domarnas jobb ännu svårare. Som väl var kom inte Lavogez undan med sitt skådespel. Det gjorde däremot Houghton…
Mest ödesdigra beslut: Och modigaste. Claire Lavogez igen. Frankrikes yngsta spelare ville visa att hon är en vinnare och erbjöd sig att slå den sista straffen. Modigt och kaxigt. Men tyvärr ödesdigert.
Snyggaste bollmottagningen: Norges Emilie Haavi mot Thailand. Se den här.
VM:s bästa rörmokare: Sannolikt Australiens 19-åriga talang Larissa Crummer, som jobbar som rörmokarlärling vid sidan av sin fotbollssatsning. Tidningen Canberra Times uppmärksammade inför kvartsfinalen hur många av spelarna i The Matildas hade ”vanliga jobb” vid sidan av fotbollen. På länken ovan kan du själv se vilka som jobbar i sportaffär, vilka som jobbar som förskollärare, apoteksassistent och barista, samt vem som sysslar med finansplanering.
Mest nonchalerade: Tyska vänsterbacken Jennifer Cramer ville ha Nadine Angerer:s uppmärksamhet inför en av gruppmatcherna. Det gick inte så bra…
Bästa matchen: Tyskland–Frankrike. Jämn, välspelad och grymt spännande. En riktig höjdare.
Mest ointresserade: Kontinenten Sydamerika. Där har damfotbollen en vansinnigt lång väg att gå. Att turneringen krockade med herrarnas Copa America gjorde inte saken bättre. Kanske kan nästa års OS hjälpa till lite med intresset i Brasilien. Men totalt sett har Sydamerika tappat de senaste åren. Medan resten av världen utvecklas i raketfart står de sydamerikanska länderna stilla.
2007 spelade Brasilien final. 2011 åkte man ut mot USA i en dramatisk kvartsfinal. I årets VM saknade Sydamerika för första gången sedan 1995 ett lag bland de åtta bästa. Oroväckande.
Snabbaste hattricket: Om vi räknar i antal minuter från mål ett går priset till Fabienne Humm som satte tre mål på fem minuter mot Ecuador.
Snabbaste hattricket: Om vi räknar från matchstart går priset till Carli Lloyd. Drygt 15 minuter tog det innan Lloyd hade gjort tre mål i finalen mot Japan.
De ifrånkörda: Domarna. Medan spelarna blir bättre och bättre släpar domarnivån efter. Att det blir en del svaga insatser i gruppspelet får man kanske acceptera, men att så många slutspelsmatcher avgjordes av svaga domarinsatser är inte acceptabelt. Domarkvaliteten måste höjas. Fifa har valt att bara satsa på kvinnliga domare inom damfotbollen. Det är kanske dags att omvärdera det beslutet. Låt de bästa döma. Låt alltså de bästa kvinnorna döma internationell herrfotboll och låt herrar döma damfotboll.
Största fiaskot: Sverige skulle vinna VM – så lät det för ett år sedan. I våras ändrades målsättningen en aning. Men att världsfemman skulle lämna Kanada utan att vinna någon match, placerade som nummer 16 – det är ett fiasko.
Bästa upplägget: Hade Kanada. De hade fått ett skräddarsytt slutspelsträd – förutsatt att man vann sin grupp. Det gjorde man. Ändå tog det roliga slut i kvartsfinal. Det jag såg av Kanada var trots allt Christine Sinclair väldigt bra. Hon vräkte inte in mål som i fornstora dar, men låg bakom det mesta av det bästa från Kanada. Hon serverade lagkompisarna, som dock inte var bra nog.
Snyggaste målet: Den officiella omröstningen är igång. Här är de tolv kandidaterna. Det är inte lätt, men personligen röstar jag på Maren Mjelde. Det går knappast att slå en frispark så mycket bättre än hon gjorde mot Tyskland.
Mest surrealistiska upplevelsen: För egen del var det att sitta ihop med tio andra svenska journalister i en hotellrestaurang tvärs över gatan från landslaget och se om Sverige skulle gå vidare eller inte. Det blev avancemang ur gruppspelet, något som gör att hoppet om OS fortfarande lever.
Avskeden: Ett antal stora spelare gjorde sina sista VM och tog farväl från fotboll på allra högsta nivå i och med VM. Det finns därmed anledning att tacka följande lirare för alla högtidsstunder genom åren. Tack Therese Sjögran, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Abby Wambach, Christie Rampone, Shannon Boxx, Nadine Angerer och Homare Sawa. Jag har säkert glömt några här. Tack till er också…
Konstigaste avskärmningen: Medan de flesta lagens spelare var otroligt aktiva på sociala medier stängde det svenska laget ner helt. Det visade sig knappast vara ett framgångsrecept. Tvärtom gick ju guldet till USA – det lag där spelare och förbund engagerade sig allra mest på sociala medier. Det kanske är dags för en ny mediepolicy för vårt landslag?
Positiv utökning: Det funkade utmärkt med att ha 24 lag i VM-slutspelet. Däremot är det tråkigt att Uefa inte lägger mer kraft på att förhandla till sig ett rättvist antal platser i VM och OS. Medan flera världsdelar fick med för många lag saknades flera kvalificerade europeiska lag i Kanada. Och att Europa bara har tre OS-platser är närmast pinsamt från Uefas sida.
De sämsta vattenspridarna: Det manuella bevattningssystemet i Ottawa.
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Största dubbelmoralen: Fifa kräver att spelarna ställer upp bakom en skylt med fair play inför matcherna… Men när VM skulle lottas valde Fifa att strunta i att lotta de toppseedade lagen. De riggade ett upplägg där Kanada skulle få enklast möjliga väg till finalen. De tre högst rankade lagen placerades alla på samma halva av slutspelsträdet. Fair play?
Största sågningen: Den uteblivna lottningen drabbade Frankrike, något som fick Camille Abilyatt såga Fifa:
En blogg om internationell damfotboll 