I går skrev jag ett inlägg som handlade om två olika debattämnen, men som även väckte en tredje diskussion.
Först konstaterar jag att tråden med Kristianstads jobbiga matchkrockar snabbt togs upp av Kristianstads-Bladet, där KDFF:s ordförande är rejält orolig över publikutvecklingen. Det finns nog anledning att tro att både ordföranden och kassörer i fler damallsvenska föreningar än bara KDFF börjar bli lätt skakiga över vårens usla publiktillströmning.
Vi får verkligen hoppas att det blir en rejäl EM-effekt. Annars lär krisrubrikerna dyka upp i höst igen.
Så till den där tredje debatten som mitt inlägg väckte. Det var signaturen Bosse som beklagade att Elin Rubensson måste skolas om till ytterback för att utländska spelare tagit hennes forwardsplats i Malmö.
Jag ser det på ett helt annat sätt. I våra flicklandslag vimlar det av talangfulla forwards. Spelare som Lina Hurtig, Marija Banusic, Rubensson, Mimmi Löfwenius, Stina Blackstenius, Linda Hallin, Pauline Hammarlund med fler nämns som framtida A-landslagsspelare.
I A-landslaget finns dessutom redan forwards som Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson, som båda fortfarande är ganska unga.
Vem som helst kan räkna ut att alla de ovan nämnda spelarna inte kan bli landslagsforwards.
Vill talangerna nå A-landslaget måste ett par av dem således söka andra positioner. För vissa av dem är mittfältet en naturlig reträttplats. Men jag hoppas att ett par av dem kommer att sluta som ytterbackar.
Som jag ser det är nämligen ytterbacksplatserna de där vi har klart sämst konkurrens i svensk damfotboll. Egentligen har vi bara Sara Thunebro som håller hög internationell nivå, och hon börjar sannolikt se slutet på karriären. Vi skriker alltså efter duktiga ytterbackar.
Ytterbacken är dessutom en väldigt viktig spelare. Många anfall inleds nämligen med uppspel därifrån. Det är alltså väldigt mycket värt att ha en teknisk och passningsskicklig ytterback, och inte bara någon som kan skicka i väg bollen så långt som möjligt.
Nu vet vi ju inte vart testet med Rubensson kommer att sluta. Men hade jag hetat Pia Sundhage hade jag nog varit tacksam för att Malmö har så många duktiga utländska forwards att Rubensson känner sig motiverad att testa ytterbackspositionen. För ett sådant här test funkar inte om inte spelaren har rätt morot.
* Apropå försvarsspel tittade jag i går på Piteå–Umeå. Det handlar om två lag som jag berömt för stabilt försvarsspel. Fast det berömmet hade jag ångrat rätt rejält efter en kvart, då båda lagen så långt hade spelat rätt slappt kring eget straffområde.
Piteå skärpte dock sitt försvarsspel, och var enligt min uppfattning bäst i den den disciplinen under resten av matchen. Då tänker jag på lagets försvarsspel. Individuellt gjorde man däremot ett par avgörande misstag. Ett ledde till straffen som avgjorde matchen.
Jenny Hjolman
På många sätt tyckte jag att Umeå var tillbaka i fjolårets synder, med väldigt många riskabla passningar centralt i planen. Fast totalt sett kändes ändå gästerna som det klart bättre laget. Framför allt eftersom Umeå hade offensiv spets, den här dagen framför allt i form av Jenny Hjolman. Mest imponerade hon genom att sätta straffen så säkert.
Jag har egna erfarenheter av hur svårt det är att få ner pulsen när man själv blivit fälld. Jag slår gärna straffar, men helst inte när jag själv blivit förfördelad.
Piteå har ingen Hjolman, och känns väldigt trubbiga för tillfället. Båda deras forwards är bättre på försvarsspel än på att göra mål, och det håller inte i längden. Man måste hitta en bättre spets på sitt spel om laget skall lyfta ur bottenregionen. Helgens bortamatch mot Vittsjö kan faktiskt bli väldigt avgörande för resten av Piteås säsong.
* Målen från alla matcher i omgång 7, utom just Piteå–Umeå går för övrigt att se på det här klippet.
En blogg om internationell damfotboll 