Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå
Kategoriarkiv: Fotbollslandslaget för damer
Sveriges landslag i fotboll för damer. Främsta meriterna är OS-silver 2016, VM-silver 2003 samt VM-brons 1991 och 2011. Dessutom en mängd EM-medaljer, varav ett guld – 1984.
Expressen skriver attPia Sundhage kommer att göra två ändringar i sin startelva till nattens match, nämligen att Jessica Samuelsson och Amanda Ilestedt kommer in i laget på bekostnad av Emma Berglund och Kosovare Asllani.
Jessica Samuelsson med bollen, Amanda Ilestedt i förgrunden
Vi vet inte ännu om det stämmer, men uppgifterna känns inte orimliga.
Som jag skrivit förr tycker jag att det är rimligt att Asllani ställs åt sidan – om hon inte spelar på en forwardsposition. När Sundhage nu har valt att satsa på Sofia Jakobsson som komplement till Lotta Schelin känns det här som rätt beslut.
Jessica Samuelsson är snabbare och bättre i defensiven än Lina Nilsson. Däremot tappar vi lite kvalitet i uppspelen. Med Nilsson på mittfältet får vårt lag en balans som i mångt och mycket liknar den vi hade i VM 2011. Då spelade ju Linda Forsberg yttermittfältare till höger och säkrade defensiven. Jag minns att hon fick mycket kritik för sina spelmässiga insatser, men få såg exempelvis vilken nytta hon gjorde vid motståndarnas fasta situationer.
Om bytet av Berglund mot Ilestedt säger jag varken bu eller bä. Berglund är en lite bättre bollspelare, men har inte imponerat på sistone. Dessutom har hon dragit på sig kramp i två raka matcher, vilket sannolikt är det som gör att hon tappar sin startplats. Ilestedt är snabb och rejäl, men spelar ibland lite väl chansartat.
Amanda Ilestedt
Skulle Expressen ha rätt hamnar vi ungefär med det lag jag själv skulle ha spelat i kväll. Ett lag som är betydligt bättre balanserat för att möta USA än premiärelvan. Bra.
Den här fredagen är en viktig fotbollsdag på båda sidor av Atlanten. På hemmaplan spelar mitt lag viktig bortamatch mot Hestrafors i Västergötlands södra damfyra. Lycka till.
Några timmar senare är det dags för Sveriges andra VM-match. Det är världstvåorna från USA som står för motståndet, och här är min syn på förutsättningarna:
Arena: Investor Group Field i Winnipeg, eller som den heter under VM: Winnipeg Stadium.
Matchstart: 02.00 (19.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 01.00. Domare: Sachiko Yamagishi, Japan. Väder: Det förväntas bli soligt, varmt och kring 27 grader vid avspark. Odds: 90–10 i amerikansk favör. Mitt tips är att USA vinner med 2–0.
Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin. Trolig amerikansk startelva: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Christen Press – Sydney Leroux och Abby Wambach. Sannolikt får Alex Morgan göra ett inhopp på cirka 30 minuter.
Kommentar: Här möts två lag som känner varandra väl och som leds av två förbundskaptener som känner varandra mer än väl efter en mängd års samarbete.
Flera av spelarna har varit lagkamrater och som grädde på moset har USA en svensk assisterande förbundskapten i Tony Gustavsson.
Båda lagen gick dessutom inte i mästerskapet med många frågetecken kring sig. USA har haft svårt att få riktig spets på anfallsspelet under våren, medan Sverige har sökt efter en defensiv stabilitet.
Inget av lagen fick till någon fullträff i sina VM-premiärer. USA var utspelat i 30 minuter av Australien. Man räddades så långt av Hope Solo och ett turligt mål framåt. Megan Rapinoes skott hade gått många meter utanför om det inte ändrat riktning.
Efter paus visade dock USA tyngd och stabilitet och malde ner Australien. Vid slutsignalen hade amerikanskorna trots allt tagit en imponerande seger. Imponerande för att man vann klart utan att prestera på sin absoluta topp. För USA blir det en stor injektion när Alex Morgan är redo för spel i 90 minuter.
Hon sa i och för sig efter premiären att hon är redo att starta redan mot Sverige. Men mer troligt är att hon gör ett inhopp på 25–30 minuter. Så här sa Morgan om sin status:
”Ja, jag är redo att starta om Jill (förbundskapten Ellis) vill det. Planen är att bygga på fler och fler minuter under turneringens gång, men behövs jag redan från start är jag förberedd.”
Det finns alltså många likheter mellan lagen. Ytterligare en är att båda är väldigt offensivt balanserade och har brist på bollvinnare på mittfältet. USA skulle kunna lösa det genom att flytta upp Christen Press på topp och spela Morgan Brian från start. Känslan är dock att man väljer samma startelva som senast.
Det innebär i så fall att Abby Wambach startar som forward. Jag frågade Emma Berglund tidigare i veckan hur man bäst stoppar Wambach i luftrummet. Svaret kom blixtfort:
”Man sätter Nilla Fischer på henne”
När vi ändå är inne på nickstarka amerikanskor, de svenska försvararna gör bäst i att se upp med Julie Johnston vid fasta situationer. Den 23-åriga mittbacken är stark, har bra tajming och offrar sig skoningslöst om bollen kommer mot henne. Det är ingen slump att hon är USA:s näst bästa målskytt i år.
Totalt sett har USA en klart snabbare backlinje än Sverige. Det är här den stora skillnaden mellan lagen ligger. USA har en väldig god defensiv trygghet. Man har bara släppt in tre mål på de senaste tio landskamperna. Samma siffra för Sverige är 18.
Den svenska defensiven har varit otroligt virrig under en längre period. Mot Nigeria i premiären kändes backlinjen stundtals både långsam och stabbig. Dessutom föll laget i sär, vilket skapade centrala ytor för motståndarna från vilka de kunde slå precisa passningar förbi de svenska backarna.
Dessutom saknade Sverige ett fungerande anfallsspel i matchen. Att man gjorde tre mål var fantastiskt bra gjort med tanke på att man bara spelade till sig en enda målchans i själva spelet på hela matchen. Det var genom bra känsla i de fasta situationerna som man fick med sig en poäng.
Effektivitet och bra slagna hörnor och frisparkar kommer att krävas mot USA för svensk del. Amerikanskorna bjuder som sagt inte på så många chanser i matcherna, utan det gäller att ta de som dyker upp.
För svensk del har mycket av debatten den senaste tiden handlat om lagets fysiska status. Många spelare har skavanker eller har nyligen varit skadade. Och som grädde på moset fick flera kramp mot Nigeria. Nu är det avspark lite senare på kvällen, vilket bör innebär att temperaturen sjunkit till behaglig nivå i andra halvlek.
På presskonferensen inför matchen konstaterade Pia Sundhage att Sverige har två chanser att fixa avancemang. Man behöver alltså inte känna press mot USA.
Jag håller med till viss del. Med tanke på hur det såg ut mot Nigeria skulle kunna kännas positivt med en hedersam förlust.
Och faktum är ju att Sverige gjort ganska bra resultat mot USA de senaste åren. På de senaste åtta matcherna har vi tre segrar och bara två förluster. Det är alltså inte omöjligt med svensk triumf – även om det känns osannolikt i dag. Och skulle vi vinna är plötsligt gruppsegern inom räckhåll…
Det sista var ett hastigt utslag av överoptimism. Prio ett i det läget Sverige är nu måste vara att ta sig vidare ur gruppen. I det sammanhanget är mötet Australien–Nigeria viktigt.
Det känns som en väldigt oviss match på förhand. Jag skulle kanske inte ha något emot att Australien vann, för då kan Sverige ta andraplatsen i gruppen av egen kraft – även vid förlust mot USA.
I dag har jag varit på tre presskonferenser, faktiskt tre ganska bra presskonferenser. Efter de senaste dagarna har förväntningarna sjunkit varje gång man går in och sätter sig för att lyssna på spelare eller ledare.
Men Nigerias Edwin Okon är en ny favorit. Han är alltid underhållande. I dag besvarade han en fråga om vad han tycker om att hans lag alltid kallas oförutsägbart:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
En annan ny favorit är Meghan Klingenberg – hon är välformulerad och riktigt kul att lyssna till.
Den svenska presskonferensen var tråkigast – i varje fall verkade Kosovare Asllani tycka det. Hon plockade fram mobilen efter tio minuter utan frågor.
Det här inlägget blir kort, eftersom jag tänkte följa dagens matcher den närmaste tiden. Nu är det halvtid mellan Norge och Tyskland. Det är en match tyskorna har dominerat stort, men bara leder med 1–0 efter mål av Anja Mittag.
Tyskland är väldigt starka i offensiven, men de kliver fram med otroligt mycket folk och ligger inte kvar med jättesnabba backar. Känslan är att Norge kan få lite kontringslägen efter paus.
Här är mina bilder en och en:
Pia Sundhage
Kosovare Asllani
Pia Sundhage
Christen Press
Edwin Okon
Fransisca Ordega
Jill Ellis
Meghan Klingenberg
Yelverton Tegner
Marika Domanski Lyfors
Lilie Persson
Här är förresten klippen med Sveriges och USA:s presskonferenser – om någon är intresserad av att se hur snacket går dagen innan:
USA:s presskonferens blev en stor besvikelse. Även amerikanskornas mediamöten håller betydligt sämre klass 2015 än de gjorde i Tyskland 2011. Betydligt sämre klass.
I dag dök Jill Ellis samt Julie Johnston och Lori Chalupny upp. De gav först en elva minuter lång podiepresskonferens. Sedan gjorde de tv-intervjuer under en kort stund. Sämre än Sverige alltså.
Vad sas då under podiepresskonferensen?
Jill Ellis berättade att USA har framfört till Fifa att arrangören måste vattna konstgräsplanerna. Som boråsare vet jag ju att man måste vattna konstgräsplaner för att underlaget skall bli så likt gräs som möjligt. Jag uppmärksammade i samband med matcherna i måndags att man jämnade till gummikulorna inför avspark och i halvtid, men såg ingen bevattning.
Pia Sundhage har väckt lite känslor i USA genom uttalanden om tidigare spelare i en intervju i The Times. Där säger vår förbundskapten bland annat att:
”Det var en utmaning att coacha Carli Lloyd. När hon kände vårt förtroende kunde hon vara en av våra bästa spelare, men började hon ifrågasätta vårt förtroende kunde hon bli en av de sämsta. Det var så känsligt, så känsligt.”
Lloyd har tydligen meddelat amerikansk media att hon tänker besvara uttalandet på planen. På dagens presskonferens menade amerikanskorna att Sundhages uttalanden inte ger någon extra motivation till fredagens match. Chalupny sa:
”Det här är VM. Då behöver man ingen extra motivation för att ge 100 procent.”
När Sverige kom på tal pratade Ellis om ett välorganiserat lag. Antagligen har hon inte sett vårt lag så mycket det här året… Ellis sa också att alla lag i gruppen har snabba forwards som gärna går i djupled. Sveriges forwards är snabba, men inte så snabba som Lisa De Vanna. Eller sa först att hon inte visste om man skulle mötas av en riktigt hög press, eller av ett tillbakadraget svenskt lag. Men avslutade:
”Antagligen sätter de en väldigt hög press.”
USA–Sverige är alltså på fredag här i Kanada, medan den börjar 02.00 på lördag i Sverige. Redan i morgon drar dock andra gruppspelsomgången i gång med stormatchen Tyskland–Norge 22.00 svensk tid. I EM senast vann ju norskorna med 1–0 i gruppspelet och skickade över Tyskland på Sveriges slutspelshalva.
Sett till hur Norge agerat på sistone borde det inte bli någon repris. Den här gången är Tyskland klara favoriter, men Norge är ett lurigt lag som man aldrig helt vet var man har.
Vid midnatt spelar Holland–Kina, en match som Göteborgsmålvakten Loes Geurts missar enligt det holländska fotbollsförbundets twitter. Matchen känns vidöppen. Får vi kanske ett kryss?
En timme senare drar mötet Elfenbenskusten–Thailand i gång. Det kanske låter konstigt, men för svensk del kan det vara dagens viktigaste match. Där avgörs det sannolikt om man som grupptrea kommer att behöva ta tre poäng för avancemang eller inte. Kryssar Elfenbenskusten och Thailand lär båda åka ut. Vinner ett av lagen finns stor risk att vi får ett riktigt blåbärslag i åttondelsfinal.
Morgondagens matchande avslutas med Kanada–Nya Zeeland – ett möte mellan två rejält fysiska och viljeladdade lag. Det känns inte som att det blir så välspelat, men vi lär få se två lag som spelar med massor av hjärta. Kanada är favoriter, men det här är ytterligare en match som mycket väl kan sluta oavgjord.
Brasilien besegrade just Sydkorea med 2–0 och därmed är den första gruppspelsomgången avslutad.
Brasiliens seger var på sätt och vis både rättvis och säker, men laget var ändå inte helt övertygande. Sydkorea spelade tajt och välorganiserat, men visade rejäla premiärnerver genom att bjuda på båda målen genom att missa enkla bakåtpass kring eget straffområde.
Formiga gjorde 1–0-målet. 37-åringen (3 mars 1978) blev därmed den äldsta spelaren att ett VM-mål för damer. Hon blev i och med matchen också den andra att spela sitt sjätte VM. Först till sex VM var ju som bekant Homare Sawa.
Marta gjorde 2–0-målet på straff. Det var hennes 15:e VM-mål genom tiderna, något som innebär att hon numera är ensam som tidernas främsta målskytt alla kategorier. Inför turneringen delade hon ledningen i den ligan med Birgit Prinz.
Som synes på klippet borde nog koreanskorna dessutom ha haft en straff i matchupptakten. Totalt sett var dock Sydkorea inte tillräckligt anfallsinriktat för att kunna vinna. När man vann bollen högt upp i planen valde man nästan alltid att spela hem till backlinjen innan man gick till anfall. Då hann Brasilien få hela laget på rätt sida bollen. Det var först sista kvarten Sydkorea verkligen började spela anfallsfotboll, och då skapade man också en del oro för Brasiliens backlinje.
Tidigare i dag har det även blivit två 1–1-matcher. Precis som jag hade anat delade Colombia och Mexiko på poängen. Lite mer överraskande var att Costa Rica tog poäng av Spanien. Resultaten är positiva för Sverige, eftersom de ökar chansen för trean i grupp D att avancera till åttondelsfinal.
För Spanien, Costa Rica och Colombia var dagens mål nationernas första någonsin i VM-sammanhang. Colombias, som gjordes av Daniela Montoya, var en riktigt sevärd kanon via ribban och in.
Och för att få med alla dagens matcher är här även klippet från Frankrike–England 1–0:
Så till Sverige. Man måste ändå beundra Pia Sundhage för hennes förmåga att alltid hitta något positivt att lyfta fram. Vid den presskonferens tidigare i dag kanadensisk tid som jag skrev lite om i förra inlägget valde Sundhage att berömma lagets löpvilja mot Nigeria, hon sa:
”Det blev en fotbollsmatch vi inte hade önskat oss, men jag måste ändå ge spelarna beröm för att de kämpade. När det inte går som man tänkt sig så sprang de.”
Jo, spelarna sprang. Men personligen tycker jag att löpvilja inte är något som ens skall behöva nämnas i en VM-premiär. Det är spelarnas jobb att springa, och den som inte springer till sista svettdroppen i en tuff VM-match har inte i landslaget att göra. Eller?
Om jag hade varit Sundhage och känt att jag skulle försöka hitta något positivt att trycka på dagen efter premiären hade det nog snarare varit vänsterhörnorna. Där visade Sverige klass – även om den svaga nigerianska målvakten hjälpte till en hel del.
Apropå presskonferenser går den som Sundhage höll direkt efter matchen i måndags att se här (Sveriges del börjar 13,20 in i klippet):
Notera att Sundhage säger att en del av Sveriges matchplan var att låta Lisa Dahlkvist jobba allt vad hon orkade för att sedan byta ut henne. Konstigt nog kände inte Dahlkvist själv till det. På en direkt fråga om hon visste att hon skulle bytas ut svarade hon:
”Nej, jag kör så länge jag får.”
Dahlkvist var en av få bra svenska spelare. Förhoppningsvis både får och orkar hon spela längre mot USA på fredag.
Det om Sverige för nu. Dags för en kort genomgång av den första gruppspelsomgången. Jag har långt ifrån sett alla matcher så om ni har något att tillägga är det bara att slänga iväg en kommentar. Först är jag rätt nöjd med utfallet i första omgången sett till mitt tips av gruppspelet. Det är tyvärr bara i grupp D jag riskerar att hamna lite snett. Men förhoppningsvis reder det ut sig.
Här är lite rubriker från de matcher som spelats hittills:
Bästa utespelaren: Ramona Bachmann. Vilka sologenombrott. Men nog borde hon gjort mål på övertid?
Bästa målvakten: Hope Solo. Fick negativa rubriker i USA dagen innan VM-premiären. Verkade inte påverkas ett dugg av det utan räddade sitt lag genom att göra några riktigt svettiga räddningar i början mot Australien.
Bästa laget: Tyskland – även om motståndet från Elfenbenskusten var undermåligt var tyskorna grymt starka. Hade man inte haft lite premiärnerver i början kunde det ha blivit 20–0 i stället.
Största överraskningen: Australien. Jag visste att de hade kapacitet. Men inte att den var så stor. Deras första 30 minuter bjöd på den snyggaste fotbollen hittills i VM. Och då var det mäktiga USA som man spelade ut. Tur för Sverige att The Matildas visade sig vara mänskliga och tröttnade på slutet.
Näst största överraskningen: Nigeria. Nog för att jag hade sett deras skicklighet i F20-VM. Men steget till seniormästerskap brukar vara stort och Nigerias spelare har väldigt liten internationell seniorerfarenhet. Hade man haft en riktig målvakt skulle man aldrig tappat poäng mot Sverige.
Tredje största överraskningen: Costa Rica. Jag rankade dem som 21:a lag i mästerskapet. Men Latinamerikas första VM-representant någonsin inledde med att sno poäng av Spanien. Starkt.
Största besvikelsen: Sverige. Hade varken ett fungerande anfalls- eller försvarsspel och blev utspelat av Nigeria. Räddades av god effektivitet och en svag nigeriansk målvakt. Såg dock inte på något sätt ut som någon guld- eller medaljkandidat. Måste upp många nivåer om man skall bli bland Europas tre bästa lag och kvala in till OS.
Näst största besvikelsen: VM-organisationen. Det märks att folket här inte var i Tyskland 2011 för att se och lära. Allt är sämre i Kanada, i varje fall när det handlar om mediehanteringen.
Måldrottningarna: Trion Celia Sasic, Anja Mittag och Gaelle Enganamouit gjorde tre mål vardera i premiäromgången.
Största jublet: Drygt 53000 i Edmonton vrålade ut sin lycka över Christine Sinclair:s straffmål på övertid mot Kina.
Snyggaste målet: Daniela Montoyas kvittering för Colombia tidigare i dag.
Hårdast straffade: Ecuador. Åkte på tre straffar och ett rött kort i sin VM-debut. Då blev det 6–0 i baken mot Kamerun.
Den svenska träningen och den påföljande presskonferensen dagen efter 3–3 mot Nigeria är just avklarad.
På den en timme långa träningen körde de som spelade mer än 20 minuter i går väldigt lugnt, medan de som spelade kortare tid mot Nigeria fick jobba lite hårdare.
På presskonferensen deltog Pia Sundhage, Emma Berglund, Therese Sjögran och läkaren Yelverton Tegner. Jag pratade med Sundhage och Berglund och hann dessutom lyssna lite på vad Tegner hade att säga. Dagens huvudämne var kramp.
Läkare Tegner hade inga bra svar på varför det var så många som krampade mot Nigeria, men han lovade att vända på alla stenar. Han hade heller ännu inget svar på om Emma Berglund, som fått byta på grund av kramp i två matcher i rad, kommer att kunna spela 90 minuter på fredag utan att krampa.
Berglund själv sa att hon inte lägger någon energi på att oroa sig över att få kramp fler gånger. Jag hoppas att hon är rätt, för oro är ju något som ökar risken för kramp…
Sundhage berömde laget för att alla kämpade 100-procentigt trots att inte spelet funkade.
”Vi kämpar, vi får en poäng med oss, vilket är en fantastisk skillnad mot Australien som spelade fantastiskt bra de första 25 minuterna men inte fick en poäng med sig.”
Förbundskaptenen avfärdade den kritik SOK-läkaren Bo Berglund framfört mot att de svenska spelarna inte är tillräckligt förberedda (se förra inlägget) med:
”Det är vi ju. Att prata om krampen, det finns ju naturligtvis både värme och underlag, det finns dålig vätska som kan sänka prestationer. Min amatörmässiga analys av det är att när man utsätts för en sådan press med förväntningar på en själv att vi skall spela bra fotboll, vi har världen chans med ett så bra lag och hela den här biten att vi vill visa. Och så når man inte upp till det… …Det är en mental sak.”
Sundhage avslöjade också att Sverige kommer att variera mellan två olika försvarsspel mot USA. Det blir intressant att se hur det faller ut.
Samtidigt som jag skrivit det här har jag kikat lite mot matchen Frankrike–England. Jag kan inte säga att jag kan göra någon analys av matchen. Men känslan är att fransyskorna hade god kontroll utan att storspela. Matchen slutade förresten just 1–0 efter mål av Eugénie Le Sommer.
När man vaknade i dag kändes det verkligen som dagen efter. Gårdagens 3–3-match mot Nigeria rätade inte ut några av de frågetecken som funnits kring det svenska laget. Tvärtom väcktes i stället en hel massa nya.
Det största handlade väl om hur det är med fysiken. Den här artikeln där SOK-läkaren Bo Berglund ifrågasätter träningsnivån i landslaget är intressant.
Känslan för tillfället är långt ifrån positiv. Visst har Sverige rest sig efter misslyckade premiärer förr, men då brukar det ändå ha funnits en del positivt att ta med sig. Det positiva i går var ju att vårt lag gjorde tre mål och fick en poäng. Men oron över bristen på eget spel överskuggar tveklöst de positiva sakerna.
Det här blir inget längre inlägg. Jag skall strax åka för att se Sveriges träning och vara med på dagens presskonferens. Där skall bland annat läkaren Yelverton Tegner medverka. Det blir intressant att höra vad han säger. Det blir även spännande att se och höra hur de allmänna tongångarna går så här dagen efter.
Tyvärr krockar den svenska presskonferensen med höjdarmatchen i den här gruppomgången, Frankrike–England. Jag tror på fransk seger, men det blir inte lätt. Det engelska laget har kvalitet. I övrigt i dag skall Spanien vinna mot Costa Rica. Däremot tror jag på kryss mellan Colombia och Mexiko. Slutligen då Brasilien mot Sydkorea. Där är Brasilien favoriter, men jag skulle inte bli förvånad om koreanskorna kämpar till sig poäng.
Jag sitter på Investor Group Field i Winnipeg och väntar på andra halvleken mellan USA och Australien.
Och jag börjar känna oro för vårt svenska lag. Sett till dagens matcher är Sverige nämligen den här gruppens sämsta lag.
På ett sätt kan vi förstås vara besvikna över att Sverige tappade en ledning i slutminuterna mot Nigeria. Men sett till hela matchen hade jag 8–5 i målchanser till Nigeria och fyra av de svenska kom på hörnor. Linda Sembrant:s 3–2-mål var alltså enda chansen vårt lag skapade i spel.
Vi skall alltså vara tacksamma att vi fick med en poäng från första omgången. Framför allt oroade det att laget varken var bra offensivt eller defensivt. Backlinjen kändes stabbig och Lotta Schelin blev avklädd av två tuffa markeringsbackar.
Personligen reagerade jag över bytet i halvtid. Att man tog ut Kosovare Asllani var inte så konstigt, men jag frågade Pia Sundhage varför hon inte bytte in Jessica Samuelsson för att säkra defensiven och istället flyttade upp Lina Nilsson ett steg.
Sundhage menade att det kunde vara oroande för Nilsson att hamna på en ny position igen när hon hade haft en tuff halvlek. Möjligen, men personligen tycker jag att det är oförklarligt att man släpper in Olivia Schough i det läget. Vi ledde ju med 2–0 och behövde stabilitet.
Stabilitet lär behövas i de två kommande matcherna också. För i första halvleken i den pågående matchen har Australien visat vilket fantastisk bra lag man är. Vänsterkanten med Caitlin Foord och Sam Kerr är grym och Emily van Egmond och Katrin Gorry äger centralt mittfält. Länge såg USA stabbigt ut, men på slutet av halvleken visade man sin tyngd. Fast det är tydligt hur USA saknar bollvinnare på mittfältet. Det måste Jill Ellis göra något åt om klackens ”I believe that we will win” skall slå in i det här mästerskapet.
Det är 5–3 i målchanser till Australien och 1–1 i mål. Oavsett hur det här slutar har Sverige en väldigt jobbig väg till slutspel. Jag får återkomma med fler funderingar kring Sveriges premiär senare. Nu börjar strax den andra halvleken här.
Sverige har just släppt laguppställningen för dagens match. Det blev exakt den väntade – alltså den jag skrev i min lilla matchguide.
Här i presscentrat på Investor Group Field är det just nu rätt upprörd stämning bland oss svenska reportrar. Knappt någon av oss har nämligen fått tillgång till den mixade zonen efter dagens matcher. Inte ens TT har fått biljett.
Våra chanser att göra vårt jobb är alltså högst begränsade. Vi är uppskrivna på en reservlista och skall strax få besked om det blir någon mixad zon för oss. Nervöst.
I övrigt är det ju inte bara Sveriges grupp som drar i gång i dag, kanadensisk tid. Matchen Japan–Schweiz är en hyperintressant drabbning mellan mästarinnorna och ett potentiellt uppstickarlag. Det känns lite kryssvarning på den matchen.
Mötet Kamerun–Ecuador känns inte som någon sportslig höjdare. Men den kan gälla avancemang till åttondelsfinal.
Det är mindre än två timmar till avspark och jag sitter inne i presscentret på Investor Group Field. Efter att ha gått en liten sväng utanför VM-arenan och sett alla hundratals amerikanska supportrar börjar man komma i rätt stämning.
VM-stämning i Winnipeg
Ju mer man tänker på det desto viktigare blir den här matchen. Seger och avancemanget är i det närmaste klart. Då kan laget dessutom spela avslappnat mot USA. Poängförlust eller förlust och resan mot slutspel blir betydligt snårigare. Dessutom finns risken att alla de frågetecken som följt med in i mästerskapet blir ännu större.
Det här inlägget tänkte jag dock ägna åt annat en kvällens match. Efter några dagar i Winnipeg börjar man få ett litet grepp om staden – om det nu går. Det finns nämligen ingen riktig stadskärna utan allt är väldigt utspritt. Med svenskkoppling har jag noterat ett stort Ikea-varuhus och ett stort ABB-kontor.
Fotbollsmässigt känns det som att det börjar bli lite VM-feber. Det har varit en hel del artiklar i lokalpressen.
Winnipegtidningar
Och:
Winnipeg Metro 8 juni 2015
Ett annat intressant exempel var att den sportbar i centrala stan där jag var i lördag visade damfotboll på sina största tv-skärmar och Stanley cupfinalen på mindre.
Damfotboll på stora skärmen Stanley Cupfinalen på de små.
Matchen Kanada–Kina satte dessutom publikrekord för ett kanadensiskt landslag på hemmaplan alla kategorier. Hade en ishall tagit över 50000 hade rekordet sannolikt varit herrhockeyns, men nu är det alltså damfotbollens.
När man kollar vad nordamerikansk media har skrivit hade alltså Sports Illustrated ett nummer som innehöll en mängd VM-sidor. Där har tidningens damfotbollsreporter Grant Wahl och den amerikanske guldcoachen från 1999 Tony DiCicco rankat lagen efter fysisk styrka och teknik. Något överraskande anses det svenska laget ha begränsad fysik, men hyfsat god teknik. Lika överraskande har Hollands teknik fått bottenbetyg.
Sports Illustrated bedömer VM-lagens fysik och teknik
I samma tidning fastnade jag även för en annons. Någon som tror på det här budskapet?
Kelley O’Hara – byggd av chokladmjölk
Jag har försökt hänga med lite i vad som skrivs även i övrig internationell press. Jag läste om att Nigerias Asisat Oshoala nyligen skulle ha utnämnts till världens bästa spelare av brittiska BBC. Det visade sig vara en sanning med modifikation. Rätt är att hon vann en omröstning bland BBC:s lyssnare/läsare. Det är alltså ingen expertjury som valt henne.
I kväll smäller det. Sverige ställs mot Nigeria i vår VM-premiär. Här är en kort guide till matchen.
Arena: Investor Group Field i Winnipeg, eller som den heter under VM: Winnipeg Stadium. Matchstart: 22.00 (15.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.40. Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea. Väder: Det förväntas bli soligt och varmt, 27 grader vid avspark. Odds: 65–35 i svensk favör. Mitt tips är svensk seger med 2–1.
Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.
Kommentar: Även om Nigeria har ett lovande lag skall Sverige vara det starkare laget i nuläget. Men premiärer är ofta nerviga historier och nigerianskorna har inget att förlora. Dessutom har det ju funnits många frågetecken kring det svenska laget. Både när det gäller skadesituationen och när det gäller försvarsspelet.
Alla spelare tränade i dag och alla skall vara friska. Eller det kanske skall stå ”friska,” för det är rätt många skavanker och Pia Sundhage lär tvingas växla en hel del i sin elva under turneringen om alla skall hålla hela vägen. Det finns ju frågetecken för en mängd spelare.
Exempelvis känns tejpningen av Kosovare Asllani:s knä större och större för varje dag. Och Lotta Schelin mötte media med en ispåse kring sitt högerknä. Hon kommer att spela med smärta men är inte speciellt bekymrad för tillfället.
Nigerias Super Falcons är ett lag jag sett väldigt lite de senaste åren. Däremot har jag sett deras U20-lag flera gånger, alltså det lag som bildar stomme i VM. U20-laget har varit riktigt vasst i sina offensiva omställningar, något Sverige kommer att behöva se upp med i dag.
Jag har sett att flera svenska medier har roats av det faktum att veteranen och division 2-spelaren Perpetua Nkwocha finns med i truppen. Dra inte förhastade slutsatser och se det som ett svaghetstecken, utan ta det mer som att hon är med som vägvisare för en ung och talangfull trupp. Nkwocha är en legendar i Nigeria och är någon som de unga kan se upp till.
I grupp D spelas även matchen USA–Australien kommande dygn. Där är det 90–10 till USA på förhand. Men med tanke på hur darrigt USA har uppträtt på sistone skall man inte helt avskriva The Matildas. För Australien kan spela avslappnat mot amerikanskorna. Australiens viktigaste match kommer ju i andra gruppomgången, mot Nigeria. Där skall Sam Kerr och de andra säkra avancemang till åttondelsfinalen.
För USA:s del rapporteras att Alex Morgan är tillbaka i full träning och att hon är redo för spel. Det skulle dock förvåna om hon är med i startelvan redan i premiären. USA har råd att spara sin superstjärna till mer avgörande matcher.
Sannolikt är det inte av fördel för någon VM-arrangör att jag upplevde mina tre första mästerskap i Tyskland. De var alla otroligt välordnade med grym service.
Ännu så länge imponerar knappast de kanadensiska VM-värdarna. Medieservicen håller ingen VM-klass och presskonferenserna hittills i dag har varit rena spektakel.
Sverige var först ut. Det skulle vara 30 minuter med Pia Sundhage, Lotta Schelin och Caroline Seger. Fotograferna kördes ut efter 55 sekunder. Sundhage sa:
”Hoppas de hann ta någon bild.”
Och efter 11,5 minuter hade det gått en halvtimme. Det enda vi hann höra var att Sverige:
* …tar en match i taget.
* …har sett fram emot att det äntligen börjar.
* …har fokus på det som man skall göra – spela fotboll.
Matnyttigt. Som grädde på moset hölls allt på engelska så att etermedia inte kunde utnyttja svaren.
Det roligaste på presskonferensen är den väska som börjar spela musik 4,45 in i klippet nedan. Musiken hörs dåligt på klippet men var väldig tydlig i rummet, något säkert Seger kan intyga… Allra roligast var att den nigerianska reportern som ägde väskan inte märkte något samt att hon blev arg över att någon (Aftonbladets Kristoffer Bergström) hade burit ut hennes väska.
Eftersom vi gick miste om en kvart med landslagets nyckelpersoner blev det efter många om och men en mixad zon efter träningen. Det gjorde att vi tvingades välja mellan att gå på Nigerias presskonferens eller Sveriges mixade zon. En funktionär sa:
”It’s still something”
Tyvärr var den mixade zonen så sen, svensk tid, att vi på lokaltidningar inte hann få hem några texter. Men vi fick i alla fall veta att underlaget på Investor Group Field är hårt som i Toronto – alltså dåligt. Fast Sundhage ville inte ta ordet dåligt i sin mun, hon sa istället:
”Det är lite annorlunda än det vi har tränat på, men det blir alldeles utmärkt. Det är ganska bra det här, vi slipper ju en massa linjer, det är en fotbollsplan – så det är bra.”
Med den mixade zonen reparerade alltså arrangören sitt misstag hjälpligt. Att vi i media inte har tillgång till mat på arenan är sämre. Vi erbjuds bara en godisautomat. Långt ifrån VM-klass.
Det är inte heller VM-klass att arrangören inte har namn på Nigerias förbundskapten eller lagkapten Evelyn Nwabuoku på deras presskonferens. Det är knappast professionellt att kalla dem coach och player. Däremot är den nigerianska presskonferensen underhållande. Coach Edwin Okon vidhåller att han inte studerar motståndarna. Inte ett dugg.
Bilden ovan föreställer Memorial Field i Winnipeg. Där bakom det som ser ut som en svart mur, men är ett svart skynke, har just vårt svenska VM-lag avslutat en blöt träning.
Vi i media fick chansen att se de första 45 minuterna av träningen. Men när regnet kom efter 25 tyckte jag att det var nog och gick in för att blogga.
Inför träningen var det pressträff med Lilie Persson och tre spelare; Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran och Emilia Appelqvist. All svensk riksmedia är på plats så man fick inte direkt någon ensamtid med Sjögran eller Dahlkvist. Som väntat var Appelqvist däremot inte lika populär, så jag henne gick det att få en enskild intervju med.
Inom kort kommer ni att överösas med artiklar om nämnda tre spelare. Dahlkvist berättade om att nigerianskorna är kaxiga på spelarhotellet och tacklas i hissen. Dahlkvist hade inte tacklat tillbaka, hon sparar tacklingarna till matchen på måndag. Sjögran sa väl inget som välter kiosker, men verkade ha gott självförtroende och var på gott humör. Hon sa även att det svenska laget skall se Kanada–Kina ihop i eftermiddag lokal tid. Appelqvist hoppades få speltid och tyckte att det var väldigt lätt att komma in i laget. Hon varnade även för oförutsägbara Francisca Ordega, som ju var i Piteå under knappt två år.
När övriga svenska spelare anlände hit till Memorial Field sa Lotta Schelin till GP:s Eric Hilmersson att det skall döna på måndag. Hoppas hon syftade på fotboll och inte på vädret. Hon verkade i alla fall på strålande humör – det är något som ger mig lite hopp.
Jag hann byta några ord med Mimmi Löfvenius på vägen till planen. Hon visste inte exakt vad som gäller för henne, Marija Banusic och Marina Pettersson Engström, men sannolikt blir det hemresa efter första matchen för trion.
Noterbart från dagens träning är att alla var med utom Hedvig Lindahl – som hade planerad vilodag.
För egen del känns det som att den här veckan i Winnipeg kan bli ett riktigt äventyr. Parallellt med VM, där ju publikmagneten USA spelar sina två första matcher i staden, så drog festivalen ”Pride of the Prairies” igång i går. Krocken gjorde att det var jättesvårt att hitta boende i staden.
Jag lyckades till slut hitta ett rum. Så i går kväll checkade jag in som inneboende hos Melanie i ett villaområdet i utkanten av stan. Den drygt 30 minuter långa bussresan i morse från Melanies lilla hus in till centrum var spännande. Eller rättare sagt deprimerande. Jag har bara varit här i 16 timmar ännu, men hittills ligger Winnipeg mycket högt upp på topplistan över de tråkigaste städerna jag har varit i. Mycket högt.
Nu tänkte jag ta mig till VM-arenan Investors Group Field, eller Winnipeg Stadium som den kallas på Fifa-språk. Dels för att bekanta mig med miljön där, dels för att hämta min ackreditering. Det är ju först när man har den där plastbiten hängande om halsen som man på allvar känner att man är del av ett mästerskap. I dag var vi sju svenska reportrar utan ackreditering som fick hjälpas in på träningen av förbundets presschef Rebecca Hedin.
Sedan hoppas jag kunna se lite av både Champions Leaguefinal och dagens båda VM-matcher. Visst börjar febern att stiga?
Den 13 juli är det Nilla Fischer som är sommarvärd hos Sveriges radio och således får 1,5 timmar till sitt förfogande i P1. Förhoppningsvis har hon en glänsande fotbollssommar bakom sig att berätta om.
Skulle det inte glänsa om vårt landslag i Kanada blir det ändå intressant att lyssna till Fischer. Hon är en person som står för sina åsikter och hon kan säkert sticka ut lite grand.
Jag skrev ju i förra inlägget om att jag tycker att den dagliga bevakningen inför VM just nu är ganska tråkig. Parallellt med att jag håller på att packa min väska försöker jag hålla mig uppdaterad om vad som skrivs och händer i andra länder.
Där dyker det upp lite kul grejer. Den amerikanska sidan Bleecher Report tippar exempelvis VM här. Där kan man bland annat läsa att guldet tydligen går till USA och att Marta blir skyttedrottning.
Mitt tips av vilka som vinner redovisas i morgon. När det gäller skyttedrottningen är Marta absolut ett tänkbart alternativ. Jag tror dock att vinnaren kommer att återfinnas i Tyskland eller Norge. Båda de lagen har förutsättningar att ösa in mål mot Thailand och Elfenbenskusten i gruppspelet. Jag skulle satsa på Celia Sasic som vinnare av skytteligan. Andra heta kandidater är Alexandra Popp, Anja Mittag och Ada Stolsmo Hegerberg.
Bleecher Report har även rankat VM:s 50 bästa spelare. Det är en lista som på många sätt skiljer sig från den 20-bästalista som Aftonbladet har i sin VM-bilaga. Personligen tycker jag att den svenska listan har hamnat betydligt mer rätt. Men jag hoppas att den amerikanska slår in.
På Bleecher Reports lista har vi nämligen Lotta Schelin som tvåa, Fischer som sjua och Caroline Seger som tolva. Skulle det verklighet får vi en rolig sommar.
Från damallsvenskan finns för övrigt även Gaelle Enganamouit (49:a), Manon Melis (48:a), Ida Guehai (47:a), Ramona Backmann (32:a), Anja Mittag (10:a) och förstås vinnaren Marta med på Bleecher Reports lista.
Med mindre än 75 timmar till avspark i VM måste jag tyvärr säga att jag tycker att uppsnacket inför mästerskapet för tillfället är rätt tråkigt här i Sverige.
Jag gissar att en stor anledning till det är landslagets mediestrategi som innebär korta pressträffar med få spelare. Det innebär i sin tur en tråkig likriktning i bevakningen eftersom alla närvarande journalister i princip intervjuar samma spelare och hör varandras frågor.
Därför har man inte mycket för att surfa runt och läsa/se olika mediers artiklar/intervjuer, alla är ju ändå nästan likadana.
Men en och annan kul eller intressant grej dyker upp då och då. I dag har Aftonbladet en artikel om att de damallsvenska tränarna hade valt Kosovare Asllani före Sofia Jakobsson på platsen bredvid Lotta Schelin.
Min syn är ju som bekant att Asllani i alla fall inte gör någon större nytta som yttermittfältare. Normalt ser jag också Asllani som ett bättre komplement till Schelin, men forwardsvalet är svårt för tillfället då Jakobsson har visat väldigt bra form. Tyvärr har ju Sundhage knappt tagit med några alternativa yttermittfältare i sin trupp, vilket gör att jag i nuläget hade valt Asllani på topp och Jakobsson på kanten.
Om Jessica Samuelsson blir frisk hade jag nog chansat på att sätta in henne på vänsterbacken och använt Lina Nilsson som höger yttermittfältare. Det hade givit laget en bättre defensiv balans. Vem av Asllani och Jakobsson som skulle spela bredvid Schelin hade avgjorts av dagsform.
En annan sak som dragit till sig min uppmärksamhet är Fifas omröstning om tidernas snyggaste VM-mål. De 15 klippen ger dels en tydlig bild av vilken enorm utveckling sporten har haft. Visst är Ingrid Johansson:s långskott från 1991 snyggt, men känslan av bilderna är att de föreställer en annan sport:
Som jag ser det är det också målen från de senaste två mästerskapen som är de snyggaste. Jie Li:s frispark mot Danmark 2007 är läcker. Det är likaså Marta:s solomål mot USA från samma år.
Personligen har jag dock röstat på Marie Hammarström. Det känns känslomässigt rätt, även om det kanske inte är det allra snyggaste målet. Eftersom risken är att fler än jag följer sina känslomässiga instinkter vid röstningen har säkert Abby Wambach chansen att vinna. Det målet ger också mig ståpäls, men mer eftersom man vet hur viktigt det var än för att det är riktigt snyggt. Wambachs mål är ju ärligt talat på många sätt i första hand en målvaktstavla.
De två snyggaste målen i omröstningen tycker jag nog ändå är Martas och Homare Sawa:s fantastiska klackskarv från senaste VM-finalen. Det målet är för övrigt ett av alla de många exempel på japanska mål i samband med Aya Miyama:s fasta situationer som jag skrev om i förra inlägget.
Det som förundrar mig lite är urvalet av målen. När Fifas jury tog fram kandidaterna till Puskas Award 2011 – alltså priset till årets mål i fotbollsvärlden aktuellt år – var ett mål från Tysklands-VM med. Det var Heather O’Reilly:s långskott mot Colombia:
Fyra år senare nomineras fyra mål från VM 2011 till tidernas snyggaste VM-mål, men det som Fifa ansåg vara snyggast då finns inte med. Konstigt. Samtidigt är det här ju mest en kul grej så man skall kanske inte haka upp sig på detaljer…
En blogg om internationell damfotboll 