Etikettarkiv: Emma Koivisto

Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Publicerad den av
15

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo – Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama – Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Ett litet nedslag på Valhalla

Publicerad den av
3

Under tidig lördagseftermiddag släppte jag OS och tog en sväng till Valhalla där Göteborg tog emot LB07 i Svenska cupens gruppspel. Det var en match som Göteborg vann klart rättvist med 2–0.

På grund av skidskytte missade jag de första tio minuterna. När jag anlände tyckte jag att det kändes som att LB hade ett lite bättre grundspel.

Men den sista kvarten av den första halvleken blev det tydligt att Göteborg var det klart vassare laget och hade lättast att skapa klara målchanser. LB kändes något mer bolltryggt, men saknade spets. Malmölaget ägde således mycket boll, men hade väldigt svårt att skapa målchanser. 2–0 i paus var till slut i underkant. Och även efter paus var det hemmalaget som skapade flest klara chanser.

Göteborg kan ha något spännande på gång. Man saknade ett par spelare, men såg ändå bättre ut än i fjol. I den andra halvleken satt jag och lyssnade på nye tränaren Marcus Lantz. Jag hade hört att han är en tränare som skriker konstant, och som vill radiostyra sina spelare. Men så upplevde jag det inte. Visst ropade han en hel del, men det kändes inte som radiostyrning, mer som konstruktiva tips. Och när hans lag började tappa det centrala mittfältet en bit in i den andra halvleken var han snabb att ändra från 4–4–1–1 till 4–1–4–1, vilket skapade stabilitet.

På spelarsidan var den nya finländska högerbacken Emma Koivisto en intressant bekantskap. Hon sattes väl inte på några defensiva prov, men jag gillade hennes placeringsförmåga och offensivt var hon både konstruktiv och passningssäker.

Apropå ytterbackar undrar jag om inte Nathalie Persson har hamnat rätt som vänsterback. Det blir spännande att följa hennes utveckling där.

Hos Göteborg glänste Elin Rubensson i den första halvleken. Hon försvann lite i den andra, men är helt tydligt en klasspelare. Däremot var jag lite besviken på Julia Roddar, som i och för sig var inblandad i 1–0-målet. Men totalt sett kändes inte förvärvet från Kvarnsveden som en landslagsaktuell mittfältare i dag. Hon förlorade närkamper och kändes lite vilsen i sin roll. Men hon är ju ny i Göteborg och ska förstås få lite tid på sig att hitta sin roll i laget.

I dag överglänstes dock Roddar av LB:s Anna Welin. Det är för övrigt en spelare som jag tycker borde vara med i landslagsdiskussionen. Hon har emot sig att hon är lite långsam ibland, men hon har å andra sidan väldigt många positiva egenskaper. Hon är bolltrygg, passningssäker, svårstoppad när hon kommer med bollen och hon tar dessutom både vältajmade och smarta djupledslöpningar.

Efter matchen pratade jag lite med LB-tränaren Otto Persson. Han tyckte att Welin inte hade någon av sina bättre dagar, och ville inte placera henne i landslaget. Eftersom hon är hans bonusdotter kan jag förstå att han ville sticka ut hakan. Men personligen gillar jag Anna Welin skarpt, och jag tycker att hon borde finnas med i Peter Gerhardsson:s funderingar.

I övrigt trodde tränare Persson att hans lag kan bli bättre än i fjol när man har alla spelare på plats. Ännu saknar man bland annat Hanna Terry, som är en av de spelare som skall ge laget ett bättre djupledsspel och bättre spets.

Jag stötte även på Jennifer Falk, och kollade läget med henne. Det lät lovande. För i går gjorde hon sin första riktiga fotbollsträning efter smällen. Hon har haft 9,5 månader utan fullträning. Det kändes bra, men hon vågade inte ropa hej ännu.

Om vi kollar lördagens cupresultat konstateras att det blir rena gruppfinaler, alltså ett slags kvartsfinaler, i flera grupper. Linköping–Göteborg blir en sådan. Där är lagen exakt jämsides. Båda har sex poäng och 8–0 i målskillnad. Linköping vann nämligen med 5–0 mot Lidköping i dag. Målen går att se här.

Det blir även en ren gruppfinal mellan Kvarnsveden och Eskilstuna i sista omgången. Där har United bäst målskillnad och avancerar på kryss. De vann nämligen med 5–0 mot Älvsjö i dag.

Med största sannolikhet blir det även en gruppfinal mellan Kristianstad och Rosengård. Och kanske även mellan Piteå och Djurgården. Men Rosengård och Piteå har kvar sina matcher i den andra gruppspelsomgången. De spelas under söndagen.

Under söndagen är det även den riktiga återstarten i Frauen-Bundesliga. På DFB-tv kan man se Hoffenheim–Wolfsburg klockan 17.00. Tio timmar tidigare är det final i Australiens W-league mellan Sydney FC och Melbourne City.

 

Seger skall inte hoppas för mycket

Publicerad den av
1

Till morgondagens EM-kvalmöte med Polen gör Pia Sundhage en förändring i sin startelva jämfört med bortamatchen mot Moldavien.

Det är Jessica Samuelsson som kommer in på Elin Rubensson:s bekostnad. Det är ett defensivt byte, något som jag spontant blev lite överraskad av. Men efter att jag tänkt igenom det lite inser jag att det nog är klokt att ställa upp med en snabb och defensiv back. De övriga tre i backlinjen är ju inte direkt blixtsnabba – och Polen har ju trots allt duktiga Ewa Pajor.

I övrigt hörde jag tidigare i dag Caroline Seger säga till SVT att:

”Jag hoppas att Polen öppnar upp i morgon så att vi får de ytorna (bakom deras backlinje), för då är vi som allra bäst.”

Jag förstår att hon hoppas på det, men hon skall nog inte hoppas för mycket. För gissa vilka ytor jag hade stängt först om jag hade varit polsk förbundskapten.

Seger skall alltså inte räkna med något större utrymme bakom den polska backlinjen. Speciellt inte som polackerna nu vet att det blir ett svenskt lag med tre rena djupledslöpare i forwardslinjen.

I länkad intervju efterlyste Seger också tajming och offervilja i straffområdet. Det skriver jag däremot som bekant under på.

Eftersom Sverige har tre duktiga huvudspelare på mittfältet kanske man skall satsa på att ha lite längre anfall och hålla inne inläggen lite så att minst en av mittfältarna hinner löpa in i straffområdet.

I grunden är jag dock förvånad över att Sundhage matchar tre djupledslöpande forwards. Jag tycker att det räcker med en sådan mot lag som Moldavien och Polen. Där behöver man istället minst en nickstark forward, helst två. Och helst två som vet hur man rör sig på smartast möjliga sätt för laget. Jag hade gärna sett att en av de två hette Stina Blackstenius. Nu är inte hon med i truppen, det är inte heller Kosovare Asllani som jag också helst hade sett på planen med sin smartness. Med befintlig trupp och 4-3-3 hade jag haft Pauline Hammarlund och Fridolina Rolfö på planen från start tillsammans med en av Schelin eller Jakobsson.

Nu startar Sverige i stället så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lina Hurtig, Lisa Dahlkvist, Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.

* I dag har det spelats en EM-kvalmatch. Där vann England med 8–0 borta mot Estland. Danielle Carter debuterade med att göra tre mål, 1–0, 7–0 och 8–0. Här snackar vi hyfsad debut…

* Just nu spelar Finland borta mot Irland. Det var en match där jag trodde att irländskorna skulle ha en ganska god chans att skaka finskorna. Det är också 3–3 i avslut mot mål med tio minuter kvar att spela. Dock har Finland gjort mål på två av sina tre avslut (Emma Koivisto och Linda Sällström), medan Tinja-Riikka Korpela håller nollan. Finland går alltså mot seger.

Finska glädjeämnen trots förluster

Publicerad den av
1

Huvuddelen av den tid jag har kunnat lägga på damfotbollen de senaste dagarna har jag ägnat åt U20-VM i Kanada. Jag har sett delar av fyra matcher så här långt. Dels Englands båda matcher, dels Finlands 3–2-förlust mot värdnationen och så den sprudlande andra halvleken av 5–5-matchen mellan Tyskland och Kina.

England har gjort mig rätt besviken. Båda deras matcher har varit rätt tråkiga.Tyskland–Kina var allt annat än tråkig, och jag förstår hur Finland kunde slå ut Sverige i kvalet (fjolårets F19-EM). Finskorna imponerade verkligen på mig med sitt spelsätt mot Kanada.

Det finska laget är verkligen ett välspelande gäng. Visst backar de hem och kontrar. Men trots att de hade över 16000 åskådare mot sig så stressade de inte upp sig, utan försökte hela tiden spela sig ur situationerna. Framåt har de två kvicka forwards i Juliette Kemppi och Adelina Engman. På mittfältet finns fjolårets båda EM-spelare Nora Heroum och Natalia Kuikka samt duktiga Emilia Iskanius. I den oväntat spelskickliga backlinjen föll jag direkt för högerbacken Emma Koivisto, som både är en bra passningsspelare och som dessutom kan dribbla sig förbi en motståndare.

Nora Heroum

Nora Heroum

Jag skrev att Finland inte stressade upp sig. Det var inte helt sant. För man ledde med 2–0 mot Kanada. Men ett par sekunders ouppmärksamhet vid en kanadensisk hörna ledde till ett olyckligt finskt självmål. Och under några minuter därefter var finskorna stressade, samtidigt som hemmalaget lyftes fram av storpubliken. Kvitteringen dröjde bara någon minut. Sedan växte finskorna dock in i matchen igen, och jag tyckte nog att oavgjort hade varit rättvist.

Nu är finskorna självklart illa ute i turneringen efter två raka förluster. Men vinner man mot Ghana i sista omgången samtidigt som Nordkorea slår Kanada blir Finland grupptvåa, och går vidare. Fast det är inte det viktigaste för finsk damfotboll. Det viktigaste är att det här verkligen är ett lag att bygga framtiden kring. Det vimlar alltså av talanger som kan vara stora profiler i EM 2017.

För övrigt vimlar det av A-landslagsspelare i U20-VM. Finland har alltså ett par. I Kanadas lag har inte mindre än sex spelare redan debuterat på A-landslagsnivå. Backarna Sura Yekka och Kadeisha Buchanan har tillsammans 31 landskamper på meritlistan, och är redan omskrivna i den här bloggen. Men även backen Rebecca Quinn, mittfältarna Ashley Lawrence och Jessie Fleming samt forwarden Nichelle Prince har alltså debuterat på seniornivå.

I det tyska laget finns Sara Däbritz, som ju ingick i EM-guldtruppen i fjol. Även Europamästarinnan Melanie Leupolz skulle ha varit med, men hon tvingades lämna återbud på grund av skada.

Sara Däbritz

Sara Däbritz

Det som gör U20-VM extra intressant är att många av turneringens profiler lär vara med i stora VM nästa år. Minns exempelvis att åtta av de 22 spelare som startade i EM-finalen i fjol spelade i U20-VM 2012.

De regerande mästarinnorna från USA är lite illa ute. Precis som 2012 inledde man med förlust mot Tyskland. Storstjärnan Lindsey Horan visade härlig smartness i straffområdet när hon ordnade segermålet i morse när Brasilien besegrades med 1–0. Men USA kommer ändå att få spela en avgörande match mot Kina i sista gruppomgången. Och kinesiskorna visade hög klass i 5–5-matchen mot Tyskland.

Alla mål från turneringen går att se på den här sidan.

Under tiden jag skriver det här inlägget kikar jag på Frankrike–Nya Zeeland. Båda lagen vann sina inledningsmatcher. Frankrike gjorde hela 5–1 på Costa Rica. Dessutom gjorde Claire Lavogez kanske årets mål inom damfotbollen alla kategorier. Det här anfallet kan man ju kolla in hur många gånger som helst.

Inga fotbollsmästerskap utan svaga domslut. England slapp exempelvis undan med blotta förskräckelsen mot Mexiko tidigare i kväll. För 1–1 kunde ha varit mexikanskt 2–1. Domarna upptäckte inte att det här skottet från Fabiola Ibarra ju är klart över mållinjen.

Tillagt i efterhand: Jag har formulerat om det sista stycket i efterhand. Jag hade tidigare skrivit att Mexiko gjorde två mål. Det berodde på att jag inte hade kollat vad som händer direkt efter den sekvens som är i sista klippet. Mexikanskorna trycker där in returen, och man kan ju bara göra ett mål per anfall…

Däremot stämmer det att det kunde ha varit mexikanskt 2–1 om domarna hade agerat annorlunda. Som jag ser det blev nämligen Mexiko berövat på en straff.