Det är julafton och hög tid att önska er alla en riktigt god jul. Jag gör det, som jag gjort flera gånger tidigare, med julsångernas julsång.

Alldeles nyss skickade Wolfsburg ut Chelsea ur Champions League med utklassningssiffrorna 4–0. Vårens finallag kommer inte att få spela kvartsfinal i årets turnering.

I början av hösten var känslan att tysk klubbfotboll var på väg nedåt, och det med ganska hög hastighet. Kanske att Bayern München hade kvar sin utmanarstatus, men i övrigt upplevde jag att utmanarna till Barcelona i Champions League var två franska och kanske något engelskt lag.

Men i sista gruppspelsomgången hände något. Tysk klubbfotboll fick liv igen. Och vi fick äntligen lite spänning i det här gruppspelet. För tyvärr var ju de allra flesta matcherna så ojämna att de blev ointressanta. Men nu har vi alltså fått se lite dramatik.

Först gjorde Hoffenheim en utmärkt insats i går mot Arsenal. Jonas Eidevall:s lag hade råd att förlora med fyra mål borta mot den tyska ligatrean. Ganska tidigt i den andra halvkeken stod det 4–1 till Hoffenheim, och Arsenal var i gungning. I den matchen klarade sig den engelska storklubben.

Det gjorde däremot inte Chelsea i dag. Grupp A var på förhand den mest ovissa med Chelsea, Wolfsburg och Juventus. Men att det skulle bli så här dramatiskt…

Inför sista omgången hade Juventus bästa läget. Seger mot schweiziska Servette räckte för avancemang. Något man klarade av. Den andra kvartsfinalplatsen stod därmed mellan Wolfsburg och Chelsea. Londonklubben hade råd med en ettmålsförlust.

Jag hade sen träning i kväll, och kom inte hem förrän matchen hade kommit en stund in i den andra halvleken, och Wolfsburg ledde med 3–0. I det skedet hade Chelsea en liten press, och skapade någon halvchans. Men sedan sjabblade man i försvaret och Tabea Wassmuth skickade upp en projektil i nättaket bakom Zecira Musovic till 4–0 – och matchen var avgjord.

Vilka lag som gick vidare avgjordes alltså i kväll. Men på något sätt skulle jag ändå säga att det avgörande i den här gruppen var att Wolfsburg inte lyckades vinna någon av matcherna mot Juventus. Jag såg delar av båda och tyckte att Wolfsburg var det klart bättre laget. Ändå fick tyskorna bara med sig en poäng från de två matcherna.

De fyra poängen Juventus tog på sitt starka försvarsspel gjorde att vi inför slutomgången alltså visste att det sannolikt bara skulle bli ett av Chelsea och Wolfsburg i slutspelet. Att Wolfsburg tog kvartsfinalplatsen var ju inte en skräll på förhand. Men att Chelsea är utslaget…

Det innebär att de åtta lag som lottas in i kvartsfinalerna är Barcelona, Wolfsburg, Lyon och PSG som gruppsegrare och Juventus, Arsenal, Real Madrid och Bayern München som grupptvåor.

Barcelona och PSG är de lag som imponerat mest i gruppspelet. Båda tog maximala 18 poäng. PSG hade målskillnaden 25–0, medan Barca bara hade 24–1.

För vår svenska representant BK Häcken var gruppspelet ett enda långt lidande. Framför allt var försvarsspelet så svag att jag faktiskt stundtals tyckte att det gjorde ont att kolla in matcherna. Häcken kom sist i sin grupp med tre poäng och målskillnaden 3–18. Man gjorde bara ett spelmål på sex matcher – något som är väldigt långt ifrån godkänt.

Det Häcken som avslutade Champions Leaguespelet känns inte som en rimlig utmanare till FC Rosengård i nästa års damallsvenska. Framför allt är man alltså alldeles för svaga i de bakre regionerna.

Jennifer Falk är i och för sig en högklassig målvakt. Men framför henne måste Häcken förstärka. I det Kopparbergs Göteborg som vann SM-guldet 2020 spelade man oftast med Emma Koivisto, Natalia Kuikka eller Julia Roddar på kanterna, och med tre mittbackar i form av Emma Berglund, Emma Kullberg och Emily Sonnett. Framför dem var Vilde Bøe Risa förstavalet som sexa. Ingen av de här sju spelarna är kvar.

Senhöstens ytterbackar Hanna Wijk och Lotta Ökvist är bra damallsvenska spelare, men håller ännu inte internationell klass. Det är ändå inte på kanterna det har fallerat allra mest, det är i mitten.

Varken mittbacksparet Luna Gewitz och Beata Kollmats eller defensiva innermittfältaren Filippa Curmark har räckt till. Jag ansåg att Kollmats var landslagsmässig när hon drog sitt korsband. Den nivån har hon inte visat i år. Men hon blev å andra sidan inkastad rakt in i Champions League. Får hon en riktig försäsong kanske hon kan hitta tillbaka till toppnivån till nästa år.

Gewitz var jag lite frågande till när hon värvades. Hon klarade sig dock alldeles utmärkt i damallsvenskan, däremot har hon inte alls hängt med i Champions League. Inte alls.

Inte heller Curmark har klarat tempot i Champions League. Hon är inte tillräckligt bollskicklig för att spela sexa i den typen av spel som Häcken har försökt sig på. Att hon inför slutomgången var den som hade dragit på sig allra flest frisparkar i hela turneringen säger väl ganska mycket.

Vi får se vad Häcken kan värva under vintern. Det här har varit en väldigt händelserik vecka i damallsvenskans silly season – läs om alla övergångar och förlängningar här. Dock har det ännu så länge hänt väldigt lite i våra båda toppklubbar.

Rosengård presenterade sitt första nyförvärv i början av veckan. Det var ett väldigt spännande sådant, i form av Freiburgs Rebecca Knaak. Det känns som en supervärvning på damallsvensk nivå. Den 25-åriga backen har varit helt ordinarie i Frauen-Bundesliga i höst. Hon har varit med i den tyska A-landslagstruppen, men har inte spelat någon landskamp.

Häcken har också bara presenterat ett nyförvärv – Josefine Rybrink. Det är ju just en sådan spelartyp som man behöver. Men känslan är ju att Häcken sannolikt behöver plocka in ytterligare en mittback, samt gärna även en ytterback och en defensiv innermittfältare.

För en stund sedan kom årets sista världsranking. Och det är bara att konstatera att jag var helt snett ute i mina överslag om hur listan skulle förändras.

Sverige var nämligen aldrig nära att komma ikapp USA. Det skiljde nästan 22 poäng på förra listan, och jag trodde att Sverige skulle gå plus, medan USA skulle gå minus. Men som sagt, jag var helt fel ute i mina överslag. Det visade sig tvärtom att USA drar ifrån med nästan 8,5 poäng. Det nya avståndet är 30 poäng.

Sverige backar med 9,59 poäng, trots att man har vunnit alla sex matcherna sedan förra rankingen, varav fem varit VM-kvalmatcher. USA backar också, men bara med 1,16 poäng. Det trots att man spelat sex träningsmatcher, och bara vunnit fyra.

Noterbart är att alla de sju högst rankade lagen backar. Och av de 15 högst rankade lagen på förra listan är det egentligen bara Spanien och Danmark som går rejält plus. Spanien går 23,29 poäng plus och är nu uppe på plats nio. Noterbart här är att just Spanien och Danmark är lottade i samma grupp i nästa års EM-slutspel. I den gruppen finns även världstrean Tyskland.

Trots tappade poäng ligger Sverige kvar som tvåa, vilket ju är den högsta ranking vårt landslag haft. Men jag trodde alltså att det skulle bli ännu bättre nu.

Det blev det inte. Men tvåa är ju förstås väldigt bra. Väldigt bra är även Spaniens resultat sedan förra rankinglistan. De ser ut så här:
* Färöarna (b), VM-kval 10–0
* Ungern (b), VM-kval 7–0
* Marocko (h), träningsmatch 3–0
* Ukraina (b), VM-kval 6–0
* Färöarna (h), VM-kval 12–0
* Skottland (h), VM-kval 8–0

Känslan är väl att Spanien är på väg uppåt på rankingen med stormsteg. Och att spanjorskorna kommer att bli svårslagna i nästa års EM-slutspel.

Sveriges resultat i höst är som bekant:
* Slovakien (b), VM-kval 1–0
* Georgien (h), VM-kval 4–0
* Irland (b), VM-kval 1–0
* Skottland (b), träningsmatch 2–0
* Finland (h), VM-kval 2–1
* Slovakien (h), VM-kval. 3–0

Om cirka en halvtimma är det avspark på Bravida Arena mellan BK Häcken och FC Bayern München. Allt talar för att det är Häckens sista hemmamatch i det här gruppspelet, och med tanke på Häckens ranking kan det dröja innan man spelar gruppspel i Champions League igen.

Ni som hänger med i den här bloggen vet ju nämligen att jag anser att Häckens insats i Champions Leagues gruppspel har varit ett enda långt misslyckande.

På pappret tycker jag inte att det är stor skillnad mellan Juventus startelva och den elva som Häcken hade i början av det här gruppspelet. Men på planen har Juventus varit flera klasser bättre. Medan det italienska mästarlaget ser ut att ta sig vidare från en grupp med Chelsea och Wolfsburg talar det mesta för att Häcken kommer sist i sin grupp.

Den stora skillnaden mellan lagen är att Juventus har spelat taktiskt mot storlagen. Man har backat hem, försvarat sig och spelat på kontring. Det har man gjort med stor framgång. Häcken däremot har klivit fram och bjudit upp till spel från minut ett. Tyvärr har det stundtals sett väldigt naivt ut.

Vi får se om det ser annorlunda ut i kväll. Häcken har ju trots allt fortsatt en teoretisk chans att gå vidare. För att det skall ske måste man vinna både dagens hemmamatch mot Bayern och nästa veckas bortamatch i Lyon. Dessutom måste Benfica ta poäng i München nästa vecka.

Men först gäller det alltså att göra en vass insats i kväll. Häcken mönstrar starkast möjliga startelva, det innebär att både Elin Rubensson och Stina Blackstenius är tillbaka. I Bayern är målvakten Janina Leitzig ett oskrivet kort.

Ordinarie målvakten Laura Benkarth drabbades av en knäskada i senaste ligamatchen och opererades i måndags. Hon uppges vara borta i månader.

22-åriga Leitzig har spelat 25 matcher i Frauen-Bundesliga för Hoffenheim. Men är som sagt orutinerad på den internationella scenen. Kan Häcken utnyttja det?

I Bayern startar för övrigt Hanna Glas, medan Sofia Jakobsson sitter på bänken. Jakobsson har bara startat fem tävlingsmatcher för Bayern den här hösten – en i ligan, en i cupen och tre i Champions League.

Matchen ser du här med svensk kommentator:

Sverige vann med 3–0 hemma mot Slovakien efter en svag första halvlek och en mycket bättre andrahalva. Nu ser jag Nilla Fischer gråta nere på planen. Var det kanske hennes avskedsföreställning i gulblått?

Men först till matchen. Peter Gerhardsson bytte två spelare från Finlandsmatchen – Caroline Seger och Johanna Rytting Kaneryd ersatte Filippa Curmark och Sofia Jakobsson.

Det blev ingen succé före paus. Det enda positiva med den första halvleken var att det var svensk 1–0-ledning efter att Lina Hurtig förvaltat ett friläge.

Annars var det svenska laget rätt trött och passivt under de första 45 minuterna. Eller. Efter två–tre minuter tänkte jag att det här blir hur lätt som helst. Det slovakiska laget fick knappt låna bollen under de första tre minuterna.

Redan efter ganska exakt en minut var det nära att Filippa Angeldahl och Lina Hurtig kunde frispela Rytting Kaneryd centralt. Man såg för övrigt tidigt att Sverige just verkade ha en tanke på att spela sig igenom centralt.

Men sedan hände något. Slovakien stängde centralt genom att spela aggressivt och vinna närkamper. Samtidigt kändes Sverige passivt, och man hade dålig kvalitet på passningar.

Däremot hade man bra kvalitet när målchanserna dök upp. Jag räknade totalt till 7–0 i klara målchanser, men alltså 3–0 i mål. Det är bra utdelning. Normalt är det bra att göra mål på var tredje eller var fjärde målchans.

Den första målchansen kom i minut 19, och gav 1–0. Rytting Kaneryd spelade igenom den slovakiska backlinjen centralt. Hurtig blev helt fri, och rullade säkert in bollen. Rytting Kaneryd hade lite tur att inte duktiga slovakiska backen Patricia Fischerova kunde bryta. Fischerova var lite ur balans, och missade sin brytning vilket gav Hurtig chansen.

Trots att Sveriges anfallsspel stundtals var riktigt dåligt under resten av halvleken skapade vårt lag två chanser till före paus. Amanda Ilestedt var jättenära att styra in en fint slagen frispark från Jonna Andersson, och i slutminuten hade Olivia Schough ett skott som gick just utanför.

I paus var det 1–0 i mål, 1–0 i hörnor och 1–1 i avslut på mål. Efter paus hade Sverige bättre kvalitet på mycket. Däremot förstörde ett stort antal offsidelöpningar chansen till en riktig storseger.

Fridolina Rolfö gjorde 2–0 på ett distansskott som den slovakiska målvakten väl borde ha tagit. Och Ilestedt nickade snyggt in 3–0 på en hörnvariant där Angeldahl stod för inlägget.

Defensivt gjorde hela laget återigen en otroligt stabil insats. De spelare som jag tycker är värda att plussa för i offensiven är just Rolfö, Angeldahl, Rytting Kaneryd och Hurtig. Dessutom vill jag lyfta Jonna Andersson, som jag tycker var riktigt bra, framför allt efter paus. Och utöver den fina frisparken till Ilestedt var Andersson faktiskt dubbelt med i förarbetet till 3–0-målet. Först fixade hon hörnan, sedan hade det som kallas andra- eller hockeyassist till Ilestedt.

Den här segern borde kunna innebära att Sverige avslutar 2021 som bästa laget i världen. Det var ingen jättedistans upp till USA efter OS. Sedan dess har Sverige vunnit fem tävlings- och en träningsmatch.

USA har vunnit fyra träningsmatcher, men också kryssat i två. I och med att USA spelade 1–1 borta mot Australien tidigare i dag borde vårt landslag vara förbi.

Jag har utan framgång letat efter bekräftelser på det. Men det skulle alltså inte vara någon stor överraskning om det är Sverige i topp på nästa Fifaranking. Det vore ju för övrigt historiskt, för inget svenskt landslag har toppat världsrankingen i fotboll.

Nu sätter jag punkt, och håller utkik efter vad Nilla Fischers tårar betyder.

Tre tävlingsmatcher på svensk mark återstår av tävlingssäsongen 2021. Det handlar om tisdagens VM-kvalmatch i Malmö, om Häcken–Bayern München i Champions League den 9 december – och om Bergdalen–Bromölla i kvalet till elitettan i morgon 14.00.

Den sistnämnda matchen avgör vilket av Bergdalen och Rävåsen som blir det 28:e och sista elitlaget nästa år. Matchen sänds på bt.se med undertecknad som kommentator. För att kunna se den krävs abonnemang på en tidning ingående i Gota Media. Det går även att köra endagsprenumeration.

I övrigt i dag har vi fått en ny seriepyramid för svensk damfotboll. Med röstsiffrorna 29–12 (en nedlagd röst) beslutade Svenska fotbollförbundets representantskap att vi från och med 2023 bara skall ha tre division I-serier, som består av 14 lag vardera. Det innebär att 2022 blir ett övergångsår där fler än hälften av de nuvarande division I-lagen åker ut.

Jag är som bekant positiv till förändringen. Vi hade även tre division I-serier i början av 2000-talet. Skillnaden är att division I då var näst högsta serien, nu är det nivå nummer tre.

Det om inhemsk fotboll. Internationellt har det här varit Formiga:s dag. När Pia Sundhage:s Brasilien natten mot i dag vann med 6–1 hemma mot Thomas Dennerby:s Indien var det inte svenskmötet som stod i centrum.

Utan det var Formigas stora avskedsföreställning. Hennes flygrädda mamma, som inte hade sett sin dotter spela en enda landskamp tidigare hade trotsat rädslan och var på plats för att se 43-åriga Miraildes Maciel Mota göra sin allra sista insats i Seleção Feminina de Futebol.

På många sätt känns det som att Formiga alltid varit med. Så är det ju förstås inte. Men 43-åringen debuterade i landslaget redan som 17-åring och har hunnit med 234 landskamper och 37 mål. Då skall man veta att Brasilien inte spelat lika flitigt som exempelvis Sverige.

Man skall även veta att damfotboll var förbjudet i Brasilien i mars 1978 när Formiga föddes.

Det allra mest imponerande är ju förstås att Formiga har spelat i alla sju OS-turneringarna, och att hon dessutom har varit med i sju VM-slutspel. Otroligt.

Eller förresten, det är nästan att minska hennes betydelse att skriva ”spelat i” respektive ”varit med i”. Formiga har ju inte bara varit med – hon har varit en bärande spelare för Brasilien i de här mästerskapen. Aldrig skadad – alltid bra.

Många av er minns säkert att Formiga gjorde 28 damallsvenska matcher för Malmö FF säsongerna 2004 och 2005. Hon har även flera säsonger i USA bakom sig, och fyra i franska PSG.

I sin sista landskamp byttes hon in med ungefär en kvart kvar att spela. Pia Sundhage fick för övrigt en del kritik för det, men Sundhage försvarade sig med att Formiga är dåtid och att Brasilien måste spela ihop ett nytt, yngre lag.

Den där kvarten räckte i alla fall för att få till ett till synes både värdigt och tårdrypande avsked.

Efter matchen har Formiga fått många välförtjänta hyllningar. Det är som ni förstår en av damfotbollens allra största stjärnor som nu tackar för sig.

Brasiliens fotbollsförbund har för övrigt döpt dagen till #FormigaDay på sociala medier, och på damlandslagets twitterkonto vimlar det av hyllningar från olika storspelare – män och kvinnor.

Sverige vann med 2–1 mot Finland inför 13 429 åskådare på Gamla Ullevi. Det blev alltså till slut en folk- och fotbollsfest, men när nationalsångerna spelades undrade man om det var falsk marknadsföring med utsålda läktare.

Då var det nämligen Gamla Ullevi väldigt glest besatt. Men sedan fylldes läktarna snabbt, och när Fridolina Rolfö gjorde 1–0 i elfte minuten var nog alla på plats. Det riktigt stora jubeltjutet dröjde dock till minut 79, och Lina Hurtig:s segermål.

Det blev en riktigt kul, svensk fotbollskväll. Trots att Peter Gerhardsson har fått möblera om rejält efter OS visade landslaget hög klass. Till slut rankar jag dagens insats som den klart bästa efter OS. Framför allt var Rolfö lysande. Det var kvalitet på i princip alla hennes aktioner.

Men Finland gav sig inte utan kamp. De sista 30 minuterna i den första halvleken hade de god kontroll, och i paus fanns absolut oro för att gästerna skulle kunna förstöra den tänkta, svenska fotbollsfesten.

Efter paus tog dock Sverige tillbaka greppet, och till slut var segern odiskutabel. Med fyra raka segrar ligger Sverige väldigt bra till i VM-kvalgruppen. Att det dessutom blivit en trepoängare vardera mot huvudmotståndarna Finland och Irland gör läget ännu bättre.

Efter att jag satte ihop min krönika till BT, i vilken jag hyllade Fridolina Rolfö, har fokus legat på matchen Irland–Slovakien. Där tog gästerna ledningen i minut 47 genom mittfältaren Martina Surnovska. 18 minuter senare kvitterade Katie McCabe för Irland. Resultatet 1–1 stod sig sedan matchtiden ut.

Det kan man säga var ytterligare en seger för Sverige den här kvällen. För resultatet innebär att Sverige kommer att leda grupp A med minst fem poäng efter fyra omgångar. Vi snackar guldläge att kvala in till VM-slutspelet 2023.

Sveriges startelva har presenterats till kvällens viktiga VM-kvalmatch. Den innehåller ganska många ändringar jämfört med den elva som Peter Gerhardsson använde i OS.

I backlinjen saknas som bekant Nathalie Björn. Där flyttas Magdalena Eriksson in centralt och Jonna Andersson får chansen som vänsterback.

På mittfältet saknas Caroline Seger, vilket lite överraskande öppnar för Filippa Curmark i startuppställningen. Jag tycker att Curmark har haft det otroligt jobbigt i Champions League, men förhoppningsvis är det lite lägre tempo i den här matchen.

Seger saknades ju även i senaste VM-kvalmatchen, då flyttades Angeldahl ner och Hanna Bennison fick chansen från start. Nu är hon förkyld och inte redo för spel. Bennison står helt utanför matchtruppen.

Även i anfallet har Gerhardsson tvingats göra om. Där saknas som bekant Kosovare Asllani. Inte heller Stina Blackstenius verkar 100-procentig, för hon sitter precis som Seger på bänken. Dessutom är varken Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist tillgängliga för spel.

Mot Irland hade Gerhardsson Fridolina Rolfö i tiarollen bakom Blackstenius, med Sofia Jakobsson och Lina Hurtig på kanterna. Även i dag spelar Rolfö i tiarollen. Men framför sig har hon nu från höger Jakobsson, Hurtig och Olivia Schough.

På fredag har Svenska fotbollbundet sitt årliga representantskapsmöte. Då kommer man troligen att klubba en ny seriepyramid med tre division I-serier om vardera 14 lag.

I en artikel i Ulricehamns Tidning säger Marcus Ahlberg, som är ordförande i Västergötlands fotbollförbunds tävlingskommitté, att samtliga Götalandsdistrikt är emot förslaget. De vill istället gå tillbaka till upplägget med två serier i näst högsta divisionen. I artikeln säger Ahlberg:

”Tyvärr tror vi att motionen kommer att gå igenom. Vi tror att EFD (Elitfotboll damer), SEF (Svensk elitfotboll) och förbundsstyrelsen kommer att rösta för motionen. Och då räcker det att de får med sig ett enda distrikt.”

Personligen är jag positiv till den här förändringen. Sportsligt har elitettan varit ett positivt tillskott, och jag tycker dessutom att alla seriesegrare skall gå upp utan kval. Så det här är en rimlig förändring. Det negativa är ju att det blir ett struligt övergångsår nästa år, där väldigt många lag kommer att åka ur både division I och division II. Men det får man ta för att få ordning på seriesystemet.

Det jag däremot är kritisk till är varför inte vi gräsrötter får se förslaget? Det har ju gjorts en damserieutredning, varför är inte den offentlig? Den borde man väl kunna ha lagt upp på förbundets hemsida för länge sedan. Svensk fotboll har mycket att jobba på när det gäller öppenheten.

Men den som väntar… Förra året lades underlaget till representantskapsmötet upp på förbundets hemsida två dagar innan själva mötet. I år har jag ännu inte sett något. Men det är ju tre dagar till mötet…

Apropå den eventuella förändringen i seriepyramiden kan man konstatera att allt går i cirklar. I början av 2000-talet hade vi en damallsvenska, tre division I-serier och nio division II-serier.

Från och med 2023 är vi troligen tillbaka där, med skillnaden att det när några fler lag i serierna samt att det har klämts in en extra division mellan damallsvenskan och ettan. Det är ju även oklart hur många division II-serier det blir. Den frågan ligger ju inte på förbundsnivå, utan på distrikts-/regionnivå.

2002 gjordes en förändring där man tog bort en division I-serie, så att det var nere i två. Det innebar att segrarna i division II fick kvala under en tioårsperiod. Den riktigt stora förändringen gjordes till 2013, med 2012 som övergångsår. Då blev två division 1-serier och nio division II-serier (om vardera tio lag) blev till elitettan och sex division I-serier (om vardera tolv lag).

Under övergångsåret 2012 krävdes det att man var topp sex i division I för att gå till elitettan och topp sex i division II för att gå till nya division I. Nästa år kan det bli ännu tuffare att hålla sig kvar i ettan och tvåan.

Det om damfotboll på lite lägre nivå. På allra högsta nivån väntar en viktig VM-kvalmatch på torsdag 18.30. Då tar landslaget emot Finland på Gamla Ullevi i det som på förhand ansågs vara den sannolika finalen i vår grupp.

Nu har ju Irland blandat sig in i striden på allvar genom att vinna i Finland. Det hindrar dock inte att Sverige skulle ta ett stort steg mot VM vid seger på torsdag.

Gissningsvis funderar Peter Gerhardsson lite över hur han skall ställa upp sitt anfall. Offensiva nyckelspelaren Kosovare Asllani är knäskadad, Stina Blackstenius har haft skadebekymmer på sistone, Sofia Jakobsson har mest nött bänk i Bayern och Anna Anvegård har lämnat återbud till följd av en hjärnskakning.

Framför allt är det problem att Asllani inte kan vara med. Senast mot Irland flyttades Fridolina Rolfö in i Asllani-rollen, något som inte blev någon succé. Sverige hade svårt att skapa målchanser, och framför allt tycker jag att Rolfö saknades på vänsterkanten.

Men det är självklart även problematiskt att Jakobsson kommer till samlingen med stukat självförtroende och att Blackstenius är ett frågetecken. Den senare är för övrigt nominerad till fotbollsvärldens två finaste priser – både Ballon d’Or och Fifas pris The Best. Ballon d’Or delas för övrigt ut på måndag, mitt i den här landslagssamlingen.

Nu är det självklart i första hand för sina insatser i OS som Blackstenius är nominerad till de båda prestigeladdade priserna. Men det faktum att hon är nominerad gör ju att det känns ännu mer rätt att hon utsågs till damallsvenskans MVP.

För övrigt har damallsvenskan fått med två nomineringar till Fifapriset. Stephanie Labbé, som tillhörde FC Rosengård under OS, är en av fem kandidater i målvaktskategorien. Där är även Hedvig Lindahl nominerad.

För svensk del finns dessutom Magdalena Eriksson och Peter Gerhardsson med bland tänkbara vinnare på Fifagalan. Där är jag kanske lite förvånad över Erikssons nominering, hon hade det ganska tungt under OS. Men jag antar att det är för hennes insatser i Chelsea som hon kommit med.

Kollar man alla nomineringar till de båda priserna märker man snabbt att det i princip bara är OS och Champions League som räknas. Och det kan man ju förstås ha åsikter om.

Tillbaka till den aktuella landslagstruppen. Senast mot Irland saknades även Caroline Seger, vilket gjorde att Filippa Angeldahl fick vikariera i den sittande centrala mittfältsrollen. Nu är Seger tillbaka i truppen, vilket borde innebära att Angeldahl kan spela i sin OS-roll.

Däremot kan inte Gerhardsson använda sin OS-backlinje. Nathalie Björn har nämligen lämnat återbud, precis som Evertonkompisen Anvegård. Men just i backlinjen finns det så många alternativ att det inte känns oroande.

I fjol vann Julia Roddar och Emily Sonnett SM-guld med Kopparbergs Göteborg FC. Alldeles nyss vann duon ett nytt mästerskap – det amerikanska med Washington Spirit.

Spirit tog hem NWSL-titeln via 2–1-seger efter förlängning mot Chicago Red Stars i finalen. Kelley O’Hara nickade in segermålet i den första förlängningskvarten…

…och i slutminuterna av den andra förlängningsperioden gjorde Aubrey Bledsoe en matchavgörande räddning på ett friläge från inhopparen Makenzy Doniak.

Spirit toppade verkligen formen i slutet av serien. Man vann grundseriens fyra sista omgångar och kom därmed trea i tabellen. Därmed fick man spela kvartsfinal mot det tidigare storlaget North Carolina Courage. Där blev det 1–0-seger efter förlängning.

Sedan kom man från underläge till 2–1-seger mot OL Reign i semifinalen innan dagens final.

Julia Roddar har väl i första hand haft en roll som inhoppare. I finalen byttes hon in i halvtid av ordinarie tid, och spelade alltså totalt 75 minuter. Jag såg matchens sista 45 minuter, alltså förlängningen samt sista kvarten av ordinarie tid. Och jag tycker att Roddar gjorde en riktigt stabil insats.

Svenskan har kommit in från bänken i alla tre slutspelsmatcherna. I kvarten kom hon in i 70:e minuten och i semifinalen i 72:a minuten. Under grundserien blev det åtta matcher från start och nio inhopp – totalt kom hon upp i 824 spelminuter och ett mål.

En annan svensk Julia var med och vann den senaste NWSL-finalen, det var 2019 då Julia Spetsmark och North Carolina Courage tog hem titeln. Spetsmark fick dock ingen speltid i finalen, så vad jag kan komma på bör Roddar vara den första svensk att spela i NWSL-finalen.

I år har Roddar haft sällskap av Freja Olofsson i NWSL. Olofsson spelade för nya Racing Louisville, som slutade på nionde och näst sista plats med 22 poäng. Det krävdes 33 poäng för slutspel.

Olofsson startade 20 matcher, hoppade in i två och spelade totalt 1712 minuter under sin premiärsäsong i USA.

Jag funderade för övrigt över hur många svenska spelare vi haft totalt i NWSL sedan ligans premiärsäsong 2013. Jag kom på sex stycken, men är osäker om jag kanske har missat någon.

• Louise Schillgaard, Boston Breakers 2016
• Antonia Göransson, Seattle Reign 2016 – spelade inga ligamatcher
• Lotta Ökvist, Orlando Pride 2018 – spelade inga ligamatcher
• Julia Spetsmark, North Carolina Courage 2019
• Julia Roddar, Washington Spirit 2021
• Freja Olofsson, Racing Louisville 2021

Slutligen några ord om några inhemska matcher. Först har vi fött tre nya elitlag. I den norra kvalgruppen vann Team TG med 2–1 mot Sollentuna. Därmed är det klart att vi kan gratulera Gamla Upsala SK och just Team TG till varsin plats i elitettan. Båda lagen kommer från städer som redan har elitfotboll. Umeå gick ju upp i damallsvenskan, men vi får Uppsaladerbyn i näst högsta divisionen nästa år.

Det tredje laget att checka in i elitettan i dag var Ifö Bromölla IF. De vann med 1–0 hemma mot Rävåsen i dag. Grattis. Nästa lördag avgörs om det 28:e och sista elitlaget nästa år blir Rävåsens IK Karlskoga eller Bergdalens IK.

Jag noterar även att de två senaste årens finallag i futsal har mötts i dag med anmärkningsvärt utfall. IFK Göteborg har besegrat Gais i två raka SM-finaler. Men i dagens grundseriemöte vann Gais med förkrossande 11–1, bland annat efter fem mål från Tove Sjödin. Tronskifte på gång i svensk futsal?

Jag har ännu inte gått igenom det som hände i den gångna helgen. Jag var ju själv i Karlskoga och kommenterade en kvalmatch samtidigt som elitettan avgjordes.

Jag missade alltså spänningen när BP med hjälp av Jitex kunde passera IK Uppsala Fotboll i tabelltoppen. Självklart otroligt tungt för Uppsala som har legat topp tre större delen av säsongen.

Men kul för plantskolan BP att inte bara hävda sig på ungdomsnivå, utan att även nu kunna sälla sig till den lilla skara klubbar som nått högsta nivån både för herrar och damer. Där gör BP sällskap med Häcken, Hammarby, AIK, Djurgården, Malmö FF, Östers IF, Gais och IK Brage.

Utöver att BP säkrade en historisk damallsvensk plats i helgen så vann även klubben F17-SM efter finalseger med 2–0 hemma mot Södra Sandby IF. En stor helg för IF BP alltså. Stort grattis till alla framgångar.

Men samtidigt som vi välkomnar BP till högsta divisionen känns det självklart att konstatera att BP och IFK Kalmar är de klubbar som kommer att behöva göra det allra bästa jobbet under silly season. För kollar vi de olika trupperna så är det de klubbarna som slår ur ganska stort underläge.

För egen del var jag alltså i Karlskoga och såg matchen Rävåsens IK Karlskoga–Bergdalens IK 2–2. Där vann Bergdalen straffläggningen vilket innebär att Rävåsen åker ner till Skåne för bortamatch mot IFÖ Bromölla på lördag. Den gruppen är fortsatt vidöppen, och kommer inte att avgöras förrän nästa lördag då Bergdalen tar emot Bromölla.

I den norra gruppen vann Gamla Upsala SK med hela 4–0 hemma mot Sollentuna FK. Därmed är GUSK i praktiken klart för uppflyttning. Sollentuna däremot måste antagligen vinna lördagens hemmamöte med Team TG. Om gästerna vinner är det ju redan klart, då behöver inte den sista matchen spelas.

Noterbart är att det här kan vara näst sista året vi har ett kval till elitettan för de lag som vunnit sina division I-serier. Nästa fredag skall Svenska fotbollförbundets representantskap ta beslut om en ny seriepyramid med bara tre division I-serier.

Det mesta talar för att förändringen kommer att gå igenom, och att det blir tre division I-serier från och med 2023. Därmed blir nästa år ett övergångsår där det krävs att man kommer topp fem i division I för att vara säker på nytt kontrakt.

Klubbas serieomläggningen lär det märkas i alla divisioner under nästa år. Det är ju nämligen ett stort antal lag som kommer att åka ur ettan nästa år.

Här lämnar jag tillfälligt det sportsliga för att att göra en liten sväng in i mediebranschen. I tisdags var det premiär för en damfotbollspodd som blivit rejält omtalad innan den ens hade haft premiär. Det är en podd som heter Tutto Femme där programledarna heter Thomas Wilbacher och Petronella Ekroth.

Jag är ingen poddlyssnare, och Wilbacher är långt ifrån någon favorit. Jag brukar inte läsa det han skriver, och jag orkar sällan se de program där han medverkar i. Men han och Ekroth har haft så hög svansföring i försnacket att jag trots allt beslöt mig för att lyssna på det första avsnittet.

I försnacket hade man för övrigt kritiserat hur den aktuella mediebevakningen kring damfotbollen ser ut. Till TT sa Ekroth så här i samband med lanseringen:

”Jag tänker mycket som spelare att det är tråkigt för damfotbollens skull att medierna är så dåligt uppdaterade.”

Ekroth är Stockholmsbaserad, och det där är ju förstås ett uttalande som är riktat mot Stockholmsmedia. Min uppfattning är annars att lokaltidningarna runtom i landet i allmänhet är väldigt bra uppdaterade.

Däremot började Wilbacher och Ekroth den här poddsatsningen med att visa att de själva är rätt dåligt uppdaterade. De första orden i det allra första avsnittet är:

”Varmt välkommen skall ni vara till Tutto Femme. Det är den 16 november och Sveriges största – och är vi också enda? – damfotbollspoddcast har sett dagens ljus i och med detta välkomnande.”

Utan att ha fördjupat mig i vad den damallsvenska podden har för lyssnarsiffror kan vi nog slå fast att den var betydligt större än Tutto Femme när det första avsnittet av den nya podden spelades in.

Vi kan samtidigt också definitivt slå fast att Tutto Femme inte är den enda damfotbollspodden i Sverige. Sportbladets damallsvensk podd är nämnd. Utöver den finns åtminstone två till i form av Damfotbollspodden och Innanför Linjerna. Däremot verkar Frisken och Dala ha lagt ner efter 19 avsnitt.

Felen till trots är det kul att Tutto Femme dyker upp. Ju mer som skrivs om sägs om damfotbollen desto bättre. Det finns ju exempelvis även plats för betydligt fler bloggar i ämnet.

I podden intervjuades för övrigt fjolårets damallsvenska MVP Olivia Schough. I år gick det priset till Stina Blackstenius. Jag fick rösta i kategorien, och jag hade just Blackstenius som etta.

Dock ställer jag mig lite frågande till hur MVP-begreppet hanteras inom svensk damfotboll. I alla andra sammanhang är MVP det samma som den allra bästa spelaren. Och så tänkte jag när jag röstade på Blackstenius.

Men i damallsvenskan har man gjort någon annan konstig typ av tolkning där MVP är den som betyder mest för sitt lag. Dock tycker jag att Blackstenius även är den som betytt mest för sitt lag i damallsvenskan – så hon hade var rätt vinnare oavsett hur man tog sig an priset.

Apropå Blackstenius lag pratade jag lite med en kollega på Bravida i går om att Peter Bronsman på många sätt fick som han ville när han placerade Kopparbergs Göteborg FC i BK Häcken. För spelarna har allt blivit mycket bättre.

Men i Bronsmans vision ingick ju att ett svenskt lag skulle kunna vinna Champions League. Och den delen av visionen är ju inte ens nära att bli infriad. Tvärtom kommer våra klubblag bara längre och längre ifrån lagen nere på kontinenten.

På väg hem från Göteborg i går tänkte jag tillbaka lite på KGFC:s guldlag från i fjol. För att fullt ut uppdatera mig kollade jag hur Kopparbergs Göteborg FC såg ut i guldmatchen i Linköping i fjol. Här är laget som spelade då:

Jennifer Falk – Emily Sonnett, Emma Berglund (Emma Koivisto, 68), Emma Kullberg, Natalia Kuikka – Filippa Curmark, Vilde Bøe Risa (Julia Zigiotti Olme, 67), Filippa Angeldahl, Julia Roddar (Anna Csiki, 80) – Rebecka Blomqvist (Stina Blackstenius, 67) – Pauline Hammarlund.

Den matchen spelades den 7 november i fjol. Lite drygt ett år senare spelade Häcken med följande spelare mot Benfica:

Falk – Hanna Wijk, Luna Gewitz, Beata Kollmats, Lotta Ökvist (Csiki, 45) – Johanna Rytting Kaneryd, Elin Rubensson, Curmark, Mille Gejl (Milica Mijatovic, 56) – Julia Karlernäs (Dilja Zomers, 64) – Stine Larsen.

Här snackar vi förändring. Fjolårets upplaga av Häcken var verkligen ett lag som hade kapacitet att tävla i Europa – om de hade haft kvar alla spelare när Champions League drog i gång.

Men på ett år har man alltså tappat enormt mycket kvalitet. Och nu är ju även Blackstenius på väg bort. Fallet har gått otroligt fort. Och det skall bli väldigt spännande att se hur Häcken värvar i vinter. För man måste värva ganska hårt om man skall kunna tävla med Rosengård nästa år.

En spelare som Häcken tappat i år är Filippa Angeldahl. Om våra svenska klubbar har underpresterat i Europaspelet i år så är nog Angeldahls nya klubb Manchester City den klubb som underpresterat mest av alla i Europa.

Inte nog med att de missade Champions League. Manchester City ligger i botten av WSL efter sju omgångar. Laget har bara vunnit två matcher, och är ännu så länge europeisk damfotbolls stora missräkning den här säsongen.

I toppen av WSL ligger som väntat de båda andra topplagen Arsenal och Chelsea. Vi får se om City rycker upp sig och till slut ändå tar den tredje Champions League-platsen. Omöjligt är det inte.

I Frankrike vann Lyon toppmötet med PSG med hela 6–1 i söndags. Det var förstås en match som kom med extremt dålig tajming för PSG, samma vecka som överfallet på Kheira Hamraoui. Där har för övrigt lagkompisen Aminata Diallo släppts, och verkar inte längre vara misstänkt. Skönt att höra.

Men självklart måste hela dramatiken ha påverkat PSG något enormt. Vi får se om de reser sig, eller om Lyon rusar ifrån i tabelltoppen.

Slutligen till Tyskland där det är härligt jämnt efter åtta omgångar. Wolfsburg leder ett mål före Hoffenheim. Och en poäng bakom finns ytterligare tre lag i form av Bayern München, Eintracht Frankfurt och Turbine Potsdam. Alltså totalt fem lag inom en poäng. Kul när det är så jämnt.

På söndag möts Potsdam och Hoffenheim i ett toppmöte. Den sänds 13.00 på Viaplay. Tyvärr krockar den med helgens andra europeiska toppmatch, Manchester United–Arsenal har avspark en kvart senare – även den sänds på Viaplay.

Under min hemresa från Göteborg blev det ännu mer klart att Häcken kommer att åka ur Champions League i gruppspelet.

Bayern München vann nämligen mot Lyon med 1–0 i den sena matchen i gruppen. Därmed står Lyon på nio och Bayern på sju poäng. Det innebär att Häcken med största sannolikhet åker ut även om de mot all förmodan skulle vinna de två sista gruppmatcherna, de hemma mot Bayern och borta mot Lyon.

Men det mest troliga är att alla teoretiska chanser till avancemang är borta redan efter hemmamatchen mot Bayern den 9 december.

Jag skrev redan efter Häckens 1–0-seger i Lissabon i förra veckan att jag tycker att hela den här Champions League-turneringen har varit en enda lång svensk underprestation.

Kristianstad gjorde väl i och för sig ganska exakt vad man kunde förvänta sig, och får godkänt. Men högre betyg än så blir det inte.

Däremot får både Rosengård och Häcken rejält underkänt. Rosengård hade i och för sig en tuffare väg in i turneringen, men var som sämst när det gällde som mest. 3–0-förlusten hemma mot Hoffenheim var ett riktigt ras, där flera av målen var rena gåvor.

Häcken klarade kvalet, men har sedan också varit sämst när det gäller. Gruppspelet har sammanfallit med det som sannolikt är Göteborgslagets sämsta form sedan katastrofåret 2017 – alltså det år då KGFC var indraget i den damallsvenska nedflyttningsstriden ändå in i slutomgångarna.

På ett sätt är det kanske inte så konstigt att Häcken går dåligt i höst. Dagens matchtrupp måste väl vara den sämsta som klubben överhuvud taget har mönstrat. Som bekant har ju bara Häcken funnits som damelitlag i några månader.

Värre är att dagens Häckentrupp också är betydligt sämre än de uppställningar som Göteborg FC hade säsongerna 2018–20. Betydligt sämre. Och väldigt lite tyder på att man kommer att kunna värva in spelare med sådan kvalitet att man tar sig tillbaka till exempelvis den nivån man hade förra hösten.

Därför är det kanske inte så konstigt att vi fått se följande resultat från Häcken sedan gruppspelet i UWCL drog i gång den 5 november:

• Lyon (h) 0–3
• Vittsjö (h) 0–0
• Bayern München (b) 0–4
• AIK (b) 0–0
• Djurgården (h) 4–0
• Eskilstuna (b) 2–3
• Benfica (b) 1–0
• Benfica (h) 1–2

Det lag som hade Sveriges bästa anfallsspel både 2019 och 2020 har fått allt svårare att hitta rätt i offensiven. Och man har bara gjort spelmål i två av de åtta senaste matcherna. Det är inte godkänt.

Det känns otroligt tråkigt att behöva sitta här och såga våra svenska representanter i Champions League. Mest eftersom det mycket väl kan ha varit sista gången vi hade två seedade lag i kvalet. Nästa år kommer bara Rosengård att vara seedat, vilket gör att det sannolikt kommer att krävas mirakelinsatser för att Häcken eller Kristianstad skall kunna kvala in.

De dåliga svenska resultaten i årets turnering gör ju nämligen att våra lag tappar i ranking, och kommer att få det ännu svårare att hävda sig framöver.