Fler tankar kring våld mot huvuden

I det senaste inlägget skrev jag att jag tycker att Glodis Perla Viggosdottir borde stängas av i de två sista omgångarna av damallsvenskan.

Som ni säkert förstår kommer det inte att ske. Förbundet gör allt för att skydda sina domare, och går inte in med bestraffningar i efterhand ens om domsluten är genomusla.

Pernilla Larsson och hennes teams domslut kring överkörningen av Mimmi Larsson var både obefintligt och genomuselt. Men det kommer som sagt knappast spela någon roll. Larsson kommer att få döma vidare, och Viggosdottir kommer att få fira SM-guld på planen någon av kommande helger.

Till skillnad från svensk ishockey är ju sig inte huvudskador något man bryr sig om inom svensk fotboll. I förra inlägget högg jag mot domare och förbund i frågan. Och de har förstås de viktigaste rollerna i den här frågan.

Reglerna måste skydda spelarna. Och de som skall se till att reglerna följs är i första hand domarna, och i andra hand förbundets disciplinnämnd. Jag tycker att det skall vara självklart att disciplinnämnden skall kunna gå in i efterhand och döma ut avstängningar för farliga aktioner likt Viggosdottirs.

Just huvudskador blir ett allt större problem i allt fler sporter. Ju högre tempo, ju tätare spel och ju bättre tränade spelarna blir, desto större risk för allvarliga kollisioner mot huvudet. Inom fotbollen upplever jag att antalet gånger spelare skallar ihop ökar. Jag tycker att det utdöms alldeles för få varningar för spelare som kommer sent in i nickdueller. Eller för målvakter som boxar utespelare i huvudet.

Men det finns fler än domare och regelmakare som kan påverka. Exempelvis kan vi i media påverka. Och efter att i efterhand ha sett matchen på SVT tycker jag att kanalens folk gjorde ett riktigt dåligt jobb i frågan.

Dock brydde de sig om Larssons huvud. Huvudkommentatorn Chris Härenstam visade omgående efter smällen stor omsorg. Och experten Markus Johannesson sa direkt att han upplevde det som en otäck smäll.

När reprisen sedan spelades upp blev både Härenstam och Johannesson väldigt bekymrade. Johannesson sa:

”En riktigt otäck smäll som hon får från Viggosdottir. Just när man som spelare inte ser motspelaren komma in. Där ser vi den, den träffar… Jag hoppas verkligen att det där gick bra.”

Härenstam svarade:

”För det första. I ett sådant här läge tycker inte jag att hon skall spela mer. Jag har absolut inte de kunskaperna som krävs för att vet om det är hjärnskakning eller inte. Men efter att ha sett den där reprisen så är min åsikt ganska stark – för det finns inga risker man skall ta i de här lägena. Hade det varit ishockey hade de plockat av henne direkt, det kan jag säga.”

När Larsson kom tillbaka in i spelet säger Johannesson, som tidigare sagt att han tycker att man skall lämna bedömningarna till läkarna, att läkaren har ett stort ansvar att stoppa spelare efter sådana här smällar.

Fast vad jag kan se är ingen läkare inblandad i beslutet att låta Larsson fortsätta, utan det är bara LFC:s fysio som är ute och behandlar forwarden.

I paus, just när en av repriserna på Viggosdottirs överfall rullas, säger Frida Östberg ”det här tycker jag är riktigt ögongodis för en fotbollsälskare”. Det hon pratar om är förstås själva målet, och hon känner sannolikt att orden har dålig tajming, för hon lägger till:

”Tyvärr åker hon på en liten smäll här efteråt, men det är sånt som man tar när man får nicka in den så där.”

Det är ett riktigt dåligt uttalande från Östberg. Den typen av smällar är verkligen inget någon skall behöva ta på en fotbollsplan. Visst är det lättare att resa sig precis efter att man nickat in ett snyggt mål. Men smällen blir inte mindre allvarlig för att Larsson gör mål momentet innan den.

Bredvid Östberg står Lotta Schelin, som ler och nickar medhållande. Schelin som tvingats sluta på grund av upprepade hjärnskakningar säger inte ett ord om våldet mot Larssons huvud. Hon får inte heller några frågor om det.

Min notering från SVT:s sändning är att ingen har en enda synpunkt på Viggosdottirs aktion. Det nämns att det här hon som delar ut smällen – men inget mer. Inte ett ord om att det är ett rent överfall som isländskan står för. Inte ett ord om att det borde ha varit rött kort.

Jag är fullständigt övertygad om att det hade blivit mycket snack om tacklingen om det istället handlat om dubbarna före mot Larssons fötter.

Noterbart var att Larsson klev av i andra halvleken med yrsel och huvudvärk. Men under måndagen kom glädjande besked om att Larsson inte längre hade huvudvärk. Men det förändrar inte min syn på hur smällen behandlades av domare, lag och media under söndagen. Sådana här smällar mot huvuden måste bort från fotbollen.

Vad gäller själva matchen Rosengård–LFC var den en riktig godbit. Jämn, spännande och välspelad. LFC var bättre än jag sett tidigare i år, och 3–3-kvitteringen var riktigt fotbollsgodis. Jelena Cankovic:s chippassning är superläcker, och Anna Anvegård:s avslutning är nästan lika fantastisk. Anvegård är för övrigt numera i ensam skytteligaledning.

I dag har fokus annars i huvudsak legat på herrfotboll. Men en intressant nyhet från dagen är att Alingsås FC United tappar sina tränare bara tre dagar efter att man kvalat upp i elitettan.

https://twitter.com/AlingsasFC/status/1184187173072986112

 

Brolin bleknade när Östberg slog till

Jag kanske ropade hej lite väl tidigt angående kvaliteten på dagens upptaktsträff. Visst höll Hanna Marklund den höga nivån hela vägen.

Men Anna Brolin lyckades inte dölja sin okunskap om damallsvenskan genom hela utfrågningen. Det är förstås inte någon lätt uppgift att hålla i en sådan här stor genomgång, där man måste ha örnkoll på tolv olika lag.

Under förmiddagen lyckades Brolin på ett ganska bra sätt dölja att hon saknar nödvändig örnkoll. Men efter lunchen sjönk hon under godkänd lägstanivå i några utfrågningar. Bland annat lyckades hon inte ställa en enda meningsfull fråga när AIK och Öster var uppe för att representera, och presentera, den nya elitettan.

Att jag var så positiv i mitt förra inlägg berodde nog allra mest på att mina förväntningar var obefintliga. För vid fjolårets upptaktsträff var utfrågningarna ofta så dåliga att man satt på golvet och skämdes å Brolins vägnar.
Så illa var det inte i år. Sannolikt mycket på grund av att Marklund var så påläst, och lyfte nivå. Dock var mentometerfrågorna riktigt dåligt formulerade, vilket gjorde att de mer blev en belastning än en tillgång.

Och för mig bleknade Brolins/Marklunds jobb ganska rejält senare på eftermiddagen. Då hade nämligen SVT Play en utmärkt egen intervjurunda där alla tränare utfrågades under fyra–sju minuter av Chris Härenstam och Frida Östberg.

Tidigare har jag alltid tyckt att Östberg varit ganska svag som expert. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför.
Men i dag ändrades min uppfattning. För Östberg var lysande, och bar SVT:s utfrågningar på sina axlar. Kanske passar det henne bättre att få ställa frågor, än att försöka ge svar?

Exempelvis konstaterade Malmös tränare Jonas Eidevall nöjt: ”vilka bra frågor” efter sin lilla utfrågning.

Så trots att Hanna Marklund var riktigt bra så vann Härenstam/Östberg en mycket klar seger mot Brolin/Marklund.

SVT:s intervjuer finns för övrigt klubb för klubb på SVTplay nu. Här är länkar:

* Tyresö, Tony Gustavsson
* Malmö, Jonas Eidevall
* Linköping, Martin Sjögren
* Kristianstad, Elisabet Gunnarsdottir
* Vittsjö, Thomas Mårtensson och Simon Sjöfors
* Mallbacken, Stefan Johansson
* Umeå, Joakim Blomqvist
* Örebro, Rickard Nilsson
* Sunnanå, Stefan Ekström (målvaktstränare)
* Jitex, Stefan Rehn
* Piteå, Stellan Carlsson
* Göteborg, Torbjörn Nilsson

Fler citat och noteringar från upptaktsträffen kommer de närmast dagarna ihop med mitt damallsvenska tips. Planen är att publicera tipset i fyra delar om vardera tre lag medd start i morgon.

Nya namn: Söberg, Konradsson och Rubensson

Som väntat innehöll inte Pia Sundhage:s första landslagstrupp speciellt många skrällar. Det kändes ju ofrånkomligt att truppen skulle byggas kring de som varit med förr. Fast jag hade ändå hoppats på några fler nykomlingar.

De enda nya spelarna i den stora truppen är Carola Söberg (nygammal), Emmelie Konradsson (nygammal) och Elin Rubensson. Både Söberg och Konradsson är hittills bokförda för varsin landskamp.
Truppen är för övrigt uttagen av Calle Barrling – som framöver skall leda F19 och U23 – och den nya assisterande förbundskaptenen Lilie Persson.

Ledarna först. Persson skall fungera som assisterande förbundskapten med ansvar för anfallsspelet. Vem som skall ha ansvar för försvarsspelet är inte beslutat ännu. Kanske att Sundhage väntar ut Tony Gustavsson. Eller vad tror ni?

Så till själva presskonferensen. Där imponerade Sundhage precis lika mycket som väntat. Radiosportens Susanna Andrén twittrade så här:

”Just nu är också Sundhage inte bara förbundskapten utan också pressansvarig, moderator och så vidare… Underhållning.”

Så var det. Den enda missen från Sundhage var att hon kallade Caroline Seger för Carolina Seger, varvid Lilie Persson klev in och rättade.
Det var väl ingen fullträff, men i övrigt imponerade Sundhage alltså enormt.

Till SVT:s Chris Härenstam sa hon så här om hur hon kände sig:

”Det bubblar. Jag är fortfarande lite nervös. För jag vill göra något bra, jag vill vara en bra ambassadör för damfotbollen.”

På de punkterna behöver hon inte vara orolig. Oron borde ligga på att få laget att prestera på högsta nivå när det som mest behövs. Men det verkade Sundhage väldigt medveten om.

Något från SVT-intervjun – se den i sin helhet här – som jag tyckte om var de här orden:

”Det är en löpsport det här. Jag älskar spelare som kommer med fart bakifrån… …Så vi kommer att springa mycket.”

Huruvida det blir 4-2-3-1 eller 4-4-2 återstår att se. För det är inte bestämt ännu.

Ett annat viktigt citat var:

”Det är oerhört viktigt att vi kan få stjärnorna att lysa.”

Så är det. Om det skiner kring Lotta Schelin som det gjorde under VM, då växer Sveriges landslag med flera procent.

Till själva truppen. Jag hade ju gärna sett fler än två nya, unga spelare.

Carola Söberg

För även om Carola Söberg kanske är den tredje bästa målvakten i Sverige just nu, är hon 30 år. Om inte Söberg är tänkt som förstamålvakt, hade jag mycket hellre sett att Stephanie Öhrström eller Susanne Nilsson varit med som tredjenamn i truppen. Mycket hellre.

I backlinjen är det bara beprövade namn. Där saknas helt klart Amanda Ilestedt. Som jag ser det är Malmöbacken definitivt redo för landslaget. Synd att det dröjer till 2013 innan hon får chansen.

På mittfältet tillkommer Umeås Emmelie Konradsson. Det är en spelare som jag sett lite för lite i år för att ge en rättvis analys av. Bilden är bollskicklig, men lite långsam, men som sagt – analysen är långt ifrån fullödig.
Konradsson är en viktig spelare i Umeå, men spontant hade jag hellre sett att hennes lagkompis Lina Hurtig fått chansen att växa in i det landslag, där hon inom några år borde kunna vara en stöttepelare.

Elin Rubensson

Slutligen då forwards. Eftersom både Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani togs ut som mittfältare fick trion Jessica Landström, Madelaine Edlund och Susanne Moberg plats i truppen. Jag är tveksam till alla tre, alltså till att de håller på landslagsnivå.
Däremot är det kul att Elin Rubensson får chansen. Henne tror jag mycket på. Sundhage var härligt öppen på frågon om vad Malmötalangen är för typ av spelare:

”Det skall jag ta reda på.”

Många frågor återstår alltså att få svar på kring Pia Sundhages landslag. Några fler svar kommer kanske nästa tisdag, då den här truppen skall ta sig an Schweiz.

Truppen i sin helhet:

Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Carola Söberg.

Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara LarssonSara Thunebro, Lina Nilsson, Stina Segerström och Malin Levenstad.

Mittfältare (9): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren, Emmelie Konradsson, Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani.

Forwards (5): Lotta Schelin, Jessica Landström, Madelaine Edlund, Susanne Moberg och Elin Rubensson.

Förlust i målvaktsmatchen – då tog det roliga slut

Ibland är det tråkigt att få rätt. Just nu är verkligen ett sådant tillfälle. För det blev nästan exakt som jag förutspått.

* Frankrike vann med 2–1, och man gjorde det för att man totalt sett var ett bättre fotbollslag än Sverige i dag.

* Frankrike gjorde båda sina mål på fasta situationer.

* Sverige orkade inte. Jag har sett att det skrivits mycket om passningskvalitet på twitter. Även Chris Härenstam och Glenn Strömberg pratade en hel del om på det i tv-sändningen.
Men passningskvalitet och ork är bästa kompisar. Orkar man inte springa, orkar man inte hålla precision och kvalitet på passningarna. Och tyvärr orkade inte Sverige springa tillräckligt mycket de sista 35 minuterna. Inte ens nära.

Som jag redan var inne på i halvtid känns det dock så onödigt. Vi fick ju en perfekt start med ledning efter ett turligt mål.

Och där kom det in en faktor som jag bortsett från inför matchen – historiken. Sverige hade ju tre raka segrar mot Frankrike. Och när vi tog ledningen fanns chansen att fransyskorna började tänka ”inte nu igen”.

Men så var det den där målvaktsmatchen. Medan Frankrikes Sarah Bouhaddi var riktigt stabil, och dessutom gjorde ett par matchavgörande räddningar så bjöd Hedvig Lindahl på kvitteringen. Lindahl gav bort segern.

Jag har tidigare skrivit att Lindahl i princip aldrig vinner några matcher åt Sverige. Tyvärr är hon ingen världsmålvakt. Hon är alldeles för ojämn.

Men tyvärr har alldeles för få spelare visat toppform under OS. Våra nyckelspelare har inte varit usla, men de har inte heller glänst.

Under VM i fjol fanns det ett närmast magiskt sken kring Lotta Schelin. Hon verkade ostoppbar. I OS har hon trampat vatten, och hon är godkänd i turneringens som helhet – men inte mer.

Sverige började köra spelsystemet 4-2-3-1 för att få ut maximalt av Caroline Seger. Men Seger har inte varit tillräckligt bra för rollen. Hon har inte orkat prestera på världsnivå i mer än 10–15 minuter per match.
Är man efterklok borde nog Sverige ha spelat 4-4-2 med Schelin och Sofia Jakobsson på topp. Men Seger har grymt hög potential, och jag förstår att Thomas Dennerby försökte få ut mesta möjliga ur sin trupp.

Men det är bara att inse att Sverige inte har tillräckligt många spelare av världsklass. Och med kvartetten Charlotte Rohlin, Sara Larsson, Therese Sjögran och Josefine Öqvist borta från OS av olika skäl tillhör vi inte världens allra bästa nationer.

Och även om vi hade hoppats på mer så är ju kvartsfinal i OS trots allt godkänt.

Jaja. Nu behöver jag tänka på annat. Dags att kika på USA–Nya Zeeland…