Sundhage svingar igen

Publicerad den av
7

I dag har vår förbundskapten återigen stått för anmärkningsvärd kritik. I Aftonbladet skyller Pia Sundhage bristen på starka svenska innermittfältare på de damallsvenska toppklubbarna – och på seriens utlänningar.

Jag gillar att Sundhage pratar från hjärtat och säger vad hon tycker. Men jag börjar bli vansinnigt trött på att hon hela tiden hittar andra att skylla på. Var är självkritiken? Och jag kan inte hjälpa det, men jag får SD-vibbar när hon gång på gång ger damallsvenskans utlänningar skulden för alla svenska misslyckanden.

Jag tycker dels att det är dags för Sundhage att sluta svinga åt alla möjliga håll, inte minst för hennes egen skull. När man har kritiserats för att ha dåliga relationer med de damallsvenska klubbarna är det ju knappast taktiskt att kritisera toppklubbarna på minst sagt lösa grunder.

Jag tycker även att Sundhage borde försöka presentera lite konstruktiva lösningar på alla de problem hon lyfter fram och kritiserar andra för. För hon kan väl ändå inte mena att allt skulle lösa sig för svensk damfotboll om damallsvenskan till 100 procent bestod av svenska spelare?

Så till dagens kritik. Om Sundhage hade nöjt sig med att konstatera att vi har tunt med klasspelare på centralt mittfält hade jag hållit med. Det är ett faktum. Men här har hon ju själv varit med och urholkat urvalet genom att göra om Nilla Fischer till mittback.

Men Sundhage nöjer sig inte med konstaterandet. Hon kritiserar de damallsvenska klubbarna för att inte ta hand om de talanger som finns, en kritik som hade gjort mig riktigt förbannad om jag varit damallsvensk klubbledare:

”De som var med och var framträdande 2012 – till exempel Malin Diaz – har inte slagit i taket i allsvenskan än, tyvärr. Upp till 19 år gör vi väldigt bra resultat, men vi är dåliga på att ta de spelarna till allsvenskan. Där måste vi bli klart mycket bättre om vi ska hänga på de andra länderna.”

Kommer ni ihåg laget som spelade mot Spanien i EM-finalen 2012? Det såg ut så här: Jessica Höglander – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Jennie Nordin, Magdalena Ericsson – Therése Boström (Jonna Andersson, 34), Petra Andersson, Lina Hurtig (Julia Wahlberg, 113), Malin Diaz – Pauline Hammarlund (Fridolina Rolfö, 104) och Elin Rubensson.

Tolv de här 14 spelarna tillhör damallsvenska lag, många av dem har bärande roller. Lag som Eskilstuna, Örebro och Piteå har satsat svenskt på innermittfält och lyckats bra. Vad mer kräver Sundhage av klubbarna?

Vilka spelare är det hon saknar i de damallsvenska lagen? I dagens seriefinal startade fyra svenska spelare på centralt mittfält. Det kan man knappast klaga på.

Nu vet jag inte var Sundhage drar gränsen för topplag. Men jag kollade antal matcher och speltid på svenska innermittfältare i de sex lag som just nu ligger på damallsvenskans övre halva.

Det är möjligt att Sundhage tycker att de här spelarna är för dåliga, men hon kan knappast klaga på deras speltid. Här är listan:

* FC Rosengård:
Ebba Wieder, 3 matcher, 188 minuter

* Eskilstuna United:
Petra Larsson, 11 matcher, 970 minuter
Malin Diaz, 11 matcher, 932 minuter
Elin Wahlström, 8 matcher, 380 minuter
Sofie Persson, 7 matcher, 546 minuter

* Linköpings FC:
Ingen

* Piteå IF:
Josefin Johansson, 8 matcher, 720 minuter
Emilia Appelqvist, 11 matcher, 990 minuter
Irma Helin, 10 matcher, 748 minuter

* Göteborg FC:
Lisa Ek, 7 matcher, 417 minuter
Filippa Curmark, 10 matcher, 760 minuter

* Kif Örebro:
Lisa Dahlkvist, 6 matcher, 470 minuter
Michelle De Jongh, 9 matcher, 684 minuter
Hanna Folkesson – korsbandsskadad

När man hör Sundhages utspel om att ungdomarna inte får rätt möjligheter i damallsvenskan är det lätt att fundera över hur hon tycker att det ser ut i hennes A-landslag? Ger hon själv ungdomarna chansen?

Det tycker ju inte jag.

Jag ställer mig gång på gång frågan om hur det kommer sig att Tyskland kan släppa fram yngre spelare än Sverige? Vi har ändå vunnit F19-EM två av de fyra senaste upplagorna, medan Tyskland inte har vunnit någon. Senast de vann var för fem år sedan, ändå hade de betydligt många fler spelare som var födda 1993 eller senare i sin VM-truppen än Sverige.

Jag skulle gärna vilja se hur Sundhages idealmodell för svensk damfotboll ser ut.

Om den innebär att de damallsvenska topplagen skall tvingas vara fullspäckade av 18–21-åringar sänker vi nivån på serien rätt rejält. Jag hade en twitterdiskussion för något år sedan med dåvarande Rosengårdstränaren Jonas Eidevall, där han konstaterade att U23-landslaget skulle få kämpa för att hänga kvar i damallsvenskan om de spelade där.

Jag tycker att det är rimligt att vi använder oss av samma framgångsrika modell som i Tyskland och Frankrike – alltså att de unga talangerna matchas in i högsta serien via de klubbar som ligger närmast under ligans topplag. När de klarar av att spela bärande roller i de lite mindre klubbarna är de redo att ta nästa steg, till toppklubbarna.

I Frankrike har exempelvis en stor talang som Claire Lavogez gått via Henin-Beaumont och Montpellier för att nu som 21-åring ta klivet till Lyon. Och i Tyskland lämnar nu Sara Däbritz Freiburg för mästarinnorna Bayern München.

Rosengård har det i egna händer

Publicerad den av
Svara

Det här är en stor fotbollsdag för Malmö. Då tänker jag kanske inte i första hand på att FC Rosengård vann den damallsvenska seriefinalen med 2–1 inför härligt fina 5563 åskådare på Tunavallen i Eskilstuna, utan mer på herrfotboll.

Det var ju MFF:s Champions Leaguekval mot Salzburg som blev dagens nagelbitare. Faktum är ju att jag inte tyckte att den damallsvenska seriefinalen var speciellt spännande, trots att det bara blev uddamålsseger.

Men vi tar det från början.

Där, under de första 15 minuterna, var Eskilstuna det klart bättre laget. Och med mycket stor hjälp av fumligt försvarsagerande från både Emma Berglund och Zecira Musovic kunde Vaila Barsley forcera in hemmalagets ledningsmål.

Resten av den första halvleken gick till Rosengård, fast även om gästerna var något bättre kändes det som att Eskilstuna ändå hade hyfsad kontroll.

Det är ju dock efter paus man måste vara på tårna mot Rosengård. På några få minuter vände också gästerna till 1–2. Båda målen gjordes av Potsdamförvärvet Natasa Andonova. Först med sin underbara vänsterfot från distans:

Sedan från nära håll efter fint förarbete från Ramona Bachmann:

Jag trodde att Andonova skulle få ett genombrott i Frauen-Bundesliga häromåret. Men skador och tuff konkurrens har gjort att Makedoniens bästa spelare någonsin inte tagit det där sista steget. Nu kanske det är dags. I Rosengård kommer hon att ha en given plats och hennes vänsterfot håller högsta världsklass.

Trots att Malmölaget numera har en ganska tunn trupp har man ändå betydligt större spets än konkurrenterna i serietoppen. Hos Rosengård är de flesta spelarna i startelvan tänkbara matchvinnare. Eskilstuna är ett jättebra lag, men deras offensiv hänger i stort på att man är bra på fasta situationer samt att man har fantastiska Gaelle Enganamouit.

Efter Rosengårds 2–1-mål tyckte jag alltså att det kändes avgjort. Rosengård spelade effektivt av matchen och Eskilstuna lyckades inte skapa mer än någon enstaka halvchans. Rosengård visade att man är det lag som har störst kapacitet i damallsvenskan och att man troligen trots allt kommer att stå där med pokalen i höst. Man har i alla fall avgörandet i sina egna händer.

Eskilstuna har publiken med jag tror att man hade behövt ytterligare någon riktigt vass offensiv spelare för att kunna vinna damallsvenskan. Men osvuret är bäst. United har organisationen och tyngden.

Det var alltså Sveriges två bästa lag som drabbade samman. Matchen var bra, men ändå inte riktigt så het som jag hade hoppats. På söndag är det cupfinal mellan Linköping och Rosengård, förhoppningsvis kan den matchen bli ännu lite bättre.

Elfenbenskusten mot OS utan att spela – Nigeria utslaget

Publicerad den av
Svara

Afrikas OS-kval har nått fram till de båda semifinalerna som avgör vilka två lag som når mästerskapet i Rio de Janeiro nästa år. Det har hittills varit ett närmast tragiskt kval, ett kval som genomförts på ett sätt som drar ner damfotbollens anseende i smutsen.

Det jag tänker på är alla wo-matcher. Jag har under mina år som damlagstränare fått vänja mig vid och acceptera att det lämnas rätt många wo i de lägre damserierna. Men att ett land lämnar wo i ett OS-kval – det är inte acceptabelt.

Och det värsta är att det är hela sex nationer som lämnat wo hittills i Afrikas OS-kval. Makalöst.

I kvalomgången kom varken Liberia eller Libyen till spel. Och i åttondelsfinalerna var det Guinea-Bissau, Mali och Tunisien som lämnade wo. För Liberia handlade det om ebola, vilket går att förstå, men de andra? Och i kvartsfinalen lyckades inte Zimbabwe ta sig till Elfenbenskusten, något de får böta 10000 Schweizerfranc för, vilket motsvarar 89000 svenska kronor.

Det anmärkningsvärda här är att Elfenbenskusten nu är i semifinal i OS-kvalet utan att ha behövt spela en enda match. De fick nämligen wo både i åttondelen mot Tunisien och alltså i kvarten mot Zimbabwe. Det är så pinsamt för damfotbollen att jag inte finner ord.

Nu lär inte Elfenbenskusten få wo i sista omgången. Däremot riskerar man att bli utslagna, för där väntar storfavoriten Kamerun i dubbelmöten i oktober. Jag ger Kamerun 90–10 i odds för en OS-plats.

Vinnaren av Kamerun och Elfenbenskusten blir enda afrikanska lag från sommarens VM att spela i nästa års OS. I den andra direkt avgörande matchen möts nämligen Ekvatorial-Guinea och Sydafrika i en match som känns vidöppen.

Ekvatorial-Guinea skrällde i senaste omgången genom att slå ut Nigeria efter förlängning. Det blev 1–1 i Abuja, sedan gav Ngozi Okobi nigerianskorna ledningen på bortaplan. Det såg länge ut att bli matchens enda mål, men i 86:e kvitterade hemmalaget och i förlängningen föll det avgörande 2–1-målet som innebär att Nigerias talangfulla lag missar OS.

Noterbart är även att Kamerun levde farligt i sin kvartsfinal. Man avancerade på bortamål efter 1–1 och 2–2 mot Ghana. I helgens bortamatch låg Kameruns otämjbara lejoninnor under två gånger, men Agnes Nkada fixade avancemanget i 83:e minuten.

En text om helgens matcher finns här.

Rosengård toppar i halvtid

Publicerad den av
2

Damallsvenskan har nått sin korta halvtidspaus. På slutet verkade inget lag vilja ta hand om topplaceringen.

Rosengård tappade spelare och började hacka direkt efter VM-uppehållet och släppte förbi Eskilstuna, som dock i sin tur tappade serieledningen genom att spela oavgjort borta mot Vittsjö i helgen.

Linköping var uppe jämsides med Rosengård efter att östgötalaget hade vunnit sju raka matcher, bland annat seriefinalen mot Rosengård. Väl där uppe i delad tabelltopp blev det förluster i Piteå och Göteborg, så nu har LFC återigen fyra poäng upp till toppen.

Det blev ändå till slut Rosengård som tog tillbaka förstaplatsen och som leder efter att alla lag mött varandra en gång. Avståndet ner till tvåan Eskilstuna är dock bara en poäng och de båda lagen möts ju för övrigt i morgon i en högintressant seriefinal på Tunavallen.

Där håller jag faktiskt Eskilstuna som knappa favoriter med tanke på hur Rosengård har hackat på slutet. Malmölaget har ju dessutom haft strul på ledarsidan. I morgon leds laget av nye tränaren Jack Majgaard Jensen för första gången. Det blir intressant att se hur han sätter upp sin elva.

Det blir också intressant att se om vi inte kan få årets klart högsta publiksiffra i damallsvenskan. Den högsta noteringen hittills lyder på 2303, den hade just Eskilstuna senast mot Hammarby. Till seriefinalen borde det väl kunna bli över 3500. Eller?

Kollar vi på halvtidstabellen så blev den inte alls olik det tips jag satte ihop inför avspark. Jag brukar säga att det enda man kan vara säker på när man tippar en serie är att man inte kommer att få rätt. Jag har Rosengård och de sex lagen på den undre halvan på exakt rätt placering. Så jag känner mig rätt nöjd med mitt tips. Framför allt är jag nöjd med att ha förutspått att Piteå blir årets skrällgäng. Deras fjärdeplacering är dock ännu bättre än mitt tips som femma. Starkt.

Den miss jag gjorde i mitt tips är Eskilstuna. Jag underskattade dem ganska rejält. Visst trodde jag på en plats på övre halvan, men inte att man skulle kunna utmana om guldet.  Laget är verkligen hyperstabilt och Gaelle Enganamouit är en fantastiskt bra forward. Jag hade aldrig sett henne live förrän jag såg henne mot Schweiz i VM. Och den spontana analysen blev att hon är precis den forward som Sverige hade behövt för att åter ta upp kampen mot lagen i världstoppen.

Det är Eskilstuna och Piteå som är de lag som gått bättre än jag och övriga experter tippat. Efter att Örebro repat sig på sistone är det däremot inget lag som underpresterat totalt. Just Örebro och Göteborg ligger dock lite sämre till än jag hade tänkt mig, båda när det gäller poäng och placering.

Det lag som varit riktigt dåligt är ju jumbon AIK. Huruvida de har underpresterat kan man ju däremot diskutera. Jag hade riktigt låga förväntningar på laget, men jag hade kanske ändå trott att de skulle ta någon mer poäng än den enda man hittills har samlat in.

AIK känns för övrigt redan nu klart för elitettan 2016. Det är åtta poäng upp till Umeå och Hammarby. Jag tror att de båda lagen samlar in minst fyra poäng vardera i höst – troligtvis fler, vilket innebär att AIK måste vinna minst fyra av de återstående elva matcherna. Det känns knappast troligt – i varje fall inte med den nuvarande truppen.

Publiksnittet ligger ännu så länge på 711. Förhoppningsvis får det snittet ett rejält lyft i morgon.

Kollar vi in skytteligan är det glädjande att se att Pauline Hammarlund finns högst upp i topp jämsides med Ramona Bachmann – båda med nio mål. Jag skall ärligt säga att jag inte trott på att Hammarlund skall kunna bli en A-landslagsspelare, men nu är hon i alla fall och nosar på en plats i truppen. Kul.

Trea ligger Enganamouit på sju fullträffar. Det är för övrigt elva utländska spelare bland de 13 bästa. Näst bästa svenska spelare i skytteligan är Lisa Dahlkvist, som står på fem mål på 470 spelminuter – imponerande av en mittfältare som har defensiven som sin största styrka. Dahlkvist visar verkligen med eftertryck att hon hör hemma i landslaget.

Slutligen så uppmanar jag alla att passa på att njuta av spelare som Bachmann, Enganamouit, Marta med fler nu, så länge det går. För ju mer pengar som kommer in i damfotbollen, desto svårare kommer damallsvenskan att få att locka de internationella storstjärnorna till Sverige.

Trio i F19-EM:s allstarlag – och Wambach

Publicerad den av
Svara

I går presenterades allstarlaget från U19-EM. Tre svenska spelare kom med. Att Stina Blackstenius skulle ingå var förstås självklart. Även Nathalie Björn och Tove Almqvist var tveklöst förtjänta av sina platser.

Jag tycker nog även att Michelle De Jongh hade varit värd en plats. Jag glömde att lyfta fram henne i mitt förra inlägg, men hon imponerade med hårt arbete och pardonlöst närkampsspel i EM-finalen.

Det är ju lite svårt att bedöma positionsspel när man ser en match på tv, men att De Jongh och Ellen Löfqvist klarade av att styra ut de spanska anfallen till kanterna trots att Spanien hade tre centrala mittfältare tyder på att duon gjorde en högklassig försvarsinsats.

Förutom De Jongh hade jag inte protesterat om även Emma Holmgren och Ronja Aronsson funnits med i allstarlaget. Men de andra lagen kanske hade bättre spelare på deras positioner. För oss som sett två matcher på tv går det ju faktiskt inte att ha någon riktig åsikt om huruvida allstarlaget är korrekt eller felaktigt uttaget. Vi får helt enkelt lita på juryn.

Apropå de Jongh bjöd hon på sång när laget landade på Arlanda i tisdags. Själva låten höll varken EM- eller VM-klass, men jag gillar ändå initiativet. Det är inte alla 18-åriga tjejer som drar av en sång på det där sättet inför tv-kameror. Det modet har definitivt hjälpt laget på vägen mot guld.

Spelarna verkar även leva i verkligheten. I går läste jag i Expressen att ingen av dem hade några större hopp om att ta plats i A-landslaget den närmaste tiden. Krönikören Anna Friberg tyckte att de var för blygsamma och borde prata A-landslag redan nu.

Hade det varit Tyskland som vunnit EM-guld hade jag hållit med. Där släpper ju Silvia Neid fram unga talanger i sin trupp. Men i Sverige anser ju Pia Sundhage att 23–25-åringar är unga. De flesta av F19-spelarna lär alltså få vänta några år på sin chans i det stora landslaget – något de verkar vara väl medvetna om.

Det är bara Stina Blackstenius som faktiskt kan hoppas.

Slutligen ser jag att Abby Wambach i en NBC-intervju berättar att hon satsar vidare mot OS. Kul för damfotbollen, eftersom Wambach är en stor profil. Förhoppningsvis kan hon hålla kroppen i tillräcklig form för att bli en tillgång för USA. Och då är hon en stor tillgång med sin vinnarinstinkt.

Om hon däremot tappar några procent i styrka det kommande året blir hon bara ett problem för Jill Ellis. För i OS är truppen bara 17+4 spelare stor och det är inte lätt att ställa Wambach utanför de 17.

 

 

En grymt imponerande finalseger

Publicerad den av
14

Sveriges F19/96-landslag är Europamästarinnor. 3–1-segern mot Spanien var odiskutabel. Sverige hade god defensiv kontroll, grym taktisk disciplin, bolltrygghet – och framför allt Stina Blackstenius.

Jag hade egen träning när finalen spelades, så jag sett matchen nu i efterhand. Och Sverige var bättre än jag hade förväntat mig. Det finns inte en tillstymmelse till tur inblandat i den här triumfen. Det var tveklöst det bästa laget som vann.

Det var bara i luftrummet som vi var sårbara. Nu hade Spanien inte lika många vassa nickare som Tyskland – vilket känns skönt. Det är ju nämligen för många spelare i det svenska laget som inte känns bekväma med att nicka.

Däremot är det väldigt många som är bekväma med bollen vid fötterna, vilket är ovanligt för svenska ungdomslandslag, inte minst på tjejsidan.

Allra mest imponerades jag av hur vårt lag genomförde matchen taktiskt sett. Det är så tydligt att de här spelarna har fått en grymt god skolning i sina klubbar. Jag har ju flera gånger konstaterat att damallsvenskan de senaste tre–fyra åren har utvecklats enormt när det gäller den taktiska skickligheten.

De flesta svenska F19-spelarna tillhör damallsvenska klubbar och har fått lära sig hur man organiserar sig i defensiven. För det svenska laget var extremt välorganiserat. Nu visste jag ju resultatet när jag såg matchen, vilket säkert kan ha påverkat min uppfattning, men jag tyckte aldrig att Spanien var speciellt farligt. Jag tyckte att Sverige hade kontroll mest hela tiden.

Det var ju bara inläggen… Men även vid hörnor och inläggsfrisparkar var ju fantastiska Blackstenius nere och nickade undan. Blackstenius är ju en mycket duktig huvudspelare. Hennes 2–0-mål är högklassigt – en typ av mål som våra A-landslagsforwards aldrig gör.

Totalt sett tycker jag att alla svenska spelare får med beröm godkänt i betyg. Men det är förstås omöjligt att gå förbi Stina Blackstenius. Vilken match hon gjorde. Två mål och ett målpass i en final, det visar på ett grymt psyke. Ett psyke som bör föra in henne i nästa A-landslagtrupp.

Blackstenius var den stora skillnaden mellan lagen. Men skall jag nämna några spelare till som gjorde skillnad så börjar jag med Tove Almqvist. Jag blev förtjust i henne första gången jag såg henne live. Den förtjusningen har inte minskat nu under EM. Hon är en spelare med grym offensiv speluppfattning, en spelare som vet hur man skapar målchanser. Jag skulle säga att även hennes spelartyp saknas i Pia Sundhage:s lag. Almqvist kanske inte är fysiskt redo för A-landslagsfotboll ännu, men ge henne något år till.

Även Ronja Aronsson är en spelare jag gillat från första åsynen. Jag såg henne göra damallsvensk debut som 13-åring och imponerades av hennes mod och bollskicklighet. Då var hon forward. Nu har hon skolats om till en högintressant ytterback med fina uppspel. Det var hennes hörna som gav 1–0-målet. Kan hon slipa till defensiven lite till är hon en framtida landslagsback.

En spelare som växer är Nathalie Björn. Jag måste erkänna att jag inte fått samma positiva förstaintryck av henne som jag fick av Blackstenius, Almqvist och Aronsson. Men i dagens match spelade Björn väldigt moget och stabilt. Kul.

Det blir otroligt spännande att följa 96:orna i framtiden. Resultatmässigt är de alltså Sveriges bästa årgång någonsin. Nu får vi se om de kan ta upp kampen med 77:orna om att få in flest spelare i A-landslaget.

Därmed återstår det bara för mig att säga godnatt. Och förstås även ett stort grattis till våra nya Europamästarinnor. Grattis.

Hammarström tillbaka i Göteborg

Publicerad den av
Svara

Det är tydligen allmänna comebackdagar i damallsvenskan. I går gjorde Therese Sjögran comeback innan vi hade hunnit inse att hon slutat. I dag meddelar Göteborg att man skrivit ett korttidskontrakt med Kristin Hammarström.

Kristin Hammarström

Kristin Hammarström

För Göteborg är det en högst nödvändig lösning. Sedan Loes Geurts drog på sig sin hjärnskakning har man bara haft en målvakt i truppen.

En annan kul nyhet kom i går, ungefär samtidigt som jag publicerade mitt inlägg om att 96:orna – med god hjälp av ett stort gäng 97:or – är Sveriges bästa årgång någonsin. Då meddelades att Tv12 och Fotbollskanalen gör Eurosport sällskap och sänder direktkvällens EM-final. Därmed har ännu fler chansen att se matchen.

Nu på morgonen har Fotbollskanalen publicerat flera artiklar om vårt finallag.

Slutligen några tillägg till min internationella genomgång i går. Manchester City vann med 2–1 mot Chelsea i går kväll. Segermålet kom i slutminuterna när Claire Rafferty olyckligt styrde in en frispark från Steph Houghton i eget mål. Därmed kan det bli fyra lag inom en poäng i tabelltoppen om City också vinner sin hängmatch mot Liverpool.

Se målen här.

I den isländska ligan smyger svenska Klara Lindberg med i toppen av skytteligan. Hon gjorde två mål i går när hennes Thor/KA vann med 5–1 borta mot jumbon Afturelding. Lindberg ligger delad fyra i skytteligan med totalt åtta mål. I tabelltoppen har Breidablik en fyrapoängsledning till Stjarnan efter elva av 18 omgångar.

Slutligen till USA där Seattle och Portland i natt drabbade samman för andra gången under samma vecka, och återigen vann Seattle inför storpublik. 6303 åskådare är nytt klubbrekord för Seattle Reign och resultatet 3–0 innebär att Seattle går upp i serieledning samtidigt som Portland ligger kvar på näst sista plats.

Jag såg den andra halvleken av matchen, där Seattle imponerade stort med sitt passningsspel. Som jag ser det är det nog bara Lyon i världen som kan mäta sig med Seattles bollskicklighet. I alla fall inte när Kim Little är tillbaka i absolut toppform. Trots att hon ibland fick bollen i svåra lägen gav hon knappt bort en boll, utan ägde stundtals planen totalt.

96-orna är Sveriges bästa årgång någonsin

Publicerad den av
4

I morgon spelar Sveriges F96-landslag EM-final för andra gången. Redan innan finalen saknar det tjejerna har gjort motstycke inom svensk fotbollshistoria.

Inget annat svenskt ungdomslandslag har varit i två mästerskapsfinaler. På så sätt är alltså 96:orna, numera med mycket god hjälp av 97:orna, vår bästa årgång någonsin.

Nu hör det väl i och för sig till saken att det inte har spelats så många EM inom dam- och flickfotbollen. F19-EM har bara spelats sedan 1998 och F17-EM sedan 2008, på tjejsidan är det således inte så många årgångar som har haft chansen att nå två finaler. Och för vår starka årgång med spelare födda 1977 fanns det inte något EM alls.

Noterbart är att konkurrensen numera är hårdare inom flickfotbollen än den är på seniornivå bland damerna. Det beror på att spelarna i många länder inte har någon framtid inom damfotbollen, utan de tvingas trappa ner sin satsning när de gått ut gymnasiet. De spelar således tills de är 19–20 år, men slutar sedan.

Det svenska lag som är i Israel och laddar för möte med Spanien i morgon 18.40 svensk tid är förstås högintressant. Lagets bärande spelare har skapat en vinnarkultur som vårt damlandslag borde lära sig av. En vinnarkultur som talangerna förhoppningsvis kan ta med sig in i seniorfotbollen.

Nu är det ju inte så att det bara går att plocka in alla F19-spelare i A-landslagstruppen. I det här inlägget som jag skrev innan vårt 93-landslags EM-final 2012 konstaterade jag att det oftast bara kommer fram ett par A-landslagsspelare ur varje årskull. Och från Europamästarinnorna 1999 fick vi inte fram någon spelare som nådde upp i fler än en handfull A-landskamper.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

Men en spelare som Stina Blackstenius är förstås hyperintressant. Hon bör förstås vara med redan i Pia Sundhage:s nästa A-landslagstrupp.

En intressant sak kring morgondagens match är att Lilie Persson skall sitta med som expertkommentator i Eurosports direktsändning. Det blir intressant att höra hur Persson ser på inslussningen av talangerna i A-landslaget.

Det blir för övrigt en utmaning för Persson att axla Lisa Ek:s mantel. Ek är ju stundtals härligt underhållande som expert. Jag tror att jag citerar henne korrekt i den här beskrivningen av före detta klubbkompisen Rebecka Blomqvist:

”Hon är en tant i en ung kvinnas kropp”

Vad säger man?

Det var en parentes. Tillbaka till EM-finallaget. Det innehåller många intressanta spelare. Piteåduon Ronja Aronsson och Lotta Ökvist är båda moderna kantspelare med stor löpförmåga, Örebros spelskickliga innermittfältare Michelle de Jongh har en fantastiskt hög högstanivå, Linköpings Tove Almqvist är en smart spelare och Hammarbys nyförvärv Anna Oscarsson har jag gillat skarpt i Jitex för hennes energi och inställning.

Anna Oscarsson

Anna Oscarsson

En svensk svaghet som var påtaglig i semifinalen var luftspelet. Alldeles för många spelare gjorde alibihopp när tyskorna slog in inlägg i det svenska straffområdet. Ingen gick på bollen, utan alla hoppades att någon annan skulle nicka. Nu brukar ju spanska lag sällan spela inläggsspel, så förhoppningsvis kommer inte nickförmågan att vara det som avgör i morgon.

En trolig matchbild är att Spanien håller i bollen medan Sverige kontrar på urstarka Blackstenius. Spanien får nog räknas som knappa favoriter, även om Sverige slog spanjorskorna i EM-semifinalen för två år sedan. Då krävdes straffläggning, och målvakten Emma Holmgren blev matchvinnare genom att först rädda en straff och sedan själv sätta den avgörande.

Både Sverige och Spanien vann ju för övrigt sina semifinaler i år efter straffar. Så här firade spanjorskorna i sitt omklädningsrum efteråt:

Slutligen en liten genomgång av svenska EM-finaler i fotboll. Jag tror inte att jag har missat någon nedan. Eller har jag?

2015: F19-EM, F19/96: Spanien ?–?
2015: U21-EM, U21herr/92, Portugal, 0–0, seger efter straffläggning
2013: U17-EM, F17/96: Polen, förlust med 1–0
2012: U19-EM, F19/93: Spanien, seger med 1–0
2009: U19-EM, F19/90: England, förlust med 2–0
2001: Dam: Tyskland, förlust med 1–0
1999: U19-EM, F19/80, EM-guld efter gruppspel
1995: Dam: Tyskland, förlust med 3–2
1987: Dam: Norge, förlust med 2–1
1984: Dam: England, dubbelmöte, 1–0 och 0–1, seger efter straffläggning

Årets klipp – och drömmål av Little inför storpublik

Publicerad den av
Svara

Tänkte ge mig på en kort genomgång av vad som hänt utanför Sverige den senaste tiden.

Vi börjar med en riktig höjdare. Det här klippet från en träningsmatch med Freiburg är bland det bästa jag sett i år. Kolla hur motståndarna sätter in en extra back som jagar ikapp Lina Magull och bjuder på en riktig rugbyfällning. Fullständigt underbart…

Det var alltså bara en träningsmatch. Det dröjer ända till den 28 augusti innan Frauen-Bundesliga drar i gång med intressanta matchen Bayern München–Potsdam. Två dagar senare startar även den franska ligan D1 Feminine.

I Europa pågår däremot engelska WSL. Där är toppstriden ännu jämnare än den i damallsvenskan. I skrivande stund har såväl Sunderland, Arsenal som svensklaget Chelsea 18 poäng i toppen. Men Chelseas match mot Manchester City pågår. Där är ställningen 1–1 så vid seger går Chelsea upp i ensam ledning på 20 poäng.

I Norge leder LSK Kvinner toppserien med åtta poängs marginal. Dock har både tvåan Avaldsnes och trean Klepp en match mindre spelad. Det kan alltså bli lite tajtare.

Tajt är det i högsta grad kring slutspelsstrecket i amerikanska NWSL. Där har VM-spelarna nu klivit in i sina respektive lag. I natt gjorde Carli Lloyd enda målet när hennes Houston Dash vann borta mot hennes före detta klubb Western New York Flash. Det fick amerikanska medier att gnugga händerna med tanke på att Lloyd inför matchen uttryckte ganska rejäl kritik mot hur hon behandlades av Flash tidigare i sommar.

Veckans match spelades i Portland, där hela 21 144 åskådare – nytt ligarekord – såg bottenlaget Thorns förlora derbyt mot Seattle med 1–0. Målet som går att se en minut in i klippet nedan är ett litet mästerverk av Kim Little, som visar de kvaliteter som gjorde att jag tyckte att hon var världens bästa spelare under 2014. Se och njut:

Slutligen vann Brasilien i natt de panamerikanska spelen. I finalen besegrades Colombia med hela 4–0. Bilder på målen finns här.

Öppet för Eskilstuna att bli halvtidsmästarinnor

Publicerad den av
1

Linköpings segersvit sprack i Piteå och Rosengård fortsätter att hacka efter VM-uppehållet. Därmed är Eskilstuna det enda lag som på egen hand kan spela till sig halvtidsledning i damallsvenskan.

Jämfört med mitt damallsvenska tips är det just Eskilstuna som är den stora positiva överraskningen, medan Örebro och i viss mån även Göteborg är missräkningarna.

I dag visade dock Göteborg klass när man spelade 2–2 i Malmö. Jag satt och spanade på den matchen samtidigt som jag följde AIK–Elfsborg i herrallsvenskan. Min uppfattning är nog att Göteborg gav bort två poäng. Unga målvakten Fanny Lund kastade nämligen in Rosengårds 1–1-mål. Lund har visat stora brister i luftrummet i sina senaste matcher. Hon bjöd ju även Eskilstuna på ett billigt mål senast.

Luftrummet blir alltmer ett svenskt problem. I A-landslaget har vi inte offensiva spelare som kan nicka och vårt duktiga F19-landslag visade du stora brister i luftrummet i sin annars så väl genomförda EM-semifinal häromdagen.

Hur man skall göra för att utveckla luftspelet för våra unga spelare är en viktig fråga för förbundets talangutveckling. Som jag skrev i min analys efter VM är mitt förslag att korta ner planerna och spela från straffområdeslinje till straffområdeslinje för all nationell flickfotboll, även F19. Allt för att tvinga lagen att spela bredare och på så sätt få fler inlägg.

Det var en liten avstickare från ämnet, den allt jämnare damallsvenskan. I botten spelade Mallbacken och Umeå 0–0, vilket gör att nedflyttningsstriden lever. Dock innebär siffrorna att avståndet uppåt växer för AIK, som måste börja vinna matcher för att ha chansen.

Tillbaka till mitt damallsvenska tips. Där satte jag Piteå som årets positiva överraskning på femte plats. Det tipset känner jag mig väldigt nöjd med i nuläget. Efter dagens 2–0-seger mot Linköping ligger Piteå fyra, och man har ju faktiskt till och med lite halvkontakt med topptrion. Stellan Carlsson har verkligen gjort ett imponerande lagbygge.

Det har ju även Viktor Eriksson i Eskilstuna. Valet av spelsystemet 5–3–2 eller 3–5–2 – välj själv vilken kombination som känns bäst – har fallit mycket väl ut. Och besegrar man Hammarby och Vittsjö i de båda nästkommande matcherna är det Eskilstuna som leder damallsvenskan i halvtid.

Höstsäsongen inleder för övrigt United med att ta emot Rosengård den 5 augusti. Det är en hyperintressant match. Rosengård har plötsligt massor av problem, så många att Therese Sjögran som slutade häromveckan var tillbaka på planen i dag, nu som spelande tränare.

Man hade ju vissa farhågor om att VM skulle slita hårt på truppen, men att de skulle inleda med att bara ta två poäng på tre matcher efter uppehållet hade jag aldrig trott. Känslan nu är att förlusten av Anja Mittag kan kosta. Den grymma spets som laget haft i sin offensiv är plötsligt borta. Visst har man potentiella ersättare, men känslan är ändå att det kan ta ett tag innan Rosengård hittar rätt igen.

Svensk EM-semifinal på tv i kväll

Publicerad den av
3

Jag har varit fast i skogen under hela veckan och faktiskt vågat mig på en egen debut i O-ringen. Därmed har jag bara följt damfotbollen högst sporadiskt.

Jag hann se den sista halvtimmen av den damallsvenska seriefinalen. Och sett till den var det helt logiskt att Linköping vann. Under den perioden kändes Rosengård tandlöst. Men som sagt, jag såg bara sista halvtimmen.

Hursomhelst gör resultatet att damallsvenskan numera har en högst livaktig guldstrid – något som förstås är jättekul för oss som inte har hjärtat i något av topplagen, utan helst vill se ett race in på mållinjen.

I dag går sista etappen av O-ringen, och förhoppningsvis har jag hunnit påbörja min semester till 18.00. För då sänder Eurosport EM-semifinalen i F19 mellan Sverige och Tyskland. Det borde kunna bli en riktigt jämn match. Båda lagen saknar ju några av sina affischnamn. Sverige är utan Zecira Musovic och tyskorna får klara sig utan VM-spelaren Pauline Bremer.

Personligen tänker jag kika lite extra på Stina Blackstenius och Lea Schüller i kväll. Det är två spelare som bär stora förhoppningar på sina axlar.

Papua Nya Guinea nästa – och lite Sasic

Publicerad den av
9

Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Mitt fokus är för tillfället riktat mot orientering och O-ringen som avgörs i Boråsområdet.

Att leta kontroller i skogen är inte min hemmaplan och när man skall jobba i främmande terräng krävs det att man lägger ner mycket energi för att få till en bra bevakning, därför har bloggen blivit lidande i veckan. Risken är att det blir sporadiska inlägg även kommande dagar.

Under mina dagar i bloggskugga har dock vissa hittat rätt inom damfotbollen. Mest glädjande är ju förstås att F19-landslaget fann den snabbaste vägen till Papua Nya Guinea – vilket ju var att vinna de två första gruppmatcherna i EM.

Det innebär i sin tur att vi kanske kan få se laget spela semifinal på fredag. Fattar jag tablån rätt sänder nämligen Eurosport den ena av de två semifinalerna.

Jag har inte sett några bilder från de båda svenska segermatcherna, men tycker att det känns positivt att laget har hållit nollan i båda matcherna trots att Zecira Musovic inte är med.

Det är förstås jättekul att vi återigen får ett lag i Ungdoms-VM. Förhoppningsvis kan förbundet jobba lite på marknadsföringen så att tjejerna kommer att synas en del inför VM.

Att vårt F19/96-lag är klart för EM-semifinal och VM-slutspel visar ju att det finns talang inom svensk damfotboll. Det troliga är att två–fem av spelarna i VM-truppen också blir A-landslagsspelare. Vilka det blir är i första hand upp till dem själva. Det är deras egen ambitionsnivå som avgör hur långt de når.

I andra hand är det upp till att vi har en förbundskapten som öppnar dörren för talangerna när de är redo. För man kan i princip bara bli en etablerad A-landslagsspelare genom att spela i A-landslaget.

Det om det roliga.

Celia Sasic

Celia Sasic

En tråkig nyhet nådde oss i veckan. VM:s skyttedrottning Celia Sasic lägger av redan vid 27 års ålder. Samma ålder har även Lauren Holiday, som ju också har meddelat att hon avslutar sin karriär.

Personligen tycker jag att de två tillhör världens bästa spelare och att de lägger av för tidigt. Samtidigt inser jag att morötterna för att fortsätta inom fotbollen är för dåliga för spelare som redan vunnit stora titlar som OS, VM eller Champions League.

Slutligen några ord om damallsvenskan. Där tog Vittsjö, Eskilstuna och Örebro viktiga segrar i helgen. Segrar som gör att det numera bara känns som att det finns tre lag som har chans att blanda sig i en eventuell guldstrid.

Göteborg är numera sannolikt borta från alla guldchanser. Laget har tappat 13 poäng – det kan vara för många. De senaste tre åren har de svenska mästarinnorna tappat sex, elva respektive elva poäng. Göteborgs chans är att vinna alla sina återstående matcher samtidigt som de tre nuvarande topplagen tappar, exempelvis genom att kryssa i alla sina inbördes matcher.

En sådan inbördes match spelas på onsdag. Då är det seriefinal mellan Linköping och Rosengård. Känslan är ju att den matchen kommer mer lägligt för LFC än för Rosengård. Inklusive cupen har Linköping efter den inledande måltorkan nu radat upp sex raka trepoängare. Lägger man dessutom till att LFC vann båda mötena i fjol samt hemmamatchen 2013 så känns det som att Rosengård har anledning att frukta besöket i Östergötland.

Seger kan bli bäst i Europa

Publicerad den av
2

De nominerade till priset som bästa spelare i Europa säsongen 2014/15 presenterades i dag. Tolv spelare har klarat den första gallringen och bland dem finns en svensk, Caroline Seger. Övriga elva är:

* Nadine Angerer, Tyskland
* Alexandra Popp, Tyskland
* SImone Laudehr, Tyskland
* Celia Sasic, Tyskland
* Anja Mittag, Tyskland
* Dszenifer Maroszan, Tyskland
* Amandine Henry, Frankrike
* Wendie Renard, Frankrike
* Eugenie Le Sommer, Frankrike
* Veronica Boquete, Spanien
* Ramona Bachmann, Schweiz

Intressant är att trots att rösterna i det här skedet har delats ut av tränarna för de åtta kvartsfinallagen i Champions League samt de åtta europeiska förbundskaptener som ledde lag i VM har det gjorts högst anmärkningsvärda val.

På delad 23:e plats återfinns exempelvis Nadine Kessler. Hon var ju skadad nästan hela säsongen och noterades bara för totalt 30 spelminuter i tävlingssammanhang under aktuell säsong. Någon eller några i juryn som sett de minuterna måste ha ansett att det var en fullständigt magisk halvtimme…

Glädjande siffror från Värmland och Israel

Publicerad den av
3

Jag har tidigare alltid varit sådan att jag helst ser att jag har rätt. På senare år har jag dock försökt släppa på prestigen, något som fått följden att jag numera ibland till och med tycker att det är roligt att vara fel ute.

Jag borde förresten ha lärt mig vid det här laget att inte lägga för stor vikt vid resultat i träningsmatcher. Men 0–8 mot Göteborg var ett resultat som gav så extremt negativa vibbar att jag inte kunde låta bli att gissa att Mallbacken skulle bli damallsvenskans slagpåse i höst.

Jag har inte sett någon av dagens båda matcher, men de siffrorna som nådde mig från Värmland gjorde mig glad. Såväl 1–1 som 2270 var väldigt glädjande.

Eller, jag förstår att ni i Rosengård och ni som helst ser att två lag tidigt blir avsågade i bottenstriden förstås inte tycker att 1–1 var speciellt positiva siffror. Men för oss som vill ha spänning både i topp och botten var det kanonsiffror.

Fast på många sätt var 2270 ännu bättre. Har jag fattat rätt bor det alltså 130 personer i Mallbacken. I dag tog de 130 med sig 16,5 personer vardera till Standvallen och såg till att Mallbacken numera toppar listan över damallsvenskans högsta publiksiffror under 2015. Fantastiskt.

I och med att Linköping vann med 2–1 i Umeå blir seriefinalen på onsdag än mer hyperintressant. Vi kan knappast inte få något tronskifte eftersom Rosengård har så mycket bättre målskillnad, men LFC kan ta sig upp jämsides med mästarinnorna på onsdag. Hyperintressant var ordet.

LFC:s pinsamma hemmasnitt på 336 åskådare hittills i år borde kunna ökas rejält efter den matchen.

* I dag har F19-landslaget tagit ett stort steg mot EM-semifinal och mot VM i Papua Nya Guinea. 3–0-segern mot Israel var i och för sig planenlig. Den var inte desto mindre viktig. Seger mot Danmark på lördag och Sverige kommer för andra gången någonsin att spela i ett ungdoms-VM på damsidan. Det vore förstås riktigt kul.

Sommarprat, Sjögran, Sadiku och Sällström

Publicerad den av
1

Det har hänt en del sedan mitt förra inlägg. Bland annat var Nilla Fischer sommarvärd i P1 i går.

Det var ett intressant program, där jag framför allt reagerade över hur om berättade om bristen på ledarskap inom landslaget i motiga stunder. Om att ingen tog tag i situationen efter Australienmatchen, där ju Sverige fortfarande var kvar i turneringen – även om vi inte längre hade saken i egna händer.

Man har ju upplevt det som att Sverige saknar starka ledare i motgång. Att de som skall leda laget då har nog med sig själva och inte klarar av att lyfta kompisarna. Den känslan minskade inte av Fischers sommarprat.
Här tänker jag spontant på hur jag hört och läst om hur Christine Sinclair kliver fram i alla tuffa situationer och bär Kanadas lag. Hur hon är starkast av alla i motgång.

En annan sak jag reagerade på i Fischers program var att hon berättade om hur Pia Sundhage bytte lagkaptener i landslaget utan att informera de tidigare. Anmärkningsvärt.

* Sedan jag skrev senast har Therese Sjögran lagt av. Det är bara att buga och bocka, tacka för allt och önska lycka till i nya jobbet.

Extra kul att hon gjorde ett så bra VM. Hade alla svenska spelare toppat sin form som Sjögran hade laget inte åkt ut på ett så tidigt stadium. Då hade det blivit minst kvartsfinal.

Jag såg 60 minuter av Sjögrans avskedsmatch. Den var som de flesta av vårens Rosengårdsmatcher, alltså jämn i början. Men rätt ojämn efter paus.

Eftersnacket här på bloggen har handlat om statistik, alltså hur många damallsvenska matcher Sjögran har och vilken plats hon tar genom tiderna. Här har jag nu insett att det tydligen inte verkar finnas någon officiell statistik över damallsvenska. Det var en liten chock.

Stämmer det är det tyvärr ytterligare ett tecken på att det saknas en hel del när det gälle engagemang kring damallsvenskan. För kring herrallsvenskan vimlar det av statistiknördar som har örnkoll på all möjlig historisk statistik.

Det blev förresten en drömfinal i cupen. Sveriges just nu två bästa lag ställs mot varandra. Kul. Vi behöver få till fler heta matcher med oviss utgång. Även om det finns positiva saker med att ha ett överlägset lag som kan utmana i Champions League är det ju roligast och mest utvecklade för spelarna om våra inhemska turneringar inte är ren defilering.

* Den senaste damallsvenska omgången gjorde mig förresten lycklig. Lycklig för Elena Sadiku och Linda Sällström:s skull. Det här är två spelare som jag aldrig träffat, men som jag ändå känner väldigt mycket för. Har man själv haft ideliga knäskador vet man vad som ligger bakom.

Därför känner jag extra mycket för Sällström som har kämpat så länge med flera rehabiliteringar för att kunna få vara tillbaka på planen, och som verkar så lycklig över att äntligen vara det.

Men det är även otroligt lätt att glädjas med Elena Sadiku. Jag har följt henne via sociala medier under hennes skadeperiod och känslan är att hon trots egna problem hela tiden har spridit positiv energi till sina lagkompisar. Hela tiden varit en glädjespridare. Att hon som tidigare hade gjort fyra mål på 49 damallsvenska matcher slår till med tre på en halvlek i sin comeback efter korsbandsskada är fantastiskt. Jag tror till och med att de flesta AIK-spelarna med lite distans kan glädjas åt den sagan. Eller?

* Apropå AIK blev helgens matcher ytterligare en signal om att laget just nu inte håller den nivå som krävs för förnyat kontrakt. I morgon får vi se var Mallbacken står i nuläget. Känslan är tyvärr att värmländskorna kan åka på en riktig stjärnsmäll mot Rosengård.

* Det om den inhemska fotbollen. Dags att titta utomlands. Amerikanska NWSL har ju rullat under nästan hela VM-turneringen, något jag tycker är högst tveksamt. Visst är det kul för de spelare som normalt sitter längst ut på bänken, men som nu fått chansen.

Men intressemässigt är det ju ändå värdelöst för lag och liga att spela matcher när lagen saknar fem–tio spelare vardera. Kul dock att serien är jämn och att alla lagen fortfarande har chansen att nå slutspelet.

NWSL har ju nu chansen att dra nytta av USA:s VM-guld för att höja intresset. I helgen var det fullsatt, 13 025 åskådare när Houston Dash tog emot Washington. Rekordpubliken fick dock inte se hemmalagets VM-spelare spela.

* I engelska WSL spelade däremot VM-hjältarna i helgen. Även i England märktes en intresseökning. Fast här handlade det om hundratals nya åskådare, inte tusentals. De som var på plats för Arsenal–Liverpool 1–3 fick se en kandidat till årets mål.

För den här volleylobben av inhoppande Natalia Pablos är riktigt fotbollsgodis:

I WSL vann svensklaget Chelsea med 4–1 mot Bristol. Marija Banusic, med Maredinho på ryggen, slog frisparken som ledde till 1–0-målet. Det är dock Gemma Davison:s 2–0-mål som är matchens godbit.

* Slutligen har ett nytt mästerskap startat i Kanada, Pan Am Games i Toronto. Även i de panamerikanska mästerskapen ingår en damfotbollsturnering. Där vann Kanada med 5–2 mot Ecuador i öppningsmatchen. Där gjorde Vittsjöbacken Shelina Zadorsky två av målen. Se dem här:

Den turneringen innehåller för övrigt även VM-lag som Brasilien, Colombia, Mexiko och Costa Rica.