I morgon är det stor avskedsföreställning i Malmö. Det är dags att tacka av Therese Sjögran som gör sin allra sista match när Rosengård tar emot Umeå i Svenska cupens ena semifinal.
Vi som inte kan ta oss till Malmö IP har möjlighet att se matchen på SVT1. De sänder med start 13.00. Det är fri entré i Malmö, så ingen som befinner sig i närområdet och har möjlighet att se matchen kan i alla fall skylla på att de inte har råd.
Apropå Umeå har jag inte sett något om klubbens ekonomi sedan deras rop på hjälp inför VM. Någon som vet vad som har hänt?
I morgon sänds även den andra cupsemifinalen av SVT. 15.30 på SVTplay går det att se Linköping–Kif Örebro.
Redan i dag är det två damallsvenska matcher. Både Eskilstuna–AIK och Hammarby–Vittsjö startar 15.00. Hammarbys match sänds på Tv4sport medan Eskilstunas går på Tv4plasPremium.
De två matcher som spelats hittills i damallsvenskan blev inga skrällar. Man kan säga att alla fyra laget tog vid där de slutade i våras. AIK är fortfarande för tunt och kan bara räddas kvar i serien av ett under – eller av ett stort antal meriterade nyförvärv. Piteå är fortsatt stabilt och Pauline Hammarlund börjar växa ut till en landslagskandidat.
Även för Örebro och Göteborg såg det ut ungefär som i våras. Faktum är ju att det inte har hänt så mycket med lagen under VM. Den enda klubb som genomgått en större förändring är Mallbacken, och känslan är att den förändringen är rejält till det sämre. 0–8 mot Göteborg i en träningsmatch indikerar att värmländskorna har tappat den stabilitet man trots allt hade innan VM-uppehållet. Det blir intressant att se hur Mallbacken klarar av Rosengård på onsdag.
* Lämnar vi allsvenskan så funderade jag lite på OS-kvalet i går. Jag gjorde det utifrån frågan om vilken typ av fotboll som kommer att ta Sverige till Brasilien.
Kvalet kommer alltså att spelas i mars. Jag tycker att det borde avgöras i Algarve – eller på en annan neutral, sydlig adress. Men det är tydligt så att det kommer att avgöras i antingen Sverige, Norge, Schweiz eller Nederländerna. Valet av land blir viktigt men vad än valet än faller på kan vi inte räkna med några speciellt bra fotbollsförhållanden.
Blir det vanligt gräs, vilket känns klart troligast, är det nog en rak kämpafotboll som kommer att leda vägen till OS. Försök till finlir i backlinjen brukar sällan ge någon större framgång på studsiga vårgräsplaner.
Här blir förstås fasta situationer också otroligt viktiga. Där ligger vi långt framme, vilket självklart är ett stort plus.
I nuläget håller jag dock Norge som favoriter i OS-kvalet. Dels var de det bästa laget av de fyra i VM. Dels passar rak kämpafotboll dem väl plus att de dessutom lär ha tillbaka sin kanske viktigaste offensiva kraft, Caroline Graham Hansen till kvalet.
* Slutligen till USA. Där blev alltså världsmästarinnorna i går första damlag att få en hyllningsparad genom New York. Klippet nedan visar hela paraden. Det är lite segt, men det ger en bild av hur mycket folk som kantade gatorna. Jag såg att det uppskattades till 200 000.
På ett sätt är rubriken ovan en stor lögn, för utvecklingen inom sporten är ju sådan att damfotbollen i dag är mycket bättre än den som spelades för tio år sedan. Damfotbollen i Sverige är alltså inte sämre än någonsin sett till kvalitet.
Men jämfört med övriga världen är rubriken sann. I dag har nämligen vårt svenska damlandslag noterat sin sämsta världsranking någonsin.
Tidigare hade Sverige aldrig varit rankat lägre än plats nummer sex i världen. På den nya rankinglistan är vi nere på plats nummer sju – med minimal marginal ner till plats nio.
Vänder inte utvecklingen nu direkt kan vi snart ha fallit ut från rankingens topp tio.
Noterbart är också att Sverige alltid tidigare har legat över 2000 rankingpoäng. Nu är vi nere på 1971, vilket bara är två fler än åttan Nordkorea och tre fler än nian Australien. En riktigt tråkig trend.
Toppar listan gör USA. Samma USA som i dag har firats av hysteriskt mycket folk i New York. Jag väntar på att det skall dyka upp tv-klipp där man kan få känna stämningen på allvar. Men den här stillbilden säger väl en hel del om att det verkar ha varit galet…
Även i England har man firat sitt landslag. Det var kanske inga gigantiska folkmassor som mötte spelarna i London i går, men det var folkmassor av dignitet. Laget fick nämligen audience både hos premiärministern och kronprinsen – dessutom fick de träffa David Beckham på Wimbledon:
I Sverige pågår också en turné. Fast knappast för att fira något. Tvärtom är det en turné som handlar om att ta igen förlorad mark. Pia Sundhage åker landet runt för försöka reparera sina brister i kommunikationen med klubbarna. Det är förstås bra.
Fast jag tycker att hon saknar självkritik i de intervjuer som gjorts med vår förbundskapten den senaste tiden. Alla gör misstag och självkritik är viktigt i ett lagbygge. Personligen har jag gjort massor av misstag i mina lagbyggen, misstag som jag tar ansvar för och försöker rätta till.
Jag vill i kommande intervjuer höra Sundhage ta ansvar för sina misstag och berätta hur hon tänker rätta till dem. De intervjuer som gjorts på sistone håller för övrigt rätt varierande kvalitet. Framför allt saknas det följdfrågor. Till damfotboll.com säger hon:
”Så här i efterhand kan vi konstatera att om man inte har tillräckligt många friska spelare, och spelare som haft mycket speltid under våren så räcker man inte till på internationell nivå idag.”
Självklart påverkade skadeläget. Men frågorna man ställer sig är hennes eget ansvar i frågan. Dels varför hon tog ut så många halvskadade spelare i truppen. Dels om hon inte tycker att hon borde ha hjälpt till att vila spelare genom att rulla på fler i landskamperna.
I intervjuerna saknar jag också frågor om vad som händer nu. Vilken riktning tänker hon ta med sitt lag. Skall hon bara köra på? Jag blir lite orolig när jag hör henne säga så här till SVT:
”När jag tittar tillbaka på VM handlar det väldigt mycket om anfallsspelet. Att tro på en anfallsidé och att alla gör det. Det pratas en hel del om försvarsspel, med all rätt, men den här pendeln måste tillbaka till anfallsspelet så att våra, skall vi säga stjärnor, Lotta Schelin och Caroline Seger – de skall dominera, och det skall vara i anfallsspelet.”
Jag hade hoppats att hon den här gången skulle börja att bygga upp laget genom att skapa ett stabilt försvarsspel. Men citatet ovan indikerar tyvärr det motsatta. Å andra sidan väcker det här citatet från samma SVT-intervju bättre vibbar:
”Vi spelade 0–0 mot USA. USA går och vinner hela VM:et, då tänker man: hm, vad är det vi gjorde som var rätt? Och vad skall vi göra mer utav det?”
Det laget gjorde rätt mot USA var ju att man spelade ett tajt och uppoffrande försvarsspel. I själva spelet skapade vi ju faktiskt inte en enda målchans mot USA. Däremot fanns det en känsla av trygghet i defensiven. Och så var vi farliga på fasta situationer.
Som jag ser det är det när vårt landslag kan ta med sig den trygghetskänslan ut på planen i varje match som vi redo att utmana om medaljer i mästerskap igen. Sundhage borde alltså jobba hårt på att få spelarna att känna defensiv trygghet.
I går var alltså USA:s guldlag i Los Angeles och mötte sina supportrar, i morgon tar kronprins William emot det engelska bronslaget och i kväll (Tv4sport 19.30) drar damallsvenskan igång igen med AIK–Piteå.
Jag avslutar i och med det här inlägget min VM-bevakning, men det är ju ofrånkomligt att VM kommer att nämnas i ett eller annat inlägg även framöver.
Under VM-uppehållet har AIK bytt tränare. Mattias Eriksson har tvingats lämna plats för Nazanin Vaseghpanah. Det blir intressant att se om det bytet får någon positiv effekt för Solnalaget.
Kanske har Vaseghpanah snappat upp några av de trender som har märkts under mästerskapet i Kanada, vilket skulle kunna lyfta AIK från sitt prekära läge i det damallsvenska bottenträsket. Mitt sista VM-inlägg har jag tänkt att just ta upp de trender som varit synbara i Kanada.
En allmän trend som det kanske inte går att lära sig så mycket av, men som är väldigt positiv, är att spelstandarden på den internationella damfotbollen fortsätter att förbättras med mycket hög hastighet. Såväl den taktiska skickligheten som den individuella tekniken har blivit klart bättre sedan 2011.
Av de 24 VM-lagen i Kanada höll 21 god nivå, något som gör att man kan slå fast att beslutet att öka antalet lag var klokt.
På sikt kan det nog även bli 32 lag. Fast det lär det nog dock dröja några år, för i nuläget är det bara i Europa som det finns tillräcklig potential bland de lag som stod utanför VM. Och att släppa in ytterligare åtta europeiska lag lär inte vara aktuellt.
Spelmässigt var den största trenden den allt större taktiska medvetenheten, vilket i första hand visade sig genom det genomgående förbättrade försvarsspelet.
Det här var ju försvarsspelets VM, ett mästerskap där en stabil defensiv ledde till framgång – inte hög press och böljande anfallsfotboll. Till slut utdelades alla medaljerna till lag som i större grad tog sig fram genom en stabil, välorganiserad och uppoffrande försvarsfotboll än genom publikfriande offensiv – jag tänker förstås på USA, Japan och England.
Intressant var ju att USA inledde VM med en 4-4-2-uppställning där man hade tre utpräglade forwards på planen, plus offensivt inriktade mittfältare som Lauren Holiday, Carli Lloyd och Megan Rapinoe och offensivt lagda ytterbackar. Trots den hyperoffensiva balansereringen höll man ihop defensiven, medan man inte fick ut speciellt mycket av lagets stora offensiva kvaliteter.
Men när man bara hade en utpräglad forward på planen och valde en på pappret mer defensiv 4–4–1–1-uppställning växte även offensiven. Plötsligt hade man ett sylvasst anfallsspel.
Fast det är värt att notera att både i semifinalen och finalen valde USA att spela kontringsspel. Både Tyskland och Japan hade större bollinnehav mot USA, utan att kunna skaka amerikanskorna. USA backade hem och lät motståndarna ha bollen på ofarliga ytor. När amerikanskorna vann bollen hade de däremot ett snabbt, precist och offensivt passningsspel. Då hotade de hela tiden motståndarlagen.
För de lag som i första hand hade ett offensivt tänk, och som satte hög press, blev VM däremot ingen framgång. Här tänker jag i första hand på Frankrike och Tyskland. Fransyskorna hade ett så bra anfallsspel att de kunde ha gått hela vägen, men de föll på bristfällig effektivitet. Tyskorna föll däremot i första hand på att man hade en för långsam backlinje och blev alldeles för känsliga för kontringar.
På det här temat vill jag tipsa om när Calle Barrling besökte SVT:s VM-soffa i samband med kvartsfinalerna. Vår F19-förbundskapten konstaterade just att de svenska ”spionerna” hade sett en gemensam trend i Kanada, nämligen att nästan alla lag var försiktigare än tidigare – och backade hem. Alltså att de flesta lagen spelade ett lågt försvarsspel för att stänga ytan bakom sin backlinje.
Barrling konstaterade att det innebär att lagen måste hitta verktyg som biter mot den typen av defensivt medvetna motståndare. Alltså att kravet på ett kreativt kombinationsspel ökat. Om fyra år kommer vi säkert se fler lag än Frankrike som har kapacitet att spela ett högt försvarsspel och bjuda på ett snabbt och kreativt kombinationsspel i offensiven.
Det är ju så att försvars- och anfallsspel växeldrar. När försvarsspelet blir bättre måste man hitta nya sätt att anfalla på. Och när anfallsspelet blir bättre måste man vässa försvaret.
Tillbaka till det förbättrade försvarsspelet. En annan följd av det är att betydelsen av fasta situationer har ökat. Det märktes inte minst när det blev tajta och jämna matcher i slutspelet. I de fyra sista VM-matcherna gjordes det första målet på fasta situationer i form av straffar eller hörnor.
USA kopplade ju exempelvis ett järngrepp om finalen genom två tidiga hörnmål.
Den intressanta funderingen som följer på det här iakttagelserna är ju frågan: vad betyder det här då för det svenska landslaget?
Det är ju förstås en väldigt bra fråga som måste utredas grundligt. Tyvärr var det ju inte oväntat att vårt lag skulle vara långt ifrån någon guldstrid.
I samband med trupputtagningen konstaterade ju jag att vi får vara nöjda om Sverige kvalar in till OS. Jag ansåg i samma inlägg att Pia Sundhage spelade ett högt spel på mittfältet, där bristen på bollvinnare var överhängande.
Där och då anade jag dock inte att vår insats skulle bli riktigt så dålig som den blev. Fast hade jag vetat att det skulle bli de låga försvarens VM borde jag ha förstått. Sanningen är ju att Sverige hade jätteproblem att få hål på lågt spelande blåbärslag i VM-kvalet.
Det är ju också så att Sverige var lite av en föregångare när det gäller den här typen av fotboll. Det var ju på många sätt så som vårt lag spelade i VM 2011. Då var Sverige ett otäckt lag att möta, ett stabilt kollektiv som inte bjöd på något, men som var hyperfarligt varje gång det närmade sig motståndarnas straffområde.
Faktum är att jag tänkte 2011 när jag såg det svenska U21-landslaget på herrsidan vinna EM-guld i förra veckan. U21 byggde sina framgångar på hårt defensivt arbete och på sylvassa omställningar. Det var samma framgångsrecept som vårt F19-landslag använde i EM 2012 och vårt P17 i VM 2013.
Faktum är att det där U21-laget gjorde väldigt mycket nytta för Sundhage. Det kanske inte räddade henne kvar på jobbet, för känslan är att det aldrig var nära att hon skulle få sparken. Men U21-framgångarna gjorde att Sundhage och hennes lag slapp ifrån en hel del negativt fokus efter hemresan. Det svenska fotbollsintresset flyttades ju snabbt till Tjeckien och U21.
Huruvida det är bra eller dåligt för svensk damfotboll att Sundhage sannolikt blir kvar är ju omöjligt att veta. Spontant känns det inte bra, eftersom hon har gått vilse en gång och gjort att vi tappat både vår försvarsorganisation och två års utveckling.
Men väljer förbundet att satsa på Sundhage igen är det bara hoppas att hon gör en bättre analys av vad som krävs framöver och kanske kan hitta ett nytt och bättre spår för vårt A-landslag.
Tillbaka till Calle Barrlings analys i SVT. Han pratade om att man kan se och lära av den typen av kombinationer som Tyskland och Frankrike använder. Han sa också att:
”Sett ur ett längre perspektiv är det inte så att man bara för att man har felvallat i ett mästerskap har inte hela landets fotboll blivit sämre. Jag tycker att våra ungdomslag har bevisat det de senaste åren.”
Ja, det finns talang i Sverige. Men vi måste satsa på rätt spelare. Vi måste ha mer kreativitet, mer smartness. Mot starka, lågt stående backlinjer funkar det inte att spela med forwards som helst bara vill springa i djupled som Lotta Schelin och Sofia Jakobsson.
Vi måste hitta både smarta forwards och smarta offensiva mittfältare.
Barrling nämnde Kosovare Asllani som en spelare som trivs i spelyta två, alltså ytan framför motståndarnas backlinje. Där har han mitt medhåll. Nu var Asllani skadad i Kanada och kunde inte göra sig själv rättvisa, men det ologiska var ju att hon från början var placerad som yttermittfältare i Sundhages VM-lag. På kanten kommer hon för långt ifrån de ytor där man vill se henne.
Kosovare Asllani
Jag såg på Tv4 häromdagen att Sundhage hade pratat med Lotta Schelin och att vår förbundskapten var lycklig över att ha Schelins stöd. Det är ju bra.
Men faktum är att jag tycker att Sverige skall lära av det här VM-fiaskot och förutsättningslöst börja bygga ett helt nytt lag utifrån de förutsättningar som kommer att gälla framöver.
Lotta Schelin är förstås del av ett sådant bygge, men är det kring henne man skall bygga framtidens lag? Jag är inte säker. Jag tycker att man bör lyfta på stenarna och se vad som finns under. Kanske kommer man fram till att de spelare som var med i Kanada kommer att vara Sveriges bästa även om ett och två år, och då är det ok. Men jag tycker alltså att man bör ge nya spelare chansen att visa upp sig innan man satsar vidare på årets VM-lag.
Kanske kan det vara kring Asllani som den svenska offensiven bör byggas framöver.
Kollar vi längre fram i tiden är den allra största utmaningen för svensk damfotboll att hitta smartare forwards och offensiva mittfältare. Här har jag lite lösa funderingar.
De flesta framgångsrika damfotbollsspelare har ju spelat pojkfotboll ganska högt upp i åldrarna. Jag tycker att man kanske skall fundera på att låta stora talanger träna med pojklag ännu högre upp i åldrarna. Där tvingas tjejerna utveckla sitt spelsinne för att kompensera för grabbarnas bättre fysik.
Några andra tankar jag har är att köra flickfotboll på mindre planer. Kanske sjumanna till och med 14 års ålder och sedan spela elvamanna mellan straffområdena upp till 19 års ålder. Alltså bara ha seniorfotboll på fullstor plan – allt för undvika att bara premiera snabba djupledslöpare utan även ge större plats för närkampsspel och för de spelare med god speluppfattning. Dessutom tvingar kortare planer fram mer kant- och inläggsspel – vilket i sin tur borde öka nickförmågan.
Kollar vi Sundhages svenska VM-elva i år gick det ju knappt spela inläggsspel. Ingen av de offensiva spelarna hade ju förmågan att vinna nickdueller.
Däremot står sig vårt landslag mycket bra när det gäller fasta situationer. I backlinjen finns den nickstyrka som krävs på internationell nivå.
Slutligen ser jag en annan brist i landslaget – vinnarskallarna. Känslan är att det är för många snälla spelare och för få som är beredda att offra näsan för att slänga sig fram och nicka in ett segermål. De vinnartyper som finns i våra flicklandslag måste vårdas på bästa sätt.
Här slänger jag gärna in en U21-jämförelse igen. Kolla in en spelare som John Guidetti. Han var långt ifrån den bästa svenska spelaren i EM, kanske borde han inte ens ha platsat på rent spelmässiga grunder. Men ändå var han kanske viktigast i laget. För vilken ledare och vilken vinnare han var – både på och vid sidan av planen. Han föregick med gott exempel genom stenhårt jobb på planen och glada och uppmuntrande miner när han satt på bänken. Det var liksom inte snack om att deppa eller gnälla när han blev utbytt. Stort.
Min lista över VM-inlägg börjar gå mot sitt slut. Det här är det näst sista planerade inlägget om mästerskapet, ett inlägg där jag tänkte redovisa några listor.
Den första listan är slutplaceringarna i VM. Jag är inte säker, men jag tror att det är så här man räknar officiellt. Fördelningen av platserna ett till fyra är ju inga konstigheter.
Lagen 5–8 och 9–16 har placerats efter hur de presterat i tidigare omgångar. De lag som tagit flest poäng av lagen 5–8 placeras högst. Bland de lag som åkte ut i åttondelsfinalerna är första kriteriet vilken placering man hade i gruppspelet, sedan antalet poäng. Samma upplägg gäller för de som åkte ut i gruppspelet. Det ger följande slutlista:
1) USA
2) Japan
3) England
4) Tyskland
5) Frankrike
6) Kanada
7) Australien
8) Kina
9) Brasilien
10) Norge
11) Kamerun
12) Sydkorea
13) Holland
14) Colombia
15) Schweiz
16) Sverige
17) Thailand
18) Costa Rica
19) Nya Zeeland
20) Spanien
21) Nigeria
22) Mexiko
23) Elfenbenskusten
24) Ecuador
Nu vet vi ju att lottningen av gruppspelet var geografisk och att upplägget på slutspelsträdet var riggat, vilket gör att placeringslistan inte fullt ut avslöjar lagens styrka. Thailand hamnar exempelvis för högt.
Jag rankade ju alla 24 lagen inför VM. Om jag skulle ge mig på en liknande ranking nu efter, en ranking koncentrerad till spelstyrka, så skulle den se ut enligt följande: (siffran inom parentes är hur jag rankade laget inför VM)
1) USA (2)
2) Frankrike (3)
3) Tyskland (1)
4) Norge (8)
5) England (5)
6) Japan (4)
7) Kanada (6)
8) Australien (12)
9) Brasilien (9)
10) Kina (16)
11) Colombia (19)
12) Sverige (7)
13) Kamerun (20)
14) Schweiz (10)
15) Holland (11)
16) Nya Zeeland (14)
17) Nigeria (15)
18) Sydkorea (17)
19) Costa Rica (21)
20) Mexiko (18)
21) Spanien (13)
22) Thailand (24)
23) Elfenbenskusten (23)
24) Ecuador (22)
Det finns ju en del placeringar här som man kan diskutera. Norges har jag själv funderat mycket över. Men jag har kommit fram till att norskorna hade ett lag med stor kapacitet, men som försvann alldeles för tidigt. Jag tyckte ju att Norge var bättre än England och borde ha vunnit lagens inbördes möte, något som berättigar placeringen ovan. Enligt samma princip tycker jag att England var bättre än Japan. Man kan även diskutera Tysklands placering, och så vidare…
De lag som tagit störst steg i positiv riktning är Australien, Kina, Colombia och Kamerun. De största rasen står Sverige, Schweiz och Spanien för.
Totalt är väl det här en signal om att det antingen är lagen från Europa som har underpresterat, eller jag som hade övervärderat våra europeiska representanter inför mästerskapet. Eller så är det en kombination av båda.
De färska världsmästarna har fått gratulationer från höger och vänster. I går var de i Los Angeles och mottog folks gratulationer. På fredag är det en motsvarande ceremoni i New York.
Här är ett klipp från Los Angeles där Abby Wambach håller ett litet anförande som avslutas med att hon och Amy Rodroguez introducerar en ny version av VM:s mest använda ramsa, ”I believe that we will win”:
Innan avresan till Los Angeles hade USA en ceremoni i Vancouver där man firade att landslagströjan numera pryds av tre stjärnor. I klippet från i förrgår kan man konstatera att Jill Ellis egentligen avslöjar den nyhet som kom ut i går, alltså att Lauren Holiday nu avslutar sin karriär. När Ellis lämnar över tröja nummer 12 säger hon:
”What a send off for you my friend”
Slutligen är här ett rätt roligt klipp där Barack Obama gratulerar laget och konstaterar att damfotbollen har återtagit tittarrekordet för fotboll i USA:
I kväll svensk tid kom den lite överraskande nyheten att nyblivna världsmästaren och dubbla olympiska mästarinnan Lauren Holiday nu slutar i USA:s landslag.
Det var överraskande i alla fall för mig. Tydligen har rykten florerat i USA om att det här skulle ha varit på gång. Men jag tycker att det är synd Holiday som fyller 28 i september lägger av i så tidig ålder.
Hon är ju en av USA:s allra mest talangfulla spelare. I VM fick hon inledningsvis spela i rollen som defensiv innermittfältare, en roll hon egentligen helst slipper. Holiday är ju som bäst i nummer 10-rollen, den som hon har i klubblaget FC Kansas City. Där har hon varit dominant de senaste säsongerna.
Holiday säger att hon givit landslaget tio år, nu är det dags att prioritera familjen. Holiday hette tidigare Cheney, men bytte efternamn när hon gifte sig med ungdomskärleken och NBA-stjärnan Jrue Holiday.
Det lär bli en del förändringar i Jill Ellis trupp framöver. Abby Wambach har ju antytt att hon också skall sluta i landslaget, samma sak med Christie Rampone, Shannon Boxx och kanske ytterligare några spelare. Ingen av de här har dock definitivt sagt tack och hej ännu.
USA skall spela tio landskamper i höst som ett slags eriksgata. Det spekuleras i att någon av dem att bli Holidays avskedsföreställning i landslaget. Om VM-finalen var hennes final bjöd hon på en mäktig avslutning. För den volley hon smällde in till 3–0 är inte att leka med.
Det har ju gått ett litet tag sedan Sverige fick åka hem från Kanada. Sedan dess har jag match för match gått igenom de spelarbetyg jag satte på de svenska spelarna. Utifrån de betygen har jag givit var och en ett totalbetyg för mästerskapet.
Det är bara två spelare som jag tyckte når upp till betyget bra, Hedvig Lindahl och Therese Sjögran.
De flesta defensivt inriktade spelarna kommer undan med godkänt betyg. Tyvärr svek de offensiva spelarna. Värst var det med Lotta Schelin – som jag ser som Sveriges allra sämsta spelare i VM.
Hon ursäktade sig under mästerskapet med att hon blev ensam på topp när Sverige valde att spela med ett lågt försvarsspel. Så är det. Frågan kom bland annat upp även häromdagen när Schelin satt med i TV4:s VM-studio. Hon är självkritisk i klippet och verkar ha funderat en hel del över varför det gick som det gick.
Tyvärr tycker jag att annars utmärkta Hanna Marklund kunde ha ställt frågan om Schelin kände sig isolerad på ett annat sätt. Det hade varit intressant att få en mer konstruktiv analys av rollen som ensam spjutspets.
Apropå det har jag suttit och studerat Alex Morgan så mycket det har gått via tv-rutan. I USA:s sista matcher har ju laget spelat lågt med Morgan som ensam forward.
Jämför man Sverige–Tyskland med USA–Tyskland vann tyskorna bollinnehavet med 51–49 i båda matcherna. USA backade ofta hem med tio spelare och lämnade Morgan ensam på mittlinjen.
Trots det är skillnaden mellan matcherna gigantisk. Mycket för att Morgan hela tiden var ett hot mot den tyska backlinjen.
Trots att hon varit ensam har Morgan vunnit bollar och skapat lägen. Visst har USA:s stjärnforward gjort färre mål än hon brukar. Men hon har gjort ett stort jobb för laget genom att springa smart och genomtänkt.
När USA har rensat har ofta Morgan räknat ut var bollen skall hamna. Ibland har hon vunnit närkamperna, andra gånger har hon jobbat fram inkast eller frisparkar åt laget. Och när det varit läge för spel i djupled har Morgan löpt in i de ytor där motståndaren varit som mest sårbar.
Det om det. Här är mina VM-betyg på de svenska spelarna. Jag tar gärna emot synpunkter:
3: Therese Sjögran
Det här är en stark trea. Lagets ålderkvinna avslutade nämligen sin landslagskarriär med flaggan i topp. Hon prickade formen perfekt och var totalt sett bästa svenska utespelaren. Det var på hennes fina hörnor och frisparkar som vi skapade våra få målchanser.
3: Hedvig Lindahl
Är i sitt livs form och slåss med Sjögran om priset till bästa svenska spelaren i VM. Känns både säkrare och stabilare än hon varit tidigare. Går egentligen inte att lasta för något av de åtta baklängesmålen.
2,5: Lisa Dahlkvist
Gjorde ett utmärkt VM med tanke på sin skadebakgrund. Nyttig arbetsmyra på mitten. Tror faktiskt inte jag har sett henne så formstark sedan 2011.
2,5: Amanda Ilestedt
Sista backen in i truppen blev ganska omgående ordinarie i mittförsvaret. Var inte felfri, drog bland annat på sig en slarvig straff mot Mittag. Men med tanke på förutsättningarna gjorde hon en mästerskapsdebut med mersmak. Var inte minst ett farligt vapen på offensiva hörnor.
2: Elin Rubensson
Är fortsatt väldigt oslipad i defensiven och gjorde ett flertal felbedömningar. Väger upp ofta upp bristerna genom att vara offensivt vass. Visade hög klass som yttermittfältare mot Tyskland. Med tvekan godkänd.
2: Nilla Fischer
Godkänd, men ändå en besvikelse. Skulle bära den svenska backlinjen, men vacklade flera gånger. Hade bland annat en väldigt tuff defensiv andra halvlek mot Nigeria. En halvlek som slutade med en ödesdiger kramp.
2: Sofia Jakobsson
Godkänd för sin otroliga vilja och för att hon jobbade fram många hörnor. Sprang otroligt mycket, men måste jobba både på spelförståelse och bolltouch. För många av löpningarna var i blindo – och mottagningar och passningar satt långt ifrån alltid där de skulle.
2: Linda Sembrant
Var mycket oväntat Sveriges vassaste anfallsvapen. Tvåmålskytt trots begränsad speltid och bara tre avslut – det är grym effektivitet. Offensiven är värd ett högre betyg, men defensiven drar ner det. Stod nämligen för ett vansinnigt dyrt misstag vid Nigerias 3–3-mål.
2: Jessica Samuelsson
Är lysande i det defensiva duellspelet. Men offensivt finns det väldigt mycket att förbättra. Är nämligen lättpressad i och med att bollmottagningarna inte alltid sitter samt att passningsprecisionen har gigantisk förbättringspotential.
1,5: Lina Nilsson
Underkänd som ytterback, godkänd som yttermittfältare. Då blir snittbetyget 1,5. Blandade och gav i VM. Var exempelvis helt uppsnurrad mot Nigeria, men gjorde en kanoninsats mot USA.
1,5: Caroline Seger
Motsvarade inte förväntningarna som svensk spelmotor. Höll i och för sig i bollen, men spelade alldeles för ofta i sidled eller bakåt. När passningarna gick framåt var det ofta med onödigt hög risktagning.
1,5: Emma Berglund
Når inte upp till godkänt betyg, delvis på grund av yttre omständigheter. Kom in i VM med skadesviter, något som ledde till ödesdiger kramp i premiären. Fick sedan en ovan roll som högerback mot Tyskland. Hade tyvärr sämre passningsspel än jag tänkt mig.
1: Kosovare Asllani
Underkänd. Hamnar på det här betyget mycket på grund av sina skadeproblem. Men även för att hon placerades på fel position. Kosse är ingen yttermittfältare – det syntes tydligt mot Nigeria.
1: Olivia Schough Hade en otacksam uppgift. Spelade bara en halvlek, det i ett svenskt lag som krampade mot Nigeria. Sprang och ville mycket, men lyckades inte uträtta något konstruktivt.
1: Lotta Schelin
Lyckades inte få till ett enda riktigt avslut mot mål på sina fyra VM-matcher. Visade lite kvalitet i åttondelsfinalen mot Tyskland, men var ändå inte nära den nivå som hon visade för fyra år sedan. En stor besvikelse.
VM 2015 är över. Jag brukar ju sammanfatta varje damfotbollsår i vinjetter eller rubriker. Det känns rätt att köra sammanfattningen av mästerskapet i Kanada enligt samma upplägg. Här är mitt VM i rubriker:
Guldlaget: USA. Efter fem halvdana matcher hittade amerikanskorna rätt och uppträdde som mästarinnor på alla sätt i de två sista matcherna.
Största vinnaren: De stora matchernas mästarinna Carli Lloyd förstås. När Jill Ellis från semifinalen valde att bygga USA:s offensiv kring mittfältaren visade hon sin klass. Finalens första kvart är redan fotbollshistoria. Tänk bara att göra mål från mittlinjen i en VM-final. Och att det är ditt tredje mål innan 16 minuter har spelats. Magiskt.
Skönaste avslutningen: Legendaren Abby Wambach fick som väntat mest agera inhoppare i VM. Men till slut stod tidernas målskytt i landslagssammanhang där som den vinnare hon är. Wambach lyfte VM-pokalen ihop med Christie Rampone och kan nu njuta av att ha vunnit allt som går att vinna under sin landslagskarriär.
Skyttedrottningen: Titeln tillföll tyska forwardsesset Celia Sasic, men med mycket liten marginal. Sasic gjorde sex mål och ett assist på 553 spelminuter. Tvåan Carli Lloyd kom upp jämsides i mål och assist men spelade 77 minuter mer. Personligen är jag rätt nöjd med mitt tips av skytteligatoppen. Lloyd var jag inte nära att pricka in, men jag prickade ettan Sasic och hade med trean Anja Mittag på min lista över utmanare.
Bronstjejen: Engelska högerbacken Lucy Bronze förstås. Inte bara för sitt namn, utan för att hon var Englands bästa spelare och sannolikt även VM:s allra bästa ytterback.
Olyckligaste: Engelska mittbacken Laura Bassett var otröstlig efter sitt självmål på övertid i semifinalen mot Japan.
Lyckligaste: Det lyste av glädje kring Laura Bassett efter bronsmatchen.
Rekordsiffrorna: Det slogs rekord på rekord för tittarsiffror runtom i världen. Det mest anmärkningsvärda slogs i USA för gårdagens final. Totalt såg 26,7 miljoner amerikaner finalen – det är nytt rekord för en fotbollsmatch i USA. Siffrorna överstiger alltså även de högsta som noterats för herrfotboll.
Den falska matematiken: Rekorden för tittarsiffror utgår jag ifrån att de är korrekta. Däremot vet jag att noteringarna för publiksiffror på arenorna är tillrättalagda. Officiellt sägs att 1,35 miljoner åskådare räknades in under mästerskapet. Med tanke på att man räknade samma publiksiffror för båda matcherna när det var dubbelmatch under gruppspelet är siffrorna inte korrekta. Det var exempelvis långt ifrån fullsatt i Winnipeg på Sverige–Nigeria och Australien–Nigeria. Båda matcherna har dock bokförts som fullsatta. Det gör att snittpubliken 26029 är en klart överdriven siffra. Däremot är det inte falsk matematik att sju matcher spelades inför publiksiffror på över 50000 åskådare och att 54027 på Kanada–England var VM:s högst notering.
Vänligaste välkomstkommittén: Svenska Fotbollförbundets ordförande och generalsekreterare som tog emot vårt svenska lag på Arlanda med skylten:
”Vi kommer alltid igen.”
Största personligheten: Meghan Klingenberg. Jag hade aldrig träffat den amerikanska vänsterbacken tidigare, men hon blev omgående en personlig favorit. Förutom att han är grymt verbal och charmig var hon underbar mot oss i media i den mixade zonen. Medan flera andra amerikanska spelare lät som förinspelade band och mest ville vidare till spelarbussen tog sig Klingenberg gott om tid och ansträngde sig verkligen för att ge bästa möjliga svar. Högsta betyg.
Som en parentes gillade jag att Klingenberg och Morgan Brian är inneboende hos NBA-profilen Jeff van Gundy och hans familj. Läs om det här.
Den ende som fått sparken: Nigerias förbundskapten Edwin Okon fick lämna sitt jobb efter jumboplatsen i grupp D. Han är hittills den ende som fått sparken av de 24 kaptenerna.
Det mest omtalade brevet: Hela den spanska truppen gick ihop och skrev ett öppet brev om få en ny förbundskapten istället för Ignacio Quereda. Ännu har det inte gått igenom, men det finns indikationer på att spanjorskorna kommer att få en ny landslagsledning. Vi får se om förbundet informerar spelarna brevledes…
Snällaste laget: Australien vinner den ligan – de drog inte på sig en enda varning eller utvisning under sina fem matcher. Även Costa Rica lämnade Kanada utan att ha dragit på sig några kort – fast de spelade bara tre matcher.
Värsta krampen: Drabbades Sverige av mot Nigeria. Först Kosovare Asllani, sedan Emma Berglund, Nilla Fischer – och på något sätt till slut hela laget.
Största skrällen: Colombias 2–0-seger mot Frankrike. Det var inte en skräll – det var en bomb. Fast lite hjälp fick man av en svag domarinsats. För Frankrike skulle förstås haft straff för den colombianska handpåläggningen vid ställningen 1–0.
Största domartavlan: Det här tilltaget från Daniela Montoya blev alltså inte straff:
Charmigaste inslaget: Klackarna som stöttade Kamerun och Elfenbenskusten. Den senare sjöng och hyllade sitt lag även efter 10–0-förlusten mot Tyskland. Respekt. Kameruns underbara klack fick jubla fler gånger. Firandet ihop med spelarna efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton värmde definitivt mitt hjärta. Det var underbart att få se den glädjen.
Största svikaren: Damfotbollens självutnämnde gudfader Sepp Blatter som inte vågade åka över Atlanten för att ta hand om sitt gudbarn.
Snyggaste överstegsfinterna: De bjöd helt klar Lady Andrade från Colombia på.
Viktigaste avstängningarna: När Megan Rapinoe och Lauren Holiday inte fick spela mot Kina tvingades Jill Ellis kasta om i USA:s startelva. Då fann hon grunderna till det som skulle bli ett guldspel. För det var en väldigt stor skillnad mellan det USA som inledde turneringen och det som avslutade den. Det USA som inledde VM hade tre forwards på planen och var uddlöst. Det USA som avslutade hade en forward och var sylvasst. Logik?
Mest spektakulära filmningen: Dött lopp mellan Steph Houghton och Clarie Lavogez. För fyra år sedan filmade inte fotbollstjejer. I år har tyvärr otyget gjort sitt intåg även i damfotbollsmatcher – vilket gjort de svaga domarnas jobb ännu svårare. Som väl var kom inte Lavogez undan med sitt skådespel. Det gjorde däremot Houghton…
Mest ödesdigra beslut: Och modigaste. Claire Lavogez igen. Frankrikes yngsta spelare ville visa att hon är en vinnare och erbjöd sig att slå den sista straffen. Modigt och kaxigt. Men tyvärr ödesdigert.
Snyggaste bollmottagningen: Norges Emilie Haavi mot Thailand. Se den här.
VM:s bästa rörmokare: Sannolikt Australiens 19-åriga talang Larissa Crummer, som jobbar som rörmokarlärling vid sidan av sin fotbollssatsning. Tidningen Canberra Times uppmärksammade inför kvartsfinalen hur många av spelarna i The Matildas hade ”vanliga jobb” vid sidan av fotbollen. På länken ovan kan du själv se vilka som jobbar i sportaffär, vilka som jobbar som förskollärare, apoteksassistent och barista, samt vem som sysslar med finansplanering.
Mest nonchalerade: Tyska vänsterbacken Jennifer Cramer ville ha Nadine Angerer:s uppmärksamhet inför en av gruppmatcherna. Det gick inte så bra…
Bästa matchen: Tyskland–Frankrike. Jämn, välspelad och grymt spännande. En riktig höjdare.
Mest ointresserade: Kontinenten Sydamerika. Där har damfotbollen en vansinnigt lång väg att gå. Att turneringen krockade med herrarnas Copa America gjorde inte saken bättre. Kanske kan nästa års OS hjälpa till lite med intresset i Brasilien. Men totalt sett har Sydamerika tappat de senaste åren. Medan resten av världen utvecklas i raketfart står de sydamerikanska länderna stilla.
2007 spelade Brasilien final. 2011 åkte man ut mot USA i en dramatisk kvartsfinal. I årets VM saknade Sydamerika för första gången sedan 1995 ett lag bland de åtta bästa. Oroväckande.
Snabbaste hattricket: Om vi räknar i antal minuter från mål ett går priset till Fabienne Humm som satte tre mål på fem minuter mot Ecuador.
Snabbaste hattricket: Om vi räknar från matchstart går priset till Carli Lloyd. Drygt 15 minuter tog det innan Lloyd hade gjort tre mål i finalen mot Japan.
De ifrånkörda: Domarna. Medan spelarna blir bättre och bättre släpar domarnivån efter. Att det blir en del svaga insatser i gruppspelet får man kanske acceptera, men att så många slutspelsmatcher avgjordes av svaga domarinsatser är inte acceptabelt. Domarkvaliteten måste höjas. Fifa har valt att bara satsa på kvinnliga domare inom damfotbollen. Det är kanske dags att omvärdera det beslutet. Låt de bästa döma. Låt alltså de bästa kvinnorna döma internationell herrfotboll och låt herrar döma damfotboll.
Största fiaskot: Sverige skulle vinna VM – så lät det för ett år sedan. I våras ändrades målsättningen en aning. Men att världsfemman skulle lämna Kanada utan att vinna någon match, placerade som nummer 16 – det är ett fiasko.
Bästa upplägget: Hade Kanada. De hade fått ett skräddarsytt slutspelsträd – förutsatt att man vann sin grupp. Det gjorde man. Ändå tog det roliga slut i kvartsfinal. Det jag såg av Kanada var trots allt Christine Sinclair väldigt bra. Hon vräkte inte in mål som i fornstora dar, men låg bakom det mesta av det bästa från Kanada. Hon serverade lagkompisarna, som dock inte var bra nog.
Snyggaste målet: Den officiella omröstningen är igång. Här är de tolv kandidaterna. Det är inte lätt, men personligen röstar jag på Maren Mjelde. Det går knappast att slå en frispark så mycket bättre än hon gjorde mot Tyskland.
Mest surrealistiska upplevelsen: För egen del var det att sitta ihop med tio andra svenska journalister i en hotellrestaurang tvärs över gatan från landslaget och se om Sverige skulle gå vidare eller inte. Det blev avancemang ur gruppspelet, något som gör att hoppet om OS fortfarande lever.
Avskeden: Ett antal stora spelare gjorde sina sista VM och tog farväl från fotboll på allra högsta nivå i och med VM. Det finns därmed anledning att tacka följande lirare för alla högtidsstunder genom åren. Tack Therese Sjögran, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Abby Wambach, Christie Rampone, Shannon Boxx, Nadine Angerer och Homare Sawa. Jag har säkert glömt några här. Tack till er också…
Konstigaste avskärmningen: Medan de flesta lagens spelare var otroligt aktiva på sociala medier stängde det svenska laget ner helt. Det visade sig knappast vara ett framgångsrecept. Tvärtom gick ju guldet till USA – det lag där spelare och förbund engagerade sig allra mest på sociala medier. Det kanske är dags för en ny mediepolicy för vårt landslag?
Positiv utökning: Det funkade utmärkt med att ha 24 lag i VM-slutspelet. Däremot är det tråkigt att Uefa inte lägger mer kraft på att förhandla till sig ett rättvist antal platser i VM och OS. Medan flera världsdelar fick med för många lag saknades flera kvalificerade europeiska lag i Kanada. Och att Europa bara har tre OS-platser är närmast pinsamt från Uefas sida.
De sämsta vattenspridarna: Det manuella bevattningssystemet i Ottawa.
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Största dubbelmoralen: Fifa kräver att spelarna ställer upp bakom en skylt med fair play inför matcherna… Men när VM skulle lottas valde Fifa att strunta i att lotta de toppseedade lagen. De riggade ett upplägg där Kanada skulle få enklast möjliga väg till finalen. De tre högst rankade lagen placerades alla på samma halva av slutspelsträdet. Fair play?
Största sågningen: Den uteblivna lottningen drabbade Frankrike, något som fick Camille Abilyatt såga Fifa:
Efter varje VM tar Fifa ut ett världslag. De senaste gångerna har upplägget varit att man presenterar laget i form av en 23-mannatrupp. De brukar prioritera att plocka spelare från så många lag som möjligt.
Jag har följt upplägget och presenterar här mitt världslag från mästerskapet i Kanada. Från den startelva jag hade inför de två avslutande matcherna blev det två ändringar. Japanska mittbacken Azusa Iwashimizu hade en tung dag i finalen och flyttas ur startelvan, men är ändå kvar i truppen.
Jag väljer även att byta vänsterback. Meghan Klingenberg tar klivet från bänken in i startelvan. Här är mitt världslag. Startelvan är uppställd enligt USA:s gulduppställning 4–4–1–1:
Hope Solo, USA
Lucy Bronze, England Wendie Renard, Frankrike Becky Sauerbrunn, USA Meghan Klingenberg, USA
Aya Miyama, Japan Amandine Henry, Frankrike Ramona Bachmann, Schweiz Louisa Necib, Frankrike
Carli Lloyd, USA
Celia Sasic, Tyskland
Resten av truppen:
Målvakter: Erin McLeod (Kanada) och Lydia Williams (Australien).
Backar: Ali Krieger (USA), Steph Houghton (England), Azusa Iwashimizu (Japan) och Laure Boulleau (Frankrike).
Mittfältare: Wang Lisi (Kina), Lady Andrade (Colombia), Simone Laudehr (Tyskland) och Lisa De Vanna (Australien),
Forwards: Anja Mittag (Tyskland) och Gaelle Enganamouit (Kamerun).
Coacher blir Mark Sampson och Jill Ellis.
Inför finalen skrev jag att jag höll Bachmann som VM:s bästa spelare. Efter finalen reviderar jag den uppfattningen. Där är nu i stället Lloyd min etta, med Bachmann som tvåa och Henry som trea.
Den enda svenska spelare som fanns med i funderingarna kring det här världslaget var Hedvig Lindahl. Det fanns dock många duktiga målvakter och hon tillhörde de spelare som hamnade just utanför laget. I det sällskapet finner vi även spelare som Nadine Angerer, Wang Fei, Kadeisha Buchanan, Elodie Thomis, Lena Goessling, Shirley Cruz, Megan Rapinoe, Formiga, Morgan Brian, Alex Morgan, Eugenie Le Sommer, Marie-Laure Delie, Christine Sinclair och Jodie Taylor.
Det blir intressant att se hur mitt världslag stämmer överens med de officiella, när det presenteras. Jag välkomnar för övrigt synpunkter. Jag har ju inte sett alla matcherna och har säkert missat någon spelare som borde ha varit med.
Fler sammanfattningar av VM är alltså på gång. I väntan tänkte jag bara lägga upp en länk till min BT-krönika efter finalen – en krönika som nästan uteslutande handlar om Carli Lloyd.
USA vinner VM efter solklara 5–2 mot Japan i finalen. Det kändes faktiskt avgjort redan efter fem minuter och ställningen 2–0.
Carli Lloyd gjorde tre av målen – bland annat de två första – och blev därmed målskytt i samtliga slutspelsmatcher. Även om Lloyd räckte över kaptensbindeln till Abby Wambach i slutet av matchen är det ingen tvekan om vem som har lett USA till guldet.
Japan skall ha heder av att de aldrig gav upp utan körde på hela matchen och försökte få kontakt. Efter Julie Johnston:s självmål till 4–2 fanns ett litet hopp. Men det släcktes bara två minuter senare, när Tobin Heath punkterade finalen med sitt 5–2-mål.
USA bytte in legendarerna Wambach och Christie Rampone på slutet, men det var den nya generationen som tog hem guldet.
Och det var faktiskt två avstängningar som gjorde att Jill Ellis fick pusslet att gå ut. För under resan fram mot VM och även i de inledande omgångarna så famlade amerikanskorna i jakten på ett effektivt spel. Man var stabilt i defensiven, men saknade flyt i anfallsspelet.
När Lauren Holiday och Megan Rapinoe blev avstängda till kvartsfinalen mot Kina tvingades Ellis att stuva om i laget. En av lösningarna var att plocka in Morgan Brian som defensiv innermittfältare och att få in Tobin Heath på ena kanten. Till semifinalen mot Tyskland utvecklade Ellis uppställningen ytterligare genom att flytta fram Carli Lloyd som släpande forward i en 4–4–1–1-formation.
Det blev guldreceptet. USA vann först semifinalen mot Tyskland och körde sedan över Japan i finalen. Det blev alltså 5–2 (4–1). Jag hade 9–5 i målchanser och 7–3 i hörnor.
Strax skall Abby Wambach lyfta pokalen. Jag återkommer med fler funderingar och sammanfattningar.
Carli Lloyd missade straff i VM-finalen 2011. Hur det gick till kan jag liksom inte förstå. Lloyd är ju annars född för att avgöra stora matcher.
Hon avgjorde OS-finalen 2008. Hon avgjorde OS-finalen 2012. Och hon äger VM-finalen 2015. Lloyd gjorde tre mål första kvarten och är plötsligt uppe jämsides med Celia Sasic i skytteligan, båda står på sex mål och ett assist med en halvlek kvar av VM.
Fattar jag reglerna rätt måste dock Lloyd fixa ett mål eller assist till för att vinna. Fifa går nämligen på speltid om två spelare står jämsides – kortast speltid vinner. Och Lloyd har nu spelat längre tid än Sasic.
Även om inte Lloyd skulle vinna skytteligan lär hon ändå ta ett storslam. Efter den här uppvisningen kan ju bara en japansk vändning efter paus hindra Lloyd från att vinna VM:s guldboll. Och hon lär ju få Ballon d’Or på köpet.
USA:s första 15 minuter var för övrigt fullständigt fantastiska. Under den perioden var amerikanskorna precis så överlägsna som man fick känslan av när man såg semifinalerna. Dessutom visade USA en fantastisk effektivitet.
I VM-finalen 2011 gjorde USA ett mål på sina tio första målchanser. I natt gjorde USA mål på sina fyra första målchanser. Eller. 4–0-målet från mittlinjen var ju inte ens en målchans…
I paus är det alltså 4–1 i mål, 6–2 i målchanser och 3–0 i hörnor.
Det är bara 45 minuter kvar till avspark i den sista VM-matchen på fyra år. Laguppställningarna har just kommit och de innehåller inga överraskningar.
Båda lagen startar med samma elvor som i semifinalerna. Att USA gör det är högst väntat, allt annat hade varit en jätteskräll. När det gäller Japan är det också väntat, men jag funderade ändå lite tidigare i dag på om Norio Sasaki skulle våga kasta in Mana Iwabuchi i startelvan för första gången. Hon är ju den spelare som fått mest uträttat i offensiv riktning de senaste matcherna. Men så blir det alltså inte.
Här är finalelvorna om du glömt hur lagen ställde upp i semifinalerna: USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan. Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Det är ingen tvekan om att USA kommer att ha ett massivt stöd på BC Place i natt. När man följer med försnacket på Twitter blir man snabbt varse att de amerikanska fansen dominerar Vancouver i dag:
I USA är ju en stor del av dagens fokus riktat mot bänken och Abby Wambach. Här får hon en studio för sig själv att snacka upp finalen. Gillar man Abby Wambach är det här ett ”måste-se-klipp”:
5.45 in i klippet pratar hon om det perfekta avslutet. Att det här är Wambachs sista VM känns självklart. Men det kan ju faktiskt vara så att dagens match är hennes sista landskamp alla kategorier. Är det kanske det hon säger utan att säga det?
Klippet är hämtat från Fox VM-sändningar. Kanalen har satsat enormt på VM – och fått ett gensvar som överträffat deras allra högsta förväntningar, det säger i alla fall Michael Mulvihill, som är vice-president på Fox Sports i den här intressanta artikeln om damfotbollens starka ställning i USA.
Fox har haft en namnkunnig och bred bemanning i sin studio under VM. Här är det den före detta mexikanska landslagsspelaren Monica Gonzalez som pratar om hur VM har påvisat damfotbollens fantastiska utveckling de senaste åren.
Och här pratar Fox studio i Vancouver upp finalen:
Framför mig på tv:n ser jag England vråla ut sin glädje över landets första VM-medalj någonsin efter 1–0 mot Tyskland efter förlängning. I mitt tips inför mästerskapet rankade jag det engelska laget som femma och gav dem goda chanser att nå semifinal.
”England har spelat ett par EM-finaler, i år kan det alltså äntligen även vara dags för VM-succé.”
Ett tips jag är nöjd med. Men inledningsvis i turneringen kändes det inte som att England skulle stå här med bronsmedaljerna. Laget kändes inte rätt byggt och spelet flöt inte.
Men coachningen har varit lysande. Ihop med Norio Sasaki är Mark Sampson VM:s bästa taktiker. I dag lurade han mig rejält med sin matchning.
Eller. Jag hade rejält fel om båda startelvorna. Det blev ju inte alls semifinalelvorna, utan båda lagen kastade om ganska rejält. I Tyskland gav Silvia Neid framtiden chansen. Sara Däbritz fanns med i startelvan och visade att hon är redo att spela en stor roll i framtidens tyska landslag.
Sampson ställde upp sitt England 5–4–1 med tre mittbackar, ungefär som man hoppades att Pia Sundhage skulle ha gjort mot tyskorna.
England var illa ute. Tyskland dominerade länge chansmässigt sett. En bit in i den andra halvleken hade jag 7–1 i målchanser till tyskorna. Den så hårt kritiserade målvakten Karen Bardsley storspelade och blev stor bronshjältinna.
En spelare som är en naturlig bronshjältinna är högerbacken Lucy Bronze. Hon är dessutom en av de åtta som kan vinna guldbollen. Det slog mig tidigare i dag att jag eventuellt har rösträtt här. I så fall ligger faktiskt Bronze nära till för att bli en av de som hamnar på min lista.
Åter till coachningen. När den tyska pressen bedarrade bytte Sampson in Eniola Aluko och Lianne Sanderson och växlade till 4–4–2. Då tog engelskorna över och jämnade ut antalet målchanser rätt rejält. Det var 7–4 vid slutsignalen – och förlängningen var jämn.
Tyvärr var det en otroligt billigt dömd straff i andra förlängningskvarten som avgjorde bronsmatchen. Visst kan man argumentera för att Tabea Kemme hade sin arm om Sanderson. Men tyskan drog inte i någon tröja utan höll bara emot. Däremot kopplade Sanderson ett grepp om Kemme i början av situationen, vilket borde innebära tysk frispark i förstaläget – om man skall vara petig.
Det är så vansinnigt tråkigt att domarna inte hänger med i utvecklingen. Det här var alltså en av de tre–fyra bästa domarna i världen. Det är bara att konstatera att domarstandarden är alldeles för dålig.
Slutligen några ord om Tyskland. Man får ingen medalj, men Celia Sasic lär vinna skytteligan. Eller kan Carli Lloyd göra hattrick i morgon?
I övrigt kan man konstatera att laget faktiskt har saknat Nadine Kessler och hennes djupledslöpningar mer än jag trodde. Hon hade bidragit med ytterligare en dimension till anfallsspelet.
Och jag tycker att Alexandra Popp har varit en besvikelse. Med facit på hand borde hon nog varit petad till förmån för Däbritz i ett tidigare skede under mästerskapet.
Men framför allt behöver Tyskland nya mittbackar. Skall man spela ett så högt och aggressivt försvarsspel som man försöker sig på måste man ha snabbhet i mittförsvaret. Offensivt finns hur mycket talang som helst. Men det är på mittförsvaret som tyskorna har fallit i det här mästerskapet.
Sedan var bronsmatchen Nadine Angerer:s sista landskamp. Hon lämnar världsscenen med flaggan i topp. Jag gissar att det räknas som hennes tionde VM-match med hållen nolla, tangerat rekord – eller?
Tyskland har många lovande målvakter på gång. Almuth Schult har varit tvåa ett tag, men jag är lite skeptisk till hennes stabilitet. Men ibland kan spelare växa med förtroende.
Med det laddar vi om för morgondagens final. När jag nu publicerar det här inlägget är det exakt 24 timmar kvar till avspark.
Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.
Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.
Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:
Arena: BC Place i Vancouver.
Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon. Domare: Kateryna Monzul, Ukraina. Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.
Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno. Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.
Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.
Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.
Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inteSepp Blatter att finnas på plats.
Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.
Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.
I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.
Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.
Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.
USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?
Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.
För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde. Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.
Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.
Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?
Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.
När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.
Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:
Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbet – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.
Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:
”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”
Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.
I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.
Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.
Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.
Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…
När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.
Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:
Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.
Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20. Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea. Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.
Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.
Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.
Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.
Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.
För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.
Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:
En blogg om internationell damfotboll 