I dag kallade PSG till presskonferens på Frankrikes ambassad i Stockholm. Där presenterade klubben en svensk sponsor, Billys. Caroline Seger och Kosovare Asllani var med och marknadsförde färdigmatsföretaget. Seger sa enligt TT:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Välj själv om du tycker att det är positiv eller negativ reklam för produkten…
För egen del fick nyheten om samarbetet mellan PSG och Billys mig att tänka på den här reklamfilmen, fast den här gången utan någon glimt:
Framöver skall alltså Seger, Asllani och Zlatan Ibrahimovic med sina namn hjälpa till att sälja Pan-pizzor och diverse andra typer av färdigmat i Sverige. Det känns väl inte så nyttigt och det är bara att hoppas på att trion inte själva äter för många pizzor…
* Från tveksamma reklamavtal till tveksam ekonomi i damallsvenskan. Tydligen har Kristianstad och Kif Örebro återigen hamnat i ekonomiska trubbel. Ingen av klubbarna har fått godkänt av förbundets licensnämnd utan de måste lämna in likviditetsplaner.
Tyvärr är det ju ingen nyhet att de här klubbarna brottas med sin ekonomi. Tråkigt att de aldrig kan få ordning på kassorna. Frågan är ju hur många år som förbundet har tålamod.
Sportsligt har de båda klubbarna haft rätt motsatta säsongsupptakter. När drygt en fjärdedel av serien är spelad är KDFF fin tabelltrea med tolv poäng – laget måste räknas som seriens mest positiva överraskning så här långt. Kif är däremot en av seriens missräkningar. Flera tunga skador har gjort att man bara har förmått samla ihop sex poäng.
Rosengård går som tåget i toppen och man vann klart rättvist i den tidiga seriefinalen mot Eskilstuna i söndags. Linköpings 2–1-seger mot Örebro gör att LFC trots sin knackiga seriestart nu är uppe på andraplatsen. Avståndet upp till fullpoängaren Rosengård är fem poäng.
Det avståndet skulle nästan kunna kännas ointagligt om man inte visste att det kommer att bli förändringar i Rosengårds trupp under sommaren. Det kan innebära problem för mästarinnorna, även om Malmöklubben just nu verkar ostoppbar.
I andra övertidsminuten lyfte inhopparen Mandy Islacker iskallt in målet som betyder att Frankfurt vinner Champions League 2015.
Stort grattis till Frankfurt som är högst värdiga vinnare. Tyskorna var det bästa laget i finalen och borde ha vunnit med större siffror.
Stort grattis även till tysk damfotboll som fortsätter att dominera i Europa. Det är förstås högst rättvist att landet har tre representanter i höstens tävling. Personligen hade jag helst sett att de haft fyra, men det är en fråga vi får ta en annan dag.
På vägen till finalen skrällde PSG bort Lyon och Wolfsburg men laget var ju faktiskt aldrig riktigt nära i finalen. Eller. Det är klart att så länge det stod 1–1 var man rätt nära – bara ett slumpmål från seger. Men som sagt, Frankfurt dominerade matchen och vann rättvist.
Kollar man min matchguide var jag ju ändå hyfsat rätt ute resultatmässigt sett. Jag hade rätt segrare och det var vansinnigt nära att sluta 1–1 och bli förlängning.
När det gäller laguppställningarna prickade jag 21 av 22 spelare – vilket jag är nöjd med. Däremot placerade jag flera av Frankfurtspelarna på fel position. Dels spelade laget 3-5-2 och schweiziska Ana Maria Crnogorcevic som började karriären som forward men har varit ytterback de senaste två åren var nu tillbaka högst upp i planen. Det borde jag ha haft koll på.
Jag tycker att det var en bra match. Det var kanske inte samma sprakande propaganda som fjolårets final där Wolfsburg och Tyresö bjöd på ett underbart drama. Årets final var lite mer taktisk, men alltså ändå bra. Framför allt var den andra halvleken tät och intensiv med mycket känslor – precis som det skall vara i en final.
Det var tydligt att PSG påverkades av att Caroline Seger och Kheira Hamraoui var avstängda. Det är två bolltrygga spelare som har förmågan att spela sig förbi en hård press. Nu blev PSG närmast apatiskt i början när Frankfurt som väntat klev upp och satte tokpress. Frankfurt kände till hur viktig Shirley Cruz är för det franska laget och låg stenhårt på henne, något som också låste PSG.
Efter den jobbiga första halvtimmen fick PSG mer bollinnehav och det blev tryggare i defensiven. Men de orkade inte få till speciellt mycket anfallsspel. En som led var Kosovare Asllani som inte är som bäst i en match där hennes lag mest får försvara sig.
Matchens två första mål gjordes på nickar av Celia Sasic och Marie-Laure Delie – två pålitliga målskyttar. Båda är stora starka och ofta på rätt plats i straffområdet. Ingen av dem har förmågan att dribbla sig igenom på egen hand eller är någon större framspelare. Men som sagt – de gör mål. Sasic gjorde hela 14 stycken i årets Champions League – imponerande.
Det var Frankfurts fjärde titel. Kanske var det också den sista. Eller kan klubben stå emot ekonomiskt när framgångsrika herrfotbollsklubbar som PSG, Lyon, Bayern München, Wolfsburg och så vidare pumpar in mångmiljonsummor i sina damlag? Den frågan får vi inte svar på ännu på några år.
Jag unnade verkligen Kosovare Asllani en titel, men är ändå inte speciellt ledsen. Dels är det kul att en doldis som Islacker får avgöra. Och för oss som har en lätt nostalgisk grundsyn känns det ändå skönt att klubbar som Frankfurt fortfarande kan vinna på den högsta nivån. Kul.
Med bara några veckor kvar till VM är det lätt att lägga allt fokus på slutspelet i Kanada. Men om några timmar spelas ju faktiskt årets största klubbmatch – och vi har svensk representation i form av Kosovare Asllani.
Det kunde ju ha varit två svenska spelare på planen, men tyvärr är ju Caroline Seger som bekant avstängd.
Champions Leaguefinalen mellan Frankfurt och PSG är en match som man kan se ur väldigt många synvinklar. Här är några:
* Det är en kamp mellan Europas två bästa ligor.
* Det är en match mellan dåtiden och framtiden, mellan en klassisk damfotbollsklubb och en kapitalstark herrfotbollsklubb med damlag.
* Det är en match mellan Europas genom tiderna bästa damfotbollsklubb och en debutant.
* Det är en match mellan ett av de lag i världen med starkast offensiv mot ett av de med stabilast defensiv.
Frankfurt är den klassiska damfotbollsklubben som under lång tid byggt upp en egen supporterskara och som har med sig minst 600 supportrar till Berlin i kväll. Klubben gör sin sjätte final i Champions League. På klubbens långa meritlista finns hittills tre titlar och två finalförluster. Där finns även sju tyska ligatitlar och nio cupsegrar.
Försvarsstarka PSG är skrällaget som sett till att Europas två bästa klubbar, Wolfsburg och Lyon, har försvunnit på vägen.
PSG är också den kapitalstarka herrfotbollsklubben som häromåret började pumpa in pengar i sitt damlag och som nu enligt uppgifter har störst budget i Damfotbollsvärlden. Laget får fler och fler supportrar som huvudsakligen har hämtats från herrlaget. Det här är första gången PSG ens är i närheten av en Champions Leaguefinal. Faktum är att klubbens enda titel överhuvudtaget är segern i franska cupen från 2010.
Det är ju lite anmärkningsvärt att det inte är de bästa lagen från Tyskland och Frankrike som möts – utan två av utmanarna. Det är ju den tyska trean mot den franska tvåan.
PSG:s brist på vinnarkultur gör att jag räknar Frankfurt som knappa favoriter i den här matchen. I övrigt är det ju upplagt för PSG, som har kunnat fokusera 100 procent på Champions League sedan den 21 februari och 4–0-förlusten i seriefinalen i ligan mot Lyon. De har i 2,5 månader kunnat erbjuda mycket mer vila till spelare med skadekänningar än Frankfurt – som ju varit inblandat i den tyska guldjakten ända fram till den senaste helgen.
Just det faktum att det har varit avgjort länge i Frankrike medan den tyska ligan levde fram till sista övertidsminuten i sista omgången är nog huvudorsaken till att det inte blev en heltysk final. Det är förstås en ren spekulation, men jag tror inte att Wolfsburg hade åkt ut mot PSG om ligasituationen hade varit omvänd.
För Frankfurt är seger i kväll ett måste om laget skall få spela i Champions League till hösten medan PSG redan har kvalat in till nästa upplaga.
Det finns en hel del frågetecken kring skadesituationen i de båda lagen. Inte minst PSG har gått runt på mycket folk den senaste tiden, vilket gör att det svårt att gissa startelva. Framför allt har man många alternativ på mittbackspositionen. Laura Georges och Josephine Henning spelade i den sista ligaomgången, medan Sabrina Delannoy och Annike Krahn spelade i båda matcherna mot Wolfsburg, något som gör att jag gissar att tränare Farid Benstiti väljer de två sistnämnda i dag.
Hos Frankfurt är det förstås troligt att man ställer upp med ungefär samma spelare som i sista ligaomgången i helgen. Där bytte man mittback i halvtid när Saskia Bartusiak lämnade plats för Bianca Schmidt, vilket indikerar att Bartusiak kanske inte håller för 90 minuter. Jag tror dock att tränare Colin Bell bedömer att hon är så viktig för laget att hon skall starta.
Hos Frankfurt talar mycket för att offensiva speluppläggarna Dzsenifer Marozsan och Veronica Boquete blir kvällens nyckelspelare mot ett defensivt PSG. Fransyskorna lär även ha extra koll på Kerstin Garefrekes vid fasta situationer.
Hos PSG är polska målvakten Katarzyna Kiedrzynek och mittfältaren Shirley Cruz de stora nyckelspelarna. Cruz, tvåvägsmittfältaren från Costa Rica, är en av världens allra bästa spelare och det är hon som nu på egen hand skall bära PSG:s mittfält i Segers frånvaro. Båda ytterbackarna Jessica Houara-D’Hommeaux och Laure Bolleau är väldigt viktiga i anfallsspelet, där även smarta Asllani spelar en viktig roll.
Matchguide
FFC Frankfurt–Paris Saint-Germain Idag 18.00 på Friedrich-Ludwig-Jahn-Sportpark i Berlin
Domare: Esther Staubli, Schweiz TV: Svenska Eurosport sänder från 17.45 Odds: 51–49 – Frankfurt bär på ett mycket svagt favoritskap. Tips: Matchen blir 1–1 efter ordinarie tid. Resultatet står sig efter förlängningen över 2×30 minuter. Det avgörs på straffar. Där vinner Frankfurt med 4–2.
Om ett par veckor sätter jag mig på ett plan som tar mig mot Winnipeg, Kanada. Det skall bli grymt kul – och spännande.
Vårens landskamper har dock gjort att jag skruvat ner förväntningarna rätt rejält. Tar vi oss till OS får vi nog vara glada. Pia Sundhage:s lagbygge har ju skakat gång på gång och även om laget även gjort flera bra insatser har man saknat den jämnhet som behövs i ett mästerskap.
I går fick vi veta vilka spelare som skall försöka upprepa och helst förbättra succén från Tyskland 2011. Som jag skrev då blev jag besviken på hur truppen är formerad. Den besvikelsen hade jag gemensamt med nästan alla andra damfotbollstyckare.
Nu ingår det ju i vårt jobb att sticka ut hakan. Och en sak skall klargöras direkt.
I ett mästerskap är det oftast cirka 15 utespelare som får betydande speltid. Det är framför allt hur de 15 utespelarna presterar som är avgörande för hur det går för laget.
Kring de 15 spelarna finns en stor enighet. Vi tyckare är alltså överens med Sundhage om kärnan i VM-truppen.
Däremot tycker jag och många andra att Sundhage tänkt fel kring uttagningen av de fyra–fem sista spelarna. Mer om det strax. Först tänkte jag bara repetera hur truppen ser ut:
Backar (8): Elin Rubensson (Göteborgs FC), Sara Thunebro (Eskilstuna), Lina Nilsson, Emma Berglund och Amanda Ilestedt (FC Rosengård), Jessica Samuelsson och Charlotte Rohlin (Linköping) och Nilla Fischer (VfL Wolfsburg).
Mittfältare (7): Caroline Seger (PSG, Frankrike), Linda Sembrant (Montpellier, Frankrike), Lisa Dahlkvist (Kif Örebro), Emilia Appelqvist (Piteå), Malin Diaz och Olivia Schough (Eskilstuna) och Therese Sjögran (FC Rosengård).
Forwards (5): Lotta Schelin (Lyon, Frankrike), Sofia Jakobsson (Montpellier, Frankrike), Kosovare Asllani (PSG, Frankrike), Jenny Hjohlman (Umeå IK) och Emma Lundh (AIK).
Reserver: Marija Banusic (Chelsea, England) och Mimmi Löfwenius (LSK Kvinner, Norge).
I min värld bör de spelare som placeras längst ut på bänken i truppen bestå av några jokrar – alltså spelare som kan ändra en matchbild – och några framtidsnamn. Med tanke på skadesituationen hade jag förstått om Sundhage hade valt 17+2 säkra kort och nöjt sig med två jokrar och två framtidsnamn.
Det blev dock varken några jokrar eller framtidsnamn. Visst är jokrarna Banusic och Löfwenius med på listan – men de båda spelarna är ju i nuläget inte aktuella för inhopp i några matcher. Istället väljer Sundhage att fylla ut bänken med spelare som Lundh (född 1989), Appelqvist (1990), Schough och Carlén (1991) samt Thunebro (1979).
Jag tycker inte att någon av de här spelarna håller VM-klass i nuläget. Jag känner inte heller att någon av dem kan ändra en matchbild och jag tror inte att någon av dem kommer att ingå i stommen i ett framtida landslag.
Vår förbundskapten pratar gärna om hur viktigt det är att ha rutin. Jag är den förste att hålla med om att rutin är oerhört viktigt. Men jag menar att det är Sundhages ansvar att ge rätt spelare den nödvändiga rutinen. Med sin uttagning hade hon chansen att ge tre–fyra svenska framtidsspelare den bästa erfarenheten av alla – mästerskapserfarenhet.
För skall man ändå ha med spelare som styrkemässigt ännu inte är uppe på VM-nivå kan man ju faktiskt tänka lite längre. Det gjorde inte Sundhage, utan hennes val föll på Thunebro och ett gäng okej allsvenska spelare i 25-årsåldern. Synd.
Framförallt förvånar den överraskande uttagningen av Lundh. Hur gick resonemanget där? AIK-forwarden har varit halvskadad och har bara gjort två mål på sina 22 senaste damallsvenska matcher. Det är knappast något som kommer att skrämma upp VM-nationers backar.
Nu får förstås gärna Emma Lundh och de andra svenska VM-spelarna som jag har ifrågasatt täppa igen käften på mig i Kanada. Det är till och med önskvärt – vi behöver nog få till ett par rejäla genombrott i mästerskapet för att det skall bli succé.
Dags att ta ett litet skutt från rutin till realism. I Eric Hilmersson:s krönika från dagens Göteborgs-Posten går att läsa:
”Det höjdes några kritiska röster som menade att Sundhage är feg som inte ger fler unga spelare chansen. Själv talade hon om realism.”
Låt oss vara realistiska i det läge som landslaget befinner sig i. Vårens stora problem har varit försvarsspelet. Backlinjen har fått mycket skit, men tänker man på vilken typ av spelare som befinner sig framför i planen så saknas det elaka bollvinnare på mittfältet. Varken Seger, Sjögran/Diaz eller Jakobsson/Asllani har försvarsspel som sina främsta egenskaper.
Där är plötsligt skadade Lisa Dahlkvist det stora hoppet – och Linda Sembrant andrahandsalternativet. Är det realistiskt att tro att vi kan får VM-framgång med de lösningarna?
Jag tycker att det känns som att Sundhage spelar ett mycket högt spel här.
Men saken är ju den att det trots allt finns en annan elak bollvinnare i truppen, en spelare med betydligt mer mittfältsvana än mittback Sembrant – jag tänker förstår på Nilla Fischer. Samma Fischer som varit lysande som mittback i välorganiserade Wolfsburg under vintern har under samma period darrat i landslaget.
Nu är omskolningen av Fischer vår förbundskaptens baby. Men Pia Sundhage har redan börjar riva upp sitt tänkta spelsätt. Och om hon tittar förutsättningslöst på sin VM-trupp kommer hon att inse att den innehåller betydligt fler dugliga mittbackar än centrala bollvinnare. Därmed borde det alltså vara mest realistiskt att använda Fischer som…
PSG vann med 2–0 i Wolfsburgs nya arena och det är bara för mig att erkänna, jag var helt fel ute i mitt tips om dagens Champions Leaguematch. Helt fel.
PSG var bättre än jag trott, mycket bättre. För damfotbollens skull är mitt dåliga tips en bra grej. Det skall ju helst inte gå att tvärsäkert förutspå resultaten. Utan det bästa är om sådana som jag misslyckas med att pricka in våra självsäkra tips med mycket jämna mellanrum.
I kväll är det alltså bara att lyfta på den hatt jag aldrig bär för ett PSG som gjorde en fantastisk insats – den bästa jag någonsin sett dem göra. Under den första halvleken sprang man sönder Wolfsburg och efter paus spelade man effektivt av matchen.
Nu blir det en riktigt intressant retur på söndag. Då får inte Ralf Kellermann coacha sitt lag eftersom han i dag blev uppvisad på läktaren av Pernilla Larsson. Coachfrågan blir en ingrediens i det hela som gör det ännu mer intressant.
I dag förlorade Kellermann coachmatchen mot Farid Benstiti på knockout. Visst har Kellermann för tillfället en väldigt skadedrabbad trupp och ganska få alternativ. Och visst var det ett stort minus för laget att man tvingades ställa 20-åriga reservmålvakten Merle Frohms i målet – hon var väldigt nervös i början och spred osäkerhet i sitt lag.
Men det skall inte ta ära från Benstiti och PSG som hade ett djupledsspel som jag aldrig förr sett dem använda sig av. Inledningsvis sprang de rakt igenom hemmalaget. Stor härförare var Shirley Cruz. Mittfältsstjärnan från Costa Rica slog genomskärande passningar och gjorde det andra målet på egen hand. Hon får sällan det erkännande hon borde ha, för i min värld är hon en av världens allra bästa spelare.
Hela PSG var förresten bra i dag. Det måste man vara om man skall vinna i Wolfsburg. Nu är det självklart fördel för Parislaget – inte minst mentalt. Men å andra sidan vet man ju att om Wolfsburg får minsta lilla vittring så kan de göra två–tre mål på kort tid. Så det här är inte avgjort ännu.
Avslutningsvis en kort svenskkoll. Kosovare Asllani inledde matchen lysande, men mattades något. Caroline Seger gjorde en mycket stabil insats, medan Nilla Fischer hade jobbigt med att hålla ihop sin backlinje i den första halvleken. Efter paus såg det bättre ut. De första två får starka treor medan det för Fischer blir en tvåa.
Slutligen domare Larsson – den svensk som det är svårast att betygsätta. Hade jag varit Wolfsburgsupporter hade jag antagligen öst dynga över vår VM-domare. Nu är jag svensk och konstaterar att det var en svårdömd match med mycket känslor.
Larsson hade inte hundraprocentigt grepp om händelserna, men förlorade inte heller kontrollen helt. Straffen som Sabrina Delannoy säkert satte till 1–0 kändes något billig, men inte helt feldömd. Å andra sidan kunde Larsson i konsekvensens namn blåst en liknande straff till Alexandra Popp i andra halvleken. Jag ger Larsson en tvåa, fast en mycket, mycket svag sådan.
Apropå svenskar på den internationella scenen är det strax dags för den franska cupfinalen. 21.00 drabbar svensklagen Montpellier och Lyon samman. Förhoppningsvis går matchen att se på den här länken.
Om några timmar drar semifinalerna i Champions League igång med det härliga prestigemötet Wolfsburg–PSG. Jag håller tyskorna som ganska klara favoriter. Här är min guide till helgens semifinaler:
* VfL Wolfsburg–Paris Saint-Germain
I dag 18.00
TV/Stream: Ingen svensk TV-sändning. Men matchen sänds på tyska Eurosport – tydligen skall inte streamen vara geoblockad.
Odds (dubbelmötet): 65–35
Kommentar: Wolfsburg har fortfarande aldrig förlorat en match i Champions League. Förlusten kommer förr eller senare att komma, men inte ens om PSG skulle vinna en av semifinalerna tror jag att det blir franskt i finalen.
De tyska mästarinnorna har sådan tyngd och stabilitet att jag tror att de kommer att jobba sig igenom PSG:s starka defensiv. Wolfsburgs styrka är ju att man har ett inläggsspel som inget annat klubblag i världen. Alexandra Popp är en grymt stark måltavla, men även spelare som Martina Müller (som gör sin sista säsong), Yuki Ogimi, Vanessa Bernauer med fler är hot i luftrummet. Och vid fasta situationer har man ännu fler tänkbara måltavlor som sina inlägg, som lagkapten Nilla Fischer.
Trots att man har en skadedrabbad trupp känns Wolfsburg formstarkt för tillfället, och även om PSG är ett stabilt lag, saknas den snabbhet framåt som krävs för att hota Wolfsburgs stabila försvar. Förhoppningsvis lever dubbelmötet till nästa veckas retur, men jag känner mig inte alls säker på att det blir så. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger måste sannolikt göra sina två bästa matcher för året för att kunna skrälla.
* FFC Frankfurt–Bröndby IF
I morgon 14.00
TV/Stream: TV-sänds inte i Sverige. Hittar jag en länk läggs den upp här.
Odds (dubbelmötet): 90–10
Kommentar: Frankfurt har nyligen tvingats släppa Seattle-lånet Jessica Fishlock. Där tappar man många löpmeter på mittfältet. Dock har de tyska vicemästarinnorna såpass stark trupp att de bör kunna döda det här dubbelmötet redan på hemmaplan.
Jag såg i veckan att ett par av Bröndbyspelarna sa att de var övertygade om att laget kan skaka Frankfurt. Om det hade gällt en match hade jag hållit med, men nu skall den här semifinalen bli en rätt ensidig historia.
Startelvan till morgondagens möte med Danmark är släppt och Pia Sundhage väljer alltså att lämna 4-1-3-2 för att gå tillbaka till 4-4-2.
Därmed kan man på ett sätt säga att vi är tillbaka på ruta 1 igen. Man kan även säga att det är väldigt sent att byta spelsätt med bara två matcher kvar till VM-premiären.
Fast det innebär ju inte att de 1,5 år som Sundhage försökt med sitt specialdesignade spelsätt för konstgräsfotboll är helt förlorade. Det går ju faktiskt att variera mellan olika spelsätt i matcher, beroende på resultat. Och förhoppningsvis finns en sådan trygghet bland spelarna i att spela 4-4-2 att de snabbt kan ställa om.
Jag har hela tiden förstått grundidén med 4-1-3-2-upplägget. Tanken har varit att skräddarsy ett spelsätt runt lagets mest talangfulla spelare, Caroline Seger.
Som bekant hade Seger svårt att övertyga under en längre period. Trots att hon är den spelare med klart bäst bollbehandling var landslagets resultat bättre när hon satt vid sidan än när hon var med och spelade. Exempelvis vann vi matcherna mot USA och Frankrike i VM 2011 utan Seger.
Själv skrev jag så här i samband med Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten:
”Den viktigaste gåtan för Pia Sundhage att lösa är att få Seger att vara en världsspelare under 90 minuter plus tillägg, varje gång hon drar på sig landslagströjan.”
I samma inlägg skrev jag också att Seger har nyckeln till svensk framgång. I 4-1-3-2 fick hon en roll som var klippt och skuren för henne. Hon löste den också utmärkt, offensivt sett. Defensivt har det däremot inte varit klockrent, mot Schweiz var Seger exempelvis medskyldig till båda de första baklängesmålen.
Sundhage har dock så stort förtroende för Seger att PSG-mittfältaren knappast riskerar sin plats i startelvan. Inte alls. Så även om det spel som var konstruerat för henne nu tas bort blir Seger ingen förlorare i omställningen.
Tittar vi på den startelva som presenterats för morgondagens match är istället Segers klubbkompis Kosovare Asllani den största förloraren. I varje fall om det stämmer att hon skall spela på en kant. Som jag ser det skall hon vara forward eller möjligen offensiv innermittfältare. Hon kommer däremot sällan till sin rätt som yttermittfältare, sannolikt delvis eftersom hon varit ganska klar med att hon inte trivs i den positionen.
De stora vinnarna i tillbakagången till 4-4-2 borde vara backlinjen som inte får lika stora, tomma ytor framför sig som det har varit när tre mittfältare och två forwards intagit utgångspositioner högt upp i planen.
En annan vinnare borde vara Lotta Schelin. Även om hon gjort många mål även i 4-1-3-2-upplägget tycker jag inte att hon varit så bra som hon kan vara. Sannolikt kommer hennes styrkor som djupledslöpare mer till sin rätt i 4-4-2.
Här är hela laget: Hedvig Lindahl – Sara Thunebro, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Asllani, Seger, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Schelin.
Det finns naturligtvis många frågor som behöver få svar i morgon. Den största lagmässiga är ju självklart om bytet av spelsätt också leder till defensiv trygghet. På spelarfronten kommer jag att kolla extra på Asllani och Seger men även på Sara Thunebro och Therese Sjögran.
Thunebro får chansen eftersom Elin Rubensson lider av migrän. Hade jag varit förbundskapten skulle dock den rutinerade Eskilstunabacken inte längre ha varit med i landslagstruppen. Jag tycker helt enkelt inte att hon har visat tillräcklig klass på sistone. Nu får hon dock alltså chansen att visa att Sundhage har gjort rätt som satsat på henne.
När det gäller Sjögran tycker jag att hon varit blek under våren. Att hon var bänkad i Rosengårds första möte med Wolfsburg antyder ju att även hennes klubbledare haft en liknande uppfattning. Det känns som att det är lite upp till bevis för henne nu om hon skall vara förtjänt av en plats i vår VM-elva.
Det är ändå två månader kvar till VM. Och svenska lag brukar ju vara som bäst när de slår ur underläge.
Det är de mest positiva saker jag kan komma på efter dagens hemska 3–1-förlust mot Schweiz i Eskilstuna.
För Pia Sundhage måste påskdagen 2015 ha varit ett enda långt lidande. Det spel som hon nu ägnat 1,5 år till att jobba in funkar inte alls. Tvärtom känns Sveriges lag våren 2015 klart sämre än det gäng Sundhage tog över för 2,5 år sedan.
Inför matchen skrev jag om att jag ville se ett bättre kollektivt försvarsspel, där motståndarna inte på ett enkelt sätt kunde spela sig förbi Sveriges forwards och mittfältare. Jag ville även se hur det anfallsspel som Sundhage byggt för konstgräs funkade nu när det testades på konstgräs. Jag tyckte att Sverige borde kunna äga matchen och skapa minst åtta–tio klara målchanser.
Försvarsspelet först. Det tog 34 sekunder, sedan slog högerbacken Noelle Maritz Schweiz första djupledspassning längs marken som skar rakt igenom det svenska laget. Det blev ingen målchans då, men man anade vartåt det lutade.
Pia Sundhage verkar tycka att försvarsspel är tråkigt. Det värsta är att hennes inställning har smittat av sig på laget. Ramona Bachmann:s 1–0-mål var exempelvis frukten av många halvdana svenska försvarsinsatser. Det fanns ingen bestämdhet i det svenska agerandet när bollen lyftes in i straffområdet. Det gjorde det inte heller på en inläggsfrispark i den andra halvleken, där Ana Crnogorcevic var ytterst nära att nicka in ytterligare ett schweiziskt mål.
Det svenska agerandet vid Fabienne Humm:s 2–0-mål är ännu värre. Där slår Kosovare Asllani bort en passning när laget är på väg uppåt. Det svenska hemjobbet som följer håller ingen VM-klass. Ingen forward eller mittfältare gör hemlöp i maxfart när Vanessa Bernauer driver fram bollen och serverar Humm i djupled, en passning som skär längs marken mellan våra mittbackar Nilla Fischer och Charlotte Rohlin. Tvärtom omges Bernauer av tre svenskor som springer halvengagerat. Närmast att störa Bernauer är Caroline Seger som dock nöjer sig med att bara springa bredvid schweiziskan.
Organisationen i backlinjen är inte heller särskilt vass. Återigen är det alltså en boll längs marken som skär mellan två backar. Illa är också att både Rohlin och Lina Nilsson tidigt ser Humms löpning, men Nilsson är ändå inte ens nära att hjälpa till och Rohlin är för snäll och klarar inte av att trycka bort målskytten. Som grädde på moset står Hedvig Lindahl för långt åt höger och lämnar en jättelucka vid sin vänsterstolpe.
Alltså ett rakt igenom svagt försvarsspel.
Ett lag som har både fantastisk försvarsorganisation och -disciplin är Wolfsburg. Det går inte att jämföra Sundhages Sverige med Ralf Kellermann:s Wolfsburg på samma dag. När Europas bästa klubblag tappar bollen och ger motståndarna kontringslägen är sju–åtta spelare blixtsnabbt på rätt sida bollen. Spelarna har i sig att omgående sätta högsta fart hemåt och alla hjälps åt att döda kontringarna. En som är fantastisk på det är nämnda Bernauer, som garanterat inte hade låtit Seger få slå en djupledspassning lika ostört om det varit ombytta roller.
I det svenska laget är det ofta bara tre–fyra spelare som 100-procentigt deltar i försvaret mot kontringar. Det är något jag ogillar skarpt.
Dessutom ligger de svenska mittfältarna och forwardarna så långt ifrån varandra att det är ganska lätt att spela förbi dem. Det leder till att när en svensk spelare ändå bryter ett uppspel finns det få medspelare i närheten som kan ta hand om andrabollen eller som man kan sätta igång ett spel med.
Min oro för det svenska försvarsspelet är alltså stor och alla gamla frågetecken finns kvar. Tyvärr fick mina frågor om anfallsspelet nästan genomgående lika tråkiga svar.
Den svenska spelidén bygger på att Seger skall vara med och bygga anfallen. Det vet motståndarna om, vilket gjorde att Schweiz satte härligt tuffa Bernauer på att plocka bort Seger ur matchen. Det lyckades fullt ut, för den frispark som gav 1–0-målet skapades ju till exempel genom att Bernauer låg nära Seger och bröt en farlig passning från Rohlin.
Det blev tyvärr väldigt tydligt att Sverige inte har någon självklar plan B när Seger plockas bort ur matchbilden. Det är helt klart oroväckande.
Tyvärr blev det inte mycket bättre när Sundhage i andra halvlek skapade en B-plan genom att flytta fram Seger ett steg och sätta in Linda Sembrant som mittfältslibero. Jag tycker att Sembrant är för långsam med bollen för den rollen. Det visade sig också vid 1–3-målet där ju Bernauer vann bollen just från Sembrant i förstaläget.
Oroväckande var även bristen på svenska målchanser. Jag tyckte inför matchen att Sverige borde skapa åtta–tio klara målchanser mot ett lag som Schweiz. Sverige skapade fyra målchanser. Den första dröjde ända tills minut 35 – det är inte godkänt. Inte ens nära. Det värsta var att känslan var att de svenska målchanserna uppstod ganska slumpartat och inte byggde på någon synbar spelidé.
Totalt blev det för övrigt 4–4 (2–2) i målchanser, enligt min räkning. Egentligen är det ju ingen katastrof att släppa till fyra målchanser. Men…
Det svenska målet tillkom efter att Caroline Abbé slagit hål i luften när hon skulle bryta en passning från Seger. Resten gjorde Lotta Schelin på ett mycket snyggt och behärskat sätt. Att vi har den spets vi har gör att man trots allt känner en del hopp inför VM.
Annars är ju tyvärr känslan att Sundhage försöker få vårt lag att spela ett spel som truppen inte har kapacitet för.
I går såg jag USA, ett lag som nyligen har lämnat sitt experimenterande och återgått till ett klassiskt 4-4-2 och nått framgångar med det.
Sverige har en av världens bästa kontringsspelare i Lotta Schelin. Personligen hade jag nog tyckt att det vore rimligt om Sverige anpassade sig efter det genom att använda en spelidé som byggde på ett hårt arbetande kollektiv med uppgift att se till att Schelin fick rätt bollar.
Men nu är vi så nära VM att det börjar bli för sent för kursändringar. Vi nog trots allt måste ställa vårt hopp till det konstgräsanpassade spel som Sundhage har byggt. Och som jag skrivit flera gånger innan, förhoppningsvis vet hon vad hon håller på med.
Och hur var det nu med påsken, först skall man lida och sedan följer ett mirakel. För egen del lider jag gärna vidare under alla träningslandskamper om vi får uppleva ett svenskt mirakel i Kanada i sommar. Får vi det?
Pia Sundhage:s laguttagningar har på sistone varit tråkigt fria från överraskningar.
Men till morgondagens drabbning mot Schweiz i Eskilstuna skräller vår förbundskapten. Sundhage har ju sagt att hon önskar spela med samma fyrbackslinje i alla de tre träningsmatcher som återstår innan VM.
Efter Algarve cup trodde jag att Charlotte Rohlin var ute ur mittbacksdiskussionen. Av de fyra kandidater som Sundhage har fick Linköpingsveteranen kortast speltid (92 minuter) och hon spelade ingen match ihop med givna Nilla Fischer.
Charlotte Rohlin
Emma Berglund å sin sida spelade 270 minuter i Algarve, varav 180 med Fischer och Linda Sembrant fick 170 minuter varav 90 som mittback med Fischer.
Därav såg den rimliga mittbacksrankingen ut så här: 1) Fischer, 2) Berglund, 3) Sembrant, 4) Rohlin.
Men när morgondagens startelva presenterades på svenskfotboll.se för en stund sedan var det Fischer och Rohlin i mittförsvaret. I nuläget är det alltså Rohlin som är Sundhages VM-mittback. Oväntat.
I övrigt var startelvan 100 procent väntad. Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Fischer, Rohlin, Lina Nilsson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.
Sundhage har alltså brottats med sin backlinje. För mig är det dock inte själva backlinjen som är problemet, utan hela lagets försvarsspel. I Algarve var det stundtals pinsamt lätt för motståndarna att spela sig förbi våra forwards och mittfältare – och då är det högst otacksamt att spela i backlinjen.
Förhoppningsvis har Sundhage nu styrt upp det kollektiva försvarsspelet och därmed även underlättat arbetet för sin fyrbackslinje.
Utöver försvarsspelet är det förstås hyperintressant att se hur det anfallsspel som Sundhage byggt för spel på konstgräs funkar nu när det testas på konstgräs. Även om Schweiz är ett namnkunnigt lag tycker jag att Sverige bör kunna äga matchen och skapa minst åtta–tio klara målchanser mot dem.
Namnkunnigt var det. Om jag skulle ranka Europas bästa klubblag är det sju lag som hamnar i viss särklass; fyra tyska, två franska och Rosengård. I sex av de sju lagen finns det inte mindre än åtta schweiziska spelare som alla får räknas som ordinarie: Ramona Bachmann (Rosengård), Lara Dickenmann (Lyon), Noelle Maritz (Wolfsburg), Vanessa Bernauer (Wolfsburg), Caroline Abbé (Bayern München), Vanessa Bürki (Bayern München, skadad), Lia Wälti (Potsdam) och Ana Maria Crnogorcevic (Frankfurt).
Meghan Klingenberg
I en annan del av världen har USA och Nya Zeeland spelat en halvlek. Amerikanskorna har två ramträffar, men bara 1–0 i mål. Det var en riktig bomb från Meghan Klingenberg. Matchen kan du se på den här länken.
I dag har Pia Sundhage tagit ut sin trupp till landskamperna mot Schweiz och Danmark i början av april. Eller, det var visst Lilie Persson som presenterade truppen.
Vilket som var det i stora drag samma trupp som var i Algarve cup. De förändringar som görs jämfört med ursprungstruppen till Algarve är att Fridolina Rolfö och Antonia Göransson får kliva åt sidan och ge plats åt Marija Banusic och Emilia Appelqvist.
Emilia Appelqvist
Banusic gjorde hattrick för Chelsea i cupen i helgen och verkar ha god form, däremot är jag tveksam till Appelqvist. Jag tycker att hon är en god damallsvensk spelare, men hon har knappast i en VM-trupp att göra. Tyvärr har Sundhage nu en handfull spelare i sin trupp som hon inte skulle ha någon nytta av i Kanada. Det är både oroande och tråkigt.
Jag har flera gånger skrivit att jag tycker att de fem–sex sista platserna i en mästerskapstrupp borde fördelas mellan spelare med spetskompetens och sådana som har framtiden för sig. Ett exempel på en sådan spetskompetens är Jenny Hjohlman:s snabbhet – den borde ta henne till VM.
När det gäller framtiden har Sundhage aldrig tänkt speciellt mycket på den. Hon ifrågasätter ibland varför inte fler flicklandslagsspelare får chansen i de damallsvenska lagen, men i hennes trupper är spelare under 23 år en bristvara.
Här kommer jag på ett naturligt sätt in på den sista matchen i Algarve, den mot Tyskland. Jag har ju inte kommenterat förlusten för knappt två veckor sedan.
I den matchen spelade Silvia Neid med tre 91:or (Almuth Schult, Tabea Kemme och Alexandra Popp), två 92:or (Dzsenifer Marozsán och Kathrin Hendrich), en 93:a (Jennifer Cramer), två 94:or (Melanie Leupolz och Lena Petermann) samt en 95:a (Sara Däbritz). Och då var ändå ordinarie 93:an Louisa Wensing skadad och kunde inte vara med. På skadelistan finns även en annan högaktuell 93:a, Lena Lotzen. Trots det var alltså fler än hälften av de 17 spelare Neid nyttjade 24 år eller yngre.
Bland Sveriges 13 spelare i matchen är det bara en, Elin Rubensson (1993), som är född 1991 eller senare. Med tanke på att Sverige vann F19-EM för tre år sedan borde det inte saknas svensk talang i aktuella åldrar. Det tycks dock vara betydligt mycket längre väg mellan ungdoms- och A-landslag i Sverige än i Tyskland.
I matchen var det tyska laget minst en klass bättre än det svenska. Framför allt väckte 2–1-förlusten i tredjeprismatchen en hel del frågor om svensk försvarsorganisation. Som jag ser det darrade alla i backlinjen i defensiven.
Jag räknade till 7–2 i tysk favör i riktigt heta målchanser, något som dels skvallrar om att Carola Söberg var klart bästa svenska spelare i matchen – dels om att de tyska segersiffrorna var i underkant. Söberg var glädjeämnet, kul att hon visade stabilitet i två matcher i rad. Och viktigt.
För mig heter för övrigt Sveriges tre VM-målvakter i nuläget Hedvig Lindahl, Söberg och just det, Zecira Musovic.
Tillbaka till försvarsspelet. Tyskorna kunde gång på gång spela längs marken mellan våra backar, framför allt matade de passningar mellan mittback och ytterback. Dessutom var det lätt att spela genom det glesa svenska mittfältet. Några gånger skar markpassningar genom både mittfält och backlinje – det är inte godkänt.
Sveriges lag kändes glest och dåligt organiserat, medan det tyska laget var kompakt och aggressivt. Hade man inte vetat bättre kunde man trott att det var Sverige som spelade med ett ungdomligt lag.
Matchen fick mig att undra om Sundhages idé om att odla ett mer passningsorienterat spel är rätt tänkt. Danska Eurosportexperten och tillika Koldingtränaren Lene Terp sa efter matchen i sin analys att:
”Ibland måste man koncentrera sig på det man är bra på och acceptera att andra är bättre på vissa saker.”
Rosengård släppte stoltheten i Wolfsburg och spelade efter sina resurser. Jag hade gärna sett att Sundhages landslag gjorde det ibland också. Inte minst i matchupptakterna där det ju ofta är rena hönsgården.
Nu vet vi ju att VM spelas på konstgräs och där biter inte den höga press Tyskland kör med på samma sätt som på lite studsigt portugisiskt vårgräs. Så vi kanske skall vänta lite med att såga Sundhages byte av spelstil helt och hållet. Klart är i alla fall att vårt lag hade svårt att skapa målchanser mot kvalificerat motstånd i Algarve.
Slutligen dock något positivt. Sveriges reduceringsmål mot tyskorna var ju fantastiskt. Det började hos Lina Nilsson nere i defensivt vänsterhörn. Nio passningar senare klackade Caroline Seger fram bollen till Lotta Schelin som sköt i stolpen. Returen nådde målskytten Sofia Jakobsson, som var sjunde svenska spelare i anfallet. Kan tjejerna prestera ett sånt här passningsspel även framöver behöver jag inte oroa mig över det passningsorienterade grundspelet…
Större delen av sekvensen, samt andra höjdpunkter från matchen finns på det här klippet:
Som bekant vann USA turneringen före Frankrike. Jag tycker nog ändå att fransyskorna känns som det starkaste laget för tillfället. Frankrike, USA och Tyskland är de tre lag som känns som de hetaste guldkandidaterna till sommarens VM.
Japan kan nog också vara med där uppe, men deras insats i Algarve väcker en del frågor. Samtidigt har Norio Sasaki visat känsla tidigare. Nu spelade han med två olika uppställningar, en gammal och en ung. Kanske blir det annorlunda i VM.
På Cypern fortsatte England att imponera. De vann finalen mot Kanada med 1–0. Kanske kan England vara redo för att utmana om medaljerna i sommar.
I helgen är det äntligen dags för de första kvartsfinalerna i Champions League. Uefa har startat ett nytt, proffsigt och högst sevärt damfotbollsmagasin där man i första avsnittet kan se lite historik, flera svenska spelare, några svenskbekantingar och lite försnack inför kvartsfinalerna:
Jag tänkte även själv ge mina tankar inför kvartsfinalerna:
* Bristol Academy–FFC Frankfurt
Lördag 15.00
TV/Stream: Sänds på tyska Eurosport. Här är en länk.
Odds (dubbelmötet): 5–95
Kommentar: Allt talar för Frankfurt som är i ett avgörande skede i sin säsong medan WSL inleds nästa helg. Det stjärnspäckade Frankfurtlaget med bland annat Sverigebekanta Veronica Boquete bör vinna båda de här matcherna ganska klart mot ett anmärkningsvärt profillöst Bristollag.
* Linköpings FC–Bröndby
Söndag 14.00
TV/Stream: Ingen, vad jag vet. Man får förlita sig till Radiosporten i P4 och Uefas livescore.
Odds (dubbelmötet): 80–20
Kommentar: Linköping är storfavoriter här, inte minst eftersom de kanske till och med har matchens tre bästa danska spelare i sin uppställning. Bröndbys starkaste kort är Malmöbekanta Katrine Veje, som dock lämnar för Seattle Reign och NWSL till sommaren. LFC:s insats mot Rosengård i supercupfinalen förra helgen visade att laget har hittat en tidig formtopp, något som stärker min övertygelse om att vi får minst ett svenskt lag i semifinal.
* Glasgow City–Paris Saint-Germain
Söndag 17.05
TV/Stream: BBC Alba sänder. Här är en länk. Och här är en till.
Odds (dubbelmötet): 0,5–99,5
Kommentar: Missar PSG det här är det något av tidernas fiasko i en WCL-kvartsfinal. Glasgow har nämligen egentligen inte på den här nivån att göra. Skotskorna har några landslagsspelare som ex-damallsvenska Hayley Lauder i truppen, men inte några av de som bär Anna Signeul:s lag. PSG:s stjärnspäckade trupp har den största budgeten i europeisk damfotboll i år och kommer säkerligen att vinna båda mötena med Glasgow. Allt talar alltså för att Caroline Seger och Kosovare Asllani (som för övrigt har kul på youtubeklippet ovan) spelar semifinal senare i vår.
* VfL Wolfsburg–FC Rosengård
Söndag 18.00
TV/Stream: Sänds efter många om och men på svenska Eurosport.
Odds (dubbelmötet): 55–45
Kommentar: Wolfsburg har aldrig förlorat en match i Champions League. Men för varje match man vinner närmar man sig första nederlaget och 2–0-förlusten mot Potsdam i söndags visade att formen inte är alldeles på topp.
Även om Rosengård inte är i säsong är det här en utmärkt tid att möta Nilla Fischer och hennes kompisar. Det finns absolut svensk vinstchans här.
Därmed inte sagt att det blir lätt, inte alls. Rosengård måste spela taktiskt smart och stjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag måste prestera på sitt max. Dessutom vilar ett tungt ansvar på Zecira Musovic:s 18-åriga axlar. Den här artikeln gör mig dock hoppfull om att Musovic kan vara en stabil tonåring som klarar pressen. Wolfsburg är ju ett tungt lag att möta, de har inte minst flera riktigt nickstarka spelare som Fischer och Alexandra Popp att sikta mot vid fasta situationer.
I morgon 13.00 spelar Sverige om tredje pris i Algarve cup mot Tyskland – matchen sänds av Eurosport. Pia Sundhage:s startelva är klar och det är i stort sett den väntade. Bara en ny spelare har tillkommit jämfört med Kinaelvan, Lisa Dahlkvist. Den som får börja på bänken är Kosovare Asllani.
Den stora överraskningen är ändå att Therese Sjögran är uppsatt som forward bredvid Lotta Schelin. Spontant hade jag gärna sett Schelin och Sofia Jakobsson som forwardspar i morgon. Inte för att jag tror att de passar speciellt bra ihop utan mer för att jag känner att Jakobsson skulle göra mer nytta för laget med sitt stora försvarssarbete om hon var forward än hon gör från kanten.
Så här ser startelvan ut i sin helhet: Carola Söberg – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Caroline Seger – Jakobsson, Hanna Folkesson, Dahlkvist – Schelin och Sjögran.
Gruppsegrare efter solklar seger mot Kina. Det finns verkligen mycket att glädjas åt efter dagens match, inte minst anfallsspelet och effektiviteten i den första halvleken samt den nämast totala kontrollen i den andra.
De elva svenska startspelarna visade att det är just den här elvan som Pia Sundhage skall satsa på i VM. Jag tycker att alla startspelare totalt sett skötte sig mycket bra.
Jag har bara en invändning att komma med, nämligen att Sverige var överkonstruktivt i början – och har varit det i alla matcher i Algarve. Man har alldeles för stort risktagande på egen planhalva under matchernas första 10–15 minuter.
I matchupptakterna har ju motståndarna energi och ork att pressa stenhårt med mycket folk. Då får man inte spela med så små marginaler att man bjuder på lägen. I matchupptakten hade Kina en superchans och ytterligare tre–fyra öppna lägen i eller omkring straffområdet.
Alla de där lägena uppkom på grund av att svenska spelare försökte sig på lite för svåra saker. Det var flera olika svenskor som syndade; Caroline Seger, Elin Rubensson, Nilla Fischer med fler. Sundhage får säga åt sitt lag och spela med större marginaler i början av matcherna och vänta med att höja risknivån tills motståndarna har sprungit av sig den värsta överskottsenergin.
Totalt sett var det dock alltså en väldigt positiv match för svensk del. Lotta Schelin var tillbaka och visade framför allt under den första halvleken att hon har jättebra form. De kantigheter jag gnällde på i höstas och vintras var i stort sett bortslipade. Schelin sprang smartare i dag, med följden att hon kom rättvänd mycket oftare än hon gjorde under fjolåret.
1–0-målet var ett praktexempel på det. Schelin sprang i en båge ut mot vänsterkanten och öppnade för att Therese Sjögran kunde slå den väl avvägda genomskäraren innanför Schelin, med följden att forwarden var på väg mot målet när hon får bollen. I fjol var Schelin oftast på väg mot närmaste hörnflagga i sådana lägen.
Schelin fick även göra mål – vilket självklart alltid är positivt för en forward. Mål är mål, fast ärligt talat var ju hennes straff rätt dåligt slagen…
Efter paus kom inte Schelin lika rätt i sina löpningar. Då kändes istället pigga inhopparen Jenny Hjohlman länge som vårt vassaste anfallsvapen.
Både straffen och Sofia Jakobsson:s 3–0-mål var rätt generösa bjudningar från kinesiskorna. Sverige behöver inte på något sätt skämmas för segern, vårt lag var det klart stabilare. Min statistik över heta målchanser visade 7–4 (4–2) i svensk favör, siffror som indikerar att segersiffrorna kanske var lite väl stora.
Apropå inget föll Sverige för övrigt mot Brasilien med 6–4 (3–2) i målchanser senast. Siffror som antyder att 2–0-förlusten där var ett mål för stor.
Även om placeringen i Algarve har mindre betydelse än resultaten i själva matcherna är det meriterande att till slut stå där som gruppsegrare. Det allra mest glädjande för oss tv-tittare är ju att vi får se Sverige även i den sista matchen – som blir en repris mot Tyskland på onsdag.
Där tycker jag att det ändå är lite konstigt att reglerna tillåter att Sverige och Tyskland kan mötas igen. Jag trodde att tanken med Algarve cup var att man skulle få fyra bra träningsmatcher mot olika motstånd. Fast totalt sett gnäller jag dock inte, för precis som Sundhage sa till SVT: ”att möta motiverade tyskor är bästa möjliga utmaning”.
* Tidigare i dag såg jag Frankrike vinna med 3–1 (0–1) mot Japan. Fransyskorna imponerar verkligen och trots att de spelar utan skadade speluppläggaren Louisa Necib var de klassen bättre än världsmästarna. Eugenie Le Sommer visar att hon är den spjutspets laget saknat i de senaste mästerskapen och gör laget komplett.
Visst fick man en högst tveksamt dömd straff till 1–1, men sett över 90 minuter var det alltså klasskillnad. I dagsläget känns Frankrike som solklara favoriter till guldet i Kanada.
Det är hög tid för min matchanalys av förlusten från i fredags. Som jag ser det väcker 0–2 mot ett något svårbedömt Brasilien en hel del frågor, men ger också många nyttiga svar till Pia Sundhage.
Så sent som i slutet av november dömde jag ut Brasilien och gissade att landet snart skulle ha fallit ut från topp tio på världsrankningen. Då, strax efter att man blivit överkört av Frankrike, såg jag Brasilien som chanslöst i det stundande världsmästerskapet.
Sedan kom deras hemmaturnering i december där de slog USA i en match och spelade oavgjort mot samma lag i finalen. Där såg man att Brasiliens offensiv fortfarande är så bra att man kan slå vilket lag som helst.
Där var jag dock ändå mycket osäker på deras försvarsspel, framför allt på deras backlinje. Den osäkerheten finns kvar, även om den har minskat en aning.
Brasiliens förbundskapten Vadão (Oswaldo Alvarez) är känd i sitt hemland för att vara taktiskt skicklig. Den här våren har han tagit hem nästan alla landslagsaktuella utlandsproffs och tränar sitt landslag som om det vore ett klubblag.
Att han redan har lärt sina spelare mycket om försvarsspel syntes tydligt mot Sverige. Brasilien spelade ju nämligen ett utmärkt presspel och stressade sönder det svenska passningsspelet.
En taktisk detalj som Brasilien körde var att koncentrera sin press på att ta bort Caroline Seger. Hon hade ofta två–tre motståndare runt sig och hennes halvlek var inte alls lika bra som de båda mot Tyskland. Genom att få bort Seger från de svenska uppspelen lyckades Brasilien ofta grusa det svenska spelet.
Caroline Seger
Det är här det blir intressant för Pia Sundhage. Hon ställde ju i princip upp med ett halvt B-lag från start och ett helt B-lag i den andra halvleken.
Sundhage har ju som bekant valt att jobba in ett nytt spelsätt byggt på bollinnehav. För att kunna spela med stort bollinnehav mot lag i världstoppen krävs det att hon ställer en mängd spelare med boll- och passningsskicklighet av världsklass på planen i varje match.
Vi och Sundhage fick nu se att många av spelarna i hennes trupp saknar de nödvändiga kvaliteterna. Framför allt hade vi en fyrbackslinje där samtliga fyra hade jätteproblem i speluppbyggnaden. Vi hade en backlinje med goda defensiva kvaliteter och god snabbhet, men det var inte en spelförande backlinje, något som var väldigt tydligt när massor av uppspel hamnade nere hos Brasiliens målvakt.
Som jag ser det behövs minst tre passningsskickliga backar för att kunna spela på innehav mot de åtta bästa lagen på världrankningen. Sundhage har fyra backar med bra passningsspel, men spelar hon alla dem samtidigt tar hon stora risker när det gäller snabbheten.
Jag tror att fler lag kommer att möta Sverige genom att krympa ytorna centralt, precis som Brasilien gjorde. Då krävs det spelskicklighet på kanterna, framför allt från ytterbacksposition. Jag tycker att Jessica Samuelsson skötte sig klart godkänt i fredags, även i passningsspelet. Men just nu förordar jag ändå bollskickligare duon Elin Rubensson och Lina Nilsson som ytterbackar.
Vad jag förstått lutar det åt att Sundhage startar med följande lag mot Kina i morgon: Carola Söberg – Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Nilsson – Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Utöver målvaktsposten är det här troligen Sundhages elva i VM-premiären. Det är för övrigt även den elva jag hade valt till 4–1–3–2-systemet.
Men frågan är om 4–1–3–2 verkligen är rätt för Sverige. Systemet förutsätter ju nämligen att vi inte drabbas av skador och avstängningar. Utöver sex–sju av de som ingår i startelvan finns det nämligen väldigt få svenska spelare som besitter den bolltrygghet och passningsskicklighet som krävs för spelsättet.
Hanna Folkesson
Bland annat känns det som att vi står och faller med Seger i den defensiva nyckelrollen på mittfältet. De tester som gjorts med Linda Sembrant i positionen tycker jag inte har lyckats och varken Folkesson eller Lisa Dahlkvist är tillräckligt bolltrygga. Sembrant hade exempelvis väldigt svårt med tempot när hon pressades av brasilianskorna i fredags.
Även om jag nu har ifrågasatt Sembrant i ett par inlägg tycker jag att hon har en given plats i VM-truppen.
Brasilienmatchen gav en del andra intressanta svar på spelarfronten, bland annat på målvaktssidan. Jag hann bli väldigt orolig när Hedvig Lindahl blev liggande. Första tanken var att det var den nyopererade axeln som hade fått sig en rejäl smäll. Jag lugnades dock ganska snabbt när jag såg att det var handen som fått ta smällen.
Synd dock att Lindahl sannolikt har spelat färdigt i Algarve. Hon behöver all matchträning hon kan få. Med några fler matcher i kroppen tror jag att hon hade räddat Marta:s frispark. Nu uppfattar jag det istället som självmål, alltså att Lindahl inte rör bollen innan den tar i stolpen. För att förtydliga är det dock den typen av självmål man har svårt att gardera sig mot, alltså inte någon tavla.
Jag känner mig normalt inte trygg med Söberg. Men i fredags gjorde Örebromålvakten en utmärkt insats. Hon tog allt hon skulle och lite till. Dessutom var hon nära att även rädda Andressa Alves straff. Söberg stärkte sina VM-aktier.
Trots det är jag glad över rapporter från Hammarbyhåll som säger att Sofia Lundgren ser stabil ut i sin comeback. En formstark Lundgren känns som en given spelare i VM-truppen.
Jenny Hjohlman
Utöver Söberg gav även Jenny Hjohlman signaler om att hon skall med till VM. Visst stod hon för en makalös miss på slutet, en miss som fick SVT att ställa frågan om det var tidernas grövsta i landslagssammanhang.
Det kanske jag inte tycker eftersom bollen studsade och ju kom högst oväntat. Men visst är det långt ifrån godkänt att avslutet gick utanför. Dock visade Hjohlman under sin halvlek att hon förmår skapa chanser på egen hand, vilket är positivt.
Några spelare lär däremot ha minskat eller till och med spelat bort sina VM-chanser. I halvtid sa Eurosports expertkommentator Elin Ekblom Bak att hon tyckte att Sara Thunebro hade gjort en bra första halvlek. Jag hade inte kollat in Thunebro speciellt noga, men kände inte att jag sett så mycket positivt från Eskilstunabacken. Efter paus följde jag Thunebro noga och det jag såg var långt ifrån positivt.
Hon hade stora problem att hänga med i defensiven och passningskvaliteten höll inte VM-klass. Som jag ser det är hon fjärde alternativ på ytterbackplats och det är inte rimligt att ta med en 36-åring på nedgång som fjärdealternativ. Sundhage borde välja någon yngre förmåga där i stället – exempelvis Linköpings Magdalena Ericsson.
Utöver Thunebro kollade jag extra på våra forwards efter paus. Hjohlman har jag redan plussat för. Antonia Göransson fick en knapp kvart på topp utan att göra något väsen av sig. De sista 30 minuterna spelade hon yttermittfältare – och var godkänd. Göransson är dock långt ifrån den form hon hade för två år sedan och Vittsjöspelaren behöver nog höja sig om det skall bli någon VM-biljett.
De sista dryga 30 minuterna var det Olivia Schough som spelade bredvid Hjohlman på topp. Schoughs insats var så slätstruken att Eurosports kommentatorspar aldrig upptäckte att hon var forward. Det är inget bra betyg.
Faktum är att Schough hela tiden har en tendens att nästan vara rätt. Hon är i närheten av situationerna, men samtidigt så långt ifrån att inget händer. Visst är Schough en kul tjej som sprider glädje i truppen, men för mig är hon ingen VM-spelare. Där är hon inte ens nära…
Marija Banusic
Marija Banusic uträttade klart mycket mer på sina tio minuter i tremannaanfall med Hjohlman och Schough än den sistnämnda på 30 minuter. Banusic gick in i nickdueller, slog en utmärkt högerhörna och hade en fin genomskärare. Hennes insats gav mersmak. Hon visade att hon vill med till Kanada.
Jag tror att det var Elfsborgs tränare Magnus Haglund som en gång sa till mig att de matcher han upplevt som fantastiska live alltid blir lite sämre när han ser om dem medan matcher han upplevt som kass blir bättre.
Jag satt på jobbet och ringde en massa samtal under den första halvleken mot Tyskland. När jag tittade upp på tv-skärmen på redaktionen upplevde jag att det antingen var tyska anfall eller svenska felpassningar.
Den bilden var klart missvisande. De första tre minuterna var riktigt svaga från svensk sida, eller framför allt från Linda Sembrant. Mittbacken kom helt fel in i matchen och orsakade båda baklängesmålen.
Men de sista 42 minuterna av halvleken var inte någon katastrof. Halvleken var inte bra, men inte heller usel. Jag hade totalt 5–1 i öppna målchanser till tyskorna i halvleken, alltså bara 3–1 under sista 42 minuterna.
Totalt sett tycker jag att det är en rätt svåranalyserad match. Klart är att Sverige var hypereffektivt efter paus. När Sofia Jakobsson satte 4–2-målet hade jag 7–5 i öppna målchanser till Tyskland. Alltså fyra mål på fem svenska chanser. Med sådan effektivitet i VM kan det bli guld…
Skall man vara kritisk kan man dock konstatera att Sverige länge hade väldigt svårt att skapa något på eget spel. Två av målen var ju rena bjudningar av Tyskland. 2–2 bjöd en matchotränad Nadine Angerer på och vid 4–2 gjorde de tyska mittbackarna en slät figur. Lägg till att 1–2 var turartat då Caroline Seger:s skott ändrade riktning.
I VM-slutspelet lär lär det tyska laget vara mer samspelt och inte bjuda på lika mycket. Möter vi dem då lär vi alltså behöva skapa mer på egen hand.
Dock kan man vända på det och konstatera att tyskorna inte heller lyckades skapa så mycket i spelet. Till slut vann vi nämligen målchanserna med 8–7 – vilket förstås är väldigt starkt.
Defensivt var det ju bara den där matchupptakten. Linda Sembrant kom billigt undan i Eurosports sändning. Men det var ju för att hon missade ett enkelt uppspel som 1–0 tillkom och det var Sembrant som kom helt fel i den nickduell mot Alexandra Popp som skapade det tre mot två-läge som ledde till 2–0. Montpellierbacken rusade även bort sig när tyskorna kom tre mot en i den andra halvleken. Sembrant bör alltså inte ha stärkt sin aktier i jakten på platsen bredvid Nilla Fischer i mittförsvaret.
I Eurosports sändning fick Elin Rubensson kritik för sitt agerande i samband med 2–0. Personligen har jag svårt att klandra Rubensson speciellt mycket där. Totalt sett tycker jag tvärtom att Göteborgsförvärvet gjorde en riktigt bra match.
Kollar vi övriga spelare så håller jag Caroline Seger som vår klart bästa spelare över 90 minuter. Seger var den enda på mittfältet som klarade av att hålla passningskvalitet när tyskorna pressade som hårdast. Jag har ofta varit lätt kritisk mot PSG-spelaren, men den här gången njöt jag av hur hon spelade sig ur alla situationer.
Jag tycker även att båda våra forwards var duktiga. Kosovare Asllani lyser av självförtroende och försöker göra något konstruktivt varje gång hon får bollen. Och Sofia Jakobsson var lysande. Det var verkligen en match där hennes arbetsförmåga kom till sin fulla rätt.
Faktum är att jag satt och funderade på om huruvida Lotta Schelin var saknad eller inte. Jag kom fram till att vi kanske till och med vann på att spela utan Lyonstjärnan. Schelin har ju en bättre bollbehandling och är kanske säkrare när målchanserna dyker upp, men det kopiösa arbete som Jakobsson lägger ner, det får man inte från Schelin.
Skönt också för laget att känna att det inte står och faller med anfallsesset, utan att det finns fullgoda alternativ.
I övrigt på spelarsidan tycker jag att Hedvig Lindahl gav ett väldigt gott och säkert intryck. Med tanke på hur målvaktssituationen är så var Lindahls säkra spel kanske det bästa beskedet av alla till Pia Sundhage från den här matchen.
Men det är klart att även vändningen är mentalt viktig. Att veta att det går att vinna trots 0–2 mot tyskorna är en vetskap som kan bli otroligt viktig framöver för landslaget. Jag tror faktiskt även att Rosengård kan ha nytta av den här segern när de ställs mot Wolfsburg i Champions League.
Det var lite tankar kring Tysklandsmatchen. Dags att sova lite innan det är dags att dra igång uppsnacket inför Brasilienmatchen.
En blogg om internationell damfotboll 