Alldeles nyss drogs Sverige in i samma grupp i senhöstens U20-VM som värdnationen Papua Nya Guinea, Brasilien och Nordkorea.
Spontant, utan att ha järnkoll på alla lag, var det en bra lottning.
Papua Nya Guinea är turneringens riktiga stryklag, där bara måste det bli tre poäng och storseger. Brasilien har varit mycket ojämnt i de senaste U20-mästerskapen, och känns väldigt långt ifrån ett omöjligt motstånd.
Sveriges premiärmotståndare Nordkorea är alltid stabilt och känns på pappret som det starkaste motståndet. Laget föll efter straffar mot Japan i finalen av fjolårets Asiatiska mästerskap för U19-lag. Faktum är att Nordkorea inte släppte in ett enda mål på fem matcher i turneringen, förutom i straffläggningen då.
Hur som helst kändes det här lite som en drömlottning. Sverige var i pott 4, vilket innebär att man hade koll på de tre andra lagen i grupperna när den svenska bollen drogs. Alternativen var den aktuella gruppen eller en grupp med Japan, Nigeria och Kanada. Den nitlotten drog nu istället Spanien.
* I övrigt i dag har Rosengård offentliggjort ytterligare en korttidsvärvning. Det är danska backen Nina Frausing Pedersen som skrivit på fram till sommaren som säkerhetsåtgärd i och med att Amanda Ilestedt fortfarande är skadad.
* Internationellt sett är det däremot en annan värvning det pratas om. USA:s storklubb Portland Thorns har nämligen äntligen offentliggjort det som det tisslats och tasslats om länge, nämligen att franska mittfältsstjärnan Amandine Henry skall spela i NWSL i år.
Det är förstås en prestigevärvning av stora mått att USA:s största klubb värvar en storstjärna från Europas största klubb. I den här artikeln jämförs värvningen med tidigare storvärvningar till USA av Sun Wen, Birgit Prinz och Marta. Där är kanske inte Henry ännu, men hon blev ju ändå utnämnd till näst bästa spelaren i fjolårets VM.
I förrgår kallade FC Rosengård till presskonferens för att berätta att 13 företag kommer att sponsra klubben med totalt 21 miljoner kronor över en treårsperiod.
Företagen i Malmö står alltså bakom klubben.
Däremot är det mer tveksamt med stödet från Malmöborna. I dag kom 321 åskådare för att se hemmalaget vinna supercupen med 2–1 mot Linköping. Vad jag kunnat hitta konkurrerade man inte med någon annan elitidrott i Malmö i kväll, vilket borde kunna innebära fler åskådare.
Fast egentligen kanske man inte borde reagera över publiksiffran. Det är mars och i fjol hade Rosengård ett snitt på 1075 i damallsvenskan. Men de trogna åskådarna är betydligt färre än så.
Hela 4 255 av fjolårets totalpublik på 11 830 var nämligen på plats i guldmatchen mot Linköping i sista omgången. Snittet i de tio första omgångarna var 757. Rosengård är alltså klart bättre på att hitta sponsorer än på att locka publik.
Klubben är ganska bra på att spela fotboll också. I den där guldmatchen i höstas fick storpubliken ju se en klang- och jubelfestival som slutade med 5–0 i hemmafavör.
FC Rosengård
I kväll var det mycket jämnare. Linköping var det spelmässigt bättre laget inledningsvis, men fjolårets svårigheter att göra mål verkar kvarstå. Däremot var Rosengård effektivt och vasst när chanserna dök upp. Först var det Lieke Martens som lyfte in 1–0 över en rätt passiv Cajsa Andersson i Linköpingsmålet. Sedan nickade Emma Berglund in en fint slagen hörna från Marta. Att man gör mål på sina chanser är förstås lovande inför nästa veckas kvartsfinal i Champions League.
Fast först undrade jag lite över hemmaspelarnas ork. De såg trötta ut i slutet av den första halvleken och i början av den andra orkade man inte anfalla, utan jobbade bara i försvar. När Fridolina Rolfö kvitterade trodde jag att matchen var Linköpings.
Oj vad fel jag hade. Plötsligt fick Rosengård fart, gjorde omgående 2–1 och hade närmast full kontroll på resten av matchen. Med det i åtanke tycker jag att hemmasegern var helt i sin ordning.
Till slut var LFC faktiskt lite av en besvikelse. Trots att Magdalena Ericsson slog en handfull högklassiga hörnor och trots att Stina Blackstenius hade en mängd inspel i målområdet gjorde man bara ett mål. Och på slutet orkade man inte få till en kvitteringspress. Dessutom var målvakt Andersson långt ifrån lika bra som när jag såg henne senast. I dag fanns det anledning att sätta frågetecken för henne.
Hur långt Rosengårds spel kommer att räcka nästa vecka är omöjligt att säga. Malmölaget kändes trots allt rätt stabilt. Men klart är att Frankfurt har bättre tyngd i offensiven än vad Linköping visade upp i dag. Mot tyskorna bör Rosengård exempelvis undvika att släppa till så många hörnor som de gjorde i dag.
Till sist några ord om fotbollsförbundets tv-produktion. Det är som sagt kul att man har börjat sända matcher på sin hemsida, men sändningen höll nybörjarnivå. Det var helt enkelt långt ifrån allsvensk klass.
Huvudkameran var alldeles för utzoomad, vilket gjorde det näst intill omöjligt att se vad som hände i målområdena. Och närbildskameran var placerad på marknivå, med följden att händelser ofta skymdes av ryggar.
Dessutom var kommentatorerna rätt dåligt pålästa. Vi som ser sådana här sändningar är oftast väl insatta och hör direkt när inte kommentatorerna vet vad de pratar om.
Egentligen tycker jag att supercupen är totalt ointressant, för det är en titel väldigt få bryr sig om. Men för att i grunden vara totalt ointressant är kvällens möte mellan Rosengård och Linköping rätt intressant.
Titeln är alltså ganska ointressant, men det här att vi får ett prestigemöte mellan vinnarna av damallsvenskan och svenska cupen under försäsongen är ju trots allt en höjdare, som gör att supercupen kommer att bli saknad framöver. Dagens match är ju den sista supercupen, det är avspark 19.00 och du ser matchen här.
Det är för övrigt bra att förbundet sänder matchen på webben, det är något jag efterfrågat länge. Kul att det börjar hända saker här. Hoppas att det här bara är början och att vi framöver även kommer att få se ungdomslandskamper på svenskfotboll.se.
Men, och det är ett stort men, det är förstås både tråkigt och illavarslande att inte förbundet lyckats sälja in prestigematchen till någon tv-kanal. Jag läste för ett tag sedan hur EFD:s generalsekreterare Linda Wijkström till damfotboll.com förklarade att det är väl dokumenterat att det mediala intresset för damallsvenskan ökar.
Trots det har förbundet inte lyckats få in supercupen i någon tv-kanal ett år när massor av träningsmatcher inför herrallsvenskan sänds. Trots det har EFD inte lyckats sälja in damallsvenskan till någon tv-kanal. Det är som sagt illavarslande.
Nog om det. Tillbaka till kvällens match. Den är intressant inte minst för att:
1) I kväll får Rosengård en riktig värdemätare på var man står inför kvartsfinalerna i Champions League.
2) I kväll får Linköping en riktigt värdemätare på hur man ligger mot den damallsvenska storfavoriten.
3) I kväll får vi som längtar till seriestart se en riktigt prestigematch mellan Sveriges två bästa lag. Ja, jag vet att både Eskilstuna och Piteå kom före Linköping i damallsvenskan i fjol, men det hindrar inte att jag är rätt övertygad om att det här för tillfället är de två bästa lagen i vårt land.
Lieke Martens
Både Eskilstuna och Piteå har ju tappat flera viktiga spelare, medan det känns som att både Rosengård och Linköping har ett starkare lag i vår än de var under hösten i fjol. För Rosengårds del handlar det framför allt om prestigevärvningar som Erin McLeod, Gaelle Enganamouit och Lieke Martens, medan det för Linköpings del handlar om att unga spelare blivit lite äldre och rutinerade. För jag tror att LFC är bättre än i fjol trots att Charlotte Rohlin har slutat och tänkta ersättaren Alexandra Lindbergredan har lämnat.
Alexandra Lindberg
Det mest intressanta på kort sikt är naturligtvis Rosengårds form. Det är ju bara en vecka tills Frankfurt kommer till Malmö IP och Malmölaget har haft massor av skador under våren. Man har ju fått låna in Sofia Lundgren och Katrin Schmidt på korttidskontrakt för att gardera upp för alla skador.
På spelarfronten är tycker jag att det skall bli extra intressant att se Fridolina Rolfö i kväll. Hon imponerade stort på mig i cupmötet med Göteborg och jag gissar att hon gärna vill visa Pia Sundhage att förbundskaptenen gjorde ett misstag genom att låta den Kungsbackafostrade forwarden, som enda forward i truppen, sitta kvar på bänken/läktaren under hela OS-kvalet.
De senaste två veckorna har det spelats en mängd stora turneringar runt om i världen. För svensk del har förstås fokus legat på det europeiska OS-kvalet.
Jag tänkte återkomma med en djupanalys av den svenska insatsen, men i väntan på den kan vi fortsätta njuta av att vi fick den där tolfte och sista OS-platsen. Det är lite kul att kolla på det här holländska klippet från den avgörande matchen:
Nu pratas det redan om svensk medalj i Rio. Även om det i nuläget känns ganska långt borta med en svensk pallplats är det ju faktiskt trots allt betydligt lättare att ta medalj i ett OS än i ett VM.
Det är ju mycket svårare att kvala in till ett OS, men väl där är det närmare till medalj än i ett VM – det är ju helt enkelt färre bra lag i ett OS än i ett VM. Klarar man gruppspelet i Brasilien är man bara en kvartsfinal ifrån att få två medaljmatcher. Och gruppmässigt kan vi inte hamna i en svårare grupp än vi gjorde i VM.
Men, men. Hur stor medaljchans Sverige kommer att ha får vi vänta lite på att analysera. Lottningen den 3 april blir väldigt avgörande. Och innan dess blir lottningspotterna viktiga, det känns oerhört spännande att se hur Sverige placeras där. Blir det en Europapott, eller seedar man Brasilien, USA och Tyskland?
Det om framtiden. Nu dags att titta tillbaka på de här stora turneringarna som varit. Om vi börjar i det europeiska kvalet blev det precis så jämnt som jag hade förväntat. Det var bara en match där siffrorna rann i väg, i övrigt slutade med fyra uddamålssegrar och ett kryss.
Det var försvarsspelet som segrade. Sverige gjorde klart minst mål av alla fyra lagen, men släppte bara in ett och tog alltså OS-platsen på målskillnaden 3–1. Här är tabellen:
Sverige 3–1 7
——————————
Nederländerna 6–8 4
Schweiz 5–6 3
Norge 5–4 3
Mitt tips blev däremot inget vidare. Jag placerade inte ett enda lag på rätt plats, och allt var Norges fel. De andra tre lagen satte jag i rätt ordning, men jag missade att Norge skulle bli kvalets stora besvikelse. Storstjärnorna Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg var precis så bra som jag hade trott, men resten av laget nådde inte den höga nivån man hade i VM.
Ändå är det värt att notera, både för min och Norges skull, att norskorna faktiskt hade OS-platsen i drygt 20 minuter i onsdags. Under de 20 minuter i den första halvleken där Norge ledde med 1–0 mot Schweiz och Nederländerna hade 1–0 mot Sverige satt mitt tips till 100 procent.
Det om det europeiska OS-kvalet. Nu till Asien. Där fanns också förutsättningar för ett riktigt rysarkval. Och visst var matcherna mellan de fem topplagen jämna, men totalt sett var ändå kvalet rätt ojämnt.
Australien och Kina gick nämligen som tåget och hade säkrat sina OS-platser redan med en omgång kvar att spela. Jag såg deras inbördes match (1–1), där båda lagen vilade viktiga spelare – men kvaliteten på spelet var klart högre än Sveriges matcher i Europas OS-kval.
Både Australien och Kina är på stark frammarsch och har nog sin topp i VM om tre år. Men båda lagen känns redan så starka att båda åker till Rio som klara medaljkandidater.
Inte heller i Asiens OS-kval kan jag vara helt nöjd med mitt tips. Det som var klockrent var att jag spikade att Sydkorea skulle ta fem poäng – det är jag nöjd med, och att Vietnam skulle bli poänglös jumbo. Sedan hade jag Australien på OS-plats och varnade för Kina.
Men jag hade ju inte räknat med att Japan skulle floppa på det sättet i ett kval på hemmaplan. Japans kvalinsats var verkligen en jätteflopp, så stor att förbundskapten Norio Sasakiavgick i onsdags.
Sasaki har gjort Japan till en supermakt inom damfotbollen och tråkigt att han klev av efter ett fiasko. Men för japansk damfotboll över tid behöver inte det här misslyckandet vara någon dålig sak. Tvärtom skyndar det här på den generationsväxling som var på gång.
Sasaki har mer eller mindre spelat med samma manskap sedan VM 2011, samtidigt som Japan haft fina framgångar i ungdomsmästerskapen. Det kommer alltså talanger underifrån och nu måste de få chansen.
Sluttabellen i Asiens OS-kval:
Australien 17–3 13
Kina 7–3 11
————————–
Japan 10–7 7
Sydkorea 6–5 5
Nordkorea 4–5 5
Vietnam 1–22 0
Noterbart är att det även här var defensiven som segrade. Australien och Kina var ju de lag som släppte in minst mål. Sedan kan man ju även i Australiens fall säga att offensiven segrade – för 17 mål på fem matcher är starkt.
Defensiven stod även i fokus i högklassiga nykomlingen She Believes Cup i USA. Där blev det fem uddamålssegrar (3x 1–0 och 2x 2–1) samt en 0–0-match.
USA vann premiärupplagan av sin turnering via tre uddamålssegrar och målskillnaden 4–1. Jag såg den första halvleken i finalen mot Tyskland. Det var där alla tre målen i 2–1-mötet föll.
Sett till bollinnehav var det ganska jämnt, men amerikanskorna hade mycket bättre spets på sina anfall än tyskorna. På klippet nedan med höjdpunkter nedan kan ni själva se vilka jätteproblem den tyska backlinjen hade med USA:s snabba anfallsspelare. Där kan ni även se att det amerikanska segermålet var en målvaktstavla från Almuth Schult.
När det gäller USA:s offensiv var Meghan Klingenberg lysande. Hon låg bakom väldigt mycket. En annan som var väldigt bra var Alex Morgan, som verkar vara på väg tillbaka till den toppform hon hade i OS för fyra år sedan. Hennes kvitteringsmål mot Tyskland är i högsta grad spektakulärt, kanske till och med en tidig kandidat till Årets mål 2016:
Och här är ett längre sammandrag från mötet mellan världens två bästa landslag:
Tyskland kom alltså tvåa, och försvarade sin världsranking. Känslan är dock fortsatt att man söker efter den rätta lagsammansättningen. Det finns massor av bra spelare, men Silvia Neid har inte lyckas knäcka koden till hur laget skall formeras för att få ut max.
England fortsätter att vara stabilt och starkt. Laget slutade på tredje plats efter uddamålsförluster mot USA och Tyskland samt 0–0 mot Frankrike. Det hade varit spännande att se Storbritannien i OS, det engelska laget förstärkt med Jessica Fishlock och Kim Little hade känts som en utmanare om guldet.
Frankrike är också en utmanare om OS-guldet. Fast för tillfället är laget tillbaka i gamla synder, trots massor av chanser lämnade man USA mållöst. Det är närmast ofattbart när man ser klipp från de tre matcherna. Kolla bara det här sammandraget från matchen mot USA:
Och nog borde fransyskorna även ha gjort något mål mot England. Speciellt hade man ju unnat Claire Lavogez att sätta sin bicycleta ribba in i stället för ribba ut. Den avnjuts 1.20 in i klippet nedan. Kolla förresten in underlaget i Boca Raton som turneringens två placeringsmatcher spelades på. Inte ens nära värdigt världens fyra bästa lag…
Turneringen blir förresten kvar minst till och med 2019, vilket kommer att urholka Algarve cup de kommande åren. Det innebär i sin tur färre chanser för vårt svenska landslag att stöta på de allra bästa lagen i världen – illa.
Årets urholkade Algarve cup fick trots allt en intressant final mellan Kanada och Brasilien. Den vann Kanada med 2–1. Fjolårets Vittsjöspelare Shelina Zadorsky inledde målskyttet med ett intressant klackmål på hörna. Möjligen var det inte klacken, utan sulan hon använde:
Kanada och Brasilien är ungefär som Sverige, lag som bör nå kvartsfinal i OS, och som har viss medaljchans med rätt lottning.
Island fortsätter att visa klass. Laget kom trea i Algarve efter segrar mot Danmark och Belgien i gruppspelet och mot Nya Zeeland i tredjeprismatchen. Det var 1–1 efter full tid och 7–6 efter straffar. För Nya Zeeland blev Amber Hearn först att komma upp i 50 mål för sitt land när hon gjorde 1–1-målet:
Belgien är ett lag på uppgång. De har en bra chans att kvala in till nästa års EM-slutspel. I Algarve slutade laget femma efter att ha krossat Ryssland med 5–0 i sista matchen. Belgien har vassa offensiva spelare i Wolfsburgs Tessa Wullaert (1–0-målet) och Juvisys Janice Cayman (2–0 och 5–0). Wullaert har inte fyllt 23 ännu – gör det i nästa vecka – men är redan landets främsta målskytt genom tiderna. Hon har gjort 26 mål på 41 landskamper.
Slutligen räddade Danmark äran en aning genom att säkra sjundeplatsen genom 3–1-seger mot Portugal.
Även Cypern cup var förstås rejält brandskattad i år. Där blev det lite överraskande final mellan Österrike och Polen, en final som Österrike vann med 2–1. Det österrikiska laget är utan poängförlust i EM-kvalet och man flyttar alltså sakta men säkert fram sina positioner.
Polen var den riktigt stora skrällen i Cypern cup. I gruppspelet slog man Tjeckien och Finland och kryssade mot Wales. Med tanke på att Polen vann F17-EM för några år sedan har polskorna talang att fylla på med. Kanske, kanske att de kan utmana Danmark om andraplatsen i den svenska EM-kvalgruppen?
Jag håller fortfarande danskorna som klar favorit att bli grupptvåa, men laget imponerar inte och får inte ha dåliga dagar när de möter Polen.
I övrigt i Cyperncupen blev Italien trea, Tjeckien fyra, Ungern femma och Wales sexa. Turneringens stora missräkning var Finland. Finskorna kom sist efter att ha förlorat med 2–0 mot Irland i matchen om sjunde plats. 2–0-målet gjordes för övrigt av Eskilstunas Louise Quinn:
Lagen möts även i EM-kvalet, där vann dock Finland på bortaplan med 2–0. Finland är på alla sätt på väg att tappa mark inom damfotbollen, men man har alltså ändå greppet om en EM-plats. Jag trodde på Irland när jag såg dem skaka Tyskland i VM-kvalet häromåret. Men man jobbar sig framåt i längre hastighet än förväntat.
En sjätte cup för landslag som spelats den senaste tiden var Istria cup. Där vann USA:s U23-lag sin grupp närmast före Frankrike medan Ungern B vann den andra gruppen före Sveriges nästa EM-kvalmotståndare Slovakien.
Slutligen till EM- och VM-kvalet för F17/99. Där blev det svenskt fiasko. I den avgörande matchen mot Norge föll Sverige med hela 6–0. Det innebar att det svenska laget slutade trea i gruppen med fyra poäng och målskillnaden 3–8. Det var det sämsta svenska kvalresultatet på länge. Tråkigt.
Från de två första matcherna lades det upp tv-klipp på förbundets youtubesida. Men Norgematchen verkar inte ha fastnat på film…
Slutligen några ord om helgens matcher. Efter den heta landslagsveckan väntar en ganska tråkig helg, där fem matcher i franska D1 Feminine är det mest intressanta som händer.
Sverige tog den tolfte och sista OS-platsen. Vilken härlig lättnad.
Det är många vi har att tacka för det. Från Skottland, Nordirland och Wales som såg till att inte Storbritannien tog den plats de hade förtjänat ända till Kelly Zeeman, som spelade fram Olivia Schough till det hyperviktiga kvitteringsmålet i dag.
Den första halvleken i dag var gräsligt dålig, där avslöjades massor av brister i vårt lag. Den största var oförmågan att spela sig till målchanser. Efter paus gjorde det svenska laget det mycket bättre. Där var försvarsspelet hur stabilt som helst i 45 minuter, inte minst var Jessica Samuelsson grym.
Men… Två holländska chanser på övertid höjde pulsen rejält. Den var uppe i 180 när Vivianne Miedema kom igenom i 91:a.
Pia Sundhage sa till Kanal 5 att laget inte har spelat bra, men att vi har kämpat oss till OS. Det är bara att hålla med.
Kvalet i allmänhet och dagens match i synnerhet lär ge Sundhage rätt mycket att fundera över. Mer om det i ett senare inlägg. Nu skall jag kolla in Zlatan i Champions League. Och sedan är det England–Frankrike (23.00) – länk här – och USA–Tyskland (01.30) – länk här.
Förresten. Schweiz slog Norge med 2–1, så Kelly Zeemans felpass kostade Nederländerna en OS-plats. Någonstans känner man med stackars Zeeman, fast inte så mycket…
Jag hade satt mig framför datorn för att sammanfatta en rent usel första halvlek och skulle just skriva att precis allt har gått fel.
Då fick Olivia Schough en gratischans. Och hon, som knappt hade haft ett rätt under de första 44 minuterna och 40 sekunderna, visade härlig kyla när chansen dök upp.
Men 1–1 i halvtid är en ren stöld. För Sverige har varit sämre än Nederländerna på allt. Eller, vi var sämre på allt i 44 minuter och 40 sekunder. Så långt hade vi inte varit nära att skapa någon målchans. Nederländerna hade två högkaratiga och ytterligare ett par farliga lägen.
Jag varnade tidigare i dag för Vivianne Miedema. Tydligen hade inte laget hunnit läsa bloggen, för det var 19-åringen som snyggt gav hemmalaget ledningen – och OS-platsen – i femte minuten.
Sju minuter senare var hon mycket nära att även göra 2–0. I det läget hade dock Norge övertagit OS-platsen. Norge hade täten i gruppen i drygt 20 minuter, innan Schweiz kvitterade och sköt upp Nederländerna i gruppens tätposition.
Schoughs mål gör att Sverige går till pausvila som ett OS-lag.
Men det spel som presterades i den första halvleken kommer inte att räcka – rycker vi inte upp oss kommer Nederländerna att göra fler mål.
Ytterbackarna har varit hur virriga som helst, inte minst saknas Magdalena Ericsson på vänsterkanten. Elin Rubensson hade helt enkelt ingen bra första halvlek och tappade Manon Melis gång på gång.
Ericsson saknas även vid fasta situationer, för Schoughs hörnor har varit för lösa och höga, och har därmed plockats av hemmamålvakten Sari van Veenendaal.
Mittfältet är inte heller klockrent, men får ändå godkänt. Däremot ser forwardstrion trött ut. Schough och Sofia Jakobsson går på knäna, inte heller Lotta Schelin känns lika rapp ut som i de två tidigare matcherna. Jag hade gärna sett att Pia Sundhage gjorde minst ett byte där i början av den andra halvleken. Skulle man kanske kunna få se Fridolina Rolfö?
45 minuter kvar. Det här kommer att bli riktigt nervöst…
Startelvorna inför kvällens avgörande OS-kvalmatch är nu presenterade. För svensk del blev det i stora drag den väntade elvan.
Magdalena Ericsson
Det var dock en stor överraskning att Pia Sundhage placerar Magdalena Ericsson på läktaren och låter Elin Rubensson och Jessica Samuelsson inleda som ytterbackar. Jag hade gärna sett Ericsson på planen i kväll, dels för att hon är en riktig vinnarskalle, dels för kvaliteten på fasta situationer. Ericsson har ju nämligen haft mycket hög precision på sina hörnor och inläggsfrisparkar i kvalet.
Nu kommer vi inte att få se Ericssons vänsterfot på planen i dag. Att hon går rakt från startelvan till läktaren är dramatiskt, och personligen tycker jag att det är rätt dumt. Hon har ju inte bara en känslig vänsterfot, hon är även stark i luftrummet och hade kunnat vara en tillgång i slutet av matchen – både vid offensiv och defensiv satsning.
Att Ericsson inte är med innebär att det blir större press på Olivia Schough att slå precisa hörnor i dag. Hittills i kvalet har Schoughs fasta situationer inte varit usla, men de har ändå varit klart sämre än Ericssons. Dags att höja nivån ett snäpp för Schough i kväll alltså.
19.30 på Kanal 5 drar det i gång.
Sveriges elva blir alltså: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jessica Samuelsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Lotta Schelin, Olivia Schough. Möjligen att Rubensson och Samuelsson är placerade på fel kanter.
Nederländerna startar så här: Sari van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Kelly Zeeman, Mandy van den Berg, Dominique Janssen – Anouk Dekker, Danielle van de Donk, Sherida Spitse – Manon Melis, Vivianne Miedema, Shanice van de Sanden.
Texten uppdaterad när jag insåg att Ericsson inte bara var bänkad, utan förpassad till läktaren.
Det är knappt tre timmar till avspark i årets i särklass viktigaste match för vårt landslag – och för Pia Sundhage.
För motståndet svarar som bekant Holland, eller som det numera skall kallas, Nederländerna. I svensk media handlar i princip alla artiklar och inslag om motståndarna om Manon Melis. Expressen har exempelvis rubriken: ”Hotet mot en svensk OS-plats: Manon Melis.”
Det är förstås jinx-risk på att skriva det här, men personligen är jag inte speciellt rädd för Melis. Visst är hon grymt snabb i djupled, men hon är helt beroende av att bli serverad rätt passningar. I första hand är det Sherida Spitse som skall slå de där precisa djupledsbollarna in bakom Sveriges backlinje.
Fast det här vet ju det svenska laget mycket väl om. De vet att kan de ta bort Spitse ur spelet minskar hotet från Melis rätt rejält. Dessutom känner de svenska backarna Melis utan och innan, de vet hur de skall få henne ur balans.
Ytterligare en faktor som talar mot Melis är att hon sällan varit de stora matchernas spelare. Även om hon är sitt lands främsta målskytt genom tiderna lämnade hon exempelvis VM mållös – hon hade bara två avslut på fyra matcher. Hon var även mållös på tre matcher i EM 2013 och under EM 2009 gjorde hon ett mål på fem matcher. Alltså totalt ett mål på 12 mästerskapsmatcher.
Faktum är att jag är betydligt mer rädd för i första hand Vivianne Miedema och i andra hand Danielle van de Donk. Miedema är en smart straffområdesspelare, som dessutom har en förmåga att göra avgörande mål. Eftersom det svenska laget inte kommer att vilja ge djupledsytor till Melis finns risken att laget faller hem en bit. Då öppnar man för Miedema. Förhoppningsvis har Nilla Fischer snappat upp i Frauen-Bundesliga hur man bäst tar hand om 19-åringen från Bayern München.
Ett annat hot om Sverige ställer sig lågt med backlinjen är van de Donks djupledslöpningar in i straffområdet. Fjolårshöstens Göteborgsspelare är väldigt bra på att komma i bestämda löpningar in bakom – eller mellan – motståndarnas backar. Här gäller det både för backlinje och mittfält att ha ögonen öppna.
Trots de här varningarna känns det väldigt bra inför avspark. Sverige har inte släppt in ett enda mål sedan VM och vinner gruppen på oavgjort. Det är förutsättningar som skapar en skön grundtrygghet. Sedan måste man förstås göra jobbet också.
Men jag hade varit väldigt mycket mer nervös om Lieke Martens hade funnits med i Nederländernas startelvan. Hon är en otäck spelare att möta. Nu känns det alltså som att Sverige skall vinna kvällens match.
Fortsätter vårt lag med det presspel man haft mot Norge och Schweiz kommer man provocera fram misstag i uppspelsfasen från de nederländska backarna. Och då kommer det att dyka upp klara målchanser, ungefär som det gjorde mot Danmark i höstens EM-kvalmatch.
Det blir nervöst och spännande, men jag tror att Sverige har en OS-biljett vid 21.30 i kväll.
I morgon i Rotterdam skall Sverige lägga beslag på den tolfte och sista platsen i OS-turneringen.
Jag skriver skall, för att nu känns det verkligen som att landslaget bör klara det här. Vårt lag går vidare på oavgjort och de möter en motståndare som måste vinna – och dessutom ha hjälp av Schweiz.
Som grädde på moset borde Nederländerna passa Sverige ganska bra. Deras backar vill gärna rulla sig förbi motståndarnas förstapress och man spelar med hög risktagning i passningsspelet.
I det här OS-kvalet har ju det svenska laget haft en väldigt bra press och man bör kunna vinna bollen högt vid ett flertal tillfällen i morgon.
På det svenska pluskontot finns ju dessutom att hemmalaget saknar sin allra mest kreativa spelare, Rosengårds Lieke Martens. Det känns skönt, för hon kan avgöra matcher på egen hand. Visst har Holland vassa forwards i snabba Manon Melis och smarta straffområdesspelaren Vivianne Miedema, men känslan är ändå att Sverige har väldigt goda chanser att få spela OS i Brasilien.
Det mest fascinerande hittills i det här OS-kvalet för svensk del är att Pia Sundhage har lämnat sin egen trygghetszon. Tidigare har hon nästan till 100 procent alltid valt offensiva lösningar i olika situationer. Nu har hon ett lag som bygger sitt spel på press och 100-procentigt arbete. Ett lag som satsar mer på försvarsspel än på bollinnehav och skönspel.
För ärligt talat har ju inte direkt det svenska laget visat upp ett lysande passningsspel i de båda 1–0-segrarna. Tvärtom har spelet stundtals varit riktigt hafsigt och dåligt. Däremot har defensiven hela tiden känts stabil och kampviljan har varit helhjärtad – och det är genom den vi har vunnit matcherna.
Sundhage har alltså för första gången valt att prioritera försvars- före anfallsspel. Exempelvis har hon bytt in en femte back i båda matcherna. Den coachningen hade känts omöjlig för ett år sedan.
Jag gillar att Sundhage svalt stoltheten och bytt linje. Jag tycker att hon hittills har gjort ett mycket bra OS-kval.
Som bekant fanns det många frågetecken inför avspark förra onsdagen. Flera av de frågetecknen har blivit utropstecken. Framför allt har laget visat att försvarsspelet håller hög klass. Hållen nolla mot starka lag som Norge och Schweiz är imponerande.
Några frågetecken kvarstår dock. Ett av dem är hur det här laget skulle hantera att hamna i underläge. Sundhage har ju valt en forwardstrio som inte direkt dominerar i luftrummet, så det går inte att lyfta in bollar i straffområdet. Och passningsspelet har ju varit ganska ojämnt. Det kommer alltså att bli intressant att se hur man hanterar underlägen. Fast jag skulle inte ha något emot att vänta några månader på det svaret…
Tydligen har landslaget valt en mer öppen linje nu under kvalet än vad man gjorde i VM. Det låter också väldigt bra. Jag tror att alla – även spelarna – vinner på öppenhet. Det blir mer avslappnat om man slipper smyga med saker.
Dock valde Sundhage att stänga dagens träning efter en kvart. Därmed blir det nu gissningar om hur laget kommer att ställas upp. Jag tror att Sundhage väljer samma startelva som mot Norge. Möjligen med skillnaden att hon kan välja Jessica Samuelsson före Elin Rubensson. Alltså lite mer defensiv trygghet.
Totalt sett har Sundhage gjort bra val av spelare när det gäller defensiven. Däremot kan jag fortfarande inte förstå varför formstarka Fridolina Rolfö blivit kvar på bänken. När jag såg Linköping i Göteborg överglänste hon Stina Blackstenius ganska rejält, dessutom är Rolfö en stark och bolltrygg forward, en spelartyp vi saknat i perioder av matcherna.
Två andra frågetecken jag hade med mig in i OS-kvalet var hur Olivia Schough och Emilia Appelqvist skulle klara sig mot starkt motstånd. Jag kan inte säga att jag har facit ännu. Appelqvist har bara spelat en match och bör få en chans till innan man fäller domen.
Schough har gjort ett fullständigt makalöst jobb i defensiven, vilket gör att hon kvitterar ut ett godkänt betyg. Men offensivt har frågetecknet vuxit. Eskilstunaspelaren har inte haft ett enda farligt avslut på de två första matcherna, det är inget vidare om man är forward. Hon har varken haft styrkan eller tekniken att skapa något offensivt så här långt. Mot Schweiz satt jag och följde henne extra noga och jag tyckte helt enkelt inte att det gick för fort för henne. Det fina passningsspel hon haft mot sämre motstånd var som bortblåst. Vi får hoppas att hon kan ge mig svar på tal i morgon.
Sofia Jakobsson hamnar under samma vinjett som Schough. Montpellierspelaren har gjort ett makalöst arbete, men har haft jättesvårt att komma till avslut. Kanske är det så att hon och Schough lagt så mycket kraft i försvarsspelet att de inte orkar när de väl får bollen.
Bästa forward så här långt har Lotta Schelin varit. Hon har både orkat framåt och bakåt och det har varit kul att se henne igen. På forwardssiden tyckte jag även att Blackstenius gjorde ett väldigt lovande inhopp senast. Hon kändes klart farligare än Schough och Jakobsson.
Ingen har varit direkt dåligt, men utöver Schelin sätter jag även högt betyg efter två matcher på Hedvig Lindahl, Linda Sembrant, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Magdalena Ericsson. Hoppas den höga betygsnivån känns lika rimlig om drygt ett dygn.
Frilansjurnalisten och twittraren Oddsmover – följ honom på twitter – har bevakat en hel del internationell damfotboll den senaste tiden. För tillfället befinner han sig i Algarve, där han i går såg både Brasilien–Ryssland och Kanada–Island.
Han frågade i går kväll om jag var intresserad av en rapport. Det var jag, så här kommer hans text, som bland annat innehåller en lägesrapport kring Marta:s ansökan om svenskt medborgarskap:
På måndagen blev det klart att Brasilien och Kanada kommer att mötas i onsdagens Algarve Cup-final. Båda lagen vann sina respektive avgörande gruppmatcher mot de tidigare obesegrade motståndarna Ryssland och Island.
Brasilien ställde upp med samma elva som i de två föregående gruppmatcherna mot Nya Zeeland och Portugal: Bárbara, Fabiana Simoes, Monica Alves, Rafaelle, Thaisa Moreno, Tamires, Debinha, Miraildes Mota (Formiga), Andressa Alves, Marta och Cristiane (elvan uppradad i nummerordning från spelare 1–11, alltså inte taktisk uppställning).
Taktiskt sett utgick Brasilien ifrån 4-4-2 som dock ofta såg ut som 4-2-4 eftersom yttermittfältarna fyllde på högt.
Brasilien stod för bästa matchinsatsen för turneringen via en stabil 3–0-seger mot Ryssland i blåsiga förhållanden. Den hårda Lagos-kustvinden påverkade båda lagens spelförutsättningar. Brasiliens förbundskapten Vadao avslöjade efter matchen att han på förhand hade gett sina adepter order om att köra mycket kortpassningsspel.
Marta – som byttes ut tidigt i andra halvlek – sa efter matchen till mig att:
”Vi gör en jättebra match. Vi hade kontroll hela matchen.”
Apropå om Marta känner av det ryggont som plågat henne senaste veckorna säger Marta:
”Känner fortfarande lite grann. Därför pratade jag med tränaren så att vi bestämde att jag skulle byta tidigt i andra. Mest för att få vila inför nästa match [finalen].”
Allt var dock inte frid och fröjd i det brasilianska lägret. Mittfältsstjärnan Andressa Alves tvingades byta efter skada och kunde inte ens lämna arenan på egna ben.
Det portugisiska läkarteamet fick bära ut henne på bår till bussen. Förbundskapten Vadao sa efter matchen att skadans omfattning är osäker:
”Vi vet just nu inte om hon kommer att kunna spela finalen.”
De journalister som var på plats bedömde samstämmigt att hennes spelchans är liten. Brasilien lär göra första och enda ändringen i elvan lagom till finalen.
Finalmotståndet Kanada tog en komplicerad väg till final tack vare 1–0-seger mot Island samtidigt som Danmark brände sin, (1–2) mot avsågade Belgien i andra gruppmatchen.
Alla tre lag utom Belgien hade chans att nå final. Kanadas förhandsodds var höga eftersom man dels behövde vinna och dels var beroende av bra resultat från nollpoängaren Belgien. Island hade utmärkt utgångsläge efter två inledande segrar (bland annat 4–1 mot Danmark), men det blev pannkaka mot Kanada.
Kanada hade tydligt övertag i de flesta närkamperna och såg dessutom fitnessmässigt mer piggt ut. Det är ingen vågad gissning att Island hade tömt krafterna i föregående vinstmatcher.
Kanadensiska Algarve Cup-truppen är en förändrad och föryngrad upplaga jämfört med VM-truppen. Bland annat märks det stora framtidshoppet Deanne Rose som debuterade för landslaget sent år 2015 som 16-åring.
Rose har nu gjort omkring en handfull startmatcher och redan noterats för tre mål och tre målpass. Det kunde ha blivit ytterligare mål mot Island. Den numera 17-åriga (fyllde den 3 mars) Rose skapade ett par finfina målchanser som dock stoppades av välspelande isländska målvakten Sandra Sigurdardottir (Djurgårdens målvakt Gudbjörg Gunnarsdottir satt på bänken).
För övrigt är det noterbart att två svenskbekantingar fanns med i Islands startelva: KIF Örebros Anna Björk Kristjansdottir och FC Rosengårds Sara Björk Gunnarsdottir. För deras del väntar det en bronsmatch på onsdag mot Nya Zeeland.
Sist men inte minst en intressant uppdatering från Marta:
I juli år 2014 avslöjade Marta (för Kvällsposten) att hon ville skaffa svenskt medborgarskap. På måndagskvällen fick hon frågan (från @OddsMover) hur det går med den processen:
”Vi har inte fått svar, men det ser bra ut. Vi måste vänta lite och fixa saker med papper och pass.”
Marta är inte aktuell för svenska landslaget (på grund av FIFA-regler), men hoppet att så småningom bli svensk i myndighetsregistren kvarstår alltså.
I dag har Australien och Kina kvalat in till OS som tionde och elfte lag. Kvar finns en plats, och den ska Sverige lägga beslag på under onsdagskvällen.
Det asiatiska kvalet har inte blivit så jämnt som jag trodde att det skulle bli. Redan med en omgång kvar att spela är de båda platserna säkrade. I dag vann Kina med 1–0 mot Sydkorea och Australien med 2–1 mot Nordkorea – segermålet av Katrina Gorryser du här.
Därmed står det klart att gruppfinalen Australien–Kina på onsdag bara kommer att gälla äran. Så här ser nämligen tabellen ut inför slutomgången:
Australien 16–2 12
Kina 6–2 10
—————————
Nordkorea 4–4 5
Japan 9–7 4
Sydkorea 2–5 2
Vietnam 1–18 0
Australien har verkligen imponerat i det här kvalet. Trots att laget saknar vassa Sam Kerr går man som tåget – och man gör det med ett ungt framtidslag.
Även Kina har ett framtidslag. Kinesiskorna nådde precis som Australien kvartsfinal i fjolårets VM, sedan dess har man bland annat besegrat USA på bortaplan. Både Kinas stålrosor och The Matildas känns som outsiders i Rio. Båda har klar medaljchans med rätt lottning.
Japan är förstås den stora besvikelsen. Från Japan kommer allt tätare uppgifter om att förbundskapten Norio Sasaki kommer att avgå efter OS-kvalet. Sasaki har gjort ett kanonjobb på posten, men det är lätt att hålla fast vid de spelare som givit dig framgång lite för länge – så det kanske är lämpligt att få in en ny förbundskapten när det skall genomföras en rejäl generationsväxling i Nadeshiko.
Har ni glömt vilka elva lag som är OS-klara får ni listan här: Brasilien, Colombia, Tyskland, Frankrike, Sydafrika, Zimbabwe, Nya Zeeland, USA, Kanada, Australien och Kina. Den tolfte och sista platsen kommer att tas av Sverige, Norge eller Nederländerna.
Utöver OS-kvalen i Europa och Asien pågår fyra stora landslagsturneringar runt om i världen. Jag har egentligen inte sett något av de turneringarna eftersom jag först ägnade mig åt ett projekt i förra veckan, att hitta och ranka Sjuhäradsbygdens 100 bästa idrottskvinnor genom tiderna – resultatet redovisas i morgondagens tidning, och sedan åkte till Mora för att bevaka Vasaloppet.
Men i kväll hann jag se den andra halvleken av Danmark–Belgien i Algarve cup. Jag fick se ett vansinnigt dåligt danskt lag förlora med 2–1. Det danska anfallsspelet var trubbigt och fantasilöst och i försvarsspelet läckte det. Man fick inget grepp om snabba, belgiska anfallsspelare som Janice Cayman, Tine de Caigny och Tessa Wullaert. Av det jag såg var den belgiska segern klart i underkant – det trots att det belgiska laget kändes ganska spretigt.
Samtidigt vann Kanada med 1–0 mot Island efter det här målet av Janine Beckie. Resultatet innebär att Kanada vinner gruppen på inbördes möte och spelar final mot Brasilien på onsdag. I tredjeprismatchen möts Island och Nya Zeeland. Om femte plats gör Belgien upp med Ryssland medan Danmark spelar jumbomatch mot Portugal.
Brasilien har nått finalen bland annat genom att vinna med 1–0 mot Nya Zeeland, målet av Debinha:
…och 3–1 mot Portugal. 2–0-målet gjort av Marta:
I USA spelas veckans mest intressanta turnering. Där står USA och Tyskland på full poäng efter två uddamålssegrar vardera. Det blir alltså USA–Tyskland i final och Frankrike–England i bronsmatch.
USA har vunnit båda sina matcher med 1–0. Målen kommer här, Crystal Dunn:s mot England är mycket sevärt:
Alex Morgan:s mot Frankrike kom på övertid. För framspelningen svarade supertalangen Mallory Pugh, som numera känns given i startelvan. Megan Rapinoe kommer att få kämpa för sin speltid när hon är tillbaka från sin korsbandsskad.
Och här är ett klipp med flera franska målchanser från 1–0-förlusten mot Tyskland. Ja, segermålet från Leonie Maier är förstås också med:
Slutligen har flera svenska ungdomslandslag spelat landskamper den senaste veckan. De viktigaste matcherna spelar F17/99-landslaget i Norge. Det handlar om EM- och även VM-kval. Efter 2–2 mot Polen och 1–0 mot Skottland är känslan att det svenska laget får väldigt svårt att nå det EM-slutspel som även funkar som VM-kval.
Hemmalaget Norge har gått som tåget, segrar med 6–0 mot Skottland och 4–0 mot Polen. I gruppfinalen mot norskorna kommer det att krävas svensk seger för att det skall bli EM-slutspel.
1–0 mot Schweiz efter 90 minuters stenhårt arbete. Det var ingen vacker fotboll. Men det var tre poäng och ytterligare ett stort steg mot Rio de Janeiro.
Visst hade man helst sett ett bättre passningsspel och lite fler vackra kombinationer. Men arbetsinsatsen var ju återigen helgjuten. Och med hårt arbete kan man komma riktigt långt. Faktiskt hela vägen till Brasilien.
Totalt sett tycker jag att det återigen ser väldigt bra ut i defensiven. Hedvig Lindahl utstrålar trygghet som sista utpost. Och backlinjen och det defensiva mittfältet känns också tryggt.
Visst hade Schweiz lägen, det var lite oreda i Sveriges straffområde några gånger, men hur många 100-procentiga målchanser hade Schweiz? Inte många. Och det är naturligt att det blir lite stressigt när man leder och det andra laget börjar bli desperat.
Nu tar vi OS-platsen på oavgjort i sista matchen. Men förlorar vi är vi borta. För plötsligt är Norge tillbaka i matchen.
När jag räknade procentsatser efter första omgången bortsåg jag från möjligheten att alla lag i trion Sverige, Norge och Nederländerna slutar på sex poäng. I ett sådant läge kommer Norge att ta OS-platsen efter deras 4–1-seger i dag.
Dagens resultat innebär följande:
* Sverige går till OS om man tar poäng mot Nederländerna. Däremot kan vi inte gå till OS på förlust.
* Norge går till OS om de vinner mot Schweiz, samtidigt som Nederländerna vinner mot Sverige med ett, två, tre eller fyra måls marginal.
* Nederländerna går till OS om de vinner mot Sverige samtidigt som Norge tappar poäng mot Schweiz. Nederländerna kan även ta OS-platsen utan hjälp – men då måste de vinna mot Sverige med minst fem måls marginal.
* Schweiz kan inte längre ta sig till OS.
Här är tabellen efter två omgångar:
Sverige 2–0 6
———————-
Norge 4–2 3
Holland 5–7 3
Schweiz 3–5 0
Det är svensk 1–0-ledning i halvtid igen. Mot Norge föll målet tidigt i den första halvleken. I dag fick vi en perfekt avslutning på halvlek nummer ett.
Men nog var väl Caroline Seger offside när hon skarvnickade in ledningsmålet?
Vid bedömning av offside räknas alla de kroppsdelar man får spela med, och utan att ha sett alla vinklar är min känsla att Segers fötter är på mållinjen när Emma Berglund:s boll tar Lisa Dahlqvist på vägen mot målet.
Nu dömde inte domaren dömde för offside, så det är svenskt drömläge inför den andra halvleken.
Nu måste Schweiz ösa på framåt och öppna matchen. Det kommer att öppna för svenska kontringar, något som borde passa vårt snabba tremannaanfall perfekt.
Spelmässigt har inte den första halvleken var speciellt njutbar. Det har varit stängt, chansfattigt och rätt mycket kamp. Jag hade 1–1 i målchanser när målet föll – i båda fallet var läget bättre än avslutet. Vid Lotta Schelin:s friläge blev det ju inte ens ett avslut.
Försvarsmässigt har det känts stabilt för svensk del. Offensivt har hörnorna hela tiden känts farliga – speciellt de från Magdalena Ericsson. Och Schelin tog revansch för friläget genom det fina volleyskottet i ribban som låg bakom ledningsmålet. Den volleyn var värd ett bättre öde.
I och med att Norge samtidigt leder mot Nederländerna med 1–0 är vi nu i ett läge där Sverige tar OS-platsen med kryss på onsdag. Det vore förstås ett otroligt bra utgångsläge.
2011 vann Japan VM-guld. 2012 vann Japan OS-silver. 2015 vann Japan VM-silver.
Det är historia. I nutid är Japan däremot riktigt illa ute. Så illa ute att jag trodde att laget var helt borta efter dagens 2–1-förlust mot Kina. Men det verkar inte vara inbördes möten som gäller i det asiatiska kvalet. För enligt Japan Times har Nadeshiko, som laget kallas, fortfarande chansen.
Efter tre av fem omgångar ser tabellen ut så här:
Australien 14–1 9
Kina 5–2 7
———————-
Nordkorea 3–2 5
Sydkorea 2–4 2
Japan 3–6 1
Vietnam 0–12 0
För att Japan skall kunna bli grupptvåa krävs att alla de här sakerna inträffar:
1) Japan vinner mot Nordkorea och Vietnam.
2) Australien vinner mot Kina och tar poäng av Nordkorea.
3) Sydkorea vinner mot Kina.
4) Vietnam tar poäng mot Sydkorea.
5) Japan tar in sex måls målskillnad på Kina.
Allt det där kommer förstås inte att hända. De två platserna kommer att gå till två av Australien, Kina, Nordkorea och Sydkorea. Australien har förstås bästa läget. För dem räcker det med en poäng mot Nordkorea för att vara helt säkra.
I Japan är inte kritiken mot landslaget nådig. Till Japan Times sa Homare Sawa så här efter två matcher:
”Jag vet att det här låter hårt, men utifrån undrar jag hur många av spelarna som verkligen vill offra sig för att vinna, som verkligen ger allt för laget. Skall jag vara ärlig ser jag inte tillräcklig vilja.”
Klart är att förbundskapten Norio Sasaki har valt att hålla fast vid de spelare som tog VM-guld 2011. Klart är också att det laget har känts allt sämre de senaste åren. Nu har det sannolikt gjort sitt på den största scenen. Till VM 2019 kommer Japan säkerligen komma med ett nytt, ungt och sannolikt mycket starkt lag. Det finns ju nämligen massor av talang i de yngre landslagen.
Här är förresten ett klipp med Australiens tre fina mål mot Japan från i måndags:
Så till det europeiska OS-kvalet. Själv är jag i Mora och bevakar Vasaloppet och är inte ens säker på att jag kommer att kunna se matchen mot Schweiz. Till den verkar Pia Sundhagegöra tre byten från Norgematchen.
Jessica Samuelsson går in för Elin Rubensson. Ett väntat byte eftersom Rubensson nyligen varit skadad och sannolikt inte skulle klara tre matcher på kort tid.
Emma Berglund går in för Nilla Fischer. Även det ett väntat byte, mest eftersom att Sundhage har sagt inför kvalet att inte Fischer fixar tre konstgräsmatcher på åtta dagar.
Josefin Johansson går in för Emilia Appelqvist. Kanske inte väntat att Johansson går in, mer väntat att Appelqvist får vila. Tycker att hon hade det tungt periodvis mot Norge, inte minst med passningsspelet. Hörde att hon fick beröm i tv för sin andra halvlek. Det är möjligt att hon låg bra i positionsspelet, men det var svårt att se på tv.
Totalt sett borde inte de här tre förändringarna påverka slagstyrkan så mycket. Sverige bör ha goda chanser att ta den poäng som behövs för att ha saken i egna händer i den avslutande omgången.
En blogg om internationell damfotboll 